Redaktör och ansvarig utgifvare: Lektor RICH. NORDIN. Post- och telegrafadress: Skoltidningen, Rikstelefon. Östersunds-Postens Tryckeri Aktiebolag.

Transkript

1 N:r Måndagen den 1 november 199 9:de årg. PRENUMERATIONSPRIS: Kr. 4: 5 pr helär (postarvodet inberäknadt). LÖSNUMMER 2 ÖRE. Prenumeration sker a närmaste poststation. Redaktör och ansvarig utgifvare: Lektor RICH. NORDIN. Post- och telegrafadress: Skoltidningen, Rikstelefon. Östersund 149. Östersund. Östersunds-Postens Tryckeri Aktiebolag. ANNONSPRIS: Efter texten 1 öre pr millimeter, före texten 15 öre, utländska annonser 2 öre. UTG1FN1NGST1D: Tvä gånger i månaden. In memoriam. K. P. NORDLUND. Höstterminen 1874 kom jag första gången i mitt lif i beröring med K. P. Nordlunds räkneböcker, och aldrig skall jag förgäta det intryck, som han häri gjorde på mig. Förut hade jagifolkskolan lärt mig räkna de fyra enkla räknesätten samt bråk och»regula de tri». Jag kunde de mekaniska greppen, men hvarför man skulle göra si eller så hade jag föga aning om. På en gång drogs nu slöjan undan - eller rättare sagdt: så småningom började jag skönja grunderna till räknemanipulationerna och detta hade den verkan på mig, att jag snart sagdt blef passionerad för matematiken under min skoltid. K. P. Nordlund bidrog sålunda i hög grad att väcka min eftertanke till lif och rädda mig undan det mekaniska skolpluggets fördärf bringande verkningar. Och detta gäller utan allt tvifvel om en mängd andra af dem, som medelbart eller omedelbart varit hans lärjungar. Vårterminen 1889 kom jag såsom vikarie för lektor Waldenström i närmare personlig beröring med hans kollega lektor Nordlund i Gäfle. För andra gången träffades jag af den elektriska gnistan. Ty lektor Nordlund var falltid laddad, kom man i hans närhet, slog gnistan öfver. -Hvaraf hjärtat är fullt, däraf talar munnen». Enligt denna regel var det lätt att första, livad som rörde sig i lektor Nordlunds hjärta. Han intresserade sig i hög grad ej allenast för K. P. NORDLUND. matematiken och räkneläran utan äfven för kristendomsundervisningen och katekesen. D. v. s. han var en ifrig motståndare mot katekesen, och därför var det inte svårt för teologen och matematikern att utbyta tankar med hvarandra. Kristendomsundervisningens och räknelärans reformerande smälte samman i den för båda så betydelsefulla brännpunkten: personlighetsutveckling under själfverksamhet och intresse. Så vidt jag förstått K. P. Nordlund rätt, var det denna sak, denna synpunkt, som hos honom höll det pedagogiska lifvet vid makt ända in i ålderns dagar. Ett par månader före sin död var den ungdomlige veteranen inne på ett besök i Uppsala. Det var sista. gången hans elektriserande kraft urladdade sig på min ringa person. Han kände nog, att kroppskrafterna voro försvagade, att hjärtats muskel som arbetat i öfver åttio år, började mattas. Han måste hämta andan då.och då, när han gick gatan framåt, men detta hindrade honom ej från att >vara brinnande i anden». Som vanligt gick samtalet fram och tillbaka mellan räkneläran och kristendomsundervisningen. Ännu har jag kvar den papperslapp (en decimeter i fyrkant), på hvilken han i några punkter nedskref»sitt system». När jag betraktar denna relik, känner jag den magnetiska kraften verka på mitt inre, manande till att följa den aflidne pedagogens fotspår enligt den regel, som väl i teorien är erkänd af alla pedagoger, men som i praktiken så ofta förbises: Non multa sed multum.»den tappres minne det blifver». L. B.

2 84 TIDNING FÖR SVERIGES LÄROVERK N:r Om kursen i historia i gymnasiets första ring och läroböckerna i denna kurs. Af Rich. I. Nordin. I den stora läroverkskommitténs betänkande 192 heter det (I: 311).»Möjligen torde någon befara, att den till första ringen förlagda kulturhistoriska öfversikten af forntid och medeltid skall komma att utgöra ett för lärjungarna pä detta stadium alhför vidlyftigt och svårt pensum. 1 detta afseende vill därför kommittén hafva erinradt, att det sakliga minnesstoffet för en sådan årskurs, hvad fäderneslandets historia beträffar, nyss blifvit uppfriskadt genom repetition i femte klassen och, hvad den allmänna historien angår, förut inhämtats i tredje och fjärde klasserna af realskolan. Vidare afses icke att härigenom införa någon egentlig nyhet, utan endast att, innan lärjungen går in på nyare tidens historia, hos honom befasta och fördjupa kännedomen om de föregående tidehvarfvens förnämsta politiska institutioner, viktigaste idéströmningar och andra kulturföreteelser. Att en dylik sammanfattande återblick på antikens och medeltidens allmänna utveckling utgör den bästa och i mänga fall oumbärliga vägledningen til! att förstå den nyare tiden, och att denna återblick alltså är af lika stor vikt för real- som för latingymnasiets lärjungar, torde ingen erfaren lärare vilja förneka. Svårigheten är egentligen att finna den rätta begränsningen af stoffet och det för stadiet bäst lämpade framställningssättet, en svårighet, som tillfredsställande torde kunna lösas, först då en efter nämnda grundsatser utarbetad och till bruk i första ringen afsedd lärobok för ifrågavarande inledningskurs föreligger. Det är emellertid att hoppas, att, om den föreslagna undervisningsplanen vinner stadfästelse, en sådan lärobok icke länge skall låta vänta på sig». Nu för tiden finnes väl ingen erfaren gymnasielärare, som icke inser, att första ringens kurs i forntidens och medeltidens allmänna historia rätteligen hör hemma i fjärde ringen. Denna sanning synes nog ha skymtat fram äfven för de insiktsfulla historielärare, som tillhörde kommittén. Man kan nämligen eljes icke till sin genesis förstå alla de palliativer och remedier, som kommitterade framhålla i fråga om det betänkliga i att för fjortonåringar föreskrifva en kulturhistorisk