NUMMER FYRA vision och tradition

Transkript

1 NUMMER FYRA 2003 vision och tradition

2 I K O N E R i n n e h å l l Ledare Oskyldig sport Hjalmar Gullberg och Hipp-revyerna i Malmö BENGT HJELMQVIST Arbetet är ju så roligt! BRITT MARIE HÄGGSTRÖM Bokens tillstånd på 2000-talet: Bokstäver i ett skört skal BEATA ARNBORG Farligt i skrift THOMAS VON VEGESACK Vitterhetsakademiens bibliotek eller Riksantikvarieämbetet/ Vitterhetsakademiens bibliotek? Vad betyder ett namn? EVA NYLANDER Från kunglig skrubb till världsvida nätet Vitterhetens bibliotek fyller 250 år EVA NYLANDER Det okända biblioteket som innehåller allt LARS EDLING Varför bildningsresor? GRETA RENBORG Framtidsfilerna Vara intellektuell SVEN NILSSON Nästa nummer skickas den 20 oktober. Manusstopp den 26 september. Tomas Lidman har tillhört laguppställningen i Ikoners redaktionskommitté allt sedan avspark hösten Här har han inte bara spelat dekorativ ikon utan med artiklar i olika biblioteksämnen också visat upp sig som flitig och läsvärd skribent. Inom kort flyttar riksbibliotekarien från sitt ämbetsrum ovanpå de många magasinsplanen i berget under Humlegården för att bli riksarkivarie i ett tjänsterum rakt över de många våningarna arkivutrymmen i berget på Fyrverkarbacken. Tomas Lidman har lovat att kvarstå som ledamot i redaktionskommittén, vilket är glädjande av flera skäl. Inte minst därför att han då kan bistå med att på ett riktigt praktiskt sätt bredda innehåll och intresseområden. Det är redaktörens begränsade kontaktytor och inskränkta nätverk som gjort att vad som utfästes i första numret inte mer än möjligen stykkevis og delt kunnat genomdrivas. Denna bibliotekstidskrift vill vara mer tidskrift än så. Ikoner kan vara en metafor för bibliotek och alla andra instanser med ansvar för samhällets minnesfunktioner och den fortsatta kunskapsförsörjningen. Det är här, mitt i samhället, allt detta hör hemma biblioteken, arkiven museerna och utbildningen; därmed också IT-strategierna och nätkulturen, kunskapsvisionerna och internetdemokratin. Punktera de vattentäta skotten bibliotek och andra institutioner emellan då samband, samverkan och samarbete kan vara bättre alternativ (1/1998). Visst har också t.ex. arkiven varit representerade. Irma Ridbäck har skrivit några gånger och gör det snart igen. Anna Christina Ulfsparre har medverkat liksom Björn Lindh. Tomas Lidmans fortsatta medverkan kan komma att förstärka och fördjupa bidragsprofilen utifrån hans nya kunskaper om och känningar i också andra sektorer än de som hittills varit vanligast förekommande i Ikoner. Till glädje för läsarna som därmed också kan komma att bli många fler! JEM 2 4/2003 Årgång 6 I K O N E R v i s i o n o c h t r a d i t i o n Oberoende publikation utgiven av Bibliotekstjänst Redaktör: Jan-Eric Malmquist jan-eric.malmquist@btj.se Redaktionskommitté: Inger Eide-Jensen Tomas Lidman Sven Nilsson Birgitta Olander Ansvarig utgivare: Joel Sommerfeldt Grafisk form: Identitet, magnus@identitet.se Postadress: Lund Besöksadress: Traktorvägen 11, Lund Telefon: Fax: Teknisk produktion: Grahns Tryckeri AB, Lund ISSN

3 Bibliotekstromben Det är kanske tack vare densamme som det är som är. Kanske är det i avsaknaden av en samme som vi fått det som vi fått. För dessvärre kommer ju en sådan inte på begäran utan när den kommer. Om ens alls, och det är kanske lika bra som det är för det har kanske alltid varit bra som det varit? För skulle den plötsligt vara här så skulle den inte bara rensa och röja utan också kunna ödelägga. Så möjligen har biblioteket alltid gjort rätt i att se försiktighet som en dygd. Fast det har ju biblioteket inte gjort. Utan istället har det funktionerat som en högst ansvarstagande och väl matchande aktör på en alltmer marknadsorienterad arena, följsamt, flexibelt och anpassningsoptimalt lyhört och transparent i ett signifikant och långt ifrån kravlöst samhälle. Med kontinuerligt förstärkt varumärke har man i varje specifikt tidsläge genomförandepotent kunnat fylla kompetensmålen, just in time, och på så vis hela tiden varit i dialog med tiden. En genomgående innovativ förändringsbenägenhet har bidragit till att suboptimera alla väsentliga verksamhetsmål inte minst genom kompletterande coaching med ultimata problemlösande projektverktyg. Målsättningen med en måluppfyllelse som marknadsledare inom upplevelseindustrin har krävt strategiska målbeskrivningar supporterade av koordinerade målformuleringar. Synergieffekterna har inte uteblivit när konsensus varit att fokusera på framkanten för att kunna lägga fokus på kärnverksamheterna. Här har biblioteket alltid varit den mötesplats där kulturvanornas scenarion kvalitetssäkrats och där nu den virtuella informationserans koncept kunnat positioneras. Komplexa beslutsunderlag kommunicerar sådana signaler som över tid dynamiskt eskalerat kundrelaterade marknadsinsatser med fokus på konsumenten i centrum. Optimal framförhållning och prioriterade resurser inom alla härader har tillskapat de metoder, flöden och processer som medverkat till uppgraderade marknadsaktiviteter tajmade mot intäktsgenererande hu och lagstridigt! lönsamhetsresultat med affärsmässigt partnerskap. Justerade ekonomiska styrmedel har öppnat upp öppenheten mot omvärldsklimatet och mer entydigt än tidigare kunnat fokusera på nationens befolkning som samlad bibliotekspopulation. Det moderna biblioteket som på avancerad, modern och global teknisk plattform med instrumentell rationalitet blivit det allaktivitetsrum för alla som Arnold Wesker propagerade för redan på 1960-talet. Genomgripande konsekvensanalyser har genom framåtsyftande framgångsmodeller och färdigkrishanterat ledarskap med nytänkande på hög aktivitetsnivå nu flyttat fram positionerna från att inte bara agera inom kunskapsorganiseringen utan med tydliggjord roll som universellt profilerad agent göra det i allians med även kommersialiserad ekonomisering. Biblioteket, en samhällsinstitution som med allmänproduktivitet på agendan och med god logistisk överblick engagerar sig i allt, tar ansvar för allt, löser allt med en total fokusering på fokus. Mitt i här syns då också plastförpackningen. Inom ramen för bibliotekets immanenta utförandeuppdrag faller med stor självklarhet också att bidra till utrotandet av alla plastförpackningar, detta denna tidens största gissel. Ni vet hur det är med osten. Prefabricerat innesluten i sladdrig plast av massivt materiell konstans immun mot all åverkan oavsett bakomliggande taktiskt upplägg. Först när innanmätet är riktigt för gammalt, om det inte redan från början är så för att det är mögligt det just ska vara, släpper plasten greppet, och osten, som nu luktar allt annat än just ost, kan förpassas i sophinken. Ost ska införskaffas över disk och forslas hem i smörpapper med gummisnodd om. Ni vet hur det är med är batterier. Inkapslade vart och ett i mjukplast och tillsammans vulkaniserade bakom hårdplast motstår de varje ansats till avsett användande. Med kniv, sax, kofot och våld når man bortom motståndskraften först när innanmätet av ålder laddat ur sig självt och befinnes långt förbi sista förbrukningsdag. Ni minns jordnötterna i flygmaskinen, de få i en kolorerad plastpåse, som ägnade hela flygresan att göra sig oåtkomliga. Man fick dem när skylten med säkerhetsbältet hade släckts och fick ur dem när skylten med säkerhetsbältet hade tänts. Efter några timmars brottningsmatch värdigt ett mästerskap for plastpåsen upp och nötterna ut över flygplansgolvet för att hamna i ingen annans gap än dammsugarens. Ni minns den lilla plastkudden i hotellets duschkabin (nu finns den inte längre utan är ersatt av en behållare som nästan alltid är tom om än rummet ändå kostar 1999 SEK) som aldrig gick att få upp. Särskilt inte om man blivit lite blöt om händerna en kanske inte överraskande situation när man befinner sig en dusch. Det hjälpte föga att skrika, slita, slipa, stampa eller sparka. Först när man bet ett rejält tag släppte plastpåsen taget. Jag försäkrar att dåligt hårschampo löddrar också med saliv. Se där, en uppgift också den för det nya progressiva biblioteket. En bland alla de andra av alla de andra slagen med tillägnan en var medborgare. Omnibus omnia. Jan-Eric Malmquist FOTO: EVA INGVARSSON 3

