Curt Cramér reseskildringar

Storlek: px
Starta visningen från sidan:

Download "Curt Cramér reseskildringar 1920-1935"

Transkript

1 Curt Cramér reseskildringar Våra officerare stodo i en grupp på bryggan, mistlurarna vrålade och maskintelegrafen pinglade i ett. Kursen ändrades gång på gång under sökandet efter en fyr på Jupiter Island. Vid en av vändningarna befunno sig Schwarz, den fd löjtnanten, Dante och författaren på däck. Vid vändningen slogo vattenmassorna ända upp på övre däcken, och vi, som stodo på nedre, kastades handlöst omkull och fördes av vattnet över de hala järnplåtarna fram till relingen. Där lågo vi i våra oljerockar, hakade oss fast med varje sena spänd till det yttersta; halvkvävda och genomblötta av bittersalt atlantenvatten. Påsken Som emigrant till Montezumas land

2 2 Innehållsförteckning CURT CRAMÉR RESESKILDRINGAR FÖRORD...3 FRÅN NORD TILL SYD...4 TVÅ GOTLÄNNINGARS ÖDEN OCH ÄVENTYR UNDER EN RESA SVERIGE - BRASILIEN...4 Farväl till fosterön och hemlandet...4 Från Göteborg till Southampton...5 TVÅ GOTLÄNNINGARS ÖDEN OCH ÄVENTYR UNDER EN RESA SVERIGE ARGENTINA...8 Över kanalen och Biskaya...8 Lissabon...9 Madeira och S:t Vincent...10 Sex dygn på Atlanten Linjen passeras...12 På Sydamerikas jord...13 Rio de Janeiro...15 Ankomsten till målet...16 EN FÄRD ÖVER TRE VÄRLDSHAV...19 FRÅN ARGENTINA TILL JAPAN...19 Buenos Aires den 3/ Den 8/9 ombord på Awa Maru...19 Rio de Janeiro den 14/ II On board Awa Maru den 6/ III Awa Maru den 14 oktober FRÅN SINGAPORE TILL TOKIO...26 Singapore den 7 november Tokio den 25/ Japan den 29/ Sidney den 11 januari SOM EMIGRANT TILL MONTEZUMAS LAND...30 NÅGRA DATA...39 EN MULÅSNAS FÄRD I COLUMBIA...41 MELLAN BERG OCH BRÅDDJUP OCH ÖVER BRINNANDE SKOG...41 BILDBILAGA:...46 VÄRLDSKARTA:...51

3 3 Förord För många, även i familjen Cramér, är Curt Cramér en okänd person. Han föddes i Ronehamn 1894 och dog i Visby Han levde en stor del av sitt liv utomlands. Gifte sig 1934 med den vackra mexikanskan Elvira som efter Curts död bodde kvar i huset på Avagatan i Visby. Hon avled i början av 2000 talet i samband med en eldsvåda i hemmet. De hade inga barn. Lars Gustaf Curt Cramér var son till Nils Gustaf Cramér och Hedvig Hildur Maria Snöbohm. Han studerade i Visby och fortsatte sedan sina studier vid Handelshögskolan. Under åren arbetade han som anställd vid banker, bankirfirmor och konsulat i Argentina, Japan och Australien. Curt blev sedermera kontorschef vid Svenska Gasaccumulator ABs dotterbolag i Mexiko Statens exportstipendiat i Venesuela Samtidigt verkställande direktör för SKFs filial i Caracas. Chef för deras filial i Calé, Colombia. Återinträdde 1929 i AGAs dotterbolag i Mexico chef för dess filial i Tampico, Mexiko. Återvände 1938 till hemlandet och bosatte sig i Visby, där han inköpte ett hus på Avagatan 10. Efter hemkomsten ägnade sig Curt åt författarskap. Han medarbetade i flera tidningar och skildringar från sina många och långa resor. Han utgav även några äventyrsromaner med motiv från länder han vistats i. I en oansenlig tegelbyggnad vid västerbrons landfäste på Kungsholmen ligger Riksarkivet. Under huset förvaras handlingar på många våningar djupt ner i berget långt under Mälarens yta. I samband med ett styrelsemöte i Släktföreningen fann vi 2008 manus till den text som du nu håller i din hand. Det var ett häfte, maskinskrivet på något som närmast liknande smörpapper. När vi började läsa tyckte vi att det lät spännande. En gotlänning som rest världen runt på 20-talet. Språket var präglat det språk som man finner i pojkböcker från tiden. Glatt, optimistiskt och utan djupare reflexioner. Till dessa texter saknades bilder. Tänk om det kunde finnas bilder som illustrerade hans reseberättelser. Men var skulle vi kunna finna några bilder? Det fanns bilder. På vinden till drängstugan på gården Smiss i Eke på södra Gotland stod sexton flyttkartonger. De hade arkiverats där efter branden i Elviras hem i Visby. En vårhelg 2011 reste vi till Eke för att se vad som fanns i kartongerna. Skulle det finnas några bilder som vi kunde använda som illustrationer? Fulla av förväntningar öppnade vi kartong efter kartong. Det fanns massor med fotografier och andra papper. Vi gick igenom kartongerna och plockade ut de bästa bilderna. Curt var en mycket ordningsam person. Det var noga inklistrat. Nu har texterna från Riksarkivet kompletterats med bilder från Curts album och blir en skrift i släktföreningen Cramérs skriftserie. Emma Cramér har skrivit in Curts manus digitalt och lagt in bilderna i texten. Emma Cramér, Mathias Cramér, Johan Cramér och Annika Dahlberg har valt ut och scannat bilderna. Mathias har gjort kartan. Carl och Birgitta Cramér förvarade kartongerna på sin vind i många år. Stockholm augusti Johan Cramér Ordförande Släktföreningen Cramér

4 4 Från nord till syd Två gotlänningars öden och äventyr under en resa Sverige - Brasilien Farväl till fosterön och hemlandet Från våra förfäder, de gamla vikingarna, fortplantas seklerna och släkterna igenom ett härligt arv, -den obetvingliga res- och äventyrslust som är svenskens egen. Få äro väl de svenska ynglingar, som inte drömma om att en gång få komma ut, bort från vardagslivets enahanda för att få se andra länder och andra folk. Min dröm var det alltid. Men när jag väl lämnat skolan, ja, då bröt kriget ut och förde med sig i många fall oöverkomliga passbestämmelser, landstigningsförbud osv. Men allting har en ända, således tog även kriget slut och då blev stugan, eller lättare sagt den stockholmska storbank, där jag tjänstgjorde, mig betydligt för trång. Aber wohin die Schritte lenken? Die Welt ist gross. På England var ej att tänka, där skulle de tusen sinom tusen arbetslösa soldaterna placeras, innan utlänningar kunde tas i åtanke. Och Tyskland? Vad skulle jag göra där lägga patience med ransoneringskorten kanske? Nej tack, det hade jag fått nog av i Sverige. Paris? Nej, visserligen har en tjänsteman ingen framstående social ställning i Sverige, men dock mångdubbelt bättre än i Frankrike. Men varför inte välja söderns Paris, Anders Ejes och övriga novellskribenters mystiska och härliga stad vid Rio de la Plata Buenos Aires? Ja, jag sölade inte bort tiden med långa betänkanden utan en novemberdag förra året underrättade jag kort och gott min speciella skötevän N. även han gotlänning och tjänsteman i samma bank som jag att: -Nu ger jag mig iväg från Stockholm. -Vart? -Till Buenos Aires. N. betänkte sig inte ett ögonblick utan svaret kom per omgående: -ja då följer jag naturligtvis med. Att få resan till stånd var naturligtvis betydligt svårare än vi i vår optimism tänkt. Den unga republiken Argentina släpper inte vem som helst inom sina landamären. Läkarbetyg på full kroppslig och andlig hälsa, polisintyg med avtryck av alla tio fingrarna, dessa intyg samt passet översatt till spanska osv sedan behagade äntligen den argentinske generalkonsuln ditfoga sina magiska viseringskrumelurer. Så skulle passet viseras av brittiska generalkonsulatet och så skulle det skaffas biljett. Efter en hel del ordnande fram och tillbaka med Johnsonbolaget uppgåvo vi tanken på att resa under svensk flagg och lyckades i stället få biljetter över England. Och så kom äntligen den efterlängtade dag i slutet av mars, då vi gingo rond och tryckte de gamla kamraternas händer till avsked. Gotland låg kvar på samma ställe och vi voro i god tid på däck för att för sista gången på länge få se vår härliga fosterö höja sig ur havet. Gamla Gotland, du är i alla fall den käraste lilla fläcken på vår jord. Skam den, som någonsin glömmer den plats, där han lekt som barn.

5 5 Den 6 april lämnade jag Gotland N. hade givit sig av några dagar förut och så vidtog i Stockholm några dagar av nervös brådska. Gepäcket skulle förtullas, biljetten till London lösas ut, passet hämtas på engelska konsulatet, reskassan omsättas i engelska pund och argentinska pesos osv. Och så kvällarna upptaga av de gamla kamraternas avskedshippor, som sannerligen inte lämnade något övrigt att önska. Vi skulle ha rest över Danmark men där passade de naturligtvis på att ställa till med järnvägsstrejk, så i sista minuten hade resebyrån lyckats skaffa oss biljetter Göteborg London, men ingalunda sovvagn till Göteborg. Nå det inverkade då inte på vårt humör och avskedstagandet på centralen på kvällen präglades sällan av någon dysterhet. Tvärtom, H. M Konungen medföljde på samma tåg, men han hade antagligen sovvagn. Så kom konduktörens monotona: tag plats och en yngling i hopen skrek: kvicka dig C, du hinner, ännu är det en minut kvar och så rullade vi ut från Centralen. Att sova i en 3:je klass icke sovvagn det var allt vad resebyrån kunnat åstadkomma - var ju inte att tänka på, så vi fördrevo tiden med samtal och av innanläsning, så gott vi kunde. I Vingåker kom en mamma med en unge, vilken sedan hela natten övade sig i den hemskaste indiantjutning. Alla unga män i kupén beslöto sig antagligen den natten för att noga akta sig för det helga äkta ståndet. Enformigheten avbröts av en livlig kontrovers mellan den betydligt arga mamman, som ville ha ljuset släckt för att kunna sova, och övriga passagerare, som ville ha det tänt för att kunna läsa. Konduktören tillkallades, innehavarinnan av den lilla mistluren förlorade processen och läsandet fortsattes. På morgonen ankomma vi ganska sönderskakade men i glittrande gott humör till Göteborg, vilken goda stad mottog oss med regn och mulen uppsyn. Efter att i hast intagit en bit frukost letade vi upp Englandsbåten och stegade ombord. En väldig folkmassa var samlad vid kajen, dock säkerligen inte för att se på oss utan fastmer på H. M Konungen som skulle resa samtidigt, men med en annan båt. Några timmars väntan i det obehagliga, silande regnet och så gick Saga (med kungen ombord) vid 12-tiden. Kl. 2 kastade även Balder loss och stack ut. Farwell old Sweden. Från Göteborg till Southampton Maten ombord var god men hytten kvav och obehaglig och sjögången ganska stark. Första måltiden voro vi 25 vid bordet den andra bara 10. De flesta voro danskar och svenskamerikanare, vika lärde oss att cada pais tiene sus costumbres, varje land har sina seder; de, som ha krafter nog att släpa sig upp i matsalongen sutto och bombarderade varandra med apelsiner och äpplen och avlägsnade sig allt som oftast med verkligt framstående hastighet antagligen tyckte de det var synd om de stackars simporna. En i engelska språket fullkomligt okunnig typograf E. från Stockholm han skulle till Norwich och hämta en sjuk bror togo vi på begäran under våra vingars skugga. Den 12:e vid middagstiden voro vi inne i Engelska kanalen och i omedelbar närhet av ett stort lotsfartyg. Lotsen kom i ett litet nötskal till båt, som vräkte ohyggligt i en höga sjön jag minns att roddarna buro brokiga dukar virade om huvudena, vilket genast förde mina tankar till skoltidens med förtjusning slukade sjörövarhistorier, - och klev över relingen, varpå han omedelbart och utan att akta på svensk-amerikanarnas frågor och prat gick ut på kommandobryggan. Kl. 2 em skymtade engelska kusten i dimma och regn och kl 5.30 gick Balder till ankars utanför Tilbury. Nu kom tullen och polisen ombord och så började en obehaglig procedur. Först stå allting i den efter alla konstens regler packade kofferten upp och nerpåvänd av en hafsig och föga hövlig tullsnok. Efterhand passagerarna blevo klara föstes de ombord på en färja, som tog folk och bagage i land. Anmärkas bör, att typografen kom ombord på färjan

6 6 utan att ha blivit synad i fogarna av vare sig polis eller tull. När Balders förste styrman, som f.ö. var en utmärkt hygglig och tillmötesgående man, frågade honom, hur det kunnat gå till, svarade han: Jag tog bara kappsäcken i handen och gick, jag. Nu bar det av på tåg till Fenchurch Street Station och där gällde det att inte bli nervös, det kan jag försäkra; i England existerar, som bekant, ingen pollettering av resgods, utan var och en får ta hand om sina grejor bäst han kan, och järnvägens folk föra ut bagaget till de utanför väntande taxis. Vi fingo tag i en droska med en gammal utkörd krake, varpå 3 mans bagage stuvades upp på taket och så bar det iväg till det hotell vid Tottenham Court Road, där N. och jag per telegraf beställt rum. Kareten skramlade iväg längs en massa mörka bakgator, och vi sutto i en viss bävan för att taket skulle brista under påfrestningen av tre stora koffertar och en massa mindre resgods. Jag undrar hur det skulle kännas om Högklint ramlade ned på en? Emellertid hände intet annat missöde än att ett av hjulen gick sönder, vilket vållade ett längre uppehåll på en föga förtroendeingivande bakgata och så kommo vi fram till hotellet, där de antecknat ett rum för Mr C from Sweden and his wife. Det är svårt att få hotellrum i London, men lyckligtvis hade de ett litet krypin ledigt, där E. kunde få ha sin varelse. Att ingå i någon närmare beskrivning av den rök och gulaktig, klibbiga dimma insvepta jättestaden torde väl allt för mycket trötta den ärade läsaren. Vårt första åtgörande var naturligtvis att begiva oss till Royal Mail Steam Pachet Companys kontor, där vi möttes av den hugnesamma nyheten att Avons avgångstid uppskjutits tio dagar (ångaren hade visst tjänstgjort som hjälpkryssare under kriget och höll på att desarmeras) och dessutom vägrades vi biljetter, emedan ett papper, varom den argentinske konsuln i Stockholm inte sagt ett ord, saknades. Och det var ett intyg om att vi hade anställningar i Argentina. Inte tusan hade vi det inte, så där stodo vi nu vackert. Jag såg oss i andanom återvända till Sverige, slagna redan vid första etappen, och den föreläsning jag höll för tjänstemannen bakom disken, det var ord och inga visor. Han såg högst olycklig ut och mumlade om sina instruktioner och om att argentinska konsuln skall ordna det. -the argentine consul oh, kiss me, varpå jag rafsade ihop papperen och lämnade lokalen, följd av N. som sällan svär, men som nu använde alla det svenska språkets möjligheter i den vägen. Apropå svordomar; det sägs, att svenskarna svärja mest i hela världen och det är möjligt att de svära mest, men det är skillnad på svordomar och svordomar och något så rått som de spanska kraftuttrycken har jag aldrig hört! Svenskarna inskränka sig åtminstone till att åkalla all mörkrens och avgrundens makter, men en spanjor eller spansktalande sydamerikan svär vid mödrar, systrar och övriga kvinnliga anförvanter på det råaste och vidrigaste sätt, så man behöver ingalunda vara en pryd mamsell för att rodna över hela kroppen, när man hör dem. Nå, vi togo en bil till argentinska generalkonsulatet och komma dit 5 min över 1. Fast det stod på dörren, att butiken var öppen till 3, kom en synnerligen brysk och obehaglig individ fram till disken och underrättade oss att det stängdes kl 1. Det gav jag nu emellertid högakningsfullt tusan i och klev in och framlade mitt ärende. Gå till svenska generalkonsulatet: Ja, det var bara att åka dit, och där fingo vi ett intyg på att vi kunde försörja oss själva. Sedan vi nästa dag fått den argentinska buffelns stämpel på detta fingo vi äntligen biljetterna och dessutom en massa lappar, som gåvo vårt resgods ett synnerligen globetrotteraktigt och förnämt utseende. På morgonen den 20 april lämnade vi från Waterloo Station London och voro om några timmar framme i Southampton. Och den 23 vände vi även denna trevliga stad (som f ö har en hel del gamla portar och murar påminnande om Visby) ryggen och gingo ombord på Royal Mail Steam Pachet Companys Avon. Mina förväntningar voro icke alltför högt spända; jag väntade mig något i stil med Balder och Nordsjön och anade föga, att jag nu gick till mötes tre de härligast tänkbara veckor. Nej, man hade väl

7 7 hört Engelska kanalen och Biskayabukten beskrivas som synnerligen gropiga vatten och här skulle det nog bli att pröva sjösjukan, vars kval jag hittills endast iakttagit hos andra. Men Avon var ingen Nordsjöbåt, det kom jag strax underfund med. Allting fanns på detta flytande lyxhotell bar, barberare, växelkontor, butiker för alla slags varor, musikkår, allt. Fartyget förde några tusen passagerare, ett par hundra mans besättning och gjorde, enligt vad jag tror, 18 knop. Vi visades ned i en stor rymlig hytt med fyra kojer; emellertid skulle vi bara vara tre och den tredje, en affärsman från Rio de Janeiro, skulle komma ombord i Cherbourg. Nu kom sista tåget från London och sände ombord ett myller av passagerare och resgods, bland de förra fyra svenskar, tre som våra kamrater och en till den långt bort i fören instuvade emigrantklassen. Att de inte voro engelsmän märktes genast, när en av dem med foten visade på kofferten och sade till en hyttsteward: Take this downstairs, för f-n samt en stund senare, då jag i baren beställde en cocktail och en av dem kom framskyndande och begärde: -One sån till. En av dem, missionären F. hade i Southampton försökt köpa argentinska pesos och fick tvål. De hade i London varit utsatta för samma vidrigheter som vi och när F. på argentinska konsulatet visade upp sitt pass klämde han ur sig den klingade frasen: Es ist all right? och när detta bejakades: Gracias. Det är till att vara språkkunnig att man på fem ord kan använda tre språk! Till mannen på emigrantklassen, viken endast behärskade skånska och som vid alla landstigningar gjorde sitt bästa för att blamera sig själv och gänget får jag anledning att återkomma.

8 8 Två gotlänningars öden och äventyr under en resa Sverige Argentina Över kanalen och Biskaya Kl. 12 middagen lämnade vi Southampton, kl 2.30 stoppar jätteångaren för ett ögonblick, lotsen ger sig iväg och så försvinner den brittiska kusten i strålande solsken. Vid lunchen, som intogs straxt vi lämnat Southampton sutto de andra svenskarna och pekade fel på matsedeln och fingo ni nämnd ordning stek, vin, dessert, soppa och fisk, men det var ju knappt värre än alla spanjorer och portugiser, som åto en blandning av oljedränkt sallad och potatis, som de slevade i sig på det mest osympatiska sätt, varpå de åto apelsiner mycket fint med kniv och gaffel. För övrigt ratade de all båtens mat och höllo inte till godo med någonting, så vi fem friska och hungriga svenskar blevo snart stewardernas förklarade gunstlingar. De trilskades så mycket de vågade med våra kräsmagade bordskamrater men visade oss all tänkbar uppmärksamhet. Så tex lade stewarden vid det bord, där N. och jag placerades, märke till, att vi tyckte om sorbet (glass) och sedan fingo vi vartenda mål ett stort glas härlig och iskall dylik, även om det inte stod på matsedeln. Det var skönt i värmen. Vid dinnern kl 6 hade vi redan hunnit knyta vänskapsbandet med våra trenne landsmän, och när vi lämnade matsalongen anmärkte jag till en av dem: -Det sägs hemma, att engelska kanalen är ett så svårt vatten; men det märks ju inte ens att båten rör sig. Nej, det blev jag också varse att den inte gjorde, så fort jag kom ut på däck. Framför mig låg ett stycke Frankrike i solnedgångens ljus - vi voro över The Channel och i Cherbourg. Solnedgången var praktfull men mycket att se var det naturligtvis inte i denna krigshamn. En massa passagerare kommo ombord från en stor slup med trikoloren i aktern - huvudsakligen fransmän och schweizare. En enda tysk, dvs en enda som gick under benämningen tysk, fanns på vår klass. Den väldiga tyska emigrantströmmen till Argentina går över Holland, men jag har goda skäl att misstänka, att Avon förde en massa tyskar under franska och schweiziska pass. När vi på kvällskvisten återvände ombord och stormade in i hytten befanns denna upptagen av en ytterligt solbränd man i 35-årsåldern vår blivande hyttkamrat, som med den bruna hyn förenade ett utpräglat kreolskt utseende och ett mycket sympatiskt sydländskt förekommande sätt. Han kom genast emot mig med handen utsträckt och ett leende, som på ögonblicket vann mitt kalla svenska hjärta: Habla Usted castellano? Entiendo muy bien, pero hablo todavia muy poco (Talar ni spanska? Jag förstår mycket bra, men talar ännu helt litet). But you speak English, don t you? Oh Yes, I do och så var den knepiga språkfrågan avvecklad. Han talade om, att han passerat linjen tolv gånger: således en globetrotter av Guds nåde! Bland de passagerare vi här togo ombord var en fransk familj, vilken jag i högsta grad misstänker stamma från das grosse Vaterland. Den fick sin plats i matsalen mitt emot våra trenne landsmän och utgjorde hela resans föremål för vår och våra schweiziska vänners uppmärksamhet. Ingen av oss såg under de trenne veckor resan varade någon av dem ens dra på munnen. Den långa, ljusa frun med det utpräglade germanska utseendet var utom tvivel en av de vackraste kvinnor jag någonsin sett och emellan dem vid matbordet stod i stolen den näpnaste lilla flickunge med gyllenröda lockar (schweizarna: ein nettes Kind, nicht wahr?- och ein nettes Kind fick hon heta och fick dessutom mycket choklad och annat gott av de snälla farbröderna från det snöiga landet långt upp i norr) och betraktade med häpnad hur de konstiga herrarna mitt emot krånglade om matsedeln.

