Om vardaglighet - kritik, melankoli, fascination

Transkript

1 Om vardaglighet - kritik, melankoli, fascination Det är svårt att tänka sig ett liv utan vardag. Det skulle innebära att varje dag konfronteras med nya sysslor, uppsöka platser du inte tidigare sett och bara kommunicera med okända. En sådan livssituation uppstår endast i kortare perioder, under en brytningsperiod i ens liv under mer eller mindre dramatiska former (eller brytningstidens substitut - en resa). Förr eller senare uppstår ett nytt mönster, även om för yttandet skulle fortgå för evigt måste vi äta, sova, sköta hygienen. Och även om vi inte ck skaffa nya vänner, skulle ett slags igenkännande uppstå kring hälsningsritualer och de kortare dialoger vi av praktisk nödvändighet skulle behöva delta i. Under kring ackandet genom en främmande kultur skulle vi snart upptäcka sociala koder, liksom urskilja olika sorters miljöer som vi åtminstone kunde relatera till. Psykologisk tortyr bygger på att bryta ned rutiner, att inte veta när man får sova, äta eller måste utföra något, att inte på minsta sätt ha kontroll över sin situation. Trygghet bygger på det förutsägbara, igenkännandet, upprepningen. Den största delen av en soldats utbildning går ut på att inympa triviala sysslor och rutiner, som ter sig meningslösa under fredstid, men skall bilda en komprimerad känsla av ordning under kaotiska förhållanden - ett slags vardag mitt i det traumatiska. Det nns en seghet i livets triviala sysslor, som ofta ger sig tillkänna vid just kris- och krigssituationer. Via media går det att följa hur strävsamma tanter tar sig fram mellan bråte och rasmassor i ett sönderbombat Sarajevo, Grozny eller Bagdad. Med uttöjda armar och gungande rörelser bär de hinkar med vatten och andra förnödenheter. Potatis ska kokas och kläder ska tvättas vare sig bomber faller idag eller i morgon. Vardagen bjuder på motstånd och kommer förr eller senare att segra. VARDAG I KONSUMTIONSSAMHÄLLET Om vardagen är en grundläggande psykologisk livsbetingelse, så är det samtidigt något som många som lever i välfärd fasar inför, då det innebär tristess snarare än trygghet. Livet fylls upp av att dag efter dag gå till arbetet och fritiden hackas ner av de allehanda hushållssysslor som måste utföras för att hålla sin och sin familjs kost, hygien och närmiljö på en dräglig nivå. Skulle vi upphöra med detta in nner sig snart en punkt när tillvaron rasar. Samhället bygger på att alla sköter sina rutiner och skulle förr eller senare ingripa. Istället lunkar vardagen ofrånkomligt vidare medan media lockar om ett bättre liv. Den franske losofen Henri Lefebvre ägnande större delen av sin gärning åt att belysa vårt sätt att leva. Han påpekar att vardagen består av två sorters upprepning, å ena sidan naturens cykliska rytm, å andra sidan linjära förlopp som kommer från den rationella världen. Årstider, dag och natt, skörd och sådd, villkor som historiskt sätt strukturerat tillvaron, trängs alltmer undan av det moderna samhällets monotona upprepning av arbete - konsumtion. En traditionell kulturellt betingad mångfald av lokala kulturer med regionala skillnader, ersätts av en skenbar utveckling där en ny bilmodell lanseras varje år, klädmodet nyckfullt håller oss i beredskap och hemmet kontinuerligt ska fyllas med nya hushållsapparater. Utifrån ett marxistiskt perspektiv ser Lefebvre en systematiserad styrning av vår vardag mot konsumtion. Några decennier efter att han noterat detta går det att se en acceleration av konsumtionens systematik, även om det är svårt att förstå ekonomin inom t ex telebranschen där alltmer avancerade mobilmodeller bortskänks till konsumenten. Istället tecknas ett kontrakt om framtida konsumering av tjänster i många små doser. En av Lefebvres efterföljare, Jean Baudrillard, har följt denna intensi ering av konsumtionen, inte minst inom media- och nöjesindustrin. Han har myntat begreppet miniatyrisering för att beteckna hur tid och rum komprimerats av den elektroniska revolutionen och modern kommunikation. Det är inte längre så att den destination som ligger längst bort också tar längst tid att åka till. Vi kan äta färska tomater året om och tar det som alldeles självklart. Vi behöver inte ens se pengarna när vi handlar, det är istället digitala koder som utbyts. Moderniteten tycks drivas mot det smidiga, släta och snabba och vi blir alltmer otåliga. Den cykliska rytmen, där allting har sin gång, ger vi kanske tid på semestern. Ingen har gestaltat modernitetens baksidor bättre än fotografen Lars Tunbjörk. I boken Landet utom sig från 1993 radas motiv upp från hela Sverige - miljöer utmed motorvägar som stormarknader, campingplatser, rekreationsanläggningar, arbetslokaler och förorter. Där nns många dråpliga situationer. En man sticker in sitt huvud i en Kalles Kaviartub som egentligen är en rutschkana och en bit bort pågår ett bungijump, någon som hänger i luften med utsträckta armar. En vindsurfare står på ett gräsfält utanför ett kraftverk och i en annan bild drunknar två kunder i berget av konservburkar. Man undrar vad en jultomte har att göra på en trampbilsbana mitt i sommaren och varför pappan sitter i trampbilen och inte barnen.

