få en skymt av världen bortom, hittills utan framgång. Bergen är helt enkelt för höga och väderförhållandena för svåra.

Transkript

1 Geografi Solum Solum är den enda kontinent man i Magokratin känner nära nog i sin helhet, alla kustlinjer finns kartlagda och endast kontinentens inre är i vissa fall okänt. Det var här som Magnamund hade sin vagga, ett imperium som också spände över Transmar och troligen landmassor som nu är okända, länder österut som omnämns i gamla rullor men vars läge är okända. I grunden finns fyra distinkta delar av Solum, åtskilda av höga bergsmassiv. I syd finns länderna kring Spegelhavet (Speculamar på mundiska), med ett klimat liknande Medelhavets i norr och Skandinavien i syd. Landet här är bördigt och på många platser fortfarande bevuxet av lummiga skogar vars djup inte besökts av människor sedan Magnamunds dagar. Spegelhavet är som en gryta, omgivet av Kittelbergen, på vars utsida en bergig och ogästvänlig oceankust tar vid. Kittelbergen är på sina håll oerhört malmrika, varför trots deras svåra klimat och terräng ett flertal gruvsamhällen existerar.

2 Spegelhavet öppnar sig mot Blå Havet (Caerulamar på mundiska), de gigantiska havsvidder som skiljer Solum från Transmar. Leidonsundet däremellan bevakas av två bördiga öar om vilka krig ofta utkämpats i historien. Kittelbergens kust mot Sydhavet (Australmar på mundiska) är kall och ogästvänlig. Här finns trots det vissa bosättningar som en gång var magnamundiska kolonier, vilka fungerar som centrum för den viktiga handeln med olja från Kaskelanen, de gigantiska fiskar folket här jagar under delar av året. Länge in bland bergen lever ett mer primitivt folk, ättlingar till det folk som blev Spegelhavsområdets invånare men utan att ha präglats på samma sätt av magnamundisk kolonisation. De sägs vara farliga, långsinta och låsta i ständiga släktfejder. Kittelbergens yttersta djup har inte varit mänskligt territorium sedan Imperiets dagar och tros innehålla resterna från övergivna magnamundiska bosättningar. Öster om Kittelbergen ligger Orioleregionen, ett bördigt område bebott av ättlingar till de magnamundiska kolonisatörerna. Man exporterar många jordbruksprodukter, bland annat vin och olika tyger, men man har även i princip monopol på handel från den regnskog som ligger norr om området, där man handlar med skogens folk, kända som skickliga jägare. Många värdefulla träslag kommer även härifrån. Import sker främst av metaller. Oriolerna kämpar ofta inbördes och styrs enligt en sträng hederskodex liknande den gamla ridderliga, men man står alltid förenade mot yttre fiender, varför Magokratin inte utvidgat sitt territorium nämnvärt öster om bergen. Det bör åter noteras att Kittelbergen i princip är omöjliga att passera över land på grund av deras höjd och oländighet, och att det finns många legender om säregna ting som skall leva i bergen, försvunna städer och liknande. Norr om Kittelbergen finns de södra delarna av det egentliga Magnamund, täckt nästan helt av regnskog. Skogarna här är illa beryktade, även om det inte hindrar att ett antal gruv- och timmerkolonier grundats i deras djup och vid bergens fot. Handeln med kustlandet går nästan uteslutande via floden, ändå försvinner många karavaner spårlöst. Skogsfolket i öster sägs känna till vägar till skogen väster om bergen men besöker den aldrig, tydligen på grund av något slags tabu. Kontinentens nordkust är Kadirregionen, Magnamunds hjärta och förmodligen den äldsta civiliserade trakt på Solum eller för den delen hela världen. Gränserna dras ständigt om i och med kampen mellan olika folk och stater, men man hålls samman av sitt kulturella arv och gemensamma religion. I nordöst finns Corbaöknen, stor och svårpasserad. Ändå korsas den av nomadstammar och handelskaravaner från saltgruvorna som finns här och var där sandöknen övergår i klippöken. Bergen bortom bebos emellertid av ett aggressivt folkslag vars härjare gjort att karavaner helst bör åtföljas av soldater för att säkert kunna passera det torra landets dyner och klippor. Transmar På andra sidan Aureliasundet, öppningen mot det fria Nordhavet, finns Aurek, ett rike nästan lika gammalt som Magnamund med en stark militär och flotta. Aurek styr allt land fram till Världsryggen, en bergskedja som spänner över Transmar från norr till söder och som i modern tid aldrig har korsats åtminstone inte av någon som återvänt. Detta är en nagel i ögat på Akademins geografer, vilka regelbundet sänder ut expeditioner för att på något sätt försöka

3 få en skymt av världen bortom, hittills utan framgång. Bergen är helt enkelt för höga och väderförhållandena för svåra. Söder om Aurek finns en region av utbrytarstater som söker frihet från sina gamla härskare i norr, och söder om dem varm och ångande djungel från bergens fot till havskusten. Flera goda färdvägar finns emellertid genom djungeln, till ökenländerna söder om den. Här finns resterna av en äldre civilisation, monument som höjer sig ur sanden, och yngre civilisationer i kamp med varandra om ökenlandets resurser, bland annat stora fyndigheter av metall. Åter längre söderut finns bördig mark och lummiga skogar, i ett område som omväxlande koloniserats av Magnamund, Aurek och nu senast även i viss mån Magokratin. Borea Norr om Transmar finns ytterligare en landmassa, till större delen täckt av berg och glaciärer. Endast i dalarna i Boreas centrum finns fruktbart land, och det är här de fåtaliga kolonier som förekommit genom tiderna har upprättats. Inte heller Boreas västkust är kartlagd, detta på grund av att sundet mellan Borea och Transmar inte tycks vara farbart. Resenärer talar om en gigantisk vattenvirvel som slukar alla fartyg som försöker. Länderna kring Spegelhavet Alla sju länder kring Spegelhavet har vuxit upp kring varsin magnamundisk kolonistad med samma namn, och har en gemensam historia som börjar med de religiösa omvälvningar som tog plats vid tiden för Magnamunds fall. Fyra av dem har i nuläget helt inlemmats i det Magokratiska Samväldet. Armaria

