TEMA: RASISM I VARDAGEN

Transkript

1 A N T I R A S I S T I S K T I D S K R I F T TEMA: RASISM I VARDAGEN Den gnagande känslan av orättvisa Skolpsykologen om rasism som känns i hjärtat Afrofobi + hatbrott = sant Fem röster om vardagsrasism

2 Pantrarna För upprustning av förorten All makt åt folket är vår paroll Social rättvisa 360 grader åt alla håll Organiserar ungdomar för att ta kontroll Muhammed, Sabrin, Rodde, Homa, Bassam, Waheey & Nicole Alla har koll, innehåll, redo, står upp för sitt tillhåll Men tvivlar på att vi överlever med ett saldo på noll Så för att folket ska få leva i frid med värde i behåll Stöd, donera, hjälp oss mobilisera förortshushåll! Plusgiro: Bankgiro: TIDSKRIFTEN MANA BEVAKAR OCH DISKUTERAR SAMHÄLLE, POLITIK OCH KULTUR UR ETT ANTIRASISTISKT PERSPEKTIV. MANA ÄR EN RELIGIÖST OCH PARTIPOLITISKT OBUNDEN TIDSKRIFT SOM KOMMER UT MED 4 NUMMER PER ÅR. ANSVARIG UTGIVARE: CATHERINE HOLT TEMAREDAKTÖR: ANDREA MALESEVIC REDAKTIONSSEKRETERARE: CATHERINE HOLT ART DIRECTOR: JAN PETTERSON BILDCHEF: SARAH KATARINA HIRANI REDAKTION: EMMA ELEONORASDOTTER, SARAH KATARINA HIRANI, CATHERINE HOLT, FLORENCIA ROVIRA TORRES, MAJA SAGER, NAZEM TAHVILZADEH, CHRISTINA HANSEN, ANDREA MALESEVIC, POURAN DJAMPOUR, FELICIA MULINARI SKRIBENTER: ANDREA MALESEVIC, MAJA SAGER, SARA SALEH, NAZEM TAHVILZADEH, FELICIA MULINARI, CATHERINE HOLT, REVA SPOTTER, LEO PALMESTÅL, LISA AHLQUIST, DEIDRE PALACIOS, MARKUS ALLARD, SANDRA BEHDJOU, BRITTA ABOTSI, ATHAM ELI, LOUISE BUENAFE MISTEN, HELEN FINDLEY, VALERIE KYEYUNE BACKSTRÖM, LINA MYRITZ, MATILDA RENKVIST QUISBERT, ANNA LANGSETH, NIHAL RAGAB, POURAN DJAMPOUR, ABIGAIL SYKES, FELICIA MULINARI, MAJSA ALLELIN, EMMA ELEONORASDOTTER FOTOGRAFER: AMANDA KUJANSUU, NIKDESIGN, KATJA TÄHJÄ, PETER KROON, BOUBACAR TOURÉ ILLUSTRATÖRER: ALEXANDER PALMESTÅL, MIKAEL HVIDTFELDT CHRISTENSEN, JOANNA JOHNSON, SARAH KATARINA HIRANI, MAURIZIO A.C. QUARELLO, LUIS PRADO OMSLAG: SARAH KATARINA HIRANI ÖVERSÄTTNING: MATTI LARSSON KORREKTUR: RASMUS JEPPSSON TRYCKERI: TRYDELLS ÄGARE: FÖRENINGEN TIDSKRIFTEN MANA PRENUMERATIONER: PRENUMERATION@TIDSKRIFTENMANA.SE KONTAKT: RED@TIDSKRIFTENMANA.SE ADRESS: TIDSKRIFTEN MANA POSTIA 2311 AMIRALSGATAN MALMÖ ISSN: BANKGIRO: MANA 2013 ISBN RÄTTELSE: BRITTA ABOTSI VAR EJ REDAKTIONSSEKRETERARE FÖR MANA DET VAR CATHERINE HOLT. ABIGAIL SYKES SATT EJ I MANAS REDAKTION. Tema: Rasism i vardagen En blick, ett avvisande i dörren, en skämtsam kommentar i fika rummet. Varje dag tillåts rasistiska uttryck passera, glida mellan fingrarna. Hur bemöter vi en (o)synlig rasism? I detta tema sätter Mana fingret på olika sätt att förstå och utmana rasismen i vardagen. 6 Bolagen registrerar sina hyresgäster. Journalisten Lisa Ahlqvist skriver om hyresbolag som registrerar sina hyresgäster och om en bostadsmarknad som drar gränser mellan människor. 9 Rapport från motståndet. Till sammans kan vi stoppa Revas trakasserier! Reva Spotter berättar om sin kamp. 11 Kameran som vapen. Manas skribent Leo Palmestål uppmanar aktivist er att plocka fram mobil kameran och dokumen tera rasistiska övergrepp. 12 Litteraturen, en motståndshandling. Vilken är litteraturens frigör ande kraft? Journalisten Lisa Ahlqvist har träffat författaren Khashayar Naderehvandi som har startat en skrivarkurs om rasifiering, vithet och exil. 14 Nedskärningar fick Husby att explodera. Deidre Palacios skriver om en stadsdel som brinner, och om de som inte vill diskutera de verkliga orsakerna. 16 Fransk imperialism drabbar Malis befolkning. Debatt: I Malis huvudstad Bamako lever flyktingar på soptippen och oppositionella utsätts för mordförsök. Orsaken är fransk imperialism, hävdar Markus Allard. TEMA 23 Vardagens övergrepp. Vad är vardagsrasism och hur bekämpar vi den? Manaredaktionens Andrea Malesevic diskuterar dessa frågor med antirasistiska aktivister och forskare. 26 Skolans rasism känns i hjärtat. Skolpsykologen Sara Mohammadi har forskat om hur rasismen påverkar skol elever. Manas skribent Sandra Behdjou har träffat henne och pratat om hur rasismen återskapas och påverkar vår självförståelse Svart på vitt om svart & vitt. Afrofobin genomsyrar majoriteten av de hatbrott som begås varje år. Frilansjournalisten Britta Abotsi talar med Cecilia Gärding och Kitimbwa Sabuni om hur det är att leva som svart i Sverige idag. 35 Fem röster från vardagen. I fem olika berättelser om vardagsrasism skildrar Felicia Mulinari, Atham Eli, Louise Buenafe Mistén, Helen Findley och Valerie Kyeyune Backström hur det är att leva med rasismen inpå huden. UTRIKES 38 Som att ramla från fjärde våningen & överleva. I Syrien var den civila oppositionen de första att trotsa regim en. Var hörs deras röster idag? Lina Myritz har träffat syriska oppositions aktivister i Sverige. 42 Medierna vill inte tala om kampen för bröd. Nihal Ragab skriver om hur sagan om Egypten bytts mot korta referat av twitterflöden och sanningen kommit bort på vägen. 44 Vithetsbegär & kamp. Utrikeskrönika: Matilda Renkvist Quisbert skriver från Bolivia om ett land som på kort tid har kommit långt i kampen för jämlikhet. KULTUR r 45 Papperslösas vardag fångad i reportagebok. Anna Langseth har träffat den finländska journalisten Kaisa Viitanen och fotografen Katja Tähjä som reste runt i Europa under två års tid för att dokumentera papperslösas vardag. 50 Recensioner av bland annat : Gul utanpå, Django Unchained, Stimulation Overload, Vitsvit, After the battle och Rosas buss. 03

3 16 SKOLANS FRANSK IMPERIALISM DRABBAR MALIS BEFOLKNING Debatt: Markus Allard skriver om fransk militär intervention i Mali. 26RASISM KÄNNS I HJÄRTAT Intervju: Skolpsykologen Sara Mohammadi har forskat om hur rasism påverkar skolelever. 52 STIMULATION OVERLOAD Abigail Sykes recenserar antirasistisk dansföreställning. 42 MEDIA STRUNTAR I KAMPEN FÖR BRÖD Nihal Ragab skriver om en skev mediabevakning av händelserna i Egypten. LEDARE Rasism i vardagen Välbekanta vardag. Tråkig och trygg med sina förutsägbara och repetitiva rutiner samtidigt en tummelplats för motsättningar och kamper. Det är i vardagens möten vi reproducerar maktrelationer och skapar vår identitet. Vardagen är inte minst ett spänningsfält där rasismen tar sig uttryck, där den både utövas och utmanas. Vardagens rasism sker i både formella och informella sociala sammanhang: i skolan och fritidsföreningen, på jobbet, festen, hundrastgården, bussen, fotbollsplanen, nätet. Ofta kan rasismen vara svår att mäta. Det handlar om begränsade livschanser, känslor av utanförskap, ensamhet och förlorat människovärde. Ibland har de vita blickarna internaliserats till den grad att vi själva börjar tro att det är oss det är fel på: att vi är överkänsliga, paranoida och konst iga. Det är viktigt att sticka hål på maktens lögner och göra de personliga upp levelserna av rasism politiska. Mana vill med detta temanummer gå på djupet, avtäcka rasismen och problematisera samspelet i vardagen mellan individ och samhälle. Vi vänder blicken både inåt och utåt, och frågar oss: Hur kommer vi åt rasismen i de dagliga sociala praktikerna? Hur förändrar vi omedvetna föreställningar? Vilket motstånd mot rasismen ser vi i vardagen? Behöver vi ett särskilt begrepp för att studera vardagens rasism? I temats första artikel analyserar vi begreppet vardagsrasism som myntades av socialantropologen Philomena Essed. Hon ville hitta ett språk för den dolda, normaliserade rasismen, för de mikroorättvisor som tas för givna. En av forskarna som intervjuas, Mekonnen Tesfahuney menar att den antirasistiska rörelsen skulle behöva tala mer om vardagsrasism då det möjliggör en direkt kamp underifrån. Hur inverkar rasismen på unga människors identitet och självbild? I temats andra artikel intervjuar Sandra Behdjou skolpsykologen Sara Mohammadi som skrivit om ungas upplevelser av rasifiering i skolan. Sara Mohammadi har djupintervjuat fem gymnasieelever om hur de förstår sig själva i en så kallad svensk nationell gemenskap. Hon har varvat postkoloniala och psykoanalytiska teorier i sin uppsats och diskuterar: vem har makten att definiera vem som får kalla sig svensk? Av de hatbrott som varje år anmäls i Sverige, är de afrofobiska hatbrotten en väldigt stor del. Ändå är afrofobi ett begrepp som för många inte är känt. Frilansjournalisten Britta Abotsi fortsätter temat med att undersöka afrofobin i Sverige, dess orsaker, uttryck och konsekvenser. I