London, november 1944 Med händerna i fickorna kurade Bert ihop sig ännu längre in i portgången. Jösses, vad kallt det var! Vinden som friskat i

Transkript

1 1 London, november 1944 Med händerna i fickorna kurade Bert ihop sig ännu längre in i portgången. Jösses, vad kallt det var! Vinden som friskat i tidigare blåste fortfarande, men inte i byar som förut utan oavbrutet. Den var så kraftig att den blåste rakt igenom både rocken och overallen och tröjan som han hade under och den gick genom märg och ben. Och trots att hjälmen med bokstaven W fram, som betydde att han var lufträdsvakt, satt ordentligt på huvudet och knappast skulle flyga bort ens i den här stormen, grep han automatiskt tag i den. Du kommer att frysa ihjäl, Bert Cotter, som ger dig ut en sådan här kväll, hade Vi varnat honom tidigare när han gjort sig i ordning i den lilla lägenheten i St. Pancras där de bodde. Hon hade insisterat på att han skulle ta på sig en extra undertröja. Och vad tjänar det till egentligen? Det hjälper inte att säga åt folk att släcka sina lampor. Det gör ändå ingen skillnad om det kommer en V-1-bomb. Orden var bortkastade på Bert. Hade han inte själv sagt samma sak i flera veckor? London hade inte utsatts för någon ordentlig räd sedan i somras. Luftwaffe det jäkla Luftwaffe som Vi kallade dem hade till slut förbrukat sitt sista krut, det var i alla fall vad som sas. Nu fanns det bara flygbomberna att oroa sig för. De och de där nya V-2-raketerna som regeringen till slut medgett fälldes över staden, fast det hade de flesta människor redan förstått. Hur många gånger kunde, när allt kom omkring, mystiska explosioner skyllas på gasläckor innan folk började ställa frågor? Vad tror de egentligen om oss? hade Vi allvarligt frågat 19

2 honom. Som om hon trodde att han verkligen skulle kunna svara på det. Att vi är några jäkla idioter? Bert tog skrockande upp ett paket cigarretter ur rockfickan. Hon hade i alla fall rätt i det där med mörkläggningen. Det skulle inte betyda ett dugg om det var tänt i hela London. Bomberna och raketerna föll där de föll och det enda man kunde hoppas på var att de inte skulle hamna i huvudet på en själv. Han tände sin cigarrett och använde sedan den fladdrande tändstickslågan till att lysa upp sitt armbandsur. Han började närma sig slutet av sitt tretimmarsskift och ville gärna gå hem. Bert var för gammal för att ta värvning han hade gjort sitt i Frankrike under det förra kriget så han hade valt att jobba deltid åt civilförsvaret. Och eftersom han arbetade i området, han var anställd som snickare och alltiallo vid British Museum, hade han anslutit sig till en grupp med vakter som hade hand om Bloomsburydistriktet. Det hade också funnits en tid, 1940, under blitzen, när de tyska bombplanen hade vällt in natt efter natt och förvandlat hela områden i staden till rena eldhav, då jobbet hade varit något att vara stolt över. Men nu var Bert inte så säker. Spänningen som han känt i början av konflikten hade för länge sedan lagt sig. Sanningen att säga så var han trött på att patrullera på gatorna om nätterna, utled på att blåsa i sin visselpipa och skrika åt folk att släcka det där satans ljuset. Det var en känsla han delade med många, inte minst sina vaktkollegor, om den här kvällens uppförande var något att gå efter. När Bert hade kommit till deras mötesplats lite tidigare en pub på Tottenham Court Road hade han upptäckt att inte mindre än fyra av den tolv man stora styrkan hade ringt och anmält förhinder. Två var väldigt förkylda (påstod de), en hade vrickat foten (troligen påhittat) och den fjärde hade hänvisat till någon inte närmare angiven familjekris som gjorde att han inte kunde lämna hemmet. Vi hade rätt. Bara en dumbom som undertecknad skulle ge sig ut en kväll som denna. Han avbröts i sina tankar av en tjutande siren. Den lät nära, kom troligen från trakten av Covent Garden, och instinktivt 20

3 kastade han en blick uppåt och letade efter den avslöjande eldslågan som skulle betyda att en flygbomb närmade sig. Under sommaren hade de kommit både dag och natt över Engelska kanalen och londonborna hade lärt sig att känna igen motorernas olycksbådande brummande och frukta ögonblicket då ljudet upphörde och roboten, full med sprängämnen, dök mot jorden. Det var sant att det inte kom så många nu; de allierade arméernas framryckning i Frankrike och Holland hade tvingat tyskarna att flytta sina avskjutningsbaser. Men hotet var långt ifrån över. För bara några veckor sedan, när Bert varit på väg hem från arbetet och gått över Tavistock Square, hade han sett en passera ovanför och hört motorerna stanna. Den fruktansvärda explosionen som sedan följde hade fått fönstren på torget att skallra och några sekunder senare hade ett väldigt blekgult rökmoln stigit upp mot den grå oktoberhimlen i närheten av King s Cross. Med öronen på helspänn väntade han nu, men efter ungefär en minut upphörde ljudet och det blev tyst igen. Falskt alarm. Bert fimpade cigarretten. Det var dags att röra på sig. Porten som han tagit sin tillflykt till låg på Little Russell Street, nära hörnet av Museum Street och han behövde bara gå bort till Tottenham Court Road för att nå utkanten av sitt tilldelade område, ett lapptäcke av smala gator som avgränsades i norr av Great Russell Street och i söder av Bloomsbury Way. Vakterna patrullerade vanligen i par, men eftersom så många var frånvarande den kvällen var han ensam och hade redan bestämt sig för att korta av sin rutt. Knappt två minuter från där han stod nu, längst upp på Museum Street, tornade byggnaden där han arbetade upp sig, stor och nedsläckt, och trots att huset verkade övergivet visste han mycket väl att museets dörrar var olåsta och att en styrka av frivilliga brandmän var i tjänst därinne. (De hade posterats där som en försiktighetsåtgärd sedan en kväll 1941 då flera dussin brandbomber hade fallit genom taket under en tysk bombräd och flera av rummen hade blivit utbrända.) Det han planerade att göra var att titta in där och dricka en kopp te, få kylan ur benen och sedan skynda sig hem till St Pancras. (Och i övermorgon kväll, 21