2 Löpsedelsannonser lockar med senaste numrets Gör-det-själv-bilaga, 50 idéer för hemmet, nya trisslotter och recept för hela semestern. Ovanför brickvagnen i restaurangen står en TV som sänder en såpopera medan en ensam gäst bläddrar i en kvällstidning. En skål med gröna ärter står bredvid en back för tomglasinlämning. Det är fragmentariskt smyckade miljöer och märkliga provisorium som snart ska åtgärdas eller blivit permanent, av kameran får vi inte veta. Bilderna balanserar mellan komik och skrämmande tomhet. Det bestående intrycket är hur frånvarande personerna ter sig. ATT SKAPA SIN VARDAG Men vardagen är dubbel och även Lefebvre, som varit in ytelserik med sin kritik och påverkat generationer av sociologer, losofer och samhällsvetare, ser ljusglimtar i tillvaron. Som motkraft till alienation och producentstyrd tillvaro nns de personliga uttrycken som gör triviala händelser minnesvärda och gemenskapens utspel, i form av evenemang och festligheter. Franske sociologen och losofen Michel de Certeau utgår från Lefebvre s beskrivning av den mäktiga produktionsapparaten, som även inkluderar myndigheter och större arbetsgivare som styr de enskildas liv, men han betonar att bemötandet och den individuella kreativiteten skapar utrymme inom systemet. Överlappningen av olika produktionssystem som t ex nöjesindustri, detaljhandel och stadsbyggnad gör de allestädes närvarande och lämnar, enligt de Certeau, inte tillräckligt utrymme för konsumentens aktioner att synas. Men det betyder inte att de inte utförs. Rapporter stannar ofta vid konsumtionsögonblicket och vad det representerar, därför framstår konsumenten som passiv. de Certeau poängterar istället vad konsumenten faktiskt gör. Många undersökningar pekar på hur mycket vi ser på TV varje kväll, att nyheter och reklam överöser hemmet. Vad som sällan framkommer är hur vi tittar på TV i olika hem. Det koncentrerade seendet av utvalda program är ett tillvägagångssätt. Ett annat är om TV:n står på och skvalar medan familjemedlemmar och bekanta kommer och går och umgängets intensitet avgör huruvida någon tittar åt apparatens håll. Båda sätten ( nns säkert er) är exempel på hur hushållets privata kultur tar till sig systemet utifrån - och gör det till sitt. I ett kapitel ur verket L invention du quotidien (ung Upp nnandet av vardagen, eller eng ö The Practice of Everyday Life ), som ofta lyfts fram, behandlar de Certeau konsten att gå i staden. Det är mer spekulativt än grundat på sociologiska undersökningar, men det ger en tydlig föreställning om stadsplanerarens perspektiv kontra de som använder staden. Planerarens perspektiv, översikten, kan ge en bedräglig känsla om att se allt och därmed förstå allt. På planritning och ygbildsperspektiv sträcker staden ut sig där nere, som ett kontrollerbart objekt. Men om man skulle zooma in, eller som de Certeau gör när han betraktar New York, liksom falla ner mellan husen, framträder en helt annan text som följer andra regler än kartan visar. De gående i staden rör sig i strömmar och motströmmar, bildar rum, undviker hinder och tar genvägar. Intensiteten varierar över tid och ingen dag är riktigt den andra lik. VETENSKAPLIGT ALLSEENDE Det nns en enorm dragningskraft i att se en stad ovanifrån. Det måste ha varit mer anmärkningsvärt att föreställa sig för hundra år sedan än vad det är idag. Vid artonhundratalets slut skildrar Strindberg i Röda Rummet Stockholm i fågelperspektiv. Han beskriver hur kvällssolens strålar tränger sig genom rök över Bergsund, för att sedan ila över Riddarfjärden och träffa kyrkornas spiror och skeppens vimplar, glänsa i fönstren och tona bort i rosafärgat moln långt bortanför Lidingö. Med vindens hjälp för han sedan läsaren tillbaka från öster till väster, svepande utmed skärgårdens förkastningsbranter, virvlande vid sommarnöjen för att slutligen studsa mot en vägg i Mosebacke trädgård i samma stund som ett fönster öppnas. de Certeau, som beskriver hur Manhattans skyskrapor bildar en vågrörelse från Wall Street till Harlem, måste varit inspirerad av Robert Musils öppning av storverket Mannen utan egenskaper. Musil inleder med att beskriva förhållandet mellan olika lufttryck över kontinenterna och himlaspelets kosmos av isotermer och isoterer. Han avrundar sin in ygning med: Kort sagt, för att använda en fras som ganska väl uttrycker de faktiska förhållandena, även om den är en smula gammalmodig: det var en vacker augustidag år Därefter öppnar sig vyerna över Wiens stadsmassa och rörelseströmmarna av fotgängare och fordon mellan husen. Musils lek med den vetenskapliga beskrivningen går att förstå som en hänvisning till dåtidens tekniska landvinningar och hur det vetenskapliga förhållningssättet till världen börjar sippra igenom till samhällets breda lager. Vetenskapsmännens iakttagelser var inte längre en angelägenhet begränsat till laboratoriet, utan kunde även dyka upp i det allmänna medvetandet, via dagspressen och i salongernas konversationer. Detta förhållande är minst lika gällande idag. Vi vet vad som gör att olika väderlek uppstår och ges oavbrutet en överblick om hur det kommer att bli, både där vi är och på andra platser. Men vår dagliga kommentar om vädret hänvisar ändå till hur det upplevs, inte till spänningen molekylerna emellan.

