Risk, njutning och information anteckningar angående preventionens diskursiva utrymme

Transkript

1 ANDERS BERGMARK Risk, njutning och information anteckningar angående preventionens diskursiva utrymme Inledning I en studie av den svenska alkoholpolitiska diskursen (såsom den artikulerats i administrativa och politiska texter mellan 1970 och 1990) identifierade Bergmark och Oscarsson (1992) ett tydligt mönster vars bärande element var en upprepning av såväl alkoholproblemets karaktär som åtgärder för att komma tillrätta med detsamma. Tämligen undantagslöst öppnade de texter som granskades med ett konstaterande av att alkoholproblemet utgör samhällets mest allvarliga sociala och medicinska problem. Den kedja av ensartade beskrivningar som författarna identifierade mellan alkoholpolitiska utredningen (SOU 1974: 90) och Socialstyrelsens handlingsprogram (1990) innehöll en utifrån aktivistiska utgångspunkter förödande tolkningsmöjlighet: att ingenting har hänt. Denna tolkning fick en förstärkt och dubbel innebörd då det visade sig att det upprepande momentet också fanns närvarande när det gällde de åtgärder som bedömdes som adekvata för att komma tillrätta med problemet alla åtgärder som framfördes (i en given framställning) fanns redan närvarande i en föregående text. Bergmark och Oscarsson (op. cit.) konkluderade att den svenska alkoholpolitiska framställningens villkor till vissa grundläggande delar kunde beskrivas som sådana att de framtvingade en serie historielösa upprepningar av åtgärder och förslag. Samspelet mellan formerna för problematisering, den nivå av alkoholpolitiska åtgärder som är historiskt given och karaktären hos de åtgärder som uppfattas som möjliga att genomföra begränsar det diskursiva utrymmet. Problematiseringens intensitet och former anger riktningen och vidden av de alkoholpolitiska ambitioner som skall omsättas i konkreta åtgärder. Samtidigt begränsas åtgärdsarsenalen av det enkla faktum att en rad grundläggande alkoholopolitiska åtgärder redan är tillstädes. Mellan det redan genomförda och det omöjliga finns det diskursiva utrymme i vilket ambitionerna skall transformeras till åtgärdsförslag. Bergmark och Oscarsson konstaterade vidare (op. cit.) att med en viss mått av förenkling kan dessa åtgärdsförslag hänföras till två grundläggande kategorier; idealistiska och intensifierande. Under den idealistiska kategorin inordnades sådana åtgärder som utbildning, information och opinionsbildning, under det att utbyggnad, aktivering och förbättring av redan befintliga åtgärder grupperades under den intensifierande rubriken. Även om Bergmark och Oscarsson studie NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 19, 2002 ( 5 6 ) 337

2 befattar sig med en begränsad kulturellt kontext framstår det som rimligt att anta att delar av deras analys också har giltighet inom ett bredare kulturellt utsnitt. Traditionell alkoholpolitik torde på ett generellt plan utvecklas mot en alltmer begränsad repertoar. 1 Utvecklingen inom den Europeiska unionen går uppenbarligen i en riktning där möjligheterna att vidta politiska åtgärder som riktar sig mot alkoholens tillgänglighet (i såväl ekonomisk som fysisk bemärkelse) i allt högre grad begränsas. De mest påtagliga exemplen på denna utveckling återfinns antagligen i några av de nordiska länderna där såväl utrymmet för beskattning som försäljningsmonopolens ställning har försvagats avsevärt (Tigerstedt 1999). Room har sammanfattat alkolholpreventionens nuvarande och allmänna tillstånd via karakteristiken att populära angreppssätt är ineffektiva, effektiva angreppssätt är politisk omöjliga (Room 2001, 21) och pekar därmed på att preventionens tredje ben information/övertalning för närvarande tycks utgöra en huvudstrategi för förebyggandet av alkoholproblem, om än inte en effektiv sådan. I det följande kommer den alkoholpreventiva informationsstrategin att diskuteras med avseende på såväl innehåll som kontext. Diskussionen är inriktad på en analys av det diskursiva utrymmet för prevention av alkoholproblem, med ett fokus på begreppen risk och njutning. Risk och modernitet I en analys av alkoholpolitiken i de nordiska länderna identifierade Tigerstedt (op. cit.) folkhälsoperspektivet som relaterat till en liberal tradition i den meningen att den representerar ett liberalt sätt att organisera relationen mellan samhället och dess medborgare. Ett av de mest centrala kännetecknen för folkhälsoperspektivet är enligt