med andra ord tema: World English

Transkript

1 med andra ord tidskrift om litterär översättning nr 50, mars kr tema: World English Forskningsläget enligt Gunnel Melchers Agent nr 50 tipsar amerikanskt Aris Fioretos om Aris Fioretos maiden pinks and whey cheese: Linda Schenck översätter Kerstin Ekmanska Kapuscinski, Bodegård, Hemon, Safran Foer, Swedenmark m.m. Namnlöst-2.pmd 1

2 LEDARE Nr 50/07 med andra ord ISSN (tel och fax) Redaktör: Viktoria Jäderling Redaktionsråd: Eva Johansson Johan Nilsson John Swedenmark Ann-Marie Vinde Prenumeration (4 nr): privatpersoner 125 kr/år, företag 200 kr/år postgiro (ÖC) Lösnummer: 35 kr ❶ Nästa nummer kommer i juni Sista manusdag 7 maj Redaktionen ansvarar ej för obeställt material. ❶ Med andra ord är medlemstidskrift för Översättarcentrum Södermannagatan Stockholm (kansli och fax) (uppdragsförmedlingen) Besöks- och telefontid: måndag torsdag 9 13 info@oversattarcentrum.se När det här skrivs har det första av vårens tre ÖC-seminarier i serien Att översätta världen nyss avhållits. Den glädjande stora publiken på Södra Teatern i Stockholm fick se och höra en livlig diskussion om vikten av mångspråkighet på kulturredaktioner, bokförlag, universitet, skolor och andra institutioner som är viktiga för litteraturens utveckling. Seminarieserien är en del av ÖC:s mångkultursatsning. Vi eller närmare bestämt Hanna Axén och Kristina Ekelund har även genomfört en serie djupintervjuer med nyckelpersoner i bokbranschen. Syftet har varit att utröna vilka faktorer som styr utgivningen och försäljningen av översatt litteratur. Måste verkligen den engelskspråkiga litteraturen dominera så totalt? Det finns en mängd intressanta slutsatser i intervjumaterialet. MAO ber att få återkomma i ämnet när allt är sammanställt. Parallellt med detta har kansliet fortsatt att idogt förmedla översättningsuppdrag. Antalet förmedlade uppdrag till medlemmarna 2006 blev 160 stycken nytt rekord igen. Den anmärkningsvärda ökning vi haft de senaste åren fortsätter därmed. 2001: 55 uppdrag. 2004: 97 uppdrag. 2005: 119 uppdrag. Ökningen är ingen slump. Den beror på att vår personal ständigt skapar nya kontakter med förlag och andra uppdragsgivare, samt på att den service som ÖC erbjuder är snabb och funktionell. Ytterligare en sak krävs dock för att uppdragsgivarna ska återkomma: att de blir nöjda med den översättning de beställer. I slutändan är det alltså föreningens kompetenta medlemmar som skapar föreningens framgång. Så på sätt och vis är allt frid och fröjd på ÖC. Verksamheten är livlig och utvecklas hela tiden, solen skiner in genom vårt stora skyltfönster och styrelsen mumsar på mandelskorpor när det är möte. Men så enkelt är naturligtvis aldrig livet. Den ovan nämnda mångkultursatsningen har gått att genomföra tack vare speciella projektpengar våra reguljära anslag, som bestäms av Kulturrådet, har däremot sjunkit stadigt de senaste åren. Hur det blir med ÖC:s ekonomi när den nya regeringen på allvar börjar sätta sin prägel på kulturpolitiken återstår att se. Ett är dock säkert: om regeringen menar allvar med att satsa på arbetslinjen, är det just organisationer som Översättarcentrum (och övriga centrumbildningar) som borde gynnas. Vi förmedlar långt fler jobb per satsad krona än vanliga arbetsförmedlingar. Till sist vill jag passa på och tacka för mig efter fyra år i styrelsen, varav två som ordförande. Efter årsmötet i april tar nya, friska krafter över. JOHAN NILSSON 2 nr 50, mars 2007 med andra ord Namnlöst-2.pmd 2

3 INNEHÅLL/NOTISER Innehåll Kallelse till ÖC:s årsmöte Härmed inbjuds du som är medlem till Översättarcentrums årsmöte fredagen den 20 april kl Mötet hålls i Sveriges Författarförbunds lokaler på Drottninggatan 88 B, PK Efter årsmötet fortsätter kvällen med översättarsektionens möte, där Anna Strandberg kommer att tala om När Fiedlers Ofelia mötte Pyks Hamlet. För den som vill äter vi sedan en gemensam buffé till självkostnadspris. Supéanmälan till Thomas Andersson, travers@mac.se eller , senast den 18 april. Från och med början av april finns möteshandlingar att tillgå på ÖC:s hemsida. VÄLKOMMEN! ÖC:S STYRELSE På resa med Kapuscinski 4 av Anders Bodegård Forskningsrapport: World English 6 av Gunnel Melchers Agenten: Eva Johansson tipsar 9 om amerikansk litteratur Intervju: Aris Fioretos 10 Skummet blev ett hav 14 Linda Schenck om Kerstin Ekman Äkta engelska 16 Hos Aleksandar Hemon och Jonathan Safran Foer Två roliga 18 och folkbildande språkböcker John Swedenmark recenserar med andra ord nr 50, mars Namnlöst-2.pmd 3

4 ANDERS B. + RYSZARD K. Tlumacz postac XXI wieku / Anders Bodegårds resa med Ryszard Kapuś cinski Tlumacz postac XXI wieku. Översättaren 21:a århundradets centralgestalt eller 2000-talets huvudperson eller Så lyder titeln på Ryszard Kapuścinskis föreläsning med vilken han invigde den första världskongressen för översättare av polsk litteratur, i Krakow i maj Sedan reste vi oss, alla 190 en och en, från La Paz, från Bagdad, från Helsinki etc, och presenterade oss på polska. Ryszard K. framhöll att tack vare vårt arbete kan författarna nå läsare världen över, och de sistnämnda kan upptäcka folk och länder som förut varit osynliga för dem. Ryszard K. har kallat sig själv för en sorts översättare. Ur skissböckerna Lapidarium: den ensamme reportern, han som reser runt i världen till främmande länder: han skriver om sådana som inte läser honom, för sådana som är rätt ointresserade av dem han skriver om. Han är någon mittemellan, upphängd mellan de kulturer han ska tolka. Hans fråga och problem: i vad mån går det att tränga in i och lära känna en annan kultur, som skapas av inre, fördolda koder, vilka den som lever i en annan värld inte är i stånd att dechiffrera och förstå? Ryszard K. introducerades i Sverige på talet av förläggaren Daniel Hjorth, Kejsaren, Shahernas shah och En dag till att leva översattes av Britt Arenander, från engelska. Sedan har jag från polska översatt hittills fyra böcker: Imperiet, Fotbollskriget, Ebenholts och På resa med Herodotos. Vad är Ryszard Kapuścinski för en? Journalist och världsreporter visst. Men framför allt en polsk författare som gäckar gängse genreindelning och som är mycket medveten om språkets / möjligheter och begränsningar: hur skriver man stel köld (Sibirien) och dallrande hetta (Afrika)? En utgångspunkt är det ordknappa. Han fick lära sig att vara koncis som Afrikakorrespondent för den fattiga polska pressagenturen PAP: För att beskriva kuppen i Nigeria 1964 fick jag exakt 100 dollar. Telex kostade 50 cent ordet, jag hade alltså 200 ord till mitt förfogande, en sida Men de skiftande ämnena och föremålen för skrivandet kräver en motsvarande variation. När han skriver om Chile i Fotbollskriget låter han sig influeras av spanskan och dess barockrikedom och rokokoöverflöd. Handlar det om Afrika är det annorlunda: Den traditionella afrikanska poesin är rytm, enkelhet, upprepningar. Av upprepningarna uppstår en musikalisk effekt: musiken i det traditionella Afrika är framför allt trummor, talande trummor. Han ser en brist i det polska språket, som saknar en tropisk tradition för att återge atmosfären och klimatet i den täta djungeln och den torra öknen. Ryszard K. är en kameralins som rör sig framåt i olika tempon, oftast horisontellt, i markplanet, medan han tittar och tolkar. Och det han ser ger stil och språk, det kommer liksom ur marken. När han skriver om Indien i På resa med Herodotos blir det ett framvällande flöde av myllrande meningar. När det gäller Kina sipprar språket torrt och ordkargt. Min uppgift som översättare är alltså att översätta en översättare av förnimmelser och syner. Att svara på frågan: vad är det hans blick har fångat, blicken han riktat mot marken, mot horisonten, mot människorna han möter? Jag 4 nr 50, mars 2007 med andra ord Namnlöst-2.pmd 4

