Att vilja så mycket En studie i John Landquists filosofi och dess mottagande

Transkript

1 Att vilja så mycket En studie i John Landquists filosofi och dess mottagande Peter Antman Detta är en internetversion av min c-uppsats i idéhistoria, Att vilja så mycket, Idéhistoriska uppsatser nr 25 (Stockholm, 1991). Peter Antman äger upphovsrätten till denna text, om inget annat specifikt anges. Den får därför inte spridas vidare i något kommersiellt eller icke-kommersiellt sammanhang utan mitt samtycke. Däremot går det bra att läsa den här, eller att ladda hem den för privat bruk. Det går självklart bra att göra länkar till dessa html-versionen, men sidorna får inte läggas upp för allmän access på någon annan server.

2

3 Innehåll 1 INLEDNING 5 2 FILOSOFIN INLEDNING FILOSOFISKA ESSAYER Tiden: detta trolska och ogripbara väsen Tillbaka till det autentiska Kunskapen om livet Immanent livsfilosofi VILJAN Traditionsuppgörelsen Viljans ontologiska status Det fundamentala i livet Friheten och personligheten Ett historiefilosofiskt embryo Viljan och det moderna Intuition MÄNNISKOKUNSKAP Kritiken av allmänbegreppen Kunskapsteorin som blir ontologi En expressivistisk psykologi Det historiska begreppet En humanistisk utopi AVSLUTNING MOTTAGANDET INLEDNING INTRÄDET PÅ PARNASSEN Vad är filosofi? En trång litterär scen Var går konflikterna? ADJÖ TILL UNIVERSITETET KULTURSKRIBENTEN DEN MOGNA FILOSOFEN Livsfilosofins betydelse Mellan idealism och radikalitet DEN SISTA STRIDEN AVSLUTNING: JOHN 50 ÅR SLUTORD 67 3

4 5 LITTERATUR 71

5 Kapitel 1 INLEDNING Sedan fem till tio år tillbaka har en mängd olika forskningsprojekt, uppsatser och avhandlingar skrivits om tiden i Sverige runt första världskriget. På något sätt ver-kar det här intresset för hur Sverige såg ut innan socialdemokratins verkliga genombrott under 30-talet ha att göra med just socialdemokratins, eller den svenska modellens, bortty-nade. Vad var det som glömdes bort? Vad fanns det för olika alternativ? Vad för-väntade sig människorna som levde då, utan facit i hand, av framtiden? Dessutom är säkert in-tresset för just den här perioden kopplad till den kritik av positivismen som på allvar började ta fart under 70-talet och som har lett till ett lite mer pluralistiskt universitet. Även där tycks rörelsemönstret gälla. Uppsalaskolan etablerades strax efter sekelskiftet, men dess verk-liga storhetstid inträdde under trettiotalet. Vad fanns det för alternativ till den? Var verkligen dess framtid så självskriven? Om man kopplar bort segrarblicken och försöker se tiden från sekelskiftet fram till 30- talet lite mer ur dess eget perspektiv framträder en oerhört turbulent period där väldigt lite är självklart. Om vi, vilket ofta sker, ser på det nya Sveriges framkomst som kampen mellan ett progressivt arbetarparti och en konservativ och gammalsvensk tra-dition - klass mot klass - riskerar vi att missa någonting, småborgerligheten, libe-ra-lerna. För mig tycks de inte alls så obetydliga som eftervärldens historieskrivning ofta låtit oss tro. Denna småborgerlighet kan lite schematiskt sägas tro starkt på den en-skilde individens kraft och på utvecklingen i allmänhet, ofta med betoning på dess ideella si-dor. När man pysslar med den här tiden är det också lätt att slås av den furiösa ut givningen av olika filosofiska texter. Aldrig har det väl översatts och introducerats så många filosofiska inriktningar tidigare i Sverige - ett drag vi kanske känner igen i dag. Utan tvekan gick debattens vågor höga - en osäker och sökande tid träder fram En av de verkligt betydelsefulla personerna under den här tiden hette John Landquist. Han förde en intensiv kamp mot Uppsalaskolan och för sin egen filosofi, och med en stark position i svenskt kulturliv kunde han föra ut sina idéer på bred front. Kanske kan man till och med säga att han är ett tecken i tiden, just att han kunde agera som han gjorde säger något om tiden själv. Men vad har man haft att säga om Landquist de få gånger det har skrivits om honom? Jo, man har kopplat ihop honom med den konservative Fredrik Böök och sedan mer eller mindre avfärdat honom som förlegad och tillhörande historiens skräpkammare. 1 Men Landquist var liberal, en borg-are med en för tiden modern syn på filosofin, men samtidigt kan man finna många element som påminner om Böök och det gamla Sverige. Förmodligen var det lättare för de som levde då än för oss att se dessa skillnader, men ska vi skriva ärlig historia så bör vi trots det öva upp vår känslighet inför 1 Se fr a Konrad Marc-Wogau, Studier till Axel Hägerströms filosofi (Falköping, 1968), , samt den modernare Staffan Källström, Den gode nihilisten (Stockholm, 1986), 88-95, som båda gör just detta. 5