4 när han skulle vara i tjänst igen, var det mycket möjligt att han också skulle vara förkyld.) Då Bert slank ut ur porten hörde han fotsteg och i nästa ögonblick kom en mörk gestalt runt hörnet från Museum Street. Hoppsan! Ursäkta, miss. Om det inte hade varit för skriket som gestalten gav ifrån sig då de kolliderade, skulle Bert kanske inte förstått att det var en ung kvinna. Hon var klädd i en kappa med vidhängande huva och gick med nedböjt huvud. Det är den här förbaskade mörkläggningen. Han såg hur hon ryggade bakåt och försökte lugna henne. Man ser aldrig något förrän det är för sent. Förlåt mig. Det var mitt fel. Hon var andfådd och talade med utländsk brytning. Jag borde ha sett mig för var jag gick. Ansiktet nedanför huvan var vitt och suddigt. Bert såg att hon hade en väska i var hand. Iskallt ute i kväll, sa han medan han drog rocken tätare om sig och rättade till hjälmen på huvudet. Ja, inte sant? Lättnaden i hennes röst fick honom att undra om hon varit nervös för att gå ensam genom den mörklagda staden. Hon hade ställt ifrån sig en av väskorna ett ögonblick och nu såg han att det faktiskt var en tungt lastad korg vars innehåll var täckt av en duk. Han kände efter hur tung den var och höll sedan fram den åt henne, medan hon böjde på fingrarna för att få igång cirkulationen igen. Tack så mycket. Hon tog tillbaka korgen. Jag hoppas ni inte har långt att gå med de där. Han nickade mot hennes bördor. Nej, det är en kort bit bara. Jag kan hjälpa till, om ni vill. Hon kastade en blick över axeln. Nej, det behövs inte. Han såg en skymt av ett leende i skuggan under huvan. God natt och tack för hjälpen. Hon traskade vidare och då Bert såg hennes gestalt försvinna bort i mörkret undrade han om han inte borde ha insisterat. Hon 22

5 verkade vara en trevlig flicka. Men det värkte i kroppen av kylan och impulsen att följa efter henne bleknade snabbt bort när han tänkte på koppen med varmt te som väntade på honom. Hon skulle klara sig, intalade han sig medan hennes gestalt blev allt otydligare och försvann i mörkret. Hon hade inte långt att gå. Bert mådde betydligt bättre efter sin rast brandmännen var så snälla och trevliga och han skyndade nerför museitrappan i den piskande blåsten och kryssade sedan fram över den stora förgården likt ett segelfartyg. Sirenerna som han hade hört förut hade inte ljudit igen. Han var redo att sluta för i dag. Men medan han suttit i värmen inomhus hade han fått lite samvetskval och i stället för att gå raka vägen hem som han tänkt, beslöt han att återvända till platsen där han avbrutit sin runda tidigare och inspektera sitt område en sista gång. Han stannade bara och rättade till axelremsväskan och sedan gav han sig raskt av nerför Museum Street och han gick på själva körbanan i stället för på trottoaren. Trots att man lättat på mörkläggningsrestriktionerna de senaste veckorna i en del områden av huvudstaden tilläts nu gatlyktorna att lysa svagt och det skapade något som kallades för månskenseffekt var det fortfarande kolsvart i många områden och om man ville undvika att skrapa smalbenen på osynliga hinder eller få en blåtira av att gå rakt på en lyktstolpe, var det bäst att hålla sig mitt på gatan. Men Bert hade knappt kommit runt hörnet och börjat gå nerför Little Russell Street förrän han hörde ljudet av en bil bakom sig. Då han tittade bakåt såg han det svaga ljuset från dess lyktor närma sig och flyttade sig bort från körbanan så att den kunde passera. Den körde sakta, föraren styrde försiktigt fordonet längs med den mörka ravin som bildades av byggnaderna på ömse sidor av den smala gatan. Bert gick vidare på trottoaren. Han höll ett öga på bilen, redo att flytta sig tillbaka ut på körbanan vid första bästa tillfälle, men innan han hann göra det fastnade han med foten i något och han snubblade och föll framstupa. 23

6 Helvetes jävlar! Vimmelkantig efter fallet låg han still ett ögonblick och samlade sig. Vad i herrans? Han reste sig upp på ena armbågen och tittade bakom sig. Mörkret verkade ogenomträngligt. Men det låg faktiskt något där. Han kunde känna det när han sköt foten bakåt, ett hinder av något slag. Bert hävde sig upp i sittande ställning. Han hade tappat axelremsväskan men hittade den snabbt genom att treva i mörkret och när han lossat på spännena fann hans sökande fingrar ficklampan som han hade inuti. Han tände den. Gud i himlen! Orden flög ur honom automatiskt. I ficklampsstrålen upptäckte han ett par ben som stack fram över trottoaren. De tillhörde en kvinna, inga tvivel om den saken. Bert kunde se en knälång kjol under kappan som den liggande gestalten hade på sig. Han flyttade strålen. Hans händer skakade. Å nej! Han kände igen henne: det var den unga flickan som han hade stött på tidigare. Hennes bleka ansikte syntes tydligt nu när huvan som hon haft på sig hade åkt ner från huvudet. Bert såg att korgen som hon burit på låg bredvid henne. Den hade ramlat omkull och han såg en skymt av några utströdda äpplen och resterna av något som liknade sönderslagna ägg. Trots att han instinktivt förstod att hon var död kravlade han sig upp på knä för att känna på hennes handled som låg alldeles intill honom, handen nedanför den var knuten. Han fann ingen puls. Stackars tös Bert trevade i fickan på overallen och fick tag på sin polisvissla och medan vinden ökade i styrka och steg till en hög klagoton, inte olik ett sorgeskri, blåste han en lång signal. Och så en till och ännu en. Ljudet trängde genom kolmörkret omkring honom med sin brådskande uppmaning. 24