temats sista del läser vi fem personliga berättelser kring vardagens rasistiska upplevelser, fem olika röster som skildrar hur det är att leva med rasismen inpå huden. Valerie Kyeyune Backström skriver om hur hon inte längre orkar sticka ut, om hur smärtan har blivit vardag: Van vid att se de med min hudfärg som städare, diskare, uppassare. Van att se min hudfärg lysa med sin frånvaro på museer, i tv, i bild, i text. Felicia Mulinari, undrar hur vi gör personliga upplevelser till kollektiv kamp. Hur kan våra ord om vardagsrasism bli mer än självterapi? frågar hon och sätter fingret på detta temanummers grundläggande ambition. Att använda det personliga som en språngbräda till genomgripande förändring av strukturer. Vi vill med detta temanummer mana till att bryta tystnaden. För att verkligen förstå rasismen är det viktigt att granska oss själva, vår omedelbara närhet och de till synes små händelserna som sker varje dag. Våra kroppar och psyken är sammanflätade med strukturerna och vi kan aldrig ställa oss utanför dem. Låt oss därför använda oss själva och våra upplevelser för att synliggöra och bekämpa den rasism som varje dag tas för given. Text: Andrea Malesevic, temaredaktör BILDEN: ETT ANNAT SÄTT ATT SE PÅ GRÄNSER Den europeiska dagen för gränsvakter instiftades för fyra år sedan och är en dag fylld av seminarier och andra evenemang som syftar till att erbjuda Europas gränsvakts-community en möjlighet att dela erfarenheter och god praxis. I samband med detta arrangeras också en fototävling som ska bidra till glädjen genom att spegla den distinkta karaktären hos Europas gränser över hela kontinenten och samla inspiration från de europeiska landskapens skönhet. Årets tävlingstema är Band som länkar samman: att överbrygga gränser i det moderna Europa och syftar till att behandla meningen och inverkan av gränser i dess roll som sammanlänkare i en mängd former: fysiska, psykologiska, sociala, kulturella, ekonomiska och etniska. (Känn smärtan av örfilen som dessa formuleringar riktar mot den vars liv inte länkats samman, inte knutits ihop utan huggits av, kortats, kringskurits, satts på paus av Europas gränsbevakning.) Frontex nöjer sig inte med att försöka skapa legitimitet för sin framfart utan vill dessutom fira den med hjälp av skönmålande floskler om länkar, skönhet och samband. Hur fel detta än känns så har de ju rätt på en punkt att gränser, gränsbevakning och migrationskontroll inte är några endimensionella företeelser utan uppbyggda av en mängd ständigt pågående sociala och politiska processer. Gränser kan förstås som så mycket mer än bara linjer på kartor och gränsposteringar mellan länder. Gränser och mot- ståndet mot gränspolitiken görs i vår vardag av, med och mot människor. Den vinnande bilden i tävlingen speglar dock inte detta utan är en välkomponerad men i sammanhanget intetsägande bild: en ensam man som står på krönet av en träbro blickande bortåt och utåt mot en grå himmel som täcker större delen av bilden. Den visar främst ett stort tomrum, en avsaknad av all den politiska, sociala och geografiska kontext som gränsbevakningen agerar inom. Frontex tävling är alltså redan avgjord men Mana presenterar här sitt eget bidrag. Morteza, Jones och Qorban är tre av de afghanska ungdomar som med sina egna kroppar gjorde Europas gränser fysiskt påtagliga under några veckor i maj i år. De genomförde en hungerstrejk i 16 dagar tillsammans med flera andra afghanska ungdomar och vuxna i Gävle, Boden och Holmsund för att kräva uppehållstillstånd och skydd från förföljelse och hot de lämnat bakom sig i Afghanistan. På bilden stöttas Morteza, Jones och Qorban av sina kamrater under en demonstration i samband med hungerstrejken. Bilden av denna desperation men framförallt detta motstånd och det breda stöd motståndet fick runtom i landet är en bild vi tycker berättar något livsviktigt om meningen och inverkan av Europas gränser. Strejken har nu avslutats men afghanernas kamp för skydd och uppehållstillstånd fortsätter. (Alla citat kommer från European Day for Border Guards hemsida och är översatta av skribenten.) Text: Maja Sager, redaktionsmedlem FOTO: AMANDA KUJANSUU 04 05

4 KRÖNIKA: BOSTAD KORT Bolagen registrerar sina hyresgäster Tänk ett klassrum, med kepsförbud enbart för eleverna längst bak. Eller en liten vägsträcka med olika trafikregler på olika sidor av gatan. Som om det någonstans över golvet eller marken gick en landgräns. Och att ett visst utseende och beteende tillsammans blev en risk. Men alltså bara inom ett bestämt utrymme. Vidgar man perspektivet från bilar och barnuppfostran till bostäder och byggande, går det också att ställa frågan: Hur stort är egentligen ett grannskap? För hyresgäster begränsar sig kanske känslan av gemenskap till det bolag de bor hos. Åtminstone vill en del fastighetsförvaltare hamra in identifikationen med snygga fasader och säker miljö. På samma gång slår de såklart sönder en mer sammanhållen stadsbild. Ett tydligt exempel på detta finns i Bergsjön, där två gator som borde sitta ihop i stället skarvar mot varandra. På ena sidan tegelröda Astronomgatan, med svenskklingande entrénamnlistor och förbud mot hundar med lömskt och uppkäftigt utseende. Inte en endaste liten parabolantenn i sikte. På andra sidan den mer skimrande Siriusgatan. Med plats för både byrackor och basketkorgar. Och parabolerna som brottaröron, riktade mot rymden. Sak samma vilken väg som är finast. Grejen är att de skiljer sig åt, och att det privata fastighets bolaget Amlövs på Astronomgatan förbjuder så dana där tvmottagare på balkongen med hän visning till att de kan lossna och ramla ner. Kanske är klimatet verkligen bättre en bit bort, där vägen byter namn och kommunala Familjebostäder sköter lägenheterna. Ingenting tyder dock på det. Antagligen beror beslutet mindre på stormfaran, än på att detta är ett vitt reservat. Göteborgs kommunala bostadsbolag hamnade nyligen i blåsväder, efter avslöjandet om att de registrerat uppgifter om bland annat etnicitet, sjukdomar och missbruk hos sina hyresgäster. För knappt tio år sedan stormade det av samma anledning runt det kommunala bostadsbolaget MKB i Malmö. Blandat med uppgifter om kriminalitet och fakta av allmänt känslig natur, fanns anteckningar av typen: svart, bryter på franska, bos nisk eller snorvalp. Registreringen och svartlistningen av hyresgäster ledde till att Data inspektionen granskade MKB för misstänkt brott mot personuppgiftslagen. Eftersom händelserna var över två år gamla och därmed preskriberade, lades dock förundersökningen mot bostadsbolaget ner. De allmänna bostadsbolagen (Sabo), Fastighetsägarna och Hyresgästföreningen träffade dock snart en överenskommelse om att hyresvärd och hyresgäst måste vara överens om vad som får registreras. Det vill säga noteringar gjorda inom lagens råmärken. Ett unikt fall, sa Sabo-juristen Sven von Randow till TT efter hyresgästilskan i Göteborg, och avfärdade tankarna på att allmännyttiga bostadsbolag skulle upprätta systematiskt kränkande listor över boende. Och låt vara att uppgifterna nu är raderade och företrädare för bolagen bett om ursäkt. Med regler och villkor som inte alla kan uppfylla, och hyror som än färre kan betala, lär bortsorteringen på bostadsmarknaden ändå fortgå. Vilken roll spelar då kön på Göteborgs stads bostadsförmedling Boplats? Tanken är att solidariskt vänta på sin tur. Men när termer som trygghet och trivsel blivit täcknamn för minskad tillgänglighet, finns skäl att frukta utvecklingen och de där trevliga begreppen. Detsamma gäller ett ord som tolerans, om det innebär att nonchalera eller stå ut med mögellukt och kackerlackor som husdjur. Det där sista är ett exempel från den privata hyresvärden Bovista. Genom att låta sina lägenheter förfalla, har före taget tjänat multum medan folk utan reella flyttmöjligheter levt i söndertrasade, hälsovådliga miljöer. På en plats som Pennygången i Högsbo hotar Stena fastigheters planerade chockhyreshöjningar att driva människor från deras hem. Så om priset för bostad är problemet? Då är inte lösningen att personer utan mycket pengar skyfflas omkring. Fantasier om hur fattiga och rika byter adresser, förändrar i grunden ingen ting. Och statistik mellan stadsdelar behöver inte spegla förhållanden mellan enskilda människor. Att sudda ut gränser betyder att fördela om resurser, inte att blanda orättvisor