4 Längst i sydväst ligger Armaria. Landet är bördigt, regnigt och bitvis kallt, med stora fiskenäringar. Dess vapen är av hävd en enhörning. Det var här som Magokratin tog sin början, och Armaria var det första land som anslöts till Samväldet. Än idag ligger Akademin här, i staden Thelerma, och Armaria är således i någon bemärkelse världens centrum. Colonia Colonia är Armarias granne i öster och i gamla tider ofta fiende. Man har goda malmtillgångar om vilka krig ofta utkämpats. Dess vapen är av hävd en örn. Här finns alltjämt den Sanna Lärans huvudtempel, om än den tron gradvis har splittrats mer och mer och inte erkänns på något sätt från Akademins håll. Sedan runt fyra hundra år har Colonia varit en del av Samväldet, och det återstår inte mycket av det motstånd mot Magokratin som historiskt präglat området. Galatea Öster om Colonia ligger Galatea. Stora delar av landet utgörs av en högplatå som emellertid är ganska ofruktsam; det egentliga Galatea utgörs främst av låglandet vid kusten. Dess vapen är av hävd en grip. Galatea är ännu självständigt från Samväldet om än en hel del krig har utkämpats, såväl handelsmässigt som militärt. Än så länge har man genom sina malmtillgångar lyckats hålla sig flytande i handeln med Oriole och därför kunnat bevara sitt oberoende. Alta Norr om Galatea tar Alta vid. Fram till Kittelbergens fot växer djup skog, alltmer lummig ju längre norr man kommer. Altas vapen är av hävd ett lejon. Under det senaste decenniet har ett krig utkämpats mellan Samväldet och Alta som nu fått sin upplösning i och med segern vid Sarnas Lås Altas härskarätt har böjt knä inför Ärkekanslern och avsagt sig sina privilegier. Ännu är emellertid inte Alta en fullvärdig del av Samväldet många är de som motsätter sig ockupationen och som från dolda baser i skogarna gör vad de kan för att försöka driva ut invasionsstyrkorna. Velmar Velmars hjärta är Albasjön, runt vilken blomstrande städer funnits under lång tid. Sjöns djup sägs vara viloplats för många sällsamma ting, bland annat talas om sjöodjur av olika slag. Velmars vapen är av hävd en kronhjort. Sedan mer än hundra år sedan anses Velmar vara fullt integrerat i Samväldet, även om vissa Medborgarfamiljer tros konspirera mot Magokratin, kanske understödda av agenter från Astaria och Alta.

5 Indoria Indoria är till ytan stort men till stor del täckt av skog. Indorias vapen är av hävd ett vildsvin. Landet intogs för ett hundratal år sedan av Samväldets arméer och hyser flera av dess viktigaste skeppsvarv. Astaria Astaria är sedan gammalt Armarias största konkurrent om handeln och om herraväldet över öarna i Leidonsundet. Landets vapen är av hävd en drake. Av länderna kring Spegelhavet är det Astaria som bäst lyckats hålla sig oberoende av Magokratin, kanske främst på grund av sin kust mot Blå Havet och sina goda kontakter med gamla Magnamund. Det anses allmänt mycket troligt att upprorsmakare i andra provinser runt Spegelhavet ofta är understödda av Astaria. Samväldets större städer och viktiga platser Länderna runt Spegelhavet Alta Norr om Galatea tar Alta vid och böjer sig runt Altaviken ända fram tills Velmar tar vid i väst. I övrigt är Alta helt omringat av Kittelbergen. Fram till Kittelbergens fot växer djup skog, alltmer lummig ju längre norr man kommer. Skogen är i huvudsak lövskog men vissa delar i södra Alta består av barrskog. På grund av all skog blir Alta väldigt bördigt och befolkningen sysselsätter sig till stor del med jordbruk och svedjebruk, en stor industri för träförädling för export finns också. En stor hantverksskicklighet har vuxit fram under åren och numer är möbler och annat tillverkat av trä från Alba hett eftertraktat runt om Spegelhavet. Detta har gett en över lag välmående befolkning med en blomstrande ekonomi. Under det senatse decenniet har ett krig utkämpats mellan Samväldet och Alta som nu fått sin upplösning i och med segern vid Sarnas Lås- Altas härskarätt har böjt knä inför Ärkekanslern och avsagt sig sina privilegier. Ännu är emmelllertid inte Alta en fullvärdig del av samväldetmånga är de som motsätter sig ockupationen och som från dolda baser i skogarna gör vad de kan för att försöka driva ut invasionsstyrkorna. Altas vapen är av hävd ett lejon. Detta på grund av en lokal legend om ett stort lejon som kommer ner från Kittelbergen i nöd för att vakta skogarna och dess befolkning. Urbe Alta - Landets huvudstad, belägen i vikens mitt. Den största staden i landet eftersom den mesta handeln bedrivs här. Catavia - Staden har sitt fäste mitt mellan Altaviken och Albasjön, mot gränsen till Velmar. Detta har gjort staden till en utpost, och Catavianer har ett rykte om sig att vara extremt misstänksamma och inte lita på någon som inte kommer från staden. Möjligtvis finns det ett korn av sanning i detta för handeln från andra länder har aldrig fått något starkt fäste i denna