öfversikt af forntiden och medeltiden. Bland det märkliga, som det ofvan citerade uttalandet innehåller, äro följande punkter de intressantaste: l:o) kommitterade mena sig icke med kursen i första gymnasieringen ha infört någon egentlig nyhet, de ha blott afsett att hos lärjungen»befästa och fördjupa kännedomen» om antikens och medeltidens»förnämsta politiska institutioner, viktigaste idéströmningar och andra kulturföreteelser», d. v. s. de antaga, att lärjungen förut fått den kännedom om de nämnda tidsskedenas institutioner, idéströmningar och andra kulturföreteelser, som nu skall befästas och fördjupas; 2:o) kommitterade ha den åsikten, att den ifrågavarande kursen är af lika stor vikt för real- som latingymnasiets lärjungar; 3:o) kommitterade öfverlämna lösningen af det svära problem, hvilket de ana i denna återblick», åt den lärobok, som de hoppas»icke länge skall låta vänta på sig». Det är lättare nu än det säkert var då att inse, hvari hela detta resonnemang brister. l:o) Det är en nyhet, som införts, ty lärjungen äger från sitt historiska studium i realskolans»tredje och fjärde klasser ingen alls nämnvärd kännedom att befästa och fördjupa om antikens och medeltidens förnämsta politiska institutioner, viktigaste idéströmningar och andra kulturföreteelser», och det af det rätt naturliga skälet, att själfva begreppen»idéströmningar» och»kulturföreteelser» voro för 11 - och 12-åringen helt främmande. Däremot har han läst om stora och viktiga tilldragelser, såsom perserkrigen, eller om väldiga personligheter, såsom Alexander, Caesar o.s.v. Huru nytt det hela verkligen tett sig föleleverna, visas bäst däraf, att i den tredje upplagan af Boethius' lärobok*) det nödvändiga politiskt-historiska underlaget måst tillfogas, t. o. m. i större omfattning än det ges i samma förf:s lärobok för realskolan. 2:o) Högst ovisst är, om den vidlyftigare kursen i antikens kulturhistoria innebär ett lika stort behof för real- som för latingymnasiets lärjungar. Mig vill det förefalla, som om första realringens historiska kurs skulle kunna väsentligt inskränkas till förmån för geografiens återinträde i realgymnasiets två högsta ringar. 3:o) Ligger en kurs i och för sig öfver ett visst åldersstadiums medelnivå, blir detta förhållande naturligtvis icke förändradt genom en aldrig så god lärobok. Hvad har då erfarenheten hittills gifvit vid handen i fråga om läroböckerna i allmän historia för denna ring? Det är endast två, som sett dagen, den nämnda af prof. Boethius, tredje omarbetade upplagan, och en i dagarna utkommen af lektor J. Bergman.**) Om båda dessa gäller, att de äro med omsorg och sakkunskap utarbetade, i synnerhet torde *) 5. J. Boethius, Kulturhistorisk öfversikt af forntidens och medeltidens allmänna historia för gymnasiets första ring. Tredje omarbetade upplagan. Sthlm. P. A. Norstedt & Söner. Kr. 2:75 inb. **) J. Bergman, Antikens och medeltidens historia. Kortfattad, hufvudsakligen kulturhistorisk öfversikt. I. Antiken. Kr. 1: 25. II. Medeltiden. Kr. 1: 25 Sthlm. Alb. Bonniers förlag. prof. Boethius' framställning af antikens och medeltidens kulturhistoria vara det bästa denna framstående förf. presterat i läroboksväg, i första upplagan nämiigen, ty den andra innebär efter mitt förmenande icke någon egentlig förbättring. Men ingendera talar enkelt och förståeligt till den ungdom, för hvilken böckerna äro afsedda. Boethius' bok är en ytterst lärorik historisk läsning för högsta skolstadiet och Bergman skrifver ledigt och lätt, en smula kåserande, för en journalistiskt bildad publik. De abstrakta utredningarna hos den förre af vissa medeltida statsrättsliga förhållanden äro lika svåråtkomliga för fjortonäringarna som den senares tal om»senatens junkerkretsar»(!?) (Sid. 89). Tänk bara, hvilken invecklad historia det vållar läraren att för denna åldersgrupp göra ett sådant ord förstådt! Och inte passar det in heller, det är det värsta!),»folkmakt och herremakt» (Sid. 37) o. s. v. Då båda, numera äfven Boethius, ha klart för sig, att man i läroböcker af denna art icke får utelämna den politiska historiens viktigaste data, ha de medtagit dessa, fastän pä olika sätt,i det Bergman förtjänstfullt inarbetat dem i framställningen, Boethius däremot satt dem framför den i öfrigt nästan oförändrade texten, hvaraf en del upprepningar föranledts. Boethius såväl som Bergman meddelar emellertid vida mer af data och fakta än lärjungarna i tredje och fjärde klasserna fått lära sigj hvilket ytterligare försvårar kursens inhämtande. Man må, t. ex. slå upp Bergman, I, sid. 8, om Kartagos undergång, och II, sid. 112 om Klodvig, där t. o. m. namnet Sigbert i Köln kommit med som ett alldeles obehörigt fy 11- nadsgods! Eller man läse hos Boethius t. ex. sid om Romkejsarne med alla årtal, som där stå, samt sid. 156 den svära tablån öfver de engelska konungarna från 166 till 1485, i hvilken t. o. m. finnas upptagna de fyra årtalen för den ju annars icke för medeltidskulturen särdeles representative Edvard IV:s regering! Den omständigheten, att man sålunda sett sig omöjligt kunna undvara den politiska historien, har emellertid gjort, att läroböckernas omfång blifvit afsevärdt stort. Boethius' och Montelius-Hildebrands***) läroböcker utgöra tillsammans c:a 29 sidor, ungefär detsamma som Bergmans och Montelius-Hildebrands. Detta blir på första ringen i det närmaste en lika stor historisk kurs som hela den nuvarande kursen i allmän historia för både andra och tredje ringen efter Pallin-Boéthius. Och den är icke blott svårare, emedan dess hufvudinnehåll är nästan genomgående abstrakt, den är äfven lagd på svagare skuldror. ***) O. Montelius och E. Hildebrand, Kulturhistorisk öfversikt af forntidens och medeltidens svenska historia. Sthlm. P. A. No r ste dt & Söner. Kr. 2: 25 inb.