och skapa skillnader i boende. Text: Lisa Ahlqvist Misshandlad av rasistisk poliskår Alpha Kanté är afrosvensk. På grund av att hans skjorta enligt vakterna ser afrikansk ut nekar de honom inträde till Harry s bar. När han ifrågasätter denna diskriminering tillkallas polis. Han grips efter att polisen villkorslöst accepterat vakternas problemformulering. Orsaken till gripandet är inte att han är misstänkt kriminell, utan att han anses störa den allmänna ordningen formulerad i polislagens paragraf 13. i s t o r b r i ta n n i e n genomfördes en offentlig utredning The Macpherson Report (1999) utifrån misstankar om rasism hos polisen, till följd av ett mord på en ung svart man, Stephen Lawrence. Gärningsmännen var rasister och fallet klarades aldrig upp. Slutsatsen av den brittiska studien är att poliskåren som hanterade Lawrence-fallet genomsyrades av rasism. Studien kom att ommöblera det juridiska landskapet inom vilket den brittiska polisen rör sig. Afrosvenskarnas riksförbund kräver en oberoende utredning av rasismen inom den svenska poliskåren efter Storbritanniens exempel. Att den svenska regeringen inte lyft denna fråga ger en antydan om rädsla för att få en så pass omfattande rasism bekräftad. Det skulle innebära att rasistiskt agerande inom polisen inte kan avfärdas med att det är enskilda fall, som regeringen, med Beatrice Ask i spetsen, så konsekvent hävdat, utan en institutionellt etablerad verklighet. p o l i s e n b e s l u ta r att gripa Alpha Kanté, och gör detta på ett så pass våldsamt sätt att det senare visar sig att hans handled brutits och att han inte kommer att kunna jobba ett år framöver. Misshandeln fortsätter i polisbilen och på Alphas fråga om varför han behandlas som en slav svarar de skrattandes att ja, det är den tiden igen. Hans behov av vård ignoreras under gripandet och den tid han tillbringar i cellen. Och efteråt, när Alpha ska polisanmäla misshandeln, får inte Jallow Momodou från Afrosvenskarnas forum för rättvisa följa med honom in för att fungera som språkligt stöd. Istället använder sig polisen av Googles översättningsapp. När han ifrågasätter att han inte blir insläppt på Harry s bar sätter dock Alpha Kanté fingret på en av de farligaste bristerna inom polisväsendet och samhället i stort. Han ifrågasätter diskriminering och rasism, och blir anhållen för störande av den allmänna ordningen, vilket oundvikligen leder till frågan: Vilken ordning är det egentligen vi värnar om? MANA ILLUSTRATION: LUIS PRADO Vilken ordning är det egentligen vi värnar om? Sara Saleh

5 KORT RAPPORT FRÅN MOTSTÅNDET Alby är inte till salu Ett år kvar till valet Innan dammet från Mustafa-gate hunnit lägga sig riktas blicken mot ytter ligare en socialdemokratisk fadäs i storstockholm. Allt förtroende i förortssverige som framtidspartiet hade att plocka efter regeringens reaktio nära agerande i samband med Husby-upploppen har de för lorat på ett fult maktspel gentemot mestadels unga aktivister som med fredliga och legala medel kämpar för sin rätt till att forma sin stad och sina liv. Bortsett från de mest oetiska maktspelen signerade Botkyrkabyggens kommunikationschef är det anmärkningsvärt att kommunen försökt att hindra namninsamlingen på bibliotek, kommu nala events och dessutom som arbetsgivare försökt att hindra kampanjen genom påtryckningar mot aktivister som är anställda i kommunen. Genom att undergräva möjligheterna för den klasskamp som en gång beredde vägen för arbetarrörelsen kämpar partiet för, ja för vad? Att undslippa finansieringen av energieffektiviseringar och renoveringar av miljonprogrammen? Att avsäga sig det samhällsansvar det innebär att äga bostadsfastig heter? Att ytterligare bidra till att göra enskildas förmögenheter större på bekostnad av allmännyttan? I efterhand är det troligen inte själva utförsäljningen av Albyberget vi minns. Vi kommer nog att minnas hur en ny generation aktivister med förorten som bas tvingas inse att rådande institutioner varken har vilja eller kapacitet att förverkliga demokratiska rättigheter. Nazem Tahvilzadeh, redaktionsmedlem Vetenskap i rasismens tjänst Berättelsen om hur vetenskap används i rasismens tjänst brukar vara nostalgiska berättelser från en ond tid som varit. Det är få som talar om att människors (läs rasi fierades) kroppar fortfarande mäts och värderas utifrån uträkningar. Nyligen kom kritik från social styrelsen mot Migrationsverket som pekar på att det är osäkra metoder som avgör asylsökande ungdomars ålder. Att vara under eller över arton kan vara skillnaden mellan att få stanna eller att få åka tillbaka, att få skydd eller att riskera tortyr och död. Trots detta avgörs ungdomarnas ålder genom en röntgenläkare, vars resultat hamnar i 2 till 4 års marginaler. Människor skickas hem för att de verkar mogna, eller är för långa, samtidigt som deras berättelser ifrågasätts och förlöjligas. Nu ropar den liberala antirasismens väktare på säkrare och bättre metoder, och effektivare system. Samtidigt är det skrämmande tyst om att vi lever i en verklighet där en människas liv avgörs utifrån olika typer av mätningsredskap, och att en månad fel kan innebära att ditt människovärde har gått för lorat. Felicia Mulinari, redaktionsmedlem Fortsatt förföljelse av svarta aktivister I maj lades den förre detta Svarta pantrarna-aktivisten Assata Shakur till listan över FBI:s mest efterlysta terrorister. Shakur är idag 65 år och lever i politisk exil på Cuba. Hon dömdes till ett långt fängelsestraff 1973, anklagad mot sitt nekande, för att ha dödat en polis i New Jersey lyckades hon fly från fängelset och till Cuba. Svarta pantrarna bildades 1965 som en revolutionär socialistisk organisation som ville skydda svarta i USA från godtyckliga arresteringar och övergrepp från polisen. Organisationen försvarade svartas medborgerliga rättigheter, bland annat deras grundlagsskyddade rätt att bära vapen. Av FBI sågs Svarta pantrarna som det största hotet mot landets inre säkerhet och genom sitt Cointelpro-program började FBI infiltrera Svarta pantrarna och avrätta och förfölja ledande aktivister. Medlemmar anklagades och dömdes för brott de inte hade begått. Trots att USA idag har en svart president, har landet inte gjort upp med sin historia av att kränka svarta medborgares och aktivisters mänskliga rättigheter. Förföljelserna fortsätter, men det gör också motståndet, ett motstånd som nu även sprider sig till andra sidan Atlanten. I Grekland har den ekonomiska krisen lett till en stark våg av rasistiskt våld mot svarta. Detta våld ignoreras ofta av den grekiska polisen som till stora delar sympatiserar med det växande nynazistiska partiet Gyllene gryning. Men nu har en ny grupp av aktivister tagit saken i egna händer och bildat självförsvarsgrupper mot de rasistiska attackerna. De kallar sig Svarta pantrar och varnar Gyllene gryning: Jävlas inte med svarta. Catherine Holt, redaktionsmedlem Tillsammans kan vi stoppa Reva Klockan Flertal uniformerade poliser T-centralen uppgång Sergels torg. Klockan Uniformerad polis perrongen Medborgarplatsen. Klockan polis vid T-centralen uppgång Sergels torg. Klockan Uniformerade poliser Bagarmossen. Klockan uniformerade poliser T-centralen uppgång Sergels torg. Reva Spotter är ett verktyg, ett upprop, ett flytande nätverk bestående av cirka användare, och ett fredligt motstånd mot polisens kritiserade Revaprojekt. Även om vi i medierna har kunnat läsa att gränspolisen nu lämnar kollektivtrafiken så har den vanliga patrullerande polisen fortfarande kvar sitt skamliga uppdrag att förfölja och frihetsberöva oskyldiga papperslösa, bland annat i tunnelbanan. Även gränspolisen fortsätter med sitt oetiska uppdrag, men just nu på andra platser än tunnelbanan. Med gemensamma krafter försöker Reva Spotter underlätta för allmänheten att ingripa och ifrågasätta, samt att varna för kontroller. k l o c k a n : Polis vid T-centralen uppgång Sergels torg. Klockan 8.16: Poliser och ordningsvakter i Hammarbyhöjden T-bana. Står och tittar på folk. Det är med stor sorg och desperation som vi ser att Reva, Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete, fortsätter i Sverige. Även om gränspolisen i Stockholm lämnat tunnelbanan så fortsätter Europa upprepa sin historia av förföljelser och deportationer. Tillsammans kan vi nu välja att förändra denna obehagliga politiska utveckling. Klockan 15.50: 3 4 uniformerade poliser utanför tunnelbanan i Sandsborg. Står och tittar på förbipasserande. Cirka klockan 9: vid Medborgarplatsen på Södermalm kontrolleras bilar. Bälteskoll enligt polisen Klockan 16.18: 12 civilklädda poliser Hötorget. u n d e r t i d e n som förföljelserna sker i tunnelbanan och på andra platser uppmanar vi alla att skriva en statusuppdatering om det på Reva Spotter-sidan på Facebook. Tipsen hjälper just nu väldigt många av de förföljda och hjälper dem att ingripa som känner ett ansvar att säkra andras trygghet. Klockan 21.35: Uniformerad polis vid båda spärrarna Liljeholmen. VIKTIGT HELSINGBORG! Polis kollar id vid Automaterna för Tåg resenärer nu klockan sprid till Helsingb org Klockan Polis på Medborgplatsen Klockan 20:45 poliser vid Fridhemsplan ev gick de på gröna linjen mot Hagsättra Klockan Slussen ordningsvakt och möjligen civilpoliser vid spärrarna Klockan Jättemånga kontrollanter och poliser runtomkring Sergels torg. Text: Reva Spotter 08 09