6 dessa skillnader. Det finns inte mycket skrivet om John Landquist, han är en rätt bortglömd per-son. Men under de senaste åren har han börjat dyka upp lite här och var - inte som hu-vudper-son, - men som en referens och ett måste när man skildrar den tid det här handlar om. Det är som om 10- och 20-talets historia är omöjlig att skriva utan att ta med Landquist. Hans biografi är ännu inte skriven, men är man nyfiken på Landquist finns det trots det ett del litteratur. Den självklara ingången är Staffan Björcks artikel om honom i Svenskt biografiskt lexikon och John Landquists sista och tredje fru, Solveig Landquists,bok Den goda viljan: Ett liv med John Landquist. Dessutom har han själv skrivit ett antal memoarliknande texter, framför allt i böckerna Som jag minns dem och I ungdomen. Den mest fullständiga - men därmed inte sagt bästa - biografin över Landquist är min John Landquist: Den bortglömde filosofen, som framför allt försöker påvisa hans stora betydelse under 10- och 20-talet. Om John Landquists filosofi och hans betydelse kan man framför allt läsa i Crister Jacobsons På väg mot tiotalet, som behandlar Landquists inflytande på tiotalisterna, och i Jean-François Battails Le mouve-ment des idées en Suède à l ˆage du bergsonisme, där Landquist är huvudpersonen i hans skildring av den bergsonska filosofins inflytande i Sverige, samt i Kjell Krantz Alf Ahlberg-bio-grafi. John Landquists gärning inom psykologin har Jan Bärmark och Ingmar Nilsson skrivit om i Lychnos. Men inte i någon av dessa texter har man ägnat något större utrymme åt Landquists filosofi, inte heller har man uppmärksammat det mottagande han filoso-fiska verk fick. Just om dessa två saker handlar denna uppsats. För den som inte innan vet särskilt mycket om John Landquists person är säkert denna uppsats väl specialiserad och närgången källmaterialet, därför är en kort presen-tation av honom befogad. John Landquist föddes den 3 december 1881 i Stockholm. Han växte upp i en utpräglat borgerlig miljö - hans far, Axel Landquist, var kyrkoherde i Katarina för-sam-ling på Södermalm. Hösten 1899 skrev han in sig vid Uppsala universitet och bör-jade studera litteraturhistoria, men bytte tidigt inriktning till filosofi. I Uppsala umgicks han mest i litterära kretsar. Tillsammans med författarna Sigurd Agrell och Sven Lidman, samt den blivande konsthistorikern Harald Brising bildade han vänskapskotteriet Les quatre diables. Även Sigfrid Siwertz kom att ingå i gruppen, och i utkanten figurerade den unge och arge litteraturkritikern David Sprengel och den blivande Bergsonöversätt-aren Algot Ruhe. 2 Landquists tillvaro präglades av franska symbolister, flanörmentalitet och schopenhauersk pessimism. Samtidigt var han engagerad i Verdandi i Uppsala och i Radikala klubben i Stockholm och han anger själv att han under tiden kämpade för att ta sig ur livsledan och för att finna en filosofisk motivation därför. 3 Våren 1907 till-bring-ade han i Paris tillsammans med bland andra Siwertz och författaren Anders Österling. Här fann han sin filosofiske mentor Bergson och tillsammans med Siwertz diskuterade han dagligen Bergsons doktorsavhandling Essai sur les données immédia-tes de la cons-cince. Nu hade han funnit sin filosofiska väg och på kort tid skrev han sin doktorsav-handling Viljan, 2 Peter Antman, John Landquist: Den bortglömde filosofen, Seminarieuppsats för Idéhistoriska institutionen vid Stockholms universitet (Stockholm, 1988), 5f. Agrell och Lidman debuterade som poeter 1903 och Siwerts Sprengel kom med tiden att utveckla ett intensivt hat till Landquist, främst för dennes roll som Strindbergsutgivare. Se David Sprengel, John Landquist som kritiker, Dagen 19/4 1914; idem, Våra Strindbergsentreprenörer och Den nye Ballhorn Nya Dagligt Allehanda 16/2 och 18/ [U]nge John Landquist kan närmast karaktäriseras som en liten Ellen Key i byxor (kortbyxor) - och man vet, hur pass mycket Strindberg tyckte om Ellen Key, heter det t ex i Våra Strindbergsentreprenörer. 3 John Landquist, Som jag minns dem (Stockholm, 1949), 33, 145; idem, I ungdomen: Scener ur den förlorade tiden (Stockholm, 1957), 10, 165.

7 som bemöttes med stor skepsis från filosoferna i Uppsala. 4 Däremot kom den att betyda mycket för författare och den bildade allmänheten. Crister Jacobson har i sin avhandling övertygande visat att författare som Siewertz, Gustaf Hellström, Ludvig Nordström och Sven Lidman tagit djupa intryck av Landquists praktiska filosofi i sina egna spekulationer över viljan och friheten. 5 John Landquist kom att verka utanför universitetet och blev under 10-talet en av de mest uppburna litteraturkritikerna. Mellan 1910 och 1922 var han gift med Elin Wägner. Utan tvekan stod han i centrum av den litterära generation som fått namnet tiotalisterna, han var nära vän med samtliga och som litteraturrecensent på DN agerade han som deras ideolog och allierade och förde fram dem på bred front blev han av Bonniers erbjuden arbetet att redigera Strindbergs samlade verk - vilket förmodligen är det som Landquist är mest känd för. Under 10-talet var han också delaktig i den första introduktionsvågen av Freud och psykoanalysen. I ett verk om Fröding använde han Adlers teori om kompensation för att förstå Frödings diktning. År 1916 innebar synsättet något revolutionerande nytt, skriver Carl Fehrman och me-nar att den blev något av kutym kom hans översättning av Freuds Dröm-tyd-ningar ut ef-ter samråd med Freud själv. Han rörde sig alltså på flera fronter samtidigt. Dels var han litteraturrecensent och påverkade på det sättet den allmänna opinionens smak och val av litteratur. Dels var han litteraturhistoriker och skrev om personer som Fröding, Hamsun med flera, och var därigenom delaktig i att forma bilden av det förflutna, vilket han även gjorde genom att agera som utgivare av olika författares samlade skrifter och brev. Till detta kommer att han laborerade med en litteraturteori - han ville alltså dess-utom vara med och påverka själva litteraturhistoriens inre. Vid sidan av detta var han kulturdebattör och var på det sättet med och styrde den större kultursynen, och kunde på det sättet också föra ut sin filosofi, en filosofi som han dessutom arbetade med som mer profes-sionell filosof - med främsta funktionen att påverka sin generations förfat-tare. Han spe-lade så-ledes många roller och var inflytelserik inom dem alla började ett nytt kapitel i hans liv när han tillträdde som professor i psyko-logi i Lund - till slut kom han tillbaka till universitetet. Trots hans bristfälliga kunskaper inom modern, experimentiell psykologi kom han att sätta avgörande spår i svensk psy-kologi och pedagogik. Som metodiker kan väl somliga av oss beteckna sig som auto-didakter. Men hans inflytande var desto större, då det gällde själva grundsynen på stu-diet av det psykiska livet, skriver en av hans elever apropå hans gärning. 8 Under denna tid gav han ut den ett otal gånger omtryckta Pedagogikens historia och - vid sidan av Marc-Wogaus Filosofin genom tiderna talets mest omfattande svenska filosofi-antologi, De filosofiska mästerverken gifte han sig med Solveig Bohlin, hans tredje fru, och 1940 fick de dottern Maria flyttade de upp till Stockholm igen och han fortsatte sitt arbete vid Aftonbladet som han inlett under 20-talet. Han skrev en mängd böcker och var bland annat delaktig 4 Antman, Landquist, 11ff. 5 Crister Jacobson, På väg mot tiotalet, två studier: Några principfrågor i svensk litteraturkritik ; Viljeproblemet i svensk litteratur (Uppsala,1961), 25,118, 127,167, 170f, 178, 198, 207f, 215ff, 250, 302, Antman, Landquist, 18f. Sven Stolpe anser att Landquist t o m är den mest betydelsefulla av dem alla: Han har lärt dem tänka, han tecknar ofta mer komplicera oden än de själva gör, [...] hans livsåskådning har en helt annan rikedom än deras. Elan vital personifierad i Möten med John Landquist: En vänbok, red. Jan Agrell (Lund,1961), Carl Fehrman, Forskning i förvandling (Stockholm, 1972), 85ff. 8 Torsten Husén, Den akademiska läraren i Möten med John Landquist: En vänbok (Lund,1961), 58.

