En kulturtidskrift om film. Klassuppvisning. Vi gör en inventering av den svenska filmens klasspyramid. Ny Lars von Trier film medföljer

Transkript

1 En kulturtidskrift om film DUBBEL- NUMMER MED DVD Klassuppvisning Vi gör en inventering av den svenska filmens klasspyramid Videobutikens sista suck Ny Lars von Trier film medföljer Kristian Petris Ond tro-stad Nr. 9/10 Sept Kr flm.nu 29.

2 P P R E S E N T E R A RP ER SE ES NE TN ET RE AR RA ÅRETS GALNASTE OCH ÅRETS ÅRETS GALNASTE GALNASTE OCH OCH ROLIGASTE ÄVENTYRSKOMEDI! ROLIGASTE ROLIGASTE ÄVENTYRSKOMEDI! ÄVENTYRSKOMEDI! R R SEXIGA KLASSIKER SEXIGA KLASSIKER KLASSIKER AVSEXIGA ALFONSO CUARÓN AV ALFONSO AV ALFONSO CUARÓN CUARÓN Spänning ingg sstnnin nin pän Späntill Sgbri nsen. grä bris-stningstill bristn tilling News of the World gränsen. gränsen. Worlsdof the World News of the New Spännande och hel t bankrånarthriller! galen Spännan Sde pän nanspin demag och hel hel toch gal azineen t galen bankrånar banthr kråille narr! thriller! Spin Magazine Spin Magazine Kan mycket väl i t liv blå välnyt t väl cke cke antsamy Kan my K! gentren skr inyt liv livomi t äck sa blåsa nyt blå ilm.c turef MoviePic! ren! EN BORTGLÖMD PÄRLA OCH äckgen skräckgen skrren omturefilm.com ETTBORTGLÖMD AV ÅRETS BÄSTA SLÄPP! ilm.c epic MoviePictureF Movi EN BORTGLÖMD EN PÄRLA PÄRLA OCH OCH DVD TALK ETT AV ETT ÅRETS AV ÅRETS BÄSTA BÄSTA SLÄPP! SLÄPP! ALLT SOM DEN SENASTE INDIANA JONES ALLT ALLT SOM SOM DENDEN BORDE HA VARIT. INDIANA INDIANA JONES JONES SENASTE SENASTE MTV VARIT. BORDE BORDE HA VARIT. HA MTV MTV UTE NU PÅ UTE NU PÅUTE NU PÅ OCH OCH OCH UTE NU DVD PÅ TALK DVD TALK OCH UTE NU PÅUTE NU PÅ OCH OCH HÖSTENS FETASTE FILMER! HÖSTENS HÖSTENSFETASTE FETASTEFILMER! FILMER! Kungen av lmer! Kungenkultfi Kungen av av DVD Verdict kultfilmer! kultfilmer! Studio S är n i värslde stdio är är SStu Studioför ge att me n lde ldeutns värma std ni For först i vär för geos ge ut! dutatt med attmil me dvd på lm fi ma osnsformans Milos For Mil film på dvd film! på dvd! DVD Verdict DVD Verdict Utsedd till en hisedd toriens 50 Utseddavtill Uts till en enfilm bäs ta i av historavienhis ieners 50 s 50 htta&torsou nd! bästa fiSig bäs lmer i filmer i Sight & Sig Souhtnd!& Sound! En av historiens bäs ta fi lmer! En av his Entoravienhis Stardsusttoriens bästa film bäser! ta film er! Stardust Stardust Storsuccén av fatntar nus avförccé aven nrsu ccé Storsuma Sto thers. Blu enbro till tares fattaren för nus manusför mafat. thers. esrsbro Bluthe till BluestillBro Storfilm från skaparen av StorfilmOsc Sto lm från fråarv nrfiinn are skaparenska par en. avn av Pat ton Oscarvinn Osc inn arearv n aren Patton. Patton. Censurerad min dd9sur dr era eraute Censurme Cen bio. Nu på uter d 9rmin med 9 min meute t!. Nu bioipp på bio. Nu påokl oklippt!oklippt! W W W. N J U TA F I L M S. N U W W W. WW N JW. U TA N JFUITA L MFSI.LNMUS. N U UNIK NÄTBUTIK! FÖR DIG SOM GILLAR FILM BORTOM MAINSTREAM! UNIKUNIK NÄTBUTIK! NÄTBUTIK! FÖR FÖR DIGI LAGER SOM DIG SOM GILLAR FILMFILM BORTOM BORTOM MAINSTREAM! MAINSTREAM! ÖVER TITLAR FÖRGILLAR LEVERANS SAMMA DAG! ÖVERBESÖK ÖVER TITLAR TITLAR II STOCKHOLM: LAGER I LAGER FÖR FÖR LEVERANS LEVERANS SAMMA DAG! ÄVEN VÅR BUTIK DAVID BAGARES GATASAMMA 24,DAG! TEL BESÖKBESÖK ÄVEN VÅR ÄVEN BUTIK VÅR IBUTIK STOCKHOLM: I STOCKHOLM: DAVIDDAVID BAGARES BAGARES GATA GATA 24, TEL 24,08 TEL Stjärnspäckad western, för första Stjärnsgån Stjä rnsi päckad päc kad gen originalwestern,we förste förrn, staför ver sio nenför! sta gången igån origgen inal-i originalversionen ver! sionen! W W W. S T U D I O S E N T E R TA I N M E N T. S E W W W. WW S TW. UD S ITOUSDEIN O TSE R NTA T EIRNTA M EI N NM T.ESNET. S E

3 (LEDARE) (INNEHÅLL FLM NR.9/ ) Produkter i arbete Innehåll Nr.9/ 10 INGENTING VARAR för evigt. Det är till och med svårt att få något att fortgå i 30 år. Därför finns det något nästan arrogant eller bångstyrigt med långkörarprojekt som Lars von Triers Dimension. En underfundig thriller som började spelas in 1991 och premiärsattes till regissörens 68-årsdag, den 30 april 2024, och med andra ord hade en beräknad inspelningsperiod på drygt 30 år. Tiden läker alla ambitioner och von Trier tappade intresset Ett lika ironiskt som poetiskt öde för en film tänkt att fånga tidens obarmhärtiga gång. Istället får Dimension, , världspremiär på den dvd som följer med det här numret av FLM. En dvd som rymmer tidiga kortfilmer från några av dagens nordiska långfilmsregissörer och som vi har tagit fram i samarbete med de nordiska filmtidskrifterna Ekko, Episodi och Rushprint. (Läs mer på s. 80.) Dimension är inte minst intressant som en stilstudie i 90-talets danska film och von Triers egen utvecklingskurva. När projektet inleddes gick Europa upp på bio, när det avslutades hade redan Breaking the waves haft premiär. Ofärdiga filmer och havererade projekt har en speciell plats i giriga filmhjärtan. Kanske hade just den där filmen om Don Quijote som Orson Welles aldrig blev klar med blivit hans bästa. I dokumentären Brunnnen reser Kristian Petri runt i Spanien och spårar resterna av Welles avbrutna Cervantes-filmatisering. Just reseskildringen är något av Petris specialitet, men till sin nya film, Ond tro, ville han skapa en tidlös stad som inte finns (s. 36). Till skillnad från Lars von Trier, som med Dimension skulle fånga tidens tand, vill inte Kristian Petri att tiden för produktionen ska märkas över huvud taget. Tillfälligt moderiktiga axelvaddar skulle riskera att datera filmen i förtid. Medan von Trier vill manifestera förgängligheten vill Petri kringgå den. Filmkameran är en tidsmaskin för alla perspektiv på evigheten. PROLOG S. 6 Fotosyntes, Anders Annikas S. 7 Stilla i slummen, Arash Kermanshahani S. 7 Incest och insekter, Kristoffer Noheden S. 8 Ondskan, Elin Broman S. 9 Med klassisk dramaturgi, Jonas Holmberg S. 10 På drift, Jacob Lundström S. 12 Leende grimaser, Mattias Löwhagen S. 13 Heterohatiska instruktioner, Jonas Holmberg S. 13 Digital Doinel, Maja Bergeå DIALOG S. 14 Cornelis kurvor, Cecilia Björk S. 16 Flattaktik, Ingrid Ryberg BERÄTTELSE S. 18 Klassamtal, Hynek Pallas S. 34 Petriplatser, Jonas Holmberg S. 46 Kritikerns konster, Nils Petter Sundgren S. 54 Videobutikens sista suck, Anders Annikas S. 72 Under en fatsuit, Karoline Östman DVD FLM Nr. 9 /10 Redaktörer Jonas Holmberg (ansvarig utgivare) jonas@flm.nu Jacob Lundström jacob@flm.nu Grafisk form the Apartment Marknad Cecilia Björk cecilia@flm.nu Medarbetare Karoline Östman Medverkar i detta nummer Anders Annikas, Jon Asp, Maja Bergeå, Elin Broman, Maria Domellöf-Wik, Mandi Gavois, Elise Karlsson, Arash Kermanshahani, Andreas Lübeck, Mattias Löwhagen, Måns Månsson, Kristoffer Noheden, Hynek Pallas, Ingrid Ryberg, Jakob Smedhagen, Nils Petter Sundgren, Charlotte Wiberg Stort tack till Krister Collin och Sonny Mattsson på Bildarkivet SFI, Daniel Holmberg, Sven Eric Lundström Omslagsbild Illustration: Beata Boucht /NU Agency Prenumerationer prenumeration@flm.nu Webb Utgivare Flm Media AB c/o Lundström Tomtebogatan Stockholm Tryck Trydells tryckeri ISSN X ISBN Vi ansvarar ej för insänt obeställt material. S. 78 Gränsöverskridanden EFTERTEXTER S. 88 En sovande man, Elise Karlsson S. 90 Från Björck till Hassel, Måns Månsson S. 92 Känslolivets encyklopedi, Jon Asp S. 95 Adèle Hugos revansch, Charlotte Wiberg S. 97 Säkert bland plastblommor, Maria Domellöf-Wik 4. 5.

