Förord 4. Inledning 6

Transkript

1 Innehåll: rapport nr 34/2011: KLIMATPOLITIK och FULL SYSSELSÄTTNING Förord 4 Inledning 6 1. En progressiv strategi: klimatpolitik och full sysselsättning Klimatpolitiken plattform för progressiv renässans Politik för full sysselsättning: några utgångspunkter Nyliberal klimatpolitik ett politiskt paradigm under press Klimatpolitik och sysselsättning: Några svenska erfarenheter Det gröna folkhemmet: en samlad strategi för miljö och sysselsättning Miljödrivet näringsliv och miljöteknikexport en chans för en ny politik Aktiv arbetsmarknadspolitik som klimatpolitik Slutord: Klimat och full sysselsättning vägen framåt 37

2 rapport nr 34/2011: KlIMAtPolItIK och full sysselsättning författare: lena sommestad ArbetArrörelsens tankesmedja barnhusgatan 16 3 tr stockholm ArbetArrorelsenstAnKesMeDjA.se Info@ts.lo.se tryck: lo-tryckeriet stockholm APrIl 2011 Isbn:

3 rapport nr 34/2011 KLIMATPOLITIK och FULL SYSSEL- SÄTTNING Av Lena Sommestad 3

4 Förord Socialdemokratins politiska ledarroll när det gäller sysselsätt - ningen har försvagats under lång tid. Jobben blev den viktigaste frågan i valet 2006, men det var Moderaterna som genom sin nyuppfunna definition av utanförskapet och arbetslinjen kom att sätta ramarna för debatten. Inför valet 2010 misslyckades Socialdemokraterna med att göra villkoren i arbetslivet till en huvudfråga. Trots en arbetslöshet som letat sig upp kring 7-8 procent, handlade valrörelsen om allt annat än det som just nu händer på arbetsmarknaden. Arbetarrörelsens Tankesmedja har efter valet 2010 initierat en rapportserie som behandlar frågan om full sysselsättning. Rapporterna ingår i ett större projekt med samlingsrubriken Socialdemokratins utmaningar. Ambitionen är att ur olika perspektiv försöka diskutera vad som händer i arbetslivet och på arbetsmarknaden; vilka jobb som växer fram och hur människor påverkas när arbetslivets villkor förändras. Kan vi komma tillbaka till full sysselsättning? På vilka sätt kan sysselsättningen främjas? Vilken typ av efterfrågepolitik och utbudspolitik krävs, och vilken politik är möjlig att föra idag? Vilken roll spelar utbildning och den ekonomiska politiken? Hur ser det nationella handlingsutrymmet egentligen ut? Och hur förändras villkoren för dem som i dag befinner sig i arbete med den radikala nedmontering som sker inom a-kassa och sjukförsäkring? Vi har bett utredare, forskare, debattörer och arbetarrörelsen närstående personer att bidra med kortare eller längre rapporter och essäer på detta breda och viktiga tema. Vår förhoppning är att dessa ska få en bred spridning inom arbetar rörelsen och sporra till förnyade diskussioner om hur socialdemokratin kan återta det politiska initiativet när det gäller arbetsmarknadens funktionssätt. Socialdemokratin är i trängande behov 4

5 av en både konkret och principiell debatt kring dessa centrala frågor. För innehållet i varje rapport ansvarar respektive författare. Men för att sparka igång en bred diskussion, är vi många som bär ansvaret. Denna rapport, skriven av Lena Sommestad, professor i ekonomisk historia, tar sin utgångspunkt i att ett varmare klimat kommer att driva fram stora förändringar i näringslivets struktur och därmed i sysselsättningen. Sommestad menar att klimatfrågan kan skapa en plattform för en progressiv renässans, inte minst inom sysselsättningspolitiken. En omställning av samhällsekonomin främjas av en jämlik inkomstfördelning, bra sociala trygghetssystem, god utbildning och en aktiv arbetsmarknads politik. Om höga klimatmål ska nås måste staten stärka sitt ansvar för samordning, långsiktighet och stabil efterfrågan. Statens företag bör ha en mer drivande roll och klimatomställningen främjas med rimlig försörjning av riskkapital. Dagens dominerande klimatpolitiska modell, med marknadskonkurrens och utsläppshandel i fokus, framstår mot denna bakgrund som alltmer otillräcklig. Avregleringarna i energisektorn bör omprövas. Långsiktigt bör den klimatrelaterade sysselsättningspolitiken vara en del av en långsiktig politik för hållbar samhällsutveckling. Stockholm i april 2011 Arbetarrörelsens tankesmedja Kajsa Borgnäs Projektledare Anne-Marie Lindgren Utredningschef 5

6 Inledning Allt oftare nämns klimatfrågan tillsammans med sysselsätt - ningspolitiken. Det är en självklar koppling. Ett varmare klimat kommer att driva fram stora förändringar i näringslivets struktur och därmed i sysselsättningen. Politiken måste anpassas för att hantera både ett varmare klimat och kraven på omställning till en mer klimateffektiv produktion och konsumtion. Det råder på ytan stor politisk enighet i Sverige om att klimatförändringarna ska mötas offensivt och ses som en möjlighet att utveckla en miljödriven tillväxt med nya företag, gröna jobb och nya typer av export. Den borgerliga regering - en har till exempel fortsatt de satsningar på miljöteknik export som drevs av Socialdemokraterna fram till 2006, bl.a. med konceptet Symbiocity. Under denna yta av enighet finns emellertid stora skiljelinjer i borgerlig och social - demokratisk syn på klimatpolitik och sysselsättning. Hittills har dessa skiljelinjer sällan lyfts fram. Inte heller har Social - demokraterna formulerat någon samlad socialdemo kratisk sysselsättningsstrategi i relation till klimatföränd ringarna. Socialdemokratiska strategidokument för klimatpolitiken som Klimatplattform för Socialdemokraterna (2008) belyser pro blem et. Här betonas socialdemokratiska profilfrågor som rättvis fördelning, gröna jobb och aktiv statlig investeringspolitik. De klimatpolitiska målen sätts högt. Programmet som helhet saknar emellertid en tydlig ideologisk profil. Frågan om klimat och sysselsättning får litet utrymme. En samlad bedömning är att socialdemokratisk klimatpolitik ofta har haft fokus på teknikaliteter som kvantitativa mål, design av 6

