Humanioras sak är vår

Transkript

1 CENTERSTUDENTER Humanioras sak är vår Den högre utbildningen Problemen och vad vi kan göra åt dem Hanna Marie Björklund 1

2 1:a Upplagan Centerstudenter 2013 Centerstudenter, Stora Nygatan 4, Box 2200, Stockholm Författare: Hanna Marie Björklund Omslagsfoto: Brett Jordan 2

3 Sammanfattning Den högre utbildningen i Sverige har en rad systemfel som särskilt påverkar humaniora. För ett förbund som Centerstudenter, som värdesätter bildningsvärdet, är det viktigt att markera mot devalveringen av humaniora ute på svenska lärosäten. Problemen för den högre utbildningen beskrivs tydligast i siffrorna för etablering på arbetsmarknaden. Cirka åtta av tio får ett jobb efter examen, för humanister är siffran sex av tio. Sju av tio får ett kvalificerat arbete som motsvarar deras examen, för humanister är siffran fyra av tio. Läget har även förvärrats sedan 90-talet. (Vi återkommer till dessa siffror i detalj i nästa avsnitt) Den främsta anledningen till att värdet på humaniora devalverats är att det skett en betydande utbyggnad av antalet utbildningsplaster. Denna utbyggnad har kombinerats med ett ersättningssystem som uppmuntrar till kvantitet - många studenter med snabb genomströmning - och inte kvalitet på undervisningen, så som många undervisningstimmar. Ersättningen till lärosäten för en humanist är låg och motsvarar inte den kraftigt ökade mängden humanister som ska utbildas. Eftersom det inte krävs särskilt höga betyg för att få en plats på en utbildning i humaniora i dag, och att utbildningarna sedan håller låg kvalité vad gäller kunskapskrav så sjunker signalvärdet med att ha en examen i humaniora och humanisterna får därför problem med sin anställningsbarhet. Centerstudenter har sedan tidigare tagit ställning för ett antal reformer som nu fler och fler andra intressenter ställer sig bakom för att förbättra situationen. Här finns en god möjlighet för Centerstudenter att driva vår politik ute på lärosäten runt om i Sverige för att öka trycket för förändring. Frågorna som Centerstudenter driver och som denna rapport tar upp som viktiga steg mot förändring är följande: En bättre anknytning mellan arbetsliv och högre utbildning genom tydligare kopplingar dem emellan ute på lärosätena. En större betoning på kvalité och mindre på genomströmning i statens utvärderingar av utbildningar. Samt höjda krav vid antagningar, exempelvis en lägstagräns på betyg till kurser och program i humaniora. Detta kan behöva understödjas av åtminstone tillfälligt ökade och riktade anslag till lärosätena för att de ska kunna lägga om sina system. 3

4 Inledning Skolan och den högre utbildningen är en kär del av vår välfärd för både höger och vänster. Den står symbol för det vi alla uppskattar med ett välfungerande samhälle: möjligheten att förbättra sitt liv. Vi liberaler tar i utbildningsfrågan fasta på möjligheten för invididen att med hårt arbete och flit förbättra sin egen livssituation. För oavsett hur noggrann man är med att påpeka att det är upp till var och en att skapa sin egen lycka så har vi alla varit barn. Och alla kan vi vara lika tacksamma för möjligheten att utbilda oss och därmed skapa de bästa förutsättningarna för oss själva. Därför finns Centerstudenter, därför engagerar vi oss, därför vill vi vara med och skapa och påverka den högre utbildningen i Sverige. Dessvärre fungerar stora delar av Sveriges högskolor och universitet i dag inte tillfredställande. Kvalitén sjunker och därmed sjunker även värdet av att ha en högre examen. För alla oss som värdesätter utbildning är det ett problem. Vissa utbildningar lider av mer svårigheter än andra. Veterinär och ingenjör är typiska exempel på utbildningar som svarar mot relativt väl definierade yrkesroller och därför har en regelbunden återkoppling mot dem. Andra utbildningar - som saknar den konkreta yrkesanknytningen - kan få det svårare när studenter från dem söker sig ut på arbetsmarknaden. De kan även ha större problem när det kommer till att utvärdera vad man egentligen lärt sig. Vilka sakkunskaper och förmågor behöver en statsvetare ha när hen tar ut sin examen för att bli anställningsbar? Humaniora och samhällsvetenskap är de två utbildningsområden som jag skulle säga hårdast drabbats av den misskötta högskolepolitiken de senaste 50 åren. Men kvalitetsutvärderingarna visar att även andra utbildningar som journalistik och socionom börjar få problem. Studenterna behöver veta vad de ska lära sig, vilket signalvärde deras examen ger och vilka arbeten de kan söka när de är klara. I denna rapport kommer jag därför att sammanfatta problemen med den högre utbildningen i dag, med inriktning på situationen för humaniora. Först kommer jag visa på vad det är som inte fungerar, sedan varför vi hamnat där vi är i dag och slutligen vad vi skulle kunna förändra för att förbättra situationen. Min förhoppning är att Centerstudenter och Centerpartister, studentkårer och studentfackliga förbund, samt övriga intresserade läsare, ska kunna använda min rapport och få nya tankar och säkert underlag för hur vi gemensamt skulle kunna vända dagens negativa utveckling och ge den högre utbildningen den framträdande plats och varma omsorg som vi nog alla överens om att den förtjänar. 4