4 (PROLOG) =) Känslor Mari Kanstad Johnsens blandtekniska bläckfiskunder i Octopus på Konstfacks vårutställning och Axel Peterséns The tracks of my tears, om Saddam Husseins mytiska röda testarossa, på Kungliga konsthögskolans dito. Två utexaminerade konstnärer i rörlig bild som imponerar. Vi längtar efter mer ur Kanstad Johnsens drömfabrik, Petersén arbetar redan med sin långfilmsdebut. = ( I vissa områden i den engelska kuststaden Plymouth röker fler än hälften av invånarna drygt dubbelt så mycket som det nationella genomsnittet. Lokalpolitikerna skyller på filmiska rökslingor och vill höja åldersgränsen till 18 för alla filmer som visar rökning. Tjusiga Cruela de Vil från Pongo och de 101 dalmatinerna får stila med sitt cigarettmunstycke någon annanstans. =O På 50-talet var Café Valand i Stockholm ett tillhåll för poeter. Sedan dess har ingenting förändrats. Ägaren Stellan Åströms egendesigande teakinredning är intakt, Åström finns kvar bakom kassan, poeterna vid borden och äppelkakan på menyn. Men när Alexander Skarsgård besöker caféet i Johan Klings Puss är det mycket som inte stämmer. En ung tjej tar emot hans beställning av en cheesecake. Skarsgårds sällskap gör det enda rätta och trycker ner det malplacerade bakverket innanför skjortan på honom. = / Sveriges just nu mest utsatta yrkesgrupp på vita duken? Bilskollärare. Efter Jesper Ganslandts Apan förra året, där Olle Sarri fick spel på en stackars elev, är nu Björn Runge i färd med att göra Happy end, en vuxensaga om en medelålders trafikpedagog. Prov på bilismens dödsryckningar? Fotosyntes Klarröda uniformer i Becky Sharp. NÄR WILLIAM Eggleston 1976 blev först genom tiderna att ställa ut färgfotografier på MoMA i New York var det en milstolpe inom konsten. The acceptance of colour photography by the highest validating institution, för att citera bildredaktören Mark Holborn. Filmvärlden var mindre knusslig. 1935, för jämnt 75 år sedan, kom Becky Sharp världens första långfilm i färg. Redan till den första Cannes-festivalen fyra år senare var två färgfilmer uttagna till tävlan: Trollkarlen från Oz och De fyra fjädrarna. På grund av andra världskrigets utbrott blev det ingen festival, men året efter möttes de två igen, i den nya Oscarskategorin bästa färgfoto. Ingen av dem vann, det gjorde Borta med vinden, som också blev första färgfilm att ta hem priset för bästa film. Oavsett om man räknar Cannesfestivalen eller Oscarsakademien som den högsta validerande institutionen inom filmen, ter sig processen smärtfri. Oscarsakademien delade ut parallella priser till färg- och svartvitt foto (även inom kategorierna scenografi och kostym) ända fram till Ungefär samtidigt slutade Cannes att premiera svartvita filmer när Det vita bandet vann Guldpalmen förra året var det första gången på 43 år som en helt svartvit film tog hem toppriset. Det vita bandet var även nominerad till bästa foto vid årets Oscarsgala, men förlorade där mot Avatar en film som spelats in för projicering i tre dimensioner. Kanske kan man räkna det som the acceptance of 3D cinematography by the highest validating institution. Kanske kommer Akademien om några år att dela ut separata Oscars till bästa 3D-foto och bästa 2D-foto. Att en klassiskt svartvit dramafilm och en spektakulär effektfilm i 3D kan konkurrera med varandra i en filmfototävling visar hur som helst att det är rätt högt i tak i biosalongen Anders Annikas Tålmodig blick på Vanda. MÄNNISKOR I samhällets lägsta skikt syns sällan. Pedro Costas poetiska och politiska filmer är ett undantag: de utspelar sig i slumområdet Fontainhas utanför Lissabon, främst befolkat av immigranter från den forna kolonin Kap Verde. Vi möter knarkare, fattiga och andra människor i marginalen. Även Costa själv rör sig i filmvärldens Stilla i slummen utkanter. Efter att ha gjort sina första filmer inom den portugisiska filmindustrin, valde han i och med In Vanda s room från 2000 att övergå till en mer småskalig produktion. Han bytte till en billig dv-kamera som han skötte själv och kunde komma människornas närmare. För Colossal youth från 2006 filmade han människorna i Fontainhas sex dagar i veckan under ett och ett halvt år (vilket resulterade i 340 timmar råmaterial). Här får vi se de utsattas kroppar och gester, vi får höra dem berätta historier och drömmar de en gång haft. Filmerna visar inte så mycket fattiga personers Incest och insekter Mytologisk tunglek i Profound desires of the gods. NYA VÅGEN-regissören Shôhei Imamura kallades en gång för det moderna Japans entomolog. Med en blick lika sarkastiskt vaken för människans inre frustande djur som någonsin Luis Buñuel, satte han gång på gång efterkrigstidens samhälle under luppen och fokuserade irrationella rester i de insektslika irranden som framträdde. Hans mest ambitiöst utforskande film blev en ekonomisk katastrof för studion Nikkatsu och har påståtts vara orsaken till den japanska nya vågens insomnande. Profound desires of the gods från 1968 är ett tre timmar långt epos som utspelar sig på en soldränkt primitiv ö i närheten av Okinawa nedanför Japans södra spets. Imamura skildrar som vanligt djurlivet och invånarnas ännu mytologiskt färgade leverne med med samma nyfikna saklighet. Grisar offras, förtvivlan och hopplöshet utan mer ett litet samhälles motstånd mot sin svåra levnadsvillkor. Costa själv jämför det med motståndet han känner inför den etablerade idén om hur de nya digitala kamerorna ska användas. Både teknikindustrin och andra samtida filmskapare förespråkar en mycket rörlig och skakig estetik. Costas tagningar däremot är långa och oftast helt stilla. Hans kamera registrerar tålmodigt en viss person, plats och tid. Criterions utgivning av trilogin Ossos, In Vanda s room och Colossal youth är en av årets stora filmhändelser. Arash Kermanshahani fiskar stirrar in i kameran, shinto-religionens skapelsemyter åkallas genom två syskons incestuösa förhållande. Den accelererande moderniteten tränger dock in också här, och reklamskyltar ersätter heliga träd. Sammantaget blir effekten ett ambivalent skildrande av ett förmodernt leverne, vars strukturer lever kvar i spöklika mönster i den nya civiliserade ordningen. Profound desires of the gods har länge varit så gott som omöjlig att få se i väst. Fram till nu. I juni gav cinefiletiketten Masters of Cinema ut filmen om än tyvärr bara på blu-ray. Kristoffer Noheden 6. 7.

5 (PROLOG) 3X BAZIN What is cinema? André Bazin Ondskan Jag befann mig i Ku Klux Klan-landet, på väg mot den berömda Sunset Boulevard. Det var ett grotestkt ställe i Hieronymus Bosch-stil. De hade hyst in mig i Chateau Marmont, ett ställe där Garbo bodde ibland, och mittemot låg Allahs Trädgård, som var ännu mer känd och älskad av alla stora författare... Det var den klassiska platsen att ha baksmälla på. Mai Zetterling är i Hollywood 1954 för att göra en roll i Danny Kaye-filmen Ta i trä. Ur självbiografin Osminkat från Kritikern och teoretikern Bazin fungerade som en fadersgestalt för hela franska nya vågens band av kritikergoes-förnyare-av-filmkonsten. Tidskriften Sight & Sound utsåg i våras essäsamlingen om filmbildens ontologi till den femte viktigaste filmboken genom alla tider. Nu i nyöversatt, rättad, och lika tänkvärd utgåva. Men Margareta, ska du verkligen vara så ond? Med klassisk dramaturgi François Truffaut : Interviews Ronald Bergan (red.) Truffaut dedikerade De 400 slagen till Bazin, som dog dagen innan inspelningen började. Bazin var Truffauts läromästare, men fick aldrig se sin adepts mästerverk. I den underhållande intervjusamlingen från 2008 påpekar Truffaut dock att Bazin minsann överskattade Kvinna utan nåd. What cinema is! Dudley Andrew Den amerikanske professorn Andrew diskuterar varför Bazins tänkande om relationen mellan film och verklighet som länge betraktats som antikverat får förnyad relevans i ett digitalt millennium, samt förklarar varför fransmannen skulle avfärdat Amelie från Montmartre men uppskattat 4 månader, 3 veckor & 2 dagar. JAG HAR SAKNAT ondskan. Inte ondska som i ondska, utan ondska i bemärkelsen att genom totalt hänsynslösa och lömska strategier uppnå ett mål med enbart egoistisk prägel. Ondska som skapar intriger och levereras av någon som inte är rädd för att såra. Äkta gammal hederlig såpaondska helt enkelt. Den ondska som JR Ewing spred till Sverige i början av 80-talet och som sedan anammades av oförglömliga kvinnliga svenska motsvarigheter som Margareta Öhman, Renate Dahlén och Rebecka Bovallius. De var ytliga och självgoda och manipulerade alla som kom i deras väg. Deras liv gick ut på att bli så rika och mäktiga som möjligt. Av publiken var de älskade och hatade på samma gång. De engagerade. Men vad hände sen? Var Linn Westin i TV4:s Nya tider den sista svenska riktiga såpabitchen? De dramaserier som efterträdde såporna på 2000-talet talade för det, men under 2010-talet har hon fått sin efterlängtade renässans. För säga vad man vill om serier som Svenska Hollywoodfruar och Anna Anka söker assistent, men är inte den flitigt omdebatterade karriärskvinnan Anna Anka ett lysande exempel på en modern såpabitch? Åtminstone så som hon framställs för tv-publiken. Hon är ytlig, rik, mäktig och smart. Hennes mål är makt och pengar och på vägen dit är hon totalt hänsynslös. Helt enkelt en modern Margareta Öhman, men med skillnaden att hon i stället för att styra ett varuhus vill styra hela världen. Eller åtminstone göra politisk karriär inom Kristdemokraterna. Såpan har blivit reality och såpabitchen finns på riktigt, mer extrem än någonsin. Elin Broman Förförisk Fröler dirigerar ung kvinna i Till det som är vackert. DEN BILDADE mannen som inviger den yngre kvinnan i nya kulturella universum är en ofta berättad historia, senast charmfullt repeterad i Lone Scherfigs An education, där sextonåriga Jenny bjuds på Ravelkonsert av en dubbelt så gammal solochvårare. Hon hänförs av musiken, livsstilen, förfiningen. Den annars smeksamma An education slutar med en kolsvart replik när Jenny träffar en ny kille känner hon att hon måste låtsas att hon aldrig varit i Paris, så att han enligt attraktionens regler ska kunna erbjuda bildningsresan på nytt. Också i Lisa Langseths debutfilm Till det som är vackert (premiär 22/10) är det den klassiska musiken som får symbolisera finkulturell fernissa. Visserligen har Alicia Vikanders tjugoåriga arbetarklasstjej Katarina redan snubblat över Mozart på Youtube, men det är en äldre man, Samuel Frölers sensuella dirigent, som på allvar introducerar henne till musikens hela djup bland annat genom att låta henne ljuda Bordjö innan han ligger med henne i sin minimalistiskt inredda villa när frun är på Italiensemester. Men till skillnad från Jenny suddar inte Katarina ut allt hon lärt sig när dörrarna till konserthuset stängs igen. Hon går till stadsbiblioteket, lånar en skiva med Rachmaninov och nåt av Kierkegaard. Hon lyssnar i läsesalen och den bärbara cd-spelaren ser antikverad ut, men hennes kulturella kapital fortsätter att ackumuleras. Ett halvsekel efter den emblematiska scenen i Widerbergs Barnvagnen, där Thommy Berggrens intellektuelle snygging tar med Inger Taubes fabriksarbetare till biblioteket för att lyssna på Vivaldi, påminner Lisa Langseth åter om vikten av folkhemmets kulturinstitutioner. Jonas Holmberg 8. 9.

