Omvärldsanalys. Språkens ställning i Sverige

Transkript

1 Omvärldsanalys Språkens ställning i Sverige

2

3 Innehåll Uppdraget och arbetet 2 1. Inledande sammanfattning och bedömning Svenska ska vara huvudspråk i Sverige Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjligheter att lära sig främmande språk 3 Summering 4 2. Allmänt om språksituationen i Sverige Några statistiska uppgifter och hur de ska förstås Tre allmänna utvecklingstendenser av betydelse för språksituationen Globaliseringen Teknikutvecklingen Ökade krav på språkfärdighet Vad håller ihop ett språksamhälle? 9 3. Lagar, politiska styrdokument m.m Forskning och utbildning om språken, språkvård, översättning, tolkning och annat arbete med språken Forskning och högre undervisning Språkvård och tillgång till lexikon, ordböcker, hjälpmedel etc Översättning och tolkning Språkteknologi Terminologi Språkens ställning inom några centrala domäner Offentlig förvaltning Svenskan Minoritetsspråk och det svenska teckenspråket Skola Forskning och högre utbildning EU Arbetslivet Medier Svenskan Minoritetsspråk och andra språk Namn Personnamn Geografiska namn Synlighet i det offentliga rummet Sammanfattning Svenska Finska Meänkieli Samiska Romani chib Jiddisch Svenskt teckenspråk Övriga modersmål i Sverige 39 Anförd litteratur 44 1 av 42

4 Uppdraget och arbetet I regleringsbrevet för 2008 fick Institutet för språk och folkminnen i uppdrag att i samband med årsredovisningen för 2008 redovisa en omvärldsanalys som tar upp de förändringar och utvecklingstendenser i samhället som har betydelse för det svenska språkets, teckenspråkets och de nationella minoritetsspråkens ställning. Denna rapport har tagits fram av den avdelning inom Institutet som främst sysslar med språkvård och språkpolitiska frågor, Språkrådet också andra avdelningar har dock sådana uppgifter. Uppgifter har samlats in från olika håll. Språkrådet har inte haft resurser att genomföra ett systematiskt kartläggningsarbete på områden där det onekligen skulle behövas, t.ex. förhållandet mellan olika språk inom arbetslivet. En del uppgifter i rapporten måste därför grunda sig på allmänna bedömningar från personer som har god överblick, medan andra kan stödja sig på mer genomarbetade undersökningar. I enskildheter varierar därför rapporten åtskilligt i precision. De samlade bedömningarna måste dock sägas stå på säker grund. Under 2007 och 2008 har pågått ett relativt omfattande utredningsarbete. Det har bland annat resulterat i SOU 2008:26 Värna språken, Ds2008:26, Nationella minoritetsspråk vid myndigheter och domstolar, samt två omfattande rapporter om läget för romani chib (Det romska språket och romsk språkvård i Sverige 2007; Institutet för språk och folkminnen 2008) respektive meänkieli (Situationen för minoritetsspråket meänkieli i Sverige; Institutet för språk och folkminnen 2008), vilka Institutet utarbetat på uppdrag av Integrations- och jämställdhetsdepartementet. Institutet har deltagit i detta utredningsarbete på olika sätt och har av flera skäl ansett det ändamålsenligt att i korthet inarbeta dessa utredningars resultat i sin rapport. Andra viktiga utredningar, där Institutet inte närmare deltagit i arbetet, har också lagts fram under 2008 och varit till nytta för denna rapport. Man kan nämna SOU 2008:106, Ökat förtroende för domstolarna, och SOU 2008:109, En hållbar lärarutbildning. Uppdraget har tolkats så, att också några uppgifter fogats in om övriga modersmål i Sverige vid sidan av svenskan, de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket. Det går inte att göra en bedömning av språksituationen i Sverige utan att beröra också dessa språk. 1. Inledande sammanfattning och bedömning En sammanfattning av läget för svenskan och andra språk i det svenska samhället utgår lämpligen från de fyra språkpolitiska mål riksdagen antog Svenska ska vara huvudspråk i Sverige Svenska är huvudspråk i Sverige i dag, och så var det när riksdagsbeslutet togs 2005; svenskan är samhällets gemensamma språk och det språk på vilket Sverige styrs. Den positionen är inte hotad på något allvarligt sätt i dag. Men det finns 2 av 42

5 exempel på att svenska myndigheter inte lever upp till detta mål. Oroväckande är tendensen att engelskan är huvudsakligt undervisningsspråk i ett antal svenska grundskolor och gymnasier. Viktigt är att stärka svenskans ställning i EU. Den lag som föreslås av språklagsutredningen (SOU 2008:26) kan förhoppningsvis befästa svenskans ställning som huvudspråk. 1.2 Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk Målet innebär att svenskan ska kunna användas inom alla viktigare samhällsområden. Detta mål är allvarligt hotat inom några områden såsom finansväsen, företagsledning (för större företag) och framför allt högre utbildning och forskning inom medicin, teknik och naturvetenskap. Alltmer av arbetet utförs på engelska, särskilt i ledande positioner. Det är av avgörande betydelse under de närmaste årtiondena att universitet och högskolor utvecklar strategier och riktlinjer för parallellspråkighet mellan svenska och engelska. Sker det inte, går troligen en del centrala domäner förlorade för svenskan inom en till två generationer. Det försvagar Sverige som kunskapssamhälle och får på sikt allvarliga konsekvenser för samhällsdebatt, folkbildning och demokrati. 1.3 Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig I ett längre perspektiv, ca år, går utvecklingen av det svenska myndighetsspråket åt rätt håll. Texterna är allmänt sett enklare och begripligare än för några decennier sedan och språket måste bedömas som vårdat. Medvetenheten om ett begripligt, mottagaranpassat myndighetsspråk, så kallat klarspråk, har ökat. Ett viktigt framsteg de senaste åren är att myndigheternas arbete med och medvetenhet om terminologi har utvecklats. En fortsatt positiv utveckling är dock inte självklar. Tre frågor är avgörande. För det första blir myndigheternas information alltmer webbaserad, och kunskapen både praktiskt och teoretiskt om vad som kännetecknar välfungerande webbinformation är ännu begränsad. Den ökade webbanvändningen innebär en ökad informationstillgång, vilket är positivt, men det överlåter åtskilligt av begriplighetsarbetet på medborgarna. För det andra är en viktig del av svenskt myndighetsspråk översättningar av EU-texter, och sådana texter kan svårligen skrivas på en enkel, begriplig och vårdad svenska om inte originalversionen har motsvarande egenskaper. För det tredje, och viktigast: klarspråksarbetet har en alltför svag institutionell bas i svenska myndigheter. Bara en mindre del av myndigheterna har en organisation med inbyggd professionell kompetens för klarspråksarbete, kontinuerlig utbildning och uppföljning, ett varaktigt stöd från ledningen m.m. 1.4 Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjligheter att lära sig främmande språk Detta mål kan sägas vara både det viktigaste och det mest komplicerade av de fyra. Rent generellt är det uppfyllt i ett samhälle som det svenska; det finns ju inte 3 av 42

