VÄLJAREN HAR DET INTE LÄTT

Transkript

1 KRÖNIKA RÖSTÅNGEST VÄLJAREN HAR DET INTE LÄTT Det är inte lätt att vara väljare. Det finns ett tiotal partier att välja på av någorlunda rimlig karaktär. Samtidigt är de relativt lika. Det är ungefär som tandkräm. Oavsett vilken tub vi tar så innehåller de tandpasta enligt protokoll 1A. Frågan är om vi ska uppskatta denna utveckling. Att konsumenternas och väljarnas efterfrågan skapar en värld med hyggligt konforma produkter eller skulle vi vilja ha mer svängrum? Större variation? De som klagar på att partierna liknar varandra brukar samtidigt inte vilja tala väl om den tid som det var på tjugo- och trettiotalet när vi hade pigga alternativ som nazism, fascism och kommunism. På den tiden var det demokratiska alternativet, med partier, parlamentarism och yttrandefrihet ingen självklarhet. Det som vi idag betraktar som givet att vi får välja religiös tro själva, att vi har rösträtt, att vi kan öppet kritisera det mesta är en historisk tillfällighet. Och inte något självklar sanning. Men var det roligare på den tiden när det fanns häpnadsväckande politiska alternativ? Där det gick att välja mellan demokrati och diktatur, mellan planekonomi och marknadsekonomi, mellan att babbla på politiska möten eller marschera i svart uniform? Det som idag gör partierna relativt likartade är att den verktygslåda som de har att förfoga över är rätt begränsad. Då blir också visionerna snöpta. Hur ska vi då göra som väljare när partierna inte har möjlighet att skapa helt nya världar? Det är förstås fullt möjligt att läsa deras programtexter noggrant och leta efter undertexter. Även om de likt tandkräm verkar rätt likartade har de oftast någon egen liten nyans som vi av ett eller annat skäl uppskattar. Eller tvärtom bestämmer oss för att vilja välja bort. Vi lever i en tid där den demokratiska processen är långsam och trög i jämförelse med samhällsutvecklingen. Partierna går till val på att lova att göra sitt bästa. Och vi väljare får plocka det parti vars företrädare vi tycker verkar mest hedervärda. Ett komplement till att läsa partiernas program blir därför att stänga av ljudet på TV:n när det är partiledardebatt. Och sedan titta på nyllena och försöka avgöra vem av dem som är mest trovärdig. En annan metod är att inte leta i toppen av partierna, för där hittar vi oftast de mest strömlinjeformade figurerna. Det är i partiernas undervegetation som deras verkliga karaktär framkommer. Läs gärna deras bloggar och vad de twittrar eller anser väsentligt på Facebook. Deras självbiografiska beskrivningar brukar också ofta vara rätt intressanta. De flesta visar sig vilja läsa deckare, har matlagning som intresse och vistas flera veckor på sommarstället vid Västkusten, samt kompletterar detta med att återge utspel från partiledningen. Och de anser alltid att deras eget parti vann TV-debatten. Men det finns också ett fåtal som kör sitt eget race, kanske i syfte att bli framkryssade. Som väljare gör vi klokt i att inte följa mediernas valrapportering alltför nära. Medierna har sin egen agenda, de är ute efter det sensationella och avvikande, de söker fel och brister, de gör 16 - KLÖVER

2 KRÖNIKA RÖSTÅNGEST hönor av fjädrar och vill ofta ha någon sensationell valvinnare. Därför blir det lätt yta. Och partierna anpassar sig efter detta. Klokt är därför att vid sidan om mediernas huvudfåra (som vi förstås inte helt kan ignorera) också söka oss fram till vad partierna själva egentligen vill säga. Inte bara det som medierna återger. Mitt eget bidrag till att hjälpa väljarna på traven har varit att tillsammans med några kumpaner konstruera så kallade väljarkompasser. De går i stort sett ut på att väljaren berättar sina ståndpunkter i några centrala politiska frågor och att detta sedan matchas med partierna. Trots en del invändningar mot metoden visar det sig att oerhört många använder sig av valkompasserna för att åtminstone göra en första sovring bland partierna. Vissa upptäcker att deras traditionella röstande kanske inte varit helt rationellt och för många förenklar valkompasserna partivalet. Att partierna är relativt lika varandra gör det kanske lite besvärligare att välja rätt parti. Men om de är det för att demokratins principer har segrat så får det nog ändå anses vara ett billigt pris att betala. /Stig-Björn Ljunggren Stig-Björn Ljunggren - Fakta Statsvetare och krönikör. 56 år. Uppvuxen i Hamrångefjärden tre mil norr om Gävle. Är socialdemokrat men disputerade 1992 på en avhandling om Moderata samlingspartiets historia, Folkhemskapitalismen. Ljunggren har också skrivit om Miljöpartiet i boken Den gröna rörelsen och om Socialdemokraterna i Ett visst mått av frihet. Har skrivit När medierna tar makten som är en mediaskeptisk pamflett och En konservativ i skjortärmarna, om förre högerledaren Jarl Hjalmarson, samt boken Högern att lita på! Om Fredrik Reinfeldt och de nya moderaterna. Hans bok Ideologier har kommit ut i flera upplagor. Var tidigare omvärldsanalytiker i PR-företaget Rikta Kommunikation. Ljunggren är på deltid omvärldsanalytiker på PR-företaget Grayling. Han har också medverkat i programmet Boston Tea Party på Kanal 5. HAR DU RÖSTÅNGEST? HÄR ÄR NÅGRA TIPS: 1. Gör alla valkompasser. 2. Kolla vad kompisarna tänker rösta på. 3. Läs allt från alla partier. 4. Gör en egen valkompass - lista frågorna som är viktigast för dig, maila alla partier och be om svar. 5. Besök valstugorna. 6. Rösta med plånboken - vilket parti lönar sig bäst för dig? 7. Låt slumpen avgöra - välj ut 2-3 partier som verkar bra, blunda och lägg en av valsedlarna i kuvertet. 8. Rösta som du alltid har gjort. 9. Känn efter. Följ känslan. 10. Det viktigaste är hur som helst att du röstar KLÖVER