6 (PROLOG) På drift KINAS sjättegenerationsfilmare fortsätter sina företrädares segertåg över världens filmfestivaler. Det är dock tveksamt om Jia Zhangke likt femte generationens affischnamn Zhang Yimou sedermera kommer att regissera exakt koreograferade blockbusters eller OS-invigningar. Människorna i Jias filmer driver omkring, men inte i tidlösa landskap som i Zhangs Det röda fältet, utan genom dagens indu- striella spökstäder. Alla de platser som varken är modern storstad eller fattig landsbygd, utan helt enkelt de bortglömda proletära provinsstäder där flertalet kineser bor och arbetar. Hans födelsestad, Fenyang, är skådeplats för såväl debutfilmen Pickpocket som Platform. En hemstad som saknar både historiska landmärken och modern kitsch. Zhang Xudong sammanfattar i New left review Jias arbete som ett slags poetics of vanishing, som synliggör skuggsidorna av Kinas omvandling, människor som hamnar i kläm mellan hänsynslös byråkrati och global kapitalism. Hans senaste film, I wish I knew (bilden), är däremot en dokumentär om Shanghai. Den visades på Cannesfestivalen i våras och har Sverigepremiär på Cinemateket i september. Jacob Lundström

7 (PROLOG) Unplay 2X Kort Leende grimaser Heterohatiska instruktioner Filmbasen, Stockholm läns talangutvecklingscentrum för unga filmare, har sammanställt en dvd med 16 kortfilmer från de senaste två åren. Det är en frisk blandning av genreövningar, utrikesreportage och animerade sköldpaddor. Ifjol tittade Amanda Kernell närmare på relationsanarki, det som kallades öppna förhållanden innan det blev en ideologi, i sin prisade kortfilm Att dela allt. Joanna Rytels Unplay är ett filmexempel på den radikala ärlighet som förespråkas av polykärlekens vänner. Med kameran i handen konfronterar hon sin kille med upplysningen att hon har haft sex med hans kompis. Han fnissar och verkar inte veta hur han föväntas reagera. Sexy times Pella Kågermans träffande Sexy times visar också prov på villrådiga relationsexperiment. På en fritidsbåt i Riddarfjärden pågår en swingersträff som inte riktigt vill ta fart. Ett par har sökt ett annat par men får kalla fötter inför den sexglada och brunbrända duon bakom kontaktannonsen. Fler filmer som uppdaterar bilden av den svenska synden är nog att vänta. Krook kommer in på livet i Persona. I PERSONA kretsar två kvinnor kring varandras identiteter på nära håll. Bibi Anderson och Liv Ullman är i bild mer eller mindre konstant. Det är stort skådespeleri. Ändå är det Margaretha Krook jag alltid fastnat för. Hennes läkare är inte fullt lika imponerad av Ullmans rollgestaltning: Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. När jag första gången stötte på Krooks monolog var det något av en uppenbarelse. Jag gillade film, men inte skådespeleri. Mina hjältar brann på duken, på riktigt. Men det var få förunnat, särskilt i Sverige. Vi hade inga riktiga filmskådespelare, bara teatermänniskor som ibland gjorde film. Alla dessa repetitioner, dessa dagliga innötningar av gester och fraseringar, förstörde något. Det blev manér. Det blev bekvämt och inövat. Det blev något jag inte var ute efter. Den sista förhoppningen om en ren konstupplevelse, som jag definierat den, slogs undan av filmvetenskapen. Allt var förfalskning, allt styrde blicken och satte osynliga ramar. Så fort man satte på en kamera var det en lögn. Min epistemologiska kris gav nya perspektiv. I Fucking Åmål är det återigen två kvinnor som studeras på nära håll. Lukas Moodysson jobbar med amatörer och hade tjuvlyssnat på repliker i kollektivtrafiken. Det lyfter filmen, men det är en ny biroll jag inte kan släppa. Ralph Carlssons välmenande pappa famlar sig fram i far-dotter-relationen med ett återhållet uttryck som kräver stor precision. Erfarenhet kan också vara att göra mycket med lite. Egentligen hade Krook svaret hela tiden: Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Skådespeleriet kan lika lite gömma sig från verkligheten som tvärtom. Mot de sipprande livsyttringarna, oavsett hur de uttrycks, kan man aldrig värja sig. Mattias Löwhagen Förortsunge pekar finger i uppfostrande musikal. SEDAN Kniven i hjärtat och Förortsungar har den medvetna musikalen varit en genre i dvala. Tills nu. Leo Palmeståls och Lasse Långströms Heterohatisk filmproduktion ligger bakom Sedelärande instruktionsmusikal i revolutionärt uppförande, en 25-minuters lågbudgetproduktion om, av och med queeraktivister. Det börjar med terapisession på spikmattor i Antoine Doinel som föredömlig bråkstake i De 400 slagen. I en framtid då smattret från biografprojektorn tystnat finns det en poäng i att cinematek och filmarkiv agerar museum och förmedlar 1900-talets filmhistoria i dess ursprungliga analoga format. Samtidigt var filmen aldrig tänkt som ett exklusivt original tillgängligt för en liten storstadspublik. Filmen gymmet där en aktivist i Che Guevara-utstyrsel och mascaramustasch bekänner sin radikala vilsenhet.den introspektiva inledningen är dock kortvarig. Huvuddelen av filmen ägnas åt praktiska motståndsstrategier för HBTQ-personer. Mot den störige vänstermannen som frågar hur könsöverskridarna gör när de har sex rekommenderas självupptagen poesi och gitarr, och mot den långhåriga Bengt Alsterlindmannen som undrar vilket kön queeraktivisten egentligen har är medicinen att tejpa för hans mun med en binda och hänga tamponger i hans öron. Tyvärr saknar filmens enda musikalnummer, trots en svängig låt med bitvis fyndig text ( Min strap-on har börjat få morgonerektioner ), kamerakoreografisk finess. Egentligen är trailern, där numret korsklipps med dokumentära dansbilder från en queermanifestation, mer intressant än originaluppförandet. Jonas Holmberg Digital Doinel har snarare definierats av reproducerbarhet och massdistribution egenskaper som digital teknik excellerar i. Kanske krävs det bara lite politisk vilja och filmhistorisk entusiasm för att få till stånd ett mer kreativt bruk av digitala distributionsmedel. Tack vare fransk filmiver får tusentals ungdomar i Frankrike snart uppleva digitala versioner av bland annat Den stora illusionen, Citizen Kane och De sju samurajerna. Initiativet Ciné Lycée ingår i utbildningsminister Luc Chatels senaste reform, och ska förse franska gymnasieskolor med ett digitalt arkiv på 200 filmer gjorda innan Projektet ska inte bara stärka filmkonsten utan också utjämna kulturella orättvisor mellan skolor i innerstaden och förorter och motverka dominansen av nyare skräpkultur. Luc Chatel anordnade i våras en stor konferens för att hitta en lösning på det utbredda våldet i franska skolor. Frågan är om en digitaliserad fransk filmhistoria fylld av upproriska ungar i filmer som De 400 slagen och C i uppförande inte riskerar att fungera kontraproduktivt

8 (DIALOG CORNELIS KURVOR) Foto: Andreas Lübeck Cornelis kurvor Musikerbiografin har nått Sverige. Dramatiska rockliv ska översättas till bra drama. Manusförfattaren Antonia Pyk fick i uppdrag att följa svängarna i Cornelis Vreeswijks livsbana och få ner dem på papper. Antonia Pyk har tidigare skrivit manus till tv-produktionerna En uppstoppad hund och Kvalster samt Jens Jonssons kortfilm K-G i nöd och lust. VAR BÖRJAN MAN? Redan tidigt pratade vi om 80-talet, när Cornelis bott bland annat i Danmark i några år och kom tillbaka hit till Stockholm Han hade fått diabetes och var ganska bortglömd. Han bodde på Länkarna i ett litet rum. Det var en skarp kontrast mot 60- och 70-talet när han var en sådan jätte i svenskt musikliv. Så fick han ju cancer och hade en ganska utmätt tid kvar. I manuset lade jag det som ett slags nu, med nedslag i ett då som har flera olika tidplan. Och nuet var att han gick från att vara en dammtuss i folks ögon till att han faktiskt hittade tillbaka till publiken. Han hann få känna det och sen dog han, hösten CORNELIS LEVDE ETT INTENSIVT LIV. Ja, det finns hundra filmer där. Man hade kunnat fokusera på hans liv som skådespelare eller missbrukare, eller en enda av hans relationer. En film om Cornelis och Fred Åkerström, eller de där två veckorna då han spelade in Poem, ballader och lite blues. Men det är roligt att ha det episka perspektivet. Det är nästan lite Fassbinderkänsla över hans liv. Han var ju ändå bara 50 när han dog. Att han hunnit göra så fruktansvärt mycket. Inte bara musik. Det visste i alla fall inte jag. HUR HAR DU GJORT FÖR ATT FÖRSTÅ HONOM SOM PRIVATPERSON? Jag vet att regissören Amir Chamdin har träffat folk i hans närhet, men jag har valt att inte göra det. Jag tror det hade hämmat skrivandet. Det är ju lite så, först får man ta reda på en massa saker, sen får man försöka glömma. Det är inte en rapport man ska skriva, utan ta fasta på vad det är som drabbar en. Som författare var det varken svårt att känna för honom eller komma honom nära. Det blev nästan som en kärleksrelation. Han har väldigt tydliga smärtpunkter i sitt liv. Osäkerheten och rädslan för att bli övergiven går hand i hand med den arrogans som man kan se ibland. Och hela tiden den här otroliga ensamheten. Den tycker jag är ett grundackord i manuset. NÄR MAN SKA TÄCKA IN ETT HELT LIV MÅSTE MAN HANTERA ÅLDRANDE, EXEM- PELVIS GENOM FLERA OLIKA SKÅDESPELARE FÖR SAMMA ROLL. HUR SER DU PÅ DET? Ja, man riskerar att ryckas ur känslan. Brokeback mountain köpte man ju rakt av, fastän de åldras, vadå, 30 år i den där filmen? Men det ligger också i berättelsens karaktär, att de aldrig kunde glömma varandra, att de var kvar i det där som hände då. Det var nog därför man köpte att de såg så unga ut när de var farbröder. Men det kanske inte skulle funka att ställa in en 37-åring, eller hur gammal Hans-Erik nu är, om han ska föreställa 80. Nu blev han förvisso inte så gammal, Cornelis. De har förresten en årlig minneskonsert i Katarina kyrka. Jag var där ifjol. Det var häftigt att sitta där, att se publiken som var där. Det var både unga, ordentliga par och mer tilltufsade människor från Cornelis generation. Jag minns att jag tänkte, alla de här kommer ju i alla fall se filmen. Garanterad publik på minst tusen personer. Cecilia Björk Cornelis av Amir Chamdin, med Hans-Erik Dyvik Husby i huvudrollen, har premiär på Cornelis Vreeswijks dödsdag, den 12 november