3 Musils stora epos behandlar moderniteten och hur människor försöker hitta en plats i det moderna samhället, i dess värld. Individens roll i samhället kan liknas vid den enstaka myrans betydelse för myrstacken, utbytbar i det stora systemet. Återkommande är ett växlande mellan makro- och mikroperspektivet. Berättelsens persongalleri växlas med världspolitiken, och atomernas beteende kan beskrivs lika ingående som hur någon knastrande träder över en grusgång. In-zoomningen över Wien, för det var trots allt händelsernas centrum, fortsätter med rörelsen på gatorna, likt blodomlopp forsar tra ken fram, fyller byggnadsmassans mellanrum med rörelse, stoppar upp då och då, för att outtröttligt starta igen. Ett av dessa stopp är en tra kolycka som bokens centralgestalt är inblandad i och därmed sugs läsaren ner i gatumyllret. Musils kontinuerliga växlande mellan lokalt och globalt, makro och mikro, allmänt och speci kt ger ett helhetsintryck av alla dessa saker och skeenden samtidigt. Det är en bild som väl motsvarar vad individen dagligen konfronteras med i det mediemättade samhället. Intryck från staden har i alla tider kännetecknats av liv och rörlighet, men till detta måste nu läggas ett slags modern perception som springer ur den mediebaserade världen. Skyltar, men framförallt skärmar påminner oss om andra världar och värden och imrar vid gatukanten i ögonvrån som en detaljrik textil. De är som speglar, facetter, som bryter ner alla skalförhållanden och låter avstånd och tid förpackas till ett minimum i ett hierarkilöst tillstånd, bedrägligt lockande om närhet. Det är svårt att säga om detta vetenskapliga och mediebaserade allseende är en dröm eller en avart, det både lockar och skrämmer. Hur ska vi ta till oss allt detta? VARDAGENS STORSLAGNA FOND Den tyske fotografen Andreas Gursky gör stora bilder av storslagna vyer som betecknar det nutida landskapet med detta slags allseende. Det är inte kompositionen av bilden som drar uppmärksamhet, inga bestämda förhållanden mellan enstaka element. Istället läser betraktaren av bilden detalj för detalj, som ord för ord och vid ett försök att blicka helheten kan den bara kännetecknas av rikedom och komplexitet. En absolut djupskärpa gör det inte bara möjligt att bejaka alla detaljer, utan bidrar till att ge dessa stora vyer en paradoxal platthet - allt nns här. Ett av Gurskys märkvärdigaste fotogra er visar den italienska hamnstaden Salerno. Hamnområdets platta utbredning i bildens förgrund är täckt av sjok med tätt uppställda bilar, i väntan på vidare transport. Därefter kommer ett område med staplade containers i spräckliga färgkombinationer, som även fyller upp en stor pir. Salernos stadskärna ligger alldeles intill och upprepar containerupplagets klossiga morfologi, fast i en jordigare färgskala och klättrande upp mot bergen. Det är en sprakande succession av världar alldeles intill varandra, där den ena byggs upp av större enheter än den andra, från bilarna till husen, bergen och molnen. Gurskys konstnärskap är ett starkt bidrag till att försöka fånga en motsägelsefull känsla inför vår samtid. Han fotograferar hamnar, ygplatser, godsterminaler, aktiebörser, kontors- och bostadskomplex över hela världen. Den globala ekonomin lämnar onekligen mäktiga spår efter sig. Det moderna samhället har nått en sådan komplexitet att man nästan förleds av dess närvaro, att det har en naturens storhet. Gursky betonar dock skalan och mängden, det socialt organiserade och undviker det smutsiga, förorenade. Bortanför samhällets skeende, med dess gradvisa förskjutning av värderingar och sätt att leva, med bebyggelser som byggs upp och förfaller, nns ett geogra skt och kosmiskt sammanhang med knappt märkbara förändringar, men som ger sig tillkänna med sin cykliska rytm. Som noter på detta partitur utspelas individuella liv med små händelser av alldaglig eller dramatisk natur. Det kosmiska, det sociala och det individuella är tre nivåer av tidens skeende. Historikern Ferdinand Braudel menar att de är nödvändiga perspektiv att växla mellan för att ge en samfälld historieskrivning. Men de kan också ses som tre nivåer som faktiskt ger sig till känna i det dagliga livet, med de kosmiska och sociala sammanhangen som vardagens storslagna fond. Det storslagna tränger in i vardagen vid särskild väderlek och från bra utsiktspunkter. Nedanför Katarinavägen ångar det från Saltsjön och Stockholms taklandskap suddas ut i diset. Frosten täcker asfaltens yta. Fotgängare, överraskade