6 stad. Den största kommers som bedrivs i staden rör varor från bygden runtom. Det bedrivs väldigt mycket jordbruk runt staden, och även fiske; både i havet och sjön förekommer. Imesea - Imesia är en inlandsstad som ligger belägen på en höjd mitt i landet. En av anledningarna till att den har vuxit sig så stor är att den är den sista staden innan Kittelbergen. Här sker all handel med småbyarna vid foten av Kittelbergen. I Imesia finns landets bästa snickeriverkstäder, något som är till stor stolthet för befolkningen. Många av de motståndsgrupper som finns kvar i landet har sina fästen här eftersom det är lätt att försvinna upp i bergen eller ut i skogarna. Tone - Tone är en ganska liten stad vid Tone flods mynning som dock har blivit en ganska viktigt stad på grund av möjligheterna att färdas på floden. De Tone- bor som inte livnär sig på handelsrelaterade områden gör så på fiske, både i floden och på havet, i det senare främst musselfiske, alternativt på jordbruk. Staden brann ner för många, många år sedan, men händelsen sitter kvar i stadens själ. Alla större händelser relateras av befolkningen till efter och före branden. Många historier har förekommit om brandens uppkomst, och en person fälldes faktiskt för mordbrand men detta är inget som godtagits av den stora massan i staden som gärna ägnar sig åt konspirationsskapande över ett krus öl. Den Gröna Floden - Den gröna floden sträcker sig som gränslinje mellan Galatea och Alta. Namnet kommer från det klara gröna bergsvatten som rinner i den, speciellt under vårarna. Har sitt ursprung i en för människorna okänd källa i Kittelbergens östra del. Tone flod - Biflod till Den gröna Floden. Tone flod bryter sig loss efter ett litet delta en bit från kusten och fortsätter sedan norröver i Alta för att mynna ut vid Tone, som har namngett floden. Floden används till stor del som färdmedel för handeln mellan Alta och Galatea då man kan lasta varor på pråmar och båtar istället för att behöva frakta allt till fots längs landsvägen. Runt deltat är landet mycket bördigt och det växer väldigt mycket träd här, ibland så mycket att floden känns nästan övervuxen. Armaria Armaria är ett rikt land med en högt utbildad befolkning, mycket tack vare universitetet i Thelerma. På många sätt är landet världens mittpunkt, vilket gärna framhävs av befolkningen, speciellt den Thelermianska. Landet är till stor del täckt av Kittelbergen, och resten består till stor del av barrskog, med undantag för floddalerna runt Alberin och Armakori. Största delen av Kittelbergen är inte utforskade, men man vet att det bor folk där, i alla fall bitvis. Armaria har ett regnigt klimat vilket har gjort det mycket bördigt, men även ganska kallt. Landets vapen är en enhörning, vilket baseras på enhörningen som mytologisk varelse och beskyddare av kunskap och vishet. Alberin - Floden som går från Cevelacus och mynnar ut vid Thelerma. Det är en förhållandevis smal och strid flod som man inte gärna färdas på för nöjes skull. Ändå åker här mycket trafik på grund av dess idealiska läge. Armakori - Floden har sin ingång på östsidan om Ceve och mynnar ut vid Urbe Armaria. Jämfört med sin släkting i väst så är Armakori en mycket lugn och vänlig flod som är väldigt rik på fisk av många slag. Har många små bifloder.

7 Ceve - Ceve ligger vid Cevelacus, mitt mellan utloppen för Alberin och Armakori. Detta gör staden till mycket lättförsvarad, något som historiskt sett har visat sig både för befolkningen och fientliga styrkor. All kontakt med befolkningen i inlandet sker här. Ceve är berömt för sina stora boskapsmarknader. Cevelacus - Detta är den stora sjön som är belägen mitt i Armaria. Det är en förvånansvärt grund sjö med ett milt temperament. Vissa vintrar fryser den så pass att man kan färdas tvärs över den, vilket förkortar resvägen för de som ska förbi åt något håll. Stor del av Armarias jordbrukande befolkning bor runt sjön. Kittelbergsfloden - En liten kall flod på södra sidan av Kittelbergen i Armaria som närmast skulle kunna kallas älv. Den Armariska befolkningen som har kontakt med bergsfolket brukar färdas via denna älv, och har utvecklat en teknik för detta som de har blivit mycket skickliga på. Rema - Rema är en hamnstad vid Armarias västkust, den enda dessutom vilket har gett den största kontakten med kolonierna på Transmar. Vill man färdas dit eller har andra ärenden rörande Transmar så tar man sig till Rema, och där får man tag i vad man söker, vad än det nu må vara. Här finns även en stor varvsindustri, och även kontakt med byarna på sydsidan om Kittelbergen. De enstaka gånger det folk som lever i Kittelbergen tar sig ner till den Armariska befolkningen så dyker de inte sällan upp i Rema. Urbe Armaria - Huvudstaden i Armaria, och även landets största stad. Inte lika berömd som Thelerma, men även Urbe Armaria är trots det riktigt imponerande. Man kan dock ana en viss avundsjuka hos dess invånare mot Thelermianerna. Detta uttrycks främst i prat om Thelermianerna som lösaktiga skök, som inte har vett att bete sig som folk. Själva har de fått ett rykte om sig att vara fisförnäma och ovanligt strikta, till och med för rådande normer. Urbe Armaria är verkligen stor, den breder ut sig i floddalen öster om Armakori. Här bedrivs den mesta handeln i riket, läget med närheten till resten av kontinenten samt Spegelhavet och rikets floder är praktiskt. Thelerma Thelerma är en gammal stad, och tros ha varit bebodd ända sedan den ursprungliga magnamundiska ockupationen. Av den staden finns emellertid bara de djupaste nivåerna av kloaksystemet kvar; rester av ett komplicerat valvsystem. Det går rykten bland de mer fantasifulla stadsborna att det skall finnas många ännu oupptäckta valv, dolda källare och katakomber, men ingen har lagt ned någon större möda på att kartlägga stadens underjord. Väster om hamninloppet, vid klipporna, finns en del grottsystem som blottar mundiska valv och källare; dessa är ibland säte för hemliga möten av alla slag, studentikosa upptåg, dueller eller anonyma sällskap. Under kullarna i centrala staden finns här och var nedgångar till katakomberna där man sedan två tusen år begraver alla stadens döda; dödgrävarskrået bevakar nedgångarna, inte minst för att utomstående löper en mycket stor risk att gå vilse i den gigantiska labyrint som katakomberna utgör. Trots detta skryter många om att de varit där, samtidigt som de är förtegna med detaljerna. Staden är en påtaglig hamnstad och sträcker sig runt hela Gråbukten. Själva hamninloppet bevakas av en fästning på vardera väst- och östsidan samt en fästning på ett slags holme som rests ur viken ungefär mitt på (Castell Bettina, Castell Ioannis och Castell Senda, respektive).