7 2 Nog blev hon mördad, sir. Inga tvivel om den saken. Antagligen strypt. En lufträdsvakt verkar ha snubblat över henne. Den första polis som kom till platsen var en kvinnlig konstapel. Hon var i närheten och hörde honom blåsa i visselpipan. Bow Street har några man som undersöker platsen nu. På grund av mörkläggningen kunde de inte göra det ordentligt i går kväll. Överkommissarie Angus Sinclair skruvade oroligt på sig på stolen. Han hade inte kunnat sova på natten eftersom han störts av den hårda blåsten och även av ett anfall av gikt, en sjukdom som hade börjat besvära honom på senare år. Bennett såg hur han lyfte upp ena foten från golvet och försiktigt satte ner den igen. Eftersom överintendenten var medveten om att ämnet var lite känsligt för hans kollega höll han taktfullt tyst om saken. Sinclair kisade mot papperet som han läste ifrån. Vi har inte något namn än, sa han. Men hon verkar ha varit i tjugoårsåldern och hm respektabel. Han rynkade pannan åt sitt eget ordval. Inte prostituerad alltså. Bennett nickade. På grund av mörkläggningen hade det blivit vanligt med överfall efter mörkrets inbrott i London. Gatflickor i synnerhet hade fallit offer för det ökande antal våldsbrott som krigsåren fört med sig för huvudstaden. Vet vi varför hon blev dödad? Inte än, sir. Bow Street ringde in den här informationen under natten. De skickar över andra detaljer med bud. Jag räknar med att höra ifrån dem snart. Bennett grymtade. Vad mer? Han gjorde en gest mot de maskinskrivna arken, sammanfogade med ett gem, som Sinclair 25

8 hade lagt i knäet. Det var en sammanfattning av alla brott som rapporterats i Metropolitanområdet under de senaste tjugofyra timmarna och lämnades på överkommissariens skrivbord varje dag i tid för deras morgonmöte som ägde rum på Bennetts kontor med utsikt över Thames Embankment. Det vanliga bara. Balham organiserade en räd på ett ställe i Brixton i går kväll. Två tryckpressar beslagtogs. De användes för att tillverka falska identitetskort och ransoneringskuponger. Inga anhållna än. Överkommissarien gjorde en paus. Och vi har fått en ny rapport om plundringar i Stepney. De fick sig en rejäl omgång där under helgen. Två V-2-bomber fälldes över området. Polisen försöker hålla ett öga på skadade hus, men plundrarna smyger in där på natten. Jag vill ha fast dem. Bennetts ansikte mörknade. Ge order om det. Om det behövs mer folk, skaffar vi fram det. Liksom de flesta andra poliser betraktade han plundring som ett synnerligen avskyvärt brott. Det utnyttjade andra människors olycka på värsta tänkbara vis och gärningsmännen kunde inte vänta sig någon nåd från domstolarnas sida. Men det finns en ljuspunkt, om man kan kalla det så. Sinclair tittade upp. Polisen i Stockwell stoppade en lastbil som de tyckte såg misstänkt ut tidigt på morgonen. Det visade sig att den var full med frysta oxkroppar. Nyss hitkomna från Argentina säkert. Överkommissarien höjde på ett gråsprängt ögonbryn. Två män anhölls. De håller fortfarande på att förhöras. Det kan vara ett par av de där bilkaparna som vi varit ute efter. Överintendenten försökte låta optimistisk. De kanske kommer att leda oss till resten av ligan. Vi kan alltid hoppas, sa Sinclair, men han lät inte särskilt övertygad. Hittills har de bara sagt att de blev erbjudna tio pund var av en man som de aldrig träffat tidigare för att köra lastbilen till London. Jag tvivlar på att de kommer att ändra på historien. Han grubblade på det han sagt. Fem år av krig hade skänkt en ny dimension åt lagbrotten och det hade fått polisens resurser att tänjas till bristningsgränsen. Snårskogen av bestämmelser avsedda 26

9 att kontrollera distributionen av livsmedel och annat man hade ont om och som regeringen hade infört vid konfliktens början, hade öppnat nya vägar för den kriminella världen. Och överkommissarien blev inte gladare av att veta att flera av huvudstadens farligaste ligor, som tidigare ägnat sig åt utpressning och varit ökända före kriget för sina våldsamheter vid hästkapplöpningar, nu sedan länge ägnade sig åt andra aktiviteter som hörde samman med den blomstrande svartabörshandeln. Ännu värre var att viruset hade spritt sig till allmänheten. Drivna av bristen på förnödenheter och de nästan outhärdliga tendenserna hos myndigheterna att snoka i allt som folk gjorde, bröt vanliga människor nu utan några som helst samvetskval mot lagar som de inte längre respekterade, vilket gjorde att polisen fick ännu mer att göra. Telefonen på Bennetts skrivbord ringde och överintendenten lyfte luren. Medan han talade lät Sinclair blicken glida bort mot fönstren där man kunde skymta en diskvattenfärgad himmel genom rutorna, som var övertejpade kors och tvärs för att minska risken att krossas vid en bombexplosion. Hur mycket han än försökte kunde han inte längre känna samma passion för arbetet som han en gång gjort. Det kändes faktiskt bara som en börda nu, en plikt som han tog på sig för att hjälpa kåren som han arbetat åt i ett halvt sekel men som han nu längtade efter att få lämna. Den dödliga kamp som hans land hade varit engagerat i de senaste fem åren hade krävt uppoffringar från dem alla, och Sinclairs eget bidrag hade varit att skjuta upp sina planer på att pensionera sig. Han hade redan börjat fundera på det när kriget bröt ut och Bennett vädjade till honom. Jag behöver dig, Angus. Det här kriget kommer att fortgå till sista blodsdroppen och det kommer inte att vara över till jul. Detta var i slutet av 1939 efter den tyska invasionen av Polen och före angreppet på Frankrike, när freden fortfarande hade tett sig som en möjlighet för somliga. Metropolitanpolisen kommer att bli lidande precis som alla andra. Vi förlorar redan folk till de väpnade styrkorna och kommer inte att kunna rekrytera några nya förrän striderna är över. Det dröjer 27

