Degerhamns bruksmiljöer Södra Möckleby sn, Mörbylånga kn, Öland

Transkript

1 Degerhamns bruksmiljöer Södra Möckleby sn, Mörbylånga kn, Öland Kulturhistorisk utredning Lotta Lamke och Håkan Nilsson Kalmar läns museum

2 Foto på framsida: Cementa AB Degerhamnsfabriken år Foto på försättsblad: Arbetare vid fältugn i Degerhamn år1906 (Foto: Joh E Thorin, Kalmar läns museums arkiv). Kartor publicerade i enlighet med tillstånd från Lantmäteriverket 2

3 Degerhamns bruksmiljöer Södra Möckleby sn, Mörbylånga kn, Öland Kulturhistorisk utredning Lotta Lamke och Håkan Nilsson Kalmar läns museum 3

4 Förord Denna rapport är en del av Huvudstudien i Projekt Degerhamn. Öländsk alunskiffer innehåller bland annat organiskt material och sulfidmineral, bestående av metaller och svavel. Vid vittring av skiffern och under påverkan av luftens syre bryts de organiska ämnena sönder och sulfiderna oxideras så att de tidigare fastlagda metallerna kan frisättas och kan börja spridas till omgivningen. Den naturliga vittringen av skiffern har ytterligare påskyndats genom att den brutits och bränts. Alunskifferhanteringen bedrevs i Degerhamn från 1720 talet fram till 1900-talet och verksamheten har lämnat efter sig stora mängder avfallsmassor, s k rödfyr från landborgskanten och ner till Kalmarsund. Denna rödfyr är kemiskt att likna vid sulfidhaltigt gruvavfall. Länsstyrelsen Kalmar län genomför under 2003 och 2004 projekt Degerhamn med bidragsmedel från Naturvårdsverket. Syftet med projektet är att inom ramen för en huvudstudie avgöra om föroreningssituationen i området föranleder efterbehandlingsåtgärder. Under huvudstudieskedet genomförs därför omfattande undersökningar av förekomsten och spridningen av främst tungmetaller från rödfyr och alunskiffer. Skifferhanteringens lämningar i Degerhamn är av intresse även för kulturmiljövården. Områdets kulturhistoriska värden och hur de skulle kunna påverkas vid en eventuell åtgärd för att minska föroreningsspridningen utreds därför också. Undersökningarna genomförs enligt Naturvårdsverkets kvalitetsmanual för efterbehandling av förorenade områden. På uppdrag av miljöenheten vid Länsstyrelsen utförs undersökningarna och utredningarna av Envipro Miljöteknik AB, Högskolan i Kalmar och Kalmar läns museum. I projektet deltar också Mörbylånga kommun, Cementa och kulturmiljöfunktionen vid Länsstyrelsen. 4

5 INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING...7 INLEDNING... 7 DEGERHAMNS HISTORIA... 7 DEGERHAMNS KULTURMILJÖ ÅR KULTURHISTORISK VÄRDERING... 7 KONSEKVENSBESKRIVNING... 8 KÄRNOMRÅDEN FÖR KULTURMILJÖVÅRDEN... 8 Område A: Ölands alunbruk/södra bruket...8 Område B: Cementfabriken...8 Område C: Fältugnarna och Villorna...8 INLEDNING...9 UPPDRAGET... 9 BAKGRUND TILL UPPDRAGET... 9 UNDERSÖKNINGSOMRÅDET METOD OCH KÄLLOR INDUSTRIHISTORISK BAKGRUND...11 SVERIGES KAMBROSILURREGIONER SVENSK KALKINDUSTRI KALKTILLVERKNING SVENSK CEMENTINDUSTRI CEMENTTILLVERKNING SVENSK ALUNINDUSTRI ALUNTILLVERKNING HISTORIK ÖVER DEGERHAMNS INDUSTRIER...17 LOVERS ALUNSKIFFERBROTT ( ) Historik...17 Anläggningar...18 ÖLANDS ALUNBRUK/SÖDRA BRUKET ( ) Historik...19 Anläggningar...20 LOVERS ALUNBRUK ( ) OCH AB SILURIA ( ) Historik...23 Anläggningar...24 ÖLANDS CEMENTAKTIEBOLAG/CEMENTA (1886 ) Historik...24 Anläggningar...26 DEGERHAMNS KALKBRUK (CA ) Historik...31 Striden om hamnen...33 Anläggningar...34 DEGERHAMN - FLERA BRUKSORTER I EN ÖLANDS ALUNBRUK/SÖDRA BRUKET LOVERS ALUNBRUK/AB SILURIA ÖLANDS CEMENT AB/CEMENTA AB DEGERHAMNSFABRIKEN DEGERHAMNS KALKBRUK KULTURHISTORISK VÄRDERING...42 ANTIKVARISK STATUS... 42

6 Fasta fornlämningar och övriga kulturlämningar...42 Detaljplaner och områdesbestämmelser...43 Riksintresse...43 Översiktsplan...43 Kulturminnesvårdsprogram...43 Världsarvet Södra Ölands odlingslandskap...43 OM KULTURHISTORISK VÄRDERING DEGERHAMNS INDUSTRIHISTORISKA BETYDELSE Öland som kalkstensregion...45 Alunindustrins historiska betydelse...45 Kalk - och cementindustrins historiska betydelse...45 Degerhamnsindustrins historiska betydelse...45 DEGERHAMNS BEFINTLIGA KULTURMILJÖ Kontinuitet och mångfald...46 Stenbrott och rödfyr...46 Produktionsanläggningar...47 Bruksmiljö och arbetarbostäder...48 Några besläktade industrimiljöer i Sverige...48 DEGERHAMNS BERÄTTELSER DEGERHAMN SOM BESÖKSMÅL SAMMANFATTNING AV DEGERHAMNS KULTURMILJÖVÄRDEN KONSEKVENSBESKRIVNING...52 SKISSERADE EFTERBEHANDLINGSÅTGÄRDER KONSEKVENSBESKRIVNING KÄRNOMRÅDEN FÖR KULTURMILJÖVÅRDEN...54 URVALSGRUNDER Kontinuitet och mångfald...54 Företag, områden och gränser...54 Bruksstruktur och arbetarbostäder...54 Naturresursen och storskaligheten...54 Ölands Alunbruk och Ölands Cement...54 OMRÅDE A: ÖLANDS ALUNBRUK/SÖDRA BRUKET OMRÅDE B: CEMENTFABRIKEN OMRÅDE C: FÄLTUGNARNA OCH VILLORNA REFERENSER...57 LITTERATUR INTERNET, HEMSIDOR INFORMANTER EJ UNDERSÖKT KÄLLMATERIAL Karta 1: Undersökningsområdet Karta 2: Kärnområden för kulturmiljövården Karta 3: Ägoområden och utmål Karta 4: Ölands Alunbruk Karta 5: Lovers Alunbruk/AB Siluria Ölands Cement AB/Cementa AB Degerhamns Kalkbruk 6