8 Bukten utgör huvudutsikt i nästan hela staden och kantas av pirer och hamnkvarter i nästan hela dess längd. Det finns en mindre flottnärvaro i staden, baserad i Ioanniskastellet, men det mesta av den Armariska flottan finns stationerad någon mil utåt havet, på Trutöarna, där även Samväldets sjöskola och huvudsakliga skeppsvarv ligger. De båda hörnfästningarna är bas för varsin fjärdedel av den Legion som bevakar staden, en fjärdedel är stationerade på Akademin och en fjärdedel vid den nyaste fästningen, Castell Ginda, som ligger vid yttermuren. Den ursprungliga stadsmuren, liksom Bettina- och Sendakastellen, byggdes omkring 500-talet eff. Den går ungefär på krönet av kullarna som omger viken, vilket gör att hela Gamla Staden sluttar ned mot den. Nya Staden, definierad av den nyare mur som påbörjades 1312 eff, sluttar å sin sida ned mot det omgivande jordbrukslandskapet. Kullarna bryts i en klyfta där floden Alberin ätit sig ned, och dess branta sidor har huggits ut för att forma två breda avenyer på var sida av floden. På kullarnas krön, över de terasskonstruktioner som formar allt högre gator på var sida om den gamla stadsmuren, låg ursprungligen furstepalatset på flodens västsida och Heliga Francalions tempel på dess östsida. Dessa båda strukturer har fått ge vika för Akademin i flera successiva ombyggnationer, och flera broar har slagits upp över avenyerna och floden därunder. Akademiområdet är stort, och upptar majoriteten av stadens mitt. Det omgärdas i sig av en tredje mur, vilken utgår från de punkter där Akademin bryter den inre stadsmuren och går nästan ned till hamnen på nordsidan samt halvvägs ned till yttermuren på sydsidan. På den östra sidan finns garnisoner, en hel del forsknings- och undervisningsinstitutioner (däribland Centrum för Synkronisering och Tillämpningar) liksom Akademibiblioteket, men ett hundra meters öppet fält omgärdar Decelleratorhallen på alla sidor. Byggnaden var en gång den Heliga Francalions tempel, men det är numera svårt att känna igen annat än på den generella runda tempelarkitekturen och den höga huvudkupolen. På den västra sidan finns fler forskningsinstitutioner, Akademins stora mötessal där Rådsförsamlingen möts, domstolarna samt de byggnadskomplex som inhyser hjärtat i Samväldets byråkrati. Akademin har även många våningar under mark, med balustrader som öppnas ut över avenyerna och Alberins vatten i marknadskvarteren. Det mesta av staden är byggt i vitkalkat tegel och sten med tendenser mot runda valv, pelarrader och tegel- eller koppartak i ganska milda vinklar. Kupoler i koppar eller skiffer pryder många byggnader, och husen har oftast tre eller fyra våningar. Fresker och väggmålningar fungerar som de vanligaste dekorationerna, men marmordetaljer förekommer i hög grad på offentliga byggnader och på de högre gatorna. De som har råd har oftast innergårdar någon våning över marken eller på takterasser, där man odlar trädgårdar som får vatten från reservoarerna vid Inre Murens krön. Vattnet förs upp dit med hjälp av flera tusen Verktyg som drar pumphjul nere i tunnlarna under staden och rinner sedan ner i ett intrikat system av akvedukter. Det finns även en hel del mindre parker spridda över staden. Gatorna är stenlagda och har med jämna mellanrum brunnar, täckta av tunga stengaller, genom vilka vatten och avskräde rinner ned i kloakerna. Huvudgatorna går längs med terrasserna längs kullarnas sidor, sammanlänkade på olika höjd av sluttande tvärgator eller trappor. Närmast hamnen och yttre stadsmuren kompletteras detta gatunät av ett virrvarr av gränder, ibland så smala att solen sällan lyser ned på gatstenarna. Den lägre Inre Staden är hamnkvarteren. Här finns gigantiska lagerbyggnader, skeppsvarv och inkvartering för sjöfolk från andra hamnar. En bit inåt på östsidan finns de gamla hantverkarkvarteren (Trästaden), där de flesta av skråna har sina tillhåll. På västsidan finns

9 gata efter gata av nedgångna bostadshus (Segeldalen) vilka inhyser diversearbetare, studenter, tillfälliga besökare samt många av stadens fattiga eller kriminella. Det är ett bitvis osäkert område, men många söker sig hit för den fria stämningen och det stora utbudet av tavernor och lösa nöjesinrättningar. I centrala hamnen, runt Alberins utlopp, finns Thelermas mer storslagna marknadskvarter, liksom en del teatrar, kända sällskaps möteslokaler och liknande. Här hålls noggrann ordning av stadsvakten, och det bidrar antagligen att Akademin bokstavligen ligger ovanför gatuvandrarnas huvuden broarnas spann, från vilket Samväldets baner vajar över Alberin, är en syn svår att glömma. Här finns även Thelermas största torg. De högre gatorna på båda sidor om Inre Muren öst och väst om Akademin bildar ett rikare område, även om de absolut dyraste fastigheterna är de som har sikt ut mot bukten. Ett stort antal portar genomkorsar Inre Muren, vilket gör de två sidorna till i hög grad samma stadsdel, den Övre Staden. Här har handelshusen (liksom de gamla adelsätterna) sina arvssäten i form av muromgärdade och ofta befästa palats, och längs stadens kullar finns de palats och höga villor, oftast byggda i tegel runt en innergård, som inhyser Magokrater, inflytelserika hantverkare, höga militärer, ämbetsinnehavare och konstnärer. De mest exklusiva sällskapen har också sina säten här, liksom en del museer, teatrar och skolor. Det finns även två tempel till Enhetsläran i den Övre Staden, liksom ett halvdussin mindre på vardera sidan om muren. Yttre Stadens lägre delar är de huvudsakliga hantverkarkvarteren, men här finns även stadens största marknader, liksom brädgårdar, gjuterier, tryckerier och andra större affärsverksamheter. Längst västerut (Etterbacken) finns garverier och andra på ett eller annat sätt störande verksamheter, och kvarteren runt dem tillhandahåller mycket billig inkvartering för den som står ut. Östra sidan är slumbostäder, och liksom Segeldalen är Blå Staden ett område där en hel del brottslig verksamhet försiggår. Avenyerna från hamnen följer Alberin hela vägen till Yttre Muren, där Gindakastellet vakar över den största av stadens portar, Södra Porten. Det finns även en Öster- och Västerport, samt mindre portar uppe vid klipporna i väster och öst, båda bevakade av varsitt kastell. Underhållning i Thelerma De av det vanliga folket som tillhör något slags hierarki, till exempel hantverkare och deras utökade familjer, underhåller sig mestadels i skråsammanhang det finns ölstugor och liknande som är öppna endast för dessa, liksom mötesplatser som är skråna förbehållna. Skråmedlemsskap liksom detta utökade skråmedlemsskap för dess sociala dimension markeras i klädseln på olika sätt; fulla hantverkare bär vanligen någon form av ämbetskedja vilken också visar rang medan det utökade medlemsskapet ofta visas genom klädernas snitt och färgval oftast har något plagg, som en jacka, kantband i skråets färgkombination eller dess emblem broderat på slagen. Dessa skrågillen bidrar till att göra hantverkarna liksom andra branscher av specialiserade arbetare till något av en socialt egen värld. Ofta har man också speciella skråhälsningar, sina egna slanguttryck och liknande. I Thelerma är hantverkskvarteren ganska väl definierade. Det finns utövare också utanför dem, men det är framför allt unga gesäller som inväntar att upphöjas till mästare eller medlemmar som i någon mån hamnat i onåd. Bardätterna, vilka omfattar underhållare såsom gycklare, musikanter, skådespelare och sagoberättare, utgör löst definierade utökade familjer i sin egen rätt. De är unika i och med att de flesta andra sociala sammanhang är öppna för dem i professionellt syfte; barderna hyrs in av skrån, gillen och sällskap och uppträder på annars stängda tavernor. De är emellertid aldrig fullt ut en del av de sammanhangen, men blir ofta genom sin närvaro och sin status som bro