7 ekonomiska styrmedel och val mellan olika energitekniska lösningar. När det gäller den ideologiska ramen har Social - demokraterna valt att i stort sett acceptera det nyliberala ekonomiska paradigm, som under det senaste decenniet har dominerat klimatpolitiken, i EU och globalt. Det har varit svårt att uppfatta en progressiv särart i svensk social - demokratisk klimatpolitik. Budskapet i denna rapport är att Socialdemokraterna skulle ha mycket att vinna på att förankra klimatpolitiken i en bredare socialdemokratisk strategi för jobb och välfärd. Klimatpolitik handlar om långt mer än klimatmål, energiteknik och marknadsrelaterade styrmedel. Den handlar om hur ett hållbart samhälle kan växa fram ur en politik för jämlikhet och social rättvisa, internationell solidaritet, full sysselsätt - ning och meningsfulla, bra jobb. Den handlar om strategier för välfärd och tillväxt. Den handlar om de idéer som bär demokratin och statens roll i samhällsekonomin. Detta, i sin tur, betyder att klimatpolitik inte bara ska vara en fråga för specialintresserade. Den ska väcka engagemang hos aktörer på samhällslivets alla områden från fackföreningar till kommuner och näringsliv. Huvudsyftet med denna korta rapport är att frilägga idégrunden för en mer offensiv socialdemokratisk sysselsätt - ningspolitik, med klimatet i fokus. I det första avsnittet presenteras de progressiva idéer som ryms i aktuell klimatpolitisk debatt samt några utgångspunkter när det gäller svensk politik för full sysselsättning. I det andra avsnittet diskuteras brister i dagens nyliberala klimatpolitiska paradigm och förutsättningar för ett social - demokratiskt alternativ. 7

8 Avsnitt tre behandlar svenska politiska erfarenheter av relevans för en klimatrelaterad, socialdemokratisk sysselsätt - ningspolitik. Rapporten är tänkt att fungera som utgångspunkt för fortsatt debatt och formulering av konkreta politiska förslag. Det finns skäl att betona att den inte täcker in alla de sakpolitiska områden som klimatpolitiken berör från energiproduktion, jordbruk och industri till bostäder, transporter och samhällsplanering. Inte heller behandlas klimatpolitiken i hela dess politiska komplexitet, från global till lokal nivå. Här rekommenderas istället den växande speciallitteraturen på området. Några tips finns i referensförteckningen. 1 8

9 1. En progressiv strategi: klimatpolitik och full sysselsättning 1.1. Klimatpolitiken en plattform för progressiv renässans I socialdemokratiska kretsar betraktas klimat- och miljöpolitiken ofta som ett politikområde i marginalen. Utgångspunkten för denna rapport är att detta är ett stort misstag. Klimat- och miljöpolitiken rymmer en progressiv potential som arbetarrörelsen har skäl att ta till vara. Den progressiva potentialen handlar inte bara om klimatproblemet i sig, som hotar att slå hårdast mot världens fattiga och mest utsatta. Viktigast är att klimatförändringarna idémässigt öppnar dörren för en progressiv renässans. På samma sätt som sociala klyftor, maktlöshet och ojämlikhet en gång drev fram arbetar rörelsens fackliga och politiska kamp, så är klimatproblemet vår tids påminnelse om avigsidorna med en oreglerad kapitalism. Precis som människor under 1900-talets början insåg att demokratin måste stärkas för att förhindra växande fattigdom och en alltför långtående exploatering av mänsklig arbetskraft, så inser människor i dag behovet av en starkare demokrati för att skydda atmosfär och ekosystem. Klimatpolitiken liksom den klassiska, socialdemokratiska välfärdsmodellen bör ses som en del av en övergripande politik för hållbar samhällsutveckling. Klimatpolitiken skapar en ny plattform för att lyfta de värden som förknippas med en stark välfärdsmodell: jämlikhet, demokrati och medborgskap, generell välfärd, full sysselsättning och en aktiv arbetsmarknads- och näringspolitik. 9

10 Det är knappast någon slump att en lång rad socialdemo - kratiska profiler har bidragit till framstegen i arbetet för miljö och hållbar utveckling; från Olof Palme, Gro Harlem Brundtland och Margot Wallström till internationellt aktiva svenska miljöministrar som Birgitta Dahl, Anna Lindh och Kjell Larsson. Viktigast av dem alla är Gro Harlem Brundtland. Begreppet hållbar utveckling som lanserades i Brundtlandrapporten Our Common Future (1987) blev från 1990-talet utgångspunkt för en helt ny process av multi-laterala förhand - lingar om miljö och hållbar utveckling. FN-mötet för miljö och utveckling i Rio 1992 lade grunden. Sedan dess har idén om en hållbar samhällsutveckling ständigt vuxit i styrka, trots att begreppet hållbar utveckling de facto står i direkt konflikt med det nyliberala paradigm som har dominerat de senaste 25 årens ekonomiska politik, inom EU och globalt. I ett idéhistoriskt perspektiv kan idén om hållbar samhälls - utveckling ses som en tankens droppe som långsamt urholkar stenen eller som en idéernas underström i en liberalt dominerad ekonomisk-politisk diskurs. Ständigt återkommer i FN:s arbete argumenten från Brundtlandrapporten argument om vikten av att långsiktigt värna samhällets kollektiva nyttigheter: ekosystem, atmosfär, social tillit, hälsa och kunskap. I dag erkänns också hållbar utveckling som en central princip inom de flesta internationella och regionala organisationer, däribland EU, IEA och OECD. Fokus för dessa organisationer ligger ofta på hållbar utveckling som miljöpolitik, men i grunden finns en insikt om att begreppet hållbar utveckling också avser samhällsutvecklingen i stort, den sociala, den ekonomiska och den miljömässiga. Redan Gro Harlem Brundtland noterade att hållbar utveckling aldrig kan reduceras bara till en diskussion om fysiska 10

11 resurser, som atmosfären eller den biologiska mångfalden. Hållbar utveckling måste alltid inbegripa också den sociala jämlikheten. Kampen mot miljöförstöring kan bara nå framgång om den länkas till kampen mot ojämlikhet och fattigdom. Det växande intresset för hållbar utveckling innebär en viktig möjlighet för progressiva politiker att mer offensivt ifråga - sätta den nyliberala tillväxtmodell, som sedan 1980-talet har präglat den ekonomiska politiken. Dock har progressiva politiker hittills inte på ett mer tydligt sätt lyckats lyfta hållbar utveckling som en alternativ ekonomisk strategi. Förutsättningarna för ett sådant paradigmskifte från ny- liberalism till hållbar utveckling har dock stärkts under senare år, i takt med att klimatkrisen fördjupas och finans krisen driver fram en tydligare kritik av det nyliberala ekonomiska paradigmet. Vad handlar då kritiken av nyliberalismen om i ett klimatpolitiskt sammanhang? En del av kritiken har handlat om behovet av makroekonomisk styrning, något som ekonomen Paul Krugman har betecknat som The Return of Depression Economics (2009). I linje med denna kritik har många argumenterat för en grön, keynesiansk stimulanspolitik, en Green New Deal. Här finns ett tydligt fokus på sysselsättning (med gröna jobb ). 2 Ett annan linje i kritiken är Sir Nicholas Sterns omtalade ekonomiska analys av klimatproblemet, The Economics of Climate Change (2006). 3 Stern kritiserar framförallt den kortsiktighet som präglar dagens ekonomisk-politiska modeller. Han visar att det är lönsamt att kraftfullt bekämpa klimat- 11