5 ANDERS B. + RYSZARD K. måste se hur det ser ut. Och skriva det på svenska. I Lapidarium vittnar Ryszard K. om ytterligare en förutsättning: jag kan inte avstå från poesin. Den kräver en djup koncentration på språket, och sådant kommer prosan till godo. Prosan måste ha musik, och poesin är rytm. När jag börjar skriva måste jag finna rytmen. Den för mig hän som en flod Han har även skrivit dikter sedan ungdomsåren. En liten volym utkom på 80-talet, en till kom förra året. Jag har ännu inte gett mig i kast med dem. Men jag läser hans prosa högt, och jag räknar ofta stavelserna. Ryszard K. skulle fylla 75 år den 4 mars. Som överraskningspresent till födelsedagen gjorde tretton av hans översättare i hemlighet en bok med varsin berättelse om honom, om att översätta honom och därmed vara med honom. Den heter. Podroze z Ryszardem Kapuś cinskim (På resa med Ryszard Kapuscinski). Men han dog den 23 januari. Flera av översättarna reste till begravningen i Warszawa. Boken fanns då i två exemplar, ett lades ner i kistan, ett överräckte vi på kvällen till hans änka Alicja. Dagen efter hans död hittade någon en liten dikt i en pappershög på hans skrivbord. Ten na fotografii szesnastolatek. to przeciez nie ja Han där på fotot sextonåringen är ju inte jag Ten z trudem idacy ulica. to przeciez nie ja,, Han som med möda går gatan fram är ju inte jag A jednak ten z fotografii i ten na ulicy to jednak ja A ten co teraz w to watpi ten to wlasnie nie ja /, Och ändå är han där på fotot och han där på gatan ändå jag Och han som nu tvivlar på det är egentligen inte jag (inte nöjd med sista raden: wlasnie [två stavelser], betyder ung. just, passar inte; i stället för egentligen är kanske faktiskt [två stavelser] bättre). ANDERS BODEGÅRD / med andra ord nr 50, mars Namnlöst-2.pmd 5

6 TEMA ENGLISH EVERYWHERE En exempellös framgångssaga Professor Gunnel Melchers ger oss bakgrundshistorien till engelskans spridning och transformeringar. English, English everywhere Så inleds en ny skildring av uppkomsten och utvecklingen av nyzeeländsk engelska, en av de många språkvarianter som gör sig alltmer påminda, i skönlitteratur, film, tv och inte minst språkforskning. Ett syfte med den här artikeln är att i korta drag försöka beskriva engelskans segertåg världen över, ett annat att diskutera den vidare innebörden av rubrikens text. Hur har den explosionsartade spridningen av engelskan förändrat själva språket, attityderna till det, synen på språkundervisningen? Och hur ser prognosen för engelska språket ut? En viktig källa till tankar om dessa frågor är David Graddols nyskrivna och inte helt okontroversiella rapport English Next. Why global English may mean the end of English as a Foreign Language ( I ett globalt perspektiv är engelska språkets historia kort, ungefär 1500 år, men ovanligt komplicerad och dynamisk. De germanska folkgrupper som kom till brittiska öarna på 500-talet måste ha talat olika dialekter, vilket fortfarande avspeglas i lokala språkliga drag. Genom den tidiga regionala demografiska spridningen med olika språkkontakter utvecklade de germanska dialekterna ytterligare särdrag, kanske framför allt i norr. Redan under de första århundradena under engelska språkets historia utsattes det för massiv påverkan av andra språk, som keltiska språk, latin, franska och nordiska språk. Medan det latinska och franska elementet i engelskan är relativt väl dokumenterat och utforskat, finns det många frågetecken vad gäller vikingarnas inflytande, som troligen var betydligt mer omfattande än vad läroböcker i språkhistoria ger uttryck för. Det gäller i ännu högre grad det keltiska arvet, som för närvarande är föremål för intensiv forskning och diskussion vid konferenser helt ägnade åt Celtic Englishes. Flera typiska drag i engelsk grammatik som t ex progressiv form har direkta paralleller i keltiska språk som iriska och skotsk gäliska. Hur mycket påverkan kan ett språk tåla utan att gå förlorat? Det är en fråga som många idag tycker bör ställas för svenskans del med tanke på engelskans inflytande på olika språkliga nivåer: ordförråd, fraseologi, grammatik. Det stora hotet ligger ändå på ett annat plan, nämligen den totala förlusten av alltför många domäner, d v s språkanvändningsområden som hemmet, skolan, kyrkan och arbetsplatsen samt olika skriftspråksgenrer. Ett språk eller en dialekt är utrotningshotat om det förlorar alltför många domäner och framför allt hemmet. Det är tankeväckande att det globalt så framgångsrika engelska språket, som förorsakat många andra språks död, en gång själv var allvarligt hotat. Så var fallet under några århundraden efter normandernas erövring 1066, då användningen av engelska var socialt begränsad: språket användes i lokala dialekter men knappast vid hovet, i kyrkan eller inom förvaltningen och affärslivet. Förankringen i vardagsspråket och hemmiljön spelade säkert en stor roll för engelskans överlevnad: det egna språket blev en symbol 6 nr 50, mars 2007 med andra ord Namnlöst-2.pmd 6