10 mellan många världar brickor i någons spel. Åtskilliga musikanter har dömts för brott andra begått för att man sett till att de varit på rätt plats vid rätt tillfälle. Utanför sin tjänst lever ätterna tillsammans, och i de öppna kvarteren finns tavernor, bad- och tehus som drivs eller sponsras av sådana klaner. Dessa brukar vara öppna för utomstående, men på bardernas villkor. Ibland visar man upp sina repetitioner för publik utan betalning, under förutsättning att innehållet förblir hemligt. Bland dem som saknar plats i hierarkierna, däribland Legionärer, diversearbetare och främlingar i staden, uppstår såväl slutna som öppna underhållningssammanhang. De slutna är i form av klubbar som erbjuder också dessa en känsla av delaktighet och samhörighet, dit man oftast måste vara rekommenderad av någon som redan är medlem. Speciella öronsmycken eller billiga medaljonger är vanliga identifikationsmedel. De öppna är ofta ganska frisläppta tavernor dit vem som helst har tillträde. Detta ses som en möjlighet till anonymitet bland medlemmar från andra samhällsskikt, varför dessa ibland förklädda och maskerade utgör en vanlig syn i Lägre Stadens öppna kvarter. Legionärerna tjänar väl och spenderar mycket av den på nöjen, och åtskilliga tavernor är specialiserade mot dem. För officerer finns en del slutna sällskap knutna till Legionerna, och medlemskap i dessa kan vara viktigt för den som önskar stiga i graderna. De forna adelsätterna utgör lite av en egen värld i sig i många fall umgås man uteslutande med andra av samma börd, och det finns möteslokaler som sköts av dessa familjer gemensamt. Stämningen i dessa tenderar att vara ganska världsfrånvänd och cynisk man gör sitt bästa för att ignorera sin förlorade makt ännu mer ännu många hundra år efter att den var ett faktum. Moccahus och andra sällskap utgör den huvudsakliga sociala plattformen för Thelermas överklass. Det finns fyra öppna etablissemang, som släpper in vem som helst som är välklädd och betalar bra, samt sex större slutna sällskap. Alla dessa har verksamhet varje dag på året, och regelbundna baler, middagar, föreställningar och ceremonier. De öppna etablissemangen är viktiga inte minst för att underhålla tillresta gäster av hög rang, och händelser där utgör mycket av gatutryckens innehåll. Vem som sågs med vem, vad de gjorde, hur de kommenterade någon politisk händelse många av besökarna är uppenbarligen medlemmar i något tryckerihus under falsk identitet. De slutna etablissemangen är vanligen slutna, och ändå går många maskerade inom dess väggar. Här kan ofta saker hända som inte får omtalas öppet, och alla medlemmar svär att bevara förtroendena som medlemsskapet innebär. I princip alla med akademisk eller politisk rang, god börd, hög militär rang eller förmögenhet tillhör minst ett slutet sällskap. Studenter som grupp flyter mellan många av dessa skikt åtskilliga kommer från ursprung som öppnar slutna sällskap för dem, och många bor i de öppna kvarteren. Utöver detta finns ett dussin större studentordnar, liksom oräknade mindre, som utgör sociala sammanhang likt klubbarna. De allra flesta vid Akademin är medlemmar i minst en sådan Orden. Ordnarna är av mycket varierande slag men utgör i många fall ett slags lekfull förberedelse inför vuxenlivets sociala spel i sällskapen dessutom är flera ordnar knutna till inflytelserika sällskap som tagit tillvara det sociala nätverk som studietiden byggt upp. Då och då skakas ordnarna liksom sällskapen av större eller mindre skandaler; den senaste påtagliga var upptäckten att den hemliga Rosorden, som officiellt upplöstes efter att det uppdagades att dess medlemmar duellerade på premissen att förloraren blev vinnarens ägodel, fortfarande existerar i hemlighet bland Akademins studenter.