Tigerstedt (op. cit.) att ansvaret överförs från experterna till den upplyste individen. Den mest centrala förutsättningen för denna ansvarsförskjutning förläggs i framväxten av ny riskmedvetenhet. Denna utveckling karakteriseras enligt Tigerstedts analys av etableringen av en ny typ av fjärrkontroll som baseras på individens internalisering av hälsorelaterade värden. Även om det är lätt att vara ense med Tigerstedt och andra att risk utgör ett centralt begrepp för förståelsen av såväl det nutida, moderna samhället i allmänhet (Beck 1999; Giddens 1994; Lupton 2000) som organiseringen av alkoholpreventionen i synnerhet, är det en öppen fråga i vilken utsträckning hans idé om internalisering av riskinformation som en ny form av fjärrkontroll bör uppfattas som rättvisande. En belysning av denna fråga kan med fördel ta sin utgångspunkt i en diskussion kring följderna av den invasion av riskinformation som genomsyrar vardagslivet för dagens individ. En av de mest elaborerade analyserna av detta ämne har framförts av Beck (Beck 1992; 1999). Risk är enligt Beck den moderna ansatsen att förutsäga och kontrollera kommande konsekvenser av mänsklig handling, olika oavsiktliga konsekvenser av radikaliserad modernisering. Den är ett (institutionaliserat) försök att kolonisera framtiden (Beck 1999, 3). Beck betraktar risk, tillsammans med globalisering, individualisering, könsrevolutionen och undersysselsättning, som en av de grundläggande processer som transformerar moderniteten till den andra moderniteten eller den reflexiva moderniteten. I detta perspektiv kan risk förstås som en integrerad del av modernitetens radikalisering som förvandlar kontrollogiken i den första moderniteten till en allt vidare horisont av osäkerhet. I detta sammanhang spelar vetenskapligt producerad kunskap och expertis en central roll när modernitetens radikalisering drivs vidare. Moderniseringsprocessen går hand i hand med en ackumulering av kunskap be- 338 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 19, 2002 ( 5 6 )

3 träffande samhällets alla delar och praktiker. Ju mer kunskap som ackumuleras, desto mer de-traditionaliserat blir samhället. Den befintliga institutionaliseringen sönderfaller och ersätts med kunskapsberoende strukturer som tvingar individen att konfronteras med nya typer av problem och beslut. Vilken mat är (tillräckligt) säker; hur mycket kan vi dricka utan risker; vilken bil skall vi köpa för att överleva en olycka; vilken slags tv-program ökar risken för att våra barn kommer att begå brott? Informationen (kunskapen) om riskerna i samband med alkoholkonsumtion är följaktligen en del av det allmänna flödet av riskinformation. Alla de enskilda delarna av detta slags information är avsedda att kontrollera risker, men sammantaget ger de upphov till ett risksamhälle där sidoeffekterna, inte instrumentell rationalitet, utgör motorn i samhällets utveckling. Projektet att försöka kontrollera framtiden ger upphov till sin motsats, till ett samhälle fyllt av riskscenarion och valsituationer. Poängen är här att ett avgränsat perspektiv på alkoholprevention (och drogprevention för den delen) som grundar sig på tanken att individerna tolkar riskinformationen enligt en instrumentell rationalitet förbiser att denna information är innesluten i det allmänna flödet av riskinformation. Riskinformationen, tillsammans med globaliseringen och individualiseringen, upplöser traditionen som ett sätt att organisera framtiden och öppnar upp en värld av ständiga valsituationer. I enlighet med detta perspektiv blir riskinformationen inte regelmässigt internaliserad och representerar inte i allmänhet en extern fjärrkontroll i Tigerstedts mening (op. cit.), riskinformationen har tvärtom en benägenhet att utvidga osäkerhetens horisont: expertutlåtanden ifrågasätts av kontraexperter; olika riskdiskurser korsar varandra och skapar osäkerhet (eller annorlunda uttryckt en värld av valmöjligheter). Ett exempel på det sistnämnda är det nya sambandet mellan informationen om alkoholrisker och informationen om hjärtkärlsjukdomar. I denna debatt kan man finna stöd för högst olika livsstilar när det gäller de alkoholmängder som rekommenderas av högst namnkunniga vetenskapliga experter. I viss utsträckning kan man påstå att den vetenskapliga produktionen av riskinformation genom sin egen logik kommer att utvidgas till sådana mängder av information som icke-professionella inte har någon möjlighet att överblicka. Rekommendationerna