6 Vi befinner oss i en rättegångssal i den nybyggda tingsrätten i Göteborg. Ett gigantiskt hus av stål, glas och betong. Vi är placerade i källaren, i säkerhetssalen av någon anledning. Kameran som vapen ILLUSTRATION: ALEXANDER PALMESTÅL Några månader tidigare har vi försökt stoppa utvisningen av en romsk man till Serbien, ett land ökänt för romers utsatta situation. Hans fru och barn var kvar i Sverige och vi var cirka trettio personer som tagit oss ut till förvaret i Kållered för att hindra att ännu en familj splittrades. Att ännu ett liv trasades sönder av migrationsmaskineriets obarmhärtiga malande. Totalt kaos utbröt när förvarets personal och polis försökte smuggla ut mannen bakvägen, vi sprang efter polisbilen, lade oss i vägen, bildade kedjor. Allt medan polis brottade ner, släpade iväg och höll fast oss. Många filmade med sina mobiler. Och nu sitter vi alltså här, åtalade för ohörsamhet mot ordningsmakten. Vad det nu skulle vara för fel på det? Vi har använt filmerna från mobilkamerorna för att återskapa situationen och visa på det kaos som rådde. Vi har inget större hopp om att detta ska hjälpa. Några månader tidigare har en fällande dom avgjort ett liknande mål. Vi förväntar oss inte rättvisa, rättegången känns som en ren formalitet. Men så blir det dags för polisbefälet att vittna. Han berättar sin historia, i vilken allt har skötts enligt föreskrifterna. Rent och snyggt, inget kaos, inget tvivel om att vi hört hans uppmaningar och befallningar. Tvärtemot vad som just visats på vår film, som polisbefälet ännu inte fått se. Men det har vi andra i rummet, och det blir smärtsamt uppenbart att polisbefälet blåljuger. Till och med för domaren, som försiktigt ber polisen att förtydliga vad han sagt. Det gör han. Domaren ber nu att filmen ska visas ännu en gång, så att vittnet får se. Efter visningen är något i polismannens röst förändrat. Hans förut så lugna och säkra ton krackelerar lite. Han tvekar inför varje ord, svarar svävande på domarens frågor. Vi får lite hopp, kan det vara så att inte ens rättsväsendets representanter kan bortse från en så uppenbar lögn? Några veckor senare får vi svaret. Alla åtalade blir friade. Det är en smått fantastisk händelse, för vanligtvis är en polismans ord lag. Men inte denna gång. Varför? För att det fanns en film som visade vad som faktiskt hände. Kameran var vårt vapen mot polisens maktfullkomlighet. I Spanien ville politiker i höstas driva igenom en lag för att göra det olagligt att fota och filma poliser. Detta efter att våldsamma konfrontationer mellan demonstranter och polis fångats av fotografer och tv-team. Den franske filosofen Michel Foucault har skrivit att det är just i konfrontationen mellan demonstranter och polismakten som samhällets konflikter blir tydliga. Det är här de visar sig, på riktigt. Det är klart att många politiker inte vill att det ska dokumenteras. Det pågående Reva-projektet togs upp i SVT Debatt tidigare i år. En mörkhårig kille berättade hur en polis kommit fram till honom och frågat på engelska efter hans pass. Killen visade polisen sin svenska legitimation, han är född i Sverige. Programledaren frågade en moderatpolitiker i studion om polisen verkligen får göra så här avkräva legitimation enbart på grund av en persons utseende? Moderaten sa att han inte kunde svara utifrån det vi fått höra, det var ju bara en persons berättelse, vi fick ju inte se vad som hände. Programledaren försökte igen, försökte få moderaten att utgå från att personen talade sanning. Men nej, polisen kunde inte misstänkliggöras bara för att någon sa något. Det måste finnas bevis. Konsekvenserna av Reva blir allt tydligare. Berättelser strömmar in från personer som dagligen utsätts för trakasserier av poliser. Bara på grund av sin hudfärg. Men ansvariga politiker fortsätter att hävda att inget fel begås. Att de litar på poliserna. Det är här som videobevisning kan vara avgörande. Om en eller flera personer lyckas fånga dessa trakasserier på film så kommer det inte vara lika lätt för de ansvariga att blunda för vad som sker. Det är fullt lagligt att filma poliser, än så länge, om det inte är ett hinder i deras yrkesutövning som det heter. Och det är effektivt, jag har själv många erfarenheter av att min kamera haft en pacificerande effekt på poliser i konfrontativa situationer. De vet att de inte kommer undan lika lätt. Så ut och övervaka övervakarna, fram med en armé av mobilkamerafilmare och visa vad som händer när politiker sanktionerar rasistiska trakasserier. Text: Leo Palmestål 10 11

7 Parallellt med den senaste tidens debatt om rasismen i Sverige, har de två antirasistiska författarna Athena Farrokhzad och Khashayar Naderehvandi startat en Litteraturen, en motståndshandling skrivarkurs vid Göteborgs universitet om rasifiering, vithet och exil. Manas skribent Lisa Ahlqvist träffade Khashayar Naderehvandi för att diskutera litteraturens frigörande kraft. Vad är ett privilegium? Antagligen det som finns kvar, när pengarna tagit slut. Att sjunka till en lägre klass, men fortfarande tillhöra en högre kast. I en diskussion om att våga ta debatten om invandringen som problem, blir det allt som oftast tydligt vilka som ges tolkningsföreträde och samtidigt riskerar att tystas ner. Tryggheten för den som förlorat inkomst eller maktanalys, men inte sitt värde som vit, blir kanske den där självklara rätten att få komma till tals utan att representera någon annan. De avvikande borde däremot upphöra med sin kollektiva klagan. I resonemanget om den svenska rasismens vara eller icke-vara, finns en del som påminner om berättelsen om hur jämställdheten gick för långt. Människor med bröst och mörkt hår borde helt enkelt vara tacksamma, och inte försöka ta över samhällsmakten (det vill säga formulera sina erfarenheter). Naturligtvis inte fly sitt medborgaransvar utan pliktskyldigt förhålla sig till debatten. Går det att skriva sig till en starkare position? För det vita Sverige är kanske tusen skarpa debattinlägg något mindre skrämmande, än en trevande men likväl självständig litterär text. Det är något misstänkt med den som drar sig undan, för att analysera sin plats i världen och sedan ge en avslöjande bild av verkligheten. Det ligger något både hotfullt och frigörande i författarrollen. Att skriva är den starkaste manifestationen av att vara ett kollektiv, säger Khashayar Naderehvandi, som häromåret debuterade med diktsamlingen Om månen alls syntes och nu är aktuell med romanen Vilar i era outtröttliga händer. Och samtidigt det mest ensamma man kan ägna sig åt. Khashayar Naderehvandi talar om samspelet mellan det koncentrerade skapandet och bearbetandet av intryck. Om vilken dialogisk process litteraturen är. Tillsammans med poeten Athena Farrokhzad leder han skriv- och samtalskursen Trojanska hästar vid Akademin Valand på Göteborgs universitet. Under våren deltar ett knappt tjugotal studenter i en serie workshops och seminarier, för att utifrån egna texter diskutera litteraturen som möjlig motståndskultur. Hur gör man då det inom ramarna för högre utbildning? Enligt planen berör kursen Frågor om rasifiering, vithet och exil gestaltade i litterära texter. I läsningar av och samtal kring kursdeltagarnas egna texter och övrig litteratur fokuseras frågor om rasi fiering, för att på så vis synliggöra litterära strategier som skulle kunna liknas vid trojanska