12 förändringarna, om vi värderar framtiden högre än de flesta ekonomiska modeller gör i dag. En tredje viktig del i kritiken mot nyliberalismen är ett ifrågasättande av hela den tillväxtmodell, som ligger bakom marknadsliberalisering och konkurrenstänkande. Nyliberalismen bärs upp av idén att effektiv marknadskonkurrens är den viktigaste drivkraften bakom ekonomiskt välstånd. Denna idé har under de senaste 25 åren legat till grund för genomgripande reformer av globala finansiella regelverk och institutioner. Den har också satt ramarna för reformer inom EU och dess medlemsstater, från upprättandet av den inre marknaden till avregleringen av kapitalmarknader, energimarknader, infrastruktur, etc. Under senare år har dock allt fler ekonomer och andra samhällsvetare börjat ifrågasätta det nyliberala ekonomiska paradigmet. Istället för marknadskonkurrens betonas nu betydelsen av humankapital och socialt kapital. Ny forskning visar att långsiktig tillväxt skapas genom investeringar i utbildning och hälsa. Ekonomiskt välstånd främjas av en befolkning med stor produktiv potential och av väl fungerande samhällsinstitutioner. God hushållning med naturresurser kräver mer än marknadliberalisering och konkurrensmodeller. 4 Det är ur svensk synvinkel intressant att se att denna nya forskning om humankapital och socialt kapital knyter nära an inte bara till diskursen om hållbar utveckling utan också till de idéer om befolkningsstruktur, humankapital och preventiv socialpolitik som redan på 1930-talet lanserades av Gunnar och Alva Myrdal. 5 Här finns en historisk koppling mellan den svenska modellens idé om en produktiv välfärdspolitik och en modern diskurs om humankapital och tillväxt. 12

13 Den nya tillväxtforskningen öppnar spännande perspektiv. Forskare som har försökt beräkna ett lands välstånd med mer sofistikerade metoder än de BNP-beräkningar som i dag står i fokus, hävdar att så mycket som 80 procent av ett lands välstånd kan bestå av humankapital. Denna siffra refereras i den uppmärksammade Report by the Commission on the Measurement of Economic Performance and Social Progress (2009), skriven av tre internationellt ledande ekonomer: Joseph E. Stiglitz, Amartya Sen och Jean-Paul Fitoussi. Enligt Stiglitz, Sen och Fitoussi kräver en politik för hållbar utveckling att välstånd mäts på ett nytt sätt, med tyngdpunkt på verklig konsumtion och välfärd på hushållsnivå och med hänsyn till ojämlikhet i fördelning. Istället för sedvanliga BNP-beräkningar behövs statsfinansiella balansräkningar där förslitning och förstörelse av humankapital och naturkapital räknas in. Lika viktigt som att beräkna det värde som skapas på marknaden, lika viktigt är det att beräkna värdet av ekonomiska aktiviteter utanför marknaden, som till exempel barnomsorg och hushållsarbete. Sammantaget har de senaste årens debatt kring finanskris och klimatkris visat att det nyliberala paradigmet inte längre håller som ekonomisk-politisk utgångspunkt. Inte minst klimatproblemet har potential att driva fram en systemkritik, som bär långt bortom miljöpolitikens domäner. För svenska socialdemo - krater är detta både uppfordrande och hoppingivande. Här finns ett rejält utrymme att ompröva såväl den ekonomiska politiken som klimatpolitiken. Socialdemokraterna har chansen att göra klimatpolitiken till en vinnande fråga inom ramen för ett kraftfullt program för full sysselsättning. 13

14 1.2. Politik för full sysselsättning: några utgångspunkter I linje med det nyliberala paradigmets fokus på marknads - konkurrens har såväl EU som Sverige sedan 1990-talet haft ett starkt fokus på att främja tillväxt och sysselsättning genom ökad konkurrenskraft och export. Denna starka inriktning på konkurrenskraft och export har bland annat lett fram till att en viktig del av den svenska och europeiska klimatpolitiken i dag handlar om miljöteknikexport. Medan klimat investeringar på hemmaplan röner begränsad uppmärksamhet, så tävlar medlemsstater om att ligga främst på de globala marknaderna för modern miljöteknik. 6 I Sverige är utredaren Jan Edling en av dem som gjort sig till särskilt stark tolk för idén att vägen till sysselsättning och tillväxt i Sverige går via export. I boken Agenda för Sverige (2010) hävdar han att det stora problemet för svensk tillväxt och sysselsättning är att Sverige presterar sämre än andra länder på exportmarknaderna. Han menar att Sverige skulle ha haft en sysselsättningsnivå på 84 procent i dag istället för 78 procent, om Sverige hade lyckats lika bra på exportmarknaderna som de femton största EU-länderna och våra nordiska grannländer. Detta exportparadigm, så som det lyfts fram av bland andra Jan Edling, är emellertid problematiskt av flera skäl. 7 För det första finns det en begränsning i själva idén om att alla länder på samma gång ska sträva efter att växa genom export. Alla länder kan ju inte samtidigt öka sin andel av världs handeln. Exportmarknaderna kan inte heller ses som mer betydelsefulla för ekonomisk utveckling än hemmamarknaderna. Wolfgang Münchau, ekonomikrönikör på Financial Times, hör till de kritiker som under senare år har pekat på hur 14