4 Av idel illusioner närs man. Nyss var han blott en enkel versman. Nu är han ordensprydd affärsman Nyss en av tänkarskolans ringe. Nu radioteaterns Winge. Säll den som sic ad astra ginge Bengt Hjelmqvist 1939 Oskyldig sport Hjalmar Gullberg och Hipp-revyerna i Malmö Bengt Hjelmqvist I anslutning till hundraårsdagen av Hjalmar Gullbergs födelse skrev jag 1998 en artikel i Sydsvenska Dagbladet om Gullbergs och min medverkan i Hippodromteaterns nyårsrevyer 1929 och I min artikel berörde jag endast flyktigt kupletternas tillkomsthistoria. Hjalmar Gullberg-sällskapets senaste årssammankomst var ägnad Gullbergs verksamhet som revyförfattare. Huvudtalare var arkivarie Lennart Holmgren. Jag var bland åhörarna och kunde komplettera dennes framställning med ytterligare uppgifter om den verksamhet som Gullberg och jag en gång bedrev. Några skall återges här. Gullberg och jag medverkade alltså i två av nyårsrevyerna. Vi var erbjudna att deltaga i en tredje revy men Gullberg avböjde. Jag hade inte samma skäl som han att inte fortsätta revyförfattandet. Han hade hunnit bli en erkänd författare, och på den tiden skrev inte erkända författare Bengt Hjelmqvists anteckningsblock, ett par sidor angående planerade kupletter i Sicken blomma. revytexter. Jag skrev alltså på egen hand några kupletter till den tredje revyn. De är lyckligen glömda. Gullberg var angelägen om att hans revyförfattande hölls hemligt. Hans diktsamling Sonat publicerades Och det var först år 1958 som professor Carl Fehrman i sin bok om Gullberg avslöjade hemligheten. Inom det akademiska Lund var författandet knappast hemligt. Jag fick sommaren 1929 ett vykort från Gullberg adresserat Till revyförfattaren Bengt Hj-st, Universitetsbiblioteket, 4

5 ILLUSTRATION: GUSTAF PETERSSON Lund. Vill man hålla något hemligt i Lund bör man nog inte nedskriva hemligheten på ett öppet vykort adresserat universitetsbiblioteket i Lund. Vad UB inte vet är inte värt att veta. Vykortet av 1929 avslöjar en annan hemlighet. Där nämns numret och därmed avses teaterdirektören Oscar Winge, Hippodromteaterns legendariske chef och den som en gång engagerat Gullberg som revyförfattare. I andra sammanhang kallas han HAN. Båda vändningarna är karakteristiska för Gullbergs jargong. Varför Winge hade vänt sig till Gullberg vet jag inte. Någon, kanske Sten Broman, hade tydligen talat om för Winge att det i Lund fanns en akademiker som skrev vers. Broman tillhörde veterligen Winges bekantskapskrets. Gullberg hade krävt att han skulle få en medhjälpare. Varför han valde mig vet jag faktiskt inte. Men Gullberg och jag hade båda varit redaktörer i studenttidningen Lundagård och vi hade samarbetat vid redigeringen av det karikatyralbum som fick namnet Lundalynnen och innehöll ett urval av de karikatyrer som ingick i de första fem årgångarna av tidningen och vars uppgift var att finansiera Lundagårds femårsjubileum, där Gullberg skrev bordsvisan. Som en stor glad överraskning dök Bengt Hjelmqvist (som fyller 100 år senare i höst) upp på Hjalmar Gullberg-sällskapets årsmöte nu i våras Det han själv kallar komplettering blev i själva verket en hel festföreställning, intressant och briljant, personlig och spirituell till de närvarandes fröjd och förnöjelse. Här har Bengt Hjelmqvist för Ikoners läsare sammanställt sitt eleganta och elokventa anförande till en genuint generös artikel. Höjom på föreningen Lundagårds banér. Mörkret och förbeningen vike mer och mer. Lyfte sångens vindar oss, när på känt manér Q blir fylld av Pindaros, Falstaff och Tegnér. 5