hästar. Det låter elegant och intressant. Och Khashayar Naderehvandi, som tidigare var administratör på institutionen för litterär gestaltning, säger att kursen rönt uppskattning av anställda på universitet. Att den bygger på folkbildningsprinciper, och riktar sig till kulturskapare som på olika vis konfronterat frågan om rasifiering. Huvudlitteraturen bidrar deltagarna med. Därtill kommer texter av bland andra Toni Morrison, Franz Fanon och Monique Wittig. Tanken är att workshopparna ska bli ett slags kollektiv kunskapsproduktion. Förhoppningsvis med ett slutresultat som når ut till en större läsarskara. Det skulle kännas bra att låta det som skrivs komma ut, säger Khashayar Naderehvandi, och sätter det i perspektiv till att utbildningen är helt ny. Eller unik. Jag har aldrig hört talas om denna typ av kurs tidigare. Hur gör man politik genom en universitetskurs, som ändå inte är en utbildning i aktivism? Förhållandet mellan politisk aktivism och litteratur är spännande. Men kursens frågor har att göra med poetik. Och poesi är inte identiskt med politik, hur man än vrider och vänder på det. Kanske kunde man tolka det där som en trojansk häst inom akademin. Fast kursen har alltså ingen hemlig, politisk agenda. Deltagarna har skilda bakgrunder och olika erfarenhet av skrivande eller scenframträdanden. Det som förenar är intresset för litteraturen. Både mottagandet och själva tillblivelsen. På utbildningen förenas fiktionen med kritiken, till en helhetssyn på vithetens betydelse för samhället och kulturen. Khashayar Naderehvandi, som själv skrivit en del kritik i bland annat Helsingborgs Dagblad, konstaterar att först kommer böckerna och sedan recensionerna. Om företeelser som rasifiering, vithet och exil gestaltas i text och diskuteras på Trojanska hästar, förefaller de ta mindre plats i bemötandet av litteraturen. Kritikerna utan traditionella svenska namn och utseenden tycks vara få. Khashayar Naderehvandi och Athena Farrokhzad är två. Fast båda är även författare. Naderehvandi dessutom fotograf. Och utan att ha någon bild eller statistik över den samlade kritikerkåren, gör en tankefigur som den trojanska hästen en plötslig tvär sväng. Tillbaka till början av denna artikel, och frågan om vad som egentligen kan räknas som ett privilegium. Om elaka ögon ser på kritikern som en misslyckad författare, är det ändå inte vem som helst som får ha misslyckats. Att kunna tolka samhällsläget genom att bedöma böcker. Det är inte alla som har tillgång till den makten. I rätten att tycka och tvånget att debattera ligger en viss skillnad. Kanske är det inte kritiken och journalistiken, som människor med mörkt hår och skinn ska lägga kraft på att infiltrera. Det är ju inte i media utan i skönlitteraturen, som möjligheten att formulera sig glatt eller förbannat eller frigörande finns. Visst är det sorgligt. Eller hoppingivande. Som Khashayar Naderehvandi så tydligt sammanfattar, inför en träff med sina studenter: För mig handlar kursen om poetik, som kommer att få politiska konsekvenser. Litteraturen har alltid varit en motståndshandling. Text: Lisa Ahlqvist 12 13

8 Nedskärningar fick Husby att explodera Från att ha varit en relativt oviktig förort för medierna blev Husby plötsligt en världsnyhet. Organisationen Megafonen, som länge kämpat mot utförsäljningar och för jobb och utbildning, hamnade i blickfånget. Megafonen vägrar att fördöma bilbränderna, vägrar att förminska analysen, och hävdar att bränderna är ett symptom på den politik av nedskärningar som förts under en längre tid. I Husby hade organisationen Megafonen kämpat för att invånarna ska få vara delaktiga i de politiska besluten, att det ska satsas mer på vård, omsorg och sociala verksamheter. Megafonen tog ställning mot utförsäljningar av kommunalt ägda bostäder, de krävde dessutom jobb, bostad och utbildning åt alla i förorten. Veckan efter nyheten om den 69-årige man som skjutits av polisen sattes den första bilen i brand i Husby. Under en veckas tid fortgick bränderna och spred sig även till andra förorter i Stockholm. En massiv mediabevakning följde, Aftonbladet och Expressen rapporterade dygnet runt med kameror på plats i Husby och alla svenska medier förde fram sina analyser. Fredrik Reinfeldt och integrationsminister Erik Ullenhag gick ut och fördömde vandalerna. Efter en vecka avtog bränderna men diskussionerna kring ämnet har ännu inte lagt sig. Den utlösande faktorn sägs ha varit just det övervåld som använts mot den 69-årige Husbybo som sköts ihjäl av polisen. Megafonen och andra politiskt aktiva har också pekat på de senaste årens privatiseringar och nedskärningar i Husby som bakomliggande orsaker till frustrationen. Megafonen gick ut med ett pressmeddelande dagen efter polisens insatser mot bränderna och berättade om polisens våld mot personer som inte var inblandade i bränderna och även om rasistiska tillmälen som apor och negrer som användes under insatsen. Bränderna i Husby säger oss mycket om det samhälle vi lever i idag; mediernas bevakning, polisens agerande mot Husbyborna, regeringens reducerande av problematiken till ställningstagande mot bilbränder och vandaler, Reinfeldts och Ullenhags vägran att diskutera sambanden mellan politiken och utvecklingen i Husby och Stockholm. Att enbart fördöma bilbränderna och vägra analysera situationen är att välja en enkel väg, en väg där ingen behöver förklara sig eller sin politik. Vägrar förminska analysen Megafonen vägrar att fördöma bilbränderna, något de har fått mycket kritik för. De vägrar förminska analysen och problemet till bilbränder eftersom bränderna endast är ett symptom på den samhällsutveckling vi ser. Reinfeldt försöker skilja orsak och verkan från varandra, Megafonen vill visa samband. Att välja att hålla sig neutral till bilbränderna betyder inte att man tar ställning för dem. Man måste våga se det inbördes förhållande som finns mellan samhällsstrukturer och handlingar, mellan arbetslöshet, marginalisering, strukturell rasism på arbets- och bostadsmarknaden och hur människor väljer att handla. Med andra ord, man bränner inte bilar om man har något att förlora på det. Att det finns människor i Sverige som inte har något att förlora är inget man som politiker kan blunda för. Både Ullenhag och Reinfeldt är oförstående och ovilliga att möta diskussionen på andra plan än vad som passar dem. En annan talande företeelse är mediernas framställning av bränderna och tumultet i Husby. Att se en reporter med brinnande bilar bakom sig som rapporterar som om det vore ur en krigszon lämnar avtryck. Den skeva analysen och framställningen i medierna, där vita medelklassjournalister ger sig själva rollen som experter och analytiker är slående. Resultatet blir att de enda åsikter som kommer fram i medierna är politikernas och journalisternas. De största problemen med mediekåren är överrepresentationen av vithet och medelklassnormen, andra vinklar och perspektiv på samhällsföreteelser förloras. Mediernas uppgift att granska makten måste få följdfrågan: Granska makten ur vems perspektiv? I denna fråga är det inte Husbybornas perspektiv som står i fokus. De få gånger någon Husbybo förekommer i media är det inte för att göra en analys, definiera problematiken eller sätta dagordningen för diskussionen. Tvärtom, dagordningen är redan satt, frågan är ställd och nu har du tio sekunder på dig att svara. Ta din chans och gör din röst hörd. Allt mer segregerade städer Det senaste året har vi upplevt polisens rasprofilering genom Reva och människor som indelas i olika bussar utifrån vita och icke-vita. Sverigedemokraterna ökar i opinionsundersökningarna, vi har allt mer segregerade städer som konsekvens av den bostadspolitik som förs, och klasskillnaderna ökar. Vi har även sett en politik av utförsäkringar, utförsäljningar, Rut-avdrag, avskaffad förmögenhetsskatt, Fas 3. Låt oss analysera bilbränderna i denna kontext. I stället för att peka ut så kallade vandaler och ungdomsorganisationer som ansvariga kan vi välja att hålla regeringen och de lokala politikerna ansvariga för den politik de för. Vi borde lyfta blicken och se ut mot världen. För faktum är att det är långt ifrån första gången något sånt här händer, detta är ett mönster vi har sett många gånger: en politik som ökar klassskillnader och leder till marginalisering och revolter. Strukturer påverkar inte bara människor den dag då de bränner bilar. De påverkar människors liv och vardag livet ut, de påverkar människors psykiska hälsa, familjerelationer, sociala nätverk, de påverkar människors kroppar. Tania Rojas Cáceres, som är aktiv i Megafonen, berättar för mig när jag frågar om hennes tankar kring det som hänt och vad det beror på. De vill att man ska använda sig av demokratiska tillvägagångssätt men när man gör det, vad händer då? Hon syftar på initiativet Alby är inte till salu som lämnade in namnunderskrifter till kommunen som protest mot den planerade utförsäljningen av bostäder i Alby. Måndagen efter skrevs avtalet om utförsäljning på. De trampar på våra röster, säger hon. Det finns ingen brist på demokratiska medel hos folkrörelser, däremot finns det brister i vår demokrati. Alla får göra sina röster hörda, frågan är bara vilkas röster som ges betydelse och vilkas man har råd att ignorera. Kommunpolitikerna i Husby, Alliansen och Reinfeldt borde ha vetat bättre än att föra en politik som ökar klasskillnader, stärker orättvisa maktstrukturer och ignorerar så många människors röster. Text: Deidre Palacios 14 15