6 förbud mot att använda språk i allmänhet. Men mer specifikt är de språkliga resurserna ojämnt fördelade. - Svenska det gemensamma språket: Tre grupper är särskilt utsatta: lågutbildade yngre män (som tenderar att läsa allt mindre), barn med annat förstaspråk och vuxna invandrare. Särskilt allvarligt är att svenska som andraspråk och sfiundervisning fungerar dåligt. Både lärare i svenska som andraspråk och sfi-lärare har alldeles för ofta dålig utbildning (bara 12 procent av sfi-lärarna har särskild utbildning) och ämnet har låg status. Upphandlingssystemet inom sfiundervisningen försvårar kvalitetssäkring. - De fem officiella minoritetsspråken: De fem minoritetsspråken lever under mycket olika villkor. Men alla har på olika sätt fått en bättre ställning sedan Sverige ratificerade Europarådets minoritetsspråkskonvention 1999 relativt sett är nog framstegen minst för sverigefinskan. - Svenskt teckenspråk: Läget för det svenska teckenspråket är ganska likt det för minoritetsspråken, men teckenspråkets rättsliga ställning är osäkrare. Språklagsutredningens förslag skulle innebära ett mycket stort framsteg. - Övriga modersmål ( invandrarspråken ): Drygt tio procent av svenskarna kan beräknas ha ett annat modersmål än svenska, något av de officiella minoritetsspråken eller svenskt teckenspråk. Dessa språk har en svår situation, svårare ju färre talare det finns. Modersmålsundervisningen i skolan har brister och lågprioriteras. Rätten till tolkning och översättning har rimligt stöd i lagar och förordningar, men i praktiken är kvaliteten ofta mycket dålig, främst på grund av ensidiga ekonomiska prioriteringar i tillämpningen av upphandlingssystemet och den låga kunskapen hos många upphandlare. Rätten till modersmål är alltså ofta urholkad för denna stora grupp medborgare. - Möjligheten att lära sig främmande språk: Möjligheterna att lära sig engelska är goda. Möjligheterna att lära sig andra främmande språk förbättras reellt med att B- språken får större meritvärde för högskolestudier och kanske också större plats i ungdomsskolans kursplaner. Men Sverige har samma problem som nästan alla andra västeuropeiska länder: alla lär sig engelska, mer eller mindre, men intresset för andra främmande språk är relativt svagt. Summering Vi kan alltså se vissa framsteg, t.ex. i klarspråksarbetet eller för minoritetsspråken, liksom i förslaget till språklag. Men det finns också stora problem. Tre stycken bör lyftas fram i första hand: Svenskan trängs undan av engelskan mer och mer som arbetsspråk inom några av samhällets nyckelområden. Undervisningen i svenska som andraspråk och för invandrare brister i status, kvalitetssäkring och kompetens. Rätten till modersmål behandlas styvmoderligt gentemot många invandrare och svenskar med utländsk bakgrund. Klarar vi inte att göra något åt dessa frågor är risken stor att det svenska språksamhället splittras efter sociala och etniska skiljelinjer. Förslaget till ny språklag är ur det perspektivet en mycket god startpunkt. Men förväntningarna måste ställas högt på att det följs av olika språkpolitiska initiativ så att lagen inte förvandlas till tomma paragrafer. 4 av 42

7 2. Allmänt om språksituationen i Sverige 2.1 Några statistiska uppgifter och hur de ska förstås Av Sveriges cirka nio miljoner invånare har kanske ungefär 85 procent svenska som modersmål. Det förs ingen språkstatistik, men utifrån uppgifter om utrikes födda svenskar, barn med utrikes födda föräldrar, den språkliga sammansättningen bland invandrare från ett visst land m.m. kan man göra relativt kvalificerade skattningar. Bland annat gjorde lingvisten Mikael Parkvall för några år sedan sådana beräkningar för arbete med Sveriges nationalatlas. Finska är otvetydigt Sverige näst största språk med ca talare och arabiska det tredje största med minst talare. På fjärde plats kommer troligen språk från det forna Jugoslavien med över svenska talare. Spanska, norska, danska, persiska, kurdiska, engelska, albanska och syrianska torde alla ha mellan och svenska modersmålstalare. Sammanlagt finns minst 150 olika modersmål i Sverige. Ungefär så många brukar förekomma i skolstatistik över elever med rätt till modersmålsundervisning, och man måste anta att det finns talare av ytterligare andra modersmål. Det osäkra i siffror av detta slag måste mycket kraftigt understrykas. Det är t.ex. skillnad på modersmål och bästa språk. Om man beräknar att svenskar har finska som modersmål, i betydelsen det språk de först talade i sin barndom, så är det kanske knappt hälften som har det som sitt förstaspråk, i betydelsen det språk de behärskar bäst och känner sig mest hemma med. Man måste också anta att en del språk blir underrapporterade i statistiken. Romani är ett förföljt och ringaktat språk, inte minst i Östeuropa, varför många romer som invandrat till Sverige från Östeuropa de senaste årtiondena säger sig ha ett annat modersmål. Utgår man från åtkomlig statistisk kan man därför ibland skatta antalet romanitalare i Sverige så lågt som ca personer; börjar man fundera över mörkertal, genuint tvåspråkiga m.m. kan siffran kanske tiodubblas. Samma osäkerhet gäller för de tre andra nationella minoritetsspråken vid sidan av finska och romani. Man har beräknat att det finns ca samer i Sverige. Av dessa är kanske samisktalande, d.v.s. samiskan är viktigare än något annat språk i deras vardag, medan andra har allt från relativt goda till nästan inga kunskaper i samiska. Av ungefär tornedalingar, inte alltid bosatta i Tornedalen, är det kanske 20 procent som har meänkieli som förstaspråk. Man kan uppskatta antalet jiddischtalare i Sverige till cirka 1 500; bland dem varierar dock kunskaperna stort, och dessutom finns en kanske minst dubbelt så stor grupp som känner stark anknytning till språket. Vidare finns naturligtvis stora geografiska skillnader, liksom skillnader mellan åldersgrupper. Exempelvis finska, samiska och meänkieli står relativt starkare bland äldre svenskar än bland yngre, medan de arabisktalande svenskarna återfinns bland yngre åldersgrupper. Ser man till antalet deltagare i modersmålsundervisningen (siffror från 2005, Skolverkets uppgifter 2006) är de finsktalande eleverna först den sjätte största gruppen. Större språk i just detta avseende är arabiska, elever, språk från det forna Jugoslavien, elever, albanska, elever, spanska, elever, och persiska, elever (jfr Lainio 2007). 5 av 42