5 Problembeskrivningen Den högre utbildningen i Sverige har problem, och störst är problemen för humaniora. Men problemen ökar även på annat håll. Naturvetare (alltså ämnesstudier inom exempelvis biologi), socionomer och samhällsvetare är exempel på andra utbildningar som även de brottas med liknande problematik. Situationen i dag Av alla de som tar en examen från högskola eller universitet i dag är 82 procent etablerade på arbetsmarknaden inom 6-12 månader. Av dessa har 67 procent (på grundnivå 58 procent) ett kvalificerat arbete som motsvarar deras utbildningsnivå. Av alla de som lägger tid, pengar och engagemang på att utbilda sig i Sverige i dag så kommer således inte mer än drygt hälften att få ett yrke med bättre lön och intressanta, varierande arbetsuppgifter där de får använda vad de lärt sig. Det tyder på att många av dem som studerade vidare efter grundskolan får ett yrke som de hade kunnat få utan högre studier, och därmed kunnat spara in den tid och de pengar de lade på att gå vidare till högre utbildning. Dessa siffror är från Svenskt Näringslivs rapport Högskolekvalitet från 2012, men även Saco har undersökt detta och kommit fram till att cirka 1/3 av arbetskraften i dag är vad de definierar som överutbildad. I rapporten Vid arbetslivets gränser, som presenterades av fyra forskare som underlagsrapport till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen i januari 2013, framgår att så många som hälften av arbetskraften är att betrakta som överutbildade (46 procent för infödda, 52 procent för utlandsfödda). Den som börjar studera i Sverige i dag är i genomsnitt 22 år gammal, att jämföra med OECD-snittet på 20 år. Snittåldern för etablering på arbetsmarknaden är i Sverige drygt 28 år, vilket är högst i världen. En utbildning som ska ta fyra år gör svenska studenter på i snitt sex år, och av de som börjar studera i dag kommer 17 procent att hoppa av. Om man börjar studera ett ämne är sannolikheten att man också tar en examen i detta endast 36 procent. Alla dessa omständigheter påverkar givetvis inkomsten för de tidigare studenterna. Om man lägger mycket tid på att studera och börjar jobba sent kommer den sammanlagda tiden man jobbar och tjänar pengar vara kortare. Om man dessutom studerar och tar lån men sedan ändå inte får ett särskilt välbetalt arbete så kommer den personen få en låg genomsnittlig inkomst. Trots att man valt att lägga tid och pengar på att vidareutbilda sig för att kunna få ett bättre, mer välbetalt och intressantare arbete. 5