11 Postväsende Det finns ett postverk i Samväldet, statligt ägt och finansierat. Det är generellt ganska dyrt att skicka meddelanden via dem, men säkert och förhållandevis snabbt. Transaktioner sker från postkontor till postkontor; de flesta välbeställda Medborgare och Magokrater har budbärare (eller anlitar mindre budfirmor) för att skicka meddelanden inom staden. Säkerhet i Thelerma Legionärerna som vaktar staden är inte som helhet direkt ansvariga för att lagen följs. Några kompanier åt gången tilldelas den posten enligt ett roterande schema, och stationeras ut dels i fästningarna, dels längs murarna och tillkallas oftast genom klockringningar. Man patrullerar gatorna efter regelbundna scheman och agerar i övrigt på instruktion från Magistrater. Varje vaktkontor har generellt en Magistrat stationerad där, för att kunna ta upp och hantera brottsanklagelser. I övrigt finns Rättshögkvarteret precis utanför Akademin i Övre Staden. Här finns ett hundratal Magistraters och ett halvdussin Inspektörsgruppers kontor samt i tunnlarna under, Thelermas illa beryktade häkte. Vanligen finns någon av Liktorerna också på plats på Rättshögkvarteret för att kunna ta emot begäran om öppnande av rättsfall från en Magistrat eller Inspektor. Legionärer i vakttjänst bär marinblått, liksom de flesta rättstjänare. Utöver den synliga säkerheten finns Säkerhetstjänsten, den hemliga polisen. Det är inte allmänt känt hur stor den är, var dess högkvarter är beläget eller riktigt vad den gör. Många förmodar att högkvarteret ligger någonstans under Thelerma, och att säkerhetstjänsten framför allt övervakar. Upptäcker man ett hot försöker man korrigera det; helst utan att bli öppet synliga, genom påtryckningar, eller genom att vägleda vanliga utredare till de skyldiga genom sin öppna representation, Blinda Handen. Sjukvård Det finns åtskilliga fristående helare i Thelerma, somliga Magokrattränade, andra vanliga Medborgare som tillhandahåller betydligt mindre effektiv vård till ett likaledes betydligt mer överkomligt pris. Den första gruppen känns igen genom sina nyckelfärger vitt och rött, och det finns två huvudsakliga medicinska kollegium av Magokrater med de nödvändiga gåvorna. Båda har sitt säte i palats i Övre Staden, i anslutning till den medicinska fakulteten vid Akademin. Astaria Astaria är sedan gammalt Armarias främste konkurrent om handeln runt Spegelhavet och herraväldet över öarna i Leidonsundet. Landet är det av kolonierna som har lyckats hålla sig mest oberoende av magokratin, som är förhållandevis svag i landet, detta mycket på grund av sina starka kontakter med Magnamund och sin långa kust mot Blå Havet. Det anses allmänt mycket troligt att upprorsmakare i andra provinser runt Spegelhavet är understödda av Astaria. På Grund av detta är gränsen mellan Astaria och dess grannland, Indoria mycket starkt bevakad och en plats där det ofta har förekommit skärmytslingar i historien. Astaria är ett ganska varmt och bergigt land med ett smalt skogsparti vid Kittelbergens fot. Astarias vapen är en drake, detta på grund av draken Astari som skulle ha levt i norra delen av landet. Detta är en myt med modifikation, eftersom draken enligt sagan åt upp alla som kom i

12 närheten, Astarian eller inte. I vilket fall är draken en symbol som vårdas ömt av Astarianerna. Astars bukt - Bukt öster om Astaria som är mycket svårtillgänglig från havssidan. Exakoria har sitt inlopp här. Exakoria - Flod som har sitt utlopp i Astars bukt. Mycket fiskrik och även ett stort musselbestånd. Exave - Astorias utpost mot Indoria som ligger skyddad mellan de två floderna precis söder om platsen där de sammanfaller. Starkt befäst stad som huvudsakligen livnär sig på jordbruk och jakt på bergsgetter samt handel av dessa djurs hudar som är mycket köldtåliga. Pilave - Pilave är en stad på västkusten av Astaria som har en mycket gammal och stolt tradition av sjöfarare. Dess läge är idealiskt eftersom man kan ta sig från och till Magnamund med båt utan att behöva ta sig igenom Leidonsundet och på så vis riskera att bli sedda av resten av länderna runt Spegelhavet, vad man nu har för anledning till att inte vilja det. Marknaderna i Pilave är legendariska och det sägs att man här kan finna vad man än letar efter, och få det förutsatt att man kan betala rätt pris Urbe Astaria - Astarias huvudstad. Kallas i folkmun Drakens stad med en viss stolthet. Långt innan man kommer dit ser man dess baner vaja i vinden, och även små bilder av drakar på varje hus i närheten. Urbe Astaria är en mycket vacker stad, med vitkalkade hus och mycket grönska inne i staden. Folk sitter överallt på de många moccahus som finns i staden och diskutterar, samtalar eller bara betraktar sin omgivning. Vitrum - Floden som ligger nära gränsen mot Indoria. Den kallas även Blåvattnet av den Astariska befolkningen på grund av dess tendens att se alldeles djupblå ut på grund av sitt djupa vatten. Detta är en mycket mytomspunnen flod om vilken det florerar olika historier som alla handlar om Vitrumen, ett sagoväsen som ska dra ner syndfulla personer i sitt djup för att hålla dem där nere som slavar för alltid. Colonia Colonia är beläget mellan Armaria och Galatea, och har en lång historia av krig och stridigheter med dessa, främst Armaria. Detta var dock länge sedan, Colonia har varit en del av Samväldet sedan 400 år tillbaka och enbart små delar av gamla tiders motstånd finns kvar. Den Sanna lärans huvudtempel befinner sig i Urbe Colonia, dock ej erkänt av Akademin håll och gradvis splittrat efter ingåendet i Samväldet. Landet är bergigt och kallt och är innehavare av mycket goda malmtillgångar vilket är dess främsta handelsvara och historiskt sett har varit en stor orsak till stridigheter. Colonianerna är mycket goda vapensmeder, och är även duktiga på andra områden i malmhantering. Colonias vapen är en örn på grund av sina stora örnfamiljer som bor längs hela kusten. Dessa är fridlysta från statligt håll, något som är till stor irritation från fiskare som får sina nät förstörda av örnarna.

13 Aekori - Flod som rinner ut vid Aetvia i Emariabukten. En folksaga säger att barn kommer till sina föräldrar flytande på musselskal längs med denna flod, och om man lyssnar vindstilla nätter kan man höra gråten från alla barn som inte har fått några föräldrar än. Aetvia - Staden har sitt fäste öster om mynningen till Aekori. Sköter mycket av rikets handel med pärlor. Coloniafloden - Denna flod har huvudsakligen fått sitt namn för att Coloniaborna ville hävda sitt ägandeskap mot Galatea. En långsam och bred flod med många bifloder som mynnar ut i Gränsbukten. Emaria - Vindpinad stad vid inloppet till Emariabukten. Förvånansvärt många i denna stads styrande skikt saknar öronsnäcka på vänster sida, något som det viskas mycket om men ingen verkar veta något alls om, speciellt inte till främlingar. Emariabukten - Colonias största bukt, väl bevakad av Emaria och Aetvia på grund av dess fyndigheter av musselpärlor. Dessa tas till vara av befolkningen i byar runt om bukten som noga har delat in stranden mellan sig och svartsjukt bevakar sin del. Kallas även Pärlbukten. Gränsbukten - Bukten som gränsar till Galatea har upplevt många stridigheter under åren. Kallas även i folkmun för Smugglarbukten. Malmbukten - Från malmbukten fraktas den mesta malmen som ska säljas utomlands. En grund och lång bukt med stort fågelliv, vilket huvudsakligen livnär den lilla befolkningen. Urbe Colonia - Colonias huvudstad och kulturella centrum. Berömt för sitt stora moccahus Colonias Pärla, som har flera våningar och är mycket rikt utsmyckat. Runt moccahuset ligger en vacker park och hela komplexet vaktas av en hög järngrind med örnstatyer på. Här kan du bli serverad läckerheter från världens alla hörn, vilka sägs vara värda hela summan man får betala för dem. Werkion - En bergsstad som inte har sin vikt i sin storlek utan sin närhet till de många malmbrytarsamhällena i Kittelbergen. Anses vara en ful och kulturellt sett tråkig stad med starka magokratfamiljer som styr med järnhand. Örnöarna - Små utposter utanför Emariabukten. Liten befolkning som livnär sig huvudsakligen på att ta hand om förbipasserande resenärer och säljakt samt fiske. Gör mycket vackra smycken av sälben. Mycket vidskeplig befolkning som av resten av Colonianerna anses vara lite bakom flötet. Galatea Galatea är ännu självständigt från Samväldet, trots en hel del krig av både handelsmässiga som militära orsaker. Landet är som sin granne i väst mycket rikt på malm och har genom handel med Oriole lyckats hålla sig flytande och kunna bevara sitt oberoende. Galateanerna anses vara mycket envisa och griniga, många historier finns i länderna runt Spegelhavet om Galateanerna och deras korta tålamod. Landet utgörs till stor del av en högplatå som är ganska ofruktsam, trots det odlar Galateanerna grödor där, något som säkert bidragit till deras rykte om att vara envisa. Den största delen av befolkningen bor dock vid låglandet längs kusten, eller upp mot Kittelbergen i