från American Heart Association (2000) beträffande vårt födointag innefattar tolv täta sidor med förhållningsregler som grundar sig på över 200 vetenskapliga referenser. Den vetenskapliga kunskapsvolymen som gäller riskinformation om hjärtkärlsjukdomar gör att sådana rekommendationer med nödvändighet kommer att bli alltmer detaljerade över tid. Samtidigt som kunskaperna om ett närmast oändligt antal interaktionsformer mellan olika typer av lipider och enzymer växer över tid ökar också nödvändigheten av olika typer av reservationer beträffande rekommendationernas förutsättningar och giltighet, det senare som en följd av såväl den vetenskapliga processen i sig som de rättsliga (försäkringsmässiga) konsekvenserna av den ständiga tillväxten av kunskapsunderlagets komplexitet. Men den explosionsartade tillväxten av vetenskapligt producerad riskinformation åtföljs också av ett ökat tvivel på tillförlitligheten hos informationen, såväl inom som utanför de vetenskapliga sfärerna. Taubes (1996) beskriver detaljerat en mängd förhållanden som sammanfattas under konklusionen att epidimiologin har nått sina gränser. Webbplatsen omfattar en databas av förment skräpvetenskap och erbjuder skräpvetenskaplig judo som ett självförsvar mot hälsovarningar och svindel. Tigerstedt (op. cit.) är ingalunda ensam i sin tolkning av riskinformation som den viktigaste strategin för nyliberala regeringar när NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 19, 2002 ( 5 6 ) 339

4 de går in för att lämna gamla styrningsformer och främja frivillig självdisciplin. Det s.k. governmentality-perspektivet (Lupton 2000) ( governmentality styrningsmentalitet ö.a.) har riktat uppmärksamhet mot den vikt som regeringar fäster vid betydelsen av individens egen riskhantering på bekostnad av föreställningarna om socialförsäkring och socialpolitik. Men även om detta kan vara sant när det gäller beslutsfattarnas avsikter, har det inte på ett övertygande sätt påvisats att den andra delen av governmentality-perspektivet riskinternaliseringen som en ledande princip för individens beteende de facto är närvarande i enlighet med dessa avsikter. Den avgörande frågan är i vilken utsträckning närvaron av en elaborerad riskinformation faktiskt fungerar som en styrning av individer (och kollektiv) eller ej. I denna mening ansluter Tigerstedt sig till en position som bejakar förekomsten av en dylik styrning då han anför att I folkhälsans namn skapas normer och ideal, som reglerar individernas livsstilar och hela befolkningars eller befolkningsgruppers beteende (op. cit., 81). Empiriska studier över hur individerna de facto uppfattar information om risker tenderar dock att visa upp ett mer komplicerat och kontextberoende mönster. Risk och kontext Begreppet risksamhälle (Beck 1999) betonar huvudsakligen verkningarna av övergången från tradition och institutionalisering till kunskapsberoende strukturer som grundar sig på ett växande nätverk av expertdiskurser. Men begreppet försöker inte explicit förklara den eventuella differentieringen mellan olika slag av risker. Empiriska studier över hur individerna uppfattar bestämda risker har visat på en mängd viktiga distinktioner mellan olika kategorier av risker. Två viktiga aspekter är nya kontra gamla risker och närvaron eller frånvaron av en skräckreaktion. Fischoff o.a. (1978) har visat att alkoholrisker uppfattas som gamla och välbekanta och ger en låg skräckreaktion. Detta kan kontrasteras mot allmänhetens reaktion på identifieringen av BSE ( galna kosjukan ) som karakteriserades av att risken var både ny och genomsyrad av en skräckreaktion (Pfister & Bohm 2001). En annan viktig aspekt är distinktionen mellan allmän och personlig risk. I de flesta fall har det påvisats att personlig risk uppfattas som mindre än allmän risk, dvs. risken för andra individer än en själv (Weinstein 1989). Skillnaden mellan varseblivningen av allmänna och personliga risker korrelerar också med individens uppfattning av hur kontrollerbar risken är (Sjöberg 1998) ju större möjlighet till kontroll individen förbinder med en specifik konkret risk, desto större bedömer han att skillnaden mellan allmän och personlig risk är. Följaktligen tenderar skillnaden mellan allmän och personlig risk att bedömas som liten när det gäller sådana risker som den globala drivhuseffekten och uttunningen av ozonskiktet, och som större när det gäller risker som involverar en aktiv individ. Även om det finns