6 Humanisterna Humanisterna utmärker sig tydligt när man ser närmare på värdet av högre utbildning, det är den grupp som drabbats hårdast av sjunkande kvalité i högskolan. Som nämnt ovan, 6-12 månader efter examen har 82 procent av tidigare studenter generellt ett jobb, siffran är 61 procent för humanister. Endast 43 procent av humanisterna har ett kvalificerat arbete. Humanisters årsinkomst efter ett yrkesliv är klart lägst av alla grupper. En humanist tjänar ungefär kronor om året, att jämföra med en ekonom som tjänar nästan det dubbla, kronor om året (det låter som en hög siffra, betänk att den även inkluderar bonusar och likande). Den siffran jämnas ut i fall man utesluter dem med kronor om året i årsinkomst, vilket är mycket lågt. Den gruppen är tveklöst störst hos humanisterna. Humanister tjänar inte bara sämre utan har också störst del som tjänar mycket sämre, trots många år i högskolan eller på universitetet. Humanister är dessutom ännu äldre när de kommer ut på arbetsmarknaden än studenter i allmänhet, i snitt 29,9 år. Det sänker alltså livslönen ytterligare. Den här utvecklingen har också blivit värre över tid. Siffrorna här kommer från en rapport av forskarna Julia Boguslaw och Eskil Wadensjö för institutet för framtidsstudier och de har även jämfört utvecklingen från 1998 till 2008 och särskilt tittat på humanister. Där fastställer de att humanister är den grupp vars arbetslöshet stigit, där färre får arbeten som motsvarar deras utbildning och där årsinkomsten blir lägre hade andra grupper lägre årsinkomst och/eller sysselsättningsgrad, exempelvis socionomer och psykologer, men de har båda dragit ifrån och förbättrat sig, medan personer med en humanistisk utbildning fått sämre förutsättningar. Det finns inte heller något som tyder på att situationen drastiskt ska förbättras för humanister i och med pensionsavgångarna. Det fastslås att humanisterna blivit betydligt fler de senaste tio åren och att de som redan är ute på arbetsmarknaden är unga. Några större bortfall är alltså inte att vänta inom den närmaste tiden. 100% 80% 60% 40% 20% Arbete e'er examen 0% Arbete Arbete hum Kvalificerat arb. Kvalificerat arb. Hum. 6

7 Förklaringar och orsaker Orsaken till humanioras nedgång är främst devalvering. Devalvering av signalvärdet i att ha en examen, beroende på kraftigt ökade studieplatser, samt devalvering av kunskap under studietiden beroende på nya incitamentsstrukturer för universitet och högskolor. Utbyggda studieplatser I mitten av 60-talet gjorde man om den högre utbildningen och dess definitioner av vilka ämnen som hörde hemma var. Denna uppdelning var en rent administrativ åtgärd, men hade negativa följder för humaniora, eftersom den senare låg till grund för ersättning per student i de olika ämnena. När effekterna av 90-talskrisen slog till försökte regeringen parera dem genom ett kunskapslyft. Genom att kraftigt bygga ut antalet platser på högskolan och anlägga fler regionala högskolor kunde ungdomar i hela landet och även på mindre orter som drabbades hårt av nedläggningar bli studenter istället för arbetslösa. Humaniora och samhällsvetenskap var några av de utbildningarna som relativt byggdes ut mest. De är billiga och enkla att arrangera, kräver inga större materialkostnader eller investeringar. Mellan 1998 och 2008 blev humanisterna 68 procent fler, att jämföra med t.ex. religionsvetare som blev 17 procent fler och ekonomer som blev 54 procent fler. Utbildningsplatserna för humaniora blev alltså många fler även i jämförelse med utvidgningen överlag. Om man likt mig anser att humanioras värde till stor del baseras på att det ska vara smalt, med få elever för att kunna hålla en hög nivå på undervisningen, så blir det än tydligare vilket problem utbyggnaden av humaniora har inneburit. Universitet och högskolor får en viss summa pengar för varje ny student som börjar varje kurs (samt en kompletterande summa när studenten tagit sina poäng på kursen). Denna summa ska motsvara den ungefärliga kostnaden för en sådan student. Alltså är det relativt billigt med humanister och ekonomer som bara använder papper och penna, än med fysiker och kemister som arbetar i laboratorium med dyra maskiner. Skillnaderna i hur mycket man får för olika studenter är stundtals väldigt oklart motiverad - kostar t.ex. en industriell ekonom mer än en humanist att utbilda? Denna administrativa skillnad som sorterar utbildningar efter olika ersättningsnivåer har drabbat humaniora genom sänkta anslag - samtidigt som platserna har ökat har pengarna per studieplats höjts endast obetydligt. Det finns även en risk att mindre regionala högskolor skaffar sig pliktskyldiga humaniora- och ekonomutbildningar för att fylla upp ett större antal platser. Eftersom ersättningen i så hög grad baseras på antalet studenter kan en högskola inte välja att satsa mycket på en smal särskild utbildning som de kan bäst, utan måste även ha de stora breda utbildningarna, för att få in pengar. Lärosäten får nämligen fördela om de 7