14 små samhällen som är koncentrerade runt en malmgruva. Dessa gruvor är omoderna och ofta livsfarliga att arbeta i vilket inte avskräcker Galateanerna men troligen bidragit till den vidskeplighet som befolkningen innehar. Galateas vapen är en grip, som enligt sägen är beskyddare av malmen och de som arbetar med den. Urbe Galatea - Galateas stolthet kallas denna stad som är belägen på kanten av högplatån. På grund av en närliggande lerkälla är alla husen blå vilket ger ett mycket vackert intryck. Av hävd anses den blå färgen vara den vackraste här, och de allra flesta invånarna bär blå kläder i olika nyanser. Oca - Stad på en udde ut mot Spegelhavet. Den handel som förekommer med länderna runt Spegelhavet och länderna på andra sidan Blå havet sker via denna stad. Här finns en hel del varv. Galateasjön - En djup och kall bergssjö som ska vara hemvisten för den grip som avporträtteras på landsvapnet. Vidare så ska vatten från sjön som inmundigas frammana evig kärlek till den som drickaren först lägger sina ögon på. Oriolefloden - Denna lilla bergsflod mynnar ut i Galateasjön men går genom bergen till kusten på andra sidan där man kan ta sig vidare till Oriole för handel. Detta har gjort länderna till starka handelspartners. Broby - Stad vid Brobyfloden som även har en bro över denna. Utpost mot Colonia och ganska starkt befäst. Staden har en mistlur som hörs över hela flodlandet mot Colonia och som ljuder vid fara så att befolkningen kan antingen skynda sig i säkerhet in i staden eller gömma sig på annan ort. Brobyfloden - Flod som kommer in i Galatea från Colonia och har varit skådeplats för många av de slag som utkämpats länderna mellan. Välbevakad av befolkningen på båda sidor. Indoria Detta är ett till ytan stort land som dock är till stor del täckt av skog och ganska svårtillgänglig terräng, vilket har gett en ganska begränsad befolkning. Landet intogs för ett hundratal år sedan av Samväldets arméer i ett ganska blodigt krig som dock var över fort. Indoria hyser flera av Samväldets viktigaste skeppsvarv. Detta är befolkningens huvudsakliga sysselsättning och Indorianska skepp är berömda för såväl skönhet, snabbhet som rymlighet. Landets vapen består av ett vildsvin med stora betar, efter alla de vildsvin som frodas i de Indorianska skogarna. Dessa vördas högt av befolkningen för sitt kött, sin tåliga hud och sina betar. Urbe Indoria - Urbe Indoria är landets huvudstad och är belägen i öst. Detta är en stad med en lång och stolt historia, och en stor tradition av muntligt berättande och sångförfattande. I staden finns också en lång rad mycket berömda varv med stolta arbetare. Urbe Indoria är en mycket vacker stad som överallt visar prov på snickarglädje. Med alla trähus i staden har befolkningen utvecklat en talang för att förhindra bränder. I hela staden

15 står det lövträd som fångar upp gnistor och försenar deras ankomst till nästa hus, och staden har även en brandvakt som har till uppgift att rycka ut vid hotande fara. Sjokadia - Den västra av de två tvillingstäderna som är belägna runt inloppet till Indoriafloden, och den lite finare av dem. Här håller hantverkarna och varvsarbetarna till och även en stor del av magokraterna i riket befinner sig här. Sjokadianerna är inte förtjusta i sina grannar i öst, utan ser ner på dem och vill helst inte kännas vid dem. Nakodia - Nakodia är en stad med ett ganska tveksamt rykte. Det är den östra av tvillingstäderna och den mindre fina av dem. Till stor del består staden av slum eller något liknande. Det sägs att när vinden ligger på från rätt håll så kan man lukta sig till staden på flera timmars väg bort. En huvudnäring för staden är garvning och beredning av vildsvinshudar, ett arbete som är tungt, svårt och stinker något fruktansvärt. Här finns en stor marknad där försäljare samlas varje dag för att ropa ut sina varor, men om man ska bege sig dit bör man hålla hårt i pengapungen på grund av alla flinka fingrar som befinner sig där. Nakodianerna betraktar sina grannar i Sjokadia med en rynkad näsa och talar gärna om deras uppblåsthet och snorkighet. Staden innehar även en lång rad moccahus av den sorten som tilltalar intressenter med liten börs och få skrupler. Sine - Stad i södra Indoria som är uppbyggd runt gladiomagläger. Galtens å - Ån som rinner förbi Urbe Indoria och längs gränsen mot grannlandet i öst, Velmar. Denna å är uppkallad efter landets nationalvapen, mycket på grund av sina stora hjordar vildsvin som lever runt den. Används för att frakta timmer på, vilket har gett upphov till små samhällen längs hela dess strand. Indoriafloden - Den långa flod som har sitt utlopp mellan tvillingstäderna Sjokadia och Nakodia. Används även den till timmerflottning. Velmar Velmars hjärta är Albasjön, den stora sjön som tar upp stor del av det lilla landet. Runt den har det blomstrat städer sedan mycket lång tid tillbaka, och dess blåa vatten sägs vara viloplats för många sällsamma ting, bland annat talas om sjöodjur av olika slag. Framför allt en myt vårdas av den omkringboende befolkningen, nämligen den om en gigantisk ål som ska bo i dess djup och kan uppfylla alla ens önskningar- om man kan fånga den. Ålen ska heta Lungus. Över lag anses Velmar vara ett land med många märkliga ting och platser som man inte alltid kan förklara. Velmarianer sägs vara ett lite sagolikt folk, något som motarbetas av Magokratin. Sedan mer än hundra år tillbaka anses Velmar vara fullt integrerat i Samväldet, även om vissa Medborgarfamiljer tros konspirera mot Magokratin, kanske understödda av agenter från Alta och Astaria. Velmars vapen är en vit kronhjort. Valusia - Valusia är Velmars huvudstad och belägen i landets östra del, mitt mellan Albasjön och Spegelhavets strand, längs floden Valukoria. Staden är en mycket vacker stad, full med dekorationer på alla de vitkalkade husen.