9 (DIALOG FLATTAKTIK) Flattaktik När hennes naturromantiska nudistfilm Dyketactics fick premiär 1974 kallades den världens första lesbiska film. Men hennes experimentella anslag har fått andra att kalla henne fascist. Queerfilmsveteranen Barbara Hammer har alltid splittrat publiken. Hammers senaste film A horse is not a metaphor, som vann queerpriset Teddy på Berlins filmfestival, skildrar hur regissören går igenom en cancerbehandling från hästryggen. VARIFRÅN KOM INSPIRA- TIONEN OCH MODET ATT GÖRA DYKETACTICS? Till viss del var jag influerad av hippierörelsen och jag uppfostrades utan religion så jag har aldrig varit sexuellt hämmad. Jag tänkte att kläder handlade om seder och var mer konstruerade än kroppen. Eftersom den lesbiska inte blivit representerad så ville jag gå bortom konstruktioner och förklädnader. Vi fick också tillgång till att filma på mark som ägdes av en självutnämnd häxa i norra Kalifornien, så vi hade inga restriktioner när det gällde kläder. Jag ville visa en mångfald av kvinnokroppar i Double strength också den åldrande kroppen. En vän i San Francisco visade och förklarade den kvinnliga sexuella responscykeln för mig och det var en viktig bakgrund till Multiple orgasm. DINA 70-TALSFILMER HAR FÖRKNIPPATS MED KULTURFEMINISM OCH ESSENTIALISM. HUR TÄNKER DU KRING DET? Jag tycker inte om att bli kallad för essentialist för det förminskar helhetsidén bakom mitt arbete som inte handlar om att kvinnan bara är en del av naturen, bara biologisk. Men jag var en del av feminismen som sökte efter förhistoriska kvinnliga symboler och tecken, efter kvinnors kultur. Jag hade en kort flört med gudinnekulten och de filmerna kommer att visas på mina retrospektiv så jag såg nyligen om dem efter 40 år och de är inte dåliga! Jag tycker att vi behöver omvärdera den rörelsen. SAMTIDIGT FÖRKNIPPAS 70-TALET OCH KULTURFEMI- NISMEN MED PORRMOTSTÅND. Jag har aldrig varit emot porr. Jag försökte en gång. Jag deltog i en demonstration mot Story of O, men insåg att jag inte visste vad jag protesterade mot så jag gick in i biografen och såg filmen istället. Men jag har alltid sagt att mina filmer är erotiska inte pornografiska. Skillnaden är att mina filmer handlar om att väcka åskådaren till liv i sin kropp, taktilt, genom en kinestetisk medvetenhet som du inte hade innan du såg de här bilderna. Min intention var inte att skapa medel för sexuell upphetsning, filmerna kan så klart användas så, men jag har svårt att tro att det kan funka såvida du inte älskar montage. I SIN BOK OM DEN FEMI- NISTISKA FILMRÖRELSEN NOTERAR B RUBY RICH ATT KVINNOR UNDVEK ATT SKILDRA SEX UNDER 70-TALET MED UNDANTAG FÖR I DINA FILMER. TROR DU DET ÄR PÅ GRUND AV SEXET SOM DINA FILMER INTE HAR UPPMÄRKSAM- MATS SÅ MYCKET FÖRRÄN NU MED RETROSPEKTIVEN I NEW YORK OCH LONDON? Jag tror det. Vid flera tillfällen när mina filmer var på väg att uppmärksammas stort så ställdes det in. Det kändes som ett tomrum. Jag tänker på mig själv som en lesbisk ensamvarg. Jag har alltid fått rättfärdiga och förklara mina filmer och publiken har varit väldigt splittrad. En gång när jag visade Superdyke i en kvinnobar skrev någon fascist på afischen. Men det var inte bara representationen av nakenhet utan också det experimentella. De lesbiska ville hellre ha en spelfilm med romantiskt slut. Ingrid Ryberg Barbara Hammers självbiografi Hammer! Making movies out of sex and life kom i våras. Under 2010 visas hennes filmer i stora retrospektiv på Museum of Modern Art i New York, Tate Modern i London och Reina Sofía i Madrid

10 (BERÄTTELSE KLASSAMTAL) Klassamtal Överklassen är kall, underklassen består av ensamstående mammor och medelklassen har ångest. Eller hur skildras klass i svensk film egentligen? Hynek Pallas leder ett samtal mellan Anneli Jordahl, Per Gudmundson och Babak Najafi. Vi har levt väldigt länge i tron att det inte finns några klasskillnader i Sverige, och att det inte funnits så mycket att problematisera. Text: Hynek Pallas. Illustration: Jakob Smedhagen HUR TYCKER NI ATT KLASS SKILDRAS I DAGENS SVENSKA SPELFILM? Anneli: Jag läser mycket svensk litteratur och där är klasskildringarna många och omfattande. Var och varannan roman som kommer ut behandlar klassamhället. Jag är förvånad att det i filmen, som är ett mycket snabbare medium, förekommer så sällan och är så outforskat. Men så kommer filmer som [Johan Klings] Darling, och din film Babak [Sebbe], som inte är dokumentärer. Då blir man alldeles chockad. Så jag tycker att det görs väldigt lite, och när det görs är det ytligt, flamsigt och flabbigt. Förutom då Darling och Sebbe. Per: Jag tror att vår önskan i det här gänget att se film som behandlar klass säger något om oss också. Vi har en förförståelse av hur filmer som behandlar klass ska se ut, som är präglad av Bo Widerberg på 1960-talet, eller vad det nu må vara. Men att vi därmed också missar när klass behandlas i bred folklig film. För jag tror att klass alltid finns och har funnits närvarande i våra stora svenska berättelser. Fast det kanske är klyftan mellan landsbygd och stad som behandlas istället. I allting från Åsa-Nisse till [Colin Nutleys] Änglagård, och i den dimensionen inbäddas nog klassproblematiken. Den stora revolutionen på 1900-talet var hur svenskarna gick från att vara bönder till att vara stadsbor. Och det finns jättemycket filmer som behandlar den här skiljelinjen, och det är där som klasskildringarna har hamnat. Men idag så är det schablonartat naturligtvis, och inte kanske då så intellektuellt eller ingående som vi kring det här bordet vill ha det. Anneli: Men det kan vara typ [Colin Nutleys] Black Jack, som är en bra klasskildring tycker jag. Där är stad och land tydligt. Men det man saknar är problematiseringen av klass. Den finns i belgisk, fransk och brittisk film. Min stora favorit är Laurent Cantet, för han skildrar klass lite bakifrån. Han problematiserar arbete. I Överflödiga människor blir det klassresedrama. Sen kommer Time out, då är det en välbeställd företagarkille som inte vill sorteras in i sitt fack. I Mot södern är det prostitutionen, de här kvinnorna som är i underläge i sina länder men som utnyttjar män på resor. Sen Mellan väggarna, där kommer klass in bakvägen. Han synar arbetes värde, hur slaveri ser ut inom själva arbetet. Då kommer klass med på köpet. Jag gillar den nya brittiska regissören Andrea Arnold också, med Red road och Fish tank. Hon har ett otroligt (FORTS. FÖLJER)

11 (BERÄTTELSE KLASSAMTAL) PER GUDMUNDSON: JOURNALIST OCH LEDARSKRI- BENT PÅ SVD SEDAN LÄSTE FILMVETEN- SKAP I 3 TERMINER I MITTEN PÅ 90-TALET, SAMT NÅGON SOMMARKURS OM INGMAR BERGMAN. SKRIVER EN DEL OM KULTUR, FÖRSÖKER GÖRA LEDARTIKLARNA LITE ANNORLUNDA MED POPU- LÄRKULTURELLA REFERENSER SOM INGÅNG TILL POLITISKA PROBLEM. smart sätt att skildra klass på, i synnerhet i Red road, där det dåliga området har flest övervakningskameror. Huvudpersonens ser på arbetare som fysiska, smutsiga och vulgära människor. Och huvudpersonen är hela tiden rädd för att bli nedslagen när hon åker till det här området, men filmen vänder på det helt. BRITTERNA HAR EN RÄTT OBRUTEN ARBETARFILMS- TRADITION. NYLIGEN SLÄPPTES TONY RICHARD- SONS EN DOFT AV HONUNG FRÅN 1966 PÅ SVENSK DVD. Anneli: Eller om man tar Mike Leighs Hemligheter och lögner, där en svart ung tjej från urban medelklass ska söka upp sin mor och hamnar i ett arbetarklassområde och modern är vit. Plötsligt börjar det hända saker som blir spännande att bena ut. Men här i Sverige blir det så förenklat. Jag tror det har att göra med att vi har levt väldigt länge i tron att det inte finns några klasskillnader i Sverige, och att det inte funnits så mycket att problematisera. SAMTIDIGT SÅ PEKAR DU PÅ ATT DET FINNS EN KLASSMEDVETENHET I ANNELI JORDAHL: FÖRFATTARE TILL BLAND AN- NAT BOKEN KLASS ÄR DU FIN NOG. LITTE- RATURKRITIKER. BÖRJADE SKRIVA OM FILM I CHAPLIN PÅ 90-TALET OCH PÅ EXPRESSEN KUL- TUR. TILL HUSGUDARNA HÖR MAI ZETTERLING. BABAK NAJAFI: REGISSÖR. UTBILDAD I FILM- REGI VID DRAMATISKA INSTITUTET. SENAST AK- TUELL MED LÅNGFILMEN SEBBE. JUST NU TILL- BAKA PÅ RUTA ETT, FÖRSÖKER HITTA LUSTEN. DEN SVENSKA LITTERATU- REN? VARFÖR DÅ INTE I FILMEN? Anneli: Jag antar att det har med finansiering att göra. Att alla är skiträdda, att det måste vara en mustig historia. Jag tänkte på Aki Kaurismäkis Moln på drift som på pappret måste ha sett ut som en astråkig film. [Skratt]. Som säkert de flesta av hans filmer ser ut på pappret de skulle inte ha fått en spänn i Sverige. Babak: Anneli har en poäng där. Det är en skillnad mot att vara författare eftersom man som regissör är i behov av så många andra människor. Det är så mycket annat som måste stämma för att en produktion ska bli av. Och tyvärr finns det en mall för hur en film ska vara kommersiell. Kommer du med historier som inte passar in i den Anneli: Jag är förvånad att du fick göra din film. Babak: Jag fick inte det från början, det var nej. Jag pratade med en kompis om det här, som hade läst en artikel om kinesisk film. De är så många filmare och det har gått så bra för dem. Men den äldre generationen är orolig för att det nu mest är välbärgade ungar som har en kamera och tycker det är ballt, sticker till Shanghai och börjar filma. Och det börjar komma ut mycket skit som inte berättar något. Det har delvis att göra med klassamhälle. Jag menar inte att överklassen inte har något att berätta, men jag tror många gånger att välfärden skapar en bekvämlighet. Jag känner det ofta själv, man har det ordnat. Man tvingas inte möta människor från andra situationer. Man lever isolerat. När man reser i andra länder, där klassskillnaderna är större, så blir det mer av en kamp, mer av en kollision. Det är så mycket mer påtagligt. Det är också för att man vill blunda för det, man vill inte tro att det är så stora skillnader. När jag gör dokumentärer är det en annan sak. Då får man komma hem till folk. Man har inte rätt att vara där, men tar man fram en kamera så får man det. Plötsligt ser man saker som Wow, det här är Sverige. Om man tar 60-talets politiska filmrevolution så har man en berättarteknik som är snudd på marxistisk i sin uppbyggnad, som i Sven Klangs kvintett där varje aktör representerar ett klassintresse. Anneli: Du sa något intressant i en intervju apropå det, att det är svårare att vara fattig i ett rikt land än i fattiga länder. Babak: Ja, precis. I slutändan så handlar det om att det görs så få produktioner och folk är så måna om att de ska gå hem kommersiellt. Kommer du med ett manus som inte passar in Det finns några namn i Sverige som kan göra vad som helst. Som Moodysson. Per: Men är inte klass en väldigt väl fungerande motor? Jag tänker på Bröllopsfotografen av Ulf Malmros. Malmros är kanske vår mest effektive berättare: det går klaff klaff klaff när han berättar. I Bröllopsfotografen fungerar klass mer som en motor i berättelsen än det är ett perspektiv på filmen. Darling är däremot en betraktelse över klass som fenomen. I Bröllopsfotografen är det en dramaturgisk struktur helt enkelt. Om man tar 60-talets politiska filmrevolution så har man en berättarteknik som är snudd på marxistisk i sin uppbyggnad, som i Sven Klangs kvintett där varje aktör representerar ett klassintresse. Jag tycker det var roligt när Mikael Marcimain och Peter Birro skulle återuppliva hela 60- och 70-talets revolutionära rörelse i sin tv-serie Upp till kamp. Där man då också återupplivade den här berättarstrukturen med dekadent överklasspojke i livslång envig mot mustig arbetargrabb. Det är en helt marxistisk uppbyggnad av berättelsen, ett sätt att använda klass som dramaturgiskt grepp. Jag tror att det är ett väldigt intellektuellt sätt att (FORTS. FÖLJER)