9 9 Nästa dag gingo vi fram i tjock dimma och en gång slog Avon back i sista minuten för att undvika kollision. Vad sjögången beträffar så skötte Golf of Biskaya sig utmärkt. Om ett gott skratt förlänger livet, så lade denna dag våra vänners steward minst 14 dar till sin livslängd! Men det unnar jag honom han, liksom N:s och min uppassare, hade varit 4 år vid fronten. Våra vänner beställde först pudding och sedan tandpetare och när de så på stewardens illa dolda förtjusning märkte, att det var något galet, började en av dem längst upp och pekade på bill of fare. Nu ansåg jag mig emellertid i landsmannaskapets namn böra inskrida och göra slut på cirkusen, ty min åsikt är, att en så flott karl som en svensk skall inte utsättas för åtlöje i närvaro av spanjorer och portugiser, och så ordnades det med stewarden så, att han skulle ge dem, vad han såg lämpligt för svenska magar och så att de blevo mätta. Hur goda vänner vi än voro med både matroser och uppassare aldrig lyckades vi övertyga dem om att vi inte voro tyskar och inte deltagit i kriget på tysk sida och lika litet lyckades vi lära dem säga havregrynsgröt eller något annat nödvändigare svenskt ord. Jag kommer ihåg att jag en gång senare under resan stod med landsmännen och en massa stewarder och stirrade ned på kajen i Santos, då en av badrumsstewarderna anmärkte: Ja, för ett par år sedan låg jag i en löpgrav mitt emot och sedan blev jag förd till Tyskland som krigsfånge damn it, en sådan behandling, men nu ser jag att det fanns hyggliga folk på båda sidorna. I detta sammanhang kan jag påpeka, att det efter vår ankomst till Buenos Aires stod i La Prenza: med Avon hitkom en hel del tyskar under svenska pass för att i de sydamerikanska republikerna fylla missioner för sitt lands regering. På eftermiddagen den 25 eskorterades Avon av ett helt stim delfiner in till den lilla Spanske hamnstaden Vigo. En vacker och pittoresk liten stad, vars sol tycks ha satt sin prägel på innevånarnas glittrande och glada humör. Massor av småbåtar med frukt o dylikt omsvärma den engelska jätteångaren och borta i fören på tredje klass råder ett rörligt liv. En brokig massa emigranter strömma ombord med hustrur, barn och husgeråd. Varenda båt i Sydamerika är överfull av dess människor: de resa ut och slita hund på pampas ett tiotal år, sedan återvända de hem och köpa ett litet lantställe och en klackring (det hör absolut till). Om ett par år är deras surt hopknogade lilla kapital slut igen, och då sälja de båda stuga och ring och återvända till Sydamerika. Mitt i denna brokiga, hojtande massa står en gendarm med påskruvad bajonett och cigaretten i mungipan och uppe från 1: sta klass promenaddäck skådar en ung officer med röd krage och koppärr i ansiktet likgiltigt ned på menageriet. Härliga dagar ombord! På morgonen kommer hyttstewarden med coffee for you, sir, varpå Brazil Jack, hyttkamraten väcker mig och jag väcker den något hårdsövdare N. som sätter sig upp och i villervallan slår omkull koppen och när nog stewarden. Ett bad, frukost och sedan var det bara att läsa och prata eller i timtal stå och betrakta det brokiga livet på emigrantklassen. De vallas som boskap, gräla och slåss. Den svenske emigranten samt några danskar, engelsmän och schweizare hjälpa matroserna med att se till, att inte knivarna, som sitta skäligen löst i sina läderslidor komma igång. Lissabon Vid middagstiden nästa dag gingo vi genom det vackra inloppet till Lissabon, eskorterade av en U-båt. Genom detta svåra inlopp gingo tyskarna under kriget och bombarderade staden en i sanning icke föraktlig bragd! Även här lastades 3-djeklass-passagerare i massa. Vi sattes iland av en liten slup och omsvärmades genast av en väldig skock penny- och cigarett-tiggande individer. En av dem säkerligen fd sjöman - lade märke till den nål med svenska flaggan, som jag bar i halsduken, och anhöll att få bli vår guide: Taler schvensk vackre flicker här All right, but we want to see your town and not your girls; go ahead, mister Lätt att bli av med karlen var det emellertid inte och den trasiga, barfotade skara, som tassade efter, framför och på alla sidor om de välklädda engelsmännen växte för varenda minut.

10 10 Dagen var ytterligt het, ett par hästar sågo vi stupa på gatorna, och vi för vår del stupade in på en hel del boulevardserveringar och läskade oss med cider o.d. till 250 reis glaset. För ett engelskt pund fick man 16,700 reis, och då allt var kolossalt billigt ekiperade vi oss med sandaler, tropikhjälmar osv. Då ingen av oss talade eller förstod portugisiska var det rätt så knepigt att göra sig förstådd inne i butikerna och i dörrarna hängde alltid en del barfotalassar, som med intresse betraktade de antagligen lindrigt intelligenta ansikten vi och expediterna satte upp mot varandra. Utanför på trottoaren vankade alltid stora Värmland en lång, grov och godmodig lantbrukare, som av de 12 á 15 språk, som talades på Avon endast begrep sitt eget suckade: håhåjaja, vad det är svårt att ha att göra med svenskar i den här stan. Och ständigt yrkade på något att dricka. Längre upp i Portugals vackra huvudstad slipper man det enerverande tiggeriet och kan få tag i folk, som talar engelska, tyska och franska. På hemvägen köpte vi vin, vilket var synnerligen onödigt då vi hädanefter ombord fingo vin i dricksglas till alla mål, varjämte jag tilldelade en individ en bunt Caporal och en shilling. Mannen följde efter minst 500 meter under ideliga bugningar och strömmande tacksägelser ja, de äro ganska olika oss, dess Söderns barn, de arbetar inte i onödan och de ha knappt kläder och ingalunda skor, men nog tror jag att de njuta betydligt mer av sina fattiga tillvaro än vi av vår. Aldrig tyckas de då tappa sitt glittrande solskenshumör. Ombord hade de passat på att sätta upp soltälten. Jag tyckte det var hett nog i Lissabon, jag var alldeles genomsvett, men milde Moses det var ett intet mot vad det blev! Ännu något annat hade de satt upp, nämligen ett anslag om att alla passagerare till Buenos Aires skulle vaccineras. Ja, det var bara att gå ned till skeppsläkaren och mot en erkänsla av 5 shillings få ett intyg och en liten rispa i skinnet! Vid dinnern anhöllo vi hos de portugisiska bordskamraterna för att få the pastrys (bakelserna) och fingo efter snabb överläggning dessa herrar emellan bordstället. En av dem satt och matade sin vidrigt tjocka käring, som sträckte ut tungan och gapade som en liten fågelunge (Gud, så näpet!) tills hon tappade en bit gelé innanför klänningen. Jag satte kaffet i halsen och hostade 10 minuter under allmän uppmärksamhet och N. lämnade salongen med en kanonkulas hastighet och servetten i munnen. Madeira och S:t Vincent När jag den 28 kom upp på däck låg Avon till ankars på Funchals (Madeira) redd. Ön är säkerligen ett av paradisen på vår jord. Luften är gudomlig och här ligga också massor av bröstsjuka för att återvinna hälsa och krafter. Under uppehållet i Madeira var det stor kommers ombord. Alla däck upptogs av infödingar, som sålde sjalar, korgstolar, koraller, ringar etc. Och så en ny sensation - de döko i det varma vattnet, där maneterna simmade som stora flottfläckar, efter slantar. Även de minsta småpojkarna summo och döko som fiskar och för en florin (2 shilling) kastade de sig från översta däcket minsann ingen föraktlig höjd. En i fd vita kläder utstyrd individ engagerades av svenska gänget som guide. När vi ätit frukost stod han tåligt väntande på däck, hade skaffat båt osv. Och denne fattige och smutsige Madeiras son talade en fullkomligt flytande och distinkt engelska! Det hade han lärt sig bara genom att höra på de turister han visat omkring i sin födelsestad. Så fort vi satte fötterna på Funchals kaj, blev det uppenbart, att här var vår guide en synnerligen framstående man. Han föste med pondus och portugisiska skällsord undan fruktförsäljare, tiggare od, och han tog, utan knyst från körsvenner, en massa långa sockerrör ut ett förbifarande lass och förärade oss som spatserkäppar, Sedan satte han kurs på någon sorts sämre danslokal för att visa oss, vad Madeira förmådde i kvinnoväg. På missionärens ivriga föreställningar och trots stora Värmlands protester vi kan väl gå in och se åtminstone tillstadde vi honom att ändra kurs och besågo sedan den lilla staden med de härliga parkerna och planteringarna. Funchal ligger synnerligen pittoreskt överskuggat av berg, på vilkas sluttningar en massa vita hus ligger kringströdda. I en park med en av ormbunkar och palmer omgiven svandamm togo vi en del fotografier, som dock sorgligt nog inte blevo vidare lyckade.

11 11 På en hotellterrass med ståtlig utsikt över staden och hamnen intogo vi en del förfriskningar. Den oerhört smickrande guiden inbjöds. När vi sedan klängde upp på en balustrad för att fotograferas föste han med verklig fältherremin och ett sockerrör i handen undan folkmassan. Nu förekommer han på kortet uppspetad bredvid undertecknad och alla peka och fråga: Vem f-n är det där? På en bergbana kommer man upp till en av de många topparna, varifrån man har en bedårande utsikt över Europas vackra utpost, med vita hus i yppig grönska och bergen majestätiskt resande på alla sidor. Vi besökte ett numera övergivet nunnekloster samt en kyrka (San Pedro) där en gammal, barfota och trasig kyrkvaktare beskäftigt visade oss de ståtliga guld- och silverpjäserna. Bänkarna voro utskurna med djurhuvuden o d på det konstnärligaste sätt. Det var rörande att se hur gubben riktigt smekte skatterna och djurhuvudena överfor han med de varsammaste fingrar och talade till dem, som om de varit levande. Gatorna i Funchal äro lagda med en sorts mycket hala stenar och befars med slädar, dragna av oxar. I en sådan ankommo vi under folkets jubel, ned till hamnen. Körsvennen sprang och drog en av oxarna i hornen och gallskrek hela tiden, så för att vara oxar gick det med en ganska anmärkningsvärd fart. Så när det inte fanns snö ja, då åker man släde i alla fall! Från Madeira gingo vi till S:t Vincent (Cap Verdeöarna), som geografiskt hör till Afrika och politiskt till Portugal, men innan vi den 1 maj kommo dit passade jag på att fira min födelsedag. Så fort mörkret denna dag föll på klev skåningen på 3:dje med en butelj svensk punsch i fickan på sin otroligt smutsiga vita rock, över skylten : förbjudet för tredjeklasspassagerare att beträda promenaddäcken och skyndade upp till övre däcket, där vi under en av livbåtarna bildat en svensk hörna genom att dra tillsammans alla våra däckstolar, och så firade vi under Storbritanniens imponerande Georgskors och Royal mails kronprydda vimpel en trevlig och fridfull Valborgsmässoafton. Kl. 9 fm den 1 maj passerade vi San Antonio och gingo strax efteråt till ankars vid S:t Vincent. Hela ögruppen räknar inte mer än ett par tusen innevånare. Scenerna med kommersande och dykande infödda (men denna gång negrer) upprepades. Man fick liksom i Madeira, vara noga med att stänga hyttfönstret, ty annars kunde det hända, att någon behändig svarting slank in och tog med sig en eller flera kappsäckar som minne. En av de otaliga småbåtar, som kringsvärmade Avon minnes jag särskilt. Besättningen utgjordes av en ung karl och två småpojkar, antagligen söner till den förre. Pojkarna gräto och voro rädda för maneterna antagligen, men mannen tog dem utan krus i deras svarta skinn (kläder att ta i saknades fullständigt), lyfte upp dem mot passagerarna vid relingen och skrek: En slant åt den lille gossen! Kastade nu någon ett mynt så slängde han pojkstackaren huvudstupa efter, och om ett par ögonblick kom den lille upp till vattenytan igen, lipande men med slanten i handen! I hamnen lågo ett par brasilianska ångare, som torpederats av tyskarna, annars var just intet att se på dessa kala öar. Inte en vykort fanns att köpa, men väl apelsiner, kokosnötter, koraller osv.

12 12 Sex dygn på Atlanten Linjen passeras Nu kom det längsta passet till Bahia. Sex dygn på Atlanten utan att se annat än hav och himmel. Men den som tror att det var långtrådigt han misstar sig storligen! Om det bara räckt en hel månad! Dagarna gingo alltför fort under soltälten och nätterna. Fartyget gled fram i en flod av silverskimrande månljus, över våra huvuden lyste Södra Korset och den södra hemisfären alla ståtliga stjärnbilder och i kölvattnet glänste marelden som det ståtligaste fyrverkeri. Jag kan inte annat än rekommendera en tripp till Buenos Aires åt alla bröllopsresande! Flygfisk och hajar följde troget ångaren och då och då var en val i sikte. Sjömännens vidskepelse utpeka flygfiskarna som drunknade sjömäns andar, och ve den, som dödar en flygfisk, ty då måste någon dö ombord! Om kvällarna var det dans, en gång till och med maskeradbal. Solen upp kl 6 och ned kl 6 ögonblickligt och utan föregående skymning och vattnet i de flitigt anlitade badkaren bittert salt. Den 4 blev den efterlängtade dag, då vi skulle passera ekvatorn, och den 3 på kvällen gjorde Neptun (en jättelik timmerman) sin rond med drottning och ett hov på ett dussin fantastiskt utstyrda individer. Frisedlar utdelades till damerna och till en äldre man. Övriga skulle nästa dag hålla sig beredda att i möjligaste lätta klädsel passera linjen och introduceras i sjökungens hov. Och jag vill lova att det blev introducering av! Ett väldigt kar av segelduk och med simdjupt, salt och varmt, atlantvatten var uppspänt, framför detta ledde några trappsteg upp till en stol, som genom en trampning fälldes bakåt och nedanför satt havens konung i väldigt skägg och treudd, omgiven av drottning, sekreterare och hov (hovdamerna med bara och mycket maskulina ben). I vattnet summo fram och tillbaka en del skräckinjagande svarta figurer. Alla, som icke förut passerat linjen leddes i tur och ordning förbi hovet och upp på triburinen, varpå han till att börja med fick en lugnande dryck, bestående av linolja och otäckt surt vin. Sedan klipptes han med en träsax, insmordes i ansiktet med mjölgröt och rakades med en jättestor träkniv. Sedan denna gröt, som samlats på kniven noga avtorkats i offrets hår, trampade någon av officianterna på mekanismen, stolen föll bakåt och delinkventen for på rygg ned i vattnet, där de svarta varelserna genast voro framme och doppade honom upp och ned, upp och ned. Och så fick han ta sig upp bäst han kunde.

13 13 Hela ceremonin var mycket roande och vi genomgingo den med nöje. Men när turen kom till en del nya besättningsmän, då började det gå vilt till. De gjorde det häftigaste motstånd, och det togs väldiga nappatag på en av vattnet mjölgröt slippriga tribunen. En man föll i däcket istället för i vattnet och bortbars sanslös, men det gjorde ingenting, det hela fortsattes, ty på ett engelskt fartyg S K A L L den, som inte varit med förut döpas, om så själva Hett var det, då det räckte! Hela dagarna stekte tropiksolen över ett mörkblått hav, och det var väl vi ha soltälten. Tack vare dem voro vi tillräckligt spänstiga för att ha idrottstävlingar om förmiddagarna dvs allehanda skämttävlingar för såväl herrar som damer. Jag för min del badade minst 3 gånger om dagen det var så hett i badrummen, så man självtorkade på mindre än 2 minuter! På kvällen den 6 hade besättningen cabaret. Och bättre dylik får man leta efter, än den som av dessa enkla sjömän uppfördes under tropikstjärnorna! Bla spelade dras jazz band på självgjorda instrument, taktfast och klämmigt en hel del kända melodier, efter vilka en steward i röda trikåer dansade som en gud. Aldrig har jag sett maken till smidighet och spänstig kraft. Vid ett tillfälle trampade han över kanten och föll från den rätt höga tribunen ned i däcket, men var uppe igen som en blixt. Föreställningen avslöts med God save the king och Moder Britannia, som var inne och skröt och talade om, att hon och ingen annan var drottning på haven. När jag var hemma i Visby på avskedsvisit såg jag drottning Blanka på flickskolefesten och hon var jaggume, som Stora Värmland sa betydligt sötare. Vilket delvis får anses bero på att Moder Britannia var av maskulint kön! På Sydamerikas jord Under hela resorna hade klockorna flyttats tillbaka då och då, och denna natt togo de två timmar i en smäll, så jag kom den 7 på morgonen på däck kl 5 istället för det vanliga 7 och lagom för att med min närvaro hedra det högtidliga ögonblick, då Avon med Brasiliens granna flagga på för- och den imponerande union Jack på aktermasten gick in till Bahia. Hettan var kolossal; två av svenskarna erkände sig nocked out och stannade ombord, men vi andra sattes i land i en liten båt, som med segel och åror framfördes av en av unionens smutsigaste negrer. Mitt i ansiktet hade han, utom näsan, en jättestor, svart cigarr med maggördel. Redan på kajen började ett livligt kommersande med frukt, papegojor, små apor, kolossala fjärilar o.s.v. Det var för hett att känna någon vördnad, då vi för första

14 14 gången beträdde Sydamerikas jord, så det inställde vi utan omröstning och satte så iväg uppåt staden. Kaffe drickes i Sydamerika på följande vis: Man får ett stort glas varm mjölk och i denna hälles en liten skvätt kaffe; det blir så ohyggligt starkt, så det i början och innan organismen vant sig verkar hårt när som sprit. Vi strövade således vitt och brett omkring i staden, köpte diverse, fotograferade negrer, som voro rädda för kameran, och upptäckte fram på eftermiddagen, att vi bara hade 7 minuter på oss tills slupen skulle ta oss ut till vårt flytande hem! Om vi hade varit med på Olympiska spelen med den fart vi nu fingo upp hade vi säkert ställt alla andra utom konkurrens! Aldrig har jag varit med på en sådan kapplöpning, som det nu blev genom Bahias glödheta gator! Krymplingar och gamla, feta gummor blevo långt efter. N. som gamal pamp i en löparklubb i Stockholm, låg god etta, sedan Martin J. och undertecknad och 20 meter efter den tjocke, flämtande skåningen, vilken så fort han hann dra andan skrek: - vänta, vänta, jag får solstyng Och när vi så med ca 50 knops fart kommo nedsprutande på kajen, möttes vi av Brazil Jacks lugnade: - Why do you run so fast? Sablarna, våra klockor hade blivit flugiga av det ständiga tillbakavridandet och gingo samtliga före! Den natten hade vi ett storståtligt tropiskt oväder. Stjärnorna och måne försvunno, och det blev så becksvart mörkt, så man tyckte, man skulle kunna ta mörkret! Och så brakade det lös! Oerhörda jätteblixtrar gingo runt himlavalvet och förvandlade natten till dag. De slogo i vattnet samt omkring och lyste ibland formligen som vita solar. Värmland flämtade: Nej, ånej, ånej, vi andra sutto bara och

15 15 gapade. Plötsligt kom det ett äkta tropiskt regn, det formligen öste ned och på mindre tid än det tar att skriva voro soltälten som disktrasor. Det började gå en väldig sjö, och jätteångaren vräkte och slingrade som ett nötskal. I hytten hade regnet slagit in, det var alldeles genomblött, men Brazil Jack tröstade sig med hoppet att få se oss sjösjuka. Men si, därav vart intet. Rio de Janeiro Den 9 maj anlände vi till resans märkligaste etapp Rio de Janeiro. Staden anser sig som den vackraste på vår jord och gör anspråk på att äga det vackraste inloppet. Jag för min del förmenar icke The beautiful queen of the golden tropics denna ära. Endast den, som själv sett denna bedårande infartsväg, som sett den världsberyktade sockertoppen och som själv trampat t.ex Avenida das Palmeiras kan göra sig ett begrepp därom. Jag gör mig gärna det besväret att ta av solhjälmen för dig, Söderns pärla och tropikernas drottning, underbara Rio de Janeiro! Några smådrag från vår vistelse där: På kvällen strövade vi omkring och letade efter någon av de gator, som givit staden ett icke alltför hedrande världsrykte. Nix! I stället stötte vi på en större biograf, vars vaktmästare trugade på oss varsin biljett á 400 reis inte var det roligt, men huvudsaken var att få sitta någonstans. Missionären ansåg biografbesök syndiga och gick hem. Vi andra sutto en timmes tid i den glödheta lokalen bland negrer, kineser och annat gott folk. Trots ett flertal stora ventilationer var det fullkomligt olidligt, och jag var själaglad, när det var över. Komna ombord gingo vi till F:s hytt och si; denna unga man hade på hemvägen gått vilse och råkat in på en av de gator vi förgäves letat efter och låg nu och styrkte sig med den heliga skrift. Och nu utvecklade gänget en oerhörd aktivitet! Inom två minuter var den sömnige och motsträvige F. dragen ur sängen och ålagd att dra på sig skalet men fort, och vi i badrummet i och för läskning och konferering. Alla plånböcker och klockor, utom den sämsta och reis, kvar ombord, en parlör och alla revolvrar iland och så med missionären som skräckslagen ciceron! Utanför dockportarna trängdes massor av ruskigt slödder, men det hade vi sett förut på dagen, gå på bara! Att lämna någon beskrivning av nattlivet i en sydamerikansk stad, och allra minst Rio, ämnar jag ingalunda! Nog sagt, att sådana saker äro otänkbara inte endast i Sverige utan i hela Europa! Man fick vara glad att klara sig fram utan att få kläderna sönderrivna eller behöva använda revolvern. En av sällskapet blev f.ö kullslagen. Sedan gingo vi vilse och irrade länge i mycket schackmatt tillstånd omkring på gatorna, tills vi äntligen av en flottist eskorterades in på rätt väg. Bemälde unge man var mycket intresserad av mitt lilla parlörlexikon, som han ivrigt studerade upp och ned! Så står det till med läskunnigheten vid republiken Brasiliens flotta! När vi nästa morgon åter gingo i land, antastades vi av en trasig, haltande man, som kom med handen bönfallande framsträckt och mumlade ohörbara ord. Gen en hacka, det ser synd ut om kräket - åh, ä herrarna svenskar! En svensk Visst f-n är jag svensk och av fin familj till, men spriten ser herrarna och går jag till konsuln, kastar han ut mig, å det gör han f-t rätt i. Mannen stod kvar en stund med handen full av slantar, som vi stuckit till honom, och svalde och svalde, sedan började tårarna strömma utför kinderna, han skrek: - lycka till i Buenos Aires, jag skall dö här. Och vände sig om och linkade iväg. Att detta lilla intermezzo satte ned vårt humör en god del, är ju inte att undra på. Det är inte roligt att se svenskar i utlandet så fullkomligt under isen.