belägg för en positiv korrelation mellan nivån av alkoholkonsumtion och uppfattningen av hur stor risk man utsätter sig för (Sjöberg; op. cit.) och således ett tecken på ett element av rationalitet 2, finns det också starka belägg för en klar tendens att uppfatta alkoholens verkningar på andra som större än på en själv, detta gäller särskilt de negativa effekterna (Leigh 1987). Riskerna som förbinds med alkoholkonsumtion uppvisar ofta en unik skevhet i detta avseende. I en svensk studie av ett omfattande, representativt urval beträffande individernas uppfattning om olika typer av risker sågs alkoholen som en av de största allmänna riskerna, medan den personliga risken förbunden med alkohol värderades som en av de minsta (Sjöberg; op. cit.). Inte heller tycks information om risker i ge- 340 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 19, 2002 ( 5 6 )

5 nerell bemärkelse och den individuella förståelsen av densamma ha en entydig relation till individens förhållningssätt. I en studie av riskbeteende och riskinformation bland studenter har Cook och Bellis (2001) visat att ökad information om risker inte korrelerar med en lägre nivå av riskbeteende. Det var tvärtom mera sannolikt att individer med en bättre kännedom om riskerna tog större risker än individer med en sämre kännedom om de faktiska riskerna. Den moderna njutningsprincipen Om risk kan sägas vara ett av de mest centrala begreppen i nutida diskurser om alkohol- och drogprevention, framträder njutning (eller andra möjliga ekvivalenter) som dess dialektiska motpart. Även om njutning har ett uppenbart samband med risker förbundna med alkohol- och drogkonsumtion, tycks detta begrepp vara strukturellt uteslutet från preventionsdiskurserna (Bergmark & Oscarsson 1992; Room 2002). Det finns en påfallande brist på erkännande av att det framstår som sannolikt att njutningen utgör en av de viktigaste drivkrafterna bakom en stor del av alkohol- och drogkonsumtionen i de flesta moderna samhällen. Det finns dessutom skäl att anta att modernitetens radikalisering har ökat njutningens betydelse som ett centralt begrepp för förståelsen av individuella livsstilar i det nutida, moderna samhället. Det berömda sambandet mellan protestantisk etik och kapitalismens utveckling (Weber 1968) började upplösas i takt med utvecklingen av massproduktion och masskonsumtion, med övergången från ett produktionssamhälle till ett konsumtionssamhälle. För den weberianska protestanten var arbete och askes de centrala värden som underbyggde utvecklingen av välstånd och industrialisering. Men denna värdestruktur kunde inte upprätthållas inom en kontext av massproduktion, där samhället bygger på tillfredsställande av önskningar i stället för behov. Bell (1976) har beskrivit detta som en samhällsförändring där det kulturella, om än inte moraliska, rättfärdigandet av kapitalismen har omvandlats till hedonism, tanken på njutning som ett levnadssätt. Och i den liberala anda som nu är förhärskande har modellen av kulturell image blivit den modernistiska impulsen med dess ideologiska motivering till jakten på impulser som ett beteendemönster (Bell 1976, 21). I ett samhälle av denna typ bryr sig individerna mindre om huruvida de är flitiga eller rättfärdiga, i stället riktar de sig in på och oroar sig för i vilken utsträckning de njuter i tillräcklig omfattning. Njutning och hedonism förstådda i vid mening - spelar också en viktig roll för många perspektiv som framförts inom forskningen i samband med analysen av konsumtion och det nya konsumtionssamhället. Maffesoli (1993) har hävdat att de västerländska samhällena har trätt in i en tidsålder av orgier där sensualitet och känslor utgör de centrala elementen i vår gemenskap. Sulkunen (1997a) skriver: När livsstilens bestämmande faktorer i omgivningen har blivit svaga och den inifrånstyrda fokuseringen på det Vackra livet har påtvingats oss av nödvändigheten att välja, höjs individuell lycka och njutning till centrum för vår existentiella ordning (Sulkunen 1997a, 15). Konsumtionssamhället fundament utgörs av konsumenternas preferenser och individens rätt eller till och med skyldighet att söka efter njutning. Med likartade tankegångar har Schulze myntat termen Erlebnisgesellschaft (1991) för att betona att det nutida moderna samhället är inriktat på en konsumtion av subjektiva sinnestillstånd. Det finns ett klart samband mellan Schulzes idé om Erlebnisgesellschaft och tidigare arbeten som koncentrerar sig på övergången från produktion till konsumtion som den viktigaste drivkraften för samhällsförändring. Bell (1976) utvecklar i The Cultural NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 19, 2002 ( 5 6 ) 341