12 (BERÄTTELSE KLASSAMTAL) nar om innehåll och kultur och handlar inte bara på Nathalie Schutermann hela dagarna. Jag kom att tänka på en klasskildring som har nått massorna. Det är Torsk på Tallinn. Där Robert Gustafssons rollfigur nu har blivit larger than life och är ute och turnerar med dansband på riktigt. Trots att det är en ganska elak skildring av en ordfattig och intellektuellt förödande miljö. Mia Skäringers olika hårfrisörskor, hur tas de emot? Som karikatyrer av arbetarklassen? Anneli: Hon säger att det är kvinnor hon vuxit upp med. Det är vissa som blir jätteproanvända klass, och det går inte hem i breda folklager. OM MAN FÖRSÖKER PLACERA IN DANIEL ESPINOSAS SNABBA CASH PÅ DEN SKA- LAN. DEN ANVÄNDER BÅDE GROVA KLASSTEREOTYPER SOM STÅR EMOT VARANDRA, MEN HAR KLASS SOM EN MOTOR. Babak: I Snabba cash så är det lite samma sak som i Darling, för det är så enkla elementära behov som många har, och det går hem. Det är smart gjort. Anneli: Det som var nytt med Darling är att den skildrar den sociala rörelse som pågår nu, med klassresor neråt. Det var helt genialt att de möts på McDonalds, ingenjören som har tappat allt och överklassflickan som sjunker. Det gör den filmen väldigt modern. Jag hade lite svårt för Bröllopsfotografen, det blir för flamsigt. Det enda som bröt mot klichéerna där, det var att den enda vettiga människan Är överklassens kvinnor alltid kalla, underklassens kvinnor alltid ensamstående mödrar? Ja, och medelklassen har ångest. var överklassflickan. Annars är klichén att alla från överklassen är fullständigt omänskliga, iskalla. Även i Darling var det så. I övrigt var det bara karikatyrer i Bröllopsfotografen. Han borde ha dragit det ett varv till, så den blev ännu mer absurd. ÄR STEREOTYPERNA LITE FÖR TYDLIGA? ÄR ÖVER- KLASSENS KVINNOR ALLTID KALLA, UNDERKLASSENS KVINNOR ALLTID ENSAM- STÅENDE MÖDRAR? Anneli: Ja, och medelklassen har ångest. Arbetarklassen är alltid väldigt fysisk, och sen super de. Per: Men har ett hjärta av guld. Anneli: Nej, det behöver de inte ha. Per: Jag tycker att arbetarklassen har en form av äkthet som medelklassen inte har, för att medelklassen är ängsliga och lite avmaskuliniserade och lite Lilla Fridolf-aktiga. Och så är överklassen ond eller kall. Anneli: Hm, det kan stämma med arbetarklassen, lite som bilmekanikern i Black Jack. FINNS DET INTE EN ÄKT- HETSPROBLEMTIK I BILDEN AV ÖVERKLASSEN OCKSÅ, ATT MAN INTE KAN KÖPA SIG IN, VILKET ÅTERKOM- MER I BÅDE BRÖLLOPS- FOTOGRAFEN OCH SNABBA CASH. Per: Ja, fast är det äkthet? Babak: Det syns tydligt här på Södermalm. Här är det många från överklassen som springer omkring och försöker tillhöra något annat. Men det syns ju. Anneli: Ja, det syns tydligt. När jag intervjuade David Lagercrantz för min klassbok så pratade han om hur han ville vara ett med arbetargrabbarna i de blå husen i Solna, och kämpade och kämpade i sina trasiga jeans. Men han var för evigt den där veklingen. Det var för alltid något ord som avslöjade honom. Och det är ju ett tacksamt filmgrepp. Woody Allen har tagit till det, för att ta ett exempel. Per: Jag lurade min sambo som tillhör en övre medelklass, eller överklass, från Stockholm att se Darling. För mig som är övre medelklass men från landet, är den här Östermalmsskildringen klockren. Men hon blev så jävla kränkt. Hon vär- vocerade, att det blir elakt. Men de är gjorda med ett gott hjärta. Kvinnorna är komiska, men inte bara. De får visa flera sidor under seriens gång. Babak: Hur man än vrider och vänder på det så innehåller varje historia klass. Ser man på Bergman så ser man var hans dramer utspelar sig. Eller Ken Hur man än vrider och vänder på det så innehåller varje historia klass. Ser man på Bergman så ser man var hans dramer utspelar sig. Loach samma sak. Men i slutändan är det viktiga att det alltid handlar om människorna. Den absolut bästa klasskildringen är [Vittorio de Sicas] Cykeltjuven, men den tänker vi inte på som en klassfilm. Man glömmer bort det när man pratar om klass. När man pratar om min film talar man ofta om fattigdom. Men för mig är det inte i första hand det Sebbe handlar om, utan om relationen mellan mor och son. Det är så påtagligt, man gör en film om en kriminell då är det kriminaliteten som är det intressanta, det som ger näring till människan. Eller om man gör en film om en slipssnubbe på Östermalm. Man använder sig av det som näring till dramatiken. Det finns många karaktärer som man är nyfiken på. Anneli: Det blir lite som en moralitet och då har man rätt att förstärka de där klyschorna. Mina favoritklassfilmer är dansfilmer. Saturday night fever är en enormt bra klassfilm, oj, oj, oj. Billy Elliot, Dirty dancing SER DU NÅGOT SAMBAND? Anneli: Jag vet inte varför ofta är det väl någon utvecklingshistoria man växer upp i helvetet och blir intresserad av balett. Jobbar i gruvan och sedan blir man mobbad. Per: Är det inte för att dansfilmer är ytterligare schabloniserade? Du måste använda schabloner för att komma snabbt in i hjärtat på folk. I ett medium som film måste du göra det ännu enklare, särskilt i musikfilm. Och du har en ännu tydligare schablon. Anneli: Samtidigt är det fantastiska klassamtal hemma hos familjen i Saturday night fever. Och övertydlig symbolik (FORTS. FÖLJER)

13 (BERÄTTELSE KLASSAMTAL) Men efter andra världskriget hade det kommit så mycket yttre tryck på det svenska samhället så då slutade allting i försoning istället. Disponenten håller tal och arbetartjejen gifter sig med disponentens son, och alla omfamnar varandra lyckligt för detta är det svenska gemensamma. i och för sig, med den här bron över till Manhattan som de balanserar på Per: Men betraktar vi överhuvudtaget våra stora klasskildringar som sådana? Tänk Alf Sjöbergs Fröken Julie från 1951? Ser vi det som en klasskildring eller är det som att gå till historiska museet? Anneli: Absolut, det gör vi. Det är den bästa klasskildring som har gjorts och kommer alltid att vara det när det gäller relationen mellan klass och kön. Den kampen klasskampen och könskampen i Fröken Julie Man kan se den om och om igen. Per: Men en ungdom som tvingas iväg till biografen idag för att se Fröken Julie kanske inte kan förstå den, för att det är så avlägset? Anneli: Det tror jag inte. Dramaten fick ju ett uppsving när de satte upp Fröken Julie. Fast då dog Julie med splatter på slutet förstås. HUR SER UTVECKLINGEN UT, HUR HAR KLASS- SKILDRINGARNA PÅ SVENSK FILM FÖRÄNDRATS TYCKER NI? KAN MAN PEKA PÅ MILSTOLPAR? Anneli: Idag är social tillhörighet mer individualiserad. Ser man på Bo Widerberg så var det mer politisk kamp, klass mot klass och otäcka pampar. Så det har gått mer och mer mot individens egen kamp. Jag försökte tänka på det här, men vilka har vi haft efter Widerberg? Nutley har snuddat vid det, Moodysson en del. Per: Jag drabbades av tvivel inför den här frågeställningen och plockade fram Leif Furhammars bok Folklighetsfabriken som beskriver Svensk Talfilms verksamhet. De var ett ultrakommersiellt bolag. De gjorde alla Åsa Nisse-filmerna och så där. Furhammar går igenom mycket analytiskt och professionellt vad filmerna innehåller för yrkesgrupper och konflikter och så. Det visar sig att si och så många filmer handlar om just klassmottsättningar. Och att före andra världskriget, då skildrar man klassmotsättningar som inte fick någon förlösning. Men efter andra världskriget hade det kommit så mycket yttre tryck på det svenska samhället så då slutade allting i försoning istället. Disponenten håller tal och arbetartjejen gifter sig med disponentens son, och alla omfamnar varandra lyckligt för detta är det svenska gemensamma. Det är ett stort problem om man betraktar film som massmedium om alla vill ha försoning på slutet. Då kan vi inte ha klasskonflikten som bärande idé, för den slutar inte i försoning. Anneli: På 50-talet sa man väl att nu slutar vi med det här med klass mot klass, för nu har alla ett materiellt välstånd. Nu måste vi skildra andra saker. DET SLÅR MIG ATT GÖ- RAN GENTELES VERSION AV VÄRMLÄNNINGARNA FRÅN 1957 BÅDE ÄR EN MUSIKFILM OM KLASS OCH HAR JUST DETTA MYCKET SVENSKT FÖRSONANDE DRAGET. Per: Jag tror att det är ett nationaldrag i vår film, att försoning är lösningen på alla problem. Anneli: Återigen ett mysterium hur du har kunnat göra din film, Babak. HADE DU NÅGRA FÖREBIL- DER I SVENSK FILM NÄR DU GJORDE SEBBE? Babak: Widerberg, främst. VAD ÄR UNIKT MED HANS FILMER? Babak: Det finns en form av ärlighet i dem. Han jiddrar inte och är rakt på sak. Det finns mycket idag som görs för att det är någon slags exotism det är spännande. Man använder verkligheten bara för att krydda på dramatiken lite. Jag saknar den här direktheten i svensk spelfilm. Det finns istället i det mer dokumentära. Det är som att det finns en överenskommelse med publiken, om att man får skildra vissa saker dokumentärt. Men skulle man göra exakt samma spelfilm, om mods till exempel, så är det plötsligt ett helt annat startläge. Men det ska vara feelgood, man ska vara lycklig när man kommer ut från salongen. Och jag tror framförallt att det handlar om dem som distribuerar och finansierar, att de vill erbjuda eskapism. NI HAR TAGIT UPP MÅNGA INTERNATIONELLA EXEMPEL PÅ FILMER SOM MER IN- TELLEKTUALISERAR KLASS- PROBLEMATIKEN. KAN MAN KONSTATERA ATT DET ÄR SVÅRARE ATT GÖRA SÅDANT I SVERIGE? Per: Du menar för att vi har ett mer egalitärt samhälle? Britterna är mer besatta av klass än vi helt enkelt. Anneli: Och det är ju för att det har varit ett tydligare klassamhälle. Babak: Jag tycker att problemet kanske snarare är att man har ett intellektuellt utgångsläge: du ska förstå dig på känslorna, du ska förstå dig på reaktionerna. Varför gör karaktärerna si eller så? Men om du tar en film som [Fernando Meirelles] Guds stad så finns det inget logiskt intellektuellt det bara är, snap, impulsivt, det bara händer. Det tycker jag är rikedom. Du dras med bara. Man ska inte förstå sig på varje reaktion, man blir bara träffad. Jag saknar det här när allt är (FORTS. FÖLJER)