15 EU:s medlemsstater genom att ensidigt vara inriktade mot exportmarknaden försummar att upprätthålla en god efterfrågan på den egna, gemensamma hemmamarknaden. Genom att alla medlemsstater agerar som om de vore små, öppna ekonomier vars väg till framgång går via export, har EU också försummat att ta ett rimligt ansvar för den samordning och koordination som krävs för att världsekonomin och de finansiella systemen ska fungera. EU och dess medlemsländer borde i högre grad se den egna hemmamarknaden som en resurs, menar Münchau. 8 Ett andra problem med idén om export som tillväxtstrategi är att data faktiskt inte visar något tydligt, direkt samband mellan framgångsrik export och ekonomisk tillväxt. Tvärt om. I Sverige, till exempel, var tillväxten under perioden betydligt högre än trots att exportökningen bara var marginellt högre. I EU 15 var mönst ret det omvända. Trots att exportökningen låg på samma nivå under perioden som under perioden , så föll tillväxttakten relativt mycket mellan den första och den andra perioden. Ett tredje problem, som gäller Sverige, är att data inte visar på den eftersläpning för Sverige som exportnation som Edling lyfter fram som ett avgörande problem för sysselsättningen. Edling menar att Sverige under senare år har halkat efter kärnländerna i EU (EU 15) och de nordiska grannländerna. Men vad data visar är att Sverige hade en svag exporttillväxt i jämförelse med EU15 och de nordiska grannländerna under perioden 1980 till 1995, som inbegriper 1990-talets djupa kris, men att detta inte stämmer för perioden efter Kulturgeografen Bo Malmberg, som 15

16 har granskat Edlings analys, konstaterar att det efter 1995 bara är Finland som har en snabbare exporttillväxt än Sverige, medan Danmark och EU15 ligger rejält efter. Utgångspunkten för den analys av klimatpolitik och sysselsättning som här följer är att full sysselsättning inte i första hand handlar om att återerövra en förlorad ställning för Sverige som exportnation. Det är självklart viktigt att Sverige kan skapa nya jobb genom framgångsrika miljöföretag och export av modern miljöteknik. Sverige har stora möjligheter på detta område. Men denna strategi för miljödriven tillväxt kan bara vara en del av lösningen. En kraftfull strategi för klimatomställning och sysselsättning kräver att också hemmamarknaden ges större uppmärksamhet, genom efterfrågepolitik och offentliga investeringar. Full sysselsättning måste stå i fokus för den ekonomiska politiken. 16

17 2. Nyliberal klimatpolitik ett politiskt paradigm under press I detta avsnitt riktas blicken mot klimatpolitiken. Analysen syftar till att visa hur den nyliberala klimatpolitiken under senare år har präglats av politiska misslyckanden (policy failures) och hur dessa misslyckanden skapar förutsättningar för socialdemokratin att bidra till ett nytt klimatpolitiskt paradigm. Tillspetsat uttryckt är nyliberalismens budskap att marknadens konkurrensmodell bör utnyttjas i alla sammanhang från välfärdspolitik till energi- och klimatpolitik. I den globala klimatpolitiken slog det nyliberala konceptet igenom vid klimatmötet i Kyoto (1997). Där blev det grunden för den handelsmodell med utsläppsrätter som sedan dess har dominerat såväl global som europeisk klimatpolitik. Idén bakom utsläppsrätter är att kostnaden för utsläppsminsk - ningar på kort sikt ska minimeras genom handel mellan marknadens aktörer. Utsläppen ska minska där kostnaden är lägst. Utsläppsmålet säkerställs genom ett tak på antalet utsläppsrätter. Statens roll är i denna styrmodell minimal. EU tog på 1990-talet täten i den globala klimatpolitiken efter Kyoto, bland annat genom att införa ett eget system för utsläppshandel, The EU Emissions Trading Scheme (EU-ETS, 2005). Under senare år har EU därtill lanserat en gemensam energipolitik, med liberalisering av de europeiska energi marknaderna som en central komponent. 9 EU kan i dag sägas ha en dubbel strategi: att liberalisera och integrera de europeiska energi marknaderna samtidigt som en omställning ska ske till en mer miljövänlig och energisnål energiförsörjning. Idén är att 17

18 de två processerna ska stötta varandra. I verkligheten tyder dock allt fler fakta på att avreg leringen av energimarknaderna tvärtom kan försvåra klimatomställningen. Storbritannien och Norden hör till de regioner där liberaliseringen av energimarknaderna har nått längst. Här har också kritiken under hand vuxit sig allt starkare. Varför kan marknadsliberalisering försvåra en klimatomställning? En förklaring är att konkurrens mellan många aktörer lägger hinder i vägen för den koordination och långsiktighet som krävs i klimatpolitiken. Privata energiföretag har problem med att effektivt samordna systemlösningar i energiförsörjningen, som t.ex. energiåtervinning med fjärrvärme och fjärrkyla. Samtidigt saknar de ofta tillräckliga drivkrafter för teknikutveckling och nyinvesteringar. Det gäller i synnerhet när marknadspriserna är volatila. Under senare år har investeringsproblemen fördjupats ytterligare som en följd av finanskrisen. Klimatpolitiska instrument som utsläppshandel bygger på en ekonomi med fullt resursutnyttjande. Enligt nyliberal ekonomisk teori har utbudet alltid en efterfrågan. När efterfrågan efter finanskrisen istället föll, så föll också priset på utsläppsrätter. Omställningen upphörde just när behovet av stimulans genom investeringar och jobb var som störst. 10 En annan typ av kritik mot den liberala klimatmodellen har handlat om utformningen av de klimatpolitiska styrinstrumenten. Framförallt har kritiken riktats mot de övervinster som energibolagen har kunnat ta hem tack vare utsläpps - handeln. Marginalprissättningen på den nordeuropeiska elmarknaden gör att priset på el många gånger ligger långt över produktionskostnaden. Kritik från industrin har också i flera länder riktats mot kommissionens allokering av ut- 18

19 släppsrätter ibland i samlade aktioner med facket. Konsumenternas sviktande tilltro till energibolagen har under senare tid med oro noterats av EU-kommissionen som i strategin Energy 2020 konstaterar att teorin om den fria marknadens fördelar för konsumenten i detta fall inte tycks stämma i praktiken. Tvärtom, missnöjet bland EU:s energikonsumenter är stort trots ökade möjligheter att välja. 11 En mer långtgående kritik mot utsläppshandeln och den nyliberalt orienterade klimatpolitiken har kommit från miljörörelsen och solidaritetsrörelsen. 12 Här har kritiken mot utsläppshandeln framförallt gällt de flexibla mekanism - erna under Kyotoprotokollet: CDM (Clean Development Mechanism) och JI (Joint Implementation). Dessa flexibla mekanismer ska göra det möjligt för industriländer med åtaganden att göra utsläppsminskningar i andra länder, där kostnaderna är lägre. Kritiken mot de flexibla mekanismerna har handlat om att industriländer kan köpa sig fria från det svårare åtagande som det innebär att genomföra utsläppsminsk - ningar på hemmaplan. Detta riskerar att undergräva förtroendet för industriländernas ambitioner i klimatpolitiken och försvagar drivkrafterna för forskning och innovationer, eftersom billiga och enkla tekniklösningar premieras istället för utveckling vid teknikfronten. Den borgerliga regeringen har sedan 2006 ådragit sig hård kritik för att man har övergett den tidigare socialdemokratiska linjen att avstå från att utnyttja de flexibla mekanismerna. Vad som mer sällan uppmärksammas är att det också kan finnas andra skäl än klimatpolitiska att ifrågasätta idén med kostnadseffektiva utsläppsminskningar i andra länder. Idén med kostnadseffektivitet via utsläppshandel och flexibla mekanismer bygger på en föreställning om samhällsekonomin 19