8

9 kunskapsnation och som demokrati. I och med globalisering och s.k. glokalisering blir inte heller svenskan lika geografiskt och socialt samlande som tidigare. Nationalspråken kommer i en tydligare mellanposition mellan å ena sidan engelskan, som samlar det internationella samfundet, och å andra sidan de många minoritets- och invandrarspråken, som kan vara viktiga som identitetsbärare lokalt och på grupp- och individnivå. För de nationella minoritetsspråken är globaliseringen dubbelbottnad. Å ena sidan innebär den att för ett s.k. territoriellt minoritetsspråk som samiska eller meänkieli är den geografiska förankringen inte ett tillräckligt starkt skydd för språkets fortlevnad och utveckling. De så kallade förvaltningsområdena ger en nödvändig bas för språkens utveckling, och det är glädjande att det nu blir ett utvidgande av förvaltningsområdena både för finska och för samiska. Men invånarna i förvaltningsområdena, liksom alla andra i Sverige, kan forma sin språkliga identitet med tillgång till en mängd språk. Å andra sidan ökar möjligheterna att använda språken över hela landet, vilket naturligtvis är positivt. Språkligt sett har globaliseringen i huvudsak positiva följder. Den ökar tillgången till mångspråkighet, och den ger större möjligheter för var och en att använda sitt modersmål. Men den skapar också problem. Riskerna ökar för en språklig segregation så att olika grupper skapar sin språkliga identitet bara kring ett enda språk det må sedan vara svenska, engelska, ett nationellt minoritetsspråk eller ett invandrarspråk. Med en sådan utveckling kommer språkklyftor att förstärka sociala och kulturella klyftor. Genomtänkta och långsiktiga språkpolitiska åtaganden, som ser alla språk i Sverige i ett sammanhang, har därför blivit allt viktigare Teknikutvecklingen Det är en truism att den digitala tekniken och Internet i grunden förändrat kommunikationsförhållandena de senaste tio åren. Några enkla sifferuppgifter (se SIKA-rapport 2007:6 och Findahl 2007) visar att nivån på Internetanvändningen är hög. Omkring 90 procent av alla svenskar i åldern 9 79 år har tillgång till Internet hemma eller på arbetet. En genomsnittlig svensk Internetanvändare avsätter ungefär 90 minuter om dagen för att skicka e-brev, söka information, läsa tidningar, spela spel och andra aktiviteter på nätet. Men det finns Internetklyftor. Åldersklyftan är välkänd. Av personer under 65 år använder 93 procent e-post och 78 procent Internet för bankärenden; motsvarande siffror för personer över 64 år är 73 respektive 38 procent. Det finns också en invandrarklyfta; en rapport från 2003 visade att gapet mellan Sverigefödda och invandrade i Internetanvändning hade ökat, och ingen undersökning därefter har visat motsatsen. Findahl (2007) beskriver det som att kanske 2,5 miljoner svenskar i praktiken står utanför Internetvärlden, även om de teoretiskt har tillgång till den de har en dator hemma etc. 1 miljon är försiktiga användare som mycket begränsat utnyttjar Internet, sedan finns en stor grupp positiva användare om ca 2,5 miljoner och slutligen en grupp avancerade användare om ca 0,5 miljoner. Enligt Nordicom användes Internet 2006 av enskilda personer främst till att skicka e-brev (75 procent av alla svenskar), till att söka information om varor och tjänster (75 procent) och till ekonomiska tjänster (60 procent). Den digitala tekniken utnyttjas ju inte bara för Internetkommunikation. Redan från 2000 finns uppgifter om att en tredjedel av alla yrkesverksamma tillbringar mer än halva arbetsdagen framför en datorskärm. En undersökning av barn i tolvårsåldern (Sofkova Hashemi 2008) visade att 75 procent så gott som dagligen chattade, 90 procent skickade e-brev, 50 procent deltog i nätgemenskaper som 7 av 42

10 MSN Messenger, 25 procent spelade dataspel och 75 procent använde mobiltelefon inte minst för sms-meddelanden. Flickorna deltar mer i nätgemenskaper och använder mobiltelefon oftare, medan pojkarna spelar mer dataspel i övrigt finns inga nämnvärda skillnader mellan könen. Som framgått ovan är utvecklingen av den digitala tekniken en viktig del av, och en förutsättning för, den språkliga globaliseringen. Den digitala tekniken ger användaren tillgång till många språk, ofta samtidigt. Flerspråkiga termdatabaser, webbplatser på flera språk m.m. är exempel på hur mångspråkigheten blir vardag på nätet. Men it-utvecklingen får också andra följder än ökad tillgång till många olika språk. Viktigast är kanske att vi kommunicerar väldigt mycket mer med skriftspråket än tidigare. Även om en del it-utnyttjande är talspråkligt, är det mestadels skriftspråket som tas i bruk. Men det är ett skriftspråk som till stora delar används och utvecklas på villkor som tidigare var typiska för talspråk: spontant, ostandardiserat, flyktigt, dialogiskt, bundet till en viss språksituation. I huvudsak är det en positiv utveckling. Mycket stora grupper blir hemtama med skriftspråket på ett helt annat sätt än tidigare. Det kan naturligtvis framför allt hos yngre användare leda till osäkerhet om skriftspråksnormer. Normerna för stavning, meningsbyggnad, ordval etc. är ju inte de samma i informellt skriftspråk i digitala kanaler som i tryckta skrifter. Men detta är ett högst marginellt problem. De allra flesta inser att ord som lol ( laughing out loudly ) eller stavningar som oxå, dt (det) och 3vligt är medie- och genrespecifika och överför inte det digitala skrivandets former till andra typer av texter. Tvärtom lär man sig mer eller mindre spontant att skriftspråkets normer, precis som talspråkets, måste anpassas till medium och mottagare. På ett annat plan innebär dock digitaliseringen en förskjutning av makten över skriftspråksnormerna. Digitaliserade stavnings- och språkkontroller i anslutning till ordbehandlingsprogram förmedlar till användaren vad som är rätt och fel. Framför allt har språkkontrollen i Word mycket stor betydelse. Allmänt sett håller den en acceptabel nivå. Den har samma allmänna svaghet som alla språkkontroller: för rena slarvfel med stavningen fungerar den alldeles utmärkt, men för mer komplicerade fel måste användaren behärska språkreglerna för att avgöra om språkkontrollens alarm är relevant. Ett problem är också att det knappast finns några kommersiella vinster med att kvalitetsutveckla ordbehandlingsprogrammens språkkontroller. Användarna efterfrågar programmen men har mycket allmänna krav på kvaliteten. För att ett språk ska bli synligt i sådana sammanhang fordras en god språkteknologisk infrastruktur. Det rör sig om stora och grundläggande investeringar i basresurser så att språket ifråga kan göras tillgängligt i informationsökningsprogram, maskinöversättningsprogram m.m. Läget för svenskan har på denna punkt till viss del förbättrats under 2007 (se nedan!). För små minoritetsspråk som samiska eller meänkieli innebär däremot de språkteknologiska kraven snarast att avståndet växer till större språk (se 4.3). Det finns tendenser till nya tekniska genombrott. På Internet har fokus hamnat alltmer på innehåll. Spridningen av teknik för att prenumerera på och märka upp språkligt material har gjort att allt fler kan få tillgång till innehållet på en webbsida utan att besöka själva sidan. Det gör det lättare att sprida och övervaka nyhetsmaterial. Bloggtekniken var tidigt ute och använde sådan teknik vilket har bidragit till dess popularitet. Det som kallas den semantiska webben, att man på ett mer avancerat sätt kan söka material med avseende på innehållsliga kriterier, står för dörren. 8 av 42