10 säkert inte länge förrän vi börjar känna av de svåra tiderna. Sinclair hade inte kunnat vägra att ställa upp eller förneka att behovet förelåg, så han hade gått med på att stanna, men han hade inte varit glad åt det. Genom att han tackat nej till flera erbjudanden om befordran och bli kvar som överkommissarie hade han lyckats förlänga sin karriär som utredare längre än normalt. Hans namn var förknippat med en del av Scotland Yards mest berömda fall och hans rykte, speciellt bland de yngre kriminalarna vid Yarden, var närmast legendariskt. Men som han mycket väl visste var dessa dagar nu över; han hade fyllt sjuttio, det var dags att dra sig tillbaka på ett snyggt sätt och låta nya krafter ta över. Tjänsten han hade nu som assistent åt Bennett gav honom kontroll över alla brottsutredningar men ingen aktiv roll i dem. Med den hade följt ännu ett erbjudande om befordran till intendent. Som överintendenten själv hade påpekat kanske det verkade lite konstigt att en överkommissarie gav order åt kollegor med högre grad än han själv. Men då hade Sinclair protesterat. Innan Metropolitanpolisens civilklädda personal hade utökats under åren före kriget, hade han varit en av bara fyra överkommissarier vid Yarden, män som hade betraktats som en elitgrupp, specialister som fått ta hand om enbart de svåraste fallen. Han hade varit stolt över utmärkelsen som han fått och det faktum att det nu fanns ungefär ett dussin man runt honom som hade samma grad gjorde inte Angus Sinclair det minsta. Jag föredrar att behålla samma grad, sir. Och eftersom jag kommer att uttala mig i ert namn förmodar jag att jag inte kommer att möta några problem. Han nämnde inget om att många av dem som blivit befordrade och nu hade högre grad än han hade lärt sig yrket av honom och att det blivit vanligt vid Yarden att man bara kallade honom överkommissarien rätt och slätt. Överhopad med skrivbordsarbete hade Sinclair snabbt upptäckt hur rätt överintendenten hade haft i sin spådom. Om Yarden i början av kriget hade känt av de svåra tiderna, så var de nu nästan fjättrade i en tvångströja av nedskurna resurser. Metro- 28

11 politanpolisens personal på man före kriget hade sjunkit till bara och visserligen hade situationen förbättrats något genom att man fått använda så kallade extrapoliser, men det hade sammanfallit med en kraftig ökning av brottsligheten. Som en reaktion på något slags malthusiansk princip hade lagbrotten ökat i proportion till antalet lagar som kommit till i författningssamlingen. (Det hade inte varit någon ände på lagar som utfärdats under de allomfattande försvarsförordningarna.) Alldeles för många poliser ägnade sig åt småförseelser och slösade därigenom både sin egen och domstolarnas tid och ökade därmed folks irritation och otålighet på myndigheterna över hela landet. Det hade varit Sinclairs mål under hela kriget att motarbeta denna trend mot det triviala, att hålla den civilklädda styrkan isolerad från det så mycket som möjligt och i stället engagera dem i kampen mot den riktiga brottsligheten. Men det var ett slag han aldrig kunde vinna helt och hållet och ansträngningarna hade gjort honom helt utmattad. Det var inte heller bara han själv som blev lidande, tänkte Sinclair medan han såg på Bennett som inte sa så mycket men höll luren tryckt mot örat och kvävde en gäspning. Som kriminalöverintendent hade sir Wilfred ansvar för kriminalpolisens hela verksamhet i Metropolitanområdet, en ställning som han haft i många år och som nu hade blivit som en kvarnsten runt hans hals. Även om Sinclair ibland sörjde över att han själv blivit fångad i byråkratisk maktlöshet, tänkte han dock ganska ofta på sin överordnade som hade ambitionen, ja, kanske till och med hoppades, att han en dag skulle komma att bli polismästare. Kallelsen hade aldrig kommit. Under hela Bennetts karriär hade regeringen fortsatt med traditionen att ge en äldre medlem av de väpnade styrkorna den posten. (Den som innehade posten nu var generalmajor vid flyget.) Och nu när han också förberedde sig att sluta han hade redan meddelat att han precis som andra bara väntade på att kriget skulle ta slut innan han lämnade in sin avskedsansökan hade han tvingats svälja en sista ironi. Det hade ryktats uppifrån att myndigheterna hade bestämt sig för att 29

12 bryta med det förflutna; när fientligheterna var över skulle en ny polismästare utses, en civil person. Nu var samtalet äntligen över och Bennett lade på luren. Han tog av sig läsglasögonen och gned sig om näsryggen. Han hade varit en smärt vital man i yngre år men hade börjat lägga på sig på senaste tiden, och hans mörka hår som aldrig varit tjockt hade tunnats ut så mycket att det lilla som fanns kvar knappt täckte hans bleka skult. Nå, Angus? Var det något mer? Inte för ögonblicket, sir. Med en kraftansträngning påminde sig Sinclair ärendet som de talat om tidigare. Bortsett från den mördade flickan förstås. Vad tänker du göra? Överintendenten rynkade pannan. Kommer du att låta Yarden ta över utredningen? Han syftade på en relativt ny regel som tillämpades i huvudstaden, där tidigare de allvarligaste brotten som en självklarhet hade tilldelats poliser stationerade vid Yarden, men där nu flera fall på grund av personalbrist lades ut på de olika distrikten. Nej, jag tror inte det, sir. Överkommissarien började samla ihop sina papper. Det verkar ganska okomplicerat. Det beror förstås på Han avbröts av en knackning på dörren som öppnades. Bennetts sekreterare stack in huvudet. Ursäkta, sir. Jag fick just ett samtal från registraturen. De har fått en del upplysningar från Bow Street som mr Sinclair väntar på. Hon kastade en blick på överkommissarien. Det är en kvinnas namn och adress. Kom in, miss Ellis. Bennett vinkade åt henne att stiga på och tog papperet som hon höll i handen. Han tog på sig ett par glasögon och studerade det en liten stund. Hon är hjälparbetare inom jordbruket, ser jag. Polsk flykting. Han sköt över papperet till Sinclair. Ni kan ta in mina brev nu, miss Ellis. Och en kopp te, om ni ville vara så Bennett fortsatte att tala med sin sekreterare men avbröt sig när han såg överkommissariens överraskade min. Angus? 30