cyklister och försiktiga bilister rör sig alla långsamt, lite tyst, någon glider till men parerar ett fall. Svaga vindpustar förstärker den fuktiga luftens kalla kontakt mot kindens hud. Det som samtidigt är en ofantlig process angår individen intimt. Melankoli är vårt psykologiska försvar. VARDAGEN SOM TILLSTÅND I STADEN Nere på gatan bland människorna en rusig och solig vardag blir de Certeau s re ektion över en gåendets retorik övertygande. Ålder, kön, kroppsbyggnad, hållning, stil, vem någon är eller vill vara, vad de bär på, om de samtalar, är bara några parametrar som avgör hur man går. Lägg till att några hittar och andra inte vet vart de ska, en del har bråttom, andra anerar, personligheter, en är fräck, en annan högdragen, någon artig, en annan försynt. Folk nner sina egna vägar utmed trottoarkanten, sicksack

4 mellan de andra, mellan bilar, tvärs över gatan, ut och in genom butiker och portar. Andra stannar upp, lutar sig mot stolpar, sträcker sig över hinder eller sitter ner vid en servering. Ingen är den andra lik, det är brokiga intryck. Just denna gatubild fångar inte vardagen, då vardagen även utspelas på alla andra platser där människor uppehåller sig, och måste där karaktäriseras på sitt särskilda sätt. I förorternas bostadsområden t ex, uppnås inte samma täthet av gående och vägen till jobbet kännetecknas mer av bilåkande eller tidsjakten efter rätt tunnelbana. Vardagen är både det mest allmänna och det mest personliga. Alla vet vad det är, men ingens vardag är den andras riktigt lik. Men det måste ändå gå att tala om vardagen som ett generellt tillstånd i staden. Det nns ett samförstånd om hur rummet ska användas på olika ställen och likt ett radband av små händelser skapas ett visst slags rytm och sinnesstämning som är bekant även om det nns skiftningar. I ett kåseri av Gunnar Ekelöf, re ekterar en person över hur stämningar skiftar i staden. Från sin balkong har han utsikt över halva staden och i tanken rör han sig mellan personliga minnen som lagrats över olika adresser och platser. Utöver detta är det som om årstider, veckodagar, de ljud som alstras, människors humör, men också historiska händelser, epoker, förändrar hur staden upplevs. Just denna dag är det en besynnerlig krydda i atmosfären, en ångestfull väntan, då alla unga och tanklösa gett sig ut på landet. Kvar är en stad befolkad av svartklädda, högtidliga människor, som vandrar på halvtomma trottoarer. Det är söndag i en värld som väntar på krig. Men Ekelöf låter också antyda att söndagarnas religiösa stämning är i uttågande. Ett halvt sekel senare slås man av att den tvära skillnaden vardag- helg suddats ur. DEN PERSONLIGA VARDAGEN I den personliga vardagsmiljön ökar uppmärksamheten inför förändring. Händelsernas rytm, som ger sig tillkänna i sinnenas periferi i form av ljusskiftningar och ljud av tra k och sorl, är tillräcklig för att ana att något särskilt skett. Det må vara att du vaknat osäker om söndagens infall, en tra kolycka eller något evenemang i närheten. Medan besökare kastar en förströdd blick på husfasader och i butiksfönster, noterar de boende snarare förändringarna, att en ny skyltning gjorts och att det är molnigare idag än igår. Den personliga vardagsmiljön berör. Om den t ex skulle förvanskas reagerar vi emotionellt. Vi behöver inte vara butiksägare för att reagera på att skyltfönstret slagits sönder, det räcker med att vi passerar det varje dag. På samma sätt störs vi när vägverket ställer upp tillfälliga barrikader på vårt dagliga stråk. Vardagen lämnar avtryck i kroppen. Det dagliga rörelsemönstret - mellan hem och arbete, inom hemmets väggar och mellan möbler - sitter omedvetet i kroppen. Detta fenomen ger sig tillkänna när vi nyss yttat eller bytt jobb, då vi plötsligt ställs inför nya rörelsemönster. Det kan vara hur den nya dörren ska öppnas, hur trappan ska tas på bästa sätt och var vi placerar våra mest använda saker. Men likt gymnastiska övningar blir vi efter hand bättre och bättre, tills vi återigen tillfullo effektiviserat våra rutiner. Den nske arkitekten Juhani Pallasmaa minns sin barndoms hem. De yttade ofta och kom att bo i sju, åtta olika hus. Men det är ändå som att han bara har erfarenhet av ett hem. Det tycktes som om hemmet följde med och omvandlades till nya former vid varje ytt. Familjens rutiner och bohaget formades gradvis om efter de nya förutsättningarna, men känslan om att vara hemma bestod över tiden. Han har svårt att komma ihåg den