8 i rabaldret runt Sartres introduktion i Sverige. Landquist tog tydligt ställning mot Anders Wedbergs angrepp på Sartre dog John Landquist. Rubrikerna talade sitt tydliga språk: Den siste huma-nisten hade gått bort. 10 John Landquist verkade under hela det moderna Sveriges framväxt, han dog lagom till oljekrisen och det borgerliga maktövertagandet Men det är min fasta övertygelse att hans verkliga betydelse i svensk kulturliv var som störst mel-lan 1912 och Årtalen är inte absoluta, men 1912 blev han erbjuden editionen av Strindbergs samlade skrifter och 1936 drog han sig tillbaks till en professorstjänst, dessutom var han mer än lovligt otydlig under kriget då han höll på Tyskland kom Saltsjöbadsavtalet. Därmed var den småborgerliga period som gjort Landquist stor över. Låt oss återgå till uppsatsen huvudämne, Landquists filosofi. Från början var det meningen att den skulle ta sin utgångspunkt i hans filosofi för att sträcka sig ut till en skildring av tiden i allmänhet, från den abstrakta tanken ner till det sociala och ekono-miska livet. Den ansatsen har jag inte lyckats genomföra - framför allt eftersom uppsat-sen då skulle ha blivit kanske dubbelt så tjock - men den har ändå påverkat utseendet på uppsatsen. Utgångspunkten var och är ett försök att tillämpa en metod och teori som jag för-sökt formulera 11 Kortfattat går den ut på att man börjar med den yttersta formen, det som personen i fråga själv har givit upphov till - texterna - för att sedan söka sig vi-dare till underliggande formlager. Texten pekar så att säga utanför sig själv mot andra mer omfat-tande for-mer, vilket varken innebär att texten ensam betingar det som ligger utan-för den - idealism - eller att det som ligger utanför texten helt betingar den, materialism. Texten är både självständig och osjälvständig. Självständig eftersom den är med och formerar den form som till exempel kan kallas svensk filosofi, eller svenskt kulturkli-mat, och osjälvständig eftersom den är påverkad av att just ingå i denna form, eftersom detta sätter gränser för vad som kan sägas och hur det sägs. Anledningen till att man börjar med den abstrakta formen är för att undvika reduktion, att undvika det allt för vanliga sättet att skriva så kallad materialistisk historia. Istället för att börja med en ut-läggning om ti-dens sociala och ekonomiska villkor, oftast en närmast pliktmässig kort presentation, och sedan placera in idéerna som brickor bland dessa villkor, går man an-dra vägen. Förhoppningsvis kan det leda till en lite mer dynamisk historieskrivning. Tyvärr har jag inte lyckats genomdriva programmet fullt ut. Om det medför att det är omöjligt att överhuvud taget genomdriva den teoretiska ansatsen kan jag inte ta ställning till här, men ansatsen sätter gränserna för denna uppsats. Uppsatsen består därför av två delar. Den första behandlar Landquists egna filosofiska texter. Den andra hur dessa texter togs emot i pressen och hur Landquist agerade för att försvara dem. Del ett utgörs av en närläsning av hans tre främsta filosofiska verk, Filosofiska essayer, Viljan och Människokunskap. Jag har valt att behandla dem var för sig i krono-logisk ordning. En annan möjlighet hade varit att behandla dem en masse, fördelen hade varit att man fått ett samlat grepp på hans filosofi, vilket kanske hade gjort den lättare att värdera. En nackdel hade varit att vissa nyanser i hans filosofi hade försvun-nit. För det första är böckerna väldigt olika, de har inte samma filosofiska status, och det enklaste sättet att påvisa detta är att skildra dem i sin egenart. För det andra ut-veck-las hans filo-sofi under 9 Thure Stenström, Existentialismen i Sverige: Mottagande och inflytande, Acta univ. Ups. Historia litteratum 13 (Uppsala, 1984), Carl Fehrman, Den siste humanisten, Svenska Dagbladet 4/ Peter Antman, Idéhistoria och kritik: Ett vetenskapsteoretiskt perspektiv utifrån den kritiska teorins tradition, Seminarieuppsats för Institutionen för vetenskapsteori vid Göteborgs universitet (Göteborg, 1989).

9 åren, den genomgår vissa betydelsefulla förändringar som har en del att säga om Landquist själv men kanske också om tiden. Sist men inte minst är del två också kro-nologisk, och för att förstå vissa av reaktionerna hos mottagarna bör man känna till just det enskilda verkets, inte Landquists filosofi i allmänhet. Kanske kan den första delen sä-gas vara präglad av orden i synnerhet, den är med andra ord mycket de-taljerad och kanske aningen svår för den icke alltför filosofiskt bevandrade. Del två består av ett antal nedslag i kulturdebatten med utgångspunkt från Landquists filo-sofi, men den handlar inte enbart om hans filosofi utan också om hur han etablerar sig och agerar på den kulturella scenen. Den börjar 1906 med reaktionerna på Landquists de-butverk, Filosofiska essayer, och slutar 1931 med några artiklar till hans 50-årsdag. I reaktionerna på hans filosofiska verk kan man i samma andetag läsa in flera olika nivåer. För det första sker en värdering av filosofin utifrån den tidens mått-stockar, vi kan se vad den hade för betydelse då och kanske dessutom lära oss något om den. För det andra tar recensenterna ställning för och emot och därigenom går det att avläsa vad det fanns för alternativ till Landquists filosofi. På det sättet får vi en konkret inblick i var olika filosofiska skiljelinjer gick. Dessutom kommer personliga och pro-fessionella konflikter upp till ytan som handlar om vem som får filosofera och vem som har rätt att verka som kulturskribent. Till sist handlar det på ett mycket allmänt och kanske outalat plan om det allmänna kulturklimatet. Hur såg det ut? Vilka var det som bar upp det? Det viktigaste materialet är ett antal recensioner och debattartiklar i samband med recensionerna. 12 För bakgrundsteckningar och för att fylla ut bilden något har di-verse sekundärlitteratur och artiklar av och om John Landquist använts. Även här är de-taljrikedomen stor eftersom jag velat ge en så levande bild av tiden som möjligt - att få möta de olika personerna med deras egna ord. Jag hoppas att jag så småningom kan komma tillbaka till ämnet och ge den större bakgrund jag inte ger här. Förhoppningsvis kan den här uppsatsen utgöra en nyansering och grund till en sådan skildring. Inte bara för mig själv. 12 Utan hjälp av Barbro Cardell på Bonniers arkiv hade denna del inte varit möjligt. Ett stort tack till henne för alla artiklar som jag fick fatt på den vägen.