13 Sinclair verkade inte ha hört. Han stirrade på papperet han höll i handen. Vad är det med dig? Ursäkta mig, sir. Överkommissarien tog sig samman. Det är den här unga kvinnan som blev mördad. Jag känner henne. Eller känner till henne snarare Är du säker? En flicka som hjälper till med jordbruket? Bennett verkade inte övertygad. Kan det inte vara någon med samma namn? Vad hette hon nu? Rosa Rosa någonting? Rosa Nowak. Nej, det är inget misstag. Överkommissarien kastade en blick på sin chef. Såg ni inte adressen, sir? Gården som hon arbetade på? Hennes arbetsgivares namn? Utan ett ord räckte han tillbaka papperet till Bennett, som plirade på det genom glasögonen ett ögonblick och sedan förbluffad skakade på huvudet. Det var som tusan, sa han. 31

14 3 John Madden? Lofty Cook såg skeptisk ut. Jag såg förstås namnet, men det lät inte bekant. Är du säker på att det är samma karl? Nog är det han allt. Din gamla chef? Billy Styles skrockade. Han hade just fått en plötslig minnesbild av sig själv som ung oerfaren kriminalkonstapel, rosenkindad och med en midja som nu var ett minne blott. Och av mannen som han arbetat ihop med då. Det var hela tjugo år sedan nu. Jag skulle knappast kalla honom så, sa han. Vi jobbade bara tillsammans den enda gången och jag var inte torr bakom öronen. Men han gav dig i alla fall en chans, eller hur? Melling Lodge! Vilket fall att börja med. Men du har då alltid haft tur. Cook kastade flinande en blick ner på sin kollega. Han hade nyss blivit befordrad till kriminalinspektör, var över en och åttiofem lång och kallades Lofty av sina kompisar, och Billy var en av dessa. De hade börjat vid polisen samtidigt, strax efter förra kriget, men trots att Billy hade stigit i graderna snabbare han hade varit inspektör i sex år nu hade det inte påverkat deras vänskap, och Billy hade blivit glad när han fått se sin gamla kompis välbekanta skarpskurna drag när han steg ur polisbilen som hade fört honom från The Embankment upp till Bloomsbury. Trots att stormen hade bedarrat under natten kändes vinden på den smala gatan fortfarande iskall och de hade båda flytt in i porten till en pappershandel. På andra sidan gatan höll två polismän från Bow Street på att söka igenom platsen där den unga kvinnans 32

15 kropp hade hittats. Platsen som var utmärkt med klisterremsor låg i utkanten av en liten öppen gård som vette mot en bombnedslagsplats, en byggnad som vid något tidigare tillfälle utsatts för en direktträff och där det nu liksom på otaliga andra ställen över hela London bara återstod en urgröpt ruin. Diverse bråte låg upptravat på den trånga, kullerstenstäckta ytan tegelstenar, murbruk, trasiga gipsskivor och liket hade tydligen lämnats i utkanten av denna soptipp med benen stickande ut på trottoaren. Vad hände med Madden då? frågade Cook. Han bjöd Billy på en cigarrett från sitt Woodbines-paket. Efter Melling Lodge, menar jag? Efter att han hade lämnat kåren? Han gifte sig med en dam som han träffade medan han höll på med fallet. Hon var doktor i byn. Måste ha varit väldigt speciell, sa Lofty. Han kupade handen, strök eld på en tändsticka och tände deras cigarretter. Speciell? Billy begrundade frågan och tog ett bloss på cigarretten. Ja, det kan man nog säga. Han log för sig själv. Hur som helst så köpte han en bondgård därnere, Madden. Samma gård som den här flickan arbetade vid. Vilket förklarar varför jag är här. Överkommissarien vill ha hela historien bakom. Han och Madden är gamla vänner. Det verkar rimligt. Cook trutade med munnen och blåste ut ett moln med tobaksrök i den kalla luften. Men det finns inte mycket att berätta. Det handlar nog bara om att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, skulle jag tro. Det var en åsikt som Billy redan hade hört sägas, och det av överkommissarien själv när han blivit kallad till dennes kontor för knappt en halvtimme sedan. Allt tyder på att det var ett slumpmässigt överfall, ett tillfällighetsbrott. Sinclair hade visat honom den första rapporten från Bow Street. Jag har just talat med John. Flickan hade bara varit hos dem i två månader. Hon hade fått ledigt över helgen för att fara upp till London och träffa sin faster. Försök få reda på så mycket det går. Men lägg inte ner för mycket tid på det. Ta bara reda på fakta och rapportera tillbaka. 33

16 Överkommissarien hade inte tyckt att det var nödvändigt att nämna fallet som Billy hade arbetat med, en komplicerad utredning om försäljning av bensin och eldningsoljor som stulits från militärdepåer och sålts av en svartabörsliga och som så sent som i förra veckan hade avslutats med en framgångsrik rättegång, och inte heller något om de få dagars ledighet som han blivit lovad. Bristen på personal som hade rått i flera år nu gjorde att det förväntades att kriminalarna skulle avstå från sitt privatliv när tillfället så krävde. Och bara så att ni vet det, så är jag inte ute efter en anledning att ta ifrån Bow Street det här fallet. Vi har tillräckligt att göra ändå. Se bara till att inga detaljer lämnas ouppklarade. Dessa sista ord hade han sagt med bister uppsyn, som om han trodde att den andre kanske fått för sig det, men Billy hade med sin detektivintuition förstått att det bara var den gamles gikt som gjort sig påmind. Trots sitt mycket goda rykte hade överkommissarien en del kritiker vid Yarden och det hade antytts på fler än ett håll att det var dags att han pensionerade sig. Billy ville dock inte höra talas om det. Efter att ha fått Sinclairs blickar på sig tidigt under sin karriär och vid tillfällen då hans oerfarenhet kunde ha stått honom dyrt, hade han aldrig glömt hur överkommissarien, trots sin skarpa tunga, hade förlåtit honom för hans misstag. Och låtit honom dra fördel av dem. Han hade också varit mer än nöjd med de order han fått, i synnerhet när han upptäckt vem som hade befälet på Little Russell Street. Yardens vana att lägga sig i andra distrikts verksamhet och själv ta hand om de bästa fallen hade ofta varit en öm punkt, och han var glad att kunna berätta för Lofty att han fortfarande skulle få ha hand om utredningen. Eftersom det varit så råkallt denna morgon hade ingen av dem varit upplagd för att söla och inspektören hade snabbt tagit med honom i lä i porten till pappershandeln där Billy hade fått veta att Rosa Nowaks kropp hade flyttats till bårhuset i Paddington under natten, efter att rättsläkaren som kallats till platsen hade undersökt den i skenet av en ficklampa. 34