16 16 Men om en timme kom en händelse av det komiska slaget! Skåningen/olycksbarnet, skulle köpa skor och lämnade stolt fram en svensk hundralapp, Nejhej, det visste mannen bakom disken inte alls vad det var! Vi förstodo inte portugisiska och han intet av våra språk, så det såg ut, som om S. skulle få ta av sig de nyförvärvade bröna. Men så fick butiksmannen en ljus idé, störtade ut och återkom om ett par minuter med en liten svartögd karl, som klev fram till oss med ett: Parlez vous francais? Franska! Fram med dig C, som tagit studenten! Ja det var bara att visa framfötterna, och så gjordes det upp, att vi och fransmannen skulle avtåga till en bank, växla den mystiska papperslappen, varpå Frankrikes son skulle gå tillbaka med likviden och vi draga hädan med skorna. Men nu blev olycksbarnet så sprallande glatt över att det gått i lås, så han dök upp ur sin underskymda och icke språkkunniga bakgrund, skyndade fram till disken och klämde ur sig: - Nosotros somos sucios (i st.f suecos = svenskar). Milda makter! Olyckan sade, att vi äro smutsiga! Men han fick äta upp det skallande gapskrattet och aldrig glömmer jag Värmlands av förbittring skälvande: Du, du duger då bara att ta råttor! Kan du inte hålla käften, när det är folk med som klarar hyskan! Ankomsten till målet Den 11 kom hyttstewarden in med kaffe redan kl.6 och uppmanade oss samtidigt gå upp, emedan sceneriet var mycket pittoreskt. Det var det verkligen. Med full maskin, flaggorna stolt vimplande i morgonbrisen och ett tusental personer på däcken gick Avon mellan tropiskt grönskande holmar in till pest- och feberhålan par préférence Santos. Vi passade på att smita iland, innan den skånska olycksfågeln slevat i sig sin lukulliska frukost och satte full fart inåt staden för att undgå hans efterspaningar. Att staden inte är hälsosam märks genast. Trädgårdarna ligga lågt och sumpigt, och moskiterna äro i högsta grad besvärande. Vi försyndade oss grovt genom att strala bananer i en trädgård, men avlägsnade oss vid annalkande av den minsta tänkbara poliskonstapeln. Av sådan går det minst 15 på dussinet och skulle ha behövts flera tjog bara för att hålla ordning på Stora Värmland. Han prålade emellertid i en uniform, så skrikande grann, att N. uttryckte den förmodan, att han var minst landshövding. För 2 schilling (= kr 1:80) köpte vi ett dussin apelsiner och en stor gren med ett femtiotal bananer, varpå vi belönade butiksinnehavaren genom att ta en plåt av honom och oss själva framför butiken. Från alla håll tillskyndade de barnsliga infödingarna för att få vara med, och Värmland röt: Knäpp för tusan, innan alla degos i Sydamerika kommer och radar upp sig! N. knäppte, men för sent en kom med i alla fall. Jag erinrar mig, att vi i Santos mötte ett liktåg nunnor och små vitklädda flickor efter en skär blomstersmyckad kista. Redan på långt håll blottade alla sina huvuden. Det är sed överallt varför inte i Sverige? Vördnad för döden är parollen jorden runt men inte i Sverige! Den 13 kommo vi till Rio Grande do Sul, en äkta brasiliansk smutshåla, omgiven av ändlösa sandslätter och den 14 till Uruguays vackra huvudstad, Montevideo. Hamnen vimlade av örlogsmän och småbåtar, från vilka det fiskades väldiga inte minst bläckfisk. Montevideo är, och det med rätta, ryktbart för sina bad: dessutom har staden en massa stora fabriker, vilket inte är så vanligt i det industrifattiga Sydamerika. En massa passagerare till Buenos Aires blir alltid efter i Montevideo, vilkens vackra stad har en synnerligen energisk polis, som gärna låter stadens argentinske konsul tjäna en hacka på passvisering och de inhemska ångbåtsbolagen på biljetter över La Plata-viken. Här möttes oss polis och läkare från Buenos Aires. Något råare än läkarundersökningen på emigrantklassen får man leta efter. Människorna defilerade, med armarna blottade för att visa vaccineringsmärkena förbi läkarna. En ung flicka hade blottat fel arm läkaren rev utan vidare sönder linnet för att se den andra armen och i den stilen. Men

17 17 när vi i vår tur undersöktes i The First Class Social Hall var han som en omvänd hand. Visserligen fingo vi defilera halvnakna, män och kvinnor om varandra, men möttes av sydländskt artiga ansikten och klingade spanska artigheter. Nästa dag, alltså den 15 maj, kommo vi till resans mål, Buenos Aires, och därmed slutar denna skildring.

18 18

19 19 En färd över tre världshav Från Argentina till Japan (några reseanteckningar av C.C.) Buenos Aires den 3/ Nu startar jag min andra odyssé, den här gången från väst till öst. Den 5 september avgår jag med Nippon Ysen Kaisha lines lastångare Awa Maru, Via Rio de Janeiro, Cape Town, Durban och Singapore, till hamnstaden Kobe i Den uppgående solens land. Den 8/9 ombord på Awa Maru Jag var före avresan inbjuden till en hel del avskedsfester, så många att jag tyvärr måste säga återbud till pojkarna S-ms. På söndagen avhämtades jag i bil av en gammal svensk, herr J-n, ut till hans hem i Belgrano, där en hel del svenskar samlats till en splendid lunch med champagne och tal o.s.v. Sedan åkte alla till pastor M-rs i villa Urquiza, där det fortsattes, först med kaffe och så med middag, vid vilken M. höll ett vänligt avskedstal för mig. Vi ha överenskommit om ett svenskt-argentiskt möte i Stockholm På tisdag e.m lämnade jag Buenos Aires. En hel hop folk voro nere vid båten. Det är säkert en stad, där man har mycket lätt att växa fast, och jag tyckte det kändes mycket obehagligt att se ljusen och ljusbojerna försvinna i natten. Men bättre i alla fall att se sig om, medan det är tid, än att växa fast på ett ställe, kanske för alltid. Kamraterna voro emellertid övertygade om att jag skulle komma tillbaka. Vi äro ett 50-tal passagerare, därav 23 hinduer till Singapore, några unga engelsmän och en engelsk familj till Sydafrika, samt en del japaner och jag till Japan. Routen blir: Buenos Ayres Rio Cape Town Durban Singapore Kobe. Priset är otroligt billigt! Jag förstår ej hur de kunna göra det så billigt. Allt är fruktansvärt rent, som alltid på japanska båtar, och uppassningen first class. Dagordningen är: kl 7:30 fm kaffe, rostat bröd, smör och rakvatten; kl 8.30 frukost; 12 lunch; 4 té; 7 diner. Jag sitter vid bordet mellan en av officerarna och skeppsläkaren. De tala båda engelska, men icke spanska. I min hytt är jag ensam. Vid middagen få vi målade japanske matsedlar, som vi få behålla och som kunna användas som brevkort. Vi ha dimma och hög sjö, men bäst det är kör väl solen upp, hoppas jag. Idag ha vi gått igenom ett stim av minst tusen delfiner. Ingen av folket ombord kan erinra sig ha sett något liknande. Den 10/9. Jag har blivit god vän med en av officerarna, så han läser japanska med mig en timme varje kväll och jag engelska med honom.

20 20 Rio de Janeiro den 14/9 Som jag skrev kommo vi hit i söndags, gingo till kaj måndag morgon och lasta nu kaffe på Sydafrika och Japan. Vi komma nog i väg allra tidigast om fredag. En av de damer, som äro ombord, har visat sig vara tyska, på väg till Japan, och vi ha tillsammans besett Rio rätt så grundligt, bestigit Sockertoppen osv. Det har varit och är mycket roligt och intressant, men förfärligt hett, och så har det hänt en del tråkigheter ombord. Jag nämnde kanske i mitt förra brev att jag satt emellan förste telegrafisten och doktorn, med vilka båda jag blev god vän med detsamma. Den förre gav mig varje kväll en timmes lektion i japanska och jag läste engelska med honom. Hans hustru dog förra året i spanskan. Han talade om sin gamla mor, den enda släkting han hade, och han visade sin samling av fotografier från alla land han besökt, särskilt då Japan och Indien, och sade på sin brutna engelska: That s my remember when I draw myself back from the seamenship. Han var mycket intresserad av historia, hade läst om Karl XII osv. Jag skänkte honom en liten engelsk historiebok, som jag hade. Så i måndags var jag med tyskan och lämnade in en film vid Rena do Ouviclor, och där mötte vi honom och doktorn. En halvtimme senare störtade telegrafisten omkull i gatan, träffad av solstyng. Doktorn tog honom till ett sjukhus, men han var hela tiden oredig och dog på natten. Kl. 5 fm nästa dag låg jag och slumrade, det är allt man gör i den här värmen, då doktorn kom ombord och talade om att han var död. Vi sutto och pratade, och omkring kl halv 6 smällde plötsligt sju skott ombord och sedan en hel del nere i dockan. Vi rusade förståss ut och fingo se finalen. Två av de F-de brasilianska gallegos-tjuvarna hade gått ombord, medan vaktmannen, också en dego, satt och sov. De gingo i närmsta hytt, där två av de unga engelsmännen bo, samlade ihop deras gångkläder och dröp av. Den ene engelsmannen vaknar, och en av de japanska matroserna kommer runt hörnet och ser dem. Så kommo läkaren och jag och fingo se resten. Man kan se mycket långt ner åt dockorna, och där var en vild jakt. Soldaterna i dockporten brassade på så kulorna visslade men träffade inte, antagligen emedan de inte ville det. Den ene tjuven hade långt försprång, men sedan kom den andre med japanen tio steg efter och så en polis. Den lille japsen sprang som en gud och fick fatt tjuven och lämnade honom till polisen. Men två minuter senare slet han sig från bylingen, antagligen med dennes goda vilja, varpå han vilt kutande försvann från horisonten och denna berättelse, som det heter i böckerna. Under vägen tog jag ett foto av telegrafisten, det sista som tagits av honom. Det blev bra, och jag skall lämna en kopia till hans mor, när jag kommer fram till Japan. Idag har han begravts, emedan de inte få ha lik ombord; endast håret och naglarna föras till hans fjärran hemland. Den 2/9. Först i går afton lämnade vi Rio och kommo genast ut i hård sjö, som fortfar. Officerarna säga, att det blir ännu värre, och de flesta passagerarna vistas på sina rum. Undertecknad har intagit en större portion gröt, skinka och ägg, kaffe och melon och vistas tillsvidare i rökrummet. Ja, 9 dagar ha vi varit i Rio, och nu skola vi gå till ej mindre än fem sydafrikanska hamnar, nämligen: Cape Town, Mossel Bay, Port Elisabeth, East London och Durban. På femton dagar få vi nu endast se endast vatten och möta antagligen ingen annan ångare. Sjön längs kapkusten lär vara mycket hård, och på ett par ställen skola passagerarna tas i land i korgar. Från Dublin till Singapore lär det bli 21 dagar i öppen sjö. Den 25/9. Vi ha hela tiden haft hårt väder och eländet har varit stort, så stort, att skeppsläkaren fått giva en massa injektioner. På tredje dygnet hade jag också rätt ont i huvudet, men kunde med min närvaro hedra alla måltider. Nu äro alla, eller åtminstone de flesta, vana, och i går kväll hade vi bal efter grammofonmusik till kl halv 2. I dag hade de, söndagen till ära, haft stor brandövning. Därtill hör, att de sätta livbåtarna i sjön, och de kommo ned ur dävertarna med sådan fart, att en kovände, varvid en officer

21 21 och tolv man, gudskelov alla i livbälten, fingo ett gott bad. Alla uppfiskades, dess bättre, innan de blivit dragna in i propellrarna. Jag tror, att japanerna äro mycket goda sjömän, men så ha de också en väldigt flotta. Det här bolaget tex lär vara det näst största rederiet i världen. Den 27/9. Igår hade vi japansk dinner. Det var den mest animerade måltid jag varit med om på länge. Vi varskoddes i förväg och fingo välja på engelsk eller japansk alla valde att försöka japansk. När vi kommo ned stodo alla rätterna på bordet framför var och en, i svarta, målade träskålar. Sedan kunde man äta av dem i vilken ordning som helst. Det var soppa, japanskt té utan socker-, en sorts fisk osv. Allt åts med pinnar, vilket förstås gick dåligt första gången. Man måste hålla båda stickorna i en hand och på ett visst sätt. En av officerarna har inviterat mig till sitt hem i Tokio, när tillfälle blir, och lovat introducera mig i japanska familjer. Han föreslog mig på fullt allvara att presenter mig för någon äktenskaplig lämplig flicka, och jag lovade tänka på saken. Han läser nu japanska med mig och jag tyska med honom. Kl. l7.15 fm : idag inträffade det andra dödsfallet på Awa Maru ett av de japanska barnen, en liten flicka. 2/10. I natt har Sermic (White Star Line på väg till England från Australien) svarat på anrop från vår gnist. Men efter en timme tappade vi åter kontakten. Vi vänta nu med spänning på connection med Cape Town för att få veta myndigheternas utlåtande. II On board Awa Maru den 6/10 Igår kl halv 2 fm ankrade Awa Maru på Cape Towns redd, I en dimma, som stod som en vit vägg runt omkring. De blåste och ringde i klockan hela tiden. Så det var omöjligt att få någon nattro nå, utvilad är man ju vid det här laget. Bakom oss lågo Sermic och Arunde Castle och förde oväsen, och vid halvsextiden kommo myndigheterna läkare, tull och polis. Efter en del gallskrikande i dimman Hallo, is nobody on bord? Yes, you can be sure come on! Kommo de äntrande uppför lejdaren - solbrända, gemytliga karlar. I vita solhjälmar, precis som jag väntat mig South African native-borns. Undersökningen gick med en rasande fart: Swede, for Japan, all right, thank you, sir! Och undertecknad kunde avträda med passet i nypan. Kl halv 9 fm gingo vi till kaj och jag i land som ett skott, tillsammans med en av engelsmännen och den tyska damen, som på papperet var förbjuden att landa men i praktiken tillåten. Och det vill jag säga Cape Town överträffade mina högt ställda förväntningar! Vi strövade omkring och besågo, drucko te på en härlig terrass och togo sedan på huvudgatan Addely Street en spårvagn, som tog oss upp till Table Mountain. Tio minuter från stadens centrum är man ute i den härligaste skog, och så åker man 45 minuter genom de härligaste scenerier, varpå man går av och tar sig längst stranden och till fots uppför toppen. Dimman var nu borta, och kamerorna knäppte äntligen. Hoppas att det blir lyckat. Jag såg bla på bergssluttningen ett hus, där Cecil Rodhes levat. I ett litet Kafé åto vi glace, varpå vi åkte tillbaka till Addely Street. Jag hade ett brev till en herre på svenska generalkonsulatet: han var emellertid bortrest. Jag blev mycket väl mottagen, och generalkonsuln själv kom ut och frågade om Sydamerika samt lät sin sekreterare skriva upp allt vad jag sade. Därpå presenterade de mig en väldig bunt Svenska Dagbladet. Kl. 7 lämnade vi Cape Town. Den 6/10 kl 10 em ankrade vi i Mossel Bay s hamn. Hamnen är mycket liten, och vi skulle lossa i pråmar. På morgonen den 7 var jag uppe mycket tidigt för att få chans att gå i land. Pursern den

22 22 officer som har hand om båtarnas affärer skulle gå iland med agenternas tugboat och erbjöd oss tillfället. Det gick en väldig sjö, och då passagerarna sågo, huru vågorna svepte över den lilla båten, avstodo de godhetsfullt. Pursern och jag klevo alltså ned för lejdaren och togo ett hopp ned på tugén. Inget jobb för damer eller äldre herrar! Det tog 15 minuter till den lilla kajen, och sådan sjögång har jag hittills aldrig känt. Vi voro våta som disktrasor, och man fick hålla i sig av alla krafter, ty båten stod faktiskt upp och ned för varenda våg. Vid bryggan kastade de ut ett rep, som man fick hålla i och sedan hoppa. Emellertid är det bra torkväder i Sydafrika, så vi torkade på vägen till agentkontoret. Sedan gingo vi omkring några timmar, togo fotos och vilade i en park. Sedan inbjöd jag Pursern på en liten frukostbit och en flaska vin. När vi åter gingo ut med tugboaten kom en av sjömännen på denna fram, lyfte litet på min jacka och såg den svenska flagga jag under hela min utlandsvistelse burit, samt tilltalade mig på svenska. Han var från Varberg, nu gift med en sydafrikanska. Han fick de tidningar, som jag fått i Cape Town, och var mycket belåten samt oerhört häpen över att finna en svensk passagerare på Awa Maru. Vid återkomsten till fartyget hindrade den höga sjön oss från att nå lejdaren, så de hissade upp Pursern och mig i en korg, under de andra passagerarnas stora beundran. Kl halv 1 em klarerade vi ut från Mossel Bay igen. Sta n är liten, 5000 invånare, inga trottoarer osv. men rätt pittoresk. På eftermiddagen körde vi genom ett nytt delfinstim, men mindre än det förra, och sågo alldeles i närheten av fartyget två stora valar. Den 8/10 kl 8 fm gingo ankarna i botten på Port Elisabeth s redd, och vi gingo i land i en tugboat. Staden har ett mycket fint museum samt en ormpark, vilka sevärdheter vi genast besågo. Här hade vi även tid att göra utflykter till de intressanta omgivningarna, där niggerna ränna omkring i paradiskostym, och vägarna befaras med 18 á 20 oxar framför. Nu har jag fått kul sällskap - en ung skottska, miss MacDonald, som kom ombord i Cape Town och skall stiga av i Singapore och fortsätta till sin tant i Kina. Hon var sjuksköterska under kriget. Väldigt trevlig. Samma dag vi kom var det fest i Port Elisabeth för den sydafrikanska polisens föräldralösa barn, och gatuliv á la Barnens Dag hemma. Väldigt hett. Staden har flera fina krigsmonument över både hästar och soldater. De vita passagerarna till Japan (ännu är det gudskelov kvar två unga engelsmän till Durban) bestå nu av undertecknad och en del halväldre feta damer. Dem kan man inte umgås med. Så fort de kommit i land blir de trötta och skall gå tillbaks eller åka spårvagn sta n runt. Då rekommenderar jag mig alltid. Här voro de bara i land först dagen, och när vi kommo ut på kvällen var det fastligt liv innan de kunde ta det lilla steget mellan tugén och lejdaren. Till slut fingo matroserna lyfta dem över. Jag klev över själv, bärande hela sällskapets kameror och paket. Värre var det inte. Det var allt tur för dem att de inte kommo i land i Mossel Bay. Då hade de väl dött av skrämsel. Klumpigt folk skall stanna ombord, tycker jag, eller också hyra en karl att bära dem hela tiden. Jag skall icke säga ett ord, om de voro gamla, men ingen är över trettiofem år. -Skotskan, de unga engelsmännen och jag voro i land alla dagarna och även delvis på nätterna. I Rio fingo vi en äcklig typ ombord. en brasiliansk konsul till Yokohama. Han envisades med att prata portugisiska, hans enda språk, som ingen begriper, och han pratar så att man blir yr i huvudet om brasiliansk politik och sånt, som andra ge tusan i. Tro nu inte att jag är elak, tvärtom, jag är väldigt hövlig och artig och hjälpsam, men jag tycker inte om att vara guide för folk, som äro för lata att föra sig, när jag skall i land och sträcka på benen. Vore det anförvanter vore det ett stort nöje, men alldeles obekant folk och icke ens landsmän.. Port Elisabeth har en utomordentlig vacker badstrand, ehuru ej fullt hajsäker.

23 23 Den 9 tidigt på morgonen hade vi metning och drogo bla upp en hajunge, en halv meter lång. Sjömännen bundo med ett snöre fast honom vid en brädlapp och kastade ut honom. Han sam iväg, men kunde inte komma ner. En gång tog de upp en fisk, som var över en meter lång. Andra dagen blåste det upp igen, så att vi åter måste använda korgar för befordran av passagerare och gepäck. En massa passagerare mest kineser ha kommit ombord, men de få, gudskelov, inte vara med oss. Nu talas det emellertid en hel del konstiga språk ombord, kinesiska, japanska, och hindustani. Jag har redan lärt litet japanska, men det är hemskt svårt. Den 11 på kvällen lämnade vi Port Elisabeth, och morgonen den 12 gingo vi, efter en natt med de finaste mareldar på och runt om fartyget, till en kaj i East London. Staden ligger på ömse sidor om en flod. Man sätter över gratis i små båtar, rodda av kaffrer. Stan n är större än Mossel Bay, mindre än Port Elisabeth och den vackraste av de tre. Den har även en härlig badstrand och en stor, mycket fin park med växter och djur. Alldeles vid hamnen är ett berg, som jag bla besteg. Samma kväll lämnade vi åter East London. Durban den 14/10. Här skola vi ligga några dagar: sedan ha vi ungefär 22 dygn utan landning till Singapore. III Awa Maru den 14 oktober 1921 Den 14 tidigt på morgonen ankrade vi på Durbans redd. Som ni vet är Durban den stora kolhamnen för traden på Indien, Australien och fjärran östern, och när vi kommo var det smock fullt vid kajerna, så vi måste vänta på redden. Det ställdes en båt till landivriga passagerares förfogande, men trappan blev sönderslagen i Port Elisabeth, så vi måste kliva på lejdaren. Damerna blevo bet, och jag kom i land med de båda unga engelsmännen, som skulle stanna här den ene far vidare till Brittish East-Afrika. Vi kände oss fria och glada som fågeln i morgonstunden och talade kraftiga ord om nyttan och behaget av det heliga ungkarlsståndet tills det plötsligt började hällregna, ett äkta tropikregn, och vi tillbragte 8 timmar, dels på gatorna och dels i danspalats, dit människovänlig polisman visade oss, innan Awa Maru med en massa äckligt torra människor ombord kom till kajen. Det första, som frapperar i en Durban, är givetvis the rick-shawboys. Det är unga kaffrer, som med rent av överraskande snabbhet och uthållighet forsla folk och varor i kärror. De äro mycket måleriskt utstyrda i brokiga skynken om livet, på huvudet fjädrar och två stora oxhorn samt benen målade vita. De hälsa den vite med krypande ödmjukhet och många bugningar. Men en kväll gick jag genom kafferstadsdelen och där var smock fullt med fulla, skränande negrer, som glodde fräckt, men ej gjorde något försök att antasta mig. En gång, det säga alla, blir det åter en blodig kaffer-resning i South-Africa. I Durbans gatuliv lägger man också märke till de unga, brokigt utstyrda negresser, som sälja frukt, de infödda poliserna som har uppsikt över de andra svartingarna med bara ben och assagajer, ormtjusarna, negergubbar med en massa långa pinnar instuckna i hakan o.s.v. Allt som allt; Durban är ytterst intressant, men ur ren naturskönhetssynpunkt föredrog jag Cape Town. I kommersiellt avseende ligger Durban dock långt före. Staden är kolossalt varm. Märkligt är att många av de infödda icke förstå eller tala engelska utan endast holländska.