20 som kan ifrågasättas: att klimatinvesteringar ska ses som en kostnad, dvs. något negativt som ska undvikas. En satsning på ny energiteknik eller andra innovationer som minskar utsläpp kan ju även ses som något positivt; en investering i forskning, utveckling och jobb. Att systematiskt sträva efter att klimatomställningen ska ske i låglöneländer är i detta perspektiv inte bara tveksamt ur klimatsynpunkt. Det är också kontraproduktivt ur tillväxt- och sysselsättningssynpunkt. Slutligen har kritik riktats mot dagens klimatpolitiska styrmedel från ett jämlikhetsperspektiv. Det är en kritik av stor vikt för Socialdemokraterna. En jämförelse mellan klimatpolitikens resultat i olika länder visar att det finns ett samband mellan en jämlik inkomstfördelning och en framgångsrik klimatpolitik. 13 En förklaring till detta kan ligga i det generella samband som har observerats mellan bristande ojämlikhet eller bristande social sammanhållning i ett samhälle och en oförmåga att enas kring gemensamma mål. 14 En annan, mer direkt förklaring, är att modern klimatpolitik är svår att tillämpa i länder med stor ojämlikhet, eftersom det är svårt att i sådana länder höja miljöskatter och miljöavgifter för de sämst ställda (i enlighet med den i dag brett accepterade principen att förorenaren ska betala, polluter pays principle). Prishöjningar på till exempel el, värme och bensin är långt tyngre att bära för hushåll med låga inkomster än för hushåll med höga inkomster. Ett land som Storbritannien, där ojämlikheten är stor, illustrerar problemet. Här är beskattning av fossil uppvärmning inte möjlig, eftersom miljontals hushåll är så fattiga att de inte kan betala sina värmeräkningar trots att värmen i dag är obeskattad. Istället för att driva fram en grön omställning i värmeproduktionen via en koldioxidskatt tvingas den brittiska regeringen att 20

21 subventionera fossilbränslet för hushåll som lider av energifattigdom (energy poverty). Detta kan jämföras med Sverige där en hyggligt jämn inkomstfördelning har gjort det möjligt att införa en i internationell jämförelse mycket hög koldioxidskatt. Genom denna skatt har i stort sett hela fjärr - värmesektorn i Sverige fått starka incitament att ställa om från olja till förnybara bränslen. Just den jämna inkomstfördelningen framstår som en viktig förklaring till att Sverige de facto har legat i täten när det gäller att införa ekonomiska styrmedel i klimatpolitiken. För socialdemokrater är sambandet mellan jämlikhet och en framgångsrik klimatpolitik ett viktigt, extra argument mot ökad ojämlikhet. Om Sverige vill ligga långt framme i klimat politiken även i framtiden är det inte möjligt att tolerera den utveckling mot ständigt ökande klyftor som har präglat de senaste decenniernas ekonomiska utveckling. Men det faktum att en marknadsbaserad klimatpolitik är tyngre att bära för hushåll med låga inkomster än för hushåll med höga inkomster ger också skäl att kritiskt granska den starka marknadskoppling som kännetecknar dagens nyliberalt orienterade klimatpolitiska modell. Socialdemokraterna har behov av en klimatpolitik som i högre grad än i dag skapar synergier mellan klimatpolitiska och välfärdspolitiska mål och som bidrar till minskad ojämlikhet istället för att lägga ytter - ligare bördor på dem som redan har minst resurser. Denna fråga utvecklas vidare nedan. Sammantaget finns det för svenska socialdemokrater skäl att ställa frågan hur dagens problem i klimatpolitiken kan övervinnas samtidigt som klimatpolitiken på ett bättre sätt kan samordnas med andra angelägna politiska mål, som social jämlikhet och full sysselsättning. Hur kan klimatpolitiken 21

22 bli en del av ett alternativt politiskt paradigm, som utmanar den nyliberala politiska modellen? Ovanstående analys pekar på två centrala punkter där politiska misslyckanden skapar förutsättningar för förnyelse; frågan om statens (och kommunernas) roll i klimatpolitiken och frågan om utformningen av de klimatpolitiska styrinstrumenten. Marknadsliberaliseringens problem visar på vikten av att offentliga aktörer tar ett större ansvar för att säkerställa långsiktighet, koordination och systemtänkande i klimat omställningen. Socialdemokratin kan här bidra till att förnya klimatpolitiken genom att tydligt göra klart att stat och kommuner bör driva klimatomställningen inte bara genom regelverk och prissignaler utan också genom egna investeringar och andra riktade initiativ. En sådan mer aktiv offentlig roll ligger väl i linje med socialdemokratisk tradition, t.ex. inom ramen för den aktiva näringspolitiken. På den lokala nivån är den svenska modellen med affärsdrivande, kommunala bolag ett viktigt exempel på hur offentliga aktörer kan ta ett långsiktigt ansvar för både klimatomställning och sysselsättning. Under senare år har Socialdemokraterna i vissa enskilda förslag bejakat en mer aktiv roll för stat och kommuner i klimatpolitiken, men lika ofta har man upprepat det nyliberala konceptet att politikers ansvar i huvudsak bör vara indirekt: att med rätt styrinstrument göra det lönsamt för företagen att agera miljövänligt ( to make the market work for the environment ). Socialdemokraterna har inte prioriterat frågan om statliga bolags ansvar för klimatpolitiken, och partiet har inte heller valt att med kraft och tydlighet driva frågan om kommuners ställning och rättigheter i relation till marknaden. Genom avregleringar i kombination med 22