17 Vem var bensågaren? frågade han. Ransom från St Mary s. Han trodde det var mest sannolikt att hon blivit strypt men sa att han skulle ge oss definitivt besked senare i dag efter att han obducerat henne. Cook stampade med fötterna för att hålla sig varm. Det tog ett tag för oss att upptäcka vem hon var. Vi hittade inte hennes plånbok förrän det blev ljust. Han nickade mot de båda civilklädda män som höll på att leta igenom spillrorna. Hon måste ha haft den i den där korgen. Han pekade på föremålet som låg omkullvält bredvid den vita silhuetten som bildades av klisterremsorna. Billy såg några äpplen som låg där bland lite äggskalsrester. Plånboken hade hamnat under en bit korrugerad plåt. Hennes identitetskort låg inuti den. Vad tror du, Lofty? Tror du att det var ett sexuellt övergrepp? Det verkar så. Inspektören från Bow Street nickade. Hon låg på rygg när vi hittade henne. Men jag tror inte att han kom särskilt långt. Kappan var fortfarande knäppt när vi hittade henne. Det slog mig att han kan ha dödat henne av misstag. Jaså? Billy höjde ett ögonbryn. Klämde kanske för hårt. Och stack sin väg när han förstod att han haft ihjäl henne. Cook ryckte på axlarna. Men det är bara en gissning. Jag såg att det var en kvinnlig konstapel som kom hit först. Det stämmer. Poole heter hon. Lily Poole. Cook flinade. Hon är stationerad vid Bow Street. Väldigt nitisk av sig. Hon var på väg tillbaka till stationen efter sitt skift när hon hörde vakten blåsa i visselpipan och kom hit för att se efter vad det var fråga om. Lät inte någon tid gå förlorad heller. Begav sig raka vägen till Great Russell Street det finns ett larmskåp där och ringde stationen. När jag kom hit hade hon redan börjat knacka dörr. Men det gav inget. Det finns inga bostäder här. Bara butiker och kontor. Vi talade med ett par personer som hade hört vaktens vissla. Men ingen hade sett någonting. Vet vi när hon blev dödad? Nästan på minuten. Det var lite efter tio. Det är vaktens för- 35

18 tjänst. Cotter heter han. Han stötte på henne tidigare. De pratade lite. Det sista han såg av henne var när hon gick nerför gatan från det där hörnet. Cook pekade åt höger. Tjugo minuter senare kom han tillbaka han var på väg hem och snubblade över kroppen. Billy nickade och försökte smälta alltsammans. Han väntade medan en grupp kvinnor klädda i gråbruna overaller under sina kappor och med scarves eller näsdukar knutna om håret gick förbi. De följdes av ett par flyglottor som sträckte på halsen och tittade på de båda dubbelvikta poliserna på gården och den uniformerade konstapeln som stod vakt där. Han kanske bara tänkte råna henne? föreslog han. Jag tänkte också det. Men det verkar inte troligt. Cook blåste på fingrarna. Hennes plånbok kanske försvann när hon tappade korgen. Men han gick inte igenom hennes saker. Han pekade på en resväska ombunden med ett rep som låg på trottoaren. Hon var visst på väg till sin faster. Bor hon här i närheten? Alldeles runt hörnet, på Montague Street. En mrs Laski. Hon är änka, en rätt så gammal dam. Naturaliserad. Har bott här sedan tjugotalet. Hon hade suttit uppe hela natten och väntat på att brorsdottern skulle komma och sedan ringde hon till stationen i morse. Vid det laget hade vi hittat flickans plånbok, så jag var tvungen att ta med henne till Paddington för att identifiera kroppen. Stackars kvinna. Rosa var hennes enda släkting. Hon kom hit strax efter att kriget bröt ut, men hennes föräldrar var kvar i Polen och de är med största sannolikhet borta nu, det tror mrs Laski i varje fall. Borta? De är judar, förklarade Cook. Han fångade Billys blick. Hur som helst så jobbade Rosa i ett par år inom den polska kolonin. Tog hand om flyktingfamiljer och den sortens saker. Men hon ville vara på landet hon växte upp i en by så hon sökte sig till lantarmén. Hennes första jobb var på en bondgård i Norfolk, men det tog slut tidigare i år när män som förklarats odugliga till aktiv tjänst kom hem och letade efter arbete. Det 36

19 var då hon skickades till Surrey. Till mr Maddens gård. Det här var första gången som hon kom upp till London. Hon tänkte tillbringa helgen med sin faster och fara tillbaka på måndag igen. Inspektören gäspade och Billy undrade hur mycket han hade fått sova. Det var ett problem som alla hade nuförtiden, en sorts nationalsjukdom. Efter fem års krig, fem år av ransonering och restriktioner, hade en djup trötthet lagt sig som snö över hela befolkningen. Det kunde vara farligt, speciellt i ett jobb som det som han och Lofty hade. Det var lätt att missa saker. Hade hon några manliga vänner? frågade han. Nej, inte om man får tro fastern. När hon kom hit från Frankrike i början av kriget gjorde hon det i sällskap med en polsk pojke, men han var bara en vän och han tog förresten värvning och blev dödad i Nordafrika. Hon var blyg för karlar, säger mrs Laski. Gammalmodig när det gällde det motsatta könet. Cook ryckte på axlarna. Med andra ord var hon inte den sortens flicka som skulle ha raggat upp en karl. Eller låtit sig själv bli uppraggad. Det är uteslutet. Enligt fastern i varje fall. Jag föreslog det för henne själv. Det var jag tvungen att göra. Hur som helst var flickan ensam när vakten träffade på henne. Den saken är säker. Billy muttrade lite. Han trampade på cigarretten. Är ni klara? ropade han till de båda männen som sökt igenom gården. Den ene hette Hoskins, den andre Grace. Med sina över tjugo år i kåren kände Billy nästan varenda civilklädd polis i London och hade arbetat tillsammans med en hel del av dem. Ja, vi är färdiga, sir. Det var Hoskins som svarade. Han var ganska tjock och mörkröd i ansiktet trots att det var kallt ute. Han hade haft stora problem med att böja sig ner så mycket som krävdes för att utföra deras uppgift och stod nu och pustade ut bredvid avspärrningsbandet som han och hans kollega nyss hade satt upp på ena sidan av gården med hjälp av ett par järnstänger som de hittat bland skräpet. De höll på att fästa ett anslag där på vilket det stod textat TILLTRÄDE FÖRBJUDET med stora bokstäver. 37