11 Också maskinöversättningstekniken har förbättrats och används i fler sammanhang än tidigare. Det outtömliga behovet av översättning på Internet gör att allt fler förstår betydelsen av parallellspråkighet och automatisk grovöversättning på nätet. Söktekniken görs flerspråkig så att man kan söka på ett språk och få träff på ett annat. Sammanfattningsvis kan än en gång understrykas att globaliseringen och teknikutvecklingen går hand i hand. Båda utvecklingarna ökar tillgängligheten till språk i vardagen och skapar mycket goda förutsättningar för rikare och mer mångfasetterad språkanvändning hos mycket breda grupper. Men båda innebär också en risk för vidgade språkklyftor. Därför måste bland annat möjligheterna att använda olika språk på Internet i Sverige ses över och förbättras. Än en gång blir behovet av en långsiktig och genomtänkt språkpolitik uppenbart Ökade krav på språkfärdighet Kraven på den enskilda medborgarens språkliga färdigheter ökar alltså hela tiden, p.g.a. såväl teknikutveckling som globalisering. Viktigast är nog att allt större del av arbetslivet i dag består av (skrift)språkligt burna verksamheter. En studie från 2006 (Karlsson) av arbetsdagar i yrken som traditionellt ansetts relativt skriftlösa, t.ex. byggnadsarbetare, undersköterska, butiksbiträde, visade att yrkesutövarna såväl läser som skriver en hel del under en vanlig arbetsdag. Det rör sig om korta texter, ofta av tabell- och schemakaraktär, men utan dem skulle arbetet inte kunna utföras. Det finns en tendens att läsningen av skönlitteratur och böcker i Sverige minskar, särskilt bland vissa grupper, såsom yngre lågutbildade män. Det är allvarligt och försämrar dessa gruppers möjligheter att förstå sin omvärld och livssituation och att bli delaktiga i samhällsutvecklingen. Men det innebär inte att läsandet i allmänhet minskar, inte ens bland dessa grupper. Denna så att säga dubbla utveckling är viktig att förstå; den visar än mer hur eftersatta de grupper kan bli som av olika skäl kan ha svårt att hantera det svenska skriftspråket. 2.3 Vad håller ihop ett språksamhälle? I ett samhälleligt perspektiv är språkets grundläggande uppgift att bära såväl kommunikation som identitetsskapande mellan medborgarna i praktiken kan dessa uppgifter inte skiljas åt. Det ger grunden för vad som brukar kallas en språkgemenskap. Utan språkgemenskap kan ett samhälle inte hålla samman, men det betyder inte att en språkgemenskap måste vara bunden till ett enda språk. Tvärtom kännetecknas alltfler språkgemenskaper av att flera språk samexisterar. Språkgemenskapens styrka bedöms ibland utifrån fyra nära sammanhängande kriterier (se t.ex. Einarsson 2004): språklig likhet, interaktion, gemensam normbildning och symbolisk integration. Ju mer man kan se av vart och ett av dessa fyra förhållanden, desto starkare är språkgemenskapen. En stark språkgemenskap betyder inte att språkfrågorna är konfliktfria. Snarare innebär den att de språkliga konflikterna är synliga, möjliga att begripa för många medborgare och möjliga att diskutera. Man kan därför pröva dessa kriterier på dagens svenska språkgemenskap även om det i brist på forskning måste bli spekulativa bedömningar. Kriteriet språklig likhet bör naturligtvis tillämpas på så att säga ett språk i taget. Det ska här bara diskuteras för huvudspråket, svenskan. (Parentetiskt kan nämnas att exempelvis arabiskan i Sverige inte kännetecknas av stor språklig 9 av 42

12 likhet; nordafrikansk och irakisk arabiska är sinsemellan obegripliga.) Några riktigt stora klyftor mellan olika sorters svenska finns inte. Visst kan man nästan alltid höra från vilken del av landet en talare kommer, visst kan norrlänningar ha svårt att förstå sydsvenskar, visst talas på en del men inte så många orter dialekter som är svårbegripliga för utomstående och visst kan åtminstone en tränad lyssnare höra skillnad mellan olika socialgruppers talade svenska i större städer. Men avgörande är att så gott som alla svenskar utan större ansträngning kan uttrycka sig på ett (regionalt färgat) talspråk som är begripligt över hela landet. Interaktionen innebär att så många som möjligt ska ha möjlighet att kommunicera med varandra på så jämlika villkor som möjligt: teknik, gemensamt språk, språkkunskaper och medier m.m. skapar förutsättningarna. En rimlig bedömning är att dessa möjligheter förbättrats för en majoritet av svenskarna det senaste årtiondet. Men samtidigt har ganska stora grupper sämre villkor än andra. Det gäller de svenskar som står utanför Internetvärlden, de som har mycket svaga kunskaper i engelska och de som har svårt att uttrycka sig på svenska i något mer kvalificerade sammanhang i första hand en del invandrare som kommit till Sverige i vuxen ålder, men också grupper med betydande läs- och skrivsvårigheter. Sammantaget är den här gruppen kanske så stor som 2,5 3 miljoner människor. Det är också viktigt att komma ihåg att interaktionsmönstren ändrats i och med globaliseringen, så att många fler svenskar numera allt mer interagerar språkligt utanför den svenska språkgemenskapen. Gemensam språklig normbildning gäller inte bara eller ens i första hand frågor om rätt och fel i språket, utan innebär att samhället ska präglas av gemensamma föreställningar om språk och samhälle. Vad anser vi vara Sveriges huvudspråk? Vilka krav är rimliga att ställa på myndighetsspråket? Varför ska man lära sig främmande språk? Är det viktigt att kunna stava rätt? Vad kännetecknar ett formellt skriftspråk? Sådana frågor behöver inte få ett och samma svar av medlemmar i ett språksamhälle med gemensam normbildning, men de ska vara möjliga att diskutera, man ska så att säga vara överens om vad frågorna handlar om. Troligen har de flesta svenskar inte så bestämda åsikter om språk. I en undersökning av Catharina Nyström Höög (2005), som byggde på längre intervjuer, rapporterades att informanterna ofta hade svårt att artikulera bestämda åsikter om ord, språkriktighet och språknormer. Nyström Höög menar att vad som möjligen förenade intervjupersonerna var en tonvikt på språkets praktiska uppgifter, medan den symboliska, identitetsskapande funktionen inte synliggjordes. Också något äldre undersökningar (Wingstedt 1997) rapporterar resultat som tyder på att svenskarna inte har så bestämda och genomtänkta uppfattningar om språk. Det talas rätt ofta om det ökade språkintresset i Sverige. Man brukar peka på till exempel genomslaget för tv-programmet Värsta språket för några år sedan, de många frågorna till radioprogrammet Språket i P1 eller, under 2007, framgången för den nystartade populärvetenskapliga tidskriften Språktidningen. Diskussioner i medier om förortssvenska, svenskundervisning, modersmålskunskaper m.m. tycks också bli vanligare. Det kan alltså stämma att språkintresset ökar. Men hur stark den rörelsen är vet vi inte. Det är ju alltid en minoritet som manifesterar det ökade intresset. Språktidningens prenumererade upplaga var exempelvis vid 2007 års utgång ca exemplar, vilket är mer än väntat men trots allt svarar mot mindre än 0,2 procent av Sveriges befolkning. Kanske kan man alltså säga att det svenska språksamhället kännetecknas av en relativt stark men oartikulerad gemensam normbildning. Troligen ökar dock 10 av 42