23 rådande konkurrenslagstiftning, i Sverige och EU, har det under senare år blivit allt svårare för svenska kommuner att långsiktigt styra utvecklingen av lokal infrastruktur och att koordinera systemlösningar för till exempel avfallshantering, energiförsörjning och transporter. Konflikten mellan kommuner och marknadsaktörer har trappats upp, med bland annat juridiska strider kring regelverken för upphandling. 15 Här finns det skäl för Socialdemokraterna att tydligare än hittills markera att demokratin har företräde framför marknaden. Det är inte rimligt att privata företags rättigheter ur ett konkurrensperspektiv ska överordnas långsiktiga politiska mål för en hållbar samhällsutveckling. När det gäller den andra punkten, de klimatpolitiska styrinstrumenten, är det uppenbart att Socialdemokraterna bör lägga större vikt vid att skapa klimatpolitiska instrument som främjar jämlikhet och välfärd. Den miljöpolitiska principen att förorenaren ska betala är i grunden sund och riktig, och det är också väl känt att ekonomiska styrmedel är effektiva. I praktiken kan dock en alltför stark betoning på de ekonomiska styrmedlen bli problematisk. En svårighet som tidigare har noterats är att styrmedel som koldioxidskatter slår hårdast mot grupper som har låg inkomst. De förstärker därmed redan ojämlika livsvillkor. En annan svårighet är att styrmedel av det här slaget sällan kan tillämpas så konsekvent och likformigt som man skulle önska. I Sverige beskattas till exempel hushållen hårdare än industrin, på grund av att industrin är utsatt för internationell konkurrens och därför inte anses kunna bära höga klimatskatter. Om klimatpolitiken långsiktigt ska kunna vinna legitimitet hos väljarna, och i synnerhet hos de socialdemo - kratiska väljarna, är det nödvändigt för Socialdemokraterna att tydligare än hittills betona klimatpolitiska mål som jäm- 23

24 likhet, välfärd och full sysselsättning och att utforma styrmedel och strategier som gör denna nya inriktning effek - tiv och trovärdig. Socialdemokraterna bör, som social - demokratiska europaparlamentariker har uttryckt det, utveckla en politik för en rättvis klimatomställning a fair transition. 16 På samma sätt bör Socialdemokraterna i den internationella klimatpolitiken ännu tydligare än i dag ta ställning för solidaritet och jämlikhet och bidra till konkreta förslag som kan stärka en sådan inriktning i framtida globala klimatavtal. Det finns i dag ett stort behov av samarbete mellan progressiva aktörer för att utveckla nya styrmedel i den globala klimatpolitiken, bortom Kyotoavtalets marknadsrelaterade regelverk. 24

25 3. Klimatpolitik och sysselsättning: svenska erfarenheter och möjligheter En offensiv satsning på en svensk klimatpolitik för full sysselsättning kräver nytänkande, men den kräver också att tidigare svenska erfarenheter tas till vara. I det följande lyfts tre svenska politiska erfarenheter av särskild betydelse för en klimat rela - terad sysselsättningspolitik fram: Göran Perssons sats ning på det gröna folkhemmet, svensk politik för miljödriven tillväxt, samt den aktiva svenska arbetsmarknadspolitiken Det gröna folkhemmet: en samlad strategi för miljö och sysselsättning I Sverige är initiativet med det gröna folkhemmet det i särklass största och viktigaste försöket att knyta samman miljö- och klimatpolitiken med sysselsättning. Idén om det gröna folkhemmet lanserades av Göran Persson i ett uppmärksammat tal när han tillträdde som partiledare 1996 och utgjorde en central del av svensk miljöpolitik under perioden Med inspiration av rådgivare som Olof Eriksson och Stefan Edman utformades ett program för offentliga miljöinvesteringar som hade en klart keynesiansk prägel. Den svenska socialdemokratiska regeringen föregrep därmed de idéer om en Green New Deal som i Europa och internationellt fick fäste först efter finanskrisen Den första satsningen (Lokala Investeringsprogram, LIP) hade som uttalat syfte att kombinera miljömål med sysselsätt - ningsmål, i kölvattnet av 1990-talets ekonomiska kris. Från 2002 omvandlades programmen från breda miljösatsningar 25

26 till ett smalare klimatinvesteringsprogram (Klimp), som enbart hade klimatmål. Samtidigt övergick ansvaret för investeringsprogrammen från regeringen till Naturvårdsverket. Sammantaget beräknas investeringsprogrammen ha minskat svenska klimatutsläpp med två miljoner ton koldioxid om året under perioden , vilket motsvarar 75 procent av det svenska klimatmålet för den första Kyotoperioden. Statsanslagen uppgick till totalt 8,2 miljarder kronor och av dessa medel kom 6,2 miljarder slutligen till användning. Den totala investeringsvolymen med kompletterande medel från bl.a. kommuner uppgick till dryga 23 miljarder. 17 Utvärderingar av investeringsprogrammen har visat att de utgjorde ett samhällsekonomiskt effektivt sätt att minska utsläpp av växthusgaser och att de också drev på en ekologisk modernisering genom att systematiskt prioritera innovativa projekt. Dessutom bidrog de till att skapa jobb, på kort sikt i bl.a. bygg- och anläggningsarbeten och på längre sikt i nya gröna branscher som produktion av biomassa. 18 De lokala investeringsprogrammen bidrog till att Sverige fick internationellt renommé som ett av få länder i världen som lyckats minska utsläppen av växthusgaser parallellt med en kraftigt ökad tillväxt. Man skulle kunna kunna tro att dessa framgångar skulle ha lett till ett stort intresse för Göran Perssons gröna folkhem. Faktum är emellertid att idén om det gröna folkhemmet ganska snart tappade sin lyskraft, trots internationell uppmärksamhet. Ett illustrativt exempel på hur det gröna folkhemmet har beskrivits är journalisten Göran Erikssons inlägg i Svenska Dagbladet (2005), där han noterar att socialdemokratiska regeringar visserligen hade satsat ett antal miljarder på gröna projekt men att utfallet hade blivit långt magrare än de stora, ursprungliga ambi- 26

27 tionerna. Än i dag återkommer ofta frågan om vad som egentligen hände med det gröna folkhemmet. 19 Varför tappade visionen om det gröna folkhemmet sin kraft som en samlande idé om miljö och sysselsättning? Ett svar kan vara att det gröna folkhemmet år 2002 övergick från att vara en övergripande samhällsvision för ekologisk modernisering och sysselsättning till att bli en mer snävt inriktad miljöpolitisk projektverksamhet. Till detta bidrog inte bara det faktum att Klimatinvesteringsprogrammet från år 2002 enbart hade klimatpolitiska mål, till skillnad från de ursprungliga lokala investeringsprogrammen. Också den nya kopplingen till Naturvårdsverket gav investeringsprogrammen en smalare bas. När Socialdemokraterna under oppositionsåren efter 2006 agerade kraftfullt för att återinföra klimatinvesteringsprogrammen var det iögonfallande att detta ofta skedde utan mer utarbetade ekonomisk-politiska, sysselsättningspolitiska eller näringspolitiska argument. 20 Först i samband med valet 2010 lyftes klimatinvesterings programmen återigen i kombination med andra frågor, som till exempel satsningar på ROT-avdrag, klimatsmarta bostäder, järnvägar och annan kollektivtrafik. En samlad bedömning av Göran Perssons vision om det gröna folkhemmet leder tveklöst till slutsatsen att detta var ett initiativ med stor potential. Det rymmer också erfarenheter av stort värde för framtidens socialdemokratiska klimatpolitik. Det mest intressanta, mot bakgrund av de senaste årens kritik mot den nyliberala klimatpolitiska modellen, är att den gröna folkhemstanken lyfter fram den offentliga sektorn som en nyckelaktör i klimatpolitiken. I visionen om det gröna folkhemmet betraktas klimatpolitik som en fråga om långsiktigt samhällsbyggande, i skarp kontrast till det starka fokus på 27