9 Efter att ett väpnat uppror i januari 2012 bröt ut i Malis norra delar genomförde landets militär en statskupp. Det ledde i sin tur till att franska styrkor intervenerade. Frankrike har därmed lagt sig i den konflikt de själva varit med och skapat. Konflikten är nämligen grundad i materiella behovsbrister och till stor del skapad av fransk imperialism i Afrika. Sedan Frankrikes intervention har repressionen hårdnat mot landets oppositionella. Samtidigt har västerländska mediers rapportering av det senaste årets händelser i Mali inte bara varit ytterst bristfällig, utan många gånger rent vilseledande. Självständigheten För att förstå den senaste tidens händelser i Mali måste vi gå tillbaka i tiden till det historiska sammanhang i vilket konflikten har skapats. Mali blev officiellt självständigt 1960 och Modibo Keita blev landets första president. Han bröt med den DEBATT Frankrike har aldrig släppt taget om sina exkolonier. Landet för fortfarande en aggressiv politik mot de som vågar trotsa den fransk a imperialismen eller den globala kapitalismen. Det menar Markus Allard som befann sig i Mali under statskuppen i mars 2012 och ger en annan bild av händelseförloppet än medierna i Väst. Fransk imperialism drabbar Malis folk politik som drivits av kolonialmakten Frankrike och förespråkade, som så många andra afrikanska frihetskämpar, en socialistisk politik med planerad ekonomi. En av de första saker Modibo gjorde när han kom till makten var att skicka maliska trupper för att assistera Algeriet i självständighetskriget mot Frankrike blev Modibo avsatt i en statskupp av löjtnant Mousa Traoré. Moussa regerade därefter landet i egenskap av diktator fram till den folkliga resningen Under såväl Modibo Keitas som Mousa Traorés tid vid makten hände det att uppror bröt ut i landets norra delar när svält eller torka slog till. Centralmakten hade olika metoder för att bemöta missnöjet i norr, antingen slog man ned det med hjälp av armén eller mutade man upprorsledarna men inget gjordes någonsin åt behovsbristerna som föranledde upproren. Mali är tre gånger så stort som Sverige och det finns flera hundra olika folkgrupper i landet. Under upproren mot centralmakten har kravet på självständighet lyfts fram av rebeller som tillhör de nordliga folkgrupperna. Idén om ett självständigt Azawad, har existerat i landet sedan självständigheten och lyfts fram av diverse rebellgrupper varje gång det brutit ut uppror i norra Mali. Protester mot demokratin I slutet av och 1990-talen bröt det ut stora folkliga protester mot den hatade diktaturen. Det hela kulminerade i diktaturens fall och det väcktes förhoppningar hos de flesta malier att äntligen få upprätta en demokrati. Drivande i krossandet av diktaturen var landets studentrörelse som vid den tiden leddes av en ung revolutionär marxist vid namn Oumar Mariko. Mali, som av västvärldens mainstream-medier beskrivits som Västafrikas enda demokrati, höll sitt första val Alpha Oumar Konaré valdes till president i ett val där avlidna människor på något konstigt sätt lyckades rösta. Liknande fusk har sedan dess upprepat sig i varje val, samtidigt som oppositionella till och från utsatts för våldtäkter och mord av regeringstrogna attentatsmän. Den senaste regeringskonstellationen bestod av 14 av parlamentets 15 partier. Parlamentets enda oppositionsparti, Sadi (Afrikansk solidaritet för demokrati och självständighet), fick enligt de officiella valresultaten endast 2 procent av rösterna men är till medlemsantalet med betalande medlemmar det största partiet i Mali. Sadi leds av den tidigare studentledaren Oumar Mariko, som är extremt populär då han vägrat att kompromissa med regeringen och motsatt sig varje reform som inneburit att rikedom förts över från Malis arbetare och bönder till inhemska och utländska kapitalister. När jag och min kamrat Edvard Welander var i Mali för att utforma och leda Sadis och Oumar Marikos presidentvalskampanj blev Oumar utsatt för ett kidnappnings- eller mordförsök i februari Oumar Mariko och en vän till honom färdades i Oumars bil då en vit Toyota samma slags bilar som maliska säkerhetstjänsten använder utan registreringsskyltar plötsligt gled upp bredvid dem. Oumar såg att bilen innehöll fem maskerade män hållande i var sitt automatvapen. Vi mailade en massa olika tidningar och tv-kanaler i Sverige för att informera om vad landets oppositionsledare blivit utsatt för. Den enda responsen var ett litet inslag i Sveriges Radio Örebro och då var det kanske snarare mig och Edvard det handlade om än Oumar Mariko och kampen för demokrati i Mali. I malisk press blev det endast små notiser då alla landets stora mediakanaler ägs eller kontrolleras av regeringspartierna. Incidenten är dock vardagsmat för Malis oppositionella. Mali är ett land med enorma mängder guld, naturgas och även olja men samtidigt är Malis folk ett av världens fattigaste. Det är mäktiga intressen som inte vill se någon förändring. PRESIDENTKANDIDAT OUMAR MARIKO FRÅN SADI ÄR UTE OCH KAMPANJAR. Intervention i Libyen De senaste 20 åren har inneburit privatiseringar av landets tillgångar, nedskärningar i landets utbildningssystem, nedskärningar inom militären och landgrabbing av fattiga bönders jord till förmån för utländska storkapitalister. Kort sagt, nyliberalismen blomstrade i Mali och har gjort så sedan landets så kallade demokrati skrevs in på USA:s underrättelsetjänst CIA:s årliga publikation om världens länder, World fact book. Som vanligt förde den nyliberala doktrinen med sig omfattande arbetslöshet och miljoner malier blev tvungna att sälja sin arbetskraft utomlands. Flera begav sig till Libyen där de arbetade med allt från att vara kökspersonal till att ingå i Khaddafis militär. Efter att Nato, under Frankrikes ledning, invaderat Libyen och Khaddafi till sist blivit avsatt blev landets malier tvungna att återvända hem. Och hem kom de. Till arbetslöshet, bostadsbrist, och obefintliga skyddsnät. I de flesta fall hade de tvingats fly utan några som helst tillgångar. Värst var det för de malier som hade sitt ursprung i landets norra delar. De återvände till torka och svält. Skillnaden mellan dessa malier och de i södern var att majoriteten av nordmalierna tjänstgjort som militärer och därmed behållit sina vapen. Upproret var ett faktum. Vi träffade en familj som återvänt till huvudstaden Bamako. De hade tvingats fly Libyen, där de arbetat på hotell och restauranger. De hade levt ganska väl, med maliska mått mätt hade de haft en hög standard, men i Bamako hade de ingenstans att bo, utan tvingades leva på en soptipp. Deras yngsta son, bara några månader gammal, hade en hjärtsjukdom och behövde vård. Men något riktigt vårdsystem finns inte i landet så familjen var inställd på att han skulle dö. Han låg i sin mammas famn, alldeles för utmattad för att ens klara av att hålla ögonen öppna. När det blev tyst hörde man endast hans små flämtningar. Tillsammans med familjen träffade vi också en 60-årig kvinna som tvingats återvända till Mali. Om upproret i norr hade hon följande att säga: FOTO: BOUBACAR TOURÉ 16 17