10

11 Kapitel 2 FILOSOFIN 2.1 INLEDNING John Landquist kom att utveckla en egen historiefilosofi. I centrum av hans tän-kande står livet. Livet är strävan, det är vilja, enligt Landquist. Men det är inte någon all-män livsström eller världsvilja. Livet är varje individuell människa och hennes vilja. Ska man förstå historien och vad kunskap är, så måste man utgå från den konkreta männis-kans erfarenheter, hennes psykologiska väsen. Landquists filosofi ingår i ett mönster. Kring sekelskiftet trädde en rad så kallade livsfilosofer fram och hävdade att filosofin tagit miste i sina ambitioner att grunda en absolut kunskap på naturvetenskapens metoder. I stället menade de att man måste utgå från människan. Men inte människan som tänkande varelse utan som le-vande. Det är i livet de finner filosofins grund. Sinsemellan tolkade de olika livsfiloso-ferna livet på olika sätt men deras strävan att nå den konkreta människan var gemen-sam. Livsfilosoferna var dock inte ensamma i denna strävan. Man kan säga att de var en gren på det konkretas träd. Det hör till bilden. Landquists filosofiska försök kan även placeras in i en större strömning. Sedan Kants och Hegels dagar kan man, lite grovt, säga att den kontinen-tala filosofin pendlat mellan utropen Tillbaka till Kant och Mot det konkreta. Till det senare ut-ropet har Hegel ofta verkat inspirerande och det har tagit sig uttryck i en strä-van att överskrida Kants formalistiska och abstrakta filosofi - man har sökt sänka ner det kun-skapsteoretiska subjektet i historien och samhället. 1 Försöken att överskrida Kant ser lite olika ut beroende på om man betonar subjektet eller det samhälle eller den historia som subjektet sänks ner i. Landquist beto-nade subjektet, vilket får vissa konsekvenser för hans filosofi. En annan som betonar subjektet när han vill överskrida Kant är Martin Heidegger. Ja, Heideggers och Landquists kritik av Kant överensstämmer faktiskt på några centrala punkter skriver Martin Heidegger - i efterklangen av nykantia-nismens välde - i Sein und Zeit att filosofin måste överskrida Kant. Problemet med Kant, menar Heidegger, är att han underlät att utar-beta någon föregripande /föregående/ ontologisk analytik av subjektets subjektivitet. 2 Visserligen förde Kant in tiden i subjektet, men han fattade tiden i analogi med rummet och inte som någonting specifikt för subjektet. Dessutom var subjektet, i Descartes efterföljd, en aldrig ifrågasatt punkt. Subjektet an-sågs stabilt och säkert - det 1 Se t ex Paul Lübcke ed., Vår tids filosofi (1982), sv övers. (Stockholm, 1987), ; Sven- Eric Liedman, Hegel i Sverige: Varför inte?, Häften för kritiska studier 6/1978, 8; Charles Taylor, Hegel (1975), sv. övers. (Stockholm/Lund, 1986), Martin Heidegger, Varat och tiden (1927), sv. övers., del 1 (Lund, 1981),

12 Jag, som beledsagar intuitionen Jag tänker, alltså finns jag hade inte satts i fråga. Just det försöker Heidegger göra. Och han gör det med tiden som ledstjärna. Subjektet är, enligt honom, så att säga drabbat av tid. Innan det kan yttra en kun-skapssats så lever det redan tidsligt - det kunskapsteoretiska subjektet sätts i gung-ning. 3 Hegel framförde en liknande tanke. Det kantska subjektet och dess katego-rier framstod för Hegel som formella och innehållslösa. Därför måste en fråga ställas: vilken är subjektets erfarenhetshistoria, som gjort att den uppfattar sig och arbetar med de kate-gorier som den gör? Hegel historiserade subjektet. Men hans historiserade sub-jekt är inte de enskilda människornas medvetande, utan ett större subjekt: världsanden, själva grun-den i tillvaron, substansen. 4 Detta som ett exempel på den andra väg man kan ta förbi Kant. För att förstå bredden i strävan mot det konkreta kan påpekas att en person som Max Horkheimer under 30-talet kunde uttrycka en liknande tanke som Heidegger. Kant aktiverade förnuftet, gjorde det kritiskt, men behöll det av-skiljt och abstrakt. Transcendent. Det stod utanför världsförloppet. Kants aktiva subjekt måste därför sän-kas ned i den historiska strömmen. 5 Men Horkheimer valde den hegelska vägen. Trots att man utgår från samma grundproblem hos Kant kan man nå väldigt olika filosofiska ståndpunkter. Horkheimer och Landquist går överhuvud taget inte att jämföra. Det går att tala om en tredje rörelse, som för övrigt på intet sätt är homogen. Två moment i den är historismen och existensfilosofin. Historismen uppstod parallellt med Kant och Hegel och framför allt Hegel blev utsatt för deras kritik. Hegel ansågs göra våld på historien med sina be-greppsliga konstruktioner. Istället måste varje kultur och epok ses som något i sig värdefullt och individuellt, värt att undersöka i sin särart. Historien med all dess konkreta myller av individualiteter går inte att pressa in i ett te-leo-logiskt schema, menade man. Existensfilosoferna an-såg å sin sida att Hegels system var ett övergrepp på de mänskliga indivi-derna, som bara blev brickor i andens framfart. I stället skulle den kon-kreta människan uppmärksammas, hennes mänskliga existens, hen-nes liv i världen. 6 I Sverige konvergerar dessa tendenser i filosofen John Landquist. Vi skulle kunna ge honom olika epitet: existensfilosof, historiefilosof, livsfilosof, bergsonian el-ler den siste företrädaren för den Geijerska personlighetsfi-losofin. 7 Men han är också något eget. Landquists filosoferande började i ett klimat av efterboströmi-ansk nykantia-nism á la Burman samt den framspirande superkantianismen hos Hägerström. Men också i ett litterärt klimat där schopenhauersk pes-simism var legio; en pessimism som sekel-skiftet dröp av. 8 Landquist laddar upp för uppgörelse och alldeles automatiskt blir Kant hu-vudfienden. Det rena förnuftets Kant, fenomenalismens Kant. Precis som Heidegger tar Landquist vägen över tidsproblematiken. Kants uppfattning av tiden klyver jaget i ett idealt - trancsen-dent - jag och i ett empiriskt jag, menar Landquist. Därmed tappar det ideala jaget kontak-ten med till-varon och det empi-riska jaget blir underordnat naturlagarna. Det empiriska jaget blir därför helt determine-rat, medan det ideala jaget tar plats i de förnuftiga andarnas rike. Men jaget är någonting helt, menar Landquist. Det är ett psykolo-giskt-and-ligt jag som 3 ibid. Se fra 6, Uppgiften att destruera ontologins historia, Se t ex GWF Hegel, Företal till Andens fenomenologi (1807), sv. övers. i Kris 20/21. 5 Kanske framför allt uttryckt i Max Horkheimer, Traditional and critical theory (1937) i Critical Theory: Selected Essays, eng trans. (NY, 1972). 6 Se t ex Lübcke, 19f; Herbert Marcuse, Reason and revolution: Hegel and the rise of social theory (1941), 2nd ed. (London, 1977), ; Fjodor Dostojevskij, Anteckningar från källarhålet (1864), sv. övers. (1985; Stockholm, 1989). 7 Som historiefilosof eller bergsonian såg samtiden honom. Se t ex. kapitlet En nutida svensk historiefilosof i John Gustavson, Omkring det moderna kulturproblemet (Uppsala, 1924), Som personligetsfilosof ser Thure Stenström honom i Existentialismen i Sverige, 67f. 8 Antman, Landquist, 6ff..