28 privata aktörer och kostnadseffektivitet som kännetecknar den nyliberalt inspirerade klimatpolitiken. Idén att låta kommuner ta ansvar för de lokala investerings - programmen är också en strategi som knyter väl an till de senaste årens klimatpolitiska debatt, där vikten av långsiktighet, koordination och systemlösningar i klimatpolitiken lyfts fram. De svenska erfarenheterna har också bidragit till en ökad insikt om att få klimatpolitiska instrument är så effektiva som stöd till investeringar i hållbara städer. Redan före de lokala investeringsprogrammens tid låg svenska städer långt framme i arbetet för hållbar stadsutveckling, bland annat genom väl utbyggda fjärrvärmesystem. Från denna tätposition har utvecklingen gått vidare. De lokala investeringsprogrammen har främjat innovativa produkter och metoder, som till produktion av kompost och biogas, nya tekniska lösningar för återvinning och bättre transportlogistik. Sammantaget visar de lokala investeringsprogrammen hur lokala offentliga aktörer kan förverkliga de fördelar i form av koordination och storskalig produktion som är svåra att uppnå på fragmentiserade marknader för energiförsörjning, transporter etc. Det finns i dag tveklöst en stor potential att utveckla konceptet inom ramen för en ny socialdemokratisk klimatpolitik. Hur kan politiken för det gröna folkhemmet i övrigt utvecklas, i ljuset av de senaste årens debatt och erfarenheter? En brist som tydligt framträder i Göran Perssons ursprungliga vision om det gröna folkhemmet är att den saknar en tydlig koppling till en bredare politik för välfärd och social rättvisa, bortom teknik, sysselsättning och fysiskt samhällsbyggande. Trots att Göran Persson valde att utgå från begreppet folkhem med dess förankring i en svensk tradition av 28

29 generell välfärdspolitik, så knöt han inte an till det i dag uppenbara sambandet mellan klimatpolitik och social rättvisa, klimatpolitik och en aktiv social trygghetspolitik, klimatpolitik och arbetsmarknadspolitik, eller klimatpolitik och utbildning. En framtida politik för klimat och sysselsättning bör mot den bakgrunden göra tydligt hur klimatpolitiken utgör en del av den generella svenska välfärdsmodellen, med dess gemensamma trygghetssystem och starka lokala demokrati. Framtida investeringsprogram bör ännu tydligare än hittills förena klimatmål med sysselsättnings- och välfärdsmål, t.ex. genom att prioritera investeringar i utbildning, bostäder och kollektivtrafik. Det är här som socialdemokratin kan ge ett unikt och avgörande bidrag Miljödrivet näringsliv och miljöteknikexport en chans för en ny politik Under senare år har debatten om klimat och sysselsättning alltmer kommit att handla om näringslivets potential att skapa gröna jobb. I partistyrelsens underlag till extrakongressen mars 2011, till exempel, formuleras strategin för samspelet mellan klimatomställning och sysselsättning så här: Klimatomställningen innebär möjligheter till nya jobb och ekonomisk utveckling. Genom att Sverige går före i omställningen kan våra företag bli världsledande i att utveckla den teknik och de system som världen efterfrågar i kampen mot klimatförändringarna. Det gynnar landets export och gör att Sverige kan bli en förebild i världen. 21 Ambitionen i Sverige, liksom i flera andra länder, har länge varit att öka den egna andelen av den globala miljöteknikex- 29

30 porten. Förutsättningarna är goda eftersom det finns en stor global potential. Sverige ligger också långt framme på flera expansiva marknader som till exempel vattenrening, avfalls - hantering och förnybar energi. Trots goda förutsättningar har det dock varit svårt att skapa den expansion i miljö - tekniksektorn som många och inte minst svenska politiker har hoppats på. 22 År 2008 fanns det cirka anställda i svenska miljöteknikföretag. 23 Det stora problemet för den svenska miljöteknikbranschen är att den domineras av små och medelstora företag som inte förmår växa och realisera den expansionspotential som enligt samstämmiga bedömningar finns, inte minst på exportmarknaderna. Sveriges miljöteknikråd, Swentec, menar att en begränsad inhemsk efterfrågan hämmar branschens utveckling, liksom brist på riskkapital. Samtidigt präglas de offentliga insatserna till stöd för miljöteknik enligt Swentec av otydlighet och bristande samordning. På nationell nivå finns en lång rad aktörer som arbetar med miljöteknik och miljöteknikexport, från Sida, Exportrådet, Vinnova, Tillväxtverket, Energimyndigheten, Naturvårdsverket och ISA (Invest in Sweden Agency) till Swedfund och Ingenjörsvetenskapsakademin. Dessa har i sin tur att förhålla sig till gemensamma europeiska ambitioner i enlighet med ETAP (Environmental Technologies Action Plan) och regionala aktörer, som till exempel Sustainable Business Hub i Malmö och Business Region Göteborg. År 2009 lämnade Swentec ett förslag till handlingsplan för svensk miljöteknik till regeringen. Man framhöll då bland annat behovet av samordning och ett mer effektivt statligt stöd till svenska miljöteknikföretag. Swentec konstaterade också att 30