6 Contradictions of Capitalism sambandet mellan det som han betecknar som nöjesmentalitet och konsumtionssamhällets utveckling. Inom vissa varianter av nutida psykoanalytisk teori förekommer njutningstemat i identifieringen av en ny roll för överjaget. Zizek (1991; 1995) förbinder omvandlingen av det moderna samhället med dess upplösning av symboliska förbud och dess allt större friheter för individerna att endast ta hänsyn till de sociala regler som gynnar deras möjligheter till självförverkligande och strävan efter njutning med en parallell omvandling av överjaget. I stället för att vara en instans som påtvingar individen samhälleliga moralregler har överjaget blivit producent av det dubbelbindande imperativet Njut!. Följaktligen är individen inte med utgångspunkt i Zizeks (op. cit.) perspektiv begränsad av institutionaliserade beteenderegler, utan styrs av kravet på maximal njutning som härstammar från överjaget. En sådan förvandling skall inte förväxlas med en befrielse av individen. Zizek hävdar tvärtom att det inte finns ett effektivare sätt att hindra njutning än genom att kräva densamma. Den imperativa formen innebär att det fullständiga budskapet lyder Njut, vare sig du vill det eller inte. En sådan hedonism är också förenad med en externalisering av njutningen i den mening att individen inte kan lita på sina egna känslor och därmed också alltid är beroende av en yttre referens för att kunna avgöra om känslorna är tillräckligt värdefulla eller äkta. Den njutningssökande individen söker ständigt efter godkännande av andra, eftersom han/hon aldrig kan fastslå det objektiva värdet av sina erfarenheter och därför är öppen för möjligheten att hans/hennes njutning inte är nog jämfört med de njutningar som han/hon har missat. Västerländska turister i Sydostasien är ofta involverade i en jakt på den perfekta badstranden och investerar tid och pengar i att skaffa information om var de kan hitta det bästa alternativet. Men när de äntligen anländer till den avlägsna ön i andamandiska havet kommer de inte att kunna njuta (tillräckligt) av den kritvita sanden i den turkosskimrande lagunen, då de blir varse att den senaste versionen av Lonely Planet har identifierat en annan ö i samband med den mest tillfredsställande strandupplevelsen. Preventionens gränser Det konstaterades inledningsvis att växelverkan mellan formerna för alkoholkonsumtionens problematisering, nivån av redan genomförda insatser och karaktären hos de åtgärder som uppfattas som omöjliga att genomföra definierar gränserna för preventionsdiskursen. Även om denna formel uppenbarligen endast är giltig i en begränsad kulturell kontext, utgör den ett försök att formulera en förklaring till att ineffektiva angreppssätt är populära (Room 2001), dvs. varför informations/övertalningsstrategin förblivit det viktigaste alternativet trots alla vetenskapliga rekommendationer för andra typer av prioriteringar. Men som en förklaring kan formeln utvecklas ytterligare med avseende på några av de förhållanden som diskuterats ovan i relation till njutning och risk. Omvandlingen av individualismen från dess universella form till den subjektcentrerade, njutningsinriktade versionen medförde också en viktig förändring beträffande moralens territorium och innebörder. Bristen på objektiva referenser när det gäller vad som är tillräckligt intressant eller meningsfullt begränsar möjligheterna till en traditionell moralisk diskurs. Det som återstår är en oändlig upprepning att var och en är fri att göra vad han eller hon vill eller uttryckt med Zizeks mer krävande formulering att de är tvungna att tillfredsställa sina önskningar. Schulze (op. cit.) hävdar att den sista moraliska ståndpunkten som diskuteras med anspråk på att vara bin- 342 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 19, 2002 ( 5 6 )