8 statliga anslagen inom sin egen verksamhet tämligen fritt. Att pengarna anslås utbildning behöver inte innebära att de också används på denna. Undantaget här är konstnärliga utbildningar. De tillåts ha få platser och även satsa mycket per elev på just de få utbildningsplatser de har för att få hög kvalité på dessa. Det tänkandet återfinns inte när det gäller teoretiska utbildningar inom humaniora, även om det skulle göra mycket gott där. Sammanfattningsvis finns stora problem i det system som skapades. Politikerna behövde färre arbetslösa för sin statistik, och några byggde ut med nya högskolor och universitet. Dessa behövde få in pengar i finansiering som de kunde använda till sin verksamhet, och byggde då bland annat ut de billiga utbildningsplatserna. Samtidigt ska högskolan enligt lag arbeta för ständigt breddad rekrytering, alltså att studenter från icke-akademisk bakgrund söker sig till högskolan i större utsträckning. När det fanns så många platser för den som var intresserad av att läsa humaniora sjönk kraven för att komma in. Det fanns ju ingen spärr på dessa utbildningar som exempelvis på läkarlinjen, där bara ett väldigt bestämt antal per år får börja. Det stora utbudet ledde till att humaniora blev en billig utbildning även för de studenter som söker. Inga höga betyg krävs; många utbildningar har platsgaranti. Alla släpps in, för ju fler som går, desto färre ungdomar i arbetslöshetsstatistiken. Ersättningar till lärosätena När högskolor och universitet får betalat av staten för att de tar emot och utbildar studenter får de pengar baserat på två faktorer: HÅS-helårstudent och HÅP-helårsprestation. Alltså hur många studenter de tar in, samt, hur många studenter som klarar sig igenom kursen med godkänt. Detta uppmuntrar som sagt lärosätena att ta in många och att godkänna många. En student som inte klarar godkänt innebär ett uteblivet anslag. En viss förändring har skett för att ge mer incitament till kvalité, i och med kvalitetsutvärderingsreformen Då blev det möjligt för en utbildning att få ett pengatillskott om den bedömdes ha hög kvalité i utvärderingar som görs av HSV (nu UKÄ). Detta tillskott är dock så litet att det inte utgör någon betydande motivation för att satsa på kvalité snarare än antal. Det är med andra ord fortfarande genomströmning som är den viktigaste faktorn för ersättning. När systemet infördes höjdes röster för att systemet riskerade att leda till urlakad kvalité. Man bemötte detta med ett påstående om att lärarna inte skulle ge godkänt till studenter som inte förtjänade betyget eftersom de hade yrkesheder. Denna tro på lärarnas inre moraliska kompass är rörande, men tämligen orealistisk. Det är inte svårt att föreställa sig att trycket på lärare att godkänna även undermålig kvalité blir högt med det system som finns i dag. Även om en enskild lärare vill underkänna ett stort antal elever för att dessa inte når målen för godkänt så finns institutionen och hela högskolans ledning i ryggen och jagar på för hög genomströmning för att de ska få statsanslagen. 8

9 Problemet med incitamenten för hög genomströmning - alltså att ta in så många elever som möjligt och godkänna så många som möjligt - och problemet med utökade studieplatser förstärker varandra. Politikerna ville ha fler högskolor med fler studieplatser, och gav därför ut pengar som uppmuntrade högskolor och universitet att ta in fler elever och godkänna dem. Alltså monterade man ned både kraven på kunskap och signalvärdet i att ha en examen. Värdet av humaniora Varför är humaniora värdefullt för ett samhälle? Institutet för framtidsstudier skriver i inledningen av sin rapport om humaniora följande: Ofta beskrivs humaniora som fluffigt viktigt utan att någon berättar konkret varför. I egenskap av att själv vara humanist ser jag definitivt ett tydligt värde i humaniora. Humaniora är en utbildning i analys och tänkande, skrivande och reflektion. Det byggs av ett antal förmågor som humanisten övar upp under sin studietid. Bred allmänbildning: Som humanist läser man om människan, historien och kulturen. En allmän uppfattning om hur det mänskliga tänkandet har utvecklats genom en rad sakkunskaper om kungar, poeter, årtal och rikens fall. Att vara allmänbildad är en viktig del av att kunna analysera och tänka fritt. Efterforskning och källkritik: Humanister vet hur man söker fakta, de känner databaser och uppslagsverk och kan söka av stora mängder information med en förmåga att hitta och veta vad som är relevant och vad som kan plockas ut för att lösa en specifik uppgift. Analys som skrivande: Att studera humaniora är att delta på seminarier, läsa kataloghäften med artiklar och skriva PM och hemtentamina. Att undersöka ett ämne, sammanfatta och analysera det i textform är humanistens verktyg och arbetssätt. Alla dessa ovanstående formar en bildad och kommunikativ person med sin kompetens i själva mänskligheten: vårt beteende och våra vanor. Det är definitivt goda och värdefulla egenskaper som passar för den som vill arbeta med att skriva, analysera, forska, undersöka och förklara. I yrken inom exempelvis PR, politik, journalistik, opinionsbildning, och fristående forskning. Problemet med humaniora i dag är att dessa ovanstående goda egenskaper ej kan garanteras med en examen i humaniora. I den ilskna debatten efter Svenskt Näringslivs rapport Konsten att strula till ett liv 2011 hördes bland annat åsikten att det var näringslivets fel att humanister inte fick några jobb eftersom de inte förstod att uppskatta humanioras kvalitéer. Och man tog gärna upp exempel som bankmän som studerat filosofi på Oxford. Vad som givetvis förbisågs fullständigt i den typen av uttalandena var att en examen från ett universitet som Oxford bär på ett signalvärde om kompetens som inte en svensk examen har. Den som läst en utbildning i humaniora vid en svensk högskola eller universitet signalerar mycket lite med sin utbildning. Som arbetsgivare kan man inte lita på att en person är analytisk och allmänbildad och skriver bra 9