20 Få se vad ni har hittat. Med Cook i släptåg gick Billy över gatan och satte sig ner på huk och undersökte föremålen som de båda andra hade hittat och lagt på en bit kartong. Utöver äpplena som ramlat ur korgen hade de funnit två bruna papperspaket, som vart och ett innehöll en plockad höna, tre burkar hemlagad sylt och en lerkruka med honung. Hon måste ha haft med sig allt det här från landet, sa Joe Grace. Han var en mager man med sammanbitet ansikte och överkonstapels grad som ingått i det team som Billy varit en del av och som Yarden satt samman före kriget för att ta hand om de rånarligor som härjat i huvudstaden vid den tiden. Det ligger två limpor och en ost packade på bottnen. Vi lät dem vara kvar där. Han nickade mot korgen som fortfarande låg bredvid klisterremsorna som utmärkte konturerna av kroppen. Vi hittade även de här. Han pekade på tre likadana knappar som låg för sig vid sidan av de större föremålen, på en av dem satt fortfarande en bit tråd kvar. De låg på marken i närheten av huvudet. Måste ha kommit från hennes kappa. Nej, det kan de inte ha gjort, inflikade Cook. Alla knappar var knäppta när vi hittade henne. Ingen saknades. Var är den nu? frågade Billy. På bårhuset. Hon hade den på sig när de förde bort henne. Han vände sig mot Grace. Var det allt? frågade han. I stort sett. Överkonstapeln ryckte på axlarna. Resten var bara småskräp. Han pekade på en handfull med saker som placerats nära kanten av pappbiten: en tom citronromsflaska, en trasig kam, två hårnålar och en pennstump som var söndertuggad i ena änden och allt var täckt med damm. Dessutom fanns det fyra utbrända tändstickor som Billy intresserat undersökte. Han noterade att nederdelen knappt hade berörts av lågan, trots att övre änden var svartbränd. Verkar som om någon försökt stryka eld på en tändsticka i blåsten, sa han. Alldeles nyligen. Träet är fortfarande torrt. Inte påverkat av väder och vind. Han reste sig upp och sträckte på benen. 38

21 Cook vände sig till de båda civilklädda poliserna. Ni kan stoppa tillbaka allt det här i korgen och ta det till stationen. Hennes resväska också. Jag tar hand om allt senare. Vi måste sätta upp anslag i området. Vi behöver veta om någon sett flickan tidigare. Någon annan än vakten, menar jag. Han kastade gäspande en blick på Billy. Nå, vad tror du? Billy funderade. Hittills hade han inte hört något som tytt på att Lofty inte hade rätt i sin bedömning. Det verkade sannolikt att flickan hade träffat sin mördare av en slump i mörkret. I så fall var det ett tillfällighetsbrott, precis som överkommissarien hade trott. Men han var inte redo att skriva sin rapport riktigt än. Han hade fortfarande Sinclairs varning att inte lämna några detaljer outredda i färskt minne. Vad sägs om att ta en tur till Paddington? föreslog han. Jag skulle vilja prata lite med Ransom. Han borde vara klar nu. Liket låg på ett stålbord, övertäckt bortsett från huvudet och axlarna som sjukvårdaren som var i tjänst på bårhuset hade blottat genom att vika ner en bit av det vita skynket. När Billy tittade ner på det livlösa ansiktet som var så blekt att det verkade tömt på blod, mindes han fotografiet som Lofty hade visat honom i bilen på väg dit, ett kort på Rosa Nowak som han fått av fastern. Den mörkhåriga flickan på kortet hade blickat mot kameran med ett frånvarande och sorgset uttryck i ansiktet, något som det inte syntes några spår av nu. Ja, där har vi henne, stackars tös. Sjukvårdaren var en äldre man, en som liksom många andra som passerat pensionsåldern varit tvungen att arbeta kvar eller själv erbjudit sig att utföra denna form av krigsinsats. Hon ser knappast död ut, eller hur? sa han spontant. Det var nog så sant, tänkte Billy. Om det inte varit för en svullnad på ena sidan av halsen och en svagt svartblå fläck i samma område kunde flickan lika gärna ha sovit. Som om man bara hade behövt röra vid henne för att hon skulle vakna. När han kastade en blick åt sidan på Cook, såg han hur inspektören från Bow 39

22 Street böjde sig ner och tittade på den vita halsen. Det syns inte att hon blivit strypt, anmärkte han. När de båda polismännen kommit till sjukhuset hade de upptäckt att mannen de velat träffa inte var omedelbart tillgänglig. Doktor Ransom håller på med en annan obduktion, meddelade receptionisten. Det fälldes en V-1-bomb i Wandsworth i går kväll men de grävde fram kropparna först nu på morgonen. De hade fått klara sig själva och tagit sig ner till bårhuset, en makaber helgedom vars grönmålade väggar utstrålade en fuktig kyla opåverkad av årstidernas växlingar, där sjukvårdaren på deras begäran hade tagit fram Rosa Nowaks kvarlevor ur ett av kylrummen som var inbyggda i väggarna på den ekande kammaren. Ni kan vänta om ni vill, sa han. Doktorn kommer säkert när som helst. Billy hade tittat sig omkring. Är det där hennes kläder? frågade han och pekade på en hög med kvinnoplagg på ett bord i hörnet. Sjukvårdaren nickade. Doktor Ransom sa att ni kanske skulle vilja se på dem. Billy tog med sin kollega fram till bordet och tillsammans löste de snabbt mysteriet med de lösa knappar som hittats på mordplatsen. När de undersökte flickans kappa, som var tillverkad av mörkblått ylle och kanske hade ett marint förflutet, upptäckte de att den hade en avtagbar huva av samma material som var fäst med knappar fastsydda på kragen. Bara två av dessa fanns kvar. Några lösa bomullstrådar visade var tre andra med all sannolikhet hade slitits loss. Jag hade glömt huvan, erkände Cook. Vi såg den inte först. Den låg gömd under kroppen. Jag lade märke till den först när ambulansmännen lyfte upp henne. Andra tecken på skicklig sömnad syntes på den unga kvinnans underkläder, som var oskadade men tydligen hade lagats och lappats mer än en gång. Den broderade blusen som hon haft på sig såg å andra sidan ny ut och visade sig till båda polisernas överraskning vara av siden. 40