precisa formen på något av barndomens hus, men minns precis hur det kändes att komma hem från en skidtur en kall vinterkväll. Hemkänslan är aldrig starkare än när man ser de upplysta fönstren i det mörka landskapet och känner värmen och dofterna som möter en när dörren öppnas. Upplevelsen av hemmet är så subtilt, känslomässigt och diffust att det und yr en arkitektonisk de nition, menar Pallasmaa. Arkitekter ritar bostäder som arkitektoniska manifestationer, struktur och ordning, och verkar inkapabla att träffa hemmets känslomässiga aspekter. Detta faller sig naturligt om hemmet inte är ett objekt, som en byggnad, utan ett personligt tillstånd som samlar minnen och föreställningar, begär och ängslan, det för utna och framtiden. Pallasmaa menar att hemmet tycks beskrivas bättre i poesi, litteratur, lm och målning än arkitektur. Och säkert är det samma sak med vardagen. Är det då arkitektens öde att rita det allmängiltiga men bedömas utifrån det personliga, för alltid missförstådd? Arkitekturen kan förtydligas som en karg tidlös bägare, som fylls och töms av drömmar och liv i olika omgångar. Eller ska arkitekturen i sig bli personlig? ARKITEKTUR OCH HEM Pallasmaa stöder sig mot Gaston Bachelard, den franske losofen som tecknat en drömmarnas fenomenologi i bl a Poetics of Space (numera på sv: Rummets poetik ). Bachelard använder litteraturen som forskningsmaterial och beskriver huset som det framkommer i drömmarnas och tankarnas värld. Det bygger på en arkaisk föreställning där huset har både källare och vind, och där även garderober, prång och vrår fyller en viktig roll. Det är utrymmen att förvara saker i, men också ställen där känslor, drömmar

5 och fantasi får fäste. Den modernistiska glaslådan, transparent och förutsägbar, är inte tillräckligt varierande för hemmets hemligheter, drömmar och minnen. Den är istället renlighet, ordning och framtid. För Pallasmaa är Villa Mairea av Alvar Aalto exempel på en modernism som har mer av drömmarnas hus egenskaper än Mies van der Rohes Farnsworth House. Han menar att Villa Mairea är både arkaisk och modern, rustik och elegant, regional och universell på samma gång. För Pallasmaa visar Villa Mairea att det går att sammanföra arkitektur med känslan av hem, där huset är skräddarsytt för en familjs sätt att leva. Andra exempel går att plocka fram, oftast är det hus arkitekter ritat för sig själva. Ralph Erskines anläggning med ett hus för kontoret och ett annat för sin familj sammanför också det arkaiska med det moderna, men gör det på ett mindre exklusivt sätt. Husen och trädgården är ett anordnande av olika platser och terrasseringar, invändigt som utvändigt. Varje plats drar nytta av sin speci ka situation, kvaliteter som har att göra med sol, regn, berg, träd och utblick. Vid inträdet i familjens hus möts man av ett personligt universum. Takvalvet av lättbetong skapar en tung avgränsning över ett lättsamt och plottrigt inre landskap av avsatser, brokiga möbelensembler och böcker och ting från hela världen. Arkitekters egna hus, eller unika tillfällen då arkitekt och beställare delar ideal och förstår varandra tillfullo, kan fungera som förebilder och exempel i arkitekturhistorien, men inte vara modell för det stora ertalet. Få har råd att bygga sig ett eget hus, ännu färre kan betala ett arkitektarvode som motsvarar den tid som går åt att verkligen rita ett hem. Däremot måste arkitekten kunna möta föreställningen om vad ett hem är på ett allmängiltigt plan. Och är det inte en av arkitekturens kvalitéer -att kunna härbärgera olika sätt att leva, låta olika hem ta arkitekturen i anspråk? I början av 1900-talet sammanställde Ragnar Östberg den lilla skriften Ett hem, med syfte att hjälpa mindre bemedlade att uppföra ett eget hem, dess byggnad och inredning. Där visar han förslag till enkla småhus i olika storlekar från ett till fyra rum och kök. I texten attackerar han sedvänjan om nrummet. I nrummet ck inget nötas i onödan utan allt stod i väntan på fest eller besök, medan husets invånare trängdes i köket. Östberg menade att det vardagliga behovet och trivseln skulle stå till grund för ordnandet av hemmet, inte fåfänga eller nymodigheter. Tonen känns som en föraning till vad nästa generation skulle komma att överföra till en annan skala och boendeform för alla som yttade in till staden. ARKITEKTUR OCH VARDAG Under uppbyggandet av välfärdsstaten var arkitekturen ett viktigt redskap för att föra fram det nya sättet att leva. Finrummet blev