7 GUNNEL MELCHERS The English tongue is of small reache, stretching no further than this island of ours, nay not there over all för etnicitet och nationell identitet. År 1362 bekräftades återupprättandet genom att engelska påbjöds som rättegångsspråk och för första gången på länge användes vid parlamentets öppnande. Ett par århundraden senare skrev läraren och språkmannen Richard Mulcaster: The English tongue is of small reache, stretching no further than this island of ours, nay not there over all. Men när han skrev det hade engelskan börjat erövra världen och redan 1640 fanns det en engelsktalande befolkning på enbart i New England. Till Kanada kom engelskan egentligen först på 1700-talet, till Australien och Nya Zeeland mot slutet av samma århundrade; i Sydafrika etablerades språket först 1806 och är nu ett av landets elva officiella språk. Andra områden i världen där engelska används som första språk är ett stort antal öar och ögrupper i Västindien, på Falklandsöarna, St. Helena och Tristan da Cunha. I försök till klassificering av engelskor i världen kallas ofta förstaspråksområdena för den inre cirkeln (antal användare miljoner). Typiskt för en sådan språkgemenskap är att en egen standard utformats, som finns beskriven i lexikon och grammatikböcker. En annan kategori av engelskor har uppstått i den s k yttre cirkeln ( miljoner), där engelskan används som andraspråk, d v s i stor omfattning inom handel och förvaltning och som undervisningsspråk. Där har engelskan ofta officiell status, t ex i Indien och många afrikanska länder. Ibland kallas andraspråksvarianterna för the New Englishes, men ett tilltalande uttryck för förändrade attityder är att, som den afrikansk-amerikanske lingvisten Salikoko Mufwene, hävda att begreppet new English borde syfta på alla varianter av engelska idag, since every spoken language is adapted by its speakers to current communicative needs and contexts. Beteckningen new English skulle enligt min mening t o m kunna användas för den tredje, s k expanderande cirkeln ( miljoner), den något vagt definierade enorma mängden av jordens invånare som har lärt sig engelska som främmande språk. Cirkelmodellen tjänar sitt syfte som en grov typologi för engelskan i världen, men gränserna är flytande och det är som synes svårt att ge exakta siffror på antalet engelsktalande i de olika kategorierna och språkgemenskaperna. Vilken modell man än använder, vilka användningsområden man än beskriver och vilka siffror man än kommer fram till, är fakta om engelskan i världen svindlande. Visserligen har kinesiska (mandarin), hindi/urdu och spanska fler infödda talare, men inget av dessa språk har samma globala inflytande. Hur ska vi då förklara engelskans exempellösa framgångshistoria? Många, även en framstående lingvist som dansken Otto Jespersen ( ), har förklarat framgången med inneboende, överlägsna egenskaper hos själva språket det har beskrivits som kraftfullt, till och med manligt. Den typen av förklaring är alltför romantisk och måste förkastas, men det är svårt att helt avfärda själva språkets karaktär som betydelselös i sammanhanget: flexibiliteten, det relativt enkla formsystemet, den kosmopolitiska vokabulären (givetvis förvärvad genom ett långvarigt och dynamiskt givande och tagande). Ändå ligger förstås huvudorsaken på ett annat plan. På samma sätt som begreppet språk kan definieras som en dialekt med armé och flotta, måste engelskans speciella ställning bland jordens språk främst relateras till politisk/ekonomisk makt. Att engelskan idag är ett inflytelserikt världsspråk beror knappast på dess överlägsenhet som språk utan är ett resultat av dess talares/an- med andra ord nr 50, mars Namnlöst-2.pmd 7

8 TEMA ENGLISH EVERYWHERE The English must not think that they own the language anymore vändares aktiviteter genom århundradena. I detta är David Graddol liksom de flesta som funderat över dessa frågor (David Crystal, Robert Phillipson, Peter Trudgill) helt enig med mig. Däremot skulle han inte uppskatta min traditionella beskrivning av engelska språkets framväxt: The traditional history is constructed as a grand narrative. It provides a myth of national origins as a rags-to-riches folk tale in which our hero, the English language, emerges from humble and obscure origins and flowers in Old English times [ ] In the grand narrative of the history of English, it is French which is positioned as the villain, with whom the English language does battle and eventually triumphs [ ] The values that permeate this conventional story of English are those of the 19 th century, including Victorian concepts of modernity [ ] Linguistic modernity was not just about constructing national monuments to the language such as the Oxford English Dictionary, but also embraced the need to shoulder the English speaker s burden of taking English, as a civilizing force, to the furthest reaches of empire. (English next, s ) Även om Graddols formuleringar är väl tillspetsade, erkänner jag villigt att min framställning kan verka historiskt och politiskt naiv. Jag vill också komplettera bilden med att påpeka att beskrivningar av engelska språkets historia till helt nyligen har varit alltför fokuserade på standardspråket och på England. Det är därför glädjande att se inflytelserika språkgurus som Crystal och Trudgill publicera verk med titlar som The Stories of English (Crystal, 2004) och Alternative Histories of English (Trudgill & Watts, 2002). I båda dessa böcker beskrivs såväl exporterade standardvarianter (t ex australisk engelska) som regionala dialekter (t ex i Yorkshire och Somerset). En viktig insikt är att standardspråket ofta utvecklats slumpmässigt och artificiellt, medan dialekterna avspeglar en naturlig, historisk utveckling. En global typologi över uttal, grammatik och ordförråd har ingen ännu vågat sig på, men ett intressant globalt perspektiv anläggs av Peter Trudgill i artikeln World Englishes: Convergence or Divergence? (The Major Varieties of English, Växjö Universitet, 1998). Han kommer fram till att den inre cirkelns varianter mer och mer skiljer sig från varandra när det gäller uttalet, men att motsatsen kan hävdas vad beträffar ordförrådet. Det är ett faktum att brittisk engelsk vokabulär blir alltmer amerikaniserad. Grammatisk förändring sker mycket långsammare än fonetisk och lexikalisk och här är exemplen få och bilden otydlig. En dramatisk förändring i ljudsystemet har att göra med främre korta vokaler, som i uttalet av fish, bed, bad. I USA (särskilt urbana områden i norr), Australien, Nya Zeeland och Sydafrika har uttalet snabbt gått mot allt slutnare (d v s med främre delen av tungan allt högre upp) ljud, medan sydengelskt uttal verkar gå i motsatt riktning. En dam från Nya Zeeland som besökte Shetlandsöarna förorsakade viss irritation genom att hennes uttal av Shetland uppfattades som Shitland. En brittisk turist i Nya Zeeland ringde till en god vän, vars dotter tog emot samtalet. När han bad att få tala med hennes pappa, tyckte han att hon svarade He s dead. Så småningom förstod han att hon sagt Here s Dad. Den lexikala rikedomen i världens engelskor låter sig inte beskrivas med några få ord och det är överhuvudtaget svårt att skriva strukturerat om ordvariation. Jag får nöja mig med att hänvisa till David Crystals redan nämnda encyklopedi och till ett par läroböcker i global engelska: International English (Trudgill-Hannah) och World Englishes (Melchers-Shaw). Huvudtesen i David Graddols English Next är 8 nr 50, mars 2007 med andra ord Namnlöst-2.pmd 8