6 6

7 Oscar Winge i ett rollporträtt. Brev från Hjalmar Gullberg angående överläggningar med Oscar Winge (HAN). Q var Lundagårds redaktionsskald, och sammanställningen Pindaros, Falstaff och Tegnér visar var han hör hemma i världslitteraturen. I den andra volymen av Lundalynnen det blev med tiden ganska många förekommer en karikatyr av mig av den förträfflige Gustaf Petersson. Där karakteriseras jag med orden Litet bokmal, kvick i ord och handling. Det var kanske en sådan medhjälpare som Gullberg hoppades på. Den första revyn där Gullberg medverkade hade Winge gett namnet Sicken blomma. Titeln alluderade på en aktuell händelse i dåtida konstvärlden (varom Lennart Holmberg hade mycket att berätta). Sammanlagt skrev vi 17 kupletter av vilka några inte kom till användning och andra hade kortare eller längre livstid Winge möblerade friskt om i sina revyer. De rymde en mångfald andra inslag än våra, översättningar från olika håll, ibland original som Winge själv svarade för. Kupletterna i revyn Sicken blomma tillkom i Hjalmars bostad på Västergatan i Lund. Vi satt i hans arbetsrum, han vid skrivbordet och jag på andra sidan. Gullberg hade till hands ett rimlexikon, ett oumbärligt redskap och en inspirationskälla för alla som skriver vers, också riktiga skalder. I Gullbergs arbetsrum låg på en stol en omfattande samling schlagertexter med tillhörande melodier, som Oscar Winge försäkrade att han hade uppföranderätt till. Det visade sig att han hade fel, och vi som hade funderat på någon av melodierna övergick till fri musik som folkvisor eller t.ex. Zandahls kanon, den senare använde vi till texten i Skånska slott och herresäten. Gullberg var den som med sin lättlästa handstil skrev ner vad vi fabricerade. För min del gjorde jag anteckningar på ett litet anteckningsblock i storleken 12 x 7,5 cm. Vi hade svårigheter med ersättningen för vår medverkan i revyerna. Theodor Elmros som varit ekonomichef i Lundagård hjälpte oss. Vi hotade med rättegång men det tog månader innan ersättningen var reglerad. Det samma gäller också ersättningen för de grammofoninspelningar som gjordes av grammofonbolaget Columbia. Vår anonymitet medförde att inspelningarna gjordes utan att man tog kontakt med oss. På skivorna står Edvard Persson som upphovsman. Den ersättning som vi så småningom fick var anspråkslös: 75 kr var för vardera av de tre grammofonskivorna samt två gratisexemplar per skiva. Jag uppskattade särskilt en naturaförmån. Jag fick fribiljett till alla föreställ- 7

8 Brevkort från Gullberg Brevkort från Hjalmar Gullberg och Ivar Harrie på besök i Finland. Mera osäkert är kanske vem som svarar för övriga namnteckningar. ningar under den tiden vi arbetade med kupletterna och fick dessutom vara med vid de supéer som Winge bjöd sina skådespelare på efter premiärerna. Det var trevligt att på nära håll se Edvard Persson, Adolf Jahr och Jullan Kindahl, för att nämna några exempel. Vi smekte Malmöborna medhårs genom ett par kupletter, som Gullberg med sitt Malmö-föregående ensam svarade för. Visan om de skånska slotten är den enda överlevande av kupletterna från Visan gick hem i herremannens slott och statsministerns koja. Göran Persson menade att rimmen om Malmöbon som glor upp på raden av strålande fönster på Torup var nödrim. Vilket de förvisso inte var. Man har frågat mig varför antalet slott och herresäten var så begränsat. Jag svarade litet nonchalant att vi hållit oss till herresäten som befann sig på cykelavstånd från Lund. I själva verket rörde det sig om mitt specialintresse. Jag och min yngste bror Sven, sedermera emeritiprofessor i geologi, hade använt många söndagar till cykelturer i Lunds närhet. Några av slotten hade jag personliga kontakter med. Jag hade blivit bjuden på fester hos Ernst Norlind på Borgeby, jag hade ätit spettkaka hos friherrinnan Coyet på Torup, och som senior i Lunds nation varit med vid hennes mans jordfästning. Toppeladugård var jag släkt med. Senare blev jag tillfrågad om jag ville skriva om ytterligare herresäten. Jag tackade vänligt nej. Jag hade besett de flesta av de slott som beskrivs. Jag hade inte sett Sofiero då. Det låg för långt borta från Lund. Men jag vill minnas att jag inte var alldeles oskyldig till rimmet om hans kunglig höghet och möget. Till lugnet och vilan från dammet och möget till Skåne från Stockholm far Hans Kunglig Höghet. Han längtar till lunden där sipporna gro och drömmer om Sundet och Sofiero. Jag tror dock inte att Hjalmar delade mina slottsintressen på den tiden. Det var först senare som han skulle få kontakter med de skånska slotten. 8

9 Julhälsning från Gullberg. 9

10 Kupletterna till revyn 1930 tillkom vid Rosenvägen nära monumentet i Lund. Jag var nygift och bodde i en liten tvårummare. Gullberg besökte oss och där skrev vi kupletterna om de skånska kungarna från Karl X Gustav till Oskar II. De skrevs under dagarna december, bara elva dagar före premiären. Hela ensemblen var engagerad, till och med dekoratören hade en roll. Det var onekligen en prestation. Gullberg sände oss den julen som julhälsning ett mindre plakat innehållande japanska levnadsregler att uppsättas på alla japanska postkontor. Den sista av de tio levnadsreglerna börjar: Deltag gärna i oskyldig sport. Hjalmar Gullberg och jag följde rådet, om ordet sport även innefattade begreppet andliga övningar. Kungalängden skulle många år senare sändas i TV i Myggan Ericsons serie Från Myggans vänkrets. Visan om Oskar II får i all sin kärnfullhet avsluta dess rader. Mitt svenska hjärta gång på gång var överfullt av tal och sång med militärisk kläm. Mitt Norge var en svårskött lem. De ville bo i eget hem och anno 1905 så blev jag av med dem. Litteratur: Fehrman, Carl, Hjalmar Gullberg Hipp : cirkusen som blev teater, som blev kyrka, som blev teater. [Av] Björn Vinberg [m.fl.] Hjelmqvist, Bengt, Jag minns kandidatår, (i: Under Lundagårds kronor. Saml. 5:1 (1991), s. 9-38). Richter, Jan, Edvard Persson Åkermark, Bo E., & Eriksson, Hasse, Skånska slott och herresäten : i hälarna på Edvard Persson, Hjalmar Gullberg och Bengt Hjelmqvist HJALMAR GULLBERG En mistlurs ton, en klockboj klingar. Han lekte med ord, och orden fick vingar. Hos gamla greker gick han i lära. Hans dikt var saklig och vardagsnära. Hans musa gick klädd i enkla kläder. Själv fann han sig hemma i främmande städer. Hans ungdoms dikt var sång och mystik. Både fromma och ofromma blev publik. Av Johannes i Nässja han ärvt melodin. I okonstens tid blev hans strof terzin. Han skrev om kärlek, om lusta och trånad. Han glömde aldrig gullregnets månad. Med 17 kollegor i smak och snille åt han torsdagsärtor och fick som han ville. Med Thalias barn han styrde och ställde. Hans handlag var mjukt men fast om det gällde. Hans dikt kunde bränna som flamma och låga. Den lät sig ej kvävas av sjukhusets plåga. En sommar, en sista, då solen ler. Det finns en sjö och sedan aldrig mer. Bengt Hjelmqvist 1993 Hjalmar Gullberg-sällskapet c/o Malmö stadsbibliotek, Malmö hjalmar.gullberg.sallskapet@mail.stadsbibliotek.org 100:-, pg