13 graden av medveten normbildning, d.v.s. språkfrågor diskuteras mer i den gemensamma offentligheten. Avgörande för den symboliska integrationen, som hänger nära samman med den gemensamma normbildningen, är om de som ingår i språkgemenskapen verkligen anser sig tillhöra den. Man kunde till exempel tänka sig en utbredd föreställning att endast de som hade svenska som modersmål ingick i den svenska språkgemenskapen; då vore den symboliska integrationen svag. Vi saknar data för att kunna uttala oss mer bestämt om läget. Men man kan möjligen våga påstå att den symboliska integrationen i den svenska språkgemenskapen förstärkts snarare än försvagats de senaste åren även om det är en marginell förskjutning. Om förslaget till ny språklag (SOU 2008:26) antas, stärks den symboliska integrationen avsevärt. Lagen har ett stort symbolvärde för synen på den svenska språkgemenskapen: flera språk, i princip alla modersmål i Sverige, ingår i den svenska språkgemenskapen, svenskan är det gemensamma språket, och språkens ställning i samhället är så viktig att den behöver lagfästas. En samlad bedömning av den svenska språkgemenskapen blir alltså att den är relativt stark. Det utesluter inte stora brister, såsom de ojämlika möjligheterna till språklig interaktion. Det är också svårt att säga åt vilket håll utvecklingen går. Globaliseringen pekar mot en svagare svensk språkgemenskap. Den ökade offentliga diskussionen om språkfrågor och politiska initiativ om lagstiftning drar i motsatt riktning. Det är troligt att denna dubbla utveckling blir än tydligare de kommande årtiondena: globaliseringen ställer större krav på politiska insatser för att stärka gemensam normbildning och symbolisk integration, så att språkgemenskapen ska hållas samman. 3. Lagar, politiska styrdokument m.m. Den förändrade språksituationen kräver en aktivare språkpolitik; i ett mångspråkigt samhälle behöver man reglera språkens ställning i förhållande till varandra. Liksom många andra europeiska stater är Sverige på väg in i en mer sammanhållen och samlad språkpolitik med tydligare lagstiftning och språkpolitiska initiativ. Det är en nödvändig utveckling. Språklagsutredningen (SOU 2008:26) går i kapitel 4 och 5 (s ) igenom de lagar, förordningar och internationella konventioner som har betydelse för språkanvändningen i Sverige i dag. Genomgången ger ett rätt splittrat intryck, och det förslag till samlad språklag som utredningen har lagt fram är därför mycket välkommet. Om lagförslaget antas har Sverige en ganska god grund för sin språkpolitik, åtminstone formellt sett. Att tunga remissinstanser i huvudsak varit positiva och att förslaget hittills mött få invändningar av allvarligare slag tyder också på att det svarar väl mot behoven. Institutet hänvisar till sitt remissvar på betänkandet för utförligare synpunkter. Svagheten är inte den politik som formuleras av Språklagsutredningen eller i andra språkpolitiska dokument utan snarare att dessa dokument är svagt förankrade hos allmänhet, politiker och offentlig förvaltning. Det blir tydligt om man uppehåller sig vid några av de viktigaste dokumenten. Riksdagens språkpolitiska mål från 2005 ger en god grund för ett mångspråkigt Sverige med svenska som gemensamt huvudspråk. Men de tas alltför sällan till utgångspunkt för regeringens arbete. Man kan jämföra med de kulturpolitiska målen; de står under nästan ständig debatt och spelar en viktig roll 11 av 42

14 för utformningen av regleringsbrev m.m. för många kulturmyndigheter. De språkpolitiska målen har samma genomslag endast för Institutet för språk och folkminnen, fast det finns flera myndigheter inom både kultur- och utbildningsområdet som har direkt relevans för språkpolitiken. Det vore inte omotiverat med en översyn över hur de språkpolitiska målen kan inlemmas i dessa myndigheters arbete. Minoritetsspråkskonventionen, eller närmare bestämt den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk, och lagen om rätt att använda samiska respektive finska och meänkieli inom vissa förvaltningsområden, är alltför okända. Flera undersökningar visar att många kommuner inte känner till minoritetsspråkskonventionen. Särskilt för finskans del finns också ett starkt behov att utvidga förvaltningsområdet. På en punkt är dock den svenska regeringens arbete med minoritetsspråkskonventionen förebildligt. Tack vare Europarådets återkommande inspektioner lägger Integrations- och jämställdhetsdepartementet ned stor möda på att följa upp om bestämmelserna i konventionen efterlevs och om det finns områden där insatserna måste förbättras. Detta systematiska uppföljningsarbete skulle behövas också på andra områden inom svensk språkpolitik. Den nordiska språkkonventionen från 1987 är av stor betydelse för den nordiska språkgemenskapen, men dras med en del problem. För det första innebär utvidgningen 2002 till färöiska, grönländska och samiska att språkkonventionen har fått en ambitionsnivå som är svår att leva upp till i praktiken. Den har därför ibland betraktats mer som en viljeyttring än som den bindande konvention den faktiskt är. För det andra rymmer språkkonventionen bestämmelser som är svåra att förena med en del EU-bestämmelser; den ger särskilda rättigheter för EUmedborgare från Danmark, Finland och Sverige på besök i nordiska grannländer framom medborgare från andra EU-stater. För det tredje kan det ibland råda osäkerhet om i vilka sammanhang konventionen gäller. Exempelvis har en del universitet och högskolor förklarat att de tillämpar konventionen, vilket innebär att exempelvis en norsk student i Sverige har rätt att tentera på norska, medan andra lärosäten inte tagit aktiv ställning för konventionen och ger samma rättigheter. För det fjärde är språkkonventionen påtagligt okänd. Till detta bidrar att det är oklart vilken myndighet i respektive nordiskt land som har ansvaret för att övervaka att konventionen följs och att gripa in i de fall nordbor inte får sina språkliga rättigheter tillgodosedda. En särskild fråga är också de nordiska teckenspråkens ställning i konventionen mycket talar för att en separat konvention behöver skrivas om dem. Inom Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet pågår ett arbete med att revidera konventionen för att bättre anpassa den till dagens förhållanden; arbetet bör slutföras under Det är mycket viktigt att revisionen kan fullföljas och att man också på svenskt håll ordnar upp ansvarsförhållandena för att konventionen efterlevs. Deklarationen om nordisk språkpolitik antogs av de nordiska utbildningsministrarna hösten Den anger inriktningen för nordisk språkpolitik för många är framöver. Deklarationen utgår från fyra grundläggande språkliga rättigheter och utifrån dem fem övergripande mål att sikta mot. De preciseras i fyra frågor att arbeta med de närmaste åren: språkförståelse och språkkunskap, parallellspråkighet, mångspråkighet och flerspråkighet samt Norden som språklig föregångsregion. Nordiska rådet har lyft fram grannspråksförståelse som ett prioriterat området för det nordiska språksamarbetet de närmaste åren. 12 av 42