16 Melesia - Melesia är en stad vid Albasjöns södra strand. Den delen av befolkningen som inte försörjer sig på fiske arbetar någonstans i den komplicerade tillverkningen av pappret som kommer av Albavassen som växer i rika bestånd runt staden. Vikum - Vikum ligger vid Spegelhavets strand och fungerar främst som en handelsstad för Velmar. Många sjöfarare från land och rikt runt samlas här, vilket har gjort staden mycket internationell. Staden är också berömd för sina möjligheter till spel av alla slag, och ett litet fåtal har gjort sig rika där, det så fler har störtats ner i fattigdomen. Alba - Alba är en bergsstad vid Albasjöns västra kant. Här finns många gruvor av olika slag, och en stor fiskeindustri. Vikumfloden - Vikumfloden är egentligen en biflod till Galtens å i Indoria, men passerar gränsen till Velmar och mynnar ut i havet vid Vikum. Detta är en ganska liten och strid flod som man inte gärna färdas på om man kan undvika det. Valukoria - Floden som rinner från Albasjön, förbi Melesia och sedan Valusia för att rinna ut i Spegelhavet. På denna flod fraktas varor och folk från och till området runt Albasjön och det har gjort den mycket viktigt. Många familjer har gjort sig en förmögenhet på att tillhanda ha pråmar och båtar till den som vill hyra. Albasjön - Den stora Albasjön som till största delen är belägen i Velmar är en mycket berömd och mytomspunnen sjö. Dess djup ska innehålla gigantiska ålar och andra monster, vackra varelser som vill förföra en för att dra ner en i djupet, portar till andra världar och sjön ska dessutom vara en bra plats för upptaganden av pneuman. Det sista har avslagits av Akademien men det hindrar inte unga lyckosökare att bege sig dit och försöka på egen hand, eller för den delen bluffmakare som tjänar stora pengar på hemmabyggda maskiner som knappats ger några pneuman men som riskerar ens liv på både ett och flera sätt. Något som är fakta däremot är den höga halt av fisk som sjön innehåller samt förekomsten av Albavass, en vass som ger ett förstaklassigt papper om man behandlar det rätt. Sjöns vatten är förhållandevis varmt. Öar Leidonsundet Leidonia - Den lite större ön i Leidonsundet. Har en stad vid namn Leidon som inte riktigt har kommit att tillhöra någon eller vara självständigt. Långa krig har utkämpats mellan Astaria och Armaria om både denna ö och dess vän i norr, Sälö. För tillfället ligger det hela dock på is. Leidonia har en mycket liten befolkning och dessa försörjer sig huvudsakligen på fiske. Ett och annat värdshus finns också, dels för befolkningens skull och dels för förbipasserande resenärer. Befolkningen har accepterat Samväldet men vägrar envist att ta ställning och vill helst bli lämnade ifred. Sälö - Den mindre ön i Leidonsundet. På grund av dess karga och bergiga mark är befolkningen här mycket liten och inga städer finns på ön. Som sina grannar på Leidonia försörjer de sig på fiske och säljakt.

17 Spegelöarna Storö - Kräftö - Lilla skärvan - Kolonierna Samväldets domäner i Transmar och på Solums sydkust kallas med ett samlat namn för Kolonierna. Varje fungerande koloni ges status av ytterligare en provins i Samväldet och tilldelas en guvernör av Presidierådet. Den sydliga kolonin, Australis, är den äldsta, nu ungefär hundrafemtio år gammal, men samtidigt den som växt minst. Den bergiga kusten är svår att hantera, och lokalbefolkningen tenderar att undvika kolonisatörerna hellre än att acceptera styret och handla med dem. Man har försökt flytta in bosättare som skulle kunna sköta jakten på Kaskelaner istället, men det tycks finnas hemligheter inblandade som bara de ursprungliga inbyggarna känner, och kolonin har förblivit ett misslyckande, knappt mer än en flottbas och några handelsstationer vid kusten. Att sätta henne som guvernör i Australis är ett bra sätt att bromsa en Presidiekansler i sin politiska karriär, och det går därför betydligt mer av intriger runt posten än vad man skulle vänta sig. Kolonierna i södra Transmar har gått betydligt bättre, grundade för omkring sjuttio respektive trettio år sedan. Här finns bördigt land, stora naturtillgångar och ett folk som har gått relativt lätt att kuva med hjälp av Legionernas slagkraft och genom att låta Psykomagerna omvandla krigsfångar och lokala ledare till Verktyg till dess att inget motstånd återstått. Kolonierna växer hela tiden inåt land och exporterar många intressanta lyxprodukter, däribland mocka, tillbaka till Samväldet. För många är de transmariska kolonierna en frihamn än så länge bygger man alltjämt upp strukturen på samhället där mycket tolereras som inte skulle tolereras runt Spegelhavet. Det finns planer på att kolonisera också Borea, särskilt som vissa historiska texter antyder att det kan finnas intressanta naturtillgångar där, men i nuläget vill man inte ge sig in i den militärkonflikt med Aurek som detta med nödvändighet skulle innebära. Så snart Spegelhavsregionen och södra Transmar helt underkuvats blir dock Borea troligen nästa anhalt.