10 enbart baserat på en examen. Eftersom kraven på humanister är så låga så blir också värdet av utbildningarna lågt. Den som läser humaniora i Sverige behöver inte vara en god skribent. Stavning, grammatik och språk är nämligen inget som betygsätts eller bedöms vid exempelvis tentamen. Allmänbildningen är det också sådär med. Utantillkunskaper anses inte som viktiga i Wikipedias tidevarv, och tenteras sällan. Istället är det lösare problemlösningsfrågor som brukar dyka upp. Det är fullt möjligt att i Sverige gå igenom en A-kurs i filosofi utan att behöva lära sig utantill när Platon och Sokrates levde. Inte ens kriteriet om analytisk förmåga uppfylls på humanistiska institutioner i dag - det sista kriteriet som annars brukar föras fram som ett sista försvar för en svensk högre utbildning som monterat ned krav på såväl språkkunskaper som utantillkunskaper. Nivån på de B- och C- uppsatser som passerar godkäntgränsen i dag är skrämmande låg. Det krävs inte mycket läsning av tidigare uppsatser för att bekräfta. Viktigaste är ju trots allt att få dem igenom systemet så skolan får sina pengar. Forskaren Alison Wolf citeras av Institutet för framtidsstudier då hon skriver att sakkunskaper spelar allt mindre roll i vårt samhälles arbetsliv. Signalvärden - alltså vad man signalerar socialt med en viss utbildning - är den stora förtjänsten med högre utbildning. Är man en intelligent person med förmåga att läsa mycket och snabbt lära sig nytt kan en större andel arbeten skötas genom att man lär sig på plats. En examen är därför inte främst viktig för att den signalerar exakt vad personen i fråga kan i form av kunskap, utan att den ger en signal om personens egenskaper. Den som lyckats ta en examen vid en bra skola visar att hen kunde ta sig igenom en svår ansökningsprocess. Det visar på allmän intelligens och en förmåga att lära och jobba hårt. Nobelpristagarna Michael Spence och Kenneth Arrow har båda visat på betydelsen av denna signalmekanism vid anställningssituationer. En examen från en svår utbildning vid ett väl ansett universitet är ur den synvinkeln ett av de säkraste sätten att förbättra sina chanser till ett bra liv. Det är också därför många politiker vill göra den chansen tillgänglig för fler. För den ideologiska delen av utbyggnaden av högskolan var givetvis inget så osympatiskt som att politikerna ville förbättra siffrorna för ungdomsarbetslöshet. Istället var det just att man ville göra det möjligt för fler, gärna så många som möjligt, att få den där biljetten till de bättre jobben och högre inkomsterna. Problemet med signalvärden är att de inte kan delas ut till för många, för då försvinner poängen med dem. Det är just för att urvalsprocessen varit snäv och för att arbetsgivare vet vilken prestation som krävs för att ta sig igenom som byggde hela värdet med en examen. Om kraven sänks, betygssnittet går ner, inga intervjuer eller antagningsprov krävs och - som i fallet med mycket humaniora - alla är garanterade en plats då riskerar hela signalvärdet bakom en examen försvinna och även om allt fler - som skulle få chansen till att förbättra sin livssituation - står där med pappret i handen och söker jobb, 10