11 Jan-Eric Malmquist medverkade i förra numret med artikeln Den olönsamma lönen som slutade: För så var det gubbar var det! Sedan då? Här berättar DIK-förbundets ordförande en del om hur det blev något senare. Arbetet är ju så roligt! Britt Marie Häggström Redan Greta Linder formulerade i sin skrift från 1947 om Bibliotekarieyrket: men om någon till slut ställer den rättframma frågan om bibliotekarierna är nöjda med sitt yrke, så tror jag att man kan svara ett klart ja, om man bortser från den onekligen besvärliga sidan av saken som lönefrågan utgör. Det är en sanning som gäller fortfarande även om situationen har förbättrats. Den som valde att verka som folkbibliotekarie under förra århundradet kunde definitivt inte leva på sin lön. Som exempel kan nämnas att bibliotekarie vid Göteborgs stadsbibliotek från starten 1861 till 1889 var löjtnant H. A. Reuterskiöld. Löjtnanten arbetade i nio år utan lön, därefter fick han 300 riksdaler per år. En annan historia berättas om Jönköping, som 1916 fick en donation från den förre stadsgeologen. Denna donation skulle utgöra grunden till Jönköpings stadsbibliotek. Man skulle också ha någon som skötte samlingarna. Åsikterna var delade i biblioteksstyrelsen. Antingen behövde man en bibliotekarie på deltid och ett kvinnligt biträde på heltid. Alternativ två var en heltidsbibliotekarie och ett deltidsbiträde gärna en nypensionerad expeditionsunderofficer. Resultatet blev att fil. dr. Sigurd Schartau, ledamot i styrelsen, utsågs till chef och förra biträdet vid Jönköpings arbetarbiblioteksförenings bibliotek Amelie Nilsson till biträde. Ordföranden lät anteckna till protokollet att han framför en kvinna hade förordat en pensionerad underofficer Beslutet hade föregåtts av en undersökning om hur det såg ut på andra håll i landet. I Norrköping hade man en heltidsbibliotekarie med lön efter vederbörandes kompetens. Övriga större städer hade bibliotekarier som hade sitt biblioteksarbete som bisyssla Antingen hade man en chef på deltid och ett biträde på 11

12 heltid med samma lön. Mönstret var detsamma under det tidiga 1900-talet. (Magnus Torstensson i NTBB 78, 1991.) 1926 utexaminerades de första bibliotekarierna från Skolöverstyrelsens (SÖ:s) biblioteksskola som initierats av de vid SÖ anställda konsulenterna. Greta Linder var en av dem. De flesta som gick utbildningen hade akademisk examen och de fick efter hand anställningar som biblioteksassistenter. Titeln bibliotekarie var reserverad för chefen. Lönen för bibliotekarierna var alltid lägre än för yrken med liknande utbildning, t ex lärare. Männen blev chefer. Hur skulle de annars kunna försörja sina familjer? De kvinnliga bibliotekarierna hade ofta en borgerlig bakgrund. De flesta kom av någon anledning från Lund. Dessa flickor förväntades inte behöva försörja sig. De skulle ju bli gifta antogs en biblioteksförfattning som innebar statliga bidrag till biblioteken och särskilda anslag till centralbiblioteken, föregångarna till våra länsbibliotek. Allt fler folkbibliotek anställde utbildade bibliotekarier. Skolöverstyrelsens tidigare nämnda konsulenter hade en viktig roll i utvecklingen. Välrenommerade bibliotekarier var lärare på SÖ:s kurser. Utbildningen vilade inte på vetenskaplig grund och hade inte heller någon som helst forskningsanknytning. Den var bibliotekspraktiskt inriktad med inslag av litteraturkännedom. Under 1930-talet var det hög arbetslöshet i landet, även för akademiker. När Valfrid Palmgren (den kanske viktigaste personen för de svenska folkbibliotekens utveckling) startade barnbiblioteksverksamhet vid Stockholms stadsbibliotek anställdes bibliotekarier, men utan lön. Den annars så framsynta fru Palmgren ansåg att bibliotekarieyrket var ett kall och det skulle därmed vara oavlönat. Yrket har alltför länge betraktats som ett kall och bibliotekarien som den goda litteraturens väktarinna med uppgift var att sprida den till populasen som var underförsörjd med god litteratur. Det är en uppfattning som man någon gång men i mer dämpade ordalag faktiskt kan möta ännu in på 2000-talet. En sten i vår historiska ryggsäck Att yrket alltför länge betraktades som ett kall är en sten i vår historiska ryggsäck. Bibliotekarierna var missnöjda både med status och lön. Man var även missnöjd med biblioteksföreningens brist på agerande i frågan bildades så fackförbundet för folkbibliotekarier, Svenska folkbibliotekarieförbundet (SFF). Akademikerna hade då ingen egen centralorganisation så SKTF/TCO förhandlade för bibliotekarierna. Missnöjet avtog emellertid inte, då man ansåg att SKTF inte brydde sig om gruppen bibliotekarier bildades Sveriges yngre akademikers centralorganisation (SYACO) och de yngre bibliotekarierna inom SFF sökte medlemskap där blev hela SFF medlem av SACO. Missnöje med dålig status och dåliga löner pyr och flammar genom hela historien. Biblioteksassistenterna (d.v.s. bibliotekarierna) vid Stockholms stadsbibliotek författade en pamflett med titeln Hur skall det gå för Pinnebergs? Man gjorde jämförelser med lärarna och fann att en bibliotekarie hade 2000 kr mindre i lön per år än en lärare. Uppropet vann ingen genklang och det upprepades två år senare, även då utan resultat. SFF drev frågan om bibliotekarietiteln. Man menade att alla med bibliotekarieutbildning som arbetade med relevanta arbetsuppgifter skulle kallas bibliotekarier, och det skulle samtidigt vara ett kriterium för att få vara med i SFF. Kravet gick igenom och ända in på 1970-talet fanns förste och andre bibliotekarie med bland de definitioner som användes vid löneförhandlingar. SFF förmedlade också tjänster och vikariat och bevakade utannonserade tjänster. Man bevakade att annonseringen var korrekt, att kommunen i fråga svarade upp emot professionella krav och gav rätt lön. Jag tror att man kan säga att det finns vissa kvardröjande effekter av denna kontroll än idag. SFF ansåg också att det behövdes normer för biblioteksverksamheten och 1943 trycktes Standard för svenska folkbibliotek. Dessa normer gällde bemanning, relation i antal mellan bibliotekarier och biträden, bokbestånd, öppettider mm. De innehöll också noggranna beskrivningar om de olika yrkesgruppernas arbetsuppgifter. Det systematiska och medvetna arbete som utfördes av SFF under denna period har betytt mycket för bibliotekarieyrkets utveckling. Att bli bibliotekarie har ofta inte varit ett förstagångsval. Greta Linder iakttog studenterna och fann att många sökte sig till bibliotekarieyrket för att man ville ha en pedagogisk roll dock inte i frontlinjen. 12