3 N:r ' TDNING FOR SVERIGES LÄROVERK S5 Så har det i praktiken gått med kommitterades förhoppning i fråga om kursen i antikens och medeltidens allmänna historia, att läroböckerna skulle göra't. De läroböcker, som föreligga, äro obestridligen i stort sedt mycket goda, äfven om mot båda en och annan anmärkning, såsom vi nedan skola se, kan vara att framställa. Men ändock... I kursplanens briljant skrifna och pedagogiskt synnerligen vederhäftiga ^metodiska anvisningar» rörande historieundervisningen har man sökt komma ifrån den saken genom rådet:»hufvudvikten bör läggas på medeltidens historia såsom inledning till den nyare tidens». För min del tror jag, att för nutidsmänniskan antikens historia är och blir undan för undan mycket viktigare än medeltidens. Och detsamma tyckas äfven hrr Boéthius och Bergman ha ansett. Hos Boéthius kommer nämligen antiken på 94 sidor, medeltiden på 83, hos Bergman äro siffrorna resp. 1 och 82. (Forts.) Uttalanden af läroverksrådet Moll. Som bekant af går läroverksrådet Moll med innevarande års utgång ur öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk. På grund af sjuklighot åtnjuter han f. ö. redan tjänstledighet frän och med den 1 oktober till detta års slut. Då deti varit al imtresse att få del af de erfarenheter som hr M. under sin verksamhet som ledamot af öfverstyrelsen gjorl under dess nu snart förflutna för sia femårsperiod, har Aftonbladet vändt sig till honom med anhållan om några uttalanden härom. Först syntes det. 'af intresse a ti få svar på frågan: Är inspektionen af läroverken genom öfverstyrelsens medlemmar tillräckligt effektiv? (Härpå svarade hr Moll: Det är ett mycket stort antal lä roanstalter, som blifvit ställda un der öfverstyrelsens inspektion, till sammans jmier än 2, och det kan svårligen nekas, att under de bit tills gångna åren af öfverstyrelsens verksamhet, då arbetet med organisationsfrågor under långa tider tagit i anspråk Imfvudparlen af öfverstyrelsens krafter, inspektionsuppgiften kommit något till korta. Isynnerhet gäller detta i den meningen, att den tid, som kunnat ägnas åft särskilda inspektioner, understundom varit mera knapp än önsklijgt 'Hufvndbotydelson af en inspektion torde om sådana fall frånses, dnr det kan finnas något särskild!! missförhållande atl rätta kunna. sägas vara ett uppvisande af arbetet, icke blott sluvresultaet, ulan det intima, dagliga arbetet inför en sakkunnig. Detia innebär för skolans föreståndare, lärare och öfriga målsmän en inlåning till själfpröfning och bör kunna leda till värdefull dikussion angående arbetets planläggning och utförande. Emellertid är det gifvelvis af vikt med hänsyn till resultatet af inspektionen, att den förrättas ined grundlighet och all tillräcklig tid kan ägnas därå! Det lord o kunna förrän I as, all öf verstyrelsen i detta afseende hädanefter skall arbeta under gynnsammare förhållanden än hittills. "Nästa fråga var: Har öfverstyrelsen varit för mycket upptagen af obetydligheter och därigenom hindrats att tillräckligt ägna sig ät uppgifter af större vikt? "Härpå kan svaras, yttrade hr'm., att öfverstyrelsen i dess hel hel el ler enskilda af dess medlemmar i en grad, som understundom varit mindre gynnsam för arbete I med andra uppgifter, vissa tider vari! strängl upptagna af administrativa ärenden, såsom granskning af tjäns temeriter och handlingar rörande uppflyttning i lönegrad, förslag till utdelning af allehanda slag o. s.v. Sådana frågor kunna ju icke kal las oviktiga, eftersom det är af stoi betydelse för såväl lärarpersonalen som för skolorna, atl de behandlas med all omsorg: men visserligen höra de till livad utväxtes är. Troligen kan nian icke vänta, attmäng den af sådana ärenden skall minskas i framti;len, men väl att det arbete, som deras behandling kräfver, skall blifva lättare, i den mån fasta normer för detta arbete komma till utbildning. Nästa spörsmål gällde : Göra sig ej vid tillsättning af lärartjänster pappersmeriter gällande i alltför hög grad? Hvad som oeslämimer i fråga om lärares befordran, svarade läroverksrådet, är följande: de akdeiniska meriterna, betygen öfver profårskurs och tjänstgöring samt tjänstgöringstidens längd. Med afseende på inflytandet af de akademiska meriterna är endast godt ätt säga. Grundliga egna studier äro för en lärare ovärderliga och kunna alldeles icke ersättas af rutin. Ej heller mot inflytande af betygen för profårskursen synes någon berättigad anmärkning kunna framställas, då det gäller jämförelse mellan unga lärare. Det finnes e- mellertid exempel på, alt lärare, som lyckats mindre väl i profårskursen, senare arbeta upp sig till stor duglighet. Med hänsyn härtill vore det icke rättvist att låta profårsbetygen för mycket gälla några år efter tiden för deras utfärdande. Med afseende på tjänstgöringsbetygen måste det sägas, att de ofta icke äro efterrällliga. Större brister hos en lärare komma ju i regein på något sält fram i dessa betyg, mom fall äro icke sällsynta, då lärare kunna från sina rektorer förete mycket höga betyg för undervisningsskicklighet, sält att behanlla lärjungarna och förmåga att-upprätthålla disciplin, ehuru de i dessa hänseenden notoriskt äro ganska jämnstrukna. Man kan säga, alt praxis mångenstädes utveckla! sig därhän, att det högsta möjliga betyget, betyget utmärkt, tenderat ajtjf blifva normal b e t y g i fråga om lärare, som tjänstgjort en något längre tid. Här förefinnes en brist att afhjälpa, antingen genom ölv-reiiskomimelse eller genom någon ändring af de i detta afseende gällande bestämmelserna, hvilka knappast äro lyckligt affattade. Det måste emellertid medgifras, atl frågan om ett riktigt bedömande af lärarnas tjänstgöring är synnerligen svårlöst. Att tjänstgöringstidens längd har betydelse såsom tjänstemerit,' är gifvetvis i sin ordning. På grund af o tillförlitligheten af betygen för tjänstgöringen har nämnda meiil e- mellertid mången gäng falt större inflytande, än stun i fråga om en verksamhet af så personlig art som lärarens är tillbörligt. Så till vida kan del sägas, att papper sm eritier äro gällande i alltför hög grad. Slutligen önskade intervjuaren höra läroverksrådets uppfattning, om lärarna i regeln äro tillfreds med den nya ordningen? Denna fråga kan icke besvaras definitivt, yttrade hr Moll, eftersom läroverksreformen ännu befinner sig i öfvergangssladiet..några synpunkter för besvarande! må emellertid glivas. De nya undervisningsplanerna halva beträffande alla läroämnen med ganska stor djärfhel sökl insätta realiteterna pä första plats vid undervisningen: i fråga om kristendomen de etiska och personliga momenten i stället för ofruktbar dogmatik, i fråga om språken del 1 of vande språket själft i stället för abstrakt granimatika, i fråga o m matematiken det, som har värde i och för sig i stället för det, som endast dugpr till formell öfning, i fråga om nalurvetenskaperna experimentet, helst utfördt på laboratoriet af lärjungarna själfva, i stället för boklärdom osv. Ett genomförande i praktiken af sä-