11 så betyder pappret ingenting längre, och därmed blir inte möjligheten till förbättring så stor som tanken var från början. Arbetslivsanknytningen I sina årliga etableringsundersökningar fastslår Svenskt Näringsliv att det de senaste sex åren i rad funnits ett positivt samband mellan samverkan med arbetslivet på en utbildning och studenternas möjlighet till jobb efter examen. De studenter som upplever att de haft god kontakt med arbetslivet får också ett mer kvalificerat arbete och en bättre ingångslön. De är även nöjdare generellt med sin utbildning. En god samverkan under utbildningen ökar sannolikheten att få ett arbete efter examen med 78 procent. För många utbildningar kommer närheten till yrkesliv och näringsliv naturligt då det finns en tydlig koppling mellan utbildningen och de yrken som denna ska leda till, så som är fallet med t.ex. läkare och ingenjörer. För utbildningar inom humaniora finns däremot oftast ingen tydlig sådan koppling. Som humanist finns det ett flertal olika yrken tillgängliga efter examen, vilket även innebär att det finns lika få självklara yrken som står och väntar för den nyexaminerade i exempelvis filosofi. Denna svaga länk till näringslivet kommer delvis av att humaniora, då det var ett mindre ämne, var mer tydligt kopplat till forskning. För den som läste en humanistisk examen tidigare var forskning ett av de främsta alternativen efteråt. Den synen lever även kvar hos många lärare och professorer ute på universiteten. De undervisar i humaniora och forskar, många av dem har aldrig varit ute i näringslivet och ser inte heller behovet av att behöva vara det. Det påverkar även synen på att universitet och institutioner inte ska behöva ta ansvar för vilken bäring på arbetsmarknaden deras utbildningar har. De ger den utbildning och de kurser de tycker är bra och om det sedan efterfrågas efter studietiden eller ej är oviktigt. Universiteten har inte ett ansvar att samverka med näringsliv om inte studenterna tydligt efterfrågar detta och väljer utbildning därefter. Institutet för framtidsstudier konstaterar att humanister saknar en sammanhållen identitet på arbetsmarknaden. Det finns ingen känsla av vi humanister och inget intresse för att representera humanister som grupp och deras möjligheter. Istället är det just de på universiteten, som är eller planerar att bli aktiva inom forskning, som för humanisters talan. De har sällan något intresse av att prata arbetsmarknad och näringsliv. Tvärt om förekommer synen på anställningsbarhet och näringslivsanknytning som något oakademiskt och negativt. Dock verkar det som det delvis skett en attitydförändring. I dag är det allt fler humanister som lyfter fram att de bryr sig om sina möjligheter på arbetsmarknaden. Projekt Athena är ett sådant initiativ, som gärna talar för mer kvalitetsutvärderingar med betoning på anställningsbarhet. 11