13 skapar historia, och som upplever tid. Tiden går inte att fatta i analogi med rum-met: Tiden är livets form, skriver han. 9 Subjektets tidslighet och historiskhet spränger det abstraktempiriska jaget. Men samtidigt kan han berömma Kant. Ty därmed att Kant renade den moraliska världen från all naturalism och flyttade den utanför feno-men-världen, naturens värld, så lämnade han en möjlighet öppen för ett his-toriskt betraktelse-sätt [...] Det gällde att flytta in frihetens inre un-derbara värld i det historiska livets kamp. 10 Kant fattade tiden som fe-nomenvärldens form, men Landquist menar att tiden är noumenvärldens (tinget i sig) form, och därför kliver denna del in i den konkreta mänsk-liga historien. Ty historien är historien om det and-liga upphöjandet hos männis-kan. Närheten till Hegel är uppenbar, men Landquist hade inte mycket till övers för denne tänkare. Hegel var en metafysisk diktare heter det på ett ställe 11, han ratio-naliserade sönder individualiteterna. Istället hyllar Landquist historis-men, den spirande historiska världsåskådningen, som han kallar den. Om Hegels cen-tralbegrepp är för-nuftet, så är histo-riska skolans livet. 12 Och det är livet Landquist vill fånga, sådant det är i och för sig. Men den historiska skolan har hittills bara arbetat intu-i-tivt och aldrig utarbetat en hållbar filosofi, menar han. Just det vill Landquist ta på sig och därför ut-veckla en logik, en psykologi och en kunskapsteori som passar dess be-hov. 13 Men nu har vi givit oss iväg allt för långt. Låt oss i stället börja där Landquist själv började, med Filosofiska essayer. 2.2 FILOSOFISKA ESSAYER Hösten 1906 kom John Landquists första bok ut, Filosofiska essayer. Det är talande att det just var en bok som tar upp filosofiska ämnen. Trots att Landquist skulle bli mest känd som Strindbergsutgivare och litteraturkritiker var den filosofiska inriktningen en ständig underström i hans författarskap, kanske är den till och med är hans grund. 14 Han försöker, från och med denna bok och en lång tid framöver, artikulera en världsåskåd-ning, ett sätt att se på verk-ligheten, som kan bestämma hans övriga aktiviteter. Jag är böjd att hävda att Landquists egentliga intresse är filosofin och att vi bör se honom som filosof, trots att han hela sitt liv kom att verka utanför fackfilosofiska sammanhang. Det är just som filosof vi ska följa honom här. I Filosofiska es-sayer börjar hans första steg att bilda sig en världsbild. Boken består av ett antal essäer om ämnen som det irrationella i livet, den religiösa känslan, om tänkandet med känslan och om ti-den, samt två litterära es-säer. Landquist har själv angivit att essän om tiden är den vikti-gaste. 15 Det är de tankarna han där formulerar som han kommer fortsätta ar-beta med; hans uppgörelse med Kants tidsuppfattning är grunden för hans fortsatta fi-losofe-rande. Den centralaste tanken i Landquists filoso-fiska författarskap förblir den han for-mulerar redan här: tiden är en metafysisk realitet. Tiden är en mänsklig erfara-renhet, en psyko-logisk erfarenhet uppkommen genom människans identitetsutveckling och hennes ak-tivitet. De andra essäerna bär inte lika klart framtidens prägel, men är trots det vik-tiga. I dem börjar han laborera med en antropologi och en kun-skapsteori. Tankar som med tiden 9 John Landquist, Människokunskap: En studie över den historiska och den konstnärliga kunskapen (Stockholm, 1920), John Landquist, Erik Gustav Geijer: Hans levnad och verk (Stockholm, 1924), ibid., ibid. 13 John Landquits selbsdarstellung i Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon (Stockholm, 1925), Kjell Krantz skriver t ex i Filosofen i exil: Publicisten och folkbildaren Alf Ahlberg, Gothenburg Studies in the History of Science and Ideas 10 (Göteborg, 1989) om Landquist: det var utan tvivel filosof han ville vara, Ahlberg, Lexikon,119.

14 kommer ta allt fastare form; faktiskt redan två år senare i hans doktorsav-hand-ling Tiden: detta trolska och ogripbara väsen Låt oss börja med tidsessän. För att fatta tid måste man upplefva tid, skriver Landquist. 16 Tiden är av praktisk härkomst, den uppkommer i känslan av kampen för tillvaron. Tiden är således, enligt Landquist, inte en transcendent form, inte en fastlagd åskådning såsom Kant ville se den. 17 Kants filosofi har varit enormt befruktande för den europeiska tanken, anger han, men för vår moderna tid är den utlegad: hans system är en hel lifrustkammare af gamla förrostade begrepp. 18 Det är därför dags att artikulera en ny syn på tillvaron. En syn som inte likt Kants sätter en absolut gräns mellan tanke och vara, utan som vill fånga livet i dess helhet. Livet är mycket rikare än den abstrakta, på naturveten-ska-pen fotade, kunskapen, menar Landquist. Kants naturvetenskapliga logik innefattar ej hela verkligheten, och därför blir det nödvändigt att spränga den. 19 Men hur? Landquist ställer en implicit fråga: vad är egentligen tid? Han kom-mer fram till att tid inte kan vara en sinnlig form. Kant fat-tade tiden efter rumsfö-reställ-ningen, han tänkte sig tiden med hjälp av bilden av en linje. 20 Men, menar Landquist, att tänka sig tiden på det sättet innebär att tiden blir likt ett allmänbegrepp, en abstraktion av den kaotiska tillvaron. Och allmänbegreppen fångar ingenting av vikt, menar han. Kunskapens källa är människan själv och hennes upplevelser. Rummet upplever vi genom våra yttre sinnen, menar han, och därför är rummet något yttre och perifiert som inte berör människans egentliga innehåll. 21 Istället måste man undersöka själva cen-trum, livet självt. Och vad finner Landquist där? Jo, den konkreta männis-kan, en psykologisk varelse. Existens tillkommer ursprungligen blott känslan af mig själf och mina till-stånd. 22 Det är den enskilde individen som är ställd i världen, med sina upplevelser, känslor och strävanden, vilka inte går att fånga i några allmänbegrepp. Därför måste en annan kunskapskälla göra sig gäl-lande: de subjektiva, teleologiskt färgade känslobe-greppen. 23 Känslan blir för Landquist den förmedlande länken mellan tanke och vara. Känslan är det första. Varje teoretisk åskådning är en avledning av de upplevelser män-niskan har i världen. Och den första upplevelsen är upplevelsen av tid. Vi ha en känsla af själfva öfvergången, af identitet och förändring på samma gång, och denna känsla är tiden i dess embryon-iska stadium. 24 Tiden är själva livets form, det som kännetecknar li-vet. Tiden är immanent i lifvet själft, 25 skriver Landquist, och inget axiom som står över livs-flödet. 26 Landquist vill alltså utveckla en immanent livsfilosofi och däri-genom över-komma den kantska dualismen mellan sinnlighet och förnuft, mellan sinnlighet och fri-het. Hos Kant är förnuftet frihetens område. Men friheten ligger utanför världens sam-manhang eftersom världen endast är åtkomlig via förståndet. Förståndet fattar allt via rummets och tidens former, och därmed är allt yttre fullständigt determinerat eftersom rum-met och tiden lägger ett raster av kausalsammanhang över världen, vilket innebär att ingen frihetshandling är möjlig i den sinnligt tillgängliga värl-den. Friheten har istäl-let ett eget område där förnuftet 16 John Landquist, Filosofiska essayer (Stockholm, 1906), ibid., ibid., ibid., ibid. 21 ibid., ibid., ibid., 72f. 24 ibid., 80f. 25 ibid., ibid., 75.