24 24 Den 16 lämnade vi Durban, där vi således hade 2 ½ dagar på oss. Hör nu på, vad som hände i Natals huvudstad. Undertecknad C.c kommer fridfullt spatserande, bärande sin kamera och med destination tillbaka till båten. Alldeles i en hörna av West Street, stadens huvudgata, kommer en 14 á 15 års yngling, bärande en orm, som var c.a en och en halv meter lång och grov som en arm. Han höll den på mitten på något vis, så att båda ändarna rörde sig i otäcka ringlingar. När jag passerade tog jag ett steg åt sidan för att icke snudda vid ormen. Grabben trodde antagligen jag var rädd, så han kastade ormen framåt och den slog ett varv med huvudet kring min arm. Jag är verkligen ganska lugn av mig nu för tiden, men då blev jag f-d. Jag ryckte loss armen och smällde till grabben. Han tippade baklänges i gatan, och ormen ålade i väg. Stor uppståndelse, folksamling, polis och förklaringar på holländska jag avlägsnade mig med bibehållen värdighet, och ormen konfiskerades. Nere vid strandpromenaden The Beach är ett stort hotell, och där framför höll en ormtjusare till. När han visat ormarna tog han fram en neger att hjälpa sig. Bl a trollade han fram en kyckling. Så skulle han göra en kyckling till och stoppade ett ägg i munnen på negern. Sedan gick han omkring med hatten, medan negern hela tiden stod med ägget i munnen. Så tog han ut ägget och lade det i handen på negern. Sedan läste han trollformler för brinnande livet och befallde så negern öppna handen. Det gjorde han, och han hade i näven i stället för en kyckling två små ormar. Niggerstackaren gav upp ett tjut, som borde ha hörts en mil (här liksom överallt i denna berättelse menas engelska mil, varav det går sex på en svensk mil) och sprang sin väg utan vidare. När vi gingo ut voro de båda engelsmännen, som lämnade oss här, nere och mycket bedrövade. Jag vet dock inte om det var för båtens skull eller för miss McDonald s. Livet ombord går sina gamla hjulspår. Den 20/10 gingo vi hela dagen under kusten av Madagaskar. Den 22/10 hade vi åter japansk dinner för omväxlings skull. Om dagarna rulla vi fram över den härligt blå Indiska Oceanen, och om nätterna är det härligt månsken, som trotsar all beskrivning doktorn säger det är farligt att så och stirra på månen, man kan få moonstrike. Men oj,oj, vilken hetta! Vi hade startat med all energi för att göra förberedelser till linjefesten, och till och med den japanske kejsarens födelsedag, då vi natten till den 27/10 rände in i en cyklon. Kineserna och sikherna stuvades ner under luckorna, och vågorna sköljde över båda däcken. På två dygn fick ingen en blund i ögonen. Det var bara att ligga i kojen och läsa, hålla i sig säkert fast och se på hur lösöret dansade cancan. En gång i timmen var jag uppe och samlade ihop mina f.n oersättliga lexikon. Flera däcksstolar gingo överbord, dörren till min hytt slets av gångjärnen, och natten till den 28 trodde damerna att fartyget skulle gå under. De ringde vilt på stewartarna att hjälpa dem ned i salongen och purrade ut mig. Alla officerarna voro uppe förut. De tyckte det var onödigt bråk, och det tyckte jag med och gick och lade mig att läsa igen. Jag kunde inte låta bli att tänka på den lilla ynkliga sträckan Visby Nynäs, som fruktades av så många. Den 30/10 startade vi de vanliga linjespelen, som fortsattes den 31, vilken är den japanska kejsarens födelsedag. Samt den 1/11, då jag på morgonen för andra gången passerade ekvatorn. Trotts hettan deltog jag i alla spel, och pursen och jag inledde de bättre, såsom blind fighting, boom and pillow, obstacle race osv. Den 31 på kvällen gåvo vi konsert (tre damer, en skotte, en japan och jag). Vi spelade ett litet teaterstycke, där jag hade huvudrollen. Lyckligtvis var jag för trött att ha rampfeber, men jag hade mycket att göra (måste bland annat byta kläder fyra gånger). The international band uppträdde i nattlinnen, och jag slog trumman, vilken jag haft ett hemskt besvär att lära mig. Jag måste påpeka, att de dekorerat med allehanda flaggor, och framför min hytt och bakom min stol hängde svenska flaggan med unionsmärke!

25 25 Jag uppträder i pjäsen under namnet Mr Globe Trotter. Jag fick mycket beröm efteråt, och kaptenen frågade, om jag var skådespelare till yrket! Jag tycks ha rott upp mig sedan jag spelade jordens minsta roll på Läroverksföreningen i Visby! Samma kväll anförde jag indiernas procession runt däcken. De äro alla kolossala karlar, sjöngo hindostanska sånger och verkade väldigt pittoreska. Jag användes alltid som mellanhand med dem, emedan de icke talade engelska utan endast spanska och sitt eget tungomål. Vi hade bland annat en dragkamp, och de 23 indierna halade 40 japaner runt däcket. Varenda en av dem är lång som den längste gotlänning och mycket, mycket grov. Det är ett fruktansvärt folk, dessa sikher. På kvällen den 1/11 hade vi prisutdelning, och jag fick en stilig japansk box, svartlackerad och målad. Som det är mycket möjligt att posten från Japan ej hinner fram skulle detta bli sista brevet för år 1921 och alltså önskar jag Er alla på det kraftigaste God jul! Gott slut! Gott nytt år! På eftermiddagen den 3/11 törnade vi längs kusten av Sumatra in Straits of Malacca.

26 26 Från Singapore till Tokio Singapore den 6 november 1921 anlänt efter 22 dygn i öppen sjö. Singapore den 7 november 1921 Igår vid 12-tiden anlände vi med Awa Maru till Singapore, och jag fortsätter nu mina reseanteckningar. Den tyska damen, som vi ha ombord som passagerare, blev förbjuden att gå i land. Jag tror det är en sådan småaktighet, som åstadkommer hatet mellan nationerna. Jag gick iland med en del av de andra ombord, och vi togo först två bilar och körde staden runt. Det var mycket vackert, äkta tropiknatur. Särskilt var Botaniska trädgården, där en massa apor hoppade i träden, splendid. Jag återkom till fartyget med den övertygelsen att Singapore var en vacker stad, men nu, på kvällen den 7 dennes, frågar jag mig med häpnad: Är detta verkligen brittisk besittning? Idag har jag gått till fots. Två tredjedelar av befolkningen är kinesisk och resten malajer. På gatorna stinker det så man icke kan andas, om nätterna är det så gott som beckmörkt. Alla européer bo på öarna utanför staden, och affärscentrum ser ut som slödderkvarteren i Buenos Ayres. Idag har jag sett något som jag aldrig någonsin väntat mig få se en avrättning. De bundo delinkventen (en malaj) i en stock, sedan en duk för ögonen, varpå de höggo av huvudet med en sabel. Av finkänslighet avstod jag från att använda kameran, men de båda individerna i mitt sällskap läto sig emellertid icke genera. Rickshawmännen de kinesiska dragarna äta på följande vis: En karl står i ett gathörn med ett stort tråg, innehållande ris, maccaroni o.s.v. Rickshawspojken betalar 10 cents, varpå han dyker ned i tråget med bägge händerna och tar så mycket han kan. Väldigt aptitligt! Vad klimatet anbelangar så kunna människorna gå så gott som nakna, de flesta endast i ett par skinnbyxor. Se för vidare underrättelser Bibelns framställning av klimatet på en viss plats! Utanför staden är det vackert. Banan- och gummiplantager var jag såg! Bara fjärilarna äro värda en hel dag. Ett kinesiskt tempel såg jag. Innan man kommer in får man ta av sig skorna och innan man går blir man serverad en kopp kinesiskt té. De hade de härligaste guldklenoder, och Buddhabilderna voro ofantligt stora. Den 8/11 kl 1 em foro vi vidare och gå in till sluthamnen Kobe.

27 27 Den 13/11. Ni skulle se mig just nu! Jag sitter i rökrummet och håller fast bläckstället med vänstra handen, skriver långsamt men säkert med den högra. Dörren är stängd; ventilerna surrade; sjön går över hela båten. Vi äro i en tyfon, och sjögången är obeskrivlig. Ingen kan vara på däcken. När jag en gång kommer hem skall jag samla kring mig hela den uppväxande generationen av släkten och för den beskriva mina lidanden, och, och f-n och hans svärmor (ursäkta!), om de inte gråta, ja, gallskrika, då skall jag sannerligen kolorera om dem i de svenska färgerna stormen började i förrgår. Den 20/11 Det var t.o.m fråga om, att vi skulle söka hamn i Formosa, men nu är det bättre, och vi gå gladeligen på genom Strait of Formosa, genom Eastern Sea och ut i Passific Ocean. I går sågo vi första skymten av japanskt land. Formosanerna och japanerna vore mycket exalterade. Det blir kallare dag för dag. Den japanska vintern nalkas. De flesta passagerarna från Singapore ha vi ännu inte sett, de ligga sjösjuka på lit de parade i sina hytter. Tokio den 25/11 Ja nu är jag här. Vi hade ännu en tyfon samt ett dödsfall med en konstig buddhistbegravning. Den 23/11 kommo vi till Kobe och så åkte jag med nattåget hit. Har blivit utomordentligt vänligt mottagen, bjuden på lunch o.s.v av svenska affärsmän, men här finns endast 20 à 30 svenskar. Men de japanska firmorna anställa ej utlänningar, och de svenska, engelska o.s.v endast folk som utsänts för speciellt ändamål, såsom ingenjörer o.s.v. Det blir alltså troligen endast att fortsätta till Australien. Jag är frisk och kry, klar i huvudet och handlar alltså, och här skall det handlas raskt. Japan den 29/11 I det här landet är det stört omöjligt att göra sig förstådd och att få veta någonting. Japan är bra för turister, men att stanna och arbeta här fy tusan! De fåtaliga svenskarna har varit väldigt vänliga och bjudit på luncher och motorcykelfärder. Ute på landet är det härligt vackert. Emellertid, jag blev fullkomligt missledd i Buenos Aires. Så t. ex. skaffade banken mig ett rekommendationsbrev från den japanska bankens filial till huvudkontoret. Och de svara att de aldrig anställa utlänningar, vilket filialen i Buenos Aires borde veta. Vidare sade de i den japanska banken i Buenos Aires, att det var vådligt billigt i Japan. Men det är antagligen jordens dyraste land. Den 9/12 reser jag med Tomp Maru till Australien. Ruten blir Yokohama, Kobe, Nagasaki, Hongkong, Manilla, Zamboanga, Thursday Island, Townville, Brisbane, Sydney. Strax efter Nyår är jag framme.

28 28 Sidney den 11 januari 1922 Nu har ni väl trott att jag varit förlorad, eftersom ni inte hört av mig så länge, men som ni ser, ogräs förgås inte så lätt. Så nu är jag här. Och på den här resan har det hänt en hel del, alltså! Sist ni hörde av mig var jag i Tokio. Jag skrev då om min Australien resa o.s.v. Jag reste till Yokohama för att gå ombord, fick det beskedet att ångaren inte skulle komma till Yokohama, reste tillbaka till Tokio och därifrån till Kobe, varifrån jag startade den 13/12. Vi gingo till Nagasaki, Hongkong, Manilla och Zamboanga. Jag passerade (3:gången) ekvatorn den 27/12, och vi ankommo nyårsafton till Thursday Island; och där, för att tala ren svenska, slapp f-n lös. Vi hade ett par sjuka ombord, och de befunnos ha pest. Alltså släpades den olyckliga ångaren med alla sina passagerare från karantän till karantän, i Thursday Island, Townsville, Brisbane och Sidney. Båten blev rökt och desinficerad (inklusive vårt bagage och våra kläder), vi själva blevo badade under läkareuppsikt o.s.v. Den 9/1 kommo vi till karantän i Sidney. På e.m. blevo Sidneypassagerarna utsläppta, och jag lyckades få tag i ett boardinghouse. Dagen därpå, dvs i går, kom jag för att hämta min koffert, och jag blev för första gången i mitt liv arresterad! Inte tusan visste jag att man skulle gå och låta registrera sig hos polisen! Det hade ingen sagt. Jag blev i alla fall släppt efter en halvtimme, men alla de gula passagerarna, en rysk familj samt en rumän blevo sända tillbaka till sina utgångshamnar. Jag har fått tillfälligt arbete på svenska generalkonsulatet: och igår kväll, min första dag på generalkonsulatet; blev jag bjuden på middag till generalkonsuln, tillsammans med de två andra svenskarna på generalkonsulatet. Konsuln är mycket intresserad av Visby, och på väggen i konsulatet hänga en massa av greve Louis Sparres Visbyetsningar.

29 29

30 som emigrant till Montezumas land När Thjelvar på kvällen den 9 februari lämnade Visby, tog min femte långresa sin början, och ett par dagar senare viftade jag från kontinentaltåget farväl till vännerna på Stockholms Central. På Gotland och i Stockholm hade det ännu ej varit någon egentlig vinter, men Skåneslätten glimmade vit som en sista hälsning från ett snöigt fosterland. Kl 9 på morgonen den 14 februari gav jag mig iväg från Trelleborg med ångfärjan Drottning Victoria och anlände kl 1 em till Sassnitz efter en synnerligen långtråkigt färd, under vilken vi tom hade känning av en liten snöstorm. I Sassnitz vidtog så den sedvanliga nervösa rusningen; handbagaget skulle genomses på ett ställe, det polletterade på ett annat, tio minuters väg därifrån, och på ett tredje skulle man ha intyg på de värdeföremål man medfört, såsom pengar, kamera, vapen osv, vilka saker man utan intyg från tullen i ankomsthamnen ej sedan får utföra från Tyskland. De tyska publikanerna arbetade i verkligt god fart och med gott gemyt, så gott att jag inte ens behövde låsa upp mina kappsäckar, En timme efter färjans ankomst gick tåget, och då satt jag redan sedan en god stund bänkad i en bekväm kupé, tillsammans med tvenne svenskar, en norrman och en tysk. Tillsammans med de båda senare begav jag mig genast in i restaurationsvagnen, medan svenskarna skulle vakta bagaget. Inom parantes sagt, så tror jag, att de svenska tidningarnas och resebyråernas orationer om stöldfaran på tyska hotell och tåg äro betydligt överdrivna. Från Alte-Städte gick tåget på tvenne stora färjor över till Stralsund. Vattnet låg fruset, och isbrytarna höllo genom ideligt ångande fram och tillbaka en smal ränna öppen. I Stralsund delades tåget, och restaurationsvagnen medföljde till Berlin, därvid medtagande bla norrmannens överrock samt ett par unga danskor, vilkas biljetter egentligen lydde på Hamburg. En timme senare kom i Rostock ny restaurationsvagn, diverse demimonder, som önskade valutastarkt sällskap, och en massa försäljare, som till otroliga priser utbjödo Schwedenpunch, konjak i parfymflaskor och andra livgivande elixirer. En del av varorna hittade naturligtvis vägen till vår kupé, och i Lübeck var den tyske reskamraten färdig : han störtade ut och försökte genom höga vrål och armviftningar ta befälet på stationen, men åtvarnades och stoppades tillbaka i sitt soffhörn. Under resan kontrollerades min biljett fjorton (14) gånger, och varje gång av en ny konduktör. Jag begriper nu delvis att den tyska republiken har dåliga affärer, ty för att avlöna en sådan massa Beamten måste väl sedelpressarna gå dag och natt. Och så skola ju de, som hålla dem igång, också ha betalt. Kl 9.18 em anlände vi till Hauptbahnhof i Hamburg. Norrmannen och tysken, vilka, enligt egen uppgift, kände staden som sina egna fickor, hade erbjudit sitt ciceronskap och gjort upp ett storartat Wein, Weib und Gesang program för aftonen. Mellan de båda något vacklande herrarna ankom jag alltså till spärren, där jag mottogs av en god vän, och därmed försvinna reskamraterna ur mitt liv och denna lärorika reseskildring. Jag inkvarterade mig hos en familj vid Dammtorstrasse, nära Gänzemarkt. Familjens mest utmärkande drag var en liten hund, som bar sig åt i hela huset, med förkärlek i trapporna, samt en dotter, som från första ögonblicket anlade en ton, som hade hon känt mig från barndomen. Vid de tillfällen, då jag eller den andre svensken, som bodde på stället, försökte få en syl i vädret angående den

31 31 något minimala städningen, var det kostliga flickebarnets svar konstant: Seien Sie nicht fech, meine Herren, in Meinem Hause Herrscht Herrscht Ordnung! Utom vi båda svenskar bodde på stället ett nygift par, en dansk och en av landets döttrar, vilka hela dagarna förekommo i pyjamas, så när som på en timme varje kväll, då de riggade upp sig och störtade till närmaste kneipp för att äta middag. Jag fick längre tid på mig att bese hansastaden vid Elbe, än som jag ansåg strängt nödvändigt. Redan dagen efter min ankomst möttes jag av meddelandet, att såväl ångare som avresedag ändrats, och sedan krånglade Stinneslinjen fram och tillbaka fyra gånger, tills jag äntligen, efter nära en månads väntan, kom iväg den 12 mars. Tidningarna har mycket att förtälja om Rurhrockupatione, och en av älsklingshistorierna är denna: En fransk officer kom in i en spårvagn i en av de besatta städerna och fick o, fasa syn på en herre, som han tyckte hånlog. Den bålde krigaren störtade genast fram och slog den civile över ansiktet med ridpiskan, vilket instrument f.n tycks ha blivit det franska älsklingsvapnet. Den slagne höll god min, men när fransmannen steg av följde han efter, och väl nere på gatan fick vederdelomannen en så regelrätt knockout, att han omedelbart avgick till drömmarnas land. De ögonblickligen tillskyndande franska soldaterna fingo veta, att de hade att göra med en engelsk major samt beordrades att ta den där högen dit den skulle. Vissa distrikt besatts av marockaner, vissa spahis, och åter andra av infödda från mörkaste Afrika. Det är en billig triumf detta, att låta ebenholtsfärgade gentlemän från Senegal och Senegambien spela herrar i delar av ett stort kulturland och att ge dem tillfälle att kuscha en vit befolkning, men det torde kanske vara en triumf som slutar med ett fruktansvärt bakslag. Nu hade infödda i Frankrikes kolonier lärt sig använda kulsprutor och Lebelgevär mot de tyska hedningarna och gud nåde de vita garnisonerna och kolonisterna i Algeriet och Senegal, när de gömda vapenförråden komma fram! De flesta fransmän och belgier torde ha lämnat Hamburg, men var helst man kommer på någon brakar det löst. På husknutarna lysa väldiga affischer: den eller den lärde håller i kväll föredrag om 1000 Jahre Raub-Politik der Franzosen am Rhein, och varenda restaurang och bierkneipp skyltar, fönster och på dörrar med tillkännagivandet: Franzosen und Belgiern ist der Zutritt zu diesem Lokale verboten. Från en lokal i S:t Pauli, Hamburgs nöjeskvarter, sparkades en afton en fransman ut. Exekutionen verkställdes av tvenne engelsmän. Från en annan guldkrog förflyttades i misshugg en spanjor med stor hastighet ut på gatan, där gråten och tandagnisslan skall vara, och innan ännu upphetsningen lagt sig var en berusad norrman med en fransk fras: -Aha, Nästa fransos!. Tumultet blev fruktansvärt, emedan alla skandinaver i lokalen med vikingablod och vin svallande i sina ådror, togo parti för norrmannen. Skandinaverna drevos tappert fäktande, ut i tamburen, där norrmannen i sista stund räddades från en högtidlig utsparkning, genom att hans kamrater fingo tag i hovmästaren och förklarade, att de inte hade pengar att betala förtäringen, utan att den som skulle kastas ut var aftonens välgörare. Larmet stillades, och norrmannen återvände i triumf till sitt bord. Krigsinvaliderna ser man inte mycket av i Tyskland, de hålles noggrant inomhus, men däremot lägger man märke till ett stort antal blinda. Förda av sk blindhundar röra de sig snabbt och säkert längs trottoarerna och stiga tom av och på spårvagnarna. De flesta av dem ha fått sin syn fördärvad av gas. Man använde nämligen gas, som var särskilt anlagd på att förstöra ögonen, och en fd löjtnant berättade mig, att han vid ett tillfälle sett 84 man samtidigt mista ögonens ljus.