14 (BERÄTTELSE KLASSAMTAL) Man blir helt knäckt av den. Och jag tycker om att bli knäckt när jag går på bio. Helst ska man behöva sjukskriva sig. logiskt, som om det handlade om matematik. Jag kommer ihåg när jag såg bröderna Dardennes film, Barnet. Varför lämnar han ifrån sig barnet? När det går lite tid så förstår du det, men inte först. Anneli: Jag tänkte på Dardenne-bröderna när jag såg din film, för att man kommer väldigt nära. Personerna är sammansatta. Deras Rosetta är också en fantastisk klasskildring. Man blir helt knäckt av den. Och jag tycker om att bli knäckt när jag går på bio. Helst ska man behöva sjukskriva sig. Per: Problemet är att det vill inte de flesta biobesökare, de vill ha folklustspel. Där du har en sentimentalisering av klasssamhället, du har Majorskan Babak: Det är klart att det är svårt att uttrycka sig om vad den stora massan vill. Men jag tror det handlar om någon form av uppfostran om man får kalla det så. En av de första frågorna jag hade till Sebastian som spelar i min film var om han hade sett Fucking Åmål. Då, när jag frågade, var han 15 år. Han kände inte till den. Det tyckte jag var spännande; för tio år sedan när filmen kom vad betydde den inte för 15-åringar? Och idag finns det 15-åringar som inte vet vad det är för film. Det som görs, det som visas, det påverkas konsumenterna så att säga. Så det är ett visst ansvar: man skapar en linje med den slags film man visar på bio, och det är den filmen publiken ser och väljer och utpekar som kvalitet. VAD SÄGER NI OM LUKAS MOODYSSONS MAMMUT, SOM VÄL ÄR DET ENDA SVENSKA FÖRSÖKET TILL EN MER INTERNATIONELL SKILD- RING AV KLASSPROBLEMA- TIK? Babak: Jag tycker att den saknar ärlighet i berättelsen. Det är spännande politiskt, du visar 20 par skor för att visa på överflöd, och klipper till gatubarnen i Asien. Men det är så rakt på sak. Anneli: Men vad menar du med ärlighet? Babak: Med karaktärerna. Det är så mycket mer komplext än 20 par skor, klipp. Det handlar om att man inte ska gå rakt på sak. Ta slutscenen i Cykeltjuven, i ögonblicket när pappan möter sin son allt som finns mellan dem. Det är det som är det viktiga, inte att de är så fattiga. Anneli: Det finns sådana scener i Widerbergs filmer. Där hela klassproblematiken finns i någon replik, som den klassiska Vivaldiscenen i Barnvagnen. Flickan från arbetarklassen fattar inte att man kan gå på bibliotek och låna saker gratis och pojken försöker få henne att lyssna på Vivaldi och hon tycker bara det låter fördjävligt. Per: I Mammut är mitt problem att han gör filippinskorna för mycket till offer och för lite till aktörer. Jag skulle nog ha känt mer med den filmen om global migration och handel inte bara var ett problem som skapade offer, utan också var en möjlighet för de här personerna som kan göra en ekonomisk resa som aldrig tidigare i världshistorien När man vill skildra överklassen, handlar det om att visa för underklassen: kolla vilka svin de är? Eller tvärtom, ska jag sitta i min soffa bekvämt och kolla på någon annans misär? har varit möjlig. Moodyssons målsättning är väl att problematisera, men det är svårt att känna med när de bara blir offer för en utveckling. I Widerbergs filmer så är det väldigt drivna människor. Thommy Berggren ska ditåt. Och han är inte bara offer. Även om han hålls tillbaks. Jag tror man måste skildra människor som aktörer. Babak: Widerberg går inte rakt på sak. Det är som när farsan och sonen sitter och super i köket i Kvarteret Korpen. Scenen handlar rent intellektuellt om någonting annat men känns på ett visst sätt. Alla vet att det finns en politisk dimension av till exempel USA:s handel med resten av världen. Per: Men man behöver inte bokstavera det. VARFÖR HAR VI INTE DEN HÄR MER GLOBALA BILDEN AV KLASSFRÅGOR I SVENSK FILM? SER NI NÅGRA TECKEN PÅ FÖRÄNDRINGAR KRING DETTA MIGRA- TION ÖVER GRÄNSERNA OCH KLASS TILL EXEMPEL? Per: Ja, vi har väl haft genren invandrarfilm i sådär en 30 år. [Johan Bergenstråhles] Jag heter Stelios JAG HETER STELIOS VAR EN FILM SOM BERÖRDE ARBETE OCH ARBETSMIGRA- TION, MEN PÅ 90-TALET ERSATTES KLASSKILD- RINGAR MED SKILDRINGAR AV INVANDRARE SOM EN TYDLIG SOCIAL GRUPP IS- TÄLLET FÖR INDIVIDER. Babak: På ett sätt är det en självklarhet, Sverige är inte Frankrike eller USA. Det kommer att ta sin tid innan Sverige börjar behandla det här på ett annat sätt. Det är fortfarande exotiskt. BABAK, DU GJORDE DEN FÖRSTA FILMEN SOM KOMPLICERADE DET HÄR, NOVELLFILMEN ELIXIR. DÄR BERÖR DU RELATIONEN MELLAN ICKE-VIT SVENSK- HET, KLASS OCH BOENDE- SEGREGATION. Babak: Jag saknade det själv i svensk film. Att det inte bara skulle vara exotiskt och handla om stereotyper. Så är frågan också vilka man gör filmen för. Alltså när man pratar om klass, vilka är det man vänder sig till? Jag tycker att det är svårt att tänka på publiken man vill nå. När man vill skildra överklassen, handlar det om att visa för underklassen: kolla vilka svin de är? Eller tvärtom, ska jag sitta i min soffa bekvämt och kolla på någon annans misär? Det var någon som blev skitsur på mig för att jag sa att jag inte gjorde Sebbe för dem som läser kultursidorna. NÄR JAG INTERVJUADE DIG FÖLJDE DU UPP DET DU SA OM KULTURSIDOR MED ATT DU VILLE NÅ DEM SOM LÄSER SLITZ. Babak: Vad jag menar är att det är lätt att hamna i ett visst fack, man har en viss gemenskap i vissa tankar och så. En (FORTS. FÖLJER)

15 (BERÄTTELSE KLASSAMTAL) Någon sa att överklassen och underklassen är alldeles för lika: De drar billiga skämt och dricker mycket sprit. Men medelklassen, den känner sig otydlig och diffus. sanna Alakoskis Svinalängorna. Där de blir så glada när de får flytta in i miljonprogramområdet; det är som att flytta in i ett slott och där börjar tryggheten. ÄR FILM MEDELKLASSENS KONSTUTTRYCK? Anneli: Det tycker jag. Och jag har länge saknat till exempel seriösa överklasskildringar. Det vore jättespännande om det kom fler sådana filmer. Sammansatta filmer, där arbetarklassen inte bara super och slåss och är prostituerade och överklassen inte bara är iskalla. Per: Ja, men vi har ju världen bredaste medelklass. JAG TÄNKER PÅ APPA- RATEN BAKOM FILMSKA- PANDET. BABAK, DU HAR GÅTT IGENOM HELA DET MASKINERIET OCH DET ÄR EN LÄNGRE PROCESS ÄN ATT BLI LÄKARE. VILKA VÄLJER DET YRKET? Babak: Jag tror att det är de som har det tryggt eller de som gör det på grund av dårskap. Det är svårt, det som krävs för att en film ska bli gjord. Men det har kommit fram en helt ny generation idag som skiter i systemet och kör sitt eget race. Fast än så länge ligger det ändå i distributörernas händer. Jag vet flera filmer som inte kommit ut. Jag tror att det är en svår övergångsperiod. Om år kommer alternativen för distribution vara flera och då kommer mer att komma ut. Anneli: Varför tror du det? Babak: Idag finns det fler alternativ än för 10 år sedan. Ska du nå ut till den stora massan krävs en viss apparat. Det är en hel vetenskap bara det. Jag springer på många på gatan som inte ens vet att min film existerar. Då kan man börja analysera det och fundera VI HADE ETT SAMTAL OM ETNICITET I FLM FÖR TVÅ ÅR SEDAN. DÅ SA FÖRFATTAREN HASSAN LOO SATTARVANDI SÅHÄR: Jag tror det handlar om vilka som ser konst som tillgänglig. De samhällsklasser som aldrig syns inom filmfältet vet i stort sett inte att det finns, eller så har de ingen aning om hur man ska ta sig dit. När intressant grej som hände mig på en av mina visningar var att det kom fram en person och frågade: Är det här en bra film?. Det vet jag inte, det får du avgöra. Ja, men är det några kända skådisar. Är det några jag känner igen. Nej. Det var intressant för då tänkte jag, att i hans värld är en bra film när det är kända ansikten. Det säger en hel del om vad man har för inställning till det man konsumerar. Det ser lite annorlunda ut på kultursidorna, man har ett annat utgångsläge. Det är viktigt att komma ihåg. Vilka gör man filmen för. Visst, det är kul att se den korta tjocka lustiga blatten, men inte lika kul att åka ut till förorten och se och konfrontera verkligheten. VAD KAN MAN SÄGA OM MEDELKLASSEN I SVENSK FILM? Anneli: Ångest. Per: Nja, Bergmans bildade borgerlighet, där är det ångest. Medelklassen, då tänker jag mer ängslighet. Måns och Felix Herngren och Fredrik Lindström, deras filmer skildrar väl en slags medelklass som inte är helt bekväm med situationen. Anneli: Ängslan är ett bra ord. Men också ångest. Tänk Farväl Falkenberg. Och litteraturen på 90-talet och i början på 2000-talet handlade mycket om radhusen och hur man får akut existentiell ångest framför grillen. En fantastisk medelklassskildrare är Noah Baumbach. Fast han är inte svensk, shit. Per: The squid and the whale Jag gick ifrån den. Anneli: Särskilt Margot at the wedding, när de spionerar på hardcore-arbetarklassgrannarna genom häcken. ÄR DET EN FRÅGA OM ATT SOM MEDELKLASS TILL- HÖRA FEL? VI TALADE OM UNDERKLASSEN OCH ÖVER- KLASSEN HÄR SOM TYDLIGA IDENTITETER, MED TYDLIGA TILLHÖRIGHETER. SÅ ÄR DET EN ÄNGSLAN AV ATT INTE TILLHÖRA NÅGOT SOM KÄNNS GENUINT OCH EGET? Anneli: Jag tror det, många uttrycker det. Någon sa att överklassen och underklassen är alldeles för lika: De drar billiga skämt och dricker mycket sprit. Men medelklassen, den känner sig otydlig och diffus. DEN ENDA FILM JAG KAN KOMMA PÅ FRÅN SENARE ÅR DÄR RADHUS OCH KÄRN- FAMILJ UTMÅLAS SOM NÅGOT LYCKLIGT ATT STRÄVA EMOT, ÄR ELLA LEMHAGENS PATRIK 1,5 DÄR MEDEL- KLASSEN BLIR EN TRYGG TILLHÖRIGHET. HUR KAN MAN SE PÅ DET? Anneli: Det finns annars i klassresenärskildringar. I Su