7 dande är att ingen skall vara bunden. Den allmänna strukturen i moraliska argument är därför en ren självhänvisning: legitimering genom subjektivitet (Schulze 1991, 47). I denna kontext, när möjligheter till en moralisk diskurs beträffande restriktioner av individens valfrihet av livsstil och konsumtion nästan helt saknas, blir preventionsvokabulären begränsad till att endast behandla de skador som orsakas av alkoholkonsumtion. Preventionsdiskursen saknar såväl legitimitet som en vokabulär för att kunna befatta sig med den motivationsstruktur som hänför sig till individens strävan efter njutning och självförverkligande. Denna begränsning kan ses som en faktor som bidrar till riskens centrala ställning i alkoholpreventionsdiskurserna. Även om riskinformation produceras inom det vetenskapliga samfundet enligt en egen logik, är den också förknippad med individernas växande möjligheter till differentierande val som följer av en subjektcentrerad individualism utan något utrymme för en moralisk diskurs om hur individuell livsstil och identitet skall byggas upp. När moraliska principer inte längre kan reproduceras inom de sfärer som berör individualitetens gestaltning, är det endast risken som kan uppfylla moralens traditionella roll och konstituera en orsak till att avstå från något. Det är ingen tillfällighet att de viktigaste aktörerna på den alkoholpolitiska scenen i traditionella nykterhetssamhällen (som de nordiska) i dag är professionella och byråkrater, inte frivilliga nykterhetsorganisationer (Mäkelä 1983; Sulkunen 1997b) och att de senare i allt högre grad har anammat sina argument från de förra (Mäkelä; op. cit.). Även om den moraliska vokabulären i huvudsak tycks vara frånvarande i alkoholpreventiva framställningar beträffande den allmänna befolkningens alkoholkonsumtion, kan de påträffas i sammanhang som befattar sig med vissa subproblem. Roizen (1993) har identifierat fyra sådana subproblem som särskilt karakteristiska för vår samtid: rattfylleri, det fetala alkoholsyndromet, FAS, ungdomsdrickande och drickande bland kriminella. Roizen betonar att både rattfylleriet och det fetala alkoholsyndromet har andra offer än drinkaren själv (op. cit., 13). I viss mån gäller det också de två andra subproblemen. Drickande unga kan ses som offer för den omständigheten att de inte ännu har förmågan att vara upplysta konsumenter. Problematiseringen av alkoholkonsumtionen bland kriminella grundar sig främst på de eventuella skador som denna konsumtion kan vålla i termer av nya brott, inte på riskerna för den enskilda konsumenten. Moraliska frågor förekommer således i preventionsdiskurserna, men vanligen i form av ett försvar mot skador som vållas av andra inte som en begränsning av den individuella valfriheten. Riskinformationen produceras i huvudsak inom det vetenskapliga samfundet och karakteriseras av sin egen logik när det gäller sättet på vilket den förmedlas. Den förmodas vara objektiv i den mening att den inte skall förknippas med ideologi, utan med fakta som produceras med den exakthet som den vetenskapliga metoden gör möjlig. I linje med detta presenteras riskinformation vanligen som sannolikheter (t.ex. som relativ risk) som har benägenheten att vara svårbegriplig för gemene man. Även om risksannolikheten är relaterad till varseblivningen av risker, är den inte den viktigaste faktorn bakom ett krav på reducering av risker (vilket är betydelsefullt för alla preventionsprogram). Kravet på reducering av en given risk är huvudsakligen betingat av hur allvarliga konsekvenserna framstår. (Sjöberg 1994). En annan aspekt på begränsningen av preventionens diskursiva rum hänför sig till det faktum att varje informationsstrategi grundar sig på antagandet att det faktiskt föreligger en brist på information i en given målgrupp. Men i den utsträckning den tillgängliga informationen inte är ny vilket är fallet med den NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 19, 2002 ( 5 6 ) 343

8 största delen av informationen om riskerna av alkoholkonsumtion är det möjligt att påstå att informationen inte är någon information alls, att den är redundant. Som påpekades i det föregående visar empiriska studier av riskperception, att skillnaden mellan gamla och nya risker är en av de mest grundläggande faktorerna. Det är i situationer där informationen är fullständigt ny (och konsekvenserna allvarliga) som i fallet HIV på åttiotalet och BSE på nittiotalet som mera påtagliga verkningar kan väntas och observeras. Inom det vetenskapliga samfundet för alkoholforskning är man medveten om alkoholpolitikens dilemma i det samtida västerländska samhället. Sulkunen (1997b) har diskuterat folkhälsans problematiska situation med hänsyn till spänningen mellan konsumentens fria val och de risker som är förbundna med den faktiska konsumtionen. Room (2002) har beskrivit preventionen som haltande på