4 86 TI DN i NO FOR SVERIGES LÄROVERK N:r dana principer är gifvelvis en uppgift, som kräfver mycket arbete af alla lärare. I enstaka fall måste det inträffa, att detta arbete endast med svårighet kan presteras t. ex. af de äldsta lärarna, som ju icke kunna förväntas äga ungdomens anpassningsförmåga, och det kan ju tänkas, att härigenom uppstår misstämning. Å andra sidan äro de nya uppgifterna ytterligt lacksamma, och de*;, synas också i regeln af lärarna, äfven af de äldre, omfattas med vaitmt intresse. Af största vikt är emellertid.att lärarnas arbete underlättas genom utgifningen af läroböcker, som äro afpassade efter de nya förhållanden a. En svensk envoyé om Amerikas skolor. Lördagen den 16 okt. höll envoyén Lagercrantz i Västerås ett anförande om de amerikanska skolorna, som i hufvudsak innehöll följande: Styrkan i de amerikanska skolorna är icke den lärdom de bibringa men den produkt de skapa. Den amerikanske skolpojken är, när han lämnar skolan, en liten själfmeuveten och morsk herre, som längtar efter att pröfva sina krafter, energisk, patriotisk para nog till fanatism. Många landsmän, som besöka Amerika, hafva icke förstått skolornas förtjänster. En dag kom en blodfattig, krokryggig, välvillig svensk ung man in på legationen. Han reste liksom så många andra att studera sociala frågor. Han var ej nöjd med Amerika; ingen förstod honom, och jag undrar ej därpå, ty han var fullproppad med en mängd opraktiska och outförbara idéer, hvilka likt krusbärsmjöldaggen och kräftpesten härja vårt land. Skolorna kunde han ej gilla i Amerika, fastän han erkände, att barnen voro friska till kropp och själ, redo att med glädje draga ut i lifvet, fosterlandsälskande, ehuru de kanske ej kände så mycket om sitt stora land; gudfruktiga, ehuru de ej kände Norbecks teologi. Jag försökte förgäfves öfvertyga honom, att idealet för bildning icke var att kunna allting utan att försörja sig själf, och att just bristen i detta afsecnde var skulden till mycket och kanske just hans eget missnöje med världen. Skolan bör först och främst, enligt amerikanska idéer, så vidt möjligt skapa en sund och intelligent befolkning, för det andra gifva denna den uppfostran, som landet kräfver, ty samhället är ju en organism, som icke slumpvis kan absorbera hur många jurister eller ingenjörer som helst, iika litet som det kan existera utan dem. A och O i undervisningen är kärlek till fosterlandet. Jag har hört lärare i Amerika begagna hvarje tillfälle att framhålla och inpränta i eleverna dryckenskapens afskyvärda verkningar, lämna litet brottmålsstatistik, men framför allt ingifva barnen ett djupt förakt för lasten. En annan gång framhålles för de äldre könssjukdomarnas sorgliya historia med en liten statistik från hospitalen och slutligen sambandet mellan dryckenskap och osedlighet. Vid andra tillfällen lämnas upplysningar m tuberkulosens härjningar, - så att barnen känna dessa tre hemska fiender till mänskligheten och det moderna samhället. Nyttan af en stark och sund kropp kan ej öf verskattas vare sig för individen eller för samhället,och den amerikanska skolan glömmer ej, att den är tjänare åt båda dessa herrar. Landet fordrar att få ett friskt släkte, uugligt för kommande värf, med en god karaktär och stark medborgaranda. Hvad jag med detta velat visa är att det icke är en öfverdrift, då man säger, att i de amerikanska skolorna karaktären danas jämförelsevis bättre än filosofien, och man säger sig med rätta, att vä-iden behöfver icke nödvändigt filosofer, men individen behöfver nödvändigt vissa egenskaper för att kunna fylla sin plats och tjäna sig sjäif och sitt land. Här finnas i Sverige två härdar för missnöjet, och båda dessa måste skolan se och förstå, den ena är det lärda proletariatet, som saknar förmåga att försörja sig, den ^ndra är den bäst aflönade kroppsarbetaren, som icke förstår att begagna de höga inkomsterna till gagn för sig själf och till lycka för de sina. De förra är det elementarskolans uppgift att göra till praktiskt tänkande, dugliga män, de senare är det folkskolans plikt att gifva högre mål än njutningens. Den rike, som är otillfredsställd och onyttig, är en olycklig man, äfven om han kan, som kolingen uttrycker sig,»byta skjortor dagligen». Hr Lagercrantz' ord torde nog innehålla åtskilligt att taga vara på, äfven om han i viss mån gör sig skyldig til den öfverskattning af det amerikanska skolväsendet, till hvilken pedagogiskt oskolade nordbor så lätt hemfalla. Men i hvarje fall, icke är väl ändå det»idealet för bildning»»»attförsörja sig själf»? Försörja sig själf alldeles galant kunna nämligen som bekant en mängd personer, som äro verkliga prakttyper af råhet och obildning. En lifsfråga för Norrbottens allmänna läroverk. Vid sistlidne riksdag väcktes som bekant motioner, att riksdagen för löneförbättring åt lärarne vid de allmänna läroverken inom Norrbottens län måtte anslå 15, kr. Dessa motioner blefvo af riksdagen afslagna. Nu har emellertid rektorn vid Luleå högre allmänna läroverk H. Wallin hos k. m:t anhållit, att k. m:t måtte låta verkställa närmare utredning i frågan samt föreslå riksdagen att bevilja nödiga medel för beredande af ortstillägg åt berörda lärare. Rektor Wallin hänvisar till att de i motionerna framhållna svårigheterna för lärarpersonalen i Norrbotten nu blifvit än större. Under nuvarande förhållanden, säger han, har det visat sig nästan omöjligt att uppehålla undervisningen vid läroverket. Det är allvarligt att hoppas, att denna fråga nu, framförd af k. m:t, skall vinna riksdagens beaktande och lösas på det enda sätt, som öfverensstämmer både med statens värdighet och det berättigade i läroverkslärarnes kraf på att äfven i dessa nordliga, dyra nejder kunna föra bildade människors tillvaro. Notiser. Pedagogiska sällskapet i Stockholm höll den 11 okt. sammanträde i Ateneums hörsal, hvarvid ordföranden d:r L. Lindroth, innan förhandlingarna började, under stor tillslutning från sällskapets sida ägnade några minnesord åt den nyligen aflidna lärarinnan Gustafva Hjelmerus. Därefter vidtog en liflig öfverläggning om Skolans bruk af böckerna. Inledare var professor A. Steenberg från Köpenhamn. Han redogjorde först för den sträfvan, som för närvarande gör sig gällande i Danmark, att bringa fram böckerna och gifva dem den rätta platsen i upplysningsarbetet. Mången är rädd för böckerna,»den döda bokstafven». Till detta förhållande är nog skolan icke utan skuld. Det»lefvande ordet» har trängt boken tillbaka. Skolan ger barnen hufvudsakligen läxböcker, och vår skolungdom har nog erfarit samma missräkning vid bekantskapen med böckerna som Öivind i Björnsons»En glad gut». Icke ens läseböckerna Sverige har afundsvärdt utmärkta sådana användas på ett naturligt och riktigt sätt. Lärjungens intresse dödas ofta genom afbrott för analyser m. m.