15 lagstiftar över sig själv och där det kan starta egna kau-salked-jor. Enligt Kant är människan så som fri tillhörig en intelligibel värld vilken lyder under lagar, som äro oberoende av naturen och således icke empiriska utan grundade endast i förnuftet. 27 Den gränsen vill Landquist upplösa genom att föra in tiden i för-nuftets do-mäner - vem vill leva i den intelligibla världens tidslöshet? undrar han. 28 Friheten för-verkligas i världen och hänger därmed intimt samman med ti-den. Frihet är utveckling inom den mänskliga historien, och utveckling och tid är samma sak. Men han strävar inte mot en monism. Världen är tudelad, den är ma-teria och ande, men anden är inkarnerad i världen. Men det är inte Hegels världsande, utan livet, livet i varje människa. Rummet och tingen beskri-ver Landquist som utspridda utan nå-got inre sammanhang. Bland tingen finns ingen utveckling, ingen egentlig förändring. Men livet verkar bland dessa ting. Hvad som kännetecknar lifvet i motsats mot den oorga-niska natu-ren är just sammanhanget, menar han. 29 Livet är alltså något andligt. I oss har vi en ständig livsdrift, en-ligt honom, en strävan att expandera. Men samtidigt finns en strävan att hålla ihop, att finna något enhet-ligt; och det enhetliga uppkommer genom jagets självmedvetande. I kampen mot till-varons brutalitet konstitueras människans jag och jaget är den arkimediska punkt, som gör att vi över huvud kan uppleva tid. Tiden är sjävmedvetandets form uttrycker han det. 30 Men i ja-get och i självmedvetandet ligger djupast viljan - viljan till framsteg, till sammanhang. Viljan är alltså det som ligger djupast och det som sätter tidens ur-verk i gång. 31 Tiden är den ändamålssträvande, självmedvetna fri-hetens form. Den är en form som förutsätter både teleologin och det me-kaniska, enligt Landquist, ty den uppkommer när det teleologiska sätter sig emot och försöker ta det mekaniska, naturen, i sin tjänst. 32 Men när Landquist försöker fånga tiden hamnar han i förlägenhet. Tiden går nämligen inte att sätta i en formel. 33 Tiden, detta trolska och ogripbara väsen 34, är ju kopplad till varje individ, tiden är individuell, den är kopplad till varje individs egna upplevelser. Den blir så att säga en per-sonlig händelse. Landquist försöker uppamma nå-gon sorts första orsak, men utan att hamna i en första orsak. Därför kan han både säga att [s]jälfmedvetandets identitet betingar tiden 35 och att [u]tan tiden upp-stode intet jagmed-vetande. 36 Båda två tycks betinga varandra. Tanken är annars hos Landquist att tiden uppstår ur till exempel den enkla upplevelsen att om jag återvänder till en plats när ett an-tal år förflutit så upplever jag platsen som oförändrad men att jag själv förändrats un-der tiden. 37 Jaget blir så en arkimedisk punkt, därför att det är jag som upplevt att mitt jag ut-vecklats. Men samtidigt är jaget ingen fast punkt, ty det är ju just det som genom-gått för-ändring. Därför blir tiden så ogripbar för honom. Men Landquist kan trots det inte låta bli att finna sin arkime-diska punkt - även om han 27 Immanuel Kant, Grundläggning av sedernas metafysik (1785), sv övers. (1920; Göteborg, 1987), 102. Se äv. tredje antinomin i idem, Kritik der reinen Vernunft (1781; Stuttgart: Philipp Reclam Jun., 1985), 488ff (enligt andra utgåvans (1787) paginering 472ff). 28 Landquist, Filosofiska essayer, ibid., ibid., ibid., ibid., ibid., 73. Se även: Tiden förblir alltid mer eller mindre obestämd och uppnår aldrig den genomskinliga och fasta ordning, med hvilken kropparna i rummet ligga grupperade för oss., ibid., ibid., ibid., ibid., 121. Detta gäller förstås allt mindre under den moderna tiden, då en stad kan ha bytt skepnad på några år, utan snarare upplevelsen av antingen odlad - sedan generationer - eller orörd natur.

16 är inte konsekvent - i viljan. 38 Tiden och viljan blir på sätt och vis uppenbarelser i världen som kommer ur det blå. Dessutom är det en extremt subjektivistisk lära. Han kan ibland uttrycka sig som att varje människa har sina egna rums- och tidsupplevelser, sitt eget rum och sin egen tid Tillbaka till det autentiska Är detta irrationalism och hur kan man tala om en gemensam tid? Landquist stretar emot att bli kallad för irrationalist. Förnuftet är principen för allt sammanhang, således äfven för tidssammanhang. 39 Även känsloupplevelser skulle i sådana fall vara förnuftiga händelser. 40 Men detta kan inte fångas med de tradi-tionella förnuftsbegreppen, menar Landquist, och därför måste förnuftets gränser sprängas. 41 Han vill utöka förnuftets domäner. Livet är förnuftigt och kan förstås, men det kan bara förstås genom histo-risk vetenskap, genom poesi eller musik. Dansen är det rena förnuftets mest graciösa form, kan han skriva utan att darra på pennan. 42 Landquist vill således förnuftigt utlägga livet och tiden och hans filosofiska projekt kommer att utvecklas mot att skapa begrepp som passar detta ändamål. Landquist återför andligheten till en irrationell upplevelse för att sedan ratio-nellt söka fånga den. Att vi kan uppleva gemensam tid beror, enligt honom, på att vi är rätt lika va-randra och att vi inte alltid är nyskapande. Ofta är vi ned-sjunkna i vanan, och i vanan be-ter vi oss nästan som natur. Därför att vårt lif vanligen förflyter med ungefär samma hastighet, har det varit möjligt att bilda fiktionen om den objektiva tiden. 43 Vi kan ana vad Landquist vill göra upp med. Det är den industrialiserade tiden, det är tågen som obe-tingat går, klockan som med precision bestämmer arbetsdagens längd. Det är mas-sam-hällets tröghet. Det är dock icke tiden, som är obeveklig, utan tingen i rummet, som oryggligt röra sig på ett visst klockslag. 44 Landquist vill hitta tillbaka till det au-tentiska, unika och personliga. Det är därför han gör uppror mot de abstrakta begrep-pen, mot na-turvetenskapen och allt som hotar att dra ner individens andliga skaparlusta i det oorga-niskas tröghet. Den dumma passiva individen t. ex. har en viss analogi med rummet. 45 Och därmed beger vi oss in i hans antropologi. Lanquist känner en stark motvilja mot massamhället: Den moderna statens, vetenskapens, industriens arbetsmekanism hotar att, fastän kulturprodukt, växa upp till en andra materiell natur, hvars blinda maskineri krossar det lefvande och värdefulla. 46 Arbetsdelningen har gjort oss opersonliga, tycks han mena, vi har alla blivit dussinmän-niskor. 47 Den religiösa känslan för livet har försvunnit. Rationaliseringsprocessen har splittrat världen, den religiösa känslan för livet har försvunnit, därför kan ingen längre 38 ibid., 114f. 39 ibid., Den värdefullaste kunskapen är icke den naturvetenskapligt begreppsliga men den som upplefvelsen ger. [min kurs.], ibid., Det är just dessa gränser som Kant ville finna och säkerställa för att förnuftets verksamhet skulle kunna ses som säkert; Landquist strävar således delvis tillbaka till tiden före Kant. 42 ibid., ibid., ibid., ibid., ibid., ibid., 18f, 50.