23 Vad är det där? Billy hade fått syn på ett tefat som stod på en hylla ovanför bordet. Han tog ner det. Ser ut som en tändsticka. Cook plirade på det förkolnade träfragmentet som var allt som fatet innehöll. Undrar varför den ligger där? Billy höll fortfarande på att undersöka sitt fynd när svängdörrarna bakom dem öppnades och Ransom kom inklivande och tog på sig en vit läkarrock. Ledsen att herrarna fått vänta. Det är som Windmill Theatre här. Vi stänger aldrig. Tyvärr har jag ett lik till som väntar på mig, så det här får lov att bli kort. God dag, inspektörn. Han nickade åt Billy. Jag visste inte att ni hade hand om det här fallet. Det har jag egentligen inte, sir. Billy ställde ifrån sig fatet och gick fram och skakade hand med rättsläkaren. Det är mr Cook som leder utredningen. Men överkommissarien är intresserad av fallet. Jag ska avlägga rapport till honom. Sinclair, menar ni? Då är det bäst att vi inte slarvar. Ransom blåste upp kinderna. Han var en kraftigt byggd man med utskjutande ögonbryn som hade rykte om sig hos Metropolitanpolisen att vara skojfrisk och var känd för sina kvickheter. Ni har sett corpus delicti, förmodar jag. Han gick bort till platsen där det hjulförsedda bordet stod. De båda polismännen följde efter. Det fanns inte många skador på kroppen. Jag antar att ni noterade det svartblå märket på hennes hals och svullnaden. Han pekade på den lilla missprydnaden på den smala halsen. De enda riktiga blåmärken jag hittade fanns på knäna. Hon måste ha fallit när han högg tag i henne. Se här Han lyfte bort skynket från flickans ben och visade de mörklila fläckarna på hennes bara knäskålar. Men det är faktiskt allt. Det fanns inget som tydde på strid. Hon fick aldrig någon chans att kämpa emot. Det fanns ingen hud under naglarna, inget sådant alls. Allt gick snabbt och prydligt till. Billy kastade en blick på Cook, eftersom han trodde att denne kanske ville ta hand om utfrågningen, men upptäckte att hans kollega hade valt det ögonblicket till att dåsa. Loftys brist på 41

24 sömn hade till slut tagit ut sin rätt; han stod och svajade med fladdrande ögonlock. Inga tecken på strid, säger ni? Det är riktigt, inspektörn. Så han förgrep sig inte sexuellt på henne då? Herre Gud, nej. Ransom rynkade pannan. Varför i all världen? Jo, naturligtvis. Han klickade med tungan. Det såg faktiskt så ut i går kväll när vi hittade henne. Inspektören och jag diskuterade den möjligheten. Han nickade mot Cook, som hade vaknat till med ett ryck. Jag kontrollerade förstås det när jag undersökte henne, trots att hennes underkläder inte var i oordning. Men ingen hade gjort något med henne. Inte där i varje fall. Hon var faktiskt virgo intacta, oskuld. Inte för att det gör någon skillnad nu, förmodar jag. Han ryckte på axlarna. Men om han ströp henne Ströp? Ransom höjde på de buskiga ögonbrynen med överdrivet häpen min. Sa jag det? Ja, sir. Det gjorde ni. Cook var arg på sig själv för att han slumrat till och tillade skarpt: I går kväll på mordplatsen. I så fall ber jag om ursäkt. Det var ett förhastat omdöme. Ransom bredde eftergivet ut armarna. Lita inte på rättsläkare. I synnerhet inte sådana som blivit utkallade under mörkläggningen och tvingats undersöka kroppar i skenet av en ficklampa. Nej, hon blev inte strypt. Nacken var bruten. Det framgår tydligt av bevisen. Låt mig visa er. Han tog bort skynket från flickans huvud och axlar igen. Ser ni svullnaden på hennes hals och det där märket på sidan? Det visar att mördaren grep tag i henne bakifrån, lade högra armen om hennes hals och bröt av ryggraden på henne. Och för att föregripa er fråga: ja, han var stark, men det borde inte ha krävts några specialkunskaper, i synnerhet om hon inte väntade sig det. Det var bara att vrida till hårt om huvudet. Alltsammans var säkert över på ett ögonblick. Han täckte över flickans huvud och axlar igen och väntade sedan för att se om de båda poliserna hade några frågor. Cook hade rynkat pannan medan han lyssnade och han fångade nu Billys blick. 42

25 Så ni menar alltså att han måste ha haft för avsikt att döda henne. Det förefaller så. Ransom ryckte på axlarna. Det är svårt att förstå vad han annars kan ha haft i tankarna. Men men det verkar ju inte klokt, hävde Cook ur sig innan han hann hejda sig. Kanske det. Rättsläkaren såg ugglelik ut. Men det där är er avdelning, inspektörn, inte min. Och om ni inte har några fler frågor nu, så Han gjorde sig beredd att gå. Ett ögonblick, sir, sa Billy. Den där tändstickan på hyllan där borta. Den som ligger på tefatet. Var kommer den ifrån? Vilken tändsticka? Ransom följde riktningen på hans pekande finger. Jaså, den. Ja, den hittade jag intrasslad i hennes hår. Hade förmodligen förts dit med vinden. Hon hade legat på marken ett tag. Varför frågar ni det? Vi hittade flera andra på brottsplatsen. Det såg ut som om någon hade försökt tända en. Mördaren, menar ni? Ransom verkade intresserad igen. Kanske. Men vi kan inte vara säkra. Billy kastade en blick på Cook. Hans knyck på nacken tydde på att han tyckte det var dags att de också gick. Ja, men men varför skulle han ha gjort det? Rättsläkaren var uppenbarligen förbryllad. Om det var han, menar jag. Ingen aning. Billy ryckte avvaktande på axlarna. Men han kan ha letat efter något något han trodde att hon hade på sig. 43