32 32 Men obekymrat om allt det elände som finns, fasten dolt, florerar nöjeslivet i Hamburg lika kraftigt som i vilken annan storstad som helst. Människorna äro ytters välklädda. Det är ju ingen idé att samla på pengar, vilkas värde ständigt sjunker, utan allt man kan nå och få? lägges ned i varor. Damerna bära de charmantaste pälsvärk, och herrarna uppträda i käpp med guldkrycka. Och på kvällen är det överfullt i de många och flotta restaurangerna. Till Jalant komma kontorsflickorna för att om möjligt stifta bekantskap med någon utlänning, som, om lyckan är god, kan föra dem bort till ett bättre lottat land, eller som är villig att under en längre eller kortare tid hålla deras levnadsstandard uppe på förekrigsnivå, och på Trichter, Troccadero, Fledermans och allt vad de heta, dansar Hamburgs demimonde med valutastarka främlingar från alla jordens luftstreck. Efter var fjärde eller femte dans släckas ljusen, och från musikestraden arbetar sig en svag ljuskägla genom cigarettröken, och en dansös i guldpaljetterad kjol dyker upp i det mystiska halvdunklet. Intet bord i lokalen är obesatt. Där ler en ljushårig och blåögd Tysklands dotter förföriskt mot en gulhyad, snedögd japan, och här kommer en lång rödhårig sälle travande, med hatten i nacken och händerna i byxfickorna. Yankee med dollars! Många av flickorna gå och ta lektioner i engelska, och man behöver inte köpa Fremdenblatt för att få reda på, hur valutan står man frågar vilken flicka som helst, hon har god reda på både dollar, kronor och serbiska francs. Alla utlänningar måste anmäla sig hos polisen, och för varje gång rederiet behagade ändra sig fick jag springa till rådhuset för att få mitt uppehållstillstånd förlängt. Försummad anmärkning medför bla obehag höga böter av 15 a 20 öre i svenskt mynt! Det var betydligt kallare i Hamburg än hemma. Alstern låg frusen, och staden var så gott som ständigt höljd i ett dok av dimma och regn. Jag besökte en afton en dansktysk boxningsmatch, där ett tiotal gladiatorer från vardera landet hamrade på varandra. Danskarna voro genomgående segerrika, och det hela slöt med ett uppträdande av tvenne tyska tungviktare, den ene från Hamburg och den andre från Stralsund. Den senare fick stryk och fäste sig i mitt medvetande genom sin helt otroliga förmåga att tåla mycket stryk. Han var oupphörligen i golvet och steg ständigt upp på fem han raglade blödande och halvt medvetslös mot repen, men han höll sig uppe tills klockan ringde för slutet på den sista av de stipulerande ronderna. Äntligen kom så den 12 mars, och på eftermiddagen följde mig de trenne svenskar, med vilka jag under min Hamburgsejour kamperat tillsamman och av vilka tvenne voro gotlänningar, ner till Gr. Grasbrook i Frihamnen. Till folkmassans förlustelse hivade de mig på gammalt svenskt manér, och så stack Hamburg Amerikalinjens ångbarkass iväg med Otto Hugo Stinnes fåtaliga passagerare. När jag för några år sedan skulle starta min första långresa, den till Argentina, vände jag mig i första hand till Johnsonlinjen och blev antecknad för en biljett med en av deras ångare. Men på väg hem råkade denna ut för en olycka, och jag annullerade biljetten samt reste över England. Men ödet hade bestämt att jag skulle få trampa den svenska ångarens däck, ty Otto Hugo Stinnes, som den kallas under tysk flagg, är just precis den gamla Annie Johnson. Hon är ombyggd för oljeeldning nu, skorstenen har ändrat färg och en annan flagga blåser i aktern, men på en stor del av servisen står det Rederiaktiebolaget Nordstjärnan, Stockholm, och på klockan vid utkikskorgen på förmasten är ingraverat det gamla svenska namnet. Brevid Otto lågo tvenne andra av den tyske finanskungens ångare; den ena, Adolf von Bayer, nylevererad från varvet och klar att starta på sin jungfruresa till soluppgångens land.

33 33 Kl. halv 11 e.m. gick Otto Hugo Stinnes ut till tidvattnet, vilket i Elbe varar från 7 till 12. En stund senare glimmade ljusen i Altona om styrbord, så dök Blankenesee upp och försvann, och fram mot morgonen lämnade oss Elbelotsen i Cuxhaven. Nordsjön mötte med regn och stark sjögång, vilket fortsatte i Kanalen, Biskaya och Atlanten. Den 2323 mars ökade vindstyrkan till full storm, varefter äntligen den efterlängtade tropiksolen bröt fram och vistelsen ombord löpte in i angenämare fåror. Otto Hugo Stinnes hade ett fåtal andraklasshytter, upptingade ett halvt år i förväg, samt några stora emigrantlogoment för mellandäckspassagerare. I ett av de senare kamperade jag tillsammans med en affärsman från Tjecko-Slovakiet, en fd tysk löjtnant och ännu en ung tysk. Uppassningen sköttes av en pojke med otroligt smutsiga nävar, och måltiderna intogos på ett omålat träbord i rummets mitt. Sopning av durken, där brödkanter och tändstickor till slut bildade en fullkomlig matta, förekom högst en gång i veckan, och damning ansågs under hela resan som överflödig lyx. Madrasserna voro, om möjligt, hårdare än sten, och de första dagarna kände jag mig så ledbruten, att jag varken kunde sitta, stå eller ligga, tills jag kom på den idén att använda täcket som madrass och oljerocken som täcke. Diskningen gick så till, att uppassaren efter varje måltid knogade med ett stort spann varmt vatten i hytten, slängde ned servisen så att vattnet spolade över och bildade pittoreska smutspölar bland allt det andra skräpet, och sedan nödtorftligen torkade med en handduk, vilken såg ut som en hel Kongoneger torkat av sig färgen med densamma. Den 14 mars passerades höjden av Vlissingen och därpå Dover. När både fransk och engelsk kust väl var ur sikte, kröpo åtta blindpassagerare fram från olika gömställen. Saken väckte ingen förvåning, då sådant numer förekommer på alla tyska fartyg, och de åtta sattes omedelbart i arbete. En av dem var en tysk konstnär, och två voro litauer, som talade varken tyska eller något annat kulturspråk, och som fingo tillbringa resan med att skala potatis. Mina hyttkamrater voro alla svårt ansatta av sjösjukans kval, och likaledes vår lille uppassare. Den senare vacklade omkring under försäkringar, att något så förfärligt skulle han aldrig överleva, och Tjeckoslovakien låg i sin koj en hel vecka, efter vilken tid jag ansåg det vara nödvändigt att sätta skeppsläkaren i arbete. Eskulapen kom med sin medicinlåda, och medan han försökte persvadera tjecken att stiga upp hördes en hård dunst från det mittemot liggande förrådsrummet. Jag rusade dit och fann att en av matroserna gjort ett försök att på egen hand lyfta en tung kista, vilket utföll så, att han tappade kistan och fick armen under. Läkaren och jag lyfte med förenade krafter bort den stora låren och halade fram den avsvimmade karlen. Hans hand var fullkomligt krossad, och han transporterades till sjukhytten. I ett annat emigrantlogoment bodde tvenne tyskar, en schweizare och en italienare. Den senare, en snäll och godmodig yngling, hade under kriget tjänstgjort ombord på slagskeppet Dante Alighieri och gick följaktligen under namnet Dante. Schweizaren var till professionen mekaniker, och skötte en så enkel apparat som en cigarrtändare så illa, att han en eftermiddag satte eld på gardinerna. Det blev en fruktansvärd uppståndelse; manskapet kom rusande med en vattenslang, och Dante släpade ut sina kappsäckar på däcket. Den 16 mars mottog gnisten meddelande om bla en stor brand i Göteborg, och sedan upphörde så småningom nyheterna från yttervärlden. Försenade av hög motsjö och av de i dessa farvatten ständigt blåsande västliga vindarna passerade vi på eftermiddagen den 20 mars Azorerna. Kaptenen höll så nära under land han kunde, och der Zahlmeister påpekade, att dies ist di berümte Vergnügungsfahrt von Stinnes! Azorerna anlöpas ofta av stormdrivna fartyg, och på en av dem iakttog vi vraket av en stor amerikanare, som låg och högg mot

34 34 klipparna. Vinden bar ut blomdoft från de höga bergssidorna, och tumlare lekte i marelden runtomkring. Vid 9-tiden ångade Otoo Hugo Stinnes förbi Sao Miguel, huvudön, och de tusen ljusen i huvudstaden Ponta Delgada var den sista glimt av land vi sågo under veckor. Den 27 mars voro vi inne i Golfströmmen. Värmen ökade snabbt till tropisk hetta, och sjön blev lugnare. Vattnet förde med sig massor av Golfkraut (=sargassotång?), en röd alg, som uppträder i smärre anhopningar och hela små öar. Vattnet är överfullt av dessa drivande växter, vilkas röda färg på ett högst artistiskt sätt sticker av mot det djupblå vattnet. Diverse husdjur en oxe, två svin, ankor och höns medfördes ombord, och en dag bereddes en välkommen omväxling i det dagliga livet genom att oxen gick sitt öde tillmötes. Passagerare och besättning samlades i livliga intresserade grupper, och författaren var i full funktion som hovfotograf. Jag hade själv fått utse avrättningsplats och var placerad vid relingen med solen i ryggen och arenan omedelbart framför mig. Jag var den ende ombord, som ägare av en kamera, och alla, från de vitklädda officerarna till de oljiga smörjarna, voro framme och togo instrumentet i ögonsikte. Dante bad att bli fotograferad. - All right, ställ upp dig här någon stans! - Nej, nej, inte nu, men på påskdagen; då skall jag raka mig, ta på söndagskostymen, ren skjorta och monokel! Stackars Dante, han var den som hade tråkigast ombord. Han och jag konverserade varandra, talade respektive italienska och spanska, men av alla de andra var det ingen, som förstod honom. Var han gick och stod släpade han med sig ett fotografi av sig själv i uniform, ett av en icke alltför snarvacker flicka, båda i stora ramar, samt ett album med bilder från Neapel. Hans böner om att någon skulle spela dam med honom förklingade vanligen ohörda, och han kom i gruff med schweizaren, som fö var en av alla illa tåld figur. Catastrofa, sade Dante, Suizerboy mal, catastrofa grande! På långfredagens eftermiddag strejkade oljepumpen, och maskinerna stannade. Otto Hugo Stines låg och drev i två timmar, och vi använde tiden till att fiska upp en del golfkraut. Som väl var låg sjön lugn; hade vi haft den storm och den sjögång vi fingo tvenne dagar senare, så vet man inte hur det kunde ha gått. Som det gick, kommo vi från saken med stora klumpar av tång som minne. Algen ifråga är full av luftblåsor, på vilka kalkavsöndrade infusionsdjur bilda en vit skorpa. De varma kvällarna framlocka ombord på alla långtradare allt som finns av sällskapstalang. I Sydkorsets sken går den ena leken efter den andra av stapeln, musiken klingar från hemmagjorda instrument och alla, unga som gamla, äro med i svängen. Så också här ombord. Men på påskdagens kväll blev det annat av. En rasande storm piskade vattnet i skummiga massor över däcken, det strömmade genom ventiler och nedför trappor, och det enda man kunde göra var att dra sig tillbaka med en bok. Annandagen, den 2 april, hade sjön ökat ytterligare, ångaren vräkte i pinande blåst bland skummiga, stormpiskade vattenberg, och dimman böljade som svarta gardiner från alla håll. Vi voro nu alldeles inpå Bahamasöarna, ett farvatten fyllt av sandbankar och skär. Hamburg Amerikalinjens Holsatia satte på kusten här sista resan, men kom med bogserhjälp flott. Våra officerare stodo i en grupp på bryggan, mistlurarna vrålade och maskintelegrafen pinglade i ett. Kursen ändrades gång på gång under sökandet efter en fyr på Jupiter Island. Vid en av vändningarna befunno sig Schwarz, den fd löjtnanten, Dante och författaren på däck. Vid vändningen slogo vattenmassorna ända upp på övre däcken, och vi, som stodo på nedre, kastades handlöst omkull och fördes av vattnet över de hala järnplåtarna fram till relingen. Där lågo vi i våra oljerockar, hakade oss fast med varje sena spänd till det yttersta; halvkvävda och genomblötta av bittersalt atlantenvatten.

35 35 Mot natten bedarrade stormen, sjön lade sig hastigt och Västindiens fyrar blänkte över ett lugnt, nattblått hav. En jättestor passagerareångare passerade med blixtarna yrande från Marconitelegrafen. En insamling hade igångsatts ombord till förmån för de fattiga gamla i Hamburg. Schweizaren, italienaren och jag lämnade genast våra bidrag till zahlmeistern, men ingen av tyskarna, vilka varit närmast till saken. Italienaren var säkerligen den minst kapitalstarke av alla, men han sade: Om jag ger till de fattiga i Hamburg, kommer Gud att skaffa mig arbete i Mexico. Den 3 april låg havet som en spegel. Vi ångade fram i Strait of Florida och hade äntligen något att se på. Ångare, stora segelfartyg och ett mycket rörligt djurliv. Delfiner hoppade i rader framför bogen, flygfiskarna foro som stjärnskott i vattenytan, här och där dök en trekantig hajfena upp och meterlånga sköldpaddor paddlade lugnt och stadigt fram ett par meter från fartyget. Floridas kust var hela dagen i sikte. Från fastlandet går en enorm järnvägsbro, via ön Cay Largo, över öar, sandbanker och vatten till staden Key West. Från Cay Largo till Key West är bryggan 150 km lång, och då detta ändå inte är hela sträckan torde bron kunna göra anspråk på att vara världens längsta. Dagen därpå, den 4 april, löpte Otto, efter 22 ½ dygn i öppen sjö, in till Matanzas. Matanzas, på Cubas nordkust, är med ca innevånare, öns andra stad. Från den ganska primitiva lilla kaj, där vi lågo, var det en timmes promenad in till centrum. Spårvagn fanns ej vid hamnen, och inga bilar förirrade sig så långt bort; alltså var det att använda apostlahästarna, och detta i den mest glödande hetta, på en dammig och gropig landsväg. Denna leder först förbi en fästning, byggd på en av de bergkammar, som omrama staden, sedan genom långa sträckor av agavsnår, och så börjas det! Långa alléer av raka, susande palmer och trädgårdar så underbara i sin färgprakt att de ej kunna beskrivas. Grupper av blodröda blommor på de gröna gräsmattorna, vita villor och slutligen Monumento de los Liberatodores ( Befriarens monument ), påminnande om Frihetsgudinnan i New Yorks hamn. Här börjar staden Matanzas. Jag kliver in på en rakstuga för att bli av med den päls, som sedan avresan från Hamburg växt upp på min hjässa och som i solskenet känns synnerligen plågsamt. Ingen där, utom en mikroskopisk negergosse, vilken löper tvärs över gatan till en ölstuga och återvänder med barberaren själv i egen hög person. Han är klippt på ett sätt så groteskt, att jag nästan tvekar att överlämna mig åt honom. Men sedan vi kommit överens om no como asi (inte så där) brakar det löst med inmjölning av hela ansiktet och hela ryggen, enligt gammal god tropiksed. Den svarte gossen sprutar parfym och viftar med en solfjäder, medan barberaren klipper och sjunger för fulla muggar. Hans röst påminner icke om Caruso eller Forsell, utan mera om gnisslandet av en cubansk oxvagn eller knarrandet av en mexikansk lädersadel. Men det betyder mindre, och när proceduren äntligen är klar, springa vi i kapp över gatan till kaféet. Gatorna i Matanzas äro glödheta, trånga och till ytterlighet dammiga. Men i gengäld har staden mycket vackra parker och planteringar samt en massa små boulevardserveringar, där man kan krypa in för att få skugga. Husen äro till största delen envånings trähus, men det finns också riktigt monumentala byggnader, sådana som Teatro Santo, Spanska klubben och Rådhuset vid den vackra Parque Central. Gatulivet är pittoreskt. Kolsvarta negrer, bruna cubanos och vita i solhjälmar och svettig uppsyn. Stora kareter, förspända med 4 á 6 oxar, ett vimmel av ryttare i höga mexikanska sadlar, bildsköna, svartögda flickor! Barnsliga äro alla sydlänningar. Jag kommer gående med min kamera. Inom kort har jag i hälarna ett muntert, snattrande följe, som tåligt väntar på att främlingen skall ta en plåt. Då ställer sig hela sällskapet i rad framför kameran. Ombord erbjödo sig arbetarna att under sin middagstimma anordna en boxningsmatch, om jag ville fotografera. Jag villfor deras begäran. När kameran knäppte vrålade hela

36 36 sällskapet av förtjusning, och en av boxarna, en jättelik neger, ställde sig på huvudet och sparkade med benen i luften. En vit man med en kamera, det är i de gyllene tropikerna en stor trollkarl. Genom tillmötesgående från en cubansk officer fick jag bese fästningen vid hamnen. Den användes som fängelse för livstidsfångar, vilka voro sysselsatta med allehanda arbeten. När löjtnanten passerade hoppade de upp och stodo med sänkta huvuden i givakt. Se på honom fingo de ej, enligt regementet. Giv akt och stirra i marken. Revolvrar är en mycket begärlig handelsvara. Enligt egna uppgifter skola mulatterna använda dem till att skjuta lösa skott på festdagarna. Men stora revolvrar skall det vara, helt Smith & Wesson, ty en liten pistol ha folk ingen respekt för. Som överallt i tropikerna regnar det i Matazas en stund varje dag, eller rättare: det forsar som en syndaflod. Så skiner solen åter, och så kommer, efter en praktfull solnedgång med skymning på två á tre minuter, den härliga, månskensflödande tropiknatten. Läkaren ombord fick stå i. Övergången från storm och köld till glödande sol hade varit för snabb. En fick solstyng, en bröt benet, en blev biten av en krabba (som vi fångade och åto upp) och flera fingo häftiga anfall åt lungor och hjärta. Doktorn for omkring som ett torrt skinn, med stetoskop, knivar, förband och medicinlåda. Mycket skulle ännu kunna vara om Matanzas, men skildringen blir för lång, och det får alltså vara till en annan gång. Söndagen den 8 april kl 8 på fm lämnade vi Matanzas och ångade med sakta fart längs den palmklädda kusten mot Habana. Även följande dag var helgdag, så vi hade ingen brådska. Redan kl 1 em dök den trådlösa stationen i Habana upp över horisonten, och halvan timme senare passerade vi Morro Castle, fästningen vid Habenavikens mynning. Kl halv 5 var läkarundersökning mm understökat, och ångaren gick till kaj i San Fransisco Docks. Där mötte emigrationsmyndigheterna med den angenäma underrättelsen, att vi voro förbjudna att gå i land! Varför, det är och förblir en gåta. En vakt placerades vid fallrepet, och så länge det var ljust fingo vi vackert hålla oss ombord. Men så fort mörkret kom, gjorde matroserna fast en line vid relingen, och så gåvo vi oss av håll fast i repet, fötterna stadigt mot fartygssidan och till sist ett litet hopp ned på kajen! I tullporten uppträdde vi sedan som funktionärer ombord zahlmeister, obersteward osv. och så voro vi efter tio minuters promenad genom trånga hamngator ute på Frado, huvudgatan, med dess vimlande trafik, dess tusentals bilar och dess strålande ljusreklamer. Denna ståtliga gata fortsätter till torget Campo de Marte. De flesta husen äro, som bruket är i varma länder, byggda med platta tak och verandor. Den berömda katedralen, där Columbus vilade ända till är 1899, fingo vi tyvärr bortse ifrån, men däremot gjorde vi i månskenet härliga turer genom de förnäma förstäderna Casa Blanca, Jesus del Monte, Cerro Verdado och Carmelo. Habanas hamn ligger utomordentligt väl skyddad. Men höjderna runtom tillåta ringa luftväxling och koncentrera hettan till något mycket tryckande. Trafiken i hamnen är stark, och stjärnbaneret svajar i aktern på lejonparten av de in- och utlöpande fartygen. Nattetid genomsöktes hamnen av starka strålkastare, och stora färjor förbinda vikens båda sidor. På tredje dagen började besättningen träsmörja fartygssidorna, och en repstege hängdes ut på den plats, där vår tamp var fastgjord om nätterna. Repstegen fick sedan hänga kvar hela tiden, säkerligen i tysthet menad som hjälp åt oss. Och sedan detta bekväma fortskaffningsmedel kommit till, gingo vi

37 37 ogenerat i land mitt på ljusa dagen. Första gången experimentet utfördes vid dagsljus står inbränt i mitt minne. Klockan var tolv, arbetarna hade middagsrast, och vi stodo samtliga klara att knipa av. Endast tjecken måste avstå. Han var för gammal och ovig och dessutom av den sorten, att han genast skulle ha blivit uppfiskad av ordningsmakten. Han hade varit i stånd att gå rakt på närmaste polis och säga: Förlåt, jag är från den tyska ångaren Otto Hugo Stinnes, sagen Sie mir bitte, Herr Schutman, hur är det egentligen med det där förbudet att vi inte få gå i land? Är det sant att rederiet kan få böta 500 dollars? Nå, vi stodo alltså och väntade. Vakten var vidtalad och hade diskret vänt sig bort. Ingen båtmanspipa skulle påkalla uppmärksamhet, men nedanför kajen skred en polis i ljusblå uniform gravitetiskt fram och tillbaka. Äntligen försvann han bakom hörnet, och en av tyskarna satte iväg som en blixt. Tack vare sina långa ben nådde han, ehuru med svårighet, kajen, och jag gav mig av som andre man. Stegen hängde i alla möjliga vindlingar, och när jag kom på nedersta pinnen upptäckte jag, att den dels inte räckte ned till kajen och dels hängde så tätt intill fartygssidan, att jag inte kunde nå kajen. Det var trevligt! Händerna voro svarta av tjära, och vilket ögonblick som helst kunde polisen sticka fram sin segervana uppsyn bakom tullskjulet. Med en spark i de nytjärade järnplåtarna fick jag stegen i svängning, Bravo, nu nådde jag! Jag hade redan beslutat, att om polisen kom och överraskade mig, svävade mellan himmel och jord, så skulle jag anmoda honom hjälpa mig leta efter en kråsnål, som jag tappat ned på kajen. Nöden är uppfinningarnas moder, och trots förbud, polis och tullare gingo och kommo vi efter behag i Cubas huvudstad. Lejonet bland Otto förstaklasspassagerare var en ung man, vilken medförde, utom en vacker och exotisk fru, 21 stora koffertar och diverse handgepäck, allt plomberat och försett med påskriften: Diplomatique Vice Konsul von Peru in Hamburg. Vid ankomsten till Hamburg lade detektivpolisen beslag på nämnda herre, vilken befanns vara en ovanligt fräck svindlare. Hans diplomatpass var lika falskt som de peruanska konsultdiplomerna på hans koffertar, vika innehöllo idel smuggelgods, och hans fru var, vad vet jag, men i alla fall ingen fru. Tre av blindpassagerarna, dvs av dem, som utan pass och biljett smugit sig ombord i Hamburg, blevo ertappade med att ha varit i land och fingo sällskap med en från en annan Stinnesångare förrymd matros vilken polisen förde ombord f v b tillbaka till Hamburg. I den vackra botaniska trädgården spelar om kvällarna polisens musikkår. Fram och tillbaka i de charmanta palmalléerna vandrar Habanas kvinnliga ungdom, och på en bänk sitta i en lång rad de Förbjudna herrarna från Otto Hugo Stinnes. Ordningsmakten trakterar sina instrument utan att ana att det bland annat sker till glädje och uppbyggelse för vissa individer, på vilkas huvuden är utfäst ett pris av 500 doll per styck. Sedan spelas det biljard, vilket är en nationalsport här som i Sydamerika (vartenda litet buskafé har en eller flera biljarder), och vid hemkomsten gå vi lugnt uppför stora trappan. Vakten ser oss på kajen, blinkar, och försvinner för att dricka vatten för övrigt har han ingen befogenhet att hindra oss att komma ombord. På Cuba gälla ännu de amerikanska lagarna, bla rörande kvinnofrid, vilken lag med fördel kunde införas i det gamla kulturlandet Sverige. Ve den, som här tilltalar en flicka på öppen gata! Hon kallar på närmaste polis och sedan blir det böter eller fängelse och andra oangenäma upplevelser. Den 14 april voro vi klara med lossningen och lade kl 4 em ut samt ångade, med en amerikansk fraktångare i kölvattnet, förbi Morro Castle. Som en vit sagostad ur Tusen och en natt försvann Habana i solljuset, och Otto tog upp full fart över Mexikanska golfen mot Vera Cruz, som för oss passagerare skulle bliva resans ändstation. På natten hälsade Mexicogolfen oss med ett kortvarigt och ståtligt tropiskt oväder. Åskan mullrade, blixtrarna slogo i det svarta, blanka vattnet och stormen slet soltältet överbord.