9 EVA JOHANSSON att engelska redan är hotat som världens ledande språk. Han visar att engelska användes betydligt mindre på internet år 2005 än år 2000 och förutspår att den globala efterfrågan på undervisning i engelska kommer att kulminera c:a 2010 för att sedan sjunka ganska snabbt. Framför allt menar han att det redan nu har blivit mindre intressant att rekrytera engelsklärare från den inre cirkeln, särskilt Storbritannien och USA, och att rigida normbegrepp och traditionell metodik måste överges. I en artikel i tidskriften Axess (december 2006) refererar och diskuterar journalisten Pontus Dahlman English Next. Han beskriver engelskans förändrade roll som ett hot mot språket självt och talar om att man kan ana en värld där oxfordengelskan degraderats till en dialekt bland andra. Det senare är att slå in öppna dörrar. Oxfordengelska, som aldrig har varit en lingvistiskt definierbar term, är inte särskilt gångbar någonstans. Om någon typisk samtida brittisk accent/dialekt ska nämnas, borde det vara den s k Estuary English, en cockneyinfluerad trendig sydengelsk variant (se The English must not think that they own the language anymore, sade den nigerianske författaren Chinua Achebe i en föreläsning vid Stockholms universitet för ungefär 20 år sedan. Det har han förstås alldeles rätt i. Att ett språk, och särskilt ett världsspråk, ständigt förändras och uppvisar variation är bara naturligt och ett hälsotecken. English is a strong language the strongest in the world and is perfectly capable of looking after itself (Peter Trudgill, intervjuad av Sveriges Radio 1997). GUNNEL MELCHERS Gunnel Melchers arbetar på engelska institutionen vid Stockholms universitet. Tillsammans med Philip Shaw har hon skrivit boken World Englishes (2003, Hodder- Arnolds förlag). Agenten Bland det bästa, det mest spännande och oumbärliga i den amerikanska prosan. Eva Johansson är Agenten. Inte sällan är det de mest intressanta, nyskapande och inflytelserika författarskapen som förbises i den svenska utgivningen av amerikansk och engelsk litteratur. Att man inte kan läsa David Foster Wallace eller William T Vollmann på svenska är faktiskt helt obegripligt. Och varför finns ingenting av Donald Antrim, Mary Gaitskill, Aimee Bender, Ken Kalfus, Judy Budnitz, John Barth, Steve Erickson, Sean Wilsey eller Amy Hempel? För att inte tala om den oförliknelige James Purdy när vågar ett svenskt förlag satsa ordentligt på honom? Jag skulle kunna hålla på länge till, men här följer tre favoriter med varsitt verk som omgående borde ges ut på svenska. paula fox Borrowed Finery (2001) Paula Fox författarskap hade nästan fallit i glömska när en yngre generation författare för några år sedan lyfte fram hennes sjuttiotalsromaner i ljuset igen. I samma veva gav hon ut Borrowed Finery, en memoarbok om sin märkliga och sorgesamma uppväxt. Prosan är avskalad, sval och precis, känslan intensiv och brännande. Fox berättar bara exakt det hon kommer ihåg och fyller aldrig i några luckor. Resultatet är en självbiografi lika fragmenterad som minnet självt och en lika enastående som drabbande barndomsskildring. med andra ord nr 50, mars Namnlöst-2.pmd 9

10 AGENTEN: EVA JOHANSSON george saunders Pastoralia (2000) George Saunders är en av det senaste decenniets absolut främsta och mest egensinniga amerikanska novellister. Pastoralia är hans andra novellsamling, en dystopisk resa genom en värld styrd av kommersialism och okontrollerad kapitalism, en grotesk men endast lätt förvriden spegelbild av vår egen. Men Saunders svartsyn går hand i hand med bångstyrig leklystnad och vildsint humor, och hans uppenbara ömhet för novellernas förtrampade gestalter fyller hans vassa samhällssatir med glödande värme, för att inte säga kärlek. jim shepard Nosferatu (1998) Ingen som har sett F W Murnaus film om vampyren Nosferatu från 1922 kan någonsin glömma dess suggestiva bildspråk och krypande stämningar. I romanen med samma namn skriver den amerikanske författaren Jim Shepard fram ett liv åt regissören, baserat på både fakta och fantasi och med fokus på inspelningen av just Nosferatu. Porträttet av Murnau är isande och tragiskt, en vemodig skildring av en skapande människa plågad av inre tomhet och förträngda känslor. Lika vackert, laddat och fyllt av skuggor som Murnaus eget mästerverk. EVA JOHANSSON Eva Johansson översätter från engelska och är litteraturkritiker i Svenska Dagbladet. Styva servetter, str andra översättning Vladimir Nabokov gjorde det. Ar främlings förtrogenhet. Hur över själv? mao frågar Aris Fioretos, o Du har precis nyöversatt Nabokovs Lolita till svenska, ett av hans verk skrivna direkt på engelska. Tidigare har du också översatt de engelska Pnin och Sebastian Knights verkliga liv samt Masjenka, hans ryska debut via engelskan. Hur har din syn på Nabokovs stil utvecklats under tiden? Jag finkammade faktiskt Lolita så sent som igår kväll. Nu är det tryckeriets och sedan läsarnas tur. Hon är ur mina händer inte en dag för tidigt, måste jag erkänna. Jakten på grodor som ännu gömmer sig bland bisatserna kan vara ganska enerverande. För att inte tala om alla förment onödiga som som man avlägsnar, bara för att upptäcka att meningarna blir så knyckiga att de får tycke av reumatisk marionett... Som tur var är jag ingen yrkesöversättare. Jag översätter bara böcker som jag menar borde finnas på svenska. Det låter patetiskt, alternativt som rena lyxen, men för min del handlar det om kärleksarbete. Det rör sig helt enkelt om böcker jag gärna skulle ha skrivit själv. Det fanns en tid när jag läste Nabokov som stilist och tyckte att det vore en utmaning att hitta en motsvarande svenska. Den skulle vara djärv, listig och lite sexig, men ändå överdådig och aningen styv nej, jag menar som stärkta oanvända servetter. Fast jag är ju författare, och med tiden har min syn blivit mera praktiskt orienterad. Nabokov kan lära en ganska mycket om vad man bör låta bli (som att återuppfinna hjulet) och vad man åtminstone måste försöka göra (lägga ribban högt). Å ena sidan finns där den snillrike stilisten som 10 nr 50, mars 2007 med andra ord Namnlöst-2.pmd 10

11 INTERVJU: ARIS FIORETOS r, stroppiga trikåer och tningskonster e det. Aris Fioretos har gjort det. Översatt med en ur översätter man egentligen från sig själv till sig oretos, om det och annat. jonglerar med kristallglas och julgranskulor dansande på lina. Han lyckades åstadkomma fler underverk på bara ett par sidor än andra författare förmår under en hel livstid. Men han kan också verka tämligen stroppig i sina tajta trikåer och ibland rentav fjantig. (Tänk bara på namnen han hittade på och som han uppenbarligen måste ha tyckt var hemskt vitsiga. Jag menar: en psykoanalytiker som heter Dr. Kitzler, ska det vara roligt?) Å andra sidan finns där konstruktören, den flinke urmakaren med sinne för fuffens. När Nabokov är som bäst befinner sig dessa roller i balans. Då framstår hans prosa som något annat än vispad grädde och champagne. Som läsare blir man inte mätt efter sju sidor slösaktig prosa (och drabbas av huvudvärk efter ytterligare sju). Tvärtom gör den finurliga handlingen och oväntade personteckningen att man läser vidare, inte sällan med gåshud. Med tiden har det blivit denne Nabokov jag uppskattar mest moralisten som undersöker minnets och begärets oändliga samröre. Böcker som Gåvan, Lolita och Ada är chiffonjéer med intrikat intarsia och dolda fack i vilka man finner en sorglig korrespondens, en polerad revolver, kanske en fluga i bärnsten. Vad händer i omvägen över engelskan? Hur mycket ryskt fanns det i den engelska utgåvan Mary? Fick du rekonstruera det ryska? Jag är rädd att min ryska är lika med noll. Efter samtal med sonen Dmitri kom vi överens om att jag skulle översätta den engelska version som Nabokov framställde med hjälp av Misha Glenny på 60-talet. Han ändrade så pass mycket i texten att det tycktes oss befogat. Av goda vänner ryssar i amerikansk exil fick jag höra att originalet var en älskvärd bagatell som luktade starkt av malkulor av märket Tjechov. Doften finns fortfarande kvar i den engelska versionen, men Nabokov polerade upp porträtten som möjligen blivit något dammiga efter fyrtio år på effektförvaring. I en intervju påpekade han en gång att den intressanta delen av en författares utveckling inte är historien om hans liv, utan berättelsen om hans stil. Jag instämmer. Fast Nabokov gjorde det inte precis lätt för stilistiskt sinnade evolutionshistoriker. Mellan Masjenka och Pnin ligger till exempel trettio års skrivande, och visst ser man skillnader vad fingerfärdigheten beträffar. Likväl är texterna åtminstone på ytan häpnadsväckande lika. De har samma finish. Själv tycker jag att djupet i personskildringen kan bli lidande i senare verk. Ta en bok som Look at the Harlekins!. Ur evolutionshistoriskt perspektiv är den närmast ett dekadensfenomen. Texten har något av bedagad trollkarl över sig. Återigen visar författaren upp sina trick, men numren har blivit så mekaniska att de framstår som dissociativa. Uppenbarligen bryr han sig inte om att alla kan se att det rör sig om fixa idéer. Eller att kaninerna är uppstoppade. Efter framgångarna med Lolita översattes samtliga ryska böcker, inklusive dikterna, till engelska. Jag har en känsla av att Nabokov passade på att ändra i dem efter behag. Möjligen framstår hans verk alltså som mera homogent än det egentligen är. Men det förstås: om en text blir bättre av med andra ord nr 50, mars Namnlöst-2.pmd 11