7 Sammanfattning Inledning Denna utredning syftar till att utpeka kärnområden av särskilt kulturhistoriskt värde i Degerhamn på Öland, samt till att beskriva deras kulturhistoriska värden. Utredningen ingår i huvudstudien Projekt Degerhamn och skall kunna användas som underlag i ett fortsatt arbete med en eventuell efterbehandling av Degerhamnsområdet. Arbetet är utfört i juli september år 2004 av antikvarierna Lotta Lamke och Håkan Nilsson vid Kalmar läns museum, på uppdrag av Länsstyrelsen i Kalmar län. Degerhamns historia År 1723 anlades ett alunbruk i Degerhamn, som redan efter något år flyttades till fastlandet. Alunskiffern till detta alunbruk, Lovers Alunbruk, bröts dock fortsatt i Degerhamn. År 1804 anlades Ölands Alunbruk söder om Lovers alunskifferbrott. Lovers Alunbruk flyttade sin aluntillverkning till Degerhamn år Omkring år 1885 uppköptes de båda alunbruken av det nystartade Ölands Cement AB som anlade en cementfabrik söder om hamnen. Från samma tid byggdes även en kalkbränningsrörelse, Degerhamns Kalkbruk, upp norr om hamnen där man lät uppföra ett tegelbruk (kalkskiffertegel) år År 1933 köptes AB Degerhamns Kalkbruks anläggningar av Ölands Cement AB och sedan dess är cementfabriken den enda verksamma industrin i området. Sedan år 1967 tillhör man Cementakoncernen under namnet Cementa AB Degerhamnsfabriken. Degerhamns kulturmiljö år 2004 I Degerhamn har således en omfattande industriell verksamhet utifrån stenråvara bedrivits sedan talet. Kulturmiljön har formats utifrån den industriella produktionen. Undersökningsområdet omfattar landskapselement som genererats av fyra olika industrianläggningar: skifferbrott, avfallsmassor av bränd alunskiffer (s.k. rödfyr), industrianläggningar och bostäder. Vissa byggnader och anläggningar kvarstår enbart som ruiner eller lämningar. Kulturmiljön är komplex, då den återspeglar skilda tider, förutsättningar och tillverkningar. Samtidigt äger den en tydlighet genom att företagen lagts sida vid sida och genom att stenråvaran håller miljöerna samman. Kulturhistorisk värdering Miljön i Degerhamn utgör sannolikt en av landets intressantaste stenindustrimiljöer med kambrosilurisk stenråvara. Tyngdpunkten i det övergripande kulturhistoriska värdet ligger i att miljön på ett mångsidigt och illustrativt sätt visar hur en regions specifika naturresurser under flera hundra år utnyttjats för industriell tillverkning av en mängd historiskt intressanta produkter. Miljön representerar en av landets tydligaste historiska industriregioner. Degerhamnsmiljöns samlade kulturhistoriska värde beror till stor del också av att den inbegriper två industrimiljöer av mycket högt kulturhistoriskt värde: landets mest kompletta alunbruksmiljö och landets äldsta cementfabrik. Degerhamns miljö är av såväl lokalt, regionalt som nationellt intresse för kulturmiljövården. I Degerhamn har betydande insatser gjorts av enskilda personer, lokala organisationer, samt från den regionala och nationella kulturmiljövården för att utforska, tillvarata och utveckla den speciella kulturmiljön på orten. Utifrån platsens förutsättningar och det relativt goda källäget skulle dock 7

8 åtskilligt mer kunna göras för att utveckla Degerhamn som besöksmål. Öland är ett etablerat och väl marknadsfört turistlandskap, vilket ger goda förutsättningar för ett sådant arbete. Konsekvensbeskrivning Miljörisksituationen i Degerhamn är under utredning. I det förslag på efterbehandlig av området som skisserats, föreslås en bortforsling av rödfyren och/eller en övertäckning av rödfyren på plats och/eller en igenfyllning av skifferbrotten. Åtgärderna kan utföras konsekvent över hela området, eller enbart i delar av området. De föreslagna åtgärderna förtar centrala dokument- och upplevelsevärden i Degerhamn, varför en motsättning uppstår mellan efterbehandlingsintressen respektive kulturmiljöintressen. Ur kulturmiljöhänseende är det oacceptabelt att skifferbrott och rödfyr utraderas/otydliggörs över hela området. Skifferbrott och rödfyr bör lämnas orörda inom ett tillräckligt stort sammanhängande avsnitt för att landskapseffekten inte skall gå förlorad. Då tre stycken kärnområden för kulturmiljövården utpekas i denna rapport, har ett landskapsavsnitt med brott och rödfyrsmassor i anslutning till Ölands Alunbruk/Södra Bruket avsatts som del av ett kärnområde. Ölands Alunbruk/Södra bruket är den miljö som besitter de högsta kulturhistoriska värdena och utgör det största besöksmålet inom undersökningsområdet. Utöver detta begränsade område är det ur kulturmiljöhänseende önskvärt att även andra skifferbrott och rödfyrsmassor bevaras. Kärnområden för kulturmiljövården Miljön inom huvudparten av undersökningsområdet är av högt kulturhistoriskt värde. Tre stycken kärnområden för kulturmiljövården har utpekats, enligt karta 2. Då dessa områden avgränsats har strävan varit att: områdena sammantaget skall omfatta olika typer av produktionsanläggningar där man utgått från stenråvara, samt spegla ett stort tidsdjup områdena sammantaget skall täcka in de olika industriföretag som verkat i Degerhamn, där synliga gränser och enhetligt utformade områden är av särskilt värde i kulturmiljön spegla Degerhamns identitet som bruksort genom att omfatta typiska bruksbostäder spegla kopplingen till berggrunden genom att omfatta ett avsnitt av det industriellt formade landskapet omfatta miljöerna vid Ölands Alunbruk/Södra Bruket respektive Ölands Cement AB/Cementa AB som båda är av mycket högt kulturhistoriskt värde Område A: Ölands alunbruk/södra bruket Område A omfattar den centrala delen av Ölands Alunbruks/Södra Brukets område. Området är både ur nationellt och regionalt perspektiv av synnerligen högt kulturhistoriskt värde. Område B: Cementfabriken Område B omfattar Cementfabrikens och Lovers Alunbruks fabrikstomter. Området är både ur nationellt och regionalt perspektiv av mycket högt kulturhistoriskt värde. Område C: Fältugnarna och Villorna Område C omfattar avsnittet kring cementfabrikens och kalkbrukets fältugnar, samt ett avsnitt kring cementfabrikens arbetarbostäder Villorna och Lovers Alunbruks äldsta byggningsplan. Området är ur regionalt perspektiv av mycket högt kulturhistoriskt värde. 8