vardagsrum som Östberg postulerat. För Östberg hade däremot köket en viktig roll för samvaro och trivsel och skulle vara så stort som möjligt. Under funktionalismen delades det upp i en trängre matlagningsdel och separat matplats. Lägenhetsyta skulle sparas, men matlagningen skulle också moderniseras och förenklas av maskiner och konservburkar, något som lika gärna kunde utföras lite undangömt. Numera har köket blivit något av en fåfängans spelplats och slagits ihop med vardagsrummet. Vi sover inte längre huller om buller, i byrålådor och bäddsoffor, utan talar istället om den privata sovdelen respektive utrymme för samvaro där den senaste köksdesignen står i centrum. Sålunda förskjuts ideal och standard från årtionde till årtionde. Arkitektoniska program påverkas av politik och numer snarare av konsumtionsmönster. Om funktionalismens arkitektur skulle styra och visa vägen till en ny vardag, så följer dagens arkitektur med marknadens strömningar. Ett sätt att de niera vardagens arkitektur är att se på en tids vanligaste byggnadstyper, det som blir till. Den sammantagna vardagsmiljön består naturligtvis av olika tiders arkitektur. Men vår tids vardagsarkitektur skulle då vara sjönära boende och kontorskomplex vid motorvägarna. Den svenska byggindustrin uppför allting med stålsystem-stomme och prefabricerade betongelement, klätt med ett sprutputsfabrikat som kräver mjukfog var tionde meter. En sådan de nition kan uppfattas som passiv. I den amerikanska antologin Architecture of the Everyday lanserar Steve Harris och Deborah Berke Vardagens arkitektur som ett motstånd mot de starka strömningar där arkitekturen följer modesvängningar och lanseras som konsumtionsobjekt. I Lefebvres anda söker de en uthållig arkitektur som rotar sig i människors sätt att leva. Motståndet utgörs av ett fokus på det återkommande, det repetitiva och det obevekligt alldagliga. Det vardagliga är anonymt, en anonymitet som har en tidlös och vad som i förstone framstår som betydelselös kvalitet. Harris och Berke undviker att lyfta fram några exempel, det nns inget recept på hur vardagens arkitektur ska gestaltas. Vardagen är ett öppet fält att undersöka, fragmentariskt och fullt av motsättningar. En möjlig utgångspunkt för vardagens arkitektur menar de dock, är kroppen. Utifrån kroppens och individens behov väcks aspekter om det intima, hemliga, om rutiner, det repetitiva och cykliska; att det vardagliga också är platser för åtrå och drömmar. Resonemanget är inte olikt Pallasmaa s diskussion om hemmet,

6 men de lyfter även fram det perversa, eländiga och avvikande. Det gäller att se utanför det etablerade synfältet (vita medelålders män). Förutom Lefebvre lierar Harris och Berke sig med feministisk teori och vill belysa marginella gruppers intressen. Deras antologi växlar mellan teori och konkreta studium, som det om en grannes anläggande av sin trädgård, turkisk slumbebyggelse, eller hur hem framställs i TV-serier. Historiskt sett har arkitekturen utgjort undantag i miljön. Kyrkor och palats gavs alltmer sammansatta former, som inte kunde kontrolleras genom byggnadskonvention och typologi, utan ett konstnärligt uttryck måste samordnas av en mästare. Ett arkitektoniskt tänkande grundlades av Vitruvius och Palladio, med begrepp och metoder som syftar till att skapa något som står ut som det starka och unika i en omgivning. Denna strävan genomsyrar fortfarande yrket, trots att situationen är så annorlunda. I professionalismens tid ska nu allting lösas av experter. Den byggda miljön, den förut så självklara alldagliga miljön, som var arkitekturens bakgrund, ska upp nnas på nytt, bit för bit, stund för stund. Det nns förvisso en efterfrågan i samhället att upprätthålla, förändra och utvidga den vardagliga byggda miljön på alla nivåer och det låter sig inte att som expert ställa sig utanför denna process, menar den holländske arkitekten och forskaren NJ Habraken. Däremot behöver arkitekten göra sig av med sin likgiltiga ambition (att skapa monument), vilket bara är en bland andra begränsningar för sina tankar och sitt agerande. För att kunna ta del av det vardagliga behövs andra förfaranden än de traditionella gestaltningsmetoderna. Det gäller att se och analysera det som nns runt omkring oss varje dag - inte att upptäcka, än mindre att upp nna, utan att se dess giltighet, med Habrakens ord. VARDAGSMILJÖNS UPPBYGGNAD Medan Pallasmaa hänvisar oss till lm, litteratur och målning, är Harris och Berkes undersökningsfält