12 INTERVJU behandlingen är viljan att dokumentera berättelsen om en stil mest malplacerad pietet. För övrigt vore det synd om de jämförande litteraturhistorikerna förblev sysslolösa. Nabokov växte upp med ryska, engelska och franska i hemmet. Du hade tyskan, grekiskan och svenskan Ja, herregud, säg den barndom som är enkel. Han tvingades sitta i sin onkels knä ett par gånger för ofta, men hade i gengäld allt ett barn annars kan önska sig: fjärilhåvar, ångmaskiner och meterstora blyertspennor, somrar på residenset i Vyra och vintrar i Gstaad. Dessutom växte han upp i ett homogent ryskt hushåll med guvernanter som lärde honom främmande språk. Jag hade inget av det där, men slapp åtminstone den möjligen något närgångne onkeln. Tyskan var mitt första språk, grekiskan mitt tredje. Som barn till invandrare från två olika kulturer och uppvuxen i en tredje har jag aldrig lyckats betrakta språk som något naturligt. Tvärtom visste jag tidigt, med den sortens bedrövade instinkt som personer ur andra generationen ofta uppvisar, att inget ord eller uttryck är oskyldigt. Olika språk tillhandahåller olika sätt att klä tankar på. Till denna komplikation hör att man vill tala det adopterade landets språk så invändningsfritt som möjligt. För den som inte kan göra något åt sitt namn eller utseende gäller det att åtminstone inte väcka uppmärksamhet genom sitt tal. Men detta är bara den första impulsen. En annan, lika stark, är viljan att tala de inföddas tungomål lika väl eller rentav bättre än de själva. Det medför en paradox. På sätt och vis försöker man kamouflera sig som påfågel. Det slutar förstås sällan väl. Trots en större lyhördhet idag än för säg tjugo år sedan lever vi fortfarande i en litterär kultur som antar att författare bara kan eller åtminstone bör skriva på ett enda språk. Annars framstår de på något sätt som ytliga, opålitliga, frivola. De tar inte sig själva på allvar. Än värre: de tar inte litteraturen på allvar. Men litteraturen har många ansikten. Och det finns ju faktiskt alfabetiska kreatur som aldrig haft en otvetydig språklig identitet. Nabokov är bara ett exempel. Listan kunde göras längre. Ta de båda poeter som revolutionerade den nygrekiska litteraturen: Solomos och Kavafis. Den ene talade bättre italienska än grekiska, men skrev de texter under befrielsekriget som kodifierade den unga statens självbild, inklusive nationalsången. Den andre bodde i det polyglotta Alexandria under hela sitt liv och skulle trots sitt goda öra aldrig ha fått bästa betyget i uppsatsskrivning. Solomos valde den höga stilen, Kavafis den låga. Den ene skrev hymner, den andre epitafer. Det är två typiska förhållningssätt för personer som inte har ett naturligt eller instinktivt förhållande till sitt språk. Men skulle någon betvivla att de flyttade fram litteraturens positioner? Så länge jag kan minnas har spänningarna mellan dessa båda attityder det höga och det låga, det färgrika och det anonyma präglat min uppfattning av språk. Idag betraktar jag mig snarast som skillnaden mellan att vara svensk, österrikare och grek. Det räcker faktiskt att vara komplicerad. Jag är mindre intresserad av att bekräfta kulturella identiteter, än av att undersöka och förstå skillnader. Därur härrör den energi som driver mitt skrivande. Jag visste bara inte hur jag skulle handskas med dessa frågor i litterär form. Sedan slog det mig en dag: möjligen rör det sig om en sorts transvestism. Är en transvestit inte just en varelse som söker förklä sig som påfågel, på en gång vill passera och falla i ögonen? Resten av spektaklet gav sig själv. Sanningen om Sascha Knisch blev resultatet. En roman som du också översatt till engelska... Hur var det att likt Nabokov översätta från sig själv till sig själv? Fick du också lust att fixa till lite i den engelska utgåvan? Bortsett från en kort episod i sexårsåldern, då jag bar kalasbyxor under balettlektionerna, har jag ingen direkt erfarenhet av transvestism. Men jag inbillar mig att jag vet en del om saken i överförd bemärkelse, förstådd som en fråga om språkdräkt. När texten skulle förvandlas till engelska fick förställningskonstens alla men och mirakel en nästan generande aktualitet. På sätt och vis var det som om romanen äntligen funnit sitt element. Att översätta är dock mer än blott en fråga om att hitta det rätta ordet eller uttrycket. Lika mycket gäller det ju att anamma de rörelsemönster som målspråket ställer till förfogande. En svensk text kan klä sig i aldrig så korrekt engelsk klädsel, men om den nöjer sig med det skulle apparitionen te sig ungefär lika övertygande som 12 nr 50, mars 2007 med andra ord Namnlöst-2.pmd 12