9 Inledning Uppdraget Föreliggande kulturhistoriska utredning syftar till att utpeka kärnområden av särskilt kulturhistoriskt värde i Degerhamn på Öland, samt till att beskriva deras kulturhistoriska värden. Utredningen utgör en del av ett större arbete, Proje kt Degerhamn, som syftar till att utreda vilka eventuella hälso- och miljörisker som kan förknippas med tungmetallsituationen på orten. Projektets övergripande mål är att avgöra huruvida efterbehandlingsåtgärder i Degerhamnsområdet är nödvändiga och möjliga. Resultaten av föreliggande utredning skall kunna användas som underlag i ett fortsatt arbete med en eventuell efterbehandling av området. Arbetet är utfört i juli och september år 2004 av antikvarierna Lotta Lamke och Håkan Nilsson vid Kalmar läns museum, på uppdrag av Länsstyrelsen i Kalmar län. Bakgrund till uppdraget I Degerhamn har en omfattande industriell verksamhet bedrivits sedan 1700-talet. Alunskiffer och kalksten har brutits och processats till alun, kalk och cement. De industriella verksamheterna har format landskapet på ett högst påtagligt sätt, inte minst genom de enorma avfallshögar av bränd och finfördelad alunskiffer, s.k. rödfyr, som tippats i omgivningarna. I området återfinns byggnader och lämningar som genererats av fyra olika industrianläggningar. Den enda verksamma industrin i området idag är Cementa AB Degerhamnsfabriken, det tidigare Ölands Cement AB. Fig Från vänster: vittrad alunskiffer, rödfyrshög och rödfyr År 1999 och 2000 konstaterades förhöjda metallhalter, framförallt av kadmium, i slammet från Degerhamns avloppsreningsverk. En förstudie, utförd år 2002 av Högskolan i Kalmar på uppdrag av Länsstyrelsen, visade att de förhöjda halterna med största sannolikhet beror på urlakning av vittrande alunskiffer och rödfyr. Under 2003 inleddes därför Projekt Degerhamn, ett samarbete mellan Länsstyrelsen, Högskolan i Kalmar, Envipro miljöteknik AB, Mörbylånga kommun och Cementa. Man har i projektet kunnat konstatera förhöjda halter av flera tungmetaller, inte bara i det kommunala slammet, utan även i även i yt- och grundvattnet i Degerhamn. Markprover från rödfyrshögarna visar höga halter av kadmium, arsenik och vanadin. Grundvattnet är lokalt påverkat av kadmium, nickel och bly. En spridning av arsenik i området har också konstaterats. 1 Det står ännu inte klart om en efterbehandling av Degerhamnsområdet kommer att genomföras, än mindre vilken utformning eller omfattning den kan komma att få. Åtgärder som kan bli aktuella är 1 Bergbäck & Falk, Falk,

10 exempelvis övertäckning på plats av rödfyrshögarna, bortforslande av rödfyr, igenfyllning av skifferbrotten eller omhändertagande av lakvatten. Undersökningsområdet Undersökningsområdet, som det avgränsats av Länsstyrelsen enligt karta 1, omfattar ett ca 3,5 kilometer långt och ca 500 meter brett landskapsavsnitt beläget mellan riksväg 136 och Östersjön väster och sydväst om Södra Möckleby i Mörbylånga kommun på Öland. Undersökningsområdet innefattar hela Degerhamns samhälle med cementfabrikens område, området vid Ölands Alunbruks/Södra bruket, samt de äldre skifferbrotten i landborgskanten. Med Degerhamn avses i denna rapport hela undersökningsområdet, d.v.s. även Ölands Alunbruk/Södra Bruket. Stora delar av undersökningsområdet räknades, i likhet med annan utmark på Öland, från 1500-talet som kronoallmänning (kunglig jaktpark). Allmänningsmarken nyttjades av omkringliggande byar, men restriktioner fanns och ytterst bestämde Kongl. Maj:t vem som fick göra vad på dessa marker. På 1700-talet hade Möckleby och Årsviks byar tagit upp horvor, d.v.s. enstaka åkrar på utmarken på landborgskanten inom undersökningsområdet, men också tvingats att ödelägga dem för Lovers alungruvors skull. I början av 1800-talet hade stora delar av undersökningsområdet mutats in av de två alunbruken. År 1818 fastställdes en uppdelning av utmarken på Öland, efter beslut av år Mindre områden i den norra delen av undersökningsområdet kom då att tilldelas Årsviks respektive Möckleby byar, medan merparten av området uteslöts från delningen och i praktiken tilldelades de två alunbruken. Ett par mindre områden i den norra delen av hamnen behölls som allmännyttig kronomark i form av en allmän hamnplan och en allmän kalkbränningsplan. Se karta 3. 2 Metod och källor I syfte att utpeka områden av särskilt kulturhistoriskt värde, utreds i denna rapport det kulturhistoriska innehållet i Degerhamns fysiska miljö. Rapporten grundar sig dels på en studie av Degerhamns fysiska utveckling, dels på en kulturhistorisk fältinventering. I rapporten skildras de grundläggande industrihistoriska sammanhang ur vilka Degerhamnsmiljön formats. Många kulturhistoriska aspekter har fått ställas åt sidan, då arbetet inriktats på de fysiska omgivningarna och i synnerhet på de delar som direkt påverkats av den månghundraåriga industriella aktiviteten i området. Värderingen av området bygger främst på fältinventeringens resultat, d.v.s. den kulturhistoria som speglas av den befintliga miljön. Värderingen är emellertid gjord mot en större industrihistorisk bakgrund. Områdets fysiska utveckling har studerats genom litteratur, kartor och lokala informanter. Arbetet har kommit att formas till en sammanställning av det splittrade material som funnits närmast tillhands. Under arbetet har framkommit att källmaterial finns vid flera olika offentliga och privata arkiv runtom i landet, tillika hos enskilda personer. Den främsta litterära källan, utgör de artiklar som författats av Franz Killig, chef vid Ölands Cement AB mellan 1918 och Killigs artiklar är bl.a. illustrerade med kartor, ur vilka viss information hämtats. De övriga kartor som nyttjats i arbetet har bl.a. funnits på Lantmäterikontoret i Kalmar och på Degerhamns Hembygdsmuseum. Bland informanterna skall särskilt nämnas Gösta Wahlgren, pensionerad f.d. anställd vid cementfabriken och engagerad lokalhistoriker i Degerhamn. Han har varit till ovärderlig hjälp i arbetet, som guide på platsen och genom att generöst dela med sig av uppgifter ur sitt lokalhistoriska arkiv. 2 Killig,

11 Den historiska informationen har sammanställts till kartöverlägg, som delvis tjänat som underlag vid fältinventeringen. Kartöverläggen, tillika de historiska illustrationskartor som förekommer i denna rapport, är framställda från en mängd olika underlagskartor. Variationer i kartornas kvalitet, projektion, skala, reproduktion och läsbarhet gör att överensstämmelsen mellan olika kartor och mot dagens fastighetskarta skiftar. Det bör därför påpekas att de historiska illustrationskartorna utgör en tolkning av källmaterialet och inte en exakt avbildning av verkligheten. Illustrationskartorna är att betrakta som orienteringskartor, inte som inmätningar. Fältinventeringen är av översiktlig karaktär. Undersökningsområdet är utbrett och sammansatt. Det omfattar brott, avfallsmassor, hamnanläggning, historiska lämningar, verksbyggnader och bostäder. Tyngdpunkten i arbetet har lagts på industrihistoriska lämningar och stående verksbyggnader, då de får antas vara mest utsatta vid en eventuell efterbehandling av området. Den frodiga vegetationen (högsommar) har haft en negativ inverkan på inventeringsarbetet. Skifferbrotten är idag kraftigt igenvuxna och området har i detta arbete inte kunnat genomgås i detalj. Den utförda inventeringen bedöms dock utgöra ett tillräckligt underlag för uppgiften att utpeka kärnområden för kulturmiljövården. I ett fortsatt efterhandlingsarbete bör dock vidare kulturhistoriska undersökningar företas. Vid fältinventeringen användes manuell metod med GPS-stöd, för att registrera de industrihistoriska lämningarna. De digitaliserades vid hemkomsten i Arc View. Brytväggar och avfallsmassor avses inmätas inom ramen för en annan utredning inom projektet, varför de inte inmättes i detta arbete. Industrihistorisk bakgrund Sveriges kambrosilurregioner Berggrunden i Sverige består huvudsakligen av prekambriskt urberg, d.v.s. bergarter som bildats för 1,8 till tre miljarder år sedan. Dessa bergarter har tidigare varit överlagrade av yngre sedimentära bergarter, främst sandstenar, kalkstenar och skiffrar, som dock under årmiljonernas gång har eroderats bort i merparten av vårt land. Inom vissa områden har de yngre lagren av olika anledningar bevarats. I delar av Skåne, Östergötland, Västergötland, Närke, Jämtland, Dalarna och i fjällkedjan har yngre sedimentära, s.k. kambrosiluriska, bergarter bevarats. De största sammanhängande landområdena av sedimentär berggrund i Sverige finns emellertid på Öland och Gotland. Berggrunden har i flera avseenden kommit att prägla landskap och leverne i dessa områden. En aspekt är att kalkstensindustrin har kommit att prägla den industriella utvecklingen. Särskilt tydligt är detta för Öland och Gotland, där de många kustnära stenbrotten har utgjort en förutsättning för att kalkstenen tidigt brutits och vidareförädlats för export. På dessa öar har stenhanteringen medeltida rötter och vid sidan om primärnäringarna och viss livsmedelsindustri har stenhanteringen helt dominerat näringslivet i industriell tid. 3 Med kalkstensindustri avses vanligen brytning av kalksten för byggnadsändamål, samt bränning till kalk och cement. Alunskiffer förekommer ofta i samband med kalkstenen och kombinationen alunskiffer kalksten har utnyttjats av kalkstensindustri, besläktad byggmaterialindustri och kemisk industri. Även andra kambrosiluriska bergarter, exempelvis sandsten och sandstensskiffrar har utnyttjats. Alunskiffer återfinns dock inte på Gotland. I denna rapport används för enkelhetens skull begreppet kalkstensindustri i med underförstådd syftning på det industriella utnyttjandet av hela den 3 www-markinfo.slu.se/sve/mark/berggr.html 11