12 Lösningarna För att komma till rätta med problemen i den högre utbildningen i allmänhet och humaniora i synnerhet finns det ett antal möjliga reformer att göra. Dessa har potential att klart förbättra situationen från där vi befinner oss i dag. Det är min åsikt och rekommendation att Centerstudenter tar en aktiv roll i att driva på för att dessa reformer övervägs och på sikt genomförs. Alla dessa är inte sådant som kan, eller bör, göras av Regeringen. I många fall är det upp till universitet och högskolor att själva fatta de beslut som skulle kunna förbättra situationen för studenterna. I de fallen är det just studentinflytandet som är viktigast. Studenter måste stå upp och markera att de värdesätter exempelvis arbetsmarknadsanknytning och även sätta mer press på sina utbildningar att de ska lyssna på de goda exempel som finns och samarbeta med studentorganisationerna i frågan. Här har Centerstudenter en viktig roll, genom att på plats på utbildningar ta upp frågorna om antagning, kvalitet och kurser och organisera sig för en bättre möjligheter på framtidens arbetsmarknad. Antagningen En klar majoritet av alla kurser och program i dag har samma typ av antagning. Genom betyg, högskoleprovet och andra standardiserade metoder. Det är ett enkelt men trubbigt sätt att plocka ut studenter till en kurs, särskilt om det är få - eller väldigt många - sökande. Resultat på högskoleprovet ger förvisso en bra uppskattning om ungefärlig nivå, men i en tid av betygsinflation säger däremot betygen relativt lite om individens förmågor. Många utbildningar betonar vissa saker mer än andra, inom humaniora är exempelvis skrivförmåga viktigt. En möjlig metod för att höja kvalitén på en utbildning är att göra en tydligare antagning med koppling till utbildningens innehåll. Inom utbildningar som musik, konst, dans och teater är metoden med arbetsprover väletablerad och allmänt accepterad. Det är dock ovanligare att teoretiska utbildningar använder sig av detta trots att även de borde sträva efter högre kvalitet. Fler utbildningar i humaniora skulle exempelvis kunna använda sig av olika typer av arbets-och intagningsprov. Två ytterst passande exempel är allmänbildningsprov och skrivprover, för att höja bildningsnivån och skrivförmågan på studenterna på humanistiska utbildningar. En annan metod för att höja den generella kvalitén vore att sätta en fast minsta betygsgräns för intag (något som dock kommer minska andel möjliga studenter) gjordes en autonomireform som gav högskolor och universitet en betydligt större möjlighet än tidigare att själva utforma antagningssystem och intern organisation. Det finns nu inget som i praktiken hindrar utbildningar från att införa egna, nya antagningsregler. Exempelvis skrivprover, intervjuer, lägsta betygsgränser inom vissa ämnen som anses särskilt viktiga för utbildningen och så vidare. Genom att ha en hårdare och mer riktad 12

13 antagningsprocess kan utbildningarna höja ambitionsnivån och därmed kvalitén på undervisningen för de som söker och kommer in. Det kommer även ge utbildningen ett större signalvärde. Vad som nu hindrar många universitet och högskolor från att göra mer specifik antagning är i regel resurser i form av pengar och tid för att konstruera nya system och rutiner för ny antagning. Här kan studentinflytande, där studenterna själva efterfrågar bättre system för antagning, samt viss ökad - tillfällig - resurstilldelning riktat mot lärosäten för att de ska kunna ställa om sina system, vända utvecklingen åt rätt håll. Kvalitetsutvärderingar När det, som i denna rapport, talas mycket om kvalité är det givetvis viktigt att vi vet vad kvalité är. För att veta det måste vi ha bra metoder för att mäta kvalité och bedöma vilka utbildningar som är bra och vilka som är dåliga. Så formulerar Högskoleverket bedömningskriterierna: studenternas självständiga arbeten (examensarbeten), lärosätets självvärdering, enkäter till tidigare studenter samt studenternas uppfattning om utbildningens resultat i förhållande till målen i examensbeskrivningarna. Studenternas självständiga arbeten ska tillsammans med de utbildningsresultat som redovisas i självvärderingen utgöra det huvudsakliga underlaget för ett samlat omdöme. Detta har ifrågasatts; hur väl kan exempelvis en student formulera utbildningens resultat i förhållande till målen i examensbeskrivningen? Hur många studenter läser sin utbildnings examensbeskrivning? Förutom enkäter från tidigare studenter finns liten koppling till arbete och lön efter examen. Centerstudenter vill se ett kvalitetsutvärderingssystem som tydligare följer upp kopplingen mellan utbildning och arbetsmarknad. Vi vill att man ser mer till anställningsbarhet och koppling till näringsliv samt att kvalitetsfaktorer som lärarledd undervisning tas i beaktande. I Finland finns ett intressant system där universiteten får utvärdera sig själva, på samma sätt som företag gör. Det har där varit framgångsrikt eftersom det lett till ett större engagemang i frågan från lärosätena. Det skulle kunna vara en möjlighet även för Sverige. Ersättningsmodeller Lärosäten ersätts alltså i dag utifrån de ovan beskrivna måtten HÅS och HÅP, studenter som påbörjar kurs och studenter som avslutar, samt sedan 2011 ett litet tillägg för dem som bedöms ha hög kvalité (och hot om indragen examensrätt till dem som har för låg kvalité). Det har inkommit en del nya förslag på hur ersättningen skulle kunna förändras för att främja kvalité framför kvantitet. Svenskt Näringsliv har kommit med ett intressant förslag nyligen där HÅS och HÅP ersätts med ett system i fyra delar: en studentpeng per ny student, en examenspeng som ersätter HÅP - alltså att lärosätena får mer pengar för kurser som är senare i ett utbildningsprogram än för de första kurserna, en 13