13 ARIS FIORETOS en ballerina med mustasch. Så fort gesterna svär mot engelsk motorik faller texten ur rollen. Förhoppningsvis är mitt förhållande till engelskan inte detsamma som tycks föresväva så många av våra landsmän. Tre års gymnasieundervisning, en tripp till Tampa, Florida, och några dygns internetchattande verkar ge de flesta känslan av att tala språket lika bra som sitt eget, och i tvivelsmål bättre än infödingarna. Jag känner mig hemma när jag skriver på engelska, utan att för den skull vara hemtam. En främlings förtrogenhet som väcker upptäckarlust: vad kunde vara bättre för en författare? Spelet med diskursiva förväntningar, rikedomen på sociolekter, spänningen mellan talat och skrivet språk det mesta är egentligen tilltalande. Inklusive naturligtvis de olika litterära traditioner som språket erbjuder. Dessutom har engelskan ingen förhistoria för mig. Äldre generationer har aldrig ockuperat dess territorier. Och tio år tillbringade i USA har väl gjort sitt till för att jag ska betrakta stenarna framför mig inte som stumbling blocks utan stepping stones. Under arbetet på The Truth about Sascha Knisch tog jag de friheter som texten krävde. Något annat hade varit nonsens. Varför vara lojal mot upphovsmannen, när texten förtjänar ett bättre öde? Så bytte en person till exempel kön och det trassel som jag haft mot slutet av boken kunde rätas ut. Komplikationerna kvarstod möjligen, men kalejdoskopet skapade inte längre något färgat gytter, utan vackra, invecklade mönster. Åtminstone i mina övermodiga ögon. Min stoiske redaktör på Jonathan Cape såg till att de värsta försyndelserna inte behövde bestraffas i offentligheten. Ändå måste jag erkänna att de avgörande procent som jag saknar för att passera som native speaker skänkte mig en sorgsen aha-upplevelse. Plötsligt tyckte jag mig förstå ganska väl vad Sascha måste ha upplevt när han försökte ta sig obesvärat fram över kullerstenarna i Berlin på höga klackar. Outtömlig liknelse. Transvestiten går snyggare på höga klackar än vilken tvärsnittsbrud som helst. Transvestiten är också så mycket det kön som han/hon innerst inne i sitt sannaste jag anser sig vara. En vandrande utopi, kanske är det också den vemodiga insikten för dem som trixar med språk. Att göra den inre utopin rättvisa och samtidigt måsta härma lagomhet, naturlighet, ärlighet, vara autentisk. Vad har du för förhållande till autenticitet? Kanske spelar autenticiteten samma roll i konsten som härmningen i djurriket? Den är en fråga om överlevnad. Det handlar inte om det lätt komiska äkthetskrav som tycks föresväva vissa protestanter. Typ: Här står jag och kan inte annat. I litteraturen betyder ju det ärliga uppsåtet inget, känslan av evidens allt. Du kan ljuga och ändå säga sanningen, vilket knappast skulle fungera i vanliga livet. I den goda litteraturen får man alltid autenticiteten på köpet. Förresten, vad har Sascha Knischs sanning och Sebastian Knights verklighet med varandra att göra? Inget, vad jag vet. Ja, det skulle vara deras beroende av fiktionen, då. Men förmodligen har de bara oturen att bära samma initialer. Om de råkat stöta på varandra i någon återvändsgränd i huvudet på den enes upphovsman och den andres översättare förtäljer inte historien. Sannolikheten är stor för att de i så fall var så upptagna med egna bekymmer att de inte tog någon notis. ARIS FIORETOS VIKTORIA JÄDERLING Aris Fioretos är skönlitterär författare, essäist och kritiker. Han arbetar som kulturråd vid Svenska ambassaden i Berlin. Förutom Nabokov har han översatt verk av Hölderlin, Derrida, Walter Serner och Paul Auster. med andra ord nr 50, mars Namnlöst-2.pmd 13

14 TEMA ENGLISH EVERYWHERE Hur man får smak för whey cheese Linda Schenck översätter Kerstin Ekmans roman Guds barmhärtighet. Det svåra är hur man överför känslan av det som är främmande på målspråket, menar hon. När jag blir tillfrågad om att skriva något till mao om engelskan, sitter jag och bearbetar ett utkast. Om och om igen. Jag tror det är det svåraste jag någon gång har översatt, och det är fullständigt självpåkallat. Alla vet vi, som läsare, att det lyckliga inträffar någon gång, att man hittar en författare vars språk man känner att man är ett med. Det är fantastiskt, man önskar att man hade kunnat formulera sig så vackert själv. Som översättare får man lov att försöka. Jag har tidigare översatt tre romaner av Kerstin Ekman till engelska, och jag är fullständigt upplyft av hennes språk. Den anglosaxiska förlagsvärlden är tämligen obegriplig, och jag har slutat ställa mig frågan hur det kommer sig att vissa böcker blir översatta och inte andra. Utan att resonera om hur och varför, konstaterar jag att det tog från 1999 när Guds barmhärtighet kom ut, till 2006 innan det fanns ett avtal med ett förlag för utgivning på engelska. Vi är, som väl är, ett antal Ekmanöversättare till olika språk som har haft den stora förmånen att få ha tre stycken seminariehelger med Kerstin Ekman själv, där hon har besvarat språkfrågor och gett oss vägledning in i hennes litterära värld. Nu måste dock mina svåra beslut fattas, nu måste mitt grova utkast bli läsbart och begripligt på engelska. Nu måste texten flyta, meningarna börja och sluta, satsföljd bestämmas. Under de senaste månaderna har jag haft nära kontakt med Rochelle Wright, amerikansk Ekman-kännare, skandinavist och översättare. Hon har hjälpt mig att upptäcka mina blinda fläckar. Vi valde ut några passager och jobbade noggrant och långsamt igenom dem. Följande två stycken kanske ger en bild av vad som kan hända. Nu står ploppen starkgul i tjocka ruggar vid strandkanten. En del kallar dem för smörbollar och tänker på allt det smör som ska kärnas däroppe i bustugan. Vitosten ska läggas på hyllorna i jordkällarn och i bästa fall bli gammelost och hela sommarn ska vassla sakta kokas ihop i kokhuset medan vallens många blomsterdofter samlas i kitteln till en enda must av sött och mättat och brunt som ska bli den goda mesen. Ja, då är det sommar, det är giesie! Då äter man kesmusen med grädde. Då hörs dragspel om lördagskvällen och pojkarna är rakade och fina om kinden så att det inte raspar. Då är det backnejlika och viol i gräsfällen och ett skum av hundlokor. Här finns det väldigt mycket jämtkunskap samlad på ett ställe, och det blir svårt för en engelskspråkig läsare att navigera. Hur blev det på engelska, efter en process som nog kan liknas vid vasslan som sakta kokas ihop i kokhuset hela sommaren? Resans gång omfattade förstås standardforskning i skillnaderna mellan ploppen, smörbollar och smörblommar, vitost och gammelost, mese och kesmusen. Äter man kesmusen med vispgrädde till, eller ingår grädden i kesmusen? Men det 14 nr 50, mars 2007 med andra ord Namnlöst-2.pmd 14