främst teoretiskt och de konkreta nedslagen hör närmast till antropologi, eller det samtida upplösta konstbegreppet. Som arkitekt kan dessa metoder och observationer väcka idéer och ge förståelse, men arkitekten ska inte bli en dålig konstnär eller amatörmässig antropolog. Finns det något mer instrumentellt sätt att beskriva vardagen? Habraken har ägnat några årtionden åt att studera den vardagliga miljön. Genom att ordna den ena i förstone självklara iakttagelsen efter den andra, läggs ett komplext, men hierarkiskt mönster som beskriver vardagsmiljöns uppbyggnad ur ett rent faktiskt perspektiv. I boken The Structure of the Ordinary undersöker Habraken förhållandet mellan form och kontroll i den byggda miljön. Vårt dagliga användande av staden kan ses som ett spel om att behärska rummet. Kontrollen utövas av olika aktörer med hjälp av fysiska artefakter. En sådan ansamling av saker, som står under en aktörs kontroll benämner Habraken en kon guration. Detta spel sker på era nivåer i en hierarkisk ordning. Underliggande kon gurationer skapar begränsningar för andra kon gurationer. På detta sätt utgör t ex stadens förvaltning en aktör, som kontrollerar vägnät och fastighetsindelning. Denna kon guration utgör förutsättning och begränsning för nästa, vilket är husets ytterväggar, stomme och trapphus, som kontrolleras av husägaren. En hyresgäst kontrollerar sitt bohag inom lägenhetens väggar osv. Hur hierarkierna ser ut mellan olika kon gurationer och antalet aktörer som nns i en miljö är de egentliga orsakerna till hur en miljö fungerar. En brokig innerstadstadsmiljö är resultatet av en process av initiativrika aktörer på olika nivåer från fastighets- och butiksägare till boende och folk på gatan. Restaurangen har av staden tillåtits att skapa sig ett utrymme på gatan med hjälp av en markis och en gruppering av stolar och bord. Matgästen markerar sin plats genom att hänga sin jacka på en stol och skjuta undan en annan några centimeter. Alldeles intill pågår ett liknande spel av för yttande av saker. Någon har parkerat en cykel förargande nära en port och bara genom sättet den står där förstår de esta att cyklisten snart kommer tillbaka. När förorter började byggas försvann era nivåer av kontroll och med det olika aktörers spelrum. Den traditionella nivåhierarkin gata - storkvarter - fastighet - gård - trapphus, ersattes av ett område med matargator, hus och parkanläggning som förvaltas av kommunala organ. Ju er nivåer av kon gurationer en aktör kontrollerar desto större makt har han över sin eller andras vardag. Med hjälp av en kon guration skapar aktören sig ett territorium, en plats han kontrollerar och kan identi era sig med. Detta gäller på stadsplanenivå, såväl som i hemmet och inom institutioner. Spelet om vardagsmiljön spänner från det politiska till det personligt emotionella. Att bli äldre t ex kan medföra att man gradvis förlorar kontrollen över sin omgivning. Bohaget minskar drastiskt vid en ytt från villan till ett äldreboende och även ens personliga integritet kan påverkas när terapeutiska instrument, som hanteras av personal, blir ett inslag i ens hemmiljö. Den vardagliga miljön har en underliggande ordning. Men miljön är inte statisk utan en pågående process. Ett grundläggande förhållningssätt för en vardagens arkitektur bygger på att göra rimliga avvägningar för förhållandet mellan olika kon gurationer. Arkitekten ger form åt ett antal nivåer av kon- gurationer och sätter därmed förutsättningar för hur användaren kan styra sin miljö. Flexibilitet ställs mot permanens, frihet mot bekvämlighet. För Habrakens egen del har det lett till en uppmärksamhet kring

7 exibilitet och byggnaden som system. I sitt hemland är han mest känd för att propagera för att de tekniska systemen i huset ska vara lättillgängliga och enkla att byta ut. Habrakens tankar är inte olika Walter Segals metoder. VARDAG SOM ESTETISK DISCIPLIN Under 1960 och -70-talet utvecklade Segal ett system för självbyggeri. Varje byggnadsmoment är så enkelt som möjligt att utföra - från grund, stomme och tak till golv, fasader, innerväggar, innertak, fönster och trappor och installerandet av vatten, el och avlopp. Bit för bit byggs huset upp och allt ska kunna göras av en lekman. Inget är prefabricerat utan bygger på reglar, plankor och skivmaterial man kan hitta i enklaste byggvaruhandel. Systemet är på så sätt öppet, det nns oändliga variationsmöjligheter samtidigt som det är allmänt tillgängligt. Det som behövs