12 kambrosiluriska berggrunden, d.v.s. även av andra bergarter än kalkstenen. Med begreppet Öländsk stenindustri avses även alunbruken, som ju utgått från stenråvara, trots att de normalt räknas till den kemiska industrin. Med kalkindustri avses bränning och malning av kalksten. Svensk kalkindustri Från att ha utnyttjats som byggnadsmaterial i gravar och fornborgar under förhistorisk tid, började den svenska kalkstenen att användas som byggnadssten och för murbruksframställning då den europeiska kyrkobyggnadskonsten nådde landet i tidig medeltid. Det är inte klarlagt vilken betydelse kalkstenen och kalk haft som handelsvara för Sveriges olika kalkstensregioner i förindustriell tid. Det är dock känt att sand- och kalksten skeppades till Sverige och kontinenten från Öland och Gotland redan under medeltiden. En medeltida export av bränd kalk från Gotland är också konstaterad, medan en dylik för Ölands del tycks vara belagd först år Från mitten av 1600-talet blev kalkbränning en stor näringsgren på Gotland. En bidragande orsak till detta var att ön från 1658 tillföll Sverige, en kalkfattig stormakt med intentioner att bygga palats och städer i sten. Medan kalkbränningen på Gotland kom att bli ytterst betydelsefull under 1700-talet, tycks den relativt omfattande kalkbränning som förekommit på Öland nästan upphöra vid samma tid. Konkurrensen från andra regioner i stormakten, torde ha varit en orsak, vedbrist en annan. Under 1700-talet var det främst i de två nordligaste Ölandssocknarna som kalkbränningen hade någon betydelse. Då Carl von Linné besökte ön år 1741 omnämner han dock kalkbränning även på andra orter. Bl.a. skildras kalkbränning med alunskiffer som bränsle i hans kortfattade (men intressanta och underhållande) berättelse från alungruvorna i Möckleby. Från början av 1800-talet försköts kalkproduktionens huvudområde till sydvästra Öland, där skiffern fick ersätta veden som bränsle. På norra Öland utvecklades istället kalkstensbearbetningen, med ett omfattande stenskureri i allmogens regi och flera större stenhuggerier. 5 Vid mitten av 1800-talet tillkom ett nytt stort användningsområde för kalken: som jordförbättringsmedel. Länge användes bränd kalk som släcktes hemma på gården, men från talet började den släckta kalken att ersättas av kalkstensmjöl. Med industrialiseringen växte också en marknad för industrikalk fram. Det ökade byggandet under slutet av 1800-talet höjde efterfrågan på byggnadskalk. Byggnadskalken kom under 1900-talet att utkonkurreras av cementen, samtidigt som en mängd olika byggnadsmaterial som innehåller kalk utvecklades. 6 Med den ökade efterfrågan på bränd kalk växte en kalkindustri fram i landets kalkstensregioner under andra halvan av 1800-talet. Omkring år 1900 fanns drygt 70 kalkbruk i Sverige, som sysselsatte ca arbetare. Kalkbruken var fördelade på 13 län. Flest anläggningar fanns i Skåne och därefter kom Skaraborgs, Örebro och Gotlands län. Idag torde det finnas omkring ett femtontal kalkfabriker i landet som framställer kalkstenmjöl och bränd kalk *. 7 4 Hidemark, Palmstierna, Landin, Palmstierna, Landin Gullander, Persson, * Svenska mineral 6 anläggningar, Nordkalk 8 anläggningar, samt några mindre aktörer 7 Sellergren, Nordisk familjebok, 1910 (kalk). 12

13 Kalktillverkning Kalk framställs genom bränning av kalksten. Den brända kalken kan levereras till avnämaren som osläckt styckekalk, eller redan i producentledet släckas med vatten till släckt kalk. I äldre tider tillverkades kalken framförallt i mindre kvantiteter i tillfälliga gropar eller milor. På 1600-talet började alltfler murade, permanenta ugnar att uppföras. Bränningen var periodisk. Kalkstenen staplades upp inne i ugnen som sedan murades igen. Efter ett par dygns eldning kunde ugnen rivas och då den brända stenen svalnat efter ytterligare ett par dagar kunde den plockas ut. Som bränsle användes ved. Med industrialismen utvecklades olika modeller av ugnar för kontinuerlig bränning, t.ex. schaktugnar, ringugnar och roterugnar. De kontinuerliga schaktugnarna liknade en masugn och matades med kalksten ovanifrån under det att bränd kalk rakades ut vid ugnens fot. Under 1800-talet blev alunskiffer och stenkol vanliga bränslen. 8 Fig. 4. Rivning av fältugn i Degerhamn, augusti (Foto: Joh. E Thorin, Kalmar läns musems arkiv) Då en större marknad för bränd kalk växte fram under 1800-talet, började man i de områden i Sverige där alunskiffer och kalksten förekommer parallellt att utveckla en mer storskalig bränning av kalk i skiffereldade fältugnar. Ugnen, som kunde ha en ungefärlig storlek av 5 x 10 meter, byggdes upp som ett bås av kalksten eller skiffer. Inne i båset staplades ca 6 8 lager kalksten upp växelvis upp med lika många skikt av rostad och krossad skiffer. Öppningen framåt murades igen med ett bröst. I den nedre delen av bröstet gjordes en eller ett par kanaler där vedträn lades in. De fungerade som vekar då ugnen skulle antändas. Mellanrummen mellan ugnsväggarna och den staplade stenen fylldes med skifferaska. Ugnen täcktes med ett tak som bestod av en toppig vall av skiffer och kalksten, samt slutligen med jord. Vekarna stacks i brand och antände det understa skifferlagret. Ugnarna brann sedan i 8 14 dagar, innan bröstet kunde rivas och den avsvalnade stenen plockas ut. 9 8 Nationalencyklopedin, 1993 (kalk ). Uppfinningarnas bok, Killig, Die Verwertung..., Muntl. G Wahlgren. 13