15 Deklarationen om nordisk språkpolitik är ett politiskt dokument av hög klass. Om de nordiska länderna fullföljer den politik som skisseras i deklarationen, blir de mycket väl rustade att möta globaliseringens utmaningar och Norden skulle utan tvivel framstå som en språklig föregångsregion. Deklarationen är emellertid alltför okänd. Ansvariga instanser, såsom Nordiska ministerrådet, har inte kunnat avsätta resurser för att sprida kunskap om deklarationen i vidare kretsar, och det råder oklarhet om ansvaret för nationella uppföljningar. Inom EU ses språkpolitiken som en i huvudsak nationell fråga med undantag för minoritetsspråken och för språkval m.m. inom EU:s egna organisationer. Det finns dock icke bindande uttalanden av EU-kommissionen om språkpolitiken, och det finns en särskild EU-kommissionär för språkfrågor. Likaså kommer ibland EU-rapporter i språkpolitiska frågor. Det är därför inte orimligt att tala om att EU har en språkpolitik. Allmänt sett syftar den till att stärka mångspråkigheten i Europa, men har hittills gett föga utrymme åt stora invandrarspråk som arabiska, turkiska eller persiska. Det viktigaste inslaget i den är kanske den princip som kallas 1+2, d.v.s. att varje EU-medborgare ska ha god behärskning i tal och skrift av sitt eget modersmål samt ytterligare två EU-språk. Den närmare uttolkningen av 1+2-principen är oklar, t.ex. om kunskaper i ett minoritetsspråk som exempelvis samiska ska räknas som kunskap i ett EU-språk, liksom uppgifterna om hur många EU-medborgare som har nått målet. Mot den allmänna målsättningen finns dock inget att invända. Viktig för det svenska teckenspråkets ställning är FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. Den antogs den 13 december 2006 av FN:s generalförsamling och undertecknades av Sverige den 30 mars Av konventionens 50 artiklar tar 5 särskilt upp teckenspråk och döva, bland annat rätten till tolkning. Exempelvis förbinder sig anslutna stater att personer med funktionshinder ska ha rätt till yttrandefrihet under samma förutsättningar som andra och på det kommunikationssätt individen väljer. Vidare behandlas rätten till utbildning utan diskriminering och under likställda förhållanden, vilket bland annat innebär att anslutna stater ska ge möjlighet till utbildning i teckenspråk och stödja dövsamhällets språkliga identitet. I ett jämförande nordiskt och europeiskt perspektiv är inte den svenska språkpolitiken och svenska lagar och förordningar om språk särskilt avvikande. Det kan sägas vara en allmän tendens i både Europa och Norden att man för närvarande ser över regelverket för förhållandet mellan olika språk i landet. Särskilt gäller det stater som tidigare sett sig som enspråkiga och därför inte ansett sig behöva en utbyggd språklagstiftning. I Danmark lades en omfattande språkutredning fram i april 2008, Sprog til tiden, i Norge lämnades i maj en s.k. stortingsmelding, Mål och meining, om språkpolitiken. Båda dessa dokument innehåller både principiella överväganden och konkreta förslag som påminner mycket om svensk språkpolitik. Vad som möjligen utmärker Sverige vid en internationell jämförelse är att rätten till modersmål lyfts fram, också sådana modersmål som har sitt ursprung utanför Europa. I andra europeiska stater är det ofta bara nationalspråken och de officiella minoritetsspråken som uppmärksammas. Detta är ingen stor motsättning mellan svensk och europeisk språkpolitik också i Sverige är invandrarspråken ofta eftersatta. Men det är viktigt att observera den, så att svensk språkpolitik och språklagstiftning inte glider in i den europeiska huvudfåran utan att man tänker på vad som sker. Sammanfattningsvis kan man alltså säga att utvecklingen av svenska språklagar och språkpolitiska styrdokument går åt rätt håll. Riksdagens 13 av 42

16 språkpolitiska mål från 2005 och Deklaration om nordisk språkpolitik från 2006 ger utmärkta riktlinjer. Om språklagsutredningens förslag blir verklighet i allt väsentligt under 2009, finns också en samlad språklag som motsvarar rimliga krav. Jämfört med läget bara för fyra, fem år sedan är framstegen avsevärda. Ett par svagheter måste ändå påpekas. För det första ger den ovanstående genomgången trots allt ett splittrat intryck. En del dokuments status är oklar, och det är likaså oklart var det samlade ansvaret för den svenska språkpolitiken finns inom regeringen. Språkmyndigheten Institutet för språk och folkminnen ligger under Kulturdepartementet, Integrations- och jämställdhetsdepartementet arbetar med minoritetsspråksfrågorna, medan det nordiska språksamarbetet och därmed uppföljningen av den nordiska språkdeklarationen snarast är en fråga för Utbildningsdepartementet. Om förslaget till språklag antas av riksdagen kan det måhända leda till större sammanhang. Nära sammanhängande med denna splittring är, för det andra, den relativt svaga organisatoriska och institutionella basen för att se till att intentioner i lagar och styrdokument förverkligas och efterlevs. Arbetet är som sagt splittrat inom regeringskansliet. På nordisk nivå finns egentligen inget organ som har någon verkställande kapacitet för att sprida och följa upp Deklaration om nordisk språkpolitik. Institutet för språk och folkminnen har vid den omorganisering som genomfördes 2006 fått utökade resurser för praktiskt språkvårdsarbete med minoritetsspråk och i viss mån också med svenska. Däremot har myndigheten inte tilldelats medel för den typ av utrednings- och uppföljningsarbete som är en förutsättning för fungerande språklagstiftning m.m. Det är nödvändigt att ge språkpolitiken en starkare institutionell förankring. Annars kommer den tyvärr att stanna vid vackra ord. 4. Forskning och utbildning om språken, språkvård, översättning, tolkning och annat arbete med språken 4.1 Forskning och högre undervisning Forskningen i svenska, särskilt den kulturhistoriskt inriktade, har till stor del samma problem som annan humanistisk forskning, d.v.s. brist på resurser. Utan särskilda satsningar från Svenska Akademien och Vitterhetsakademien på mångåriga forskartjänster skulle läget vara mycket besvärligt. När detta väl är sagt vågar man ändå påstå att forskning och högre utbildning i svenska språket på det hela taget håller en god nivå. Forskarutbildning finns vid ett tillräckligt antal universitet, och inom några områden t.ex. andraspråksforskning håller Sverige hög internationell klass. Utifrån ett språkvårdande och språkpolitiskt perspektiv kan man peka på en del luckor i forskningen om svenska: den språkpolitiska forskningen är eftersatt, forskning om språklig normering och standardisering är inte särskilt livlig, och man skulle också önska fler undersökningar av bruket av det moderna standardspråket i dag. Men man kan ha gott hopp om att dessa forskningsområden kan vitaliseras, och initiativ har redan tagits; till exempel hade Språkrådet en 14 av 42