31 flera andra länder har varit mer framgångsrika än Sverige när det gäller att stötta den egna miljöteknik exporten, trots många år av svenska statliga satsningar. 24 Hur kan Socialdemokraterna bättre främja ökad tillväxt, sysselsättning och export i den svenska miljöteknikbranschen? Swentecs handlingsplan utgör ett viktigt underlag. Här finns över 80 konkreta förslag till förbättringar i svensk politik till stöd för ett miljödrivet näringsliv. Samtidigt bör det finnas skäl för Socialdemokraterna att också gå bortom de förslag som nu ligger på bordet, till exempel genom att mer grundligt analysera de statliga företagens roll i en långsiktig politik för ett miljödrivet näringsliv. Det som ur socialdemokratisk synvinkel är särskilt intressant med Swentecs rapport är att den tydligt lyfter hemmamarknaden och den offentliga sektorns nyckelroll för miljötekniksektorn. Denna betoning på offentligt ansvar ligger väl i linje med socialdemokratisk ideologi och kan ge inspiration till en mer aktiv socialdemokratisk politik för ett hållbart näringsliv. Swentec föreslår konkret att Sverige ska satsa på nya klimatinvesteringsprogram (eller investeringsprogram för hållbara städer) som är flera gånger större än tidigare stödprogram. Sådana investeringsprogram, som Socialdemokraterna vill återinföra, har enligt Swentec varit viktiga, inte minst genom att erbjuda demonstrationsanläggningar för ny teknik. Swentec pekar också på att hemmamarknaden är en viktig språngbräda för exporten. Ett ytterligare intressant inslag i Swentecs rapport är att den kan tolkas som ett stöd för en omläggning av svensk klimatpolitik mot mer av investeringar och mindre av marknads relaterade styrinstrument. Swentec noterar att svensk 31

32 miljö teknik, som ofta bygger på systemlösningar, har störst förutsättningar att nå spridning om starka aktörer kan samordna projekt inom till exempel nationell infrastruktur och hållbar stadsutveckling. Slutligen ger Swentec stöd för den socialdemokratiska linjen att staten måste ta ett större ansvar för miljöföretagens försörjning med riskkapital. Socialdemokraterna profilerade sig inför valet 2010 med ett förslag om att inrätta en särskild riskkapitalfond för bland annat miljöteknik (finansierad med en extra utdelning från Vattenfall). På detta område har den borgerliga regeringen hittills misslyckats med att nå resultat. Handelsminister Ewa Björling krävde nyligen en rejäl injektion av riskkapital i den viktiga miljöteknikbranschen (Dagens Industri, februari 2011). Bland miljöföretagen är irritationen stor över att problemet inte får en lösning. Vattenfall och andra statliga bolag utgör den stora utmaningen för Socialdemokraterna när det gäller offentliga aktörers ansvar för klimatomställning och sysselsättning. Flera frågor om statlig styrning ligger på bordet, men viktigast i relation till ett miljödrivet näringsliv är Vattenfalls roll i det svenska innovationssystemet. Dagens dominans av småföretag skapar en efterfrågan på större aktörer som kan agera partners i utveckling och implementering av svensk miljöteknik. Historiskt hade Vattenfallsverket en viktig roll som sådan partner i industrins forskning och utveckling. Ett välkänt exempel är tekniken för starkströmsöverföring, som utvecklades i samarbete mellan Vattenfallsverket och dåtidens ASEA. Faktum är att ASEA och Vattenfallsverket i början på 1900-talet kunde skapa exportframgångar av ett långt mer imponerande slag än vad ett helt komplex av myndigheter, företag och andra aktörer lyckas åstadkomma i dag. 32

33 Frågan är om Vattenfall i dag skulle kunna spela en liknande roll för att mer aktivt främja utveckling av ny svensk miljöoch energiteknik? Det enkla svaret är att det inom ramen för dagens konkurrensregler knappast är möjligt att bedriva forskning och utveckling i utvecklingspar på det sätt som Vattenfallsverket och ASEA gjorde när tekniken för starkströmsöverföring utvecklades. Likväl borde det vara möjligt att skapa andra typer av framgångsrika samverkans- och affärsmodeller. En mer systematisk teknikupphandling från ett stort företag som Vattenfall, till exempel, kunde vara en möjlighet att stimulera mindre svenska miljöteknikföretag. Det borde också vara möjligt att kräva större insatser av Vattenfall ifråga om egen forskning och utveckling. I dag är hög årlig avkastning ett prioriterat mål för Vattenfall. Det innebär en risk för att kortsiktig vinst sätts före satsningar som ger avkastning längre fram i tiden. En studie med fokus på Vattenfall, genomförd på uppdrag av Miljödepartementet inom ramen för Reglerings utredningen (2005), visade att just en sådan effekt på investeringsbeteendet kunde noteras inom Vattenfall efter bolagisering och avregleringen på elmarknaden Studien, genomförd av uppsalaforskarna Daniel Hallencreutz och Per Lundequist, drog slutsatsen att investeringar och FoU-strategi för Vattenfall fram till 2005 utvecklades mot kort are projekthorisonter än tidigare, mot mer marknadsdrivna och tillämp - ade projekt, mot ökat fokus på konventionell teknik och kontrollsystem, samt mot mer riskspridning på mindre projekt. Sammantaget gick utvecklingen bort från de stora, långsiktiga innovationsprojekt som karaktäriserade den klassiska svenska innovationsmodellen. 25 Här finns möjligheter för Socialdemokraterna att påverka Vattenfalls framtida beteende med förändrade prioriteringar och nya direktiv. 33

34 Sammantaget visar ovanstående analys att det finns både behov och förutsättningar att utveckla en mer effektiv politik för ett miljödrivet näringsliv, till gagn för klimatomställning och sysselsättning. För Socialdemokraterna bör det vara ett viktigt uppdrag att formulera en politik som framförallt gör det möjligt för stat och kommuner att agera mer strategiskt, som beställare, finansiärer och ägare. Mycket talar för att mindre svenska miljöteknikföretag kan gynnas av att utgöra en del av en bredare näringspolitisk strategi med starka och målinriktade offentliga aktörer. Långsiktigt kan en mer aktiv statlig näringspolitik ge Sverige både bättre konkurrenskraft och större möjligheter att bidra i internationellt samarbete mot klimatförändringarna. 3.3 Aktiv arbetsmarknadspolitik som klimatpolitik Debatten om klimat och sysselsättning handlar oftast om rikt - ade satsningar för klimatomställning, i linje med de program som hittills har dominerat svensk politik. Avslutningsvis är det dock viktigt att påminna om att frågan om klimat och sysselsättning på längre sikt kommer att innefatta långt mer än frågan om nya, gröna jobb. I takt med att klimatet förändras och ny teknik utvecklas påverkas hela arbetsmarknaden. Det ställer stora krav inte minst på den aktiva arbetsmarknads - politiken. Ännu finns få studier av de totala sysselsättningseffekter som klimatproblemet kan komma att skapa i Europa, men de analyser som gjorts visar att beredskap måste finnas för stora förskjutningar mellan yrken, branscher och länder. Effekterna av klimatförändringarna kommer att bli större i södra Europa än i norr, men även i Sverige förväntas stora effek- 34