14 Svensk cementindustri I Sverige användes under och 1800-talen begreppet cement för att beteckna hydrauliskt kalkbruk eller de olika hydrauliska tillsatser som kunde tillsättas bruket, som bränd alunskiffer, krossad tegel eller krossad slagg. Christoffer Polhem skall t.ex. ha använt sig av alunskiffermurbruk vid bygget av Trollhätte slussar år Den första svenska fabriksmässigt framställda cementen av denna typ tillverkades vid Garphyttans alunbruk mellan år 1780 och Kring år 1800 började modern cement, s.k. portlandcement, att tillverkas i England. Kalksten brändes då tillsammans med andra beståndsdelar, som lera, märgelsten, slagg och/eller sand, varvid råmaterialen sintrade till en massa som maldes till cementmjöl. Under 1800-talet experimenterades med olika råmaterial och metoder. Från 1860-talet började cement i allt större utsträckning importeras och användas i Sverige. Till en början främst inom anläggningsbyggande och i de framväxande industrierna, men snart även i bostadsbyggandet i de expanderande städerna. 10 Enligt Uppfinningarnas bok, utgiven år 1873, salufördes vid denna tid cement tillverkad i Sverige dels i form av bränd och malen alunskiffer, dels i form av en blandning av sådant alunskiffermjöl och kalk. Den senare tillverkades vid Nygård utanför Vänersborg och gick under benämningen Vargöcement. Samtidigt omnämns att en fabrik för tillverkning av svenskt cement är under anläggning, men att den ännu inte utskickat något fabrikat på marknaden. Denna fabrik hade startats år 1872 i Lomma i Skåne av Skånska Cementaktiebolaget. År 1888 byggde man en ny fabrik intill företagets kalkstensbrott i Limhamn dit hela produktionen flyttades några år in på 1900-talet. Visby Cementfabrik grundlades år 1883 och år 1886 bildades Ölands Cement AB i Degerhamn. Under 1880-talet infördes importtullar på cement som bidrog till att ett tiotal cementfabriker tillkom i Västergötland, Skåne och på Gotland under 1890-talet och 1900-talets första årtionden. Fabrikerna tillverkade främst för inhemskt bruk, men även för export. Som mest fanns 14 cementfabriker i Sverige, som alla uppköptes av eller gick samman med Skånska Cementaktiebolaget. Flera av dem nedlades på 1930-talet. I början av 1960-talet ägdes sex av landets åtta cementfabriker av Skånska Cement. Ölands Cementfabrik och Gullh ögens Bruk i Skövde blev de konkurrenter som sist, omkring år 1970, inkorporerades i Cementakoncernen. Flera fabriker nedlades på 1970-talet och idag är bara fabrikerna i Degerhamn, Skövde och Slite i drift. 11 Cementtillverkning Huvudmomenten vid cementproduktion, då stenen väl är bruten och krossad, är malning av råmaterialet till råmjöl/råmassa, bränning av råmjölet/råmassan till klinker och malning av klinkern till cement. Inom cementtillverkningen skiljer man mellan våt och torr metod, beroende av huruvida råmaterialen mals och blandas i torrt eller vått tillstånd. Karakteristiska för cementfabrikerna är de silos som används för lagring av råmassa, klinker och cement. Vid de cementfabriker som uppfördes under 1800-talet tillverkades cementen genom att råmjölet/råmassan formades till cementtegelstenar som därefter brändes, vanligen i schaktugnar eller ringugnar. Tillverkningsprocessen rationaliserades därför avsevärt då roterugnar, liggande cylindriska och roterande ugnar, infördes. I roterugnen, som uppfanns år 1885, pumpas råmassan eller råmjölet direkt in i ugnen, där massan sintrar till cementklinker i form av svartgrå bollar. Sveriges första roterugn startades i Klagshamns cementfabrik år använde man sig av roterugnar vid åtta av nio svenska cementfabriker Uppfinningarnas bok, Larson, Åberg, Laulajainen, Nordisk familjebok, 1905 (cement). Larson, Larson, Nordisk familjebok 1905 (cement). 14

15 Svensk alunindustri Alun är ett s.k. dubbelsalt, kaliumaluminiumsulfat, som använts för industriellt och medicinskt bruk sedan antiken. De främsta industriella användningsområdena har varit som garvämne, som betmedel vid färgning och vid ytbehandling av papper. Alun kan bl.a. framställas ur alunskiffer, som fått sitt namn just av detta. Alunskiffer har ett högt organiskt innehåll och kan därför även användas som bränsle. I vissa alunskiffrar har det organiska innehållet en sådan sammansättning man kan utvinna olja ur skiffern. I Sverige fanns ett skifferoljeverk i Kvarntorp i Närke i drift mellan 1942 och 1966, som under en period även extraherade uran ur skiffern. Alunskifferaska har även använts som en huvudråvara vid framställningen av cement och lättbetong. 13 Den första kända svenska alunproduktionen tycks ha skett år 1588 vid Dylta svavelbruk i Närke. Skandinaviens äldsta egentliga alunbruk, startades år 1637 vid kalkbruket i Andrarum, Skåne. Under 1700-talet startades flera alunbruk i Sverige, de flesta av dem i anslutning till de västgötska platåbergen. Den växande europeiska textilindustrin utgjorde en bakomliggande förutsättning för dessa alunbruk. Alunbruken var för sin tid storskaliga industrier som i huvudsak tillverkade för export. Under och 1800-talen fanns ett tiotal alunbruk i Sverige. Vid alunbruken tillverkades även vitriol och slamfärger. Under 1800-talet ersattes det alun som tillverkades vid alunbruken med alun och andra närbesläktade ämnen som framställts på syntetisk väg. Sveriges första fabrik för tillverkning av syntetisk alun startades år 1885 i Helsingborg. Under det tidiga 1900-talet anlades liknande fabriken även i Falun och Landskrona. Andrarums alunbruk lades som sista kvarvarande svenska alunbruk ned år Svenska alunbruk Namn Period Ungefärlig produktion* (Dylta svavelbruk, Närke alun liten biprodukt) Andrarums alunbruk, Skåne tunnor/år Lovers alunbruk, Öland/Småland tunnor/år Oltorps alunbruk, Västergötland tunnor/år Mölltorps alunbruk, Västergötland tunnor/år Kavlås alunbruk, Västergötland tunnor/år Garphytte alunbruk, Närke Latorps/Beathe Christine alunbruk, Närke tunnor/år Hönsäters alunbruk, Västergötland tunnor/år Ölands alunbruk, Öland tunnor/år Carlsfors alunbruk, Västergötland tunnor/år Källa: De skandinaviska alunbruken av Elof Stoltz. * Gäller medeltal under från varandra skilda perioder, se Stoltz artikel Stoltz, Larson, Killig, Informationsskylt vid Andrarums alunbruk. Stenlund, Rödfötter. 15