5 N:r T.DN1NÜ FÖR SVERIGES LÄROVERK S7 I fråga om skönlitteraturen gäller det för skolan att bland annat lära de unga att läsa romaner pa ett riktigt sätt. De böra få klart för sig, att det viktigaste icke är spänningen, att få veta»hur det går»; sådant preparerar blott för Nick Carterlitteratur. Som det hufvudsakliga i romanen skola framstå människor och människoöden samt den omgifning, i hvilka dessa skildras. Härvid böra illustrationer lämna god hjälp. 'Beträffande kunskapsläsningen föredrog talaren breda framställningar, ur hvilka den läsande med pennan i handen gjorde sammanfattningar. En viktig sida af undervisningen vore att lära eleverna begagna uppslagsböcker med bokstafsordnadt stoff. Huru förbisedd denna sida är,finner man däraf, att flertalet vuxna icke förstå att begagna sådana böcker, knappast vanliga kataloger. Efter föredraget följde en längre diskussion. De muntliga mogenhetsexamina höstterminen 199 äga rum följande dagar, nämligen vid: Högre allmänna läroverken i Uppsala och Kristianstad den 6 dec; d:o i Lund den 6 och 7 dec; Realläroverket å Norrmalm, Stockholm, den 6 och 7 dec; högre allm. läroverket i Karlstad den 7 dec; d:o i Gäfle och Växjö den 8 dec; Göteborgs gymnasium för flickor den 9 dec; Södermalms högre allm. läroverk den 9 och 1 dec; Lunds privata elementarskola den 9, 1 och 11 dec; högre allm läroverket i Norrköping den 1 och event. 11 dec; Stockholms samgymnasium den 1 dec; högre allm. läroverket i Härnösand deu 11 dec; d:o i Skara den 11 och 13 dec; Thekla Åbergs högre allm. läroverk för flickor, Malmö, den 13 dec; Östermalms högre allm. läroverk för flickor, Stockholm den 13 och event. 14 dec; Östermalms högre allm. läroverk, Stockholm den 13 och 14 dec; högre allm. läroverket i Malmö den 14 och 15 dec. samt d:o i Luleå den 15 dec. Göteborgs läraresällskap hade lördagen den 3 okt. sammanträde, hvarvid dryftades frågan:»är någon ändring af läroverksstadgans par. 133 (om lärare åliggande antal tjänstgöringstimmar) af behofvet påkallad?» Inledningsföredraget hölls af läroverksadjunkten A. Bokelund och följdes af en stunds diskussion, hvarefter antogs följande af inledaren framlagda förslag till resolution: Då efter den nya läroverksorganisationens genomförande undervisningen i flera ämnen, särskildt språk, redan i och för sig måste anses minst lika betungande på nederstadiet som på öfverstadiet och nederstadiets undervisning äfven i andra ämnen ofta försvåras af särskildt å detta stadium framträdande menligt inverkande yttre omständigheter, såsom öfverfyllda klasser och otjänligt lärjungematerial, i så väsentlig grad, att det fullt uppväger de med ämnets behandling på ett högre stadium förknippade svårigheter, anser Göteborgs läraresällskap, att den principiella skillnad, som göres mellan olika stadier i läroverksstadgan par. 133: 2, bör upphäfvas, och att för alla ämneslärare gemensamma minimi- och maximiantal veckotimmar fastställas, hvarigenom i enskilda fall en rättvisare tjänstgöring kan uppnås. Äfven anser sällskapet, att, enär i regel äldre lärare äro mindre arbetsföra, det ligger i såväl läroverkens som lärarnas intresse, att maximisiffran regleras efter en fallande skala i förhållande till tjänsteårens antal, så att yngre lärare kunna åläggas en något drygare tjänstgöring än äldre, såsom fallet är vid de preussiska läroverken. Afsked har beviljats gymastikläraren vid h. allm. läroverket i Västerås, majoren frih. L. A. Nauckhoff. (Insändt). En fråga till Svenska lärarsällskapets styrelse. Skulle icke styrelsen för Svenska lärarsällskapet kunna låta uppställa till diskussion bland oss lärare den viktiga frågan om lämpligheten eller olämpligheten af läroverksöfverstyrelsens tillsättande genom förordnanden på fem år? Styfmoderligt ha ju enligt inangås mening under det senaste halfseklet Sveriges läroverkslärare blifvit behandlade, men underligast af allt har det nog förefallit en och annan af oss, att ensamt just vår kär skall liafva öfver sig en högsta styrelse, hvars alla medlemmar äro tillsatta blott på förordnande och sakna de förmåner i fråga om högre lönegrader, pensionsförhållanden o. s. v., hvilka, sa vidt jag vet, eljest tillkomma dem som tillhöra de högre styrelserna här i landet. Om meningen ined det nuvarande förfaringssättet ifråga om öfverstyrelsen var, att dennas ställning skulle vara blott provisorisk, så borde det ju nu vara på tiden, att detta provisoriska med det snaraste upphörde. Vid det här laget lär väl nämligen äfven i de mest konservatives ögon öfverstyrelsen tillräckligt ha idagalagt nödvändigheten af sin tillvaro. Har man åter velat trygga möjligheten af en»föryngring», när så erfordrades, och undvika»förbening» eller dylikt, så må den erinringen göras, att det väl egentligen är inom alla statens högsta styrelser, och ej blott i läroverkens ledning, som en sådan»föryngring» är nödvändig och en sådan»förbening» farlig. Dessutom: är det icke så, att äfven inom skolväsendet man för bevarandet af en sund, historisk kontinuitet, som ingalunda är liktydig med»förbening», har behof af den på skolans högsta poster vunna rikare pedagogiska insikten och pröfvade erfarenheten lika fullt ut som af den unga, ännu helt omedelbara kraften? Man skall måhända mot mig invända, att detta har icke Svenska lärarsällskapet med att skaffa. Det kan ju alltför väl vara möjligt, ehuru det å andra sidan förefaller mig, som om det i någon mån skulle rätt nära angå oss lärare, huru läroverksöfverstyrelsen är organiserad. I hvarje fall har jag med mina rader blott afsett att väcka frågan på tal i denna tidnings spalter; den torde vara viktig nog att förtjäna dryftas. Gammal»frisinnad» lärare. (Insändt.) Nya platser eller ej? Inom lärarkretsar har öfverstyrelsens för rikets allmänna läroverk framställning angående önskemål och anslagskraf för nästa års riksdag väckt ett med förvåning blandadt intresse. Öfverstyrelsen framhåller, att ett ej ringa antal af de ordinarie lärartjänster, som under den senaste tiden ledigförklarats, saknat sökande eller ock måst tillsättas utan»»önskvärd täflan», särskildt inom matematisknaturvetenskapliga ämnen. Förklaringen härtill söker öfverstyrelsen bl. a. däri, att tillströmningen till lärarbanan under tiden närmast före löneregleringens genomförande var i starkt aftagande. Särskildt har, såsom öfverstyrelsen framhåller, en dylik brist på sökande gjort sig märkbar i Norrlands städer och i de smärre samhällena. På grund häraf anser öfverstyrelsen, att antalet nya ordinarie platser bör hållas inom lämpligare gränser och hemställer därför till nästa års riksdag att för år 1911 bevilja medel till endast fyra lektorstjänster i hufvudsakligen humanistiska ämnen. (Dessa fyra platser äro för öfrigt så till vida ej nya, som öfverstyrelsen redan tidiyare begärt dem). En dylik begränsning i antalet nya platser motiveras alltså därmed, att antalet sökande till ledigförklarade tjänster bör vara så stort, att en»sund rekrytering» och»önskvärd täflan» må äga rum. Så långt öfverstyrelsen. Brist på sökande till matematisk-naturvetenskapliga lärartjänster har, som bekant, stundom yppat sig. Däremot är det oförnekligt, att i fråga om de