38 38 Tvenne dagar senare kom den första skymten av mexikanskt land fyrarna på Yucatans kust, och samma dag flöto tvenne lik tätt förbi fartyget. Mexikanska hemlandstoner!? Det ena var tydligen begravt från något fartyg; en man, fastsurrad på en bräda, med händerna knäppta under nacken och ansiktet sönderfrätt av saltvattnet. Tidigt på morgonen den 18 april stävade Otto in bland korallöarna på Vera Cruz redd. Efter sedvanlig undersökning kommo vi kl 9 iland och råkade i händerna på en otroligt massa hojtande och gestikulerande bärare i väldiga sombreros och smutsiga skjortor. Och efter en eller annan timme voro de gamla reskamraterna spridda, Dante började med att äta ½ kilo maccaroni. Han slipper nu att varje dag tjogtals gånger upprepa frasen: Keine Verstehen! Vera Crus anlades i slutet på 1500-talet på denna plats där Cortez landsteg Staden är otroligt het och dammig, och man gör klokast i att lämna alla värdesaker hemma, när man ger sig ut på nattliga promenader. Kl 6 nästa morgon avreste jag med tåget till Mexico City. Färden är underbart vacker och kanske en av de märkligaste man kan göra på vår jord. Draget av tvenne starka berglokomotiv slingrar sig tåget timme efter timme längs svindlande avgrunder. Djupt där nere vaja trädkronorna, och på alla sidor höja sig bergen, insvepta i solrök och på sina ställen täckta av evig snö. På stationerna, där befolkningen utbjuder sina varor, råder ett brokigt och bullrande liv. Kl 2 em göres en halvtimmes uppehåll vid stationen Esperanza. Därmed är man uppe på högplatån, och här får man mat i flygande fart samt känning av den tunna luften. Den ena efter den andra fick näsblod, och icke heller författaren blev lottlös. Men några droppar blod kan Mexico vara värt. Kl 8 på kvällen dundrade expressen från Vera Cruz in på centralbangården i Mexico City, och resan var till ända.

39 39 Några data Föregående skildringar har jag nedskrivit under mina långa sjöresor. Någon detaljerad skildring av senare resor och äventyr har jag på grund av bristande tid ej varit i tillfälle utarbeta. Här nedan några data; År 1922 lämnade jag Australien och reste hem 1923 kom jag till Mexico och fick anställning hos Aga for jag till Venezuela såsom Sv statens exportstipendiat och tjänstgjorde samtidigt som sekreterare på generalkonsulatet i Carácas. Uppsatte filial åt SKF härleds, vars chef jag blev begav jag mig för SKF:s räkning till Cali i Columbia och satte därstädes upp en filial åt dem. Chef för denna lämnade jag Columbia och reste till Costa Rica, där jag bedrev privataffärer. Samma år tillbaka till Mexico såsom kassadirektör hos Aga, i vars tjänst jag alltsedan varit flyttade jag till Tampico (Mexico) som chef för Agas filial där, på vilken plats jag f.n är kvar

40 40

41 41 En mulåsnas färd i Columbia Mellan berg och bråddjup och över brinnande skog (1928) En resa med hjulångare uppför Magdalenafloden skulle kanske vara värd sitt särskilda kapitel men får, för att göra saken enklare, anstå för denna gång. Alltnog, jag hade, per flodbåt, kommit upp från Puerta Columbia och Barranquilla till Puerto Berrio och därifrån per järnväg och delvis bil till Medellin och nu var det meningen att jag skulle vidare till Manizales. Jag har ett dunkelt minne av att man uppgav, att vägen dit var 21 svenska mil, men om det var fågelvägen minns jag inte. Dessvärre kunde fågelvägen icke ifrågakomma, och enda transportmedlet var mulåsna, ty icke ens hästar orka fram över Cordillerna. Bolagets kontor i Meellin utrustade mig med allt vad till resan tillhörde ridbyxor och stövlar, sadelväskor, ridpiska, sporrar, termosflaska, kex och konserver etc samt gjorde upp med transportfirman, men de glömde handskarna, vilket jag sedan hade anledning att beklaga. Sista dagen ringde man från en av stadens banker och meddelade, att man skulle sända en tjänsteman med två guldlastade mulor till Manizales. Om vi kunde rida tillsammans och jag vara honom till ett fysiskt och moraliskt stöd under vägen? Seguro, se bara till att vi komma iväg tillsammans, så ska vi nog också komma fram tillsammans! Sista natten tillbringades ingalunda, som sig vederbort, med en lugn och stärkande sömn, utan fastmera med en första klassens avskedshippa, så jag kände mig litet duven, när porteron på hotellet väckte mig kl 4 fm. Dessutom var det fredagen den trettonde (juli 1928). Det hela började också fint, ty när biljettluckan öppnades fick jag reda på, att redan nämnda idiot, vilken då hunnit försvinna ur mitt liv, fört mig till fel station. Jag läste en stilla vers, fick reda på att den rätta stationen låg strax i närheten och satte av med sprinterfart. När tåget kl 6 fm stånkade ut från Medellin var jag också med, i full guldgrävarromansutrustning från solhjälmen till de stora sydamerikanska sporrarna. Kl halv 8 fm voro vi vid den lilla stationen Primavera, varifrån dessa resor ta sin begynnelse, och där fick jag också genast syn på karavanen. Två mulor lastade med i tyg insydda lådor, tydligen bankguldet, en mula bärande bagage, också insytt i säckväv, tre ridmulor, två hundar, en indian med en lång, bredbladig machete dinglande vid sidan, tydligen vägvisaren, en vit man med dyster uppsyn och ytterligare en herre, av utseendet att döma en colombian. Förmodligen ville transportfirman fjäska för mitt bolag, ty medan två av ridmulorna voro små, gråa djur med ödmjukt utseende och tyglar av vanligt rep, var den för mig bestämda en stor, kolsvart best med mallig uppsyn och silverbeslagna lädertyglar. Sadlarna de i Sydamerika vanliga med ett stort horn framtill och stigbyglarna de valiga av oxhorn, vilka äro förbaskat svåra att hålla fötterna innan man blivit van. Vägen från stationen började med en brant backe ned. Jag steg i sadeln, och följet satte sig i rörelse, Dvs. min rörelse blev inte precis vad jag beräknat. Det var första gången jag var ombord på en mulåsna,

42 42 men naturligtvis förmodade jag att ett sådant djur skulle manövreras ungefär som en häst. Visst inte! Sedan jag stramat till tyglarna i vänstra handen och klämt till med skänklarna började eländet gå runt som en karusell på samma fläck. Aha, tänkte jag, den här har varit stamanställd vid en cirkus! Släpp tyglarna, vrålade vägvisaren nedifrån backen, och låt henne gå som hon vill! Jag gav henne tyglarna fullkomligt lösa, och djuret hasade genast, säker som en spårvagn, ut i sumpen och nedför backen efter de övriga. Det är att märka, att vägvisaren gick hela vägen till Manizales till fots. Jag var verkligen slagen av häpnad, och det är en oerhörd prestation. Men där pallrade han vid vägkanten, hoppande mellan de torra fläckarna och ibland halvt simmande i vatten och sump, med den långa kniven slängande runt de bara benen, halvnaken, smutsig, liten och senig, en sann typ för den tålmodiga indianrasen. Hela tiden tuggade han på något, och jag förmodar det var de blad, av vilka man gör kokain. Växten förekommer i stora delar av Sydamerika, och de sydamerikanska republikernas fotsoldater marschera otroliga sträckor utan mat, endast tuggande på dessa blad. Det märkliga är, att det anses icke skada. Endast det beredda kokainet är farligt, men icke de blad, från vilka det utvinnes. Jag red upp bredvid den vite reskamraten, tilltalade honom på engelska och inledde konversationen om dagens on dits. Enligt banken skulle han vara canadensare, men när jag slängde fram något om Canada fick jag till min oerhörda häpnad reda på, att han var svensk. Uppfostrad i Argentina, om jag minns rätt, och fd officer under Pancho Villa i Mexico, men dock en svensk. Men var, var i ---, fanns då bankmannen? Colombianen såg inte ut som någon sådan, och det skulle vara en canadensare. Intervju med vägvisaren. Ja, den, den kom inte. Om de meddelat något, och varför kom han inte? Ja, jag vet ingenting, men här är guldet. Tills dato vet jag icke vad som hänt karlen, och varför han inte kom, men guldtackorna kommo banken i Manizales tillhanda i god ordning. När jag tänker på saken så sviker mig minnet ifråga om att hålla isär de olika dagarna under denna ritt. Vi sutto i sadlarna från 12 till 14 timmar och sovo om nätterna på små psadas, där jag alltid låg insvept i min gummikappa för att skydda mig mot ohyran. Vi åto konserver och kex och drucko kaffe i det bländande skenet från stallyktor och ljusstumpar, och sedan drog man av sig de leriga stövlarna, svepte in sig i regnrocken och sov som en död. På dessa små härbärgen bland Columbias berg kan man ju icke begära någon komfort, och rummen voro också de värsta små kyffen. Toaletter? Var som helst runtomkring! Tvättvatten? Värden kom med vatten i ett glas. Nej, för tusan, mycket vatten, i ett stort fat, att tvätta sig i. Tvätta? Var då? Ansiktet? Vad skall det tjäna till? Bara vidskepelse, min herre, bara vidskepelse! Vägen var obeskrivlig. Upp och ned för svindlande branter, genom veritabla träsk av sump och över floder med vatten. Här kommer jag då i alla fall aldrig igenom. Men bara man lät mulan gå som den ville, utan att söka styra, så gick det i alla fall. Uppför bergen kändes det mindre, men nedför, timme efter timme, med benen spända, fötterna pressande i stigbyglarna, och varenda muskel färdig till funktion, om djuret skulle falla, var något ohyggligt tröttande. Ibland mötte man, med bergväggen på ena sidan och ett svindlande bråddjup på den andra, stora konvojer av långhornade oxar, lastade med säckar och stora lådor. Då gällde det att se upp. För det första att alltid komma intill bergväggen, så att man inte riskerade kastas över branten med mula och allt, och för det andra att ingen av oxarna gav mulan ett tjuvnyp. De båda djurslagen äro just icke vänner. Vidare att passa på så man inte själv blev krossad av någon av de väldiga kistor, som ibland voro fastspända på oxarna. Pianon och automobiler och allt möjligt transporteras här uppe i bergen på oxar och mulåsnor. Solen stekte obarmhärtigt och mina obehandskade händer blevo först röda och sedan mörkbruna, varpå skinnet började falla av i stora flagor och läderhuden brändes sönder i blödande och svidande sår.

43 43 Mulorna gingo på i sin vanliga lunk, stannade med plötsliga knyckar för att dricka så att man åkte fram och slog sadelhornet i magen, och mumlade hela tiden, som belåtna mulor för sed hava, så de klarade saken fint, men resenärerna och hundarna blevo allt tröttare. Andra dagen redo vi genom den 2 svenska mil långa, vilt natursköna Canon de las Armas och på kvällen vid Posaden Margarita var det mig nästan omöjligt att med mina domnade ben komma ur sadeln. Det var emellertid den värsta dagen, sedan fick åtminstone jag second wind. Den natten, på Margarita, ramlade jag ned på min brits vid tiotiden, sedan jag endast dragit av mig stövlarna, och vaknade vid ett buller, som jag ansåg härleda sig från vägvisaren, som meddelade, att mulorna voro sadlade. Med stövlar i ena handen och sadelväskorna i den andra tumlade jag ut och fann det vara mitt i natten. Klockan tolv och bullret var en serenad, som gick av stapeln för husets unga dotter. Jag stod kvar en stund och tittade i det flödande månskenet och kröp så åter till kojs. Hundarna hade det värst av alla. Deras fötter gingo sönder, och de lämnade blodspår efter sig, där de ynkliga och med svansarna mellan benen släpade sig fram vid vägkanten. Andra dagens kväll sydde vi några slags tofflor till dem. Det är enda gången jag sett hundar i tofflor, och de väckte ett ogement nöje i alla de små byar vi redo igenom. Vi mötte och redo om andra sällskap, av vilka den del medförde barn hängande i korgar, ett på var dera sida om mulen. Jag frågade vägvisaren, hur katten, de buro sig åt att transportera kvinnor på denna traden. Åjo, de komma fram, inte så fort som vi, men fram komma de, fasten gråtande. Ja, det kunde jag nu livligt föreställa mig. Jag tror det var tredje dagen, som den första olyckshändelsen inträffade. Vägen bar nedåt, och vägvisaren och jag voro sist, inbegripna i samtal. -Finns det vilda djur i Schweiz? -Det vet jag inte, jag är från Sverige. -Ja, men där är ju detsamma. -Visst inte! (föreläsning i geografi). -Jaha, men finns det vilda djur där ni kommer ifrån? -Vad för slags djur till exempel? -Lejon? -Nej -Tigrar? -Nej -Vägglöss? -Ja, det finns. -Jasså, ja det finns det gott om på polisstationerna i Manizales också. Vägen gjorde nu en krök, och nedanför sågo vi en flod, eller rättare en strid ström, med ridstigen ledande rakt ned på vadstället. De båda andra ryttarna hade redan lyckats övertyga sina mulor om att de inte behöva dricka igen samt kommit upp på andra sidan, medförande packmulan och ena guldmulan. Den andra stod kvar och drack, kom tydligen ett steg för långt ut och rök plötsligt ut i strömmen. Det var min själv fint! Guldet måste jag ha fram till Manizales, om jag själv kom levande dit, så någon tid till eftertanke gav jag mig inte. Med sporrar och ridpiska drev jag min egen mula ut i vattnet. Hon skrek, sam och plumsade, vattnet sprutade över hela ekipaget, så att sumpen på solhjälmen började rinna ned över axlarna, men slutligen fick jag den andra mulan i betslet, och nu började jobbet med att vända de båda kräken, så vi fingo strömmen först midskepps och sedan med. Vägvisaren skubbade längs stranden och

44 44 den andra svensken kom tillbaka i galopp. Slutligen kom jag upp utan att ha varit ur sadeln, med båda djuren, men våt som en dränkt katt. Få fjärde dagens morgon travade den stolta kavalkaden, som mest av allt påminde om ett beridet rövarband, genom byn Neira. Bland Columbias berg som överallt i Latinamerika vimlar det av vackra flickor, och i Neira, som på alla andra ställen, hängde de i fönstren för att se främlingarnas förbitåg. Dessvärre hade jag inga knävelborrar att stryka upp, som hjälten alltid gör i romanerna, när han ser en skön dam, men jag red så nära jag kunde under fönstren på ena sidan gatan, slängde mina allra mest bedårande leenden omkring mig. En ung flicka lutade sig ned i fönstret och frågade: Skall ni inte stanna här? Det tyckte jag var en sabla god idé, men vägvisaren vägrade och sade, att vi skulle komma till Menizales samma dag, om vi skyndade på. Sedan förlorade vi en del tid genom att en av de toffelklädda hundarna försvunnit och skulle sökas upp och ned genom ravinerna, men slutligen kommo vi så långt, att vi djupt i dalen under oss skymtade husen i Manizales, och här kom det andra olyckstillbudet. Skogen brann på bergsluttningen, och en stor brinnande stam hade fallit ut över vägen. Vägvisaren förklarade, att här fanns det intet annat att göra än att vänta. Men jag var av annan mening. För det första ansåg jag, att då kunde vi lika gärna ha stannat hos den vackra senjoritan i Neira, och för det andra hägrade för min syn ett badrum samt Sydamerikas största biffstek, med stekt potatis och mycket lök, vilka saker skulle vara tillfinnandes precis i Manizales. Därför meddelade jag, att jag i varje fall inte tänkte vänta tills Columbias skogar behagat brinna upp, Jag högg alltså sporrarna i mulan, slog med ridpiskan och försökte få djuret att hoppa genom elden. Men mulan skyggade, kastade åt sidan och satte av upp för bergssluttningen. Där gick det första upp genom elden och sedan ned igen på vägen. Märkvärdigt nog följde alla tre lastmulorna utan vidare efter. I det ögonblicket brast sadelgjorden, och jag slängdes handlöst ur sadeln. Den starka korkhjälmen tog första stöten, hakremmen brast, hjälmen flög av och jag vidare ut till kanten av bråddjupet, där jag i förbifarten lyckades hugga tag i en buske. Men denna brast med detsamma, och nu hade det tvivelsutan funnits en trevlig gotlänning mindre, om inte vägvisaren redan med ett djärvt skutt kastat sig framstupa och högg mig i sista sekunden i revolverbältet. Detta höll, och om tio minuter travade sällskapet vidare. Vid tretiden på eftermiddagen kommo vi fram till Alto-Bonito, varifrån det finns en linbana till Manizales, och den skulle vi förstås pröva. Vägvisaren och colombianen fortsatte med mulorna, medan landsmannen och jag installerade oss i en av korgarna. Det tog 45 minuter att åka den 5 kilometer långa vägen, och jag kliver aldrig upp i en sådan inrättning igen, om jag inte blir tvungen. Banan är byggd över torn på bergskammarna och svänger ut över dalarna på omkring 500 meters höjd. Varje gång korgen från stödjepunkterna vid tornen svingar ut på kablarna tänker man: Nu barkar det hela åt förtappelsen! Olyckor har förekommit, sades det, och i korgarna funnos anslag, av ungefär följande lydelse: Sitt stilla om livet är er kärt Framme vid ändstationen skildes jag från landsmannen (vilken jag senare återsåg i Cali) och Colombianen, och fortsatte med vägvisaren genom gatorna. Manizales hade ett eller ett par åt förut härjats av en stor eldsvåda, och höll nu på att resa sig ur gruset, men påminde fortfarande mest om Jerusalems förstöring. Vilket är det bästa hotellet i sta n, frågade jag. Hotell Reina! Jag greps av eftertankens kranka blekhet. Stövlar och sporrar igengrodda av sump, en bucklig och nedsumpad solhjälm på huvudet, stora sår på händerna och ena kinden nedsmord med blod jag såg ut som en ärans tramp av det slag man ogärna möter i mörka gathörn och på ensliga stigar skulle jag bli mottagen på det bästa hotellet i Manizales? Indianen stirrade förvånad. Varför inte? Jag försökte kartlägga saken. Men det var väl inget fel på senioren, så där komma ju alla!

45 45 Nu var jag också i den stämningen, att jag kände mig färdig att med vapen i hand och alla mitt ruskiga yttre värdiga våldsmedel tilltvinga mig bad och biffstek, men inga övergrepp visade sig nödvändiga, ty när jag med en suck av lättnad steg ur sadeln framför Hotel Reina stod portieren färdig att utan en blick eller ett ord bära upp mina kappsäckar, som lastades av och togos ur sina omhöljen. Återstod nu en liten detalj. Det var första gången jag gjorde den resan, och jag hade interpellerat de båda reskamraterna i frågan om drickspenningar till vägvisaren. Svensken hade sagt: av mig får han inte en cent, för jag har ingenting själv, jag skall söka jobb i Manizales eller Cali. Colombianen svarade: Ah, Cualquier cosa vad som helst, de flesta ge ingenting alls. Den lille indianen satte ned kappsäckarna på golvet och frågade, om jag ville skriva ett intyg åt honom, att resan gått bra, och att jag var nöjd. Jag slängde ned några rader på ett av hotellets brevpapper och överlämnade dokumentet tillsammans med tjugo dollars, vilket jag ansåg vara minsta priset för mitt liv. Karlen blev fullkomligt vild av fröjd och försökte lämna tillbaka den ena av de båda sedlarna, men försvann slutligen under välsignelser, förmodligen för att konstatera, att de vilda djuren på polisstationen i Manizales fortfarande levde och frodades. **************

46 46 Bildbilaga:

47 47 Curt Cramer, Mexico, O,F 17 november 1929 Elvira, Tampico, 1935 Curt Cramér, Tampico, den 11 juli 1936

48 48

49 49 Curts far

50 50 Red. Anmärkning: Paul hade varit sjökapten i Australien under många år. Familjen på Gotland hade inte hört ett ord från honom och de befarade att han råkat ut för en olycka. Eventuellt blev han även dödsförklarad här hemma i Sverige. Paul var bror med Carl Cramér, som ägde gården Smiss i Eke på södra Gotland. Efter sin hemkomst planterade Paul flera fruktträd i änget som omger det stora huset på Smiss. Det skojades om att han var van med de stora vida vyerna från Australien och tyckte att trädgården borde vara större. Några av fruktträden står kvar än idag.