13 1972 startade bibliotekarieutbildningen i Borås. Oönskad av många. Tiderna var sådana att nu sökte sig många till yrket av politiska skäl. I grunden inte så olika äldre bibliotekariers missionstanke. Bibliotekarieyrket, menade man, var en utmärkt plattform för att främja folkbildning, demokrati och jämlikhet. Inträdeskraven sjönk på grund av ett kvotsystem som infördes på alla universitet och högskolor. En kvot var för dem som hade enbart arbetslivserfarenhet. Utbildningen betraktades av många som en praktisk utbildning eftersom den inte vilade på vetenskaplig grund. Att hävda långtidsutbildades krav på högre löner var nu svårare än på talet. Tidsandan var i stället att jämna ut löner. Fram till mitten av 1980-talet var lönen för en folkbibliotekarie fastställd i centrala avtal som gällde för hela landet. En bibliotekarietjänst hade en viss lönegrad i ett tariffsystem, en förste bibliotekarie en något högre lönegrad och cheferna ännu något högre. Alla befattningar var dessutom beskrivna i de centrala avtalens s k specialbestämmelser. SFF stod helhjärtat bakom dessa exakta beskrivningar, som många gånger var ett bra vapen mot motsträviga kommuner. Vi måste ha i minnet att 1970-talet var en stark expansionstid för folkbiblioteken. Vi fick genom kommun-sammanläggningarna ett stort antal nya kommuner som nu kunde bära ett eget bibliotek, men som var ovana att anställa kvalificerad personal. Under 1970-talet avtog också de tidigare rätt framgångsrika professionssträvandena för att ta fart under sent och 90-tal. Sedan 1993 bedrivs utbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap vid universiteten i Lund, Uppsala, Umeå och högskolan i Borås. Utbildningen vilar nu på vetenskaplig grund och har forskningsanknytning. Det har betytt mycket för utbildningens kvalitet och för professionssträvandena. Tyvärr har ansträngningarna ännu inte nått fram till en certifiering av bibliotekarieyrket. Ytterliga bromsfaktorer för folkbibliotekariernas löner har varit att man har haft nära nog monopolarbetsgivare i kommunerna och landstingen, som utnyttjat situationen för att hålla lönerna för kvinnodominerade yrken nere. Man behövde inte konkurrera för att få de bästa. Löneutvecklingen för en bibliotekarie var dyster. Efter några år i yrket hade man nått sin slutlön och då hände inget mer. Lönekurvan såg ut som ett EKG från någon som inte längre var i livet. Karriärvägarna var också få. Man kunde bli förste bibliotekarie eller chef medan det var omöjligt att få en bra lön som specialist. Följden blev att vi som förhandlade tänjde på definitionen för förste bibliotekarie in absurdum, eftersom en ny titel var det enda som då kunde ge högre lön. I mitten av 80- talet var 65% av bibliotekarierna 1:e bibliotekarier och 35% bibliotekarier. På Kommunförbundet kallade man oss Mexikanska armén: Trettio generaler på en menig. De gamla tarifferna hade tjänat ut och ett nytt individbaserat lönesystem infördes för mer än femton år sedan. Det finns nu inte längre några tjänster som är lönesatta, bara människor. Nu ställs verksamheten i centrum, och det är de krav som ställs på den anställde i form av ansvar och kompetens och de resultat man kan visa, som skall vara vägledande för den lön man har. Man skall också få veta varför man har den lön man har och vad man kan göra för att förbättra den. Detta system fungerar Britt Marie Häggström. ännu inte helt tillfredsställande av flera orsaker. En nyhet i det senaste avtalet från 2001 är att man, om man så önskar, kan flytta lönebildningen till en dialog mellan chef och medarbetare. Man kan se en konsekvent linje i utvecklingen från mitten av 1980-talet. Lönebildningen flyttas från Hornsgatan i Stockholm ned till kommunerna och landstingen och numera ända ned till arbetsplatserna. Utvecklingen har framför allt, som vanligt är, drivits på av de yngre. Vi vet genom undersökningar att mer än hälften av de kommunalt anställda vill kunna tala för sin egen lön. Av de yngre, och särskilt då bland akademikerna, är siffran betydligt högre än så. En sak kan definitivt sägas om det nya systemet. Bibliotekarierna har fått en bättre möjlighet att påverka sin lön och vi har anledning att tro att löneutveckling är bättre än i det gamla systemet. Men fortfarande är det långt till att bibliotekarierna har lön efter ansvar och kompetens även om, eller trots att, yrket är så roligt. E-post: britt.marie.haggstrom@dik.se 13

14 Bokens tillstånd på 2000-talet: Bokstäver i ett skört skal Beata Arnborg En kort uppmaning är skriven på hyllan där Nationalencyklopedin står uppställd: Dra inte ut banden vid ryggens överkant! Praktverket, vars sista band inte fyllt tio år, lider redan av skeva och lössittande ryggar, åtminstone på bibliotek där det används flera gånger om dagen. Inkråmet håller hög kvalitet, medan skelettet liksom dess fästen är svaga. Frågan är alltså inte hur många generationer utan hur många år den varar med ryggarna i någorlunda behåll. Hur står det egentligen till med den vanliga, alltmer efterfrågade svenska genomsnittsboken? Lider den av samma åkomma som NE? Drabbas den av någon annan krämpa? Vad har boken numera för livslängd, och hur kommer eftervärlden att döma den? Frågorna kan ses som överflödiga i en snabbspolande verklighet där pocketboken intagit en topposition. Det är det andliga innehållet som räknas. Hunden skall som bekant inte dömas efter sina hår, bokens innehåll inte efter dess yttre kvaliteter. Men går det att helt bortse från kroppen då man söker en själ? Är boken enbart det som uttrycks i UNESCO:s definition: en idéperiodisk tryckt publikation bestående av minst 49 sidor, exklusive omslagssidor? Bokens gyllene ålder, menar bokformens finsmakare, var runt år 800. Då höll både pärm och papper hög kvalitet och var så väl anpassade till varandra att många inte bara bevarats till vår tid utan också behållit sin funktion; de går utmärkt att bläddra och läsa i. Den som hållit en åldrad och välbläddrad bok i sin hand vet att boken är mer än sina ord. Boken är ett levande objekt, ett exemplar som är tummat och innehåller marginalanteckningar får ett högre egenvärde. Ingen förväntar sig att dagens i särklass populäraste bok, pocketboken, skall bevaras till framtida generationer. Det förväntas däremot av en inbunden bok. En vackert inbunden bok är ett konstverk i sig. Det är betydligt fler än Coco Chanel som köpt böcker efter ryggarnas utseende, och säkert fler än Heidenstam som sorterat dem efter deras färg. En bok är något mer än sina enskilda delar. Boken har en dubbel natur, den är ett objekt i sin egen fulla rätt, konstaterar Lars Björk, chef för bevarandeenheten på Kungl. biblioteket. Han ansvarar för en avdelning som har den bästa överblicken över den svenska bokens fysiska tillstånd genom tiderna med uppdrag att för framtiden bevara varje bok, 14