6 88 TIDNING FÖR SVERIGES LÄROVERK N:r humanistiska tjänsterna en mycket god tillgång på sökande förefinnes. Att en sådan plats saknat sökande är nästan exempellöst t. o. m. i Norrland, och det fastän anläggningen af ämneskombinationarna inklusive skapandet af ett slags humanistisk-naturvetenskaplig mellantyp af tjänster t. ex. tyska, historia, matematik gör det mycket svårt för en del äldre extralärare, hvilka vid sina akademiska studier ej kunnat förutse de nya förhållandena,att uppträda i den af öfverstyrelsen eftersträfvade täflan om platserna. Den af öfverstyrelsen betonade bristen på aspiranter till lärarbanan söker den afhjälpa genom att f. n. ej föreslå några nya platser alls. Att Norrland lockar ett mindre antal sökande är, som bekant, ingenting nytt, ej heller för lärarbanan särskildt utmärkande. Är det för öfrigt riktigt att låta hänsynen till en enda landsända motivera åtgärder, som äro ägnade att försämra befordringsförhållandena för hela rikets extralärare? Öfverstyrelsen har uttalat farhågor för att en sund rekrytering af den ordinarie lärarpersonalen vid en del läroverk ej skulle komma att äga rum. Innebär detta öfverslyrelsens uttalande ett underkännande af en kompetens, som garanterats af universitet, profårsinstitution och rektors betyg öfver två års väl vitsordad tjänstgöring? Och vinner undervisningsväsendet i sin helhet på att kompetent förklarade och redan tjänstgörande lärare såsom obefordrade kvarhällas i en ekonomiskt sämre och osäkrare ställning? Efter 194 års läroverksreform, som bl. a. medförde förlusten af extialärarnas lönetursrätt, ha de obefordrade lärarna tryggat sig till det af regering och riksdag gjorda uttalandet, att extralärarnes ställning mest effektivt förbättras genom ett successivt afskrifvande af extralärarsystemet. Att öfverstyrelsens åtgörande f. n. ej står i samklang med d-ssa principuttalanden, ligger i öppen dag. Det kan slutligen sättas i fråga, om man har rätt att genom en aldrig så»önskvärd täflan» ytterligare upppressa den redan långt drifna kompetensnivån visavi platser, som gifva sin innehafvare efter en lång och dyrbar utbildning vid en genomsnittsålder af, låt oss säga, 35 år, en begynnelselön af 3, kr. Läroverkslärare. En protest. (Insändt). Vid Svenska teckningsläraresällskapets (sammanträde den 15 maj d. å. väcktes, såsom det mig till handakomna protokollsutdraget från sammanträdet i fråga ulvisar, bland annat förslag af teckningsläraren O, Boström,Stockholm,»att sällskapet; skulle utse en referent för att tillställa»tidnig för Sveriges läroverk» redogörelse öfver Teckningslärare sällskapets förhandlingar. Talaren ansåg nämligen en sådan åtgärd vara af behofvet särskildt påkallad och för sällskapets intressen synnerligen nödvändigt, att referaten från sälb skåpet insändes direkt till den ifrågavarande redaktionen och icke genom hr Segerborg, såsom förut skett. Enligt hr Bos>,rörns förmedlande hade detta senare sätt ej visat sig vara till förmån för teckningsläraresällskapets intressen då det gällt att få i tidningen införda meningar och uttalanden, hvilka icke öfverensstämde med de af hr Segerborg förfäktade. - - Utan diskussion biföll sällskapet den gjorda hemställan.» Med anledning af ofvanstående ber undertecknad alt få säga några ord. Först och främst ber jag då få påpeka, att jag af Sv. tecknings! ä- raresällskapel aldrig erhållit något uppdrag att tjänstgöra som omjbud vid referatens offentliggörande och att jag således hvarken kunnat ha eller haft befogenhet alt u'!öfva någon som helst censur Öfver desamma. Visserligen har jag då och då genom Sv. teckningsläraresällskapets ordförande fått mig referat lillsända, då frågor af större vikt blifvit behandlade. Men dessa meddelanden hafva i regeln ingått från honom pa grund af mera privata och vänskåpliga orsaker och hufvudsakligas! för at jag, som bor i en småstad, långt bor! från sammanträdesorten, ochf således icke kan personligen infinna mig å sammanträdena ifråga, måtte snabbt kunna följa med»händelsernas gång». Men i samma småstad bodde också unrler en lång följd af år redaktören af»tidning för Sverres läroverk» och genom mig lät han välvillig! meddela, att han ställde sin tidnings spalter till Sv. teckningsläraresällskapets disposition. Och hvarje meddelande från sällskapets ordförande, hvilket kom mig 'tillhanda samt af honom önskades beftordradt till»tidning för*sveriges läroverk», öfverlämnades också punktlig! till nämnda tidnings red. Detta utan ofö någon som helst ändring eller förvanskning af hvilket slag det vara må någonsin ägt rum från min sida. Det ligger ju för öfrigt i sakens natur, att etft dylikt tilltag, för hvilket jag vid ofvanberörda sammanträde med så sällspord hänsynslöshet beskylldes, skulle varit både fult och dumt samt ulan någon idé, då ju tidningens spalter slå öppna älven för mina inlägg och uppsatser. Och att jag verkligen begagnat mig af offentligt uppträdande, då jag velat hafva något sagdt i iäckvä,g, de, torde nog såväl hr Boström som hans meningsfränder veta, om inte på annat sätt så åtminstone genom hörsägner. Emellertid har jag sökt finna rätt på den väderkvarn, mot hvilken hr Otto Boström lupit -ill storms denna gäng. Det lär nämligen finnas ett, enda fall, då ett referat från Svenska teckningsläraresä,liskapets sammanträde råkat på villovägar. Af detta enda fall har hr Boström gjort en regel (Se referatets ordalydelse:»talaren (hr B.) ansåg nämligen en sådan åtgärd vara af behofvet särskildt påkallad» etc.) Som detta fall och dess orsaker beröras i ett; från lektor Nordin ull mig ingånget bref, ber jag att få återge det sistnämnda i delta sammanhang. Ordalydelsens fulla öfverensstämmelse med originalet försäkras härmed på heder och samvete. Detta bref torde till fullo belysa i hvad mån hr Boströms för mig högst kränkande beskyllningar äro berättigade eller ej.»"östersund d. 23 maj 199. Jag har alltid af Dig bekommit referaten från Teckningsläraresällskapet i samma skick som de afgåtil till Dig från sällskapens ordförande. Någon partiskhet från Din sida har sålunda därvidlag icke kunnat, förekomma, och bos nämnde ordförande har jag också städse funnit synnerlig vederhäftighet, parad med utmärkt sakkunskap. I nu föreliggande fall har emellertid referatel förkommit å de'! tryckeri i Karlstad, hvarifrån»tidningför Sveriges läroverk» då utgafs, en olyckshändelse, som. förklaras af den omständigheten alt jag vid samma tidpunkt stod i begrepp al 1! med tidningen öfverflytla till annan ort,. Tydligt är, att min tidning icke kan mottaga några som helst meddelanden från Teckningsläraresällskapet, förrän sällskapet på ett för Dig tillfredsställande sä! t förklaralt sitt beleende mot Dig. De'! förefaller mig egendomligt, att sällskapet på detta sätt kunnat', förbise allt hvad Du genom Din A^erksamhet såväl i»tidning för Sveriqes läroverk» som eljest uträttat*, för Din kår och Ditt fack. För min del har jag i egenskap af redaktör af»tidning för Sveriges läroverk» till Dig såsom fen af den nutida svenska teckningsundervisningens allra främsta baran-