10 FOTO:BOUBACAR TOURÉ DEMONSTRATION I BAMAKO DEN 26 MARS 2012, DÄR PARTIET SADI MOBILI- SERADE MÄNNISKOR MOT GRANNLÄNDERNAS SANKTIONER OCH FÖR DEMOKRATI I LANDET. Det är orättvist. De har åtminstone vapen. Jag vill också ha ett vapen. Ge mig ett vapen! Jag önskar inget hellre än att göra slut på detta helvete som vårt land befinner sig i! Att en invasion i Libyen skulle leda till ett uppror i norra Mali var inte okänt för de franska krigsplanerarna. De är medvetna om hur det ser ut i deras forna kolonier. I de flesta av exkolonierna sitter det marionettregimer som styr efter deras minsta vink. Upproret bryter ut Under senare delen av 00-talet hittades olja i Malis norra delar. President Amadou Toumani Touré, som fram tills dess hade agerat som en marionettdocka åt den franska regeringen, valde att ge oljeborrningsrättigheter till japanska, kinesiska och kanadensiska företag. Frankrike drog då tillbaka sitt stöd till presidenten. När man klipper av snörena på en marionett kan den inte längre hålla sig upprätt. Den faller ihop. Det väpnade upproret bröt ut i januari 2012 och leddes då av den sekulära gerillarörelsen Azawads Nationella Befrielserörelse (MNLA). Gerillan har av västerländska mainstreammeder beskrivits som tuaregernas befrielserörelse, vilket är felaktigt. MNLA består av flera olika folkgrupper såväl från norra som södra Mali och kämpar för en självständig stat i norr. Den gemensamma nämnaren är hatet mot regimen. Till en början utspelade sig stridigheterna mellan den maliska armén och MNLA. Gerillan var vid upprorets utbrott understödd av ett hundratal islamister, men i takt med att konflikten eskalerade kom fler och fler islamister till Mali eftersom de såg en stor möjlighet att göra Mali till ett nytt Afghanistan. Under upprorets första två månader rubbades maktbalansen inom rebellerna. I mars 2012 var det inte längre MNLA som var ledande i upproret, rörelsen hade mer eller mindre tagits över av olika islamistiska organisationer bland annat al Qaida i islamiska Maghreb (AQMI). Olika islamistiska organisationer skickade soldater från alla världens hörn för att upprätta en islamisk stat i västra Afrika. Till skillnad från MNLA vill inte islamisterna nöja sig med bara norra Mali, de säger sig kämpa för ett Mali byggt efter sharia. Eftersom den maliska ekonomin genomlidit över 20 år av nyliberal chockterapi där även militären blivit föremål för rejäla nedskärningar fanns det inte tillräckligt med pengar eller militära resurser för att slå ner upproret. Militären får inte agera hur som helst i Mali under fredstid, och krävde därför att regeringen skulle förklara landet i krig. Malis konstitution säger dock att inga val får hållas under krigstid och då de flesta regeringspartier redan investerat miljoner i sina valkampanjer vägrade de skjuta på valen. Så när rebellerna började avancera tvingades militären att retirera från viktiga städer. Droppen som fick bägaren att rinna över Den 21 mars besökte försvarsministern ett militärläger i staden Kati, en förstad till huvudstaden Bamako, för att lyssna till soldaternas krav. De krävde ersättning till stupade soldaters familjer samt understöd till fronten. Enligt soldaterna lyssnade inte försvarsministern. Det hela slutade med att soldaterna bjöd försvarsministern på stenkastning och skottlossning. Kort därefter utbröt skottlossning i huvudstaden och presidentpalatset stormades av soldaterna. Rebellerna var inte sena med att utnyttja situationen och avancerade inom kort in i de sista stora städerna som återstod i Malis norra delar. Den 22 mars utropade kuppens ledare kapten Amadou Haya Sanogo att landet tagits över av militären och att val skulle hållas när landets säkerhet återupprättats. Alla landets partier fördömde kuppen, ja hela världen fördömde kuppen. Någon demokrati har dock aldrig existerat i Mali, det märker man om man tillhör landets opposition men inte om man arbetar som journalist för Dagens Nyheter. När jag fick höra om statskuppen pratade jag med mina grannar i Bamako om det. Har ni hört att det är statskupp? Jaså är det? Ja! Se där. Har de skurit halsen av presidenten än? Va? Nej, det tror jag inte? Nehe. Så synd. Vill du ha te? Statskupper är inte ovanliga i Västra Afrika. Bortförklaringar i medierna När vi fått reda på vad som hänt i Kati så passade vi på att få vår beskärda del av medialjuset hemma i landet lagom genom att maila tidningarna och berätta att vi befann oss i händelsernas centrum. Journalisterna ringde något helt otroligt mycket under kuppens första dagar. En av alla journalister som ringde upp, från en av Sveriges största tidningar, inledde sin tänkta intervju med: Öh det är typ något krig som pågår där nere nu va? Jag häpnade. Det var alltså dessa som ansvarade för att förse västvärlden med en bild av Mali. På diverse nyhetssidor kunde vi läsa hur experter tvärsäkert uttalade sig om den politiska situationen, varför det hela inträffat och att presidenten flytt landet. Det stämde inte. Presidenten befann sig vid det tillfället i ett hus i Bamako där han blev förhörd. Det var underhållande och samtidigt skrämmande att se vilka extrema osanningar som rapades fram i mediebruset. Det blev allt mer tydligt att mediernas funktion inte är att förse oss med sanning utan med bortförklaringar. Under kuppens första dagar spreds det även en hel del rykten. Flera av dessa hade sin grund i uttalanden från franska och amerikanska ambassader och spammades därefter ut till alla andra ambassader och genom dessa vidare ut till väst världens olika mediekanaler. Fransk intervention Det är inte ovanligt att kapitalismens stormakter sanktionerar statskupper i Asien, Afrika eller Latinamerika för att på så sätt kunna få till det styre som passar dem bäst. Så var inte fallet med den maliska statskuppen, den var resultatet av en missnöjd militär. Den fördömdes således av alla världens regeringar. Det västafrikanska samarbetsorganet Ecowas utfärdade ett handelsembargo mot Mali och utsåg Burkina Fasos diktator Blaise Compaoré till att agera medlare mellan militärjuntan och de avsatta politikerna. De flesta västafrikanska regimer kan beskrivas som marionettregeringar under fransk kontroll. Blaise Compaoré är Frankrikes främsta nickedocka i regionen och har varit det sedan han lät mörda den marxistiska presidenten Thomas Sankara Man skulle kunna säga att det i själva verket var Frankrike som satte Mali i ett handelsembargo via marionettregeringarna i de forna franska kolonierna. När Ecowas medlare skulle landa i Bamako stormades flygplatsen av tusentals demonstranter. Medlarna fick vända i luften och flyga tillbaka dit de kom ifrån. Frankrike har aldrig släppt taget om sina exkolonier. Landet för fortfarande en extremt aggressiv politik gentemot de som vågar trotsa den franska imperialismen eller den globala kapitalismen. Förutom invasionen av Libyen är interventionen i Elfenbenskustens valrörelse ett annat exempel på hur långt Frankrike är berett att gå för att säkra sina intressen i det som fransmännen betraktar som sin bakgård. Sedan statskuppen genomfördes har makten i Mali varit delad mellan militären och en interimsregering utsedd av Ecowas. Kort efter statskuppen utropade rebellerna i norr självständighet åt den islamiska staten Azawad. MNLA och de olika islamistiska nätverken regerade området tillsammans. Alliansen sprack i maj 2012 då islamisterna och MNLA började bekämpa varandra. Islamisterna gick segrande ur stridig heterna och Azawad kontrollerades inte längre av de som hyst dess suveränitet som sin vision, utan av tungt beväpnade islamistiska nätverk. Under hela inbördeskriget har MNLA:s ledare fått husera fritt i Frankrike. Det ryktas även om källor inom den maliska säkerhetstjänsten som uppger att MNLA finansierats av Frankrike. När Malis president inte vill ge oljeborrnings rättigheter till franska företag, kan man alltid vända sig till de rebeller som kämpar för självständighet över just det om råde som oljan upptäckts i. I januari 2013 började rebellerna i norr avancera söderut. När de var 50 mil från huvudstaden bönföll Malis interimspresident Diouncounda Traoré Frankrike att intervenera. Det gjorde Frankrike. Tre veckor efter interventionen i Mali återinrättades det förbjudna regementet Röda baskrarna, som var lojalt med den tidigare regeringen, på Frankrikes begäran. Det dröjde några dagar innan stridigheter bröt ut mellan de röda baskrarna och den maliska militären. Genom Frankrikes och flera afrikanska länders intervention i Mali har rebellerna