15 LINDA SCHENCK svåra är ändå vad man gör av meningarna, hur man överför känslan, hur man uppmuntrar läsaren att begripa tillräckligt mycket av det främmande för att läsa vidare. Så småningom finns det en version som i alla fall går att arbeta vidare från. Den har kommit till på ett intuitivt sätt, och i dialog med mitt bollplank, genom en svårbeskrivlig process. Vi skulle haft en bandspelare på, och efteråt försökt analysera hur vi gjorde. Now there is a mat of bright yellow globeflowers along the bank. Some people call them butterballs, what with all the butter that is churned at the summer pasture lands. The white goat cheese will be stored on the shelves of the earth cellar and, with any luck, will age well. All summer long, the whey, with the scent of all the flowers of the fields, will simmer slowly in the cookhouse kettle until it becomes a single essence of delicious sweet, brown whey cheese. Yes, then it s summer, giesie! That s when you eat the soft creamy curd cheese. That s when you hear the accordion on Saturday evenings and the boys have shaved so their cheeks are smooth and don t chafe. There are violets and maiden pinks in the blanket of grass and a sea of wild chervil. På dessa få rader har det säkert lagts ett par timmar sammanlagt. Boken är 400 sidor lång. Klarar jag av att vara tillräckligt noggrann rätt igenom? Kommer jag att ha fattat kloka beslut och hur godtyckliga är mina val? Borde det inte finnas ett kommatecken efter blanket of grass? Kommer jag att ha uteslutit så mycket dialekt att boken tappar en viktig nivå på engelska? Kan man acceptera att det som är sött och mättat och brunt på svenska blir delicious, sweet and brown på engelska? Gör det något att man inte längre alls vet vad whey cheese är på engelska medan vem som helst kan köpa mesost i närmaste snabbköp i Sverige? På engelska blev det violets and maiden pinks, omvänd ordföljd, därför att det engelska namnet för backnejlika dels inte är allmänt bekant, dels låter för mycket som en jungfrukind när det kommer direkt efter den rakade pojkkinden. Skummet blev ett hav. Var det den sorts skum författaren avsåg? Dessa bedrägliga ord! Mitt bollplank Rochelle hittade ett som jag aldrig hade noterat, trots att min översättning var konstig: Fasters grålila klänning med gråa snörmakerier låg på en stol. Den var en övergiven hamn och ur den hade hennes behärskning flytt och hennes finhet liksom farbrors faderlighet och höghet hade flaxat bort med de slängande hängslena. Fasters klänning var en övergiven hamn. Ja, ja, tänker jag, ( It was an abandoned port ), bilden är märklig men hamnar blir ju övergivna när fartygen lämnar dem. Och så är man ute på en villofärd, och det blir nästan omöjligt att komma i hamn utan lots. Här rör det sig nämligen om hamn i betydelsen yttre gestalt, skepnad och inte plats för förtöjning av båtar. (Nu står det: Aunt Eugénie s pale lilac dress with the gray lace edging was on a chair, an abandoned guise from which all control and grace had fled ) Jag tröstar mig med att en engelskspråkig läsare får tillgång till en berättelse som förhoppningsvis vidgar perspektiven. Men jag inbillar mig inte att min läsare kommer att ha läst Kerstin Ekmans bok. På engelska skrivs det så oerhört mycket och från så många delar av världen att översättningar får väldigt lite plats, till skillnad från den svenska bokmarknaden. Jag är väldigt glad att den här boken kommer att finnas i en version på engelska. Samtidigt undrar jag vad jag håller på med. Det är säkert nyttigt att undra. LINDA SCHENCK Linda Schenck är amerikanska och bosatt i Göteborg. Några andra översättningar av Linda Schenck: Witches Rings (1997) av Kerstin Ekman City of Light (2003) av Kerstin Ekman April Witch (2002) av Majgull Axelsson med andra ord nr 50, mars Namnlöst-2.pmd 15

16 TEMA ENGLISH EVERYWHERE Utsökta engelskor Aleksandar Hemon åkte som turist till Chicago 1992, men blev kvar där sedan hans hemstad Sarajevo belägrats. Tre år senare börjar han skriva på engelska. Jonathan Safran Foer leker i sin debutroman med språket hos en ung ukrainare som lärt sig engelska genom en föråldrad synonymordbok. Det klagas ofta, och med rätta, på den anglosaxiska litteraturens stora dominans bland de böcker som översätts till svenska på bekostnad av litteratur från andra språk. Men det kan vara bra att komma ihåg att engelskan i dag också påverkas från en mängd olika håll och ger plats för språkliga erfarenheter som nästan inget annat språk har möjlighet till. Två författare som speglar detta på olika sätt är Alexandar Hemon och Jonathan Safran Foer. Alexandar Hemon, som kom till USA 1992 och blev kvar där när kriget på Balkan bröt ut, har förflyttat sig från en annan språklig och kulturell erfarenhet till den engelska, och ägnar en stor del av sin bok Nowhere Man 1 åt att skildra denna förflyttning. Och det gör han på en utsökt engelska, samtidigt som han för in personer som inte behärskar språket, och därigenom ger oss som läsare en möjlighet att leva oss in i den process han själv måste ha gått igenom innan han nådde den stora språkbehärskning han visar. Han skildrar inte bara glappet och utanförskapet, utan förflyttar oss också med hjälp av dessa till andra erfarenhetsvärldar, visar svårigheterna med att överföra en erfarenhet från en värld, in i en annan där detta slags erfarenhet inte är upplevd. Hans bok börjar så här: Had I been dreaming, I would have dreamt of being someone else, with a little creature burrowed in my body, clawing at the walls inside my chest a recurring nightmare. But I was awake, listening to the mizzle in my pillow, to the furniture furtively sagging, to the house creaking under the wind assaults. I straightened my legs, so the legs ebbed and my right foot rose out of the sludge of darkness like a squat, extinguished lighthouse. The blinds gibbered for a moment, commenting on my performance, then settled in silence. I min översättning: Om jag hade drömt, skulle jag ha drömt att jag var någon annan, med ett litet djur som var instängt i min kropp och klöste på bröstkorgens väggar en återkommande mardröm. Men jag var vaken och låg och lyssnade till prasslet i kudden, till möblerna som omärkligt sjönk ihop, till huset som jämrade sig under vindens attacker. Jag sträckte på benen så att täcket sjönk undan och min högra fot stack upp ur mörkrets töcken som en liten nedsläckt fyr. Rullgardinerna tjattrade till ett ögon- 16 nr 50, mars 2007 med andra ord Namnlöst-2.pmd 16

17 HANS-JACOB NILSSON Mitt lagliga namn är Alexander Perchov. Men alla mina många vänner betitlar mig Alex, för att det är ett lösligare sätt att uttala mitt lagliga namn... blick och kommenterade min uppvisning, sedan hängde de orörliga och tysta igen. Om Hemon flyttar över sitt språk och sina erfarenheter in i den engelska språksfären, kan man säga att Jonathan Safran Foer går andra vägen genom att vränga och tänja på det språk som är hans för att nå utanför sina språkliga och kulturella begränsningar (här finns ett sätt att arbeta med språket som kan föra tankarna till en svensk författare som Jonas Hassen Khemiri) och ta in världen och göra den större. Det vi ser här är ett exempel på ett språkligt utvidgande som det i ett globalt perspektiv bara är engelskan som är mäktigt i dag. Givetvis finns det i varje invandrarland språkliga experiment som ger litterära uttryck, men engelskans särställning som världsspråk ger det ändå en unik position när det gäller att förmedla röster från stora delar av världen. Foers bok Everything is illuminated ( Allt är upplyst på svenska) börjar så här, på en rådbråkad engelska av en ung ukrainare en blandning av ord och fraser inhämtade genom den internationella populärkulturen och direktöversättningar ur något ålderdomligt lexikon. My legal name is Alexander Perchov. But all of my many friends dub me Alex, because that is a more flaccid-to-utter version of my legal name I have many many girls, believe me, and they all have a different name for me. One dubs me baby, not because I am a baby, but because she attends to me. Another dubs me All Night. Do you want to know why? I have a girl who dubs me currency, because I disseminate so much currency around her. She licks my chops for it. I min översättning: Mitt lagliga namn är Alexander Perchov. Men alla mina många vänner betitlar mig Alex, för att det är ett lösligare sätt att uttala mitt lagliga namn Jag har många många flickor, tro mig, och alla har olika namn på mig. En betitlar mig Baby, inte för att jag är en baby, utan för att hon sköter om mig. En annan betitlar mig Natten Lång. Vill ni veta varför? Jag har en flicka som betitlar mig Valuta för att jag strör ut så mycket valuta runt henne. Hon slickar mig om munnen för det Jag har många gånger fått frågan om det inte är svårt att översätta ett förvanskat eller påhittat språk, som hos exempelvis Foer. På det måste jag svara både ja och nej. Ja, därför att det alltid är svårt att översätta, nej, därför att det egentligen inte är svårare än vanligt. All översättning handlar om att överföra en erfarenhet som är gestaltad på just det språk som författaren valt för att beskriva just den erfarenheten. De svåraste texterna är i stället de som inte är språkligt genomtänkta. Jag har också fått frågan om det är roligare att översätta en rolig text, om det väcker en språklig lust och uppfinningsförmåga, men om jag rannsakar mig själv måste jag nog svara att det handlar om samma svårigheter, och samma glädje, eller lättnad, när man tycker att man träffat rätt, oavsett vad det är för slags text. Business as usual, alltså eller med andra ord: en översättare måste göra det en översättare måste göra, för att travestera Hemingway på svenska. HANS-JACOB NILSSON 1 Nowhere Man är Aleksandar Hemons andra bok på engelska. Den första boken, The Question of Bruno, översattes av Kerstin Gustafsson. med andra ord nr 50, mars Namnlöst-2.pmd 17