7 N:r TIDNING FÖR SVERIGES LÄROVERK SO de krafter det förtroendet, alt jag hädanefter som hittills i allt som rör teckningsfacket endast vill handla i samråd med Dig. Detta mitt bref äger Du använda efter som Du själf vill. "Din- lillgifne Richard Nordin^» Denna lektor Nordins välvilliga skrifvelse,.som jag här återger icke för att därmed skryta utan för att bevisa, framhåller ju tillräckligt tydligt det sanningslösa och oförsynta i hr Boströms anfall. Den belyser också tillfullo hr B :s ovederhäftighet, då han räknar såsom mångfald, hvad han sett i - enfald. Ehuru jag oförlöfvadt tillställde såväl honom som riågra andra intresserade en samvetsgrann afskrift af lektor Nordins skrifvelse, och trots att sedan dess fyra (4) hela månader förflutit, har från inlet håll minsta steg till förklaring eller ursäkt, tagits. Hela delta hänsynslösa sälitt är för mig en gåta, vare sig hr Boström vid tillfället uppträdde för egen eller för annans räkning. Jag stämplar därför hans beskyllning mot mig såsom, lindrigast sagdt, ovederhäftigt pra t och stor sanningslöshet. Då icke heller det allra minsta gjorts från Svenska teckningslärairesällskapets styrelses sida att lämna mig lämplig, upprättelse, har jag anmält mitt utträde ur Svenska teckni ngsläraresällskapet. Karlstad den 26 okt K. Hugo Segerborg. Ett varmt tack (Insändt). vill jag rikta till den genomskinliga signaturen H. B., som i senaste numret af»tidning för Sveriges läroverk» skrifvit en välbehöflig artikel om»realskoleinspektörer». Jag kan emellertid icke instämma i hans ord:»gymnasierna behöfva måhända inte några särskilda inspektörer». Enligt min mening behöfva äfven gymnasierna särskilda inspektörer, ehuru icke af helt och hållet samma skäl som realskolorna. De behöfva dem närmast såsom rådgifvare, hvilka litet då och då, ej med flera års mellanrum, kunna komma med friska, nya vindar till våra skolor. Denna inspektion uteslöte för ingen del behofvet af inspektion från öfverstyrelsens sida; den skulle förekomma vid sidan af denna och stå i lifligaste rapport med öfverstyrelsen. Man kunde t. ex. tänka sig censoratet i studentexamen ombildadt till något i den vägen. Lektor. Litteratur. Torsten och Verner Söderhjelm, Italiensk renässans. Litteratur- och kulturstudier Andra upplagan. Sthlm. C. E. Fritzes bokförlagsaktiebolag. Kr. 7: 5. Det är andra upplagan af ett vida berömdt verk, rent af ett af de allra yppersta på kulturforskningens område, hvilka finnas skrifna på nordiskt tungomål, som här föreligger. De två framstående bröderna-författarne den ene tyvärr nu alltför tidigt gången ut ur lifvet sade i sitt förord 197 om bokens syfte:»att man hemma äger en företrädesvis konstnärlig kunskap om renässanskulturen i Italien, ger oss mod att försöka en populariserande behandling af andra sidor i densamma, liksom ock det, att i nordisk litteratur intet från dessa synpunkter anlagdt arbete om tiden finnes. Vi hafva gjort ett urval af tankar och typer med afsikt att någorlunda representativt framställa den visa och glada epokens lifsbild, sådan den speglar sig i litteraturens och i samhällets former». Uppenbart är, att detta»urval af tankar och typer» blifvit så väl träffadt, att läsaren å dessa blad verkligen finner en allsidig skildring af ett märkvärdigt och rikt tidehvarf, som ännu i hög grad håller eftervärldens intresse fånget och är viktigt att lära känna icke minst därför att nutidens kultur i så många afseenden sänker sina rötter ned i dess bördiga jordmån. För den som skall för en mognande ungdomsskara klargöra hvad renässansen var och ville, drömde och tänkte, är Torsten och Verner Söderhjelms bok en ovärderlig hjälp. Den ger icke bara en del nya fakta, den rymmer framför allt en rikedom af fina observationer, lyckliga uppslag och lärorika analyser. Om innehållets mångsidighet lämna hufvudrubrikerna en föreställning: Brytningar och motsatser: kultur och kulturbärare; Petrarca och Boccaccio, renässansens begynnare; Poggio Bracciolini, humanisten; Lorenzo de Medici, skalden; Sällskapslifvets fulländning: Castiglione och hans bok»hofmannen»; Bibbiena, kardinalen och komediförfattaren; Två romerska kurtisaner: Imperia, Tullia d'aragona; Giulia Conzaga, den sköna och fromma; Villa d'esté i Tivoli. Öfver ett trettiotal utmärkt goda reproduktioner pryda arbetet. Utstyrseln är ståtlig. R. N. Albin G:n Bergstrand, Grunddragen af den kristna tros- och sedeläran för de allmänna läroverkens mellanklasser. Lund. C. W. K. Gleerup. Kr. 1: 6. Det är säkerligen en utomordentligt svår uppgift att skrifva en lärobok i den kristna tros- och sedeläran, som kan till fullo ersätta den gamla katekesutvecklingen med dess trots allt stora och erkännansvärda mångsidighet. Förf. till nu ifrågavarande arbete har emellertid lyckats väl i sitt värf. Hans bok utmärker sig för en synnerlig reda och klarhet; den erfarne pedagogen kommer fram i förmågan att skilja på väsentligt och oväsentligt, hvadan hela kursen nog torde godt hinna genomgås på den åt ämnet anslagna tiden, om man använder detta arbete. Fullt medvetet har förf. låtit»den nödvändiga förkortningen i första hand träffa framställningen af trosläran», under det att sedeläran är särdeles utförligt och bredt behandlad. Om det mer eller mindre lämpliga i detta kan man ju allt efter olika utgångspunkter tvista, visst är, att Jesu frälsaregärning är väl så knappt framhäfd. Det må dock å andra sidan villigt erkännas, att det är ett fulltonigt Kristi evangelium, som läres. Däremot rör sig framställningen af sakramenten (sid ) med åtskilliga kanske alltför vaga uttryck. Afdelningen om sedeläran är genomgående utmärkt. Särskildt har jag fäst mig vid det verkligen mönstergilla kapitlet om»den kristliga kärleken inom samfundslifvet». Jag tror icke, att något bättre kan skrifvas för skolungdom om den saken. I ett som allt: hr Bergstrands lärobok tillfredsställer äfven mycket högt ställda anspråk på en god lärobok för läroverkens mellanklasser i den kristna trosoch sedeläran. Kristendomslärare. Wahlström & Widstrands förlag, som redan utsändt några nya skönlitterära arbeten däribland en samling skisser af Hugo Öberg under titeln»fuchsian» kommer ytterligare med en roman af Gustava Svanström»Långdansen», en historia om älskog, och med en ny bok af Jenny Engelke:»Landtprästens sockenkrönika», hvari författarinnan fortsätter sina uppskattade skilddringar af»prästgårdslif på 4-talet». Af Karl-Erik Forsslund utkommer en ny diktsamling»rymdsånger» och nämna vi så, att äfven detta förlag ämnar presentera två nya skånska poeter, Lennart Ribbing och Albert Henning, torde listan på nyutkommande skönlitteratur vara genomgången. På grund af strejkförhållandena har förlaget tillsvidare beslutit uppskjuta bl. a. det planerade utgifvandet af ett märkligt litterärt-illustrativt verk. I serien W. W:s Kronböcker komma K. E. Forsslunds»Storgårdsblomster», som länge varit utgången ur bokhandeln, att nu framläggas i en ny öfversedd upplaga, samt en samling folklifsskildringar af Alfhild Agrell, sammanförda ur några af författarinnans äldsta arbeten. Af Natanael Beskow förberedes ett urval ur hans bägge samlingar»för det dagliga lifvet», beräknadt att genom ett synnerligt billigt pris 1 kr. tränga till