16 Aluntillverkning Vid aluntillverkningen rostades den brutna och krossade alunskiffern i s.k. fyrar. Fyrarna var noggrant staplade högar där nybruten skiffer, bränd skiffer från eldstäderna, samt urlakad och våt rödfyr varvades. Vid Andrarums alunbruk, där fyrarna var 6 x 24 meter till ytan och 6 meter höga, tog arbetet med att lägga dem ett par veckors tid. Fyrarna antändes med hjälp av ris och brann i ett par månader. Då fyrarna rivits ut, tippades det rödbrända skifferkrosset i timrade grunda bassänger, lutkar, där det lakades ur i flera omgångar under några dagar. 15 Fig.5. Aluntillverkning. (Ur Uppfinningarnas bok, 1873) Den erhållna råluten samlades upp i en brunn där den fick klarna och leddes sedan via pipstockar till invändigt blyklädda pannor, antingen öppna pannor eller s.k. flamugnspannor, där den indunstades under två dygn. Under indunstningen reagerade den i luten ingående järnvitriolen med syre, varvid ett ockragult pulver, alunslam, utfälldes. Då råluten koncentrerats tappades den i ett stort kar, svalkar, där alunslammet fick sjunka till botten. Slammet kunde sedan avyttras som gul slamfärg. Genom tillsats 15 Uppfinningarnas bok, Nordisk familjebok, Killig Några anteckningar, Larson, Stenlund, Rödfötter. Informationsskylt vid Andrarums alunbruk. 16

17 av gult blodlutsalt erhölls en grön färg och genom rostning en röd. Även rödfyren skall ha malts och sålts som rödfärg. 16 Innan luten svalnat, leddes den vidare till i jorden inmurade fyrkantiga och brädbeklädda cisterner, saffianskar, där den kristalliserade till saffian, d.v.s. små, järnhaltiga alunkristaller. Detta råalun tvättades med kallt vatten och s.k. moder- eller mutterlut (lut ur vilken alun kristalliserat) i vaskhuset. Råalunet löstes sedan i minsta möjliga mängd vatten och omkokades i en raffineringspanna. Den mättade lösningen hälldes på manshöga, lätt koniska träfat, växtbingar, i packhuset och efter ca 14 dagar hade den kristalliserat. Träfatet demonterades, alunkonen togs ut och bröts sönder i mindre delar. Därpå tycks det som man återigen tvättade, upplöste och omkristalliserade alunet. De stora, färglösa kristaller som återstod efter den slutliga kristallisationen förpackades i tunnor. 17 Den järnhaltiga moderlut som återstod i saffianskaren efter det att råalunen tagits tillvara, förenades med råluten och omkokades så att ytterligare en mängd alun kunde tillvaratas. Moderlut tillvaratogs även vid den andra omkristallisationen och vid tvättningen av alunet. Då moderlutens järnhalt var tillräckligt hög, indunstades den en sista gång och fick reagera tillsammans med järnskrot, innan den tappades på vitriolkar där järnvitriol utkristalliserades. 18 Historik över Degerhamns industrier Lovers alunskifferbrott ( ) Historik 1723 fick Öland sin första industri då landshövdingen Georg Wilhelm Fleetwood och assessorn, sedermera landshövdingen, Gustaf Fredric Rothlieb erhöll privilegium att få anlägga ett alunbruk i Södra Möckleby. På denna plats fanns både tillgång till mäktiga alunskifferlager i dagen och en bra naturlig hamn. Privilegiet gällde tre pannor och allt vad som behövdes för deras drift, bl.a. rättighet till vedfång på Småland eftersom Öland var så skogfattigt. Möjligen hade man hyst hopp om att kunna nyttja alunskiffern som bränsle, vilket dock måste ha misslyckats och vedförsörjningen blev problematisk redan från början. Redan efter två år flyttades aluntillverkningen till Loversån i Hagby socken på fastlandet, dit skiffern fick fraktas från Öland på brukets egna båtar. Brytningen av alunskiffret sysselsatte fortsatt ca 25 arbetare i Degerhamn. 19 Vid bruket på fastlandssidan byggdes fyra pannor upp inom loppet av tio år och produktionen låg på 1740-talet på omkring 800 tunnor alun årligen (ca 116 ton), dessutom tillverkades omkring 50 tunnor rödfärg årligen sysselsatte bruket ca 60 vuxna personer. Mot slutet av seklet fanns fem dubbla pannor och ca 150 personer, barn inräknade, arbetade med att framställa tunnor (ca ton) alun årligen. Brukets jakter gjorde resor med alunskiffer från Degerhamn till Hagby varje år (april okt). Bruket drogs dock med fortsatta problem beträffande vedförsörjningen. De väldiga högarna av skifferaska och den stickande röken ledde dessutom till ständiga tvister med grannarna. Vid sekelskiftet 1800 var Lovers alunbruk misskött, vilket kan ha bidragit till att ett nytt 16 Uppfinningarnas bok, Nordisk familjebok, Killig Några anteckningar, Larson, Stenlund, Rödfötter. Informationsskylt vid Andrarums alunbruk. 17 Ibid. 18 Ibid. 19 Killig Några anteckningar, Killig

18 alunbruk fick tillstånd att etablera sig på Öland år 1804, trots att ett statligt förbud mot att anlägga nya alunbruk hade utfärdats år Anläggningar Man vet idag inte hur den ursprungliga produktionsanläggningen vid Ölands första alunbruk såg ut, eller exakt var den var belägen. Troligen var det en mindre anläggning, närmast av försökskaraktär. Man vet att en försöksanläggning sattes upp på fastlandet redan sommaren 1724 och att denna utbyggdes i rask takt de följande åren. 21 Fig.6-7. T. v. Degerhamn år T. h. Degerhamn år En karta över Södra Möckleby från 1736 visar två alungruvor, båda av tämligen blygsam omfattning (fig. 6; nr 29 och nr 30). Den södra uppges vara nyligen upptagen. Intill det norra skifferbrottet, som är något större än det södra, syns en schematiskt framställd klunga om åtta hus hus till bruksfolket. Man kan anta att den äldsta produktionsanläggningen också varit belägen i närheten av det norra brottet. Mellan husen och brottet finns en hög med gruvavfall. Kartan visar också de två bryggor som byggts nedanför respektive skifferbrott. En något mer detaljerad bild ges av två varandra mycket lika kartor från 1804 respektive 1807 som förmodligen upprättats med anledning av att det nya alunbruket, Ölands alunbruk, vid denna tid etablerades strax söder om Lovers skifferbrott. Skifferbrotten (fig. 7; nr 1) hade nu brutits under en längre tid och således blivit större. Den norra bryggan (nr 10) uppges vara Lofvers gamla bryggplan, som vid tiden iståndsätts för allmogen behov. Den södra bryggan (nr 9), som snarast är en stenpir, uppges som Lofvers nu varande brygga. Flera tomter med mindre byggnader finns med på kartan. De betecknas som Lofvers byggningsplaner med kål- och potatisland för bruksarbetarna. Den södra husgruppen framstår som mer välbyggd, varför man kan föreställa sig att dessa byggnader inrymt 20 Killig Några anteckningar, Landin, Killig Några anteckningar,