ett ben, eftersom forskningen är benägen att förbigå de positiva verkningar som är förknippade med konsumtion av olika substanser. Room påpekar att ett begrepp som beroende tycks förutsätta att en konsument av alkohol eller droger har samma motivation att bli botad som en person med ett brutet ben eller en infektion. Han föreslår en breddning av det vetenskapliga studiet av alkohol- och drogkonsumtion ett etablerande av ett perspektiv som också innefattar substansernas prestationsförbättrande kapacitet Det är uppenbart att en sådan förändring i viss utsträckning redan har börjat inom alkoholforskarsamhället och på några av dess närliggande områden. Men det förblir oklart åtminstone för undertecknad i vilken grad analyser av detta slag kan tänkas få någon inverkan på de befintliga preventionsansträngningarna. Med vilken vokabulär, vilka argument och vilken legitimitet förutom riskinformationen kan preventionsåtgärder intervenera i individens strävan efter njutning och självförverkligande? Översättning: Carl-Erik Skarp NOTER 1 En insiktsfull och anonym referee har påpekat att den föreliggande artikeln laborerar med en synnerligen konventionell uppfattning beträffande alkoholpolitikens avgränsning och innehåll. Detta är en korrekt observation och det kan med rätta hävdas att en annan och mer sammansatt konceptualisering av alkoholpolitiken kunde ha gjort min diskussion mer givande. Tills vidare har jag dock med hänvisning till en av vad jag själv uppfattar som en ambition till renodling avstått från denna intressanta invitation. 2 Beteckningen rationell är inte invändningsfri i detta sammanhang, det observerade j-formade sambandet mellan sjuklighet och dödlighet å ena sidan och alkoholkonsumtion å den andra sidan, underminerar en entydig innebörd. Här avses emellertid en i vid bemärkelse positiv korrelation mellan alkoholkonsumtion och perceptionen beträffande omfattningen av den risk konsumtionen medför. REFERENSER American Heart Association (2000): AHA Dietary guidelines. Circulation 102: Beck, U. (1992): Risk society: Towards a new modernity. London: Sage Beck, U. (1999): World risk society. Cambridge: Polity Press Beck, U. (1994): The reinvention of politics: Towards a theory of reflexive modernization. I: Beck, U. & Giddens, A. & Lash, S. (red.): Reflexive Modernization: Politics, traditions and aesthetics in the modern social order. Cambridge: Polity Press Bell, D. (1976): The cultural contradictions of capitalism. London: Heinemann Cook, P. A. & Bellis, M. A. (2001): Knowing the risk: relationships between risk behaviour and health knowledge. Public Health 115: Bergmark, A. & Oscarsson, L. (1992): Den svenska alkoholdiskursens retorik. Den politiska och administrativa nivån. Alkoholpolitik Tidskrift för nordisk alkoholforskning 7: Fischhoff, B. & Slovic, P. & Lichtenstein, S. & Read, S. & Combs, B. (1978): How safe is safe enough? A psychometric study towards technological risks and benefits. Policy Science 9: NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 19, 2002 ( 5 6 )

9 Giddens, A. (1994): Living in a Post-Traditional Society. I: Beck, U. & Giddens, A. & Lash, S. (red.): Reflexive Modernization: Politics, traditions and aesthetics in the modern social order. Cambridge: Polity Press Leigh, B. C. (1987): Beliefs about the effects of alcohol. Journal of Studies on Alcohol 48: Lupton, D. (2000): Risk and sociocultural theory new directions and perspectives. New York: Cambridge University Press Maffesoli, M. (1993): The shadow of Dionysus: A contribution to the sociology of the Orgy. Albany: State University of New York Press Mäkelä, K. (1983): Alkoholkonsumtionens vågrörelser och alkoholfrågans historiska former. Sociologisk forskning 20 (1): Pfister, H. R. & Bohm, G. (2001): Social psychological aspects of a controversial risk. Zeitschrift fur socialpsychologie 32: Roizen, R. (1993): Merging alcohol and illicit drugs: A brief commentary on the search for symbolic middle ground between licit and illicit substances. Paper presented at the International conference on Alcohol and Drug Treatment Systems, Toronto, Ontario, Canada, October, 1993 Room, R. (2001): Preventing alcohol problems: popular approaches are ineffective, effective approaches are politically impossible. I: Geest uit de flees: Nationaal Congres over een ontluikend alcoholmatigingsbeleid. Woerden Netherlands: NIGZ Room, R. (2002): Förbättrade prestationer och drogforskning. Alkohol och narkotika 