17 viktig del i en internationell forskningskonferens om språkpolitik och språkvård i Stockholm i juni Forskning och högre utbildning i de fem minoritetsspråken och i svenskt teckenspråk står inte lika säkert som svenskan. Finska, samiska och det svenska teckenspråket har en institutionellt någorlunda säkrad men ingalunda problemfri ställning i den svenska högskolevärlden, meänkieli en alldeles för svag ställning och jiddisch och romani chib en helt oacceptabel. Finska kan studeras vid universiteten i Stockholm, Uppsala och Umeå, där också forskning bedrivs, vid Mälardalens högskola och i viss mån även vid Luleå tekniska universitet. Undervisning på finska ges inte vid något universitet eller någon högskola. Den institutionella basen för forskning och högre utbildning i finska är i och för sig godtagbar. Men det ska påpekas att det nuvarande finansieringssystemet är problematiskt för ett litet ämne som finska, eftersom möjligheterna att rekrytera stora studentgrupper är begränsade. Man kunde också önska ett mer långtgående samarbete mellan lärosätena för att utarbeta en långsiktig strategi och intensifiera en mångsidigare forskning i finska i Sverige. Samiska kan studeras vid universiteten i Umeå och Uppsala där också forskning bedrivs. Samiskans läge i högskolevärlden liknar finskans: den institutionella basen är säkrad, men det kan vara problem med studentrekryteringen. Umeå universitet ska enligt sitt regleringsbrev erbjuda utbildning i meänkieli varje läsår. Umeå universitet har fram till i dag valt att erbjuda utlokaliserade kurser i meänkieli i Pajala kommun. Vid universitetet finns en doktorand i ämnet. För att universitetet på allvar ska kunna fullfölja sitt uppdrag behövs särskilda riktade medel, lämpligen till ett forskningslektorat om sex år och till en doktorandanställning. Lund universitet har ett nationellt ansvar för att studier eller forskning i jiddisch ska förekomma på univesitetsnivå i Sverige. Det rör sig dock om en slags försöksverksamhet och framtiden är inte säkrad. Med universitetens ordinarie ordning för medelstilldelning är det mindre troligt att jiddisch kommer att bestå som universitetsämne. Det är nödvändigt att Högskoleverket eller utbildningsdepartementet tar ansvar för ämnets fortbestånd på ett kraftfullare sätt än hittills. Statsmakterna bör garantera en professur samt två ytterligare forsknings- och undervisningstjänster i jiddisch vid Lunds universitet, om Sverige ska uppfylla sina åtaganden enligt den europeiska minoritetsspråkskonventionen. Läget för romani chib kan i stort sett sägas vara det samma som för jiddisch fast det nationella ansvaret har tilldelats Linköpings universitet. I den utredning om romani chib som Institutet för språk och folkminnen gjort för Integrationsoch jämställdhetsdepartementet framhålls att det är nödvändigt med särskilda permanenta medel till romska som universitetsämne för att garantera kontinuitet i uppbygget av såväl undervisning som forskning. Forskning om svenskt teckenspråk bedrivs på Avdelningen för teckenspråk vid Institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet; Språkrådet har under 2007 etablerat ett nära samarbete med avdelningen. Sverige har en professur i teckenspråk sedan Forskningsinsatserna kan i dag delas in tre områden: lexikografiskt arbete, typologiska studier och barns teckenspråk. Ur språkvårdssynpunkt är särskilt det lexikografiska arbetet viktigt, och för att det ska bli framgångsrikt krävs uppbygge av så kallade taggade korpusar, d.v.s. databaser med grammatiskt analyserat autentiskt svenskt teckenspråk. Dessa kan inte byggas upp med samma teknik som för talade språk, så ett delvis banbrytande arbete krävs. Också upphovsrättsliga problem kan bli aktuella, t.ex. med tillgång 15 av 42

18 till material som producerats av SVT och UR. Språkrådet lägger en inte oväsentlig del av sina resurser för svenskt teckenspråk (sammanlagt ett årsverke) på korpusarbete. Rent institutionellt har det svenska teckenspråket en tillfredsställande bas för forskning och högre utbildning. Samtidigt måste man konstatera att den starka expansion som kännetecknade svensk teckenspråksforskning under och 80- talet har upphört. Internationellt har den inte samma framskjutna position som för ett par årtionden sedan. 4.2 Språkvård och tillgång till lexikon, ordböcker, hjälpmedel etc. Genom omorganisationen 2006 förstärktes den svenska språkvården. Mer av arbetet samlades inom en myndighet, Institutet för språk och folkminnen, och i huvudsak till en avdelning inom myndigheten, Språkrådet. Det var en bra omorganisering som gav en starkare institutionell bas och förbättrade dagliga samarbetsmöjligheter för språkvårdarna. Språkrådet är i dag den viktigaste språkvårdande instansen, men naturligtvis inte den enda. Svenska Akademien gör stora insatser för svenskan, och Terminologicentrum TNC är ledande inom terminologiskt arbete. Ett organiserat samarbete mellan dessa institutioner och ytterligare några språkvårdande organ finns i form av Språkvårdsgruppen. Samarbetet fungerar väl, och det är en tillgång för svensk språkvård att arbete pågår på olika håll. Det är dock viktigt att påpeka att omorganisationen 2006 resursmässigt förstärkte endast arbetet med romani chib, svenskt teckenspråk och meänkieli med ca ett årsverke för varje språk. Det ger knappast den nödvändiga basen för ett utvecklat arbete med ordböcker och språkliga hjälpmedel för dessa språk. I utredningen om romani chib som Språkrådet lät göra 2007 menar utredarna Fraurud och Bijvoet att för att täcka de mest överhängande behoven bör Språkrådet (Institutet för språk och folkminnen) få medel för finansiering av språkvårdande insatser för romska motsvarande fyra årsverken och utredningen för meänkieli bedömer att det skulle behövas insatser motsvarande tre årsverken. Arbetet med det svenska allmänspråket, med klarspråk eller med språkteknologi har inte tillförts några nya resurser, trots att uppdraget vidgats i och med den nya instruktionen till Institutet för språk och folkminnen. Under 2007 har det varit omöjligt för Institutet för språk och folkminnen att utföra samtliga de uppgifter som myndighetens instruktion anger, t.ex. 2.2 samla kunskap om och följa användningen av samtliga språk i Sverige eller 2.9 följa och utvärdera klarspråksarbetet inom den offentliga förvaltningen. Jämfört med de nordiska grannländerna framstår Språkrådet som underbemannat för arbetet med landets huvudspråk. (Språkrådet i Norge har 11 heltidsanställda språkvetare för arbete med det norska allmänspråket, därtill 5 för arbete med klarspråk.) Om man vill förverkliga språklagsutredningens förslag att Språkrådet ska ha ett uppföljande ansvar i förhållande till den nya språklagen, måste det till mer resurser. De språkvårdande institutionerna har ett grundläggande ansvar för tillgången till språkliga hjälpmedel. Självklart kan förlag och andra institutioner som arbetar på kommersiella villkor förse språksamhället med åtskilligt av lexikon, handböcker och andra hjälpmedel. Erfarenhetsmässigt är det dock bara för mycket stora språk som det finns en tillräcklig marknad för att sådana projekt 16 av 42