19 kontor, bokhållarens bostad och liknande. Kartan visar även det grund (nr 15), vilket långt senare skulle tjäna som fundament till den norra vågbrytaren i hamnen. Uppgifter finns om att Degerhamn redan på 1600-talet ansågs som en av de bättre hamnarna på Öland. Varor som infördes över hamnen skall ha varit sill, salt, ved, virke och kläder, medan utförseln skulle ha omfattat spannmål, kalkstensplattor och andra föremål förfärdigade av kalksten, bränd kalk, tjära, hästar och får. Informationen från de historiska kartorna indikerar att hamnen fram till brukets anläggande utgjorts av en skyddad naturlig vik och att egentliga hamnanläggningar först börjar byggas i och med att alunindustrin etableras på platsen. 22 Ölands Alunbruk/Södra bruket ( ) Historik År 1804 anlades ett nytt alunbruk ett stycke söder om Lovers alunskifferbrott. Det var ryttmästaren, sedermera landshövdingen på Öland, Axel Adlersparre och handelsmannen Theodor Foenander som detta år fick privilegium att anlägga ett alunbruk med 20 enkla pannor. Den främsta anledningen till att Bergskollegium kunde gå emot det tidigare anläggningsförbudet var att man på det nya bruket förband sig att inte använda sig av ved, utan av stenkolsblandad alunskiffer som bränsle. Adlersparre, som blev brukets huvudintressent redan 1805, lät bygga upp ett helt brukssamhälle med fabriksanläggning **, arbetarbostäder, herrgård och jordbruksrörelse på platsen. Kvalificerad arbetskraft värvades bl.a. från Garphytte och Latorps alunbruk i Närke. Driften kom igång år 1806 och år 1807 var tillverkningen redan uppe i tunnor (ca 168 ton), vilket gjorde bruket till Skandinaviens största alunbruk vid tiden. Under 1810-talet steg produktionen konstant. I början av 1820-talet uppnåddes brukets högsta årsproduktion: tunnor (ca 391 ton). År 1822 arbetade sammanlagt 322 personer vid bruket, varav 116 barn. 23 Fig. 8. Etikett till Ölands Alunbruks rödfärg. 22 Killig, ** Brukets pannor skall delvis ha tillverkats från blyplattor som legat som tak på Borgholms slott, vilket skall ha gjorts före branden 1806, se Killig Några anteckningar, Killig Några anteckningar,

20 Adlersparre fick finansiella problem och år 1828 såldes bruket på exekutiv auktion. De nya ägarna till bruket blev familjerna Mannerstråle och Reuterskjöld, och senare Robson, som ägde Aspa bruk i Närke. Bruket drevs vidare med bruksförvaltare från Aspa och med en fortsatt relativt stor produktion, vilken bl.a. avsattes till Ryssland och Tyskland. Man lyckades dock aldrig komma upp i samma produktion som på 1820-talet. Man får anta att konkurrensen med det syntetiskt framställda alunet blev allt mer kännbar med tiden. Enligt en uppgift övergick bruket mot slutet av 1800-talet till att i allt högre utsträckning bränna kalk. Kalkbränning med skiffer som bränsle hade bedrivits av båda bruken från 1820-talet, först i fyrar (milor) och senare i fältugnar såldes Ölands Alunbruk till konsul Nils Persson och direktör Julius Frosell, vilka ämnade anlägga en cementfabrik i Degerhamn. 24 Fig. 9. Karta över Ölands Alunbruk år Den grå ytan är brottet med kalk- och orstenshögar, den rosa ytan intill raden av lutkar utgör fyrbacken. Övriga rosa ytor är röd- och brännfyrshögar. Anläggningar En karta över bruket år 1841 visar hur Ölands Alunbruk tog sig ut vid tiden. Kartan är detaljerad, men delvis svårläst. Det röda färgpigment som använts vid färgläggningen av byggnaderna har troligen mörknat med tiden och många av siffrorna är idag oläsliga. En utförlig plan över den centrala fabriksanläggningen år 1825 finns redovisas i en av Franz Killigs artiklar. Pla nen är renritad i något rekonstruerat skick av Killig, vilket lämnar vissa oklarheter beträffande dess källvärde. I sina huvuddrag överensstämmer dock 1825 års plan och 1841 års karta. Då Ölands Alunbruk såldes till cementfabriken år 1886 upprättades åte r en karta över området. Förändringarna i byggnadsbeståndet från 1841 års karta är små. Några mindre uthus hade tillkommit. I områdets sydligaste ände hade vissa ändringar gjorts: avvattningsdiket hade lagts om, den södra arbetarlängan och några verksbyggnader hade försvunnit. Förändringarna kan ha föranletts av att ett nytt brott tagits upp söder om bruksområdet. Spårvägarna hade lagts om mot det nya brottet. Den långa raden av lutkar redovisas inte på kartan från Karta 4, som återfinns som bilaga, är ett försök till sammanställning av information från de olika kartorna. Fabriken låg väster om stenbrottet. Vattnet togs företrädesvis ifrån den s.k. kvarnbäcken, en högt belägen källa. Vid låg vattenföring fick man använda sig av ett väderkvarnsdrivet pumpverk 24 Killig Några anteckningar, Killig Landin,

21 (karta 4; nr 01) och pumpa upp grund- eller sjövatten. Vattnet magasinerades i två dammar (nr 02, nr 03). På spårvägar, rälvägar, forslades stenen till fyrbacken där den lades upp till fyrar. Den färdigbrända rödfyren urlakades i lutkaren (nr 05). Råluten samlades sedan upp i en lutbrunn (06). I nära anslutning till denna fanns ett mutterkar (nr 07), ett lutkar (nr 08) och en lutvind (nr 09). Den exakta funktionen av dessa anläggningar har inte kunnat klarläggas i detta arbete. Lutens flöde i processen var som tidigare framgått relativt komplicerad. Möjligen blandades rålut från lutbrunnen och mutterlut från mutterkarets till lämplig styrka i lutkaret, varefter den färdiga blandningen magasinerades på lutvinden innan den fylldes på pannorna. Killig uppger att luten från lutkaren samlades på lutvinden. Efter kokning på pannorna i pannhuset (nr 10) tappades luten först på något av de tre svalkar som fanns i svalkarshuset (nr 11), och därefter på saffianskar i karhuset (nr 12). Det fanns 39 stycken saffianskar och 16 stycken vitriolkar i karhuset. Mutterluten samlades upp i en mutterbrunn (nr 13) i anslutning till vaskhuset som låg i den norra änden av packhuset (nr 14). Den renade saffianen omkokades i raffineringspannnan (nr 15) och fick slutligen kristallisera på de runda faten i packhuset. På motsatta sidan om bruksgatan låg vedbodar, stöphus och tunnbindareverkstad (nr 16), samt en kalkbod (nr 17). Stöphusets funktion skall troligen kopplas till reparation och/eller nytillverkning av brukets blypannor. Det fanns även ett rödfärgshus (nr 18) ett virkeshus/förråd (nr 19), en smedja (nr 20), och en slöjdebod. Fig. 10. Franz Killigs plan över fabriken år På 1841 års karta finns sex bostadslängor och en mindre arbetarbostad utritade (nr 21). Den mindre bostaden, det s.k. Melenska huset, skall ha fungerat som förmansbostad. Bostadslängorna var 21

22 uppförda i två våningar och lägenheterna bestod av ett rum som också fick användas som kök. I nära anslutning låg också brukets mangårdsbyggnad som inrymde brukskontor, bruksbod och tjänstemannabostäder (nr 22). För försörjningen av de anställda drevs ett stort jordbruk och Adlersparre skall dessutom ha bedrivit kvarnrörelse vid bruket. I anslutning till huvudbyggnaden fanns ladugård (nr 23), spannmålsmagasin (nr 24), brygghus (nr 25) och potatiskällare (nr 26). Arbetarna själva hade också möjlighet att ha egna land och hålla djur. En särskild ladugård för bruksfolkets kreatur fanns år Fig. 11. Ölands Alunbruk år 1900, då sedan 14 år i cementfabrikens ägo (Ur Killig, 1926.) Fig. 12. Kontorsbyggnaden/Mangårdsbyggnaden till Ölands Alunbruk, Sunbo eller Gröna byggningen, innan flyttningen Ladugården till vänster och spannmålsmagasinet till höger (Kalmar läns museums arkiv.) 25 Killig Några anteckningar, Fernstedt,