15 15

16 inte bara innehållsligt utan även fysiskt. Hans sammanfattning av dagens bok är att bokens papper blivit betydligt bättre sedan 1970 och 80-talens lågvattenmärke, medan dess pärmar ofta är av sämre kvalitet och limningen av böcker varierar. Pocketboken däremot mår bra, bra mycket bättre än den gjorde under dess förra storhetstid på 1970-talet då både lim och papper höll sämre kvalitet. Dagens pocketbok klarar sig väl i 500 år om den förvaras djupfryst. Men den generella diagnosen av den inbundna bokens tillstånd, utfärdat av dess bevarare, stämmer ganska väl med NE:s: Ett sunt krås i ett rankigt skal. Behöver det vara så i en tid då bokbranschen mår väl och förlagen räknar sina vinster? Nej, så bör det inte vara. Det anser Johanna Röjgård Sjöberg, bokbindare och styrelsemedlem i Svenska bokbinderiföreningen: Det är eländigt att förstupplagorna av romaner inte trådbinds. Förlagen bygger in fel redan från början. Böckerna håller inte länge. Om man i stället trådbinder riskerar man inte samma förfall, säger hon. Hon anser att det måste ställas högre krav på förlagen så att böckernas kvalitet blir högre. Det finns en internationell standard, ISO Och det finns ett sätt att se till att den standarden följs bättre av svenska förlag. Kulturrådet borde enbart ge litteraturstöd till de böcker som håller sig till den, anser hon. En sådan ordning skulle, enligt henne, betyda mycket inte enbart för betydande böckers livslängd, utan även för den inhemska bokbindarbranschen. Enligt standarden heter det bland annat att förstautgåvan av skönlitterära verk på originalspråk som kan förväntas få betydelse skall trådbindas. Detsamma gäller vetenskapliga standardverk, liksom författares samlade verk på originalspråk eller vetenskapliga översättningar från klassiska språk. Per Cullhed arbetar som konservator på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Han satt med i den kommitté som utarbetade standarden för såväl förlagsboken som biblioteksboken i mitten på 90-talet. I den remissomgång vi gjorde var förlagen mycket negativa. Det är därför inte förvånande att så få följer standarden, säger han. Om förlagen ens känner till den. Robert Hedberg, produktionschef på Albert Bonniers förlag har inte ens hört talas om den. Birgitta Modigh, avdelningschef på Statens kulturråd, känner däremot väl till den. Men att gå så långt som att kräva att förlagen skall följa standarden för att få litteraturstöd till sina böcker vill hon inte gå: Standarden är inte en norm och det stöd vi delar ut är ett litteraturstöd och säger ingenting om bokens tekniska kvalitet. Däremot har vi avfört böcker om de har haft alltför dålig kvalitet, och pocketböcker får ju ett avdrag på stödet. I de föreskrifter kulturrådet har för litteraturstödet heter det att man förutsätter att de böcker som får stöd har en normal papperskvalitet och ett normalt utförande. Och detta normala har alltså blivit den vanligaste inbundna förstaupplagan, det vill säga en limmad bok inom hårda pärmar. Förlagens praxis har därmed blivit synonym för det normala även för kulturrådet, konstaterar Johanna Röjgård Sjöberg. 16

17 Men denna praxis har inte mycket med traditionellt bokbinderi att göra. I många fall är det bara vokabulären som finns kvar. Ordet inbunden har hängt med sedan och 1800-talen då man köpte tryckta pappersark och lämnade dem till en bokbindare för att få dem inbundna. I dag avser ordet inbunden en bok med hårda pärmar. Och numera är det i stort sett enbart tryckerierna som står för bokproduktionen. Hela processen har kommit långt från forna tiders hantverk, säger Eva Rapp, redaktions- och produktionschef på Norstedts förlag. Hon anser att det finns en fördom mot limhäftning, att många inte insett att limmet och tekniken att limma en bok är så mycket bättre idag än tidigare. Limningen är stark, men kan inte jämföras med trådhäftning, säger Robert Hedberg. Men hållbarheten på böcker med obestruket papper (det vill säga rena textböcker) är så starkt att det är papperet som går sönder, och inte limningen i ryggen om man brukar våld på boken. Båda de stora förlagen använder sig av en liknande policy; romaner limhäftas medan kokböcker, praktverk, fotoböcker, sådana som kräver ett bättre bildtryckt och därmed så kallat bestruket papper, trådbinds. Vissa böcker med obestruket papper, såsom ordböcker och lexikon som man öppnar och stänger oftare än vanliga skönlitterära böcker, trådbinds på de flesta förlag, men inte alla. Men denna policy delas inte av många av de mindre förlagen. Under det senaste åren har det blivit tydligt att det är de små förlagen som sköter produktionen bäst. Det tycks som om de har ett intresse av att överblicka hela produktionen, säger Ingrid Svensson som är ansvarig för Svensk Bokkonst på Kungl. biblioteket. Svensk bokkonst, som stöds av en rad föreningar och förbund med anknytning till bokbranschen, har nu funnits i 70 år för att värna om just konsten att producera böcker. Jag tycker att intresset har blivit större på senare år. Vi får fler och fler bidrag, konstaterar hon. Men det ökade intresset finns inte bland de stora förlagen, där enbart Wahlström & Widstrand finns med Beata Arnborg är frilansjournalist med bakgrund på Svenska Dagbladets kulturredaktion. Hon medarbetar bland annat i Kulturens värld, axess och DIK-forum bland de böcker som valts ut från förra årets produktion. Däremot finns förlaget Atlantis nästan alltid med bland de böcker som tilldelas utmärkelser av Svensk Bokkonsts jury. Atlantis ambition var från starten att skapa ett kvalitetsförlag, kvalitet både till det yttre och inre, som förlagets grundare Kjell Peterson skriver i förordet till boken som gavs ut till förlagets 25-årsjubileum förra året. Atlantis har valt att trådbinda alla böcker med hårda pärmar, vilket betyder att förlagets böcker verkligen är inbundna i ordets traditionella betydelse. Hur kommer det sig att ett litet förlag, till skillnad från de större, anser sig ha råd med denna något dyrare produktion? Jag är övertygad om att det lönar 17