17 tro på ett allhärskande förnuft. Istället menar han att det är slumpen som allt som oftast bestämmer världens gång. Aldrig skall någon som Hegel än en gång söka skildra för-nuftets suveräna gång genom världshistorien med anspråk på att blifva hörd. 48 Detta ef-tersom alla människor äger en akilleshäl - vi är alla fysiska, bundna till naturen, och natu-ren är i sig meningslös. Gentemot människans motivsträvanden sätter naturen slumpen och det irrationella, den är det absolut anders. Den viktiga frågan för Landquist är om det innerst i världen är det mekaniska eller teleologiska som härskar. Lifvet är en oafbruten, ofta smärtsamt känd kamp mot tyngdlagen, som vill sträcka alla kroppar i stabil nivellerande jämvikt mot marken. 49 Landquists reaktioner på det moderna samhället växer ut till en existentiell antropologi. Människan är ställd ensam i världen. Hon föds med ett överskott av energi, men omgivningens tillrättalagd-het kros-sar hennes höga förhoppningar. För att överleva måste hon anpassa sig. Hon måste bilda begrepp om världen, lära sig vad som är farligt och vad som är ät-bart. Med sitt lilla för-nuft lyckas hon genomlysa blott delar av helheten och hennes bildning är egentligen inte en autentisk kunskap om livet utan blott en rustning runt den skröpliga kroppen för att skydda sig mot till-varons brutalitet. 50 Den stupida massan har makten, skriver Landquist, och menar bakterierna, men det kan lika gärna tolkas som det till natur vordna massamhället. 51 Ur upplevelsen av livsenergi och de brustna förhoppningarna växer den reli-giösa känslan fram: någonstans måste alla våra möjligheter kunna förverkligas! Men i det moderna samhället finns inte ens denna längtan kvar, ty genom naturvetenskapens fram-växt har människan fått större makt över naturen, hon känner sig säker på sig själv och har därvid blifvit mindre religiös [ ] rymden har för människornas blickar blifvit allt klarare och tommare. Men därmed tappar också människan kontakt med livet. Livet blir tomt och me-ningslöst eftersom all denna kunskap endast rör vid periferin. 52 Landquist vill hitta tillbaka till centrum igen och detta centrum finner han i livet. Människan har en livsdrift, en omedveten vilja till enhet - hon kan fortfa-rande tro. Men att tro handlar inte om religösa dogmer för Landquist. Inte heller om en längtan till ett evigt och rofyllt hinsides där livets realiteter upphört. Tron är på livet och person-lig-heten. För person-ligheten gifves ingen slump ty personligheten är något som män-nis-kan måste kämpa sig till. 53 Hon har ett genius, som han uttrycker det, vil-ken står över det animaliska. Genom personligheten får människan insikt i att världsordningen har moralisk andlig innebörd. 54 Människan bär på en oänd-lig mängd möjligheter och dessa förverkligas genom viljan. Vara och böra är inte splittrade utan människan förverkligar sig i världen. Det hon behö-ver är en tro på livet och Landquist skriver: Vår tid fordrar en kon-fessionslös religion. 55 Det är livssträvandet som skän-ker mening åt livet. Den rent immanenta arbetsglädjen är ett bevis på tillvarons för-nuftighet Kunskapen om livet Men livet går inte att komma åt med naturvetenskapen eftersom den inte har något att göra med det goda. Människan har en plikt, att realisera sin personlighet, och förstån-dets objektiva kategorier komma icke åt dess outsägliga, sig städse utvecklande sub-jektivi- 48 ibid., 4f. 49 ibid., ibid., ibid., ibid., 47ff. 53 ibid., ibid., ibid., ibid., 62.

18 tet. 57 Men livet, menar han, går att för-stå genom känslan - det är poeterna som är livets uttolkare. Landquist ef-tersträvar en direkt och autentisk kontakt med livet som inte är förmedlad via abstrakta kategorier. Han vill nå in i dess konkreta rikedom. Detta blir en fråga som länge följer honom. Frågan är: på vilket sätt kan man nå kontakt med livet? Senare svarar han: genom in-tuitionen. Men i Filosofiska essayer är det genom känslan, eller som han skriver i tidsessän: En känsla kan endast af samma känsla begripas och tiden endast af tiden själf. För att fatta tid måste man upp-lefva tid. 58 I essän Om tänkandet med känslan söker han utveckla detta. Jag berör det bara som hastigast eftersom han senare går ifrån dessa tankar. Landquist utvecklar en extrem nominalism. Ord är bara flatus vocis, de är likt sedlar i vår hand. 59 Orden och begreppen vi använder är alltid riktade, likt en strålkas-tare lyser de upp delar av verkligheten men låter resten förbli i dunkel. Begreppen är i sig själva provisoriska, de är fiktioner som uppkommit genom erfaren-heten. De antar objek-tivitet endast genom att vi stöter på de fenomen de betecknar till-räckligt ofta. Men det finns någonting hos människan som fångar en mycket större del av tillvaron, och det är känslan. Känslan af olikhet är ju själslifvets första och fundamen-tala yttring, och ur den utdifferentierades sedan hela begreppsvärlden. 60 Orden vi använder är inmängda med känsla, enligt Landquist; värl-den lever i oss i första hand som en stämning. 61 Just detta gör att att vi över-huvud kan tänka större tankar och fånga mer komplexa fenomen, till exem-pel livet. Känslan fångar nämligen, enlig Landquist, i en akt större delar av värl-den än begreppen kan göra. Känslan är grun-den till vår kunskap. Landquist använder ett speciellt namn för detta känslotänkande: heniden. Heniden är det organ, eller den psykologiska process, som sätter oss i kontakt med verk-ligheten, den är en dubbelvarelse af tanke och känsla [...] af form och materia. 62 Men egentligen är det svårt att ange vad de skulle kunna vara för något, senare övergår han till begreppet in-tuition. Landquist tänker sig att heniden kan överlappa den kantska dualismen mel-lan sinnlighet och förstånd. Framför allt ger henidtänkandet uppkomst till konst och re-li-gion. Den är livsmystikens organ Immanent livsfilosofi Utan tvekan kan vi säga att Landquist söker artikulera en livsfilosofi. Dessutom en livsfilosofi med klart optimistiska toner. Människan är inte i grunden bestämd - eller determinerad - av naturen eller naturlagarna. Hon är en andlig varelse med vilja; en andlighet och vilja som hon förverkligar i historien. För Landquist är begrepp som tid, vilja, jag, personlighet, utveck-ling, and-lighet och frihet enormt framträdande. Men lika viktigt är ordet immanent, som visserli-gen inte förekommer lika ofta som de andra. Landquist går emot en abstrakt uppdelning av de mänskliga förmågorna. Anden verkar här och nu på jorden, inte i en transcendent värld. Men det är inte någon hegelsk världsande utan enstaka individer, som så att säga är utkastade på jordet utan någon möjlighet att förlita sig på något annat eller någon an-nan än sig själva. En trans-cendent världsplan kan inte komma på fråga eftersom varje individ är något säre-get, en-ligt Landquist. Dessutom förankrar han det grundläggande i sin filosofi i olika 57 ibid., ibid., ibid., ibid., ibid., ibid., 167.