23 Lovers Alunbruk ( ) och AB Siluria ( ) Historik Då Ölands Alunbruk tillkom blev detta bruk naturligtvis en svår konkurrent för Lovers Alunbruk. Ölands Alunbruk var en modern och rationell anläggning, men framförallt ägde man fördelen av att ligga i anslutning till såväl råmaterial som bränsle. Vid Lovers Alunbruk på fastlandssidan eldade man redan år 1823 med alunskiffer och 1841 ansökte man om att få flytta hela bruket till Öland. Då detta beviljades skeppades såväl inventarier som många av byggnaderna över till Degerhamn. Fabriken förlades uppe på landborgen i anslutning till skifferbrottet. Räkenskaperna 1855 visar tunnor alun (ca 145 ton) och 150 tunnor vitriol. 26 Den vikande lönsamheten blev kännbar även för Lovers Alunbruk, som förmodligen alltmer övergick till kalkbränning innan bruket 1875 såldes av sina dåvarande ägare, Winberg & Meijer i Karlshamn, som innehaft bruket sedan 1832, till ett nybildat bolag: AB Siluria. Det nya bolaget ämnade fortsätta den tidigare produktionen av alun, vitriol, rödfärg och bränd kalk, men samtidigt utöka den med tillverkning av skiffermjöl och byggnadssten tillverkades 380 tunnor alun (ca 55 ton), 200 tunnor vitriol och 316 tunnor rödfärg vid sidan av de tunnorna osläckt kalk. I ett cirkulär till aktieägarna år 1878 meddelar bolaget att aluntillverkningen upphört och att arbetarna överflyttats till kalkbränningen. Några arbetare tycks ändå ha blivit kvar i den tynande aluntillverkningen. Ännu i början av 1880-talet säljer bolaget alun. Möjligen kunde man leva på gamla lager eller på att upparbeta gamla lutar. Man producerade dock främst osläckt kalk, skiffermjöl och huggen/slipad kalksten köptes bolaget, med anläggningar, utmål och övrig mark, av konsul Nils Persson och direktören Julius Frosell, vilka följande år även inköpte Ölands Alunbruk. Man hade för avsikt att anlägga en cementfabrik i Degerhamn. 27 Fig. 13. Den f.d. kontorsbyggnaden till Lovers Alunbruk/AB Siluria, Bergsbyggningen, som revs på 1990-talet. Utsnitt ur flygbild från (Foto: AERO-Material, Nordiska museets arkiv.) 26 Killig Några anteckningar, Stoltz, Killig Några anteckningar, Stoltz, Stencil från G Wahlgren. 23

24 Anläggningar 1886 års karta över cementbolagets nyförvärvade egendomar, utvisar även Lovers Alunbruks/AB Silurias f.d. ägor. Trots att även denna karta lämnar en del övrigt att önska beträffande läsbarheten, framgår anläggningarnas huvudsakliga disposition tydligt. De två brotten hade år 1886 bundits samman till ett som väsentligen utökats mot söder jämfört med kartan från år Förutom detta är den mest påtagliga förändringen från 1807 års karta att en fabriksanläggning tillkommit ett stycke söderut från de gamla byggningsplanerna. På fabrikstomten låg, förutom det Gamla kontoret med arbetarbostad (karta 5; nr 30) och en tunnbinderiverkstad med smedja (nr 31), en fabriksbyggnad (nr 32) som bl.a. inrymde kalksikthus, vitriolhus och lutbrunnshus. Lutkaren (nr 33) finns utritade på kartan, men uppges vara förstörda. Lovers bruks gamla byggningsplaner fungerade huvudsakligen fortfarande som boningstomter. På den södra tomten låg direktörsbostaden. En ny tomt och en handelsbod hade tillkommit i samma område som de äldre tomterna. Flera spårvägar finns inritade på kartan, bl.a. en dubbelspårväg ned till hamnen. Intill den södra bryggan hade utfyllningar gjorts som bebyggts med några mindre packhus. Ölands Cement AB/Cementa AB (1886 ) Historik Ölands Cement AB konstituerades i november Med i bolagets första styrelse satt bl.a. polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld, vilket kan ha medverkat till att bolagets varumärke kom att prydas med en isbjörn. Bolagets första åtgärd var att inköpa de öländska alunbrukens områden. I och med att de båda bruken uppgick i samma företag, myntades den folkliga benämningen Södra bruket för Ölands Alunbruks f.d. område. De tidigare bolagens produktion av bränd kalk, kalksten, kalkstensmjöl, alunskiffermjöl, alun och slamfärgspigment fortsattes samtidigt som man inledde arbetet med att anlägga en cementfabrik. Under år 1887 skall 900 man ha varit engagerade i fabriksbygget, enligt uppgift ur ett brev från en av arbetarna till brodern i Amerika. 28 Då cementfabriken igångsattes i januari år 1888, visade det sig att man valt en dålig tillverkningsmetod som baserades på bränd kalk. Då man insåg att man var tvungen att basera produktionen på obränd, mald kalksten blev man dels tvungna att bygga om fabriken under att par års tid, dels anlägga ett nytt kalkstensbrott ute på Alvaret. Man kunde dock producera fullgod cement redan från hösten I tillverkningen behövdes även lera som råmaterial, varför man inköpte Påboda lertag på fastlandet. Efter några få års fungerande drift fick man problem med avsättningen av cementen och driften inställdes under mer än ett års tid åren År 1895 ombildades företaget till Ölands Nya Cementaktiebolag. Med det nya bolaget följde en period av nyinvesteringar, om- och utbyggnader av såväl fabrik som samhälle. Kalkbränningen fortgick alltjämt vid sidan av cementtillverkningen, medan alunproduktionen måste ha upphört i slutet av 1890-talet. Enligt en uppgift i litteraturen tillverkades 65 tunnor alun vid Ölands Alunbruk år Samma år nämns en utskeppning av alun för sista gången i Degerhamns hamnböcker. 29 En betydelsefull modernisering genomfördes 1909, då en 30 meter lång roterugn installerades. Tillverkningskapaciteten blev då ton cement per år. Man kunde därmed frångå användningen av lera, som hade behövts för att forma råmassan till tegelstenar. Leran utbyttes mot skifferaska, vilket innebar att rödfyrshögarna började minska i utbredning. Det skall främsta ha varit rödfyren från Ölands Alunbruk som utnyttjades i processen, då den ansågs ha en högre kvalitet. År 1911 uppfördes en masugn i syfte att ur skiffer och kalksten utvinna cyankalium. Försöket misslyckades, varför man istället under åren 1912 och 1913 producerade tackjärn i masugnen, varefter den nedlades. 28 Killig, Stencil från G Wahlgren. Muntl. G Wahlgren (ang. benämningen Södra bruket ) 29 Killig, Stoltz, Stencil från G Wahlgren. Muntl. G Wahlgren (ang. uppgift om sista utskeppning). 24