19 genomgående ska vara lönsamma. För mindre språk också relativt stora som det svenska behövs nästan alltid insatser av grundläggande slag från det allmännas sida. Ser man till enspråkiga ordböcker, grammatikor m.m. är situationen för svenskans del relativt god. Det gäller särskilt tryckta hjälpmedel. Under den senaste femtonårsperioden har det utkommit en mängd ordböcker, grammatikböcker m.m. som ger en mycket god grund för den som söker kunskap om det svenska standardspråket: Nationalencyklopedins ordbok (1995), Svenska Akademiens grammatik (1999), Svenska Akademiens språklära (2003), Svenska språknämndens uttalsordbok (2003), Svenska språknämndens Svenskt språkbruk (2003) och Språkriktighetsboken (2005) m.fl. Arbete pågår fortlöpande. Under sommaren 2008 gav Språkrådet ut en ny, omarbetad upplaga av Svenska skrivregler och den omfattande Handbok i svenska som andraspråk. Svenska Akademien utger 2010 en omfattande ordbok över dagens svenska. Ett viktigt tillskott under 2007 var SAOL plus, den digitaliserade version av Svenska Akademiens ordlista som rymmer mycket mer information än bokutgåvan. Av stor betydelse på sikt är att det fortsatta arbetet med Svenska Akademiens ordbok (som pågått sedan 1897) för ett par år sedan tycks ha säkrats ekonomiskt. Man kan alltså säga att de samlade insatserna från framför allt Svenska Akademien och Språkrådet (tidigare Svenska språknämnden) har bäddat för ett rätt gott läge. De som bor i Sverige och har annat modersmål än svenska och därtill dåliga kunskaper i svenska behöver särskilda hjälpmedel. Den relativt omfattande serien Lexinordböcker, i stort sett tillgängliga både i digital form och i pappersform, är i det perspektivet en mycket stor tillgång för det svenska språksamhället. Fanns inte Lexin skulle uppskattningsvis fem procent av Sveriges befolkning ha avsevärt sämre tillgång till svenskan. Ansvaret för Lexinserien överfördes 2007 från Myndigheten för skolutveckling till Institutet för språk och folkminnen (Språkrådet). Det har snarast gett bättre möjligheter för att arbeta med och sprida Lexin; den samlade språkvetenskapliga och lexikografiska kompetensen är större på Språkrådet än på Myndigheten för skolutveckling. En förutsättning för framgångsrikt arbete med Lexin är självfallet att regeringen stöder verksamheten ekonomiskt i samma omfattning som tidigare. Lexinserien omfattar tvåspråkiga ordböcker i första hand för språk där kommersiellt grundade ordboksprojekt inte är genomförbara. Dessvärre tycks det gälla allt fler språk. Egentligen är bara ordböcker till och från engelska relativt goda inkomstkällor för förlagen. Fortfarande utkommer ordböcker mellan svenska och franska, tyska, spanska, italienska eller nederländska men man kan frukta att den utgivningen så småningom upphör. I Sverige finns numera bara ett förlag som ägnar sig åt mer omfattande ordboksutgivning. Ordboksförsäljningen sjunker också i och med att information på nätet utnyttjas allt mer. På sikt kan situationen för tvåspråkiga ordböcker bli mycket bekymmersam. Språkrådet bör följa utvecklingen noga. Om man ser till digitala hjälpmedel är situationen inte riktigt lika god för svenskan utan att man för den skull ska tala om stora problem. Svenskan saknar en webbportal motsvarande den danska <sproget.dk> där i det närmaste all språkriktighetsinformation om danskan finns samlad, med Retskrivningsordbogen som bas. Det är olyckligt att Svenska Akademiens ordlista inte finns fritt tillgänglig digitalt. Det är också olyckligt att utvecklingen av digitala skrivkontrollprogram i stort sett har avstannat. Ingen aktör har resurser att ge sig in på marknaden och ifrågasätta vad som kan beskrivas som Microsofts 17 av 42

20 monopolställning, och Microsoft har i det läget inga starka incitament till vidareutveckling. Tillgången till ordböcker och andra hjälpmedel för minoritetsspråken skiftar. Mellan svenska och finska i båda riktningarna finns utmärkta ordböcker, tillgängliga i pappersform och elektroniskt. De framställs i huvudsak i Finland, men Språkrådets finska språkvårdare arbetar kontinuerligt med ordlistor över särskilda sverigefinska ord och termer. En modern ordbok för samiskans huvudvarieteter saknas; en samisk-norsk ordbok kan dock i viss mån fylla behovet för nordsamiskan. För meänkieli finns en sedan länge slutsåld ordbok från 1992, Meän kielen sanakirja, om ca ord och från senare år ett knappt tiotal domänordlistor på Meänkielen förlaaki (Fiskarens ordbok, Jägarens ordbok etc.), var och en med närmare ord. Arbete med en ny ordbok påbörjas under 2008 av Meän Akateemi och STR-T, men resurserna är otillräckliga. För jiddisch finns sedan 2005 Jiddisch-svensk-jiddisch ordbok, av Lennart Kerbel och Peter David, med ca ord och inledande grammatik. Internationellt finns mer omfattande jiddischordböcker. Ordboksläget för romani chib förbättrades radikalt under 2007 då ett svenskt-romskt/arli-lexikon kunde publiceras i Lexinserien. Med sina svenska ord översatta till romani chib/arli är det ett av världens största romska lexikon. Arbete pågår också inom Institutet för språk och folkminnen (Språkrådet) med lexinordböcker för de romska varieteterna keldarash och lovari. Med undantag för finskan är alltså tillgången till ordböcker på minoritetsspråk begränsad. Särskilt för samiska och meänkieli skulle större satsningar behövas. För det svenska teckenspråket finns Svenskt teckenspråkslexikon, både digitalt och i pappersform. Det får sägas vara en bra ordbok. Avdelningen för teckenspråk vid Stockholms universitet har också gett ut sex speciallexikon på dvd och webb. Däremot är bristen mycket stor på andra hjälpmedel för svenskt teckenspråk som grammatikor och läromedel. Specialpedagogiska institutet i Örebro (SIT), sedan 1 juli 2008 en del av Specialpedagogiska skolmyndigheten, klarar inte av att möta det uppdämda behovet av läromedel för allt från grundskola till vuxenutbildning, och SDR producerar inte längre pedagogiskt material. Man kan alltså sammanfatta tillgången på språkliga hjälpmedel som att den är ganska god för svenskan, med en del eftersläpningar för digitala hjälpmedel. Däremot är den minst sagt ojämn med både ljuspunkter och problem för minoritetsspråken och det svenska teckenspråket. Det är också tydligt att tillgången till hjälpmedel inte kan tillgodoses av den kommersiella marknaden utan måste vila på särskilda institutioner. För svenskans del är det i första hand Svenska Akademien och Språkrådet (Institutet för språk och folkminnen), för minoritetsspråken och teckenspråket liksom många invandrarspråk bara den senare institutionen. Av stor betydelse för tillgången till läromedel för de nationella minoritetsspråken är vidare webbplatsen Tema modersmål och arbetet kring den det har hittills bedrivits av Myndigheten för skolutveckling. Det är också av stor betydelse för invandrarspråken, därför är det mycket viktigt att arbetet med Tema modersmål ges tillfälle att fortsätta i minst samma utsträckning som i dag. 4.3 Översättning och tolkning I ett flerspråkigt samhälle med en mängd internationella kontakter måste tolkning och översättning ha en viktig plats. I annat fall försvagas ställningen för alla språk utom de allra mest använda, och den språkliga ojämlikheten mellan olika 18 av 42