51 51 Världskarta:

Rödluvan. Med bilder av Mati Lepp

Rödluvan. Med bilder av Mati Lepp Rödluvan Med bilder av Mati Lepp Det var en gång en liten flicka som var så söt och rar att alla människor tyckte om henne. Den som älskade henne allra mest var hennes gamla mormor. Alltid när hon kom

Läs mer

Det var en gång en mycket mäktig kung som bara hade en enda son. Pojken skulle en

Det var en gång en mycket mäktig kung som bara hade en enda son. Pojken skulle en Den magiska sjön. (Saga från Chile) Det var en gång en mycket mäktig kung som bara hade en enda son. Pojken skulle en dag få ärva hela kungariket, men han var så sjuklig och svag att kungen undrade om

Läs mer

Se-på-påse: Förskolan kan själv! Ikaros fall

Se-på-påse: Förskolan kan själv! Ikaros fall Se-på-påse: Förskolan kan själv! Ikaros fall Nationalmuseums samlingar kan användas på många olika sätt i undervisningen i bland annat svenska, historia, samhällskunskap och bild. Möt konsten i en visning

Läs mer

Jag har legat vaken hela natten, sa hon, och bara tänkt på honom. Hon fnissade till. Hon vände sig mot mig och det lyste om henne.

Jag har legat vaken hela natten, sa hon, och bara tänkt på honom. Hon fnissade till. Hon vände sig mot mig och det lyste om henne. Del 1 Det är jag som är kvar. Det är jag som ska berätta. Jag kände dem båda två, kände till hur de levde och hur de dog. Det är inte länge sedan det hände. Jag är ung, som de. Som de? Kan det vara möjligt?

Läs mer

Max, var är du? LÄSFÖRSTÅELSE MARIA FRENSBORG ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN

Max, var är du? LÄSFÖRSTÅELSE MARIA FRENSBORG ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN MARIA FRENSBORG LÄSFÖRSTÅELSE kapitel 1 scouterna(sid 3, rad 8), grupp för ungdomar som tycker om naturen försvunnen (sid 3, rad10), borta parkeringen (sid 4, rad 1), där man

Läs mer

SJÖODJURET. Mamma, vad heter fyren? sa Jack. Jag vet faktiskt inte, Jack, sa Claire, men det bor en i fyren.

SJÖODJURET. Mamma, vad heter fyren? sa Jack. Jag vet faktiskt inte, Jack, sa Claire, men det bor en i fyren. SJÖODJURET Klockan var 10 på förmiddagen en solig dag. Det var en pojke som letade efter stenar på stranden medan mamma solade. Stranden var tom. Vinden kom mot ansiktet. Det var skönt. Pojken hette Jack.

Läs mer

2.Brevet! Idag har något konstigt hänt i skolan. Det var ett brev som stack ut i en liten springa i dörren, på. det såhär

2.Brevet! Idag har något konstigt hänt i skolan. Det var ett brev som stack ut i en liten springa i dörren, på. det såhär 1.Hej! Hej jag heter Jakob. Jag är 9 år och går på Havsundaskolan. Jag gillar att spela fotboll och hockey. Jag älskar min t-shirt och mina jeanshorts. Vår lärare heter Kerstin, hon är så snäll. Min allra

Läs mer

Insekternas värld Jorden i fara, del 1. KG Johansson

Insekternas värld Jorden i fara, del 1. KG Johansson Insekternas värld Jorden i fara, del 1 KG Johansson SMAKPROV Publicerad av Molnfritt Förlag Copyright 2014 Molnfritt Förlag Den fulla boken har ISBN 978-91-87317-31-6 Boken kan laddas ned från nätbutiker

Läs mer

Huset på gränsen. Roller. Linda Hanna Petra. Dinkanish. Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra

Huset på gränsen. Roller. Linda Hanna Petra. Dinkanish. Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra Huset på gränsen Roller Linda Hanna Petra Dinkanish Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra Scen 1 Linda, Hanna och Petra kommer in och plockar svamp som dom lägger i sina korgar - Kolla! Minst

Läs mer

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert Ökpojken Mitt i natten så vaknar Hubert han är kall och fryser. Han märker att ingen av familjen är där. Han blir rädd och går upp och kollar ifall någon av dom är utanför. Men ingen är där. - Hallå är

Läs mer

Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer

Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer 2009-04-16 Sid: 1 (7) Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer Det var en gång en kanin som hette Kalle. Han bodde på en grön äng vid en skog, tillsammans med en massa andra kaniner. Kalle hade

Läs mer

sid.1 RÖDLUVAN OCH VARGEN Av Daniel Wallentin och Janne Widmark Film i Dalarna Version 3 Kaserngården 13 2008-02-28 791 40 FALUN 023-262 82

sid.1 RÖDLUVAN OCH VARGEN Av Daniel Wallentin och Janne Widmark Film i Dalarna Version 3 Kaserngården 13 2008-02-28 791 40 FALUN 023-262 82 sid.1 OCH Av Daniel Wallentin och Janne Widmark Film i Dalarna Version 3 Kaserngården 13 2008-02-28 791 40 FALUN 023-262 82 sid.2 EXT. I SKOGEN/ÅN DAG SCEN 1 (10 år) - en söt liten flicka med en röd luva

Läs mer

hennes kompisar, dom var bakfulla. Det första hon säger när jag kommer hem är: -Vart har du varit? - På sjukhuset Jag blev så ledsen så jag började

hennes kompisar, dom var bakfulla. Det första hon säger när jag kommer hem är: -Vart har du varit? - På sjukhuset Jag blev så ledsen så jag började Blodfrost Värsta samtalet jag någonsin fått. Det hände den 19 december. Jag kunde inte göra någonting, allt stannade, allt hände så snabbt. Dom berättade att han var död, och allt började så här: Det var

Läs mer

Lissabon Porto Santo Madeira 2009 09 16 2009 09 27

Lissabon Porto Santo Madeira 2009 09 16 2009 09 27 Lissabon Porto Santo Madeira 2009 09 16 2009 09 27 Nu var det dags att lämna fastlandet för att segla mellan öar i ca 7 månader framåt. Efter att ha fyllt diesel och sett till att passa in tidvattnet åkte

Läs mer

Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han

Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han huvudet längre och nästan dubbelt så bred. Springer Med

Läs mer

Prov svensk grammatik

Prov svensk grammatik Prov svensk grammatik Markera det alternativ som du anser vara rätt i meningarna nedan. Det är bara ett av alternativen som är rätt i varje mening. 1. När farfar hade ätit åt har ätit, sov han middag.

Läs mer

Ellie och Jonas lär sig om eld

Ellie och Jonas lär sig om eld Ellie och Jonas lär sig om eld Ellie och Jonas lär sig om eld Textbearbetning: Boel Werner Illustrationer: Per Hardestam 2005 Räddningsverket, Karlstad Enheten för samhällsinriktat säkerhetsarbete Beställningsnummer:

Läs mer

Sagan om Nallen Nelly

Sagan om Nallen Nelly Sagan om Nallen Nelly Titel Författare Det var en gång en flicka som hette Lisa som bodde i Göteborg. Lisa tog med sig skolans nalle Nelly på resan till mormor som bodde i Kiruna. Lisa åkte tåg med Nelly

Läs mer

KEA FIRAR LIVET D et var en spänd stämning i skolan den där dagen när resgruppen skulle utses. De hade jobbat så länge med projektet, och nu skulle till slut resan bli av. Fyra elever i fyran och två lärare,

Läs mer

Barn och vuxna stora och små, upp och stå på tå Även då, även då vi ej kan himlen nå.

Barn och vuxna stora och små, upp och stå på tå Även då, även då vi ej kan himlen nå. Solen har gått ner Solen har gått ner, mörkret faller till, inget kan gå fel, men ser vi efter får vi se För det är nu de visar sig fram. Deras sanna jag, som ej får blomma om dan, lyser upp som en brand.

Läs mer

OM ATT VARA HUND. Jag heter faktiskt Brandy Brandt, är ärlig, snäll och talar sant. Jag är en hund av ädel sort med krullig päls och svansen kort.

OM ATT VARA HUND. Jag heter faktiskt Brandy Brandt, är ärlig, snäll och talar sant. Jag är en hund av ädel sort med krullig päls och svansen kort. 1 OM ATT VARA HUND Jag heter faktiskt Brandy Brandt, är ärlig, snäll och talar sant. Jag är en hund av ädel sort med krullig päls och svansen kort. H ar du någon gång undrat över hur det är att vara en

Läs mer

Sju små sagor. i urval av Annika Lundeberg

Sju små sagor. i urval av Annika Lundeberg Lilla Sju små sagor i urval av Annika Lundeberg Bockarna Bruse Med bilder av Christina Alvner Det var en gång tre bockar, som skulle gå till sätern och äta sig feta och alla tre hette de Bruse. Vägen till

Läs mer

Kapitel 3 ÖN. Ön jag bor på är ganska bergig. På vissa ställen är det slätter.

Kapitel 3 ÖN. Ön jag bor på är ganska bergig. På vissa ställen är det slätter. ÖN Kapitel 1 Jag heter sir Lincon och jag är en uppfinnare och en kapten. Jag är 42år gammal och jag föddes 1895 i Sverige. Jag har uppfunnit flygplanet, luftskeppet och robotfågeln. Mitt fartyg heter

Läs mer

KAPITEL 2. Publicerat med tillstånd Bankrånet Text Anna Jansson Bild Mimmi Tollerup Rabén & Sjögren 2010. Bankrånet inl.indd 18 2010-08-24 10.

KAPITEL 2. Publicerat med tillstånd Bankrånet Text Anna Jansson Bild Mimmi Tollerup Rabén & Sjögren 2010. Bankrånet inl.indd 18 2010-08-24 10. KAPITEL 2 De hade knappt kommit ut på gatan förrän Emil fick syn på Söndagsförstöraren. Tant Hulda brukade komma och hälsa på varje söndag, fast Vega som bott i huset före familjen Wern hade flyttat för

Läs mer

Kap.1 Packning. - Ok, säger Elin nu måste vi sätta fart för båten går om fem timmar!

Kap.1 Packning. - Ok, säger Elin nu måste vi sätta fart för båten går om fem timmar! Kap.1 Packning Hej jag heter Elin. Jag och min pojkvän Jonathan ska till Gotland med våra kompisar Madde och Markus. Vi håller på att packa. Vi hade tänkt att vi skulle tälta och bada sedan ska vi hälsa

Läs mer

Kapitel 3. Här är en karta över ön

Kapitel 3. Här är en karta över ön Kap 1 Skeppet Jag var på en färja och jag skulle över till Danmark och spela Champions League finalen som är det bästa man kan vinna i fotbollsvärlden. Jag spelar i FC Liverpool och vi ska möta Bayern

Läs mer

Innehållsförteckning Kap 1 sida 2 Kap 2 sida 3 Kap 3 sida 4 Kap 4 sida 5 Kap 5 sida 6

Innehållsförteckning Kap 1 sida 2 Kap 2 sida 3 Kap 3 sida 4 Kap 4 sida 5 Kap 5 sida 6 Innehållsförteckning Kap 1 sida 2 Kap 2 sida 3 Kap 3 sida 4 Kap 4 sida 5 Kap 5 sida 6 Kapitel 1 David Drake är 28 år och bor i Frankrike.Han bor i en liten lägenhet långt bort från solljus.under sommaren

Läs mer

Resebrev från Gran Canaria, Tenneriffa, La Gomera, El Hierro och med besök av Lisa o Sivert, Anette o Kenneth, Monica o Peter o Inger o Hasse

Resebrev från Gran Canaria, Tenneriffa, La Gomera, El Hierro och med besök av Lisa o Sivert, Anette o Kenneth, Monica o Peter o Inger o Hasse Resebrev från Gran Canaria, Tenneriffa, La Gomera, El Hierro och med besök av Lisa o Sivert, Anette o Kenneth, Monica o Peter o Inger o Hasse Under denna period har vi hunnit besöka Gran Canaria, Teneriffa;

Läs mer

en lektion från Lärarrumet för lättläst - www.lattlast.se/lararrum

en lektion från Lärarrumet för lättläst - www.lattlast.se/lararrum en lektion från Lärarrumet för lättläst - www.lattlast.se/lararrum Mor gifter sig - högläsning med uppgifter, läs- och funderingsfrågor Det här är en serie lektioner som utgår från den lättlästa versionen

Läs mer

Publicerat med tillstånd Hjälp! Jag gjorde illa Linn Text Jo Salmson Bild Veronica Isaksson Bonnier Carlsen 2012

Publicerat med tillstånd Hjälp! Jag gjorde illa Linn Text Jo Salmson Bild Veronica Isaksson Bonnier Carlsen 2012 Hjälp! Jag Linn gjorde illa hjälp! jag gjorde illa linn Text: Jo Salmson 2012 Bild: Veronica Isaksson 2012 Formgivare: Sandra Bergström Redaktör: Stina Zethraeus Repro: Allmedia Öresund AB, Malmö Typsnitt:

Läs mer

Hur prins Siddharta blev Buddha

Hur prins Siddharta blev Buddha buddism Hur prins Siddharta blev Buddha En mycket konstig dröm En natt, i ett land som nu kallas Nepal, satte sig en kvinna plötsligt rakt upp i sin säng. Det var drottning Maya, kung Suddhodanas hustru,

Läs mer

Om författaren. Om boken. Namn Aron Ålder 9 år Intressen Fotboll och mat Klass 3b Tack till Love Dohns Josef Sahlin

Om författaren. Om boken. Namn Aron Ålder 9 år Intressen Fotboll och mat Klass 3b Tack till Love Dohns Josef Sahlin Om författaren Namn Aron Ålder 9 år Intressen Fotboll och mat Klass 3b Tack till Love Dohns Josef Sahlin Om boken Klara är elva år och har en kompis som heter Amanda. Det finns en dum kille som heter Tobias.

Läs mer

Måndag 27 december. Publicerat med tillstånd Vingmuttern - min allra bästa vän Text Viveca Lärn Bild Eva Eriksson Rabén & Sjögren 2007

Måndag 27 december. Publicerat med tillstånd Vingmuttern - min allra bästa vän Text Viveca Lärn Bild Eva Eriksson Rabén & Sjögren 2007 Måndag 27 december Så fort jag vaknade i morse, tänkte jag: Jag är så glad. Så särskilt glad. Varför är jag så glad idag? Julaftonen var ju över för tusen år sen. Inte hade jag tappat några nya tänder.

Läs mer

Innehållsförteckning Rudolf sida 1 Welcome to New York sida 2 Mystiska tjejen sida 3 Rymlingen Rebecka sida 4 Passet sida 5 Fångad sida 6

Innehållsförteckning Rudolf sida 1 Welcome to New York sida 2 Mystiska tjejen sida 3 Rymlingen Rebecka sida 4 Passet sida 5 Fångad sida 6 Innehållsförteckning Rudolf sida 1 Welcome to New York sida 2 Mystiska tjejen sida 3 Rymlingen Rebecka sida 4 Passet sida 5 Fångad sida 6 Rudolf Nu ska jag berätta om Rudolf Rudenstam. Rudolf är 38 är

Läs mer

V V I I ING K L LE. den snälla skeppskatten

V V I I ING K L LE. den snälla skeppskatten I I ING V V K L LE den snälla skeppskatten I I ING V V K L LE den snälla skeppskatten Text: Maarit Wall Illustrationer: Henrik Nilson Layout och produktion: Viking Line Mariehamn Tryck: Mariehamns Tryckeri

Läs mer

Nell 5A Ht-15. Kapitel 1 Drakägget

Nell 5A Ht-15. Kapitel 1 Drakägget 1 Kapitel 1 Drakägget Jag vaknade på morgonen. Fåglarna kvittrade och solen lyste. Jag gick ut ur den trasiga fula dörren. Idag var det en vacker dag på gården. Jag satte mig på gräset vid min syster.

Läs mer

2 Han berättar om rollen han vill ha och varför han måste gå ner i vikt för att få den.

2 Han berättar om rollen han vill ha och varför han måste gå ner i vikt för att få den. Flawless av Alexandra Loonin Tre kvinnor. Jag sitter på en bar med en kompis som har slutat äta. Han berättar om rollen han vill ha och varför han måste gå ner i vikt för att få den. Han säger att han

Läs mer

En dag så gick vi runt på skolan och pratade. Då så såg vi en konstig dörr. Den var vit och hade en svart ruta och den luktade inte gott.

En dag så gick vi runt på skolan och pratade. Då så såg vi en konstig dörr. Den var vit och hade en svart ruta och den luktade inte gott. Hej! Hej! Jag heter Peter och jag är tio år. Jag går på Tallbergskolan. Det finns många snälla på våran skola, men våran vaktmästare är jag väldigt rädd för. Han ser sur ut. Jag har en bästis som heter

Läs mer

En resa på livets kanal

En resa på livets kanal En resa på livets kanal (Friluftsgudstjänst i hamnen) Av: Johannes Djerf Det här är ju en dag som för många handlar om vatten och båtar, vilket jag tycker är väldigt härligt. Men jag ska ändå börja med

Läs mer

Denna bok är tillägnad till mina bröder Sindre och Filip

Denna bok är tillägnad till mina bröder Sindre och Filip Kapitel: 1 hej! Sid: 5 Kapitel: 2 brevet Sid: 6 Denna bok är tillägnad till mina bröder Sindre och Filip Kapitel: 3 nycklarna Sid: 7 Kapitel: 4 en annan värld Sid: 9 Kapitel: 5 en annorlunda vän Sid: 10

Läs mer

Sigtuna projektet Ekilaskolan

Sigtuna projektet Ekilaskolan Sigtuna projektet Ekilaskolan Tre stenar och några träd. En kör längst bak i rummet. Några människor söker efter föda. För länge sedan Innan vi hade internet Och människan trodde Att solen var gud. Då

Läs mer

Ett. j a g s i t t e r e n stund med pennan mot papperet innan det

Ett. j a g s i t t e r e n stund med pennan mot papperet innan det Ett Jag har älskat tre män. Tobias var den förste. Han gav mig Gud. Den andre, Christer, gav mig kärlek. Och ett barn han aldrig ville veta av. Den tredje mannen heter Bengt. Han kom med döden. j a g s

Läs mer

PAPPA ÄR UNDERSKÖTERSKA DANIEL LEHTO EN JULIASAGA

PAPPA ÄR UNDERSKÖTERSKA DANIEL LEHTO EN JULIASAGA PAPPA ÄR UNDERSKÖTERSKA DANIEL LEHTO EN JULIASAGA Daniel Lehto 2011 daniellehto@yahoo.se Till Julia PAPPA ÄR UNDERSKÖTERSKA DANIEL LEHTO Pappa jobbar på ett boende för gamla människor. Det är ett roligt

Läs mer

Slutsång. Slut för idag, tack för idag. Vi ska ses på torsdag. och ha det så bra!

Slutsång. Slut för idag, tack för idag. Vi ska ses på torsdag. och ha det så bra! Slutsång Melodi: "Tack ska du ha, Kalle heter jag, vad du heter gör detsamma tack ska du ha!" Slut för idag, tack för idag. Vi ska ses på torsdag och ha det så bra! En liten båt En liten båt blir ofta

Läs mer

Uppfinning av skor. Rabindra Nath Tagore. Svensk bearbetning till pjäs Khaleda Beena Gunnel Björkström S M Babulana

Uppfinning av skor. Rabindra Nath Tagore. Svensk bearbetning till pjäs Khaleda Beena Gunnel Björkström S M Babulana Uppfinning av skor Rabindra Nath Tagore Svensk bearbetning till pjäs Khaleda Beena Gunnel Björkström S M Babulana Utgivare Internationella Kojan, Göteborg i.kojan@hotmail.com Uppfinning av skor ROLLER

Läs mer

25 Publicerat med tillstånd Stora boken om Sandvargen Text Åsa Lind Bild Kristina Digman Rabén & Sjögren 2006

25 Publicerat med tillstånd Stora boken om Sandvargen Text Åsa Lind Bild Kristina Digman Rabén & Sjögren 2006 Zackarina hade målat en tavla, med vattenfärger. Den hade inget namn, men den var stor och fin och lysande blå, med stänk och prickar i gult och rött, och nu ville hon sätta upp den på väggen. Jag måste

Läs mer

Gjord av Kapitel 1 - Hej! Sid: 4-5

Gjord av Kapitel 1 - Hej! Sid: 4-5 Gjord av Kapitel 1 - Hej! Sid: 4-5 Kapitel 2 - Brevet 6-7 Kapitel 3 - Nycklarna 8-9 Kapitel 4 - En annan värld 10-11 Albin Kapitel 5 - En annorlunda vän 12-13 Kapitel 6 - Mitt uppdrag 14-15 Kapitel 7 -

Läs mer

Bussarna kommer gå (allting rullar på). Dagen då mitt hjärta slutar slå. Bussarna kommer gå (allting rullar på). Dagen då mitt hjärta slutar slå.

Bussarna kommer gå (allting rullar på). Dagen då mitt hjärta slutar slå. Bussarna kommer gå (allting rullar på). Dagen då mitt hjärta slutar slå. ALBUM: NÄR JAG DÖR TEXT & MUSIK: ERICA SKOGEN 1. NÄR JAG DÖR Erica Skogen När jag dör minns mig som bra. Glöm bort gången då jag somna på en fotbollsplan. När jag dör minns mig som glad inte sommaren då

Läs mer

En kort historia om en Norgeresa som blev Bingo!

En kort historia om en Norgeresa som blev Bingo! En kort historia om en Norgeresa som blev Bingo! Det började för många år sedan när jag och min fd fru, mina föräldrar och min farmor åkte till Oppdal i Norge. Vi skulle besöka farmors syster mm. Farmor

Läs mer

Vem vinkar i Alice navel. av Joakim Hertze

Vem vinkar i Alice navel. av Joakim Hertze Vem vinkar i Alice navel av Joakim Hertze c 2006 Joakim Hertze. Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Inga bearbetningar 3.0 Unported licens. För att se en kopia

Läs mer

Se, jag gör allting nytt.

Se, jag gör allting nytt. Se, jag gör allting nytt. I bibelns sista bok, uppenbarelseboken, kan man i ett av de sista kapitlen läsa hur Gud säger Se jag gör allting nytt (Upp 21:5). Jag har burit med mig de orden under en tid.