18 sig i långa loppet, svarar Kjell Peterson. Och ekonomiskt gör det inte så stor skillnad. Enligt min åsikt överdriver förlagen då de förklarar valet av limhäftning med kostnadsskäl. Det är så mycket annat som kostar, inte minst marknadsföringen. Då är det tveksamt om det lönar sig att snåla på detaljer. Att textilhäfta en bok kostar ungefär två kronor mer per bok i tryckeriledet där produktionen av varje bok kostar mellan 10 och 30 kronor. Det säger Åke Hässler, en av ägarna till Fälth och Hässlers tryckeri AB tillika ledamot i styrelsen för Svenska bokbinderiföreningen. Det finns, enligt honom, en gammal motsättning mellan dem som är för och emot limhäftning av böcker. Det kommer alltid att finnas en motsättning mellan dem som vill bevara den gamla trådbindningen och de som går vidare. De limhäftade böckerna är bra och fyller sin funktion, men alla böcker med bestruket papper måste textilhäftas om bladen skall sitta fast. David Stansvik, förläggare och chef för förlaget Nya Doxa, tillika bokhandlare i Nora, menar att bokens utseende och kvalitet har kommit att spela en större roll även för dess användare, läsarna. Det beror delvis på att boken under de senaste årens bokboom exponeras bättre i bokhandeln. Det går också, säger han, att konkurrera med kvalitet, åtminstone när det gäller rena läroböcker. Men han liksom flera, saknar författarnas röst och engagemang i frågan. Bryr sig författarna helt enkelt inte om hur böckerna görs så länge någon överhuvudtaget ger ut deras verk? Det är lätt att få den uppfattningen. Författarförbundets ordförande Boel Unnerstad låter tveksam i telefon: Nej, vi har nog inte ansett att det är vår sak, men jag vill först tala med några fler och mer erfarna på förbundet innan jag svarar. Nästa besked från författarna låter mer hoppfullt för ivrare av kvalitetsböcker: Frågan har väckt vårt intresse. Det är en intressant tanke att Författarförbundet bör engagera sig i detta, även om det naturligtvis inte kan bli en huvudfråga för oss. Den tidigare likgiltigheten för frågan om bokens hälsa från författarnas sida kan snarast tolkas som en omedvetenhet. Och en väl bunden och utformad bok skall vara sådan att brukaren inte tänker på formen men väl lockas av den. Den goda formen skall alltså inte märkas, menar Christer Jonson, grafisk formgivare till en rad prisade bokverk, bland annat den nya Bibeln. Han liknar gärna sin konst vid matlagning: En råvara kryddas och dekoreras med grönsaker för att förhöjas både till smak och till utseende. En formgivare kan också lära sig mycket av musikens pausering det krävs tomma ytor i en bok för att de fyllda skall bli mer attraktiva. Christer Jonson beskriver bokens fysiska tillstånd med ett ord: habilt. För en fördjupning av dess inre och yttre kvaliteter krävs tid. Formgivning är ett slags meditation, ett kärleksfullt pyssel som spelar roll för slutprodukten och märks utan att betraktaren kan nämna det vid namn. Många aktörer på bokmarknaden 18

19 saknar en känsla för kvalitet. Men det finns ändå hopp om att den känslan kommer tillbaka. Många ungdomar söker sig till Stockholms typografiska gille, det finns mycket mer diskussion och intresse för dessa frågor bland yngre. Intresset behövs för framtiden. Vill vi bevara vår tids bokverk, denna för tillfället stora produktion, mer än på Kungl. biblioteket, krävs att den upprätthåller en viss kvalitet. För även om det papper som de flesta nyutgivna romaner numera trycks på (Munken pure) kommer att vara i 200 år, enligt produktionschef Tommy Ekström på Munkedals pappersbruk, uppskattar Per Cullhed på Carolina Rediviva i Uppsala att ett limmat band med hårda pärmar bara håller mellan 10 och 30 år i genomsnitt. Vi inbillar oss numera att böcker är en färskvara, men enligt Per Cullhed tar lånarnas intresse inte alls slut lika fort som bokhandlarnas. Det är alltså angeläget att boken varar, för läsarnas skull. Då krävs också att den förvaras. Ett första led i detta är att biblioteken binder sina böcker väl. Och även om Bibliotekstjänsts sambindning håller sina ställningar så väljer bibliotek att i högre utsträckning köpa böcker direkt från bokhandeln. Därmed fylls många folkoch länsbibliotek även med böcker av sämre kvalitet än de mer hållbara biblioteksbanden. En inventering som gjordes av Statens kulturråd för några år sedan visar också att många värdefulla boksamlingar är i dåligt skick och att andra är hopplöst förlorade. Det gäller främst, säger Barbro Thomas, biblioteksråd på Kungl. biblioteket, biblioteken utanför de stora städerna. Därmed har flera värdefulla källor till lokal historia förlorats. Det är inte folkbibliotekens uppgift att spara och bevara boksamlingar, men man kan ändå hoppas att man gallrar med eftertanke. Och medvetandet om värdet på gamla böcker har blivit större sedan inventeringen gjordes. På Bibliotekstjänst har tekniken och anpassningen till bibliotekens behov också blivit betydligt större. De långa leveranstiderna på böcker, som tidigare var ett argument mot att köpa via sambindningen, har halverats. Det är viktigt att även vi gör bibliotekarierna medvetna om kvaliteten på böckerna. Vi har nu också arbetat fram nya pärmar för biblioteksbanden så omslagen blir mer hela och en integrerad del av pärmen. Vi gör alltså banden både mer hållbara och attraktivare att se på, upplyser Roland Esaiasson, logistikoch inköpschef vid BTJ. Förädling pågår alltså. Bokproduktion är en i högsta grad levande bransch vars värde fler och fler blir medvetna om. Möjligen kan den ökade efterfrågan på böcker också väcka ett intresse för att skalet förbättras, och står i paritet med dess inre innehåll. Hade en allmänhet och en kritikerkår förstått att Nationalencyklopedin snart skulle börja rämna hade den fällt en tidig dom och därmed eventuellt räddat fler eftertryckta exemplar till eftervärlden. Bokbranschen har, säger Per Cullhed, bevarat en form, men tappat en funktion. Med bättre kunskap och större krav på en för tillfället blomstrande bransch kanske form och funktion åter kan förenas såsom den gjorde för år sedan. E-post: beataarnborg@hotmail.com 19