8 «TIDNING FÖR SVERIGES LÄROVERK N:r de vidaste kretsar af vårt folk, och i 3 upplagan utkommer professor Frans von Schéeles bekanta arbete»allmänbildning och själfstudier». Bland öfversättningslitteratur märkes en roman»mörka vägar» af den här ej förut introducerade engelske författaren Merrick, ett par nya romaner af Florence Warden och Louis Tracy samt en samling essayer i kvinnopsykologi»zur Kritik der Weiblichkeit» af den rätt mycket omtalade österrikiska författarinnan Rosa Mayreder. För att ej alldeles glömma bort barnböckerna må nämnas att en ny upplaga förberedes af Elsa Beskows första och sedan länge utsålda arbete»sagan om den lilla lilla gumman». En plats för sig bland Wahlström & Widstrands förlagsnyheter intar förutom professor Osvald Siréns nyutkomna»studier i florentisk renässansskulptur och andra konsthistoriska ämnen», ett före jul utkommande arbete af Yrjö Hirn, författaren till»konstens ursprung». Hans nya bok får titeln:»det kristna korset. Studier i medeltidens konst och poesi». Om någon tid utges från samma förlag gymnastikdirektör J. Bolins arbete,»svensk sjukgymnastik», hvilket vann första priset i en af föreningen G. C. I. utlyst täflan. Före jul skola tvenne subskriptionsverk föreligga färdiga, nämligen general Schulmans»Striden om Finland samt det af pseudonymen W. Legran författade arbetet om Paris, rikt på illustrationer och behandlande både det forna och nuvarande Paris, med särskildt afseende fästadt på svenskarnes relationer till världsstaden. Breflåda. Coriolanus. Edert inlägg om studentexamens reformerande måste tyvärr öfverstå till ett kommande nummer. Det är vår mening att i denna viktiga fråga, på basis af öfverdirektör Bergqvists bekanta uttalande, föranstalta en liten enquête. Red. af Tidning för Sveriges läroverk. Lektorat. förordnat: Utnämningar. K. m:t har utnämnt och fil. d:r A. E. Franzén att vid h. allm. läroverket i Umeå vara lektor i fysik och matematik; fil. d:r f. W. Nyman att vid samma läroverk vara lektor i tyska och engelska; lektorn i Örebro fil. d:r O. E. Malmström att vid allm. läroverket i Hälsingborg vara lektor i modersmålet och historia; fil. d:r T. B. Eriksson att vid allm. läroverket i Sundsvall vara lektor i metematik och fysik. Adjunkturer. K. m:t har utnämnt och förordnat: adjunkten i Lund, fil. lic. G.f. Fredlund att vid h. realläroverket å Östermalm i Stockholm vara adjunkt i modersmålet, tyska och matematik; fil. d:r Af. I. Wisén att vid h. allm. läroverket i Skara vara adjunkt i modersmålet, latin och tyska; fil. kand. N. E. Rundkvist att vid h. allm. läroverket i Karlskrona vara adjunkt i biologi, fysik och kemi; adjunkten vid folkskoleseminariet i Karlstad, fil. kand. / A. Engblorn att vid realskolan i Oskarshamn vara adjunkt i kristendom, modersmålet och tyska; fil. kand. A. N. Linnarsson att vid h- allm. läroverket i Kalmar vara adjunkt i tyska och engelska; fil. lic. E. E. Nilsson att vid h. allm. läroverket i Luleå vara adjunkt i tyska och engelska; fil. d:r N. J. Lundqvist att vid högre allmänna läroverket å Södermalm i Stockholm vara adjunkt i modersmålet, latin och grekiska; teol. kand. C. /. /. Nordblad att vid högre realläroverket å Östermalm i Stockholm vara adjunkt i kristendom och modersmålet; adjunkten vid samskolan i Vadstena fil. kand. A. V. Rydberg att vid högre allmänna läroverket i Strängnäs vara adjunkt i modersmålet, historia och geografi; teol. lic. P. T. Arbman att vid högre allmänna läroverket i Borås vara adjunkt i kristendom och modersmålet; fil. kand. E. Meurling att vid h. allm, läroverket i Uppsala vara adjunkt i kristendom, historia och geografi; fil, kand. C. E. S. Ödmann att vid h. allm. läroverket i Linköping vara adjunkt i engelska, tyska och franska; fil. kand. A. j. Thulin att vid h. allm. läroverket i Växjö vara adjunkt i matematik, fysik och kemi; fil. kand. J. 5. Blomqvist att vid h. allm. läroverket i Kristianstad vara adjunkt i modersmålet och tyska; samt fil. kand. V. Asker att vid h. allm. läroverket i Halmstad vara adjunkt i matematik och fysik. Öfningslärarebeställningar. K. läroverksöfverstyrelsen har utnämnt: teckningsläraren i Landskrona A. S;son Emanuel till lärare i teckning vid h. allm. läroverket i Ystad; och löjtnanten vid Västgöta regemente A. H. Elfman till lärare i gymnastik vid realskolan i Lidköping. Förslag till lediga platser. K. läroverksöfverstyrelsen har föreslagit: fil. kand. E. G. A. Roosvall till erhållande af en adjunktstjänst i modersmålet, historia och matematik vid realskolan i Lidköping; adjunkten vid folkskoleseminariet i Falun fil. kand. och teol lic. V. D. M., A. Hagen till erhållande af en adjunktstjänst i kristendom och modersmålet vid h. allm. läroverket i Falun; fil. kand. K. A. J. Gardell till erhållande af en adjunktstjänst i modersmålet, historia och geografi vid h. allm. läroverket i Luleå; fil. lic. J. E. Björnsson till erhållande af en adjunktstjänst i matematik, fysik och kemi vid h. allm. läroverket i Borås; fil. lic. E. M. Lundberg till erhållande af en adjunktstjänst i fysik och matematik vid h. allm. läroverket i Malmö; adjunkten i Jönköping fil. kand. L. P. M. Lindholm till erhållande af en adjunktstjänst i matematik och fysik vid östra realskolan i Göteborg; fil. kand. P. Renlund till erhållande af en adjunktstjänst i engelska, tyska och modersmålet vid h. allm. läroverket i Kristianstad. Rektorsförord. Vederbörande rektorer ha till nedanskrifna tjänster förordat följande sökande: adjunktstjänst i matematik, biologi och kemi vid högre allmänna läroverket i Västervik: licentiaten /. /. F. Ingvarsson; adjunktstjänst i modersmålet, tyska och engelska vid Katarina realskola i Stockholm: adjunkten G. /. Dybeck, Arvika; lektorstjänst i matematik och fysik vid högre allmänna läroverket i Halmstad: fil. d:r T. B. Eriksson, Uppsala. adjunktstjänst i matematik och biologi vid realskolan i Arvika: ende sökanden adj. P. E. F. Ågren anses af rektor formellt inkompetent; adjunktstjänst i matematik, biologi och kemi vid realskolan i Oskarshamn: fil. kand. D. E. Hylmö;