16 (BERÄTTELSE KLASSAMTAL) Ett problem med samhällsanalysen är att man istället för att prata om arbetarklass länge har pratat om invandrare. jag sa till mina vänner att jag hade blivit antagen med mitt romanmanus på Albert Bonniers förlag, så var reaktionen märklig. Först trodde ingen på mig, sedan var det som att alla väntade på att jag skulle slå mig för låren och skrika Jag skämtar ju, era idioter och till slut, när mina vänner förstod att jag menade allvar, undrade alla Hur är det möjligt. De undrade inte hur jag skrev den, utan hur jag hade kommit i kontakt med ett bokförlag. För många finns inte den tanken, att man kan skriva ett romanmanus eller ett filmmanus och sedan skicka in det till ett bokförlag eller SFI och få sitt verk till en roman eller en film. För många i förorten är inte SFI Svenska Filminstitutet, utan enbart Svenska för invandrare. Babak: För mig var det så. Jag är uppvuxen i en viss sorts miljö och det var så att man till och med skämdes för att prata om det. När man väl gjorde det var det mycket Du ska bli filmstjärna, du ska bli Michael Jackson. Det var den reaktionen man fick. Regissörsambitionerna har inget med den verkligheten att göra. Men när jag sa det i en annan miljö var det Å vad spännande! Och nu, idag, har jag varit i miljöer där det är intressant för min del att jag blir bemött på ett helt annat sätt bara för att jag håller på med det jag gör. Det sätts inte en etikett på mig trots att de vet var jag kommer ifrån, att jag inte är med i den här samhörigheten. VI TALADE OM DOKUMENTÄR OCH FIKTION, OCH WIDER- BERG PÅ 60-TALET. DÅ VAR DET MYCKET DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN SOM GJORDE ATT MAN KUNDE LÄMNA STUDIOMILJÖER OCH KOMMA UT BLAND FOLK. IDAG KAN MAN KANSKE TALA MER OM EN DISTRIBUTIONS- REVOLUTION, ATT ANDRA BILDER ÄN DE GÄNGSE KOMMER ATT NÅ UT. Babak: Kolla på Youtube. Vi kan kliva in i folks vardagsrum som man aldrig skulle ha sett förut. Folk som vill exponera sig själva men som aldrig hade fått göra det. Det kommer bara bli mer av den varan. KOMMER DET ATT PÅVERKA SPELFILMER TROR NI? Babak: Absolut. Per: Ja, eller så hamnar de bara i ett gruvhål i Grängesberg med svenska folkets Super 8-filmer. Men ja, jag tror att den vanliga medborgaren växer upp med helt andra filmmöjligheter. Men jag är inte säker på att vi kommer att tillmäta dessa filmer någon större betydelse. Vi kommer kanske fortsätta att betrakta filmer som är gjorda på institutet eller skolorna som den riktiga filmen. Babak: Det intressanta är att det inte är filmarbetarna som uppfunnit Youtube. SAMTIDIGT SOM PÅVERKAN PÅ DEM TYCKS OMÄTBAR. RUBEN ÖSTLUND ÄR BARA ETT FÖRSTA FRÖ. OM MAN PRATAR MED UNGA FILM- ARBETARE IDAG SÅ TYCKS ALLA VARA INTRESSERADE AV DET HÄR UTTRYCKSSÄT- TET. DET KOMMER KANSKE INTE PÅVERKA ALL SPEL- FILM, MEN MAN VERKAR HA EN AUTENTICITETSTÖRST. DET KÄNNS SOM ATT DET KOMMER ATT GE LIKNANDE EFFEKTER SOM PÅ 60-TALET. Babak: Ja, se på filmer av amerikanska soldater i Irak. Det gjordes massor av filmer om Vietnam. Men de var ändå en viss distributörs tolkning av det som skedde. I dag är vi där. Vi kan se rakt upp och ner. Och då ställs andra krav på de som gör film. Publiken blir van vid något helt annat. Det glädjer mig att vi är på väg dit. Förut så var det en viss klass som kunde utnyttja det här mediet, och en njutning hos andra att bryta emot det. Idag finns det så många fler sanningar. BABAK OCH JAG GICK I HÖGSTADIET TILLSAM- MANS. JAG TRÄFFADE NYLIGEN EN PERSON FRÅN DE HÄR KRETSARNA SOM JAG MISSTÄNKER SKULLE KUNNA MISSA EN FILM SOM SEBBE PÅ REPERTOAREN. MEN HAN VAR SÅ OERHÖRT STOLT OCH GLAD FÖR ATT DU HADE GJORT DEN OCH FÖR ATT DU SYNTES, OCH HANS SÄTT ATT TALA OM DET HANDLADE MYCKET OM VAR DU KOM IFRÅN. LITE TÄNK ATT Per: Lämnar du din bakgrund och ditt ursprung? Om du kommer hem till dina gamla kvarter med din kamera? Är du Babak, eller säger de Åh här kommer stjärnan på besök? Babak: Det är lite både och. Per: För det är lite av en klassresa bara att formulera sig konstnärligt. Babak: Absolut. Men tar man arbetarklassen: Det finns två saker man satsar på, man blir läkare eller ingenjör. Anneli: Läkare är väl inget vanligt? Babak: Jo, särskilt tandläkare. Anneli: Intressant, hos svensk arbetarklass är det ingenjör, men inte läkare enligt statistiken. Ett problem med samhällsanalysen är att man istället för att prata om arbetarklass länge har pratat om invandrare. Och sett en stor grupp som om den

17 (BERÄTTELSE KLASSAMTAL) Det må låta cyniskt och elakt, men jag tror inte att det folkliga genomslaget för en film om somalisk invandring skulle bli så stort. Det låter ju skitspännande. vore i stort underläge i Sverige. Det är helt fel och blir helt galet. Där finns människor som är helt utsatta, ja, men där finns politikerna, författarna, regissörerna. Babak: Jag pratade om det här med Stefan Jarl. Och han sa att de miljöerna han brukade skildra på 60- och 70-talet, och människorna som bodde där, de har ersatts av folk med utländskt påbrå. Men de finns ju, gruppen som bodde där då: de finns bara någon annanstans. Bortglömda. Och de hamnar mest i dokumentärer. Så där finns det ett helt annat utgångsläge. satt man blir som prostituerad då ska man se [Paul Schraders] American gigolo. När en man är prostituerad. Då känner man plötsligt oj. Kvinnor vet vi liksom, det är som det är. ÄR DET DÄRFÖR SEBBE FUNGERAR SÅ BRA, OCH KLASS SYNS BÄTTRE I FILMEN? FÖR ATT VI SER UTSATTHETEN SÅ MYCKET TYDLIGARE NÄR DET INTE ÄR PERSONER MED UTLÄNDSK PÅBRÅ I ROLLERNA? ATT VI BLIR ÖVERRASKADE? Anneli: För många är det nog så. Inte för mig, för jag vet precis hur den etniskt svenska fattigdomen ser ut. Babak: Det handlar om bekvämlighet. Vi bor i ett land som i många avseenden är fantastiskt, men man vill inte känna av det här. Det är enklare och bekvämare. Det är mycket svårare att vara fattig i Sverige eftersom man måste tillhöra en viss norm. Anneli: Då är det något fel på dig personligen. HUR LÅNG TID KOMMER DET DÅ ATT DRÖJA INNAN VI FÅR SE EN FILM SOM OM JAG VÄNDER MIG OM - DÄR BJÖRN RUNGE GJORDE ETT TVÄRSNITT AV SVENSKAR MED OLIKA KLASSBAKGRUND - MEN MED BARA SVENSKAR MED UTLÄNDSK BAKGRUND? Babak: Inte så länge. När jag tänker på svenskar med utländskt påbrå så tänker jag på svarta i USA och vad de har gjort för resa. Vad de hade för utgångsläge och var de är idag. På gott och ont. När jag var i New York nyligen för första gången var jag som iranier rätt orolig. Men inte en enda gång frågade någon mig om mitt konstiga namn. Per: Men så är det inte här, Fortfarande är 81 procent av befolkningen etniska svenskar. Och film är fortfarande ett massmedium som kommunicerar med den stora befolkningen. Så naturligen kommer man vilja ha referenspunkter som många vill ha. Det försenar en process av integrationsfilm eller vad man ska kalla det. Men den process vi såg under 1900-talet när folk flyttade till staden och de filmer som speglade det, den kommer att motsvaras av filmer som speglar det som händer idag. Därmed inte sagt att jag och mina polare hemma i Leksand vill se sådana filmer. Det må låta cyniskt och elakt, men jag tror inte att det folkliga genomslaget för en film om somalisk invandring skulle bli så stort. Anneli: Det låter ju skitspännande. JOSEF FARES STORA PUB- LIKDIPP VAR ZOZO Per: Som kritikerna älskade. VAD SÄGER VI DÅ AVSLUT- NINGSVIS: FLER KOMPLEXA FILMER OCH KLASSKILD- RINGAR, ELLER SPELFIL- MER SOM BARA VEVAR PÅ SAMMA SCHABLONER? Per: I och med att det blir fler filmer blir det fler perspektiv. Men de riktigt stora publiksuccéerna kommer att vara schablonmässiga stereotyper och skrattmaskiner. Vi kommer få leva med Majorskan och Lille Fridolf hur länge som helst. Men precis som vi har folklustspelens typer så kommer den glada kurden, Özz Nûjen, att fungera. Eller det kanske är det den arga kurden. Anneli: Men det här med Och det var många som hade som förslag att Sebbe skulle ha utländskt påbrå. Anneli: Det är det som är så bra, att det inte är det. Babak: Då har man återigen en förväntan om ett helt annat utgångsläge, och en självklarhet som jag inte ville ha. Vi har en viss sorts förutfattad mening antar jag. Det är därför det är så synd att de som skapar och distribuerar inte uppfostrar folk i vad de kan konsumera. Ger andra möjligheter. Anneli: När man vänder på klichén om social utsatthet: vill man verkligen känna på hur utatt gå ifrån stereotyperna. Man får nog gå tillbaka i historien för att se det. Och då tänker jag på Sommaren med Monika. Arbetarklasskvinnorna är alltid kropp, blir sexuellt utnyttjade och så dör de på slutet. Men här är någon som är kropp och som är så drivande, som är ett subjekt. Det är en intressant person som inte är ett offer. Det tycker jag är jättespännande, att det är Ingmar Bergman som har gjort en sådan film. Hon ligger inte våldtagen, halvdöd, försupen och misshandlad på slutet. Hon går vidare. Det är lite häftigt. Hynek Pallas Filmkritiker Den 10 december får regidebuterande Pernilla Augusts filmatisering av Susanna Alakoskis kritikerrosade arbetarklasskildring Svinalängorna svensk premiär