20 A K AI DK OENME RI E N DEN VIRTUELLA PERIODIKAHYLLAN en genväg också till de tryckta tidningarna och tidskrifterna Det moderna bibliotekets förutsättningar att erbjuda tidningar och tidskrifter, och artiklarna i dem, sägs ibland vara underutnyttjat. Detta till följd av mängd och heterogenitet, men kanske också av bristande insikt och överblick. Ingemar Lindmark, IT-konsult/skribent (bl.a. i BBL) har konstaterat och diskuterat företeelsen sann eller inte. Han inleder konferensen med påståenden och påpekanden samt avslutar med en sammanfattning av huruvida dagen gett något nytt att rekommendera och bygga vidare på. Mellan dessa båda programpunkter finns en rad inslag som ska visa vad som gjorts, görs och kommer att göras på och för folk- och skolbibliotek likaväl som vetenskapliga bibliotek. Tidningar och tidskrifter och artiklar nätburna såväl som traditionella! Stockholms stadsbibliotek om tt:magasinet, ett projekt inom länet som orienterar om ca 5000 tidningar och tidskrifter vilka kan läsas på biblioteken. Utbildningsförvaltningens biblioteksenhet om periodikasamordning inom Stockholms skolor och om skolors behov i allmänhet av att kunna surfa bland säkra källor. Sveriges mest erfarna och framgångsrika nättidning aftonbladet.se om varför den är och har blivit just det. LIBRIS rapporterar om en länkserver för sökning i elektroniska resurser (även på artikelnivå) och om vidarelänkningen mellan resurser bl.a. i avsikt att kunna spegla de svenska bibliotekens bestånd av e-tidskrifter. Kungl. biblioteket om arbetet med och status för Nya Lundstedt. Biblioteksdirektionen vid Lunds universitet informerar om pågående och kommande projekt inom ramen för tidskriftshantering och vetenskaplig publicering. Kompetenscentret UNI-C i Århus har på uppdrag av danska bibliotek färdigställt en undersökning med titeln Sådan bliver det elektroniske bibliotek brugervenligt. Här kommenterar en av experterna den del i rapporten som handlar om periodika. En traditionell presentation på bibliotek av tidningar, tidskrifter och artiklar har sin utgångspunkt i sonderingar, som inte är intuitiva för användaren, hävdar man och anvisar alternativ. En artikel bør kaldes en artikel uafhængigt af, om den er elektronisk eller ej. Välkommen! Jan-Eric Malmquist Tid: Fredag 24 oktober kl. 09:00-16:30 Plats: Westmanska Palatset i Stockholm, Holländargatan 17 Pris: kr inkl. lunch samt för- och eftermiddagskaffe Anm.: Jan-Eric Malmquist, BTJ Lund; tel.: 046/ , fax: 046/ ; e-post: jan-eric.malmquist@btj.se 20

21 Farligt i skrift Thomas von Vegesack Om man besöker kyrkan i Mora kan man knappast undgå att lägga märke till två porträtt som hänger på varsin sida av altargången, på ena sidan ett porträtt av kung Karl XII och på den andra en bild av prosten Jacob Boëthius. Hängningen kan inte ha tillkommit av en slump. Boëthius är en av de mest kända av den svenska yttrandefrihetens martyrer. Han dömdes av Karl XII till döden för att han både muntligt och skriftligt kritiserat det kungliga enväldet. Domen ändrades sedan till livslångt fängelse. Boëthius öde beskrivs i den förteckning över farliga skrifter som sammanställts av Bengt och Agneta Åhlén (medarbetare: Lillemor Widgren Matlack) och som nyligen utgetts av Fingraf tryckeri i Södertälje Censur och tryckfrihet : farliga skrifter i Sverige Bengt Åhlén sysslade under många år med att sammanställa en förteckning över alla skrifter som i vårt land åtalats, förbjudits och bränts. Tanken var att materialet skulle utgöra grunden för en historik. Men Åhlén hann aldrig färdigställa den före sin bortgång Den fullbordade delen utgavs postumt och har sedan dess under titeln Ord mot ordningen varit en viktig referenspunkt för alla som skrivit om censur i Sverige. Men förteckningen, som den utgick från, har hittills varit tillgänglig endast vid personligt besök på Uppsalas universitetsbibliotek. Att den nu finns i tryck är därför glädjande. I förteckningen möter man många vilka liksom Jacob Boëthius höjt sina röster mot den bestående ordningen som i äldre tider ofta representerades av kungen. Man kan nämna ryttmästaren Göran Nilsson Posse som i sin bok Hertigh Carls slaktarebenck angrep Karl IX för hans rättsövergrepp, Arnold Messenius som kritiserade drottning Kristinas politik och Olof von Törne som angrep Fredrik I:s livsstil. Alla tre utgav sina skrifter anonymt och endast Messenius blev bestraffad. Han dömdes för högförräderi och avrättades tillsammans med sin far som ansågs delaktig i brottet. Messenius är en av de få som i vårt land fått betala med livet för det han skrivit. Johan Henrik Schönheit halshöggs 1703 i Marstrand och Gustaf Schedin avrättades några decennier senare. Schedin dömdes främst för sin delaktighet i dalupproret 1743 men den visa som han skrivit för att egga dalkarlarna spelade en roll för domen. Schönheit hade översatt en berättelse av den tyske författaren von Grimmelhausen men det var främst hans pietistiska tro som de makthavande ogillade. I båda fallen var det inte i första hand den skönlitterära verksamheten som orsakade konflikten med makthavarna. Studerar man den svenska censurhistorien finner man att det är få litterära texter som föranleder ingrepp. Poeter och berättare ställs endast i undantagsfall inför rätta. Och när så sker är det oftast fråga om nyckelromaner som Anders Säfströms En banqueroute-spelares berättelse från 1753 eller Berit Spongs Sjövinkel från Ibland räcker det med en tillsägelse som när posttjänstemannen Johan Henric Dahlgren lät trycka en nyckelroman om sin arbetsplats. Hans chef såg snabbt till att boken försvann. Men efter sin pensionering gav Dahlgren ut boken på nytt. Åtal mot rent litterära texter är ovanliga och om åtal väcks som i fallet Strindbergs Giftas eller Frödings En morgondröm leder de nästan alltid till frikännande. Eller också läggs åtalet ner. Det var vad som skedde när en köpman i Malmö 1953 skev till JK och ville ha Eyvind Johnsons roman Lägg undan solen förbjuden som pornografi. På den här punkten ger dock Åhléns bok en något missvisande bild. Även om skönlitterära författare sällan drabbas av juridiska och administrativa åtgärder blir de inte sällan utsatta för förföljelse. Trots frikännandena kunde varken Strindberg eller Fröding få sina texter utgivna på nytt. 21