är instruktionerna för detaljerna och systemet. När enkelheten drivits så långt kommer det även fram en arkitektonisk estetik som är anonym men raf- nerad. Husen är inte gestaltade, komponerade, utan byggda. Ett fåtal byggnadselement upprepas, men används för att lösa olika saker. Fasadskiva blir innertak och foderbräda blir trappsteg. Walter Segal har påverkat generationer av arkitekter i England och hans metoder är besläktade med Klas Anshelms. Anshelms Villa Oljelund skulle t ex, om det drivits längre, kunna ha byggts med Walter Segals metod. Skillnaden består dock i att medan Anshelm gestaltade, utvecklade Segal en metod för att bygga. Här nns en skarp skiljelinje -hur radikal vill eller kan arkitekten vara? Ska vardagens arkitekt göra sig själv över ödig - eller snarare verka indirekt - genom att utveckla en ny slags folklig byggnadsstil och styra processer och se på medan allt växer upp. Eller ska han försöka att själv konstnärligt gestalta det vardagliga och bland andra fallgropar möta samma paradox som den om hemmets arkitektur, att det vardagliga är ett tillstånd eller en personlig känsla och ingen fysisk egenskap. Och att det vardagliga är lika med det enkla och anonyma kan vara en tunn arkitektonisk utgångspunkt. Det kan missförstås och uppstå som krassa intetsägande miljöer. Att sätta något så allmängiltigt som vardagen i fokus inom arkitekturen tenderar att ge ett perspektiv som sätter fokus på politik och etik. I alla sådana sammanhang kommer estetiska ställningstaganden i andra hand om de inte blir misstänkliggjorda. Men det går att se det vardagliga som en estetisk disciplin, att konstnärligt förhålla sig till vardaglighet som företeelse. Inom konstvärlden nns en överväldigande mängd av förebilder i ämnet. Alla har vi hört talas om John Cages metoder att omvandla ljud från gatan till musikstycken. Han turnerade under en period ihop med Merce Cunningham, som anammade samma metod inom dansen. Cunningham studerade hur folk rörde sig på gatan, t ex det speciella steg man tar från trottoaren ut på övergångsstället, och omvandlade dessa rörelser på scenen. Cunninghams koreogra är särpräglad och har inget med Brecht s verfremdungs-teknik att göra. Medan Brechts teater utspelade scener som om de var händelser ur livet här och nu - har Cunninghams dans bara det dagliga livet som en kreativ injektion, det försöker inte vara eller föreställa de gående. Det nns en befriande glädje och oskuldsfull ny kenhet i Cunninghams attityd som är uppmuntrande. Det borde inte vara svårt att som arkitekt ta intryck av allt som sker runt omkring en, att förhålla sig till vardagslivet och den omedelbara omgivningen och omsätta det till arkitektoniska metoder. Det må vara med en blandning av kritik, melankoli och fascination.

8 LITTERATUR G Bachelard, The Poetics of Space, Houghton Mif in 1994 Boston Massachusetts (Först publicerad fra, La Poétique de l espac,e PUF Paris 1957) Jean Baudrillard, The Ecstasy of Communication, MIT Press Cambridge Massachusetts 1988 (Först publicerad, fra L Autre par lui-même 1987) M de Certeau, The Practice of Everyday Life, University of California Press Berkely California 1984 (Först publicerad fra L invention du quotidien. Vol. 1, Arts de faire 1974) G Ekelöf, Promenader och ut ykter, Bonniers Förlag Stockholm 1963 (Första utgåva 1941) A Gursky, utställningskatalog Rooseum Malmö 1995 N.J Habraken, The Structure of the Ordinary, MIT Press, Cambridge Massachusetts 2000 S Harris, D Berke, red, Architecture of the Everyday, Princeton Architectural Press New York 1997 H Lefebvre, Critique of Everyday Life, Verso, London 1991 (Först publicerad fra, Critique de la quitidenne I: Introduction, Grasset Pars 1947) R Musil, Mannen utan egenskaper Albert Bonniers Förlag Sverige 1998 (Först publicerad tyska, Der Mann ohne Eigenschaften Roman, Buch Einz, 1. und 2. Rowohlt 1930 Der Mann ohne Eigenschaften. Roman, Buch Einz, 3. Rowohlt 1933) J Pallasmaa, Identity, Intimacy and Domicile, artikel från Arkkitehti - Finsk arkitekturtidskrift, nr A Strindberg, Röda rummet, Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm 1986 (1:a utgåva Stockholm 1879) L Tunbjörk, Landet utom sig, Journal, Stockholm 1993 R Östberg, Ett hem, Rekolid Stockholm 1997 (1:a utgåvan A Bonnier Förlag Stockholm 1913) The Epic & The Everyday Contemporary Photographic Art, utställningskatalog, text av James Lingwood, Hayward Gallery London 1994 The Segal Method, Architects Journal, Special issue 1995