18 (BERÄTTELSE PETRIPLATSER) Bild: St Paul Film Petrip latser Kristian Petri är en resande filmare. Brunnen letar spår efter Hemingway i Spanien, Tokyo noise fångar den japanska huvudstaden och för närvarande arbetar han på ett filmprojekt om hotell. För Jonas Holmberg berättar Kristian Petri varför han ville skapa en stad som inte finns i nya filmen Ond tro. Text: Jonas Holmberg

19 (BERÄTTELSE PETRIPLATSER) TITTA PÅ den här servitören! Hans rörelser är livliga och markerade, han rör sig lite för noggrant, lite för fort, han kommer till gästerna med lite för snabba steg, han böjer sig mot dem med något överdriven omsorg, hans röst och ögon uttrycker ett alltför angeläget intresse att passa upp på gästen. Hela hans sätt att uppträda ter sig som en lek, ett spel. Men vad är det han spelar? Man behöver inte iaktta honom länge för att inse det: han spelar att vara servitör. På Konstnärsbaren i Stockholm är servitörerna nästan lika omsorgsfullt korrekta som den parisiske garçon som existentialisten Jean-Paul Sartre beskriver i Varat och intet. I välstrukna vita skjortor rör de sig rakryggat genom lokalen. Sartre var kritisk mot den nitiske servitörens försök att undkomma varat-för-sig. Själv tycker jag att den mjukt formella artigheten är ganska trivsam. Vår bordsbeställning har försvunnit i bokningssystemet, men på ett par minuter har de ordnat ett hörnbord vid plyschsofforna längst in i lokalen. Utanför är det sommar. Kristian Petri har precis varit på sin sons skolavslutning. Från början var planen att hans nya film Ond tro skulle gått upp på bio redan i vintras, men under klippningen blev Kristian Petris pappa svårt sjuk. Ett tag pendlade Petri mellan klipprummet och radiumhemmet, innan han bestämde sig för att göra ett uppehåll. I mars blev den mörka skräckisen ändå klar. Nu hoppas Petri att den ska festivalvisas i Toronto eller Venedig innan den svenska premiären i oktober. Servitören kommer till bordet. Kristian Petri beställer råbiff med lök. HUR KÄNNS DET ATT VARA KLAR MED EN FILM OCH VÄNTA PÅ MOTTAGANDET? Jag känner ingen nervositet. Jag har gjort min film, och nu lever den sitt eget liv. Men det är klart att det skulle vara tråkigt om den inte fungerade. Jag hoppas att det finns ett antal människor som förstår den och tycker om den, även om den har en tröskel i sitt berättande. Det tycker jag är bra. När man tittar på en film av Antonioni eller Béla Tarr kostar det någonting att komma in i den. Du får koncentrera dig lite grann och fokusera. Det kan stöta bort en del. Jag kan tänka mig att den kommer reta många som tycker den är mystisk och konstig och svårgenomtränglig. VARFÖR TROR DU DET? - Jag är pessimistisk. Vi måste fejsa att film är en industriprodukt på en underhåll- ningsmarknad som är ganska korkad. Sen är det en konstart också. Det är som Truffaut sa, att alla människor har två yrken och det ena är filmkritiker. Alla har en synpunkt, och tror sig vara experter på just film. Vilket nivån på många filmkritiker talar om. Men det är jättesvårt att veta något om publiken. Det blir så hypotetiskt att vända sig till någon. Jag tror att jag gör film för mig själv och mina vänner och några till som man respekterar och hoppas ska kunna förstå. Sen vad den stora mystiska massan tycker, det har jag ingen aning om. NÄR JEAN-PAUL Sartre skrev Varat och intet var det mot bakgrund av massans obehagliga rörelser under fyrtiotalet. Som meteorolog i armén tillfångatogs han och läste Heidegger i det tyska fånglägret. Åren efter sitt frisläppande skrev han Varat och intet. I boken betonar Sartre människans fria vilja. I en värld utan gud är människan själv ansvarig för de val hon vara jobbigt, kan hon inte förneka det. Den överdrivet omsorgsfulle servitören som helt går in i rollen som servitör tar inte ansvar för sin frihet, utan retirerar till att bara uppfylla vad hans specifika roll i samhället kräver. När servitören agerar utifrån premissen jag är servitör snarare än jag är en fri existens som måste ta ansvar för min frihet lever han förljuget i ond tro. Att dramatikern Magnus Dahlström, som har skrivit manuset till Ond tro, valde ett av Sartres nyckelbegrepp som titel gör det lätt att betrakta huvudpersonen Mona (spelad av Sonja Richter) som ett existensfilosofiskt exempel. Hon är en nyinflyttad danska som blir vittne till ett mord, men snarare än skrämd blir hon extremt fascinerad av mördaren. Samtidigt inleder hon ett förhållande med den märklige mannen Frank (Jonas Karlsson). Handlar hon i ond tro? Hur förhåller hon sig till varat-i-sig och transcendensen? Kristian Petri tycker inte att man måste ha fördjupat sig i fransk efterkrigsfilosofi för att kunna tillgodogöra sig filmen. Man ska inte slaviskt följa det där, det är ingenting som man behöver veta, säger Petri. Men en stor del av filmens subtematik är ju hur människor betraktar varandra. Allt det här gamla som Sartre skriver om hur man ser på en annan människa. Att helvetet är de andra. Att vara objekt i någon annans ögon, och subjekt i sina egna, det är helvetet. Det finns hela tiden i filmen. Mona handlar i ond tro i början, men så småningom blir hon autentisk. SARTRE MÅSTE ÄNDÅ BE- TYTT EN DEL FÖR FILMEN? För Magnus har det funnits där. Han använder ofta mytologiska eller filosofiska bakgrunder. Det som är bra med honom är att han aldrig skriver en på näsan. Att han arbetar in det i en genre eller i en vardaglighet. Ond tro är en film där du inte ska veta. Ett tag hade vi alla möjliga idéer om hennes backstory men det blev alldeles för tydligt. Det hade blivit banalt om man hade haft med hennes bakgrund som ett slags lösning. Men det finns en brutal pappa där, jag tänker mig en efterbliven dansk bondgård någonstans. KRISTIAN PETRI är uppvuxen i Uppsala. Han föddes Hans pappa var chef på Utbildningsradion. Som helt ung ville han bli skådespelare, men bestämde sig sedan för att bli regissör. VAR DINA FÖRÄLDRAR FILMINTRESSERADE? Nej, inte direkt. ÄNDÅ VISSTE DU SOM 15-ÅRING ATT DU SKULLE BLI FILMREGISSÖR? När jag var 15 hade jag precis flyttat till Stockholm. Min mamma tog livet av sig i Uppsala. Jag bodde hos min bästa vän i New York i tre månader, sen flyttade jag till Stockholm och kände ingen. Jag var ensam ett tag. En av de första sakerna jag gjorde var att jag började gå på Cinemateket. Jag gick dit nästan varje dag i två års tid, bara för att jag älskade att vara där. Jag tog tåget in till stan och såg en föreställning, ibland två föreställningar. Så såg jag alla klassiker. Och jag älskade filmvärlden, och kände att jag ville bli en del av den. VAD TÄNKTE DU DÅ ATT DU VILLE GÖRA FÖR FILM? Ja, vad hade jag för tidiga drömmar? En av de första idéer jag hade var att göra en film om Majakovskijs sista natt i livet. Han var hemma hos Veronika Polonskaja, och sedan tog han livet av sig. Han spelade rysk roulette, sköt sig i hjärtat. Väldigt romantiskt. SAMTIDIGT SOM tonåringen Kristian Petri filade på sitt manus om den ryske poetens sista ordväxlingar med sin älskarinna extrajobbade han som maskinist på biografen Sergel, och jobbade gratis på film- och tv-inspelningar. En gång sökte han till filmregilin- (FORTS. FÖLJER)

20 (BERÄTTELSE PETRIPLATSER) KRISTIAN PETRI: FÖDD: 19 MAJ 1956 I ÄRTEMARK, DALSLAND BOR: STOCKHOLM FILMPROJEKT JUST NU: FILOSOFISKA THRILLERN OND TRO, ESSÄFILMEN HOTELLET, OCH LITTERÄRA ZOMBIERULLEN HANTERINGEN AV ODÖDA. PRIS: TILLDELADES 1996 GULDTACKAN SOM GÅR TILL FILMSKAPARE SOM PREMIERAR ETT KVINNLIGT PERSPEKTIV. ÖVRIGT: FIGURERAR SOM EN KARAKTÄR I CHARLIE CHRISTENSENS SERIER OM ARNE ANKA OCH HAR REGISSERAT NÅGRA AVSNITT AV SKÄRGÅRDSDOKTORN. Film är inte ett speciellt intellektuellt medium egentligen. Det är mer ett emotionellt medium. jen på Dramatiska institutet. Som sista prov gjorde han en film om Hitler som biktar sig. Lösmustaschen ramlade hela tiden av, och Petri kom inte in. Istället fick han jobb som producent på SVT, och gjorde en rad kortdokumentärer. Hans första fullängdsdokumentär för tv hette Aska och jordgubbar och var ett mediekritiskt vänporträtt av den kontroversielle Stig Larsson, en av få svenskar som liksom Petri framgångsrikt verkat i såväl filmens som litteraturens fält. HUR HAMNADE DU PÅ SVT? När jag var 19 eller 20 gjorde jag en beställningsfilm för ABF som handlade om gruvarbetare på Jamaica. Det var skitkul. Genom den filmen blev jag anställd på SVT, och gjorde ett helt gäng dokumentärfilmer där. Dokumentärfilmare hade sjukt stark ställning då. Det var några som var jävligt coola. Den jag tyckte bäst om var Eric M Nilsson, men han var ju frilans, han hade redan slutat då. VAD VAR DET I HANS FIL- MER SOM DU TYCKTE OM? Det var lekfullheten, friheten och ett slags torr humor. Det känns som en människa som är just lekfull och fri tycker jag. Ett slags intellektuell nyfikenhet. SER DU DIG SOM EN IN- TELLEKTUELL FILMARE? Det låter så pretentiöst när man pratar så här... är jag det, haha? JAG VET INTE, JAG FRÅ- GAR DIG! Jag vet inte. Film är inte ett speciellt intellektuellt medium egentligen. Det är mer ett emotionellt medium. Men det är klart, vissa filmer som jag kan uppskatta är ju onekligen mer intellektuella. Chris Markers filmer till exempel. De är mer som litteratur nästan, det är nästan lite fusk. HUR MENAR DU DÅ? Ja, bilderna är uppriktigtsagt ganska taffliga och inte så intressanta. Det är texten, litteraturen, som är intressant. Jag är en sucker på att det ska vara fint och att det ska vara snyggt. Jag tycker Ond tro är väldigt snygg. Men jag gillar ju Chris Marker. Och jag har alltid tänkt att det är synd, varför kan man inte, i den bästa av världar, göra en film som är både och? Som har kvalitet i berättandet men som dessutom är visuell, gripande och spännande. Det borde gå att göra, tänker jag. VARFÖR GÖRS DET INTE DÅ? Jag kan tycka att många fotografer, det låter ju hemskt det här, men de är så väldigt tekniska. Många av dem är inga riktiga cineaster. Kristian Petri har skrivit romaner, noveller och reseskildringar. Hans senaste bok, (FORTS. FÖLJER)