96 (1): Schulze, G. (1991): Die Erlebnisgesellschaft. Kultursoziologie der gegenwart. Frankfurt./New York: McMillan Sjöberg, L. (1998): Risk perception of alcohol consumption. Alcoholism: Clinical and experimental research 22: Sjöberg L. (1994): Perceived risks vs demand for risk reduction. Risk research report No. 18. Stockholm: Center for risk research, Stockholm school of economics Sulkunen, P. (1997a): Introduction. I: Sulkunen, P. & Holmwood, J. & Radner, H. & Schulze, G. (red.): Constructing the new consumer society. London: McMillan Sulkunen, P. (1997b): Logics of prevention: Mundane speech and expert discourse on Alcohol policy. I: Sulkunen, P. & Holmwood, J. & Radner, H. & Schulze, G. (red.): Constructing the new consumer society. London: McMillan Taubes, G. (1996): Epidemiology faces its limits. Science 269: Tigerstedt, C. (1999): Det finns inte längre någon alkoholpolitik. Nordisk Alkohol- och Narkotikatidsskrift 16 (2): Weber, M. (1968): The protestant ethic and the spirit of capitalism. London: Unwin University Books Weinstein, N. D. (1989): Optimistic biases about personal risks. Science Zizek, S. (1991): For they do not know what they are doing. Enjoyment as a political factor. London: Verso Zizek, S. (1995): The metastases of enjoyment. London: Verso. NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 19, 2002 ( 5 6 ) 345

10 Summary Anders Bergmark: Risk, pleasure and information notes concerning the discursive space of prevention In this paper the notions of risk, pleasure and information are discussed with reference both to their utilization within the prevention discourse and to their relation to a process of detraditionalization. It is suggested that the current lack of options for moral discourse directed towards the individual s freedom of choice, restricts the vocabulary of prevention to deal only with the harm produced by alcohol consumption. Prevention discourses cannot address the motivational structure connected to the individual s pursuit for pleasure and self-fulfilling experiences. This constraint can be seen as a contributing factor to the centrality of risk in alcohol prevention discourses. Although risk-information is produced within the scientific community by a logic of its own, it is also related to the individuals expanding menu of choices that follows with subject-centered individualism with little or no room for moral discourse concerning the individual s construction of lifestyle and identity. When morality is no longer present, only risk can fill its traditional role, that of being a reason for renouncing. It is not by chance that the most important actors on the alcohol policy scene in traditional temperance societies now are professionals and bureaucrats and not voluntary temperance organizations and that the latter have increasingly adopted their arguments from the former. Yhteenveto Anders Bergmark: Riski, nautinto ja tieto kommentteja ennaltaehkäisyn diskursiivisesta tilasta Tässä tutkimuksessa käsitellään riskin, nautinnon ja tiedon käsitteiden käyttöä ennaltaehkäisykeskustelussa ja käsitteiden suhdetta detraditionalisaatioprosessiin. Tutkimuksessa esitetään, että koska yksilön valinnanvapaudesta ei juurikaan käydä moraalista keskustelua, ennaltaehkäisyn sanasto rajoittuu käsittämään vain alkoholin käytöstä koituvia haittoja. Ennaltaehkäisykeskusteluissa ei käsitellä motivaatiorakennetta, joka liittyy yksilön haluun kokea nautintoa ja tyydytystä tuottavia asioita. Tätä rajoitusta voidaan pitää osasyynä siihen, että alkoholiin liittyvässä ennaltaehkäisykeskustelussa keskitytään lähinnä riskeihin. Vaikka riskitietoa tuotetaan tiedeyhteisön sisällä riskitiedon omalla logiikalla, riskitietoisuuteen vaikuttavat myös yksilöiden kasvavat valintamahdollisuudet, jotka ovat seurausta subjektikeskeisestä individualismista, jossa on vain vähän tai ei lainkaan tilaa yksilöiden rakentamaan elämäntapaan ja identiteettiin liittyvälle moraalikeskustelulle. Riskit ovat siis ottaneet moraalin perinteisen sijan lopettamisen syynä. Ei siis ole sattumaa, että tärkeimmät toimijat alkoholipolitiikan alalla ja perinteisissä raittiusliikkeissä ovat ammattilaisia ja byrokraatteja eivätkä vapaaehtoisia raittiusjärjestöjä, ja että viimeksi mainitut ovat enenevässä määrin omaksuneet perusteluitaan edellä mainituilta. Key words: Prevention, risk, pleasure, information 346 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 19, 2002 ( 5 6 )