19 existenti-ella upplevelser, inte i det förnuftiga tänkandet. Utan tve-kan är det en uppgö-relse med den tyska transcendentalfilosofin. Men Landquist är ingen Feuerbach. Han blir aldrig materialist. Fortfarande är det andliga och teleologiska det viktiga. På sätt och vis kan man se hans filosofi som ett sprängt hegelskt system, där förnuftet omvandlats till psykologi. Dessutom vet vi - genom Landquist själv - att den är ett försök till uppgö-relse med schopenhauersk pessimism. Lycka är, enligt Landquist, inte att komma utan-för de världsliga strävandena, att slippa undan den eviga viljan. Friheten ligger inte utanför fenomenvärlden utan är en kamp i världen. Friheten förverkligas genom histori-ens kamp, eller snarare ge-nom varje individs kamp. Landquists tidsutläggning påminner mycket om den Bergson gjorde i sin doktorsavhandling Men Landquist hävdade livet ut att att han inte stött på Bergsons filosofi innan Filosofiska essayer. 63 Bergson kom så småninom att bli en av hans stora läromästare, och därför har det varit viktigt för honom att inte framstå som epigon, med stor säkerhet kan jag skriva under hans eget påstående. Hade han läst Bergson hade han aldrig an-vänt henidbegreppet för att beskriva det tänkande som når världens inre, utan begreppet intuition, vilket var så framträdande för Bergson, och som senare blir Landquists sesam öppna dig. Varifrån kom impulserna? Rent filosofiskt och idéhistoriskt ligger historiska skolan nära till hands. Windelband hade Landquist själv studerat för 1904 och Dilthey var nog inte helt obekant. 64 Dessutom höll psykologin på att introduceras i Sverige. Nära ligger också Nietzsche skriver han att Nietzsche för den moderna männis-kan be-ty-der ingenting mindre än en - religion och att hans verk är den kulturskatt, af hvil-ken framtiden skall byggas. 65 Hans nästa filosofiska verk handlar om viljan. Det är det kar-di-nalproblem som vaskats fram ur de första fiosofiska spekulationerna. Viljan är, för Landquist, det karaktäristiskt mänskliga. 2.3 VILJAN 1908 kom doktorsavandlingen ut på Bonniers förlag undet titeln: Viljan: en psykolo-gisketisk undersökning. Han hade arbetat med den i forcerat tempo och på två år åstad-kommit den dittills digraste filosofiska avhandlingen sidor - i svensk historia. 66 I sin uppbyggnad har den en helt annan filosofisk stringens än Filosofiska es-sayer. Landquist granskar, diskuterar och avfärdar en mängd psykologiska och filoso-fiska teorier, allting i relation till det centrala problemet: viljan. Sällan finner han en te-ori som står i samklang med sin egen. Den är något helt nytt inskärper han gång efter annan. Han kämpar för att omvandla filosofin, en om-vandlig med få föregångare, enligt Landquist själv. Men några namn dyker upp ibland: en Leibnitz, en Fichte, Kirkegaard, Nietzsche och Bergson. Men skalar man bort utanpåverket, alla namn och problemområ-den, kvarstår en filosofisk mosaik som sprudlar av uppslag och påståen-den, men som är svår att binda samman till en enhetlig teori. Den filosofiska stringensen är delvis bara yta. Det är inte ett djupt filosofiskt verk, men är inte enklare att sammanfatta för det. Sammanhangen sak-nas. Begreppen staplas på varandra eller ligger bredvid varandra i en utsträckt kedja, där det är näst intill omöjligt att avgöra vil-ket eller vilka begrepp som är mest grundläggande och vilka som är avledningar. Fast som Landquist själv ut-trycker det så kan inte den verkliga viljeprocessen i sin lefvande enhet på något sätt beskrifvas; men den kan konst-närligt 63 Antman, Landquist, John Landquist, Mina Uppsalaår i Uppsala minnen, hågkomster och livsintryck 18, uppl. 2 (Uppsala, 1937), John Landquist, Nietzschebiografier, Svenska Dagbladet 16/2 och 2/ Landquist, Mina Uppsalaår, 303.

20 meddelas och etiskt värderas. 67 Viljan är en i högsta grad etisk avhandling, en hyllning till livet och till fri-he-ten. Viljan är ingen satanisk makt som håller oss fångna, den gör oss fria, menar han. Den utgör inte heller en egoistisk maktfilosofi, utan vill visa på människans inneboende möjligheter. Avhandlingen presenteras som en monografi över frihetsproblemet. 68 Men för att förstå vad frihet är måste man, enligt Landquist, börja med att förstå viljan. Predikatet fri tillkommer endast en vilja, skriver han. 69 Viljan är den grund som frihe-ten reser sig på. Om man säger att någon är fri, så innebär det att man ser personen som en vilja, som ett handlande subjekt. Men vad är då vilja? Vilken väg måste man ta för att förstå viljan? Landquist ger en första hänvisning: En studie öfver friheten blir en studie öf-ver viljan [...] och en studie öfver viljan blir en studie öfver det mänskliga lifvet öfver hufvud, dess villkor och förmåga. 70 Det huvudsakliga felet hos tidigare filosofer som behandlat fri-hetens och vil-jans problematik är att de bortsett från det konkreta livet, menar han. De har stängt in det mångfasetterade livet i abstrakta begrepp. Vägen ur detta är, enligt Landquist, att närma sig psykologin. Viljan är något omedelbart i livet som inte kan härledas ur något annat, den är ett särskilt och oupplösligt psykologiskt faktum. Och endast genom att öppet närma sig detta psykologiska faktum kan friheten och viljan förstås. Landquist fortsätter här sin kamp mot den abstrakta filosofin. Filosoferna har hittills inte haft något sammanhang med det psykiskt verkliga. 71 De har utgått ifrån att tanken är det första. När de sökt be-svara frågor om vilja och frihet har det alltid varit från ett perspektiv där jaget görs till objekt i en reflektion. Jaget ställer sig så att säga utanför sig själv, och därmed uppkommer illusionen av att jaget alltid äger fullt medve-tande om sina handlingar och möjligheter. Enligt Landquist leder detta till en ab-strakt och transcen-dent filosofi. Jaget görs till ett fast och beständig centrum, gentemot vilket ett annat fast och beständigt ställs: naturen. Dessa blir två fasta punkter som står mot varandra. 72 Men människan är i första hand inte en reflekterande varelse, en-ligt Landquist, utan ett handlande jag som är omedelbart aktivt. Hon är i första hand enga-ge-rad i det praktiska och därför är reflektionen ett avlett fenomen. Innan tänkandet kom-mer li-vet, som den process ur vilken reflek-tionen över världen reser sig Traditionsuppgörelsen Eftersom det här handlar om friheten delar Landquist upp den dittillsva-rande filosofin i två grupper: indeterminister och determinister. Indeterministerna beskrivs av honom som den filosofi där viljan i varje ögonblick kan välja vad som helst av ett antal möjligheter. Viljan är enligt indeter-mi-nis-terna fullkomligt fri. Den har inga andra bestäm-ningsgrunder än sig själv. I varje en-skilt fall när en människa väljer stäl-ler hon upp ett antal motiv eller mål, vilka hon ratio-nellt tänker igenom för att sedan välja ut det mest passande. Motiven är skilda från viljan - det viljande subjektet - och kan som ur en kortlek väljas hur som helst John Landquist, Viljan: En psykologisk-etisk undersökning (Stockholm, 1908), ibid., III. 69 ibid., ibid., ibid., ibid., 10, 13-18, 52f, I handlingen, icke i reflexionen, ligger vår säkraste befrielse., ibid., ibid.,