18 MIKAEL PARKVALL: VAD ÄR SPRÅK? / LIMITS OF LANGUAGE med sig de språkmiljöer i vilka de uppkom för länge sen. Förra året gav Parkvall ut två böcker om språk och språkforskning. Den ena, Vad är språk, ingår i Natur och kulturs serie med folkbildande introduktionsböcker och har blivit omskriven och välförtjänt uppskattad. Den förklarar på ett pedagogiskt och skojfriskt sätt komplicerade sammanhang kring språkliga fenomen och språkliga normers variation och föränderlighet. Den andra boken är däremot helt okänd, eftersom den publicerats på engelska, av ett obskyrt förlag med säte i England och på Sri Lanka. Limits of Language är en bok man inte kan sluta bläddra i om man är lagd åt det hållet. För humorns skull, och för kunskapsrikedomen. Visst finns det material som är alltför specialiserat, till exempel listor med ordvitsar på halvkända språkforskares efternamn, men det står man ut med, eftersom en sån här bok knappast kan koncipieras utan viss brist på urskillning. Parkvall har samlat på sig hela det internationella lingvistkollektivets värdelösa vetande sånt som framkommer på fikaraster, kongressefterfester, e-postlistor, i fotnoter och förord: det handlar om högt och lågt, livsviktigt och perifert. Resultatet är en jämlike till Guinness rekordbok vars inriktning på kuriosa och det handlar om 350 tättpackade sidor bara är ytlagret på en solid kunskap om språkens mångfald, inte minst deras beroende av historiska och samhälleliga omständigheter. Den humortradition Parkvall tillhör är nära besläktad med tidskriften Mad, men det finns också en inomrecension Parkvall, Mikael: Limits of Language. Almost everything you didn t know you didn t know about language and languages. Battlebridge Press, London, 2006 Vad är språk? Natur och Kultur, 2006 Internationellt finns en tudelning inom språkforskningen. Två poler, kanske till och med två läger. Å ena sidan de som studerar språket, i bestämd form; å andra sidan de som studerar språk, i obestämd form pluralis. De som studerar språket har en mer biologistisk teoriöverbyggnad; de utgår från att det är medfött, att det sitter i generna. Ofta är själva huvudsaken för deras forskning att leda medföddheten i bevis. Chomskys ständigt allt mer sofistikerade beskrivningar är ett exempel på detta, liksom Steven Pinkers hypotes om en språkinstinkt. De som studerar språk i all deras variation är inte lika kända i offentligheten, men mycket kunnigare. De förnekar inte alls att språken uppstår, förvandlas och lärs in i samspel med människors biologiska förutsättningar; men de är mycket mer öppna för att beakta de historiskt betingade varianterna. De regelbundenheter som upptäcks (och avvikelserna från dem) är intressanta i sig, inte bara som bevis på existensen av en medfödd universell grammatik. Schematiskt kan man säga att den kognitivistiska språkforskningen ( språk-et ) är teologisk, medan den typologiska ( språk ) är mera queer utan att för den skull göra avkall på vetenskaplig stringens. Mikael Parkvall, lektor vid institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet, hör helt klart till det queera lägret. Hans doktorsavhandling lyckades knyta variationen bland Atlantens kreolspråk till historiska data om slavhandelns rutter och mellanstationer. De språk som uppstod på basis av förenklade varianter av kolonialspråkens tungomål bär således fortfarande 18 nr 50, mars 2007 med andra ord Namnlöst-2.pmd 18

19 JOHN SWEDENMARK lingvistisk spextradition åtminstone sen sextitalet, som skymtar på många ställen, till exempel i följande utdrag ur kalendern över språkvetenskapliga märkesdagar: February 5, 1967: Quang Phuc Dong of the South Hanoi Institute of Technology (S H I T), alias Jim McCawley, submits the final version of English Sentences Without Overt Grammatical Subjects to a Festschrift devoted to Jim McCawley. The paper is a study of the syntax of the word fuck, and includes some memorable sentences. Och med liten stil på omslaget står nonsensvarningstexten: This product may contain traces of nuts Men jag kan inte nog framhålla att Limits of Language är en mycket seriös bok, full av fakta, statistik och fingertoppskänsliga omdömen som verkligen lär ut väsentligheter om hur en livskraftig vetenskap arbetar. Den initierar läsaren i vad Ludwik Fleck kallar en vetenskaplig tankestil och gör en till fräck fripassagerare ombord på forskningsfaryget M/S Linguistics. Dock bör man packa ner i sjömanssäcken en portion fördragsamhet samt en handbok som förklarar vissa grundläggande termer. Definitionerna, som är så genomarbetade i Vad är språk, känns ibland lite för raska i Limits of Language. Själv har jag genom åren haft stor nytta av Larry Trasks termlexikon. Avlutningsvis ett översatt smakprov på hur det kan se ut. Mitt i det i och för sig alltför korta andra böcker får göra anspråk på fullständighet; den här lever på sin illuminationskraft avsnittet om språkfamiljer infinner sig följande upplysning som alldeles egen notis: Fleck, Ludwik (1935): Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum. Inledning till läran om tankestil och tankekollektiv. Översättning Bengt Liliequist. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, Parkvall, Mikael (2000): Out of Africa: African influences in Atlantic Creoles. London: Battlebridge Publications. (2006a): Limits of Language. Almost everything you didn t know you didn t know about language and languages. London and Ahungalla, Sri Lanka: Battlebridge Press. (2006b): Vad är språk? Natur och Kultur. Trask, R. L. (1993): A Dictionary of Grammatical Terms in Linguistics. London: Routledge. Att mäta avstånd i dagar Bland akanfolket mäts avstånd mellan språk i tid, precis som inom glottokronologin. Men tidrymden ifråga avser inte den tid som förmodas ha gått sen språken delade på sig, utan den tid det antas ta att lära sig ett annat språk. Så för dem som talar asante är fante en endagsdialekt. JOHN SWEDENMARK med andra ord nr 50, mars Namnlöst-2.pmd 19

20 B föreningsbrev sverige porto betalt port payé översättarcentrum södermannagatan stockholm textmässan april, Debaser Medis Möt nordens intressantaste förlag och tidskrifter under två dagar i Stockholm! Uppläsningar! Billiga böcker! Spektakel! Gå två, betala för en (inträde: 50 kr) Lämna denna lapp i kassan Hälsningar Vertigo förlag textmässan april, Debaser Medis Möt nordens intressantaste förlag och tidskrifter under två dagar i Stockholm! Uppläsningar! Billiga böcker! Spektakel! Gå två, betala för en (inträde: 50 kr) Lämna denna lapp i kassan Hälsningar Vertigo förlag textmässan april, Debaser Medis Möt nordens intressantaste förlag och tidskrifter under två dagar i Stockholm! Uppläsningar! Billiga böcker! Spektakel! Gå två, betala för en (inträde: 50 kr) Lämna denna lapp i kassan Hälsningar Vertigo förlag Namnlöst-2.pmd 20