Läs mer

Martin Widmark Christina Alvner

Martin Widmark Christina Alvner Nelly Rapp monsteragent: Martin Widmark Christina Alvner Kapitel 1 På hotell Fjällvidden Nej, sa mamma. Jo, sa pappa. Nej, sa mamma. Du är finare utan. Det blir som jag har sagt, sa pappa. Det är jag

Läs mer

Bästa vänner Det är bra att ha en bästa vän tycker jag. Vår vänskap kommer att hålla för alltid. Jag är glad för att vi är bästa vänner.

Bästa vänner Det är bra att ha en bästa vän tycker jag. Vår vänskap kommer att hålla för alltid. Jag är glad för att vi är bästa vänner. Veronicas Diktbok Bästa vänner Det är bra att ha en bästa vän tycker jag. Vår vänskap kommer att hålla för alltid. Jag är glad för att vi är bästa vänner. Vi gör roliga saker tillsammans. Jag kommer alltid

Läs mer

Svenska 1-2-3-4 GRAMMATIK ÖVNINGAR OCH SVAR

Svenska 1-2-3-4 GRAMMATIK ÖVNINGAR OCH SVAR Svenska 1-2-3-4 GRAMMATIK ÖVNINGAR OCH SVAR This is a document containing all the grammar exercises and answers from the website www.svenska.digital ADJEKTIV ÖVNINGAR: Alla mina (fin) saker Jag har många

Läs mer

När det våras skickar jag till dig. ... frånamsterdam

När det våras skickar jag till dig. ... frånamsterdam När det våras skickar jag till dig... frånamsterdam. Jag ska skicka varje dag till dig... frånamsterdam Vad tar ni för...där i fönstret? Med svansen i vädret så stolt. Vad tar ni för...där i fönstret?

Läs mer

Gå vidare. Elsa Söderberg åk 6 Österbyskolan

Gå vidare. Elsa Söderberg åk 6 Österbyskolan Gå vidare Elsa Söderberg åk 6 Österbyskolan Förutom smärtan och sjukhuset så känns det rätt konstigt. Hela min familj sitter runt mig, tittar på mig och är bara tysta. Mitt namn är Lyra Locker och jag

Läs mer

Texter om mitt liv 1/8

Texter om mitt liv 1/8 Texter om mitt liv 1/8 Texter om mitt liv 2/8 Innehållsförteckning 1. Mitt namn... 3 2. Det här är jag... 4 3. Jag och min familj... 4 4. Jag som litet barn... 5 5. Den dagen glömmer jag aldrig... 6 6.

Läs mer

Göteborg för att hämta sin familj ifrån flygplatsen. Det var så kul att kolla på flygplan från nära håll tyckte Mahdi. Nu var det inte långt kvar

Göteborg för att hämta sin familj ifrån flygplatsen. Det var så kul att kolla på flygplan från nära håll tyckte Mahdi. Nu var det inte långt kvar Mötet med det okända I en av de små byarna i Ghazni som ligger i östra Afghanistan bodde det fattiga familjer. Byn kallades för ''Nawdeh''. De flesta män i byn var jordbrukare, affärsmän, bönder och vissa

Läs mer

SKOTTLANDSRESAN. Vi som skulle åka var jag Thomas på en Moto Guzzi 650 årsmodell 84. Anders på en Yamaha 400 enstånka.

SKOTTLANDSRESAN. Vi som skulle åka var jag Thomas på en Moto Guzzi 650 årsmodell 84. Anders på en Yamaha 400 enstånka. SKOTTLANDSRESAN Året var 1984 och vi var 4 st. killar som för första gången skulle åka på Mc-semester. Hela våren hade gått åt till att planera resan, beställa färjebiljetter med hjälp av resebyrån i Mariestad,

Läs mer

En olydig valp. Publicerat med tillstånd Puzzel på valpkurs Text Isabelle Halvarsson Bild Margareta Nordqvist Bonnier Carlsen 2011

En olydig valp. Publicerat med tillstånd Puzzel på valpkurs Text Isabelle Halvarsson Bild Margareta Nordqvist Bonnier Carlsen 2011 En olydig valp Det var en varm dag fram på höstkanten. I en bil satt den lilla jack russell-valpen Puzzel. Hon var en terrier och rätt så envis av sig. När dörren öppnades slank hon snabbt ut. Tyst som

Läs mer

Nivå 1 ANKOMST. Har du bagage? Ja, jag har en ryggsäck och en stor väska. Ok, Jag tar väskan och du tar ryggsäcken, okay?

Nivå 1 ANKOMST. Har du bagage? Ja, jag har en ryggsäck och en stor väska. Ok, Jag tar väskan och du tar ryggsäcken, okay? Nivå 1 ANKOMST Hej! Är du Sandra? Ja, det är jag. Och du är du Erik? Ja, äntligen. Hur mår du? Bra tack, och du? Bra, tack. Och resan. Gick den bra? Inte illa Jag är ganska trött och jag är törstig Det

Läs mer

2012 Trollhättan Energi AB Förrådsgatan 2 Box 933 461 29 Trollhättan Tel 020-89 90 00 www.trollhattanenergi.se

2012 Trollhättan Energi AB Förrådsgatan 2 Box 933 461 29 Trollhättan Tel 020-89 90 00 www.trollhattanenergi.se 2012 Trollhättan Energi AB Förrådsgatan 2 Box 933 461 29 Trollhättan Tel 020-89 90 00 www.trollhattanenergi.se Trollhättans Stad Tekniska Förvaltningen Renhållningen Tingvallavägen 36 461 32 Trollhättan

Läs mer

Resebrev nr 11, 3 oktober 11 november 2011. Resan runt Leros, Kalymnos, Lipsi, o Patmos!

Resebrev nr 11, 3 oktober 11 november 2011. Resan runt Leros, Kalymnos, Lipsi, o Patmos! Resebrev nr 11, 3 oktober 11 november 2011. Resan runt Leros, Kalymnos, Lipsi, o Patmos! Efter att vi lämnat av Torpagojorna o båten Hero på Kos, tog vi en segling ner på södersidan av Kos. Som vanligt

Läs mer

In under mitt tak (3 e Trett, 1 årg, Högmässa och gtj)

In under mitt tak (3 e Trett, 1 årg, Högmässa och gtj) In under mitt tak (3 e Trett, 1 årg, Högmässa och gtj) 41Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn 42ja, också där skall

Läs mer

Norgeresa med Hurtigrutten till Lofoten och på Motorcykel hem till Karlstad 2015-06-27 2015-07-07

Norgeresa med Hurtigrutten till Lofoten och på Motorcykel hem till Karlstad 2015-06-27 2015-07-07 Norgeresa med Hurtigrutten till Lofoten och på Motorcykel hem till Karlstad 2015-06-27 2015-07-07 27 Juni Första stopp i Årjäng, fint väder. 13:20 Nu är vi i Kongsberg, mat dags det är 23 grader varmt

Läs mer

Kapitel 1. Publicerat med tillstånd Bortdribblad Text Magnus Ljunggren Bild Mats Vänehem Bonnier Carlsen 2013

Kapitel 1. Publicerat med tillstånd Bortdribblad Text Magnus Ljunggren Bild Mats Vänehem Bonnier Carlsen 2013 Kapitel 1 Det är tisdag kväll och som vanligt har ABK:s lag träning. I små grupper dribblar man runt koner, tränar inkast, skjuter på mål eller övar väggpass. Bra! skriker Hanna när Yalam lyckas dribbla

Läs mer

RÖdens kartongskola hade varit stängd länge. Dels hade hans elever tröttnat på att lära sig hundsaker, dels orkade han inte slicka läroböckerna lika

RÖdens kartongskola hade varit stängd länge. Dels hade hans elever tröttnat på att lära sig hundsaker, dels orkade han inte slicka läroböckerna lika RÖdens kartongskola hade varit stängd länge. Dels hade hans elever tröttnat på att lära sig hundsaker, dels orkade han inte slicka läroböckerna lika noga längre. Och sedan Pricknallen flyttat in fanns

Läs mer

Göm Enya! Kärleken är starkare än alla gränser i världen.

Göm Enya! Kärleken är starkare än alla gränser i världen. Göm Enya! Text: Anette Skåhlberg Bild: Katarina Dahlquist Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist 2011 Sagolikt Bokförlag 2011 Formgivning: Katarina Dahlquist www.sagoliktbokforlag.se sagolikt@sagoliktbokforlag.se

Läs mer

Sånger och ramsor Öppna förskolan Sävsjö

Sånger och ramsor Öppna förskolan Sävsjö Sånger och ramsor Öppna förskolan Sävsjö 1. När man sjunger så blir man så glad När man sjunger så blir man så glad. När man sjunger så blir man så glad. Så det vill man göra varendaste dag, ja, det vill

Läs mer

Sånghäfte. Svenska Barngruppen Düsseldorf 2006 / 2007

Sånghäfte. Svenska Barngruppen Düsseldorf 2006 / 2007 Sånghäfte Svenska Barngruppen Düsseldorf 2006 / 2007 1 Bussen Hjulen på bussen snurrar Runt runt runt Runt runt runt Runt runt runt Hjulen på bussen snurrar Runt runt runt Runt I hela staden. Dörrarna

Läs mer

Inplaceringstest A1/A2

Inplaceringstest A1/A2 SVENSKA Inplaceringstest A1/A2 Välj ett ord som passar i meningen. Skriv inte det! Ring in bokstaven med det passande ordet! Exempel: Smöret står i kylskåpet. a) om b) på c) i d) från Svar c) ska ringas

Läs mer

planet och den asfalterade flygplatsen för att äntligen äntligen få känna på marken.

planet och den asfalterade flygplatsen för att äntligen äntligen få känna på marken. Mitt möte med Tibet För drygt ett och ett halvt år sedan blev jag lycklig fadder till två tibetanska barn, Chokyi och Sonam, åtta år gamla. Alltsedan dess har jag haft ett foto på dem ståendes på mitt

Läs mer

SMÅLAND. Kapitel 1. - Jag har en ide vi kan väl resa genom Sverige, till. - Jaa det är en jätte bra ide men, vad ska vi göra med min

SMÅLAND. Kapitel 1. - Jag har en ide vi kan väl resa genom Sverige, till. - Jaa det är en jätte bra ide men, vad ska vi göra med min Kapitel 1 SMÅLAND Vi är hemma i Malmö hos min kompis Stephanie och vi satt och tittade på tv och så tittade vi på ett program om Sveriges landskap. Sen kom Stephanie på en ide, hon sa - Jag har en ide

Läs mer

Vad är det jag ser? Man står på tårna, håller tal. Höjer glaset och säger skål. Där i muren är det ett hål. Vad är det jag ser, vad är det som sker

Vad är det jag ser? Man står på tårna, håller tal. Höjer glaset och säger skål. Där i muren är det ett hål. Vad är det jag ser, vad är det som sker Vad är det jag ser? Man har idéer och ideal Man står på tårna, håller tal öjer glaset och säger skål är i muren är det ett hål är är en älv bredvid en skog Och på en väg en fårahjord n litet torp, ett

Läs mer

. 13. Publicerat med tillstånd Om jag bara inte råkat byta ut tant Doris hund Text Ingelin Angerborn Tiden 2003

. 13. Publicerat med tillstånd Om jag bara inte råkat byta ut tant Doris hund Text Ingelin Angerborn Tiden 2003 2 Tant Doris hund heter Loppan. Hon är en långhårig chihuahua, och inte större än en kanin. Mycket mindre än en del av mina gosehundar. Men hon är riktig! Vit och ljusbrun och alldeles levande. Jag går

Läs mer

Från Grossenbrode till Väsbyviken

Från Grossenbrode till Väsbyviken Från Grossenbrode till Väsbyviken Lördagen den 17 april kl. 06:00 klev vi av båten i Rostock Tyskland. Från början var tanken att vi skulle flyga ner från Nyköping till Lübeck under fredagseftermiddagen

Läs mer

Ellie och Jonas lär sig om eld

Ellie och Jonas lär sig om eld Ellie och Jonas lär sig om eld Ellie och Jonas lär sig om eld Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Textbearbetning: Boel Werner och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Grafisk form: Per

Läs mer

En körmässa om att hitta hem

En körmässa om att hitta hem En körmässa om att hitta hem Text och musik av Johan & Hanna Sundström Välkommen Klockringning Andas (Introitus) Andas, andas frihet andas nåd. Morgondagen randas. Sjung Guds ära, Han är här. Glädjens

Läs mer

De gröna demonerna. Jorden i fara, del 2

De gröna demonerna. Jorden i fara, del 2 De gröna demonerna Jorden i fara, del 2 KG Johansson SMAKPROV Publicerad av Molnfritt Förlag Copyright 2014 Molnfritt Förlag Den fulla boken har ISBN 978-91-87317-35-4 Boken kan laddas ned från nätbutiker

Läs mer

Idag ska jag till djurparken! Wow vad kul det ska bli. Det var 2 år sedan jag var där sisst? Hur gammal var Rut då?

Idag ska jag till djurparken! Wow vad kul det ska bli. Det var 2 år sedan jag var där sisst? Hur gammal var Rut då? MATTE PÅ ZOO HEJSAN! Jag heter Mattias och jag är 8 år. Jag kallas Matte, det har jag gjort sedan jag var väldigt liten. Jag har tre syskon. Elin, Matilda och Rut. Elin är två år mindre än mig. Matilda

Läs mer

Innehåll 8 noveller om otrohet

Innehåll 8 noveller om otrohet Innehåll 8 noveller om otrohet Frågan? 11 Herre, skydda mitt barn 15 Ärlig. Jävligt konstigt ord 51 Platt mage 63 Love 69 Nu talar jag 75 Tre (hon) 80 Klara 123 7 Frågan? När jag tittar ut från fjortonde

Läs mer

Kurt qvo vadis? 2007-01-11. Av Ellenor Lindgren

Kurt qvo vadis? 2007-01-11. Av Ellenor Lindgren qvo vadis? 2007-01-11 Av Ellenor Lindgren SCEN 1 HEMMA Publikinsläpp. tar emot publiken och förklarar att slagit huvudet. har bandage runt huvudet och ligger och ojar sig på scenen. leker och gör skuggspel.

Läs mer

Första kapitlet. I vilket den första snön faller och den första snöbollen hamnar just där den inte ska.

Första kapitlet. I vilket den första snön faller och den första snöbollen hamnar just där den inte ska. Första kapitlet I vilket den första snön faller och den första snöbollen hamnar just där den inte ska. I detsamma hördes steg. Ingo vände sig om och fick se Roger komma gående mot hotellet i en sådan fart

Läs mer

barnhemmet i muang mai tisdag 24 maj - måndag 30 maj

barnhemmet i muang mai tisdag 24 maj - måndag 30 maj barnhemmet i muang mai tisdag 24 maj - måndag 30 maj Veckan har varit lugn men den har bestått av många Hej då och många Hej. Veckan har i stort sett varit lugn. Vi har kommit in i våra nya rutiner, som

Läs mer

En fjärils flykt Gunnel G Bergquist

En fjärils flykt Gunnel G Bergquist En fjärils flykt Gunnel G Bergquist Livet för en del människor, Är kantat av sorg och vemod. Framtiden för dem Saknar oftast ljus och glädje. För andra människor Flyter livet på som en dans. Tillvaron

Läs mer

Sömngångare. Publicerat med tillstånd Förvandlad Text Mårten Melin Bild Emma Adbåge Rabén & Sjögren. I_Förvandlad2.indd 7 2011-01-26 15.

Sömngångare. Publicerat med tillstånd Förvandlad Text Mårten Melin Bild Emma Adbåge Rabén & Sjögren. I_Förvandlad2.indd 7 2011-01-26 15. Sömngångare När jag vaknade la jag genast märke till tre konstiga saker: 1. Jag var inte hungrig. Det var jag annars alltid när jag vaknade. Fast jag var rejält törstig. 2. När jag drog undan täcket märkte

Läs mer

Julvandring 1. Julvandring 1 ur Jul- och påskvandringar Lotta Sundberg och Argument Förlag, 2010

Julvandring 1. Julvandring 1 ur Jul- och påskvandringar Lotta Sundberg och Argument Förlag, 2010 Julvandring 1 8 Roller Guide... Station 1: Maria... Ängel... Station 2: Josef... INTRODUKTION Guiden kan introducera vandringen ungefär så här: Välkomna! Nu ska vi göra en speciell resa en tidsresa! Vi

Läs mer

NIO FÖRSÖK ATT ÄNDRA PÅ HÄNDELSEFÖRLOPPET. Jesper Norda

NIO FÖRSÖK ATT ÄNDRA PÅ HÄNDELSEFÖRLOPPET. Jesper Norda 2001 NIO FÖRSÖK ATT ÄNDRA PÅ HÄNDELSEFÖRLOPPET Jesper Norda Hyr filmen Breakdown (Kurt Russel, Kathleen Quinlan m fl, regi: Jonathan Mostow, 1997). I det tysta och stilla partiet, när Amy har lämnat Jeff

Läs mer

En helande Gud! Av: Johannes Djerf

En helande Gud! Av: Johannes Djerf En helande Gud! Av: Johannes Djerf Jag tänkte att vi idag skulle läsa ifrån Mark.7:31 32. Vi läser Det här är en fantastisk berättelse tycker jag om en man, vars öron fick nytt liv. Vi vet inte riktigt,

Läs mer

III Den första stora ungdomskärleken

III Den första stora ungdomskärleken III Den första stora ungdomskärleken Nu hade Åkes mor i gengäld bjudit ut sin väninna och hennes två döttrar till sitt hem, Hon var visst stormförtjust i dessa, tyckte Åke, som också tyckte, att det skulle

Läs mer

BYRÅN SE OM DU KAN LÖSA GÅTAN! LÄMPLIGT FRÅN 7 ÅR OCH UPPÅT - TIDSÅTGÅNG: CA 20 MINUTER

BYRÅN SE OM DU KAN LÖSA GÅTAN! LÄMPLIGT FRÅN 7 ÅR OCH UPPÅT - TIDSÅTGÅNG: CA 20 MINUTER SE OM DU KAN LÖSA GÅTAN! LÄMPLIGT FRÅN 7 ÅR OCH UPPÅT - TIDSÅTGÅNG: CA 20 MINUTER Cindy Sherman är nästan alltid själv med i sina fotografier. Hon klär ut sig och spelar olika roller framför kameran. I

Läs mer

Vilken termin ska man åka?

Vilken termin ska man åka? Under höstterminen 2012 åkte jag till Kina som utbytestudent till ett universitet som heter Shanghai Jiao Tong University (SJTU). Jag valde Jiao Tong för att det ligger i min favoritstad Shanghai och är

Läs mer

medan mörkret faller Anna Lihammer historiska media

medan mörkret faller Anna Lihammer historiska media medan mörkret faller Anna Lihammer historiska media 3 1934 5 måndagen den 26 november anatomiska institutionen, uppsala prolog Runtomkring honom var allt svart. Inte svart som mörker, utan bara svart och

Läs mer

Min lillasyster Prim är världens bästa syster, det är hon jag oftast är med. Vi har till och med en massa hemligheter som vi inte har berättat för

Min lillasyster Prim är världens bästa syster, det är hon jag oftast är med. Vi har till och med en massa hemligheter som vi inte har berättat för Av: Sonja Det här är jag, Tris 16 September Kära dagbok, jag önskar att livet var mer som en film. Mer actionfyllt, kärlek. Istället så är livet bara tråkigt, stressat och en massa läxor hela tiden, dåligt

Läs mer

Hon går till sitt jobb. Hon går till sitt jobb hon hatar sitt jobb hon känner sig ensam och svag Vad kan väl jag göra då

Hon går till sitt jobb. Hon går till sitt jobb hon hatar sitt jobb hon känner sig ensam och svag Vad kan väl jag göra då Hon går till sitt jobb Hon går till sitt jobb hon hatar sitt jobb hon känner sig ensam och svag Vad kan väl jag göra då mer än att älska henne så, som jag gör Hon går på café och sätter sig ner men ingenting

Läs mer

UTMANANDE PADDLING OCH SPÄNNANDE NATUR PÅ SHETLAND

UTMANANDE PADDLING OCH SPÄNNANDE NATUR PÅ SHETLAND AV HÉLÈNE LUNDGREN UTMANANDE PADDLING OCH SPÄNNANDE NATUR PÅ SHETLAND Kraftiga dyningar, grottor, vikingahistoria, sandstränder och vackra klipportaler längs Shetlandsöarnas kust. En dramatisk natur med

Läs mer

1.1. Numeriskt ordnade listor Numerically ordered lists 1.1.1. Enheter med F3= 10 efter fallande F Units with 10 by descending F

1.1. Numeriskt ordnade listor Numerically ordered lists 1.1.1. Enheter med F3= 10 efter fallande F Units with 10 by descending F 1.1. Numeriskt ordnade listor Numerically ordered lists 1.1.1. Enheter med F3= 10 efter fallande F Units with 10 by descending F 1 DET ÄR 2652 282 71 HAR EN 350 140 141 KAN INTE 228 59 2 FÖR ATT 2276 369

Läs mer

texterna till "innan. under. efter" samtliga skrivna av sandra vilppala

texterna till innan. under. efter samtliga skrivna av sandra vilppala texterna till "innan. under. efter" samtliga skrivna av sandra vilppala himlen och golvet och det jag är fattig utan dig urholkat pank och dessvärre mindre än jag trodde när du fattas du är som en cirkus

Läs mer

Ärligt gods. varar länge och ökar sig, orättfärdigt försmälter som snö i töväder

Ärligt gods. varar länge och ökar sig, orättfärdigt försmälter som snö i töväder q Ärligt gods varar länge och ökar sig, orättfärdigt försmälter som snö ä i töväder Sagan är satt med typsnittet Odense, tecknat av Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats med typsnitt

Läs mer

hade. Många har nationella konflikter med andra länder vilket drabbar invånarna och det sitter kvar även om de har kommit till ett annat land.

hade. Många har nationella konflikter med andra länder vilket drabbar invånarna och det sitter kvar även om de har kommit till ett annat land. Jag träffade Elmir för att prata om hans flykt från Bosnien till Sverige när kriget bröt ut och belägringen av Sarajevo inträffade i början på 1990-talet. Han berättade hur det var precis innan det bröt

Läs mer