pressats tillbaka till landets norra delar. MNLA har öppet allierat sig med Frankrike och driver nu omkring på landsbygden för att undvika konfrontationer med sina forna islamistiska allierade. Islamister genomför självmordsbombningar och andra attentat i de återtagna städerna. Den maliska militären har inte full kontroll. Regimen insisterar dock på att hålla val under sommaren trots att cirka människor tvingats fly på grund av konflikten. Hårdnande repression mot oppositionella Oppositionsledaren Oumar Mariko kidnappades i sin klinik han driver ett nätverk av sjukvårdskliniker runt om i Mali vars syfte är att ge gratis vård till fattiga människor och fördes iväg till en okänd plats. Reaktionerna från den afrikanska vänstern blev starka. Flera vänsterpartier med väpnad kapacitet skickade skarpa varningar till den maliska regimen. Syd afrikas regering tillsatte en kriskommission för att förhandla om Oumar Mariko. Han släpptes efter två dagar. Sedan statskuppen har repressionen mot landets opposition varit extrem. Oumar Mariko benämns oftast som satan och det är inte ovanligt att regeringspartiernas tidningar kräver offentlig stening av honom och andra personer inom Sadi och den socialistiska rörelsen. Journalister som motsatt sig den regimvänliga pressens berättelse har utsatts för mordförsök. Regimen och dess propagandakanaler vill göra gällande att Oumar Mariko är allierad med islamisterna och de övriga rebellerna. Det är han inte. Så vi har en konflikt grundad i materiella behovsbrister, skapade av kapitalismen och den imperialism som följer i dess spår. Konflikten har i sin tur understötts och till stor del skapats av fransk imperialism i Afrika. I de kommande valen kommer inte alla att ha möjlighet att rösta. Det har dock aldrig varit något som hindrat Malis regeringar från att hålla val. Valet kommer att präglas av enormt valfusk. Det skulle vara fördelaktigt för landets opposition ifall det fanns internationella valobservatörer på plats. Samtidigt har islamister slagit rot i landet och dessa blir man inte av med genom krig. De eviga förlorarna har gång på gång varit Malis folk. Trots att landet är sprängfyllt av rikedomar svälter dess folk. De socialistiska krafterna i landet är starka men kan knappast mäta sig mot en fransk armé såvida de inte har internationellt stöd som förhindrar Frankrike från att agera mot landets opposition. Text: Markus Allard 18 19

11 TEMA Rasism i vardagen En blick, ett avvisande i dörren, en skämtsam kommentar i fikarummet. Varje dag tillåts rasistiska uttryck passera, glida mellan fingrarna. Hur bemöter vi en (o)synlig rasism? I detta tema sätter Mana fingret på olika sätt att förstå och utmana rasismen i vardagen. ILLUSTRATION: MIKAEL HVIDTFELDT CHRISTENSEN [

12 Vad är vardagsrasism, hur förhåller den sig till andra former av rasism och hur bekämpar vi den? Manaredaktionens Andrea Malesevic läser forskaren Philomena Essed som myntade begreppet och diskuterar dessa frågor med antirasistiska aktivister och forskare. Vardagens övergrepp ILLUSTRATION: JOANNA JOHNSON 22 orättvisor som förekommer så ofta att de nästan tas för givna gnagande, irriterande, utmattande, till synes små orättvisor som man till slut börjar förvänta sig. Philomena Essed Det är inget nytt. Jonas Hassen Khemiri skriver ett öppet brev till Beatrice Ask och skildrar sin oupphörliga utsatthet som icke-vit. Han skriver om hur han anstränger sig för att gå så normalt och okriminellt som möjligt i skivaffären, försöker sträcka sig efter cd-skivan på ett sätt som signalerar att han inte ska stjäla den. Han berättar hur det är att leva med en ständigt vit blick på sig, i sig. Han är inte den första eller sista som berättar om hur rasismen genomsyrar hela våra jag, våra tankar och kroppar. Men ofta tycks dessa berättelser hamna i skymundan, vid sidan om andra debatter, och blir inte föremål stora nog i sig för att analysera och diskutera. Jag sitter själv med egna gå normalt -minnen som jag inte tänkt varit märkvärdiga nog att tala högt om, förrän nu. När jag hör andra berätta. Om den rasism som hänt och händer var dag. En twitterstorm följer med det öppna brevet, med hashtagen #Bästa Beatrice, där människor skriver ner sina berättelser om den rasism de erfar i sin vardag och delar dem med varandra. Jag hakar på, skriver om den gång läraren uppmuntrande sa till mig att jag skulle kunna gå för en svensk, om jag fortsatte vara duktig. Hur jag både blev glad, rädd och skamsen. Det är något i det vaga och intimt privata som jag saknat ett språk för, saknat vittnen till. Det blir även en fråga om tilllämpning: hur gör vi motstånd mot en rasism som är diffus, ingjuten i oss själva och våra dagliga rutiner? Det är här jag hittar till Philomena Esseds forskning och begreppet vardagsrasism. Members only normaliserat våld Philomena Essed är socialantropolog och professor i Critical Race Studies på Antioch University i USA. Hon myntade begreppet vardagsrasism, utvecklade en teori kring hur rasismen uttrycks och reproduceras i våra vardagliga praktiker. I boken Understanding everyday racism redogör hon utförligt för sin studie bestående av intervjuer med 55 svarta kvinnor. Genom sina studier synliggör hon de erfarenheter rasi fierade personer gör i sin omedelbara miljö, som ibland även de själva har tagit för givna. När jag läser hennes forskning och hennes respektfulla redovisning av intervjupersonernas historier tänker jag mig vardagsrasismen som ett sakta pysande förtryck, ett lågintensivt bombkrig som blivit till kumulativa trauman. Att det genomsyrar allas våra livsmönster i vardagen: hur vi talar till varandra, vår självbild, drömmar och farhågor. Essed tar upp ett hypotetiskt exempel på vad vardags rasism är och hur det skiljer sig från den mer identifierbara diskrimineringen genom att jämföra uttrycken No blacks allowed och Sorry, members only. I den sistnämnda är maktstrukturen och diskrimineringen dold och svårhanterlig. Därför är det av central vikt att vi analyserar vardagens erfarenheter och skaffar oss begrepp för dem, menar Essed. Hon betonar att rasismen inte bara är enskilda händelser utan en process: Rasismen inskränker sig inte till institutionella miljöer, eftersom våra vardagsliv inte heller gör det. Rasismen är inte bara en uppsättning utfall, utan till sitt väsen en process som upprätthåller ojämlika maktförhållanden. 23

13 Essed manar oss till att utforska denna process i vår vardag för att inte oreflekterat reproducera den. Flera andra antirasistiska forskare och aktivister har velat lyfta fram de rasistiska uttryck som sker i vardagens olika rum. Jag ringer upp Mekonnen Tesfahuney, docent i kulturgeografi på Karlstad universitet, som har inspirerats mycket av Essed i sin forskning. Han tycker att vi bör prata mer om vardagsrasism då han menar att den i någon mening ligger till grund för den strukturella rasismen. Det är vardagsrasismen som bär upp den strukturella rasismen. Det är genom de små rutinmässiga handlingarna som den rasistiska strukturen kan upprätthållas och reproduceras, säger han. Mitt och Mekonnens samtal blir längre än planerat. Det finns så mycket att säga. Likt Essed vill Mekonnen genom vardagsrasismbegreppet bygga en länk av strukturella och individuella perspektiv, föra ihop mikro och makro och utforska relationen mellan dem. Vardagsrasismen handlar om att rasism finns på alla nivåer, på ett personligt plan såväl som socialt och institutionellt. Mekonnen menar att antirasistiska strategier som bara fokuserar på de stora uppseendeväckande företeelserna begränsar vårt synsätt och försvårar vårt agentskap i vardagen. Han tror att den antirasistiska rörelsen skulle vinna mycket mer på att inkludera vardagens kamper och ta dem på allvar. Han beskriver vardags rasismen som en ceremoni av ritualer som måste göras på nytt varje dag för att rasismen ska överleva och gränserna upprätthållas. Vardagsrasism handlar enligt honom just om till synes obetydliga erfarenheterna, att exempelvis komma till en pub och få ett avvisande i dörren med hänvisning till att det är fullt med plats. Mekonnen förklarar vad begreppet innebär för honom personligen: När någon tar sig rätten att fråga, att kommentera mig, ta min tid och min kropp i anspråk på ett självklart sätt. Mekonnen berättar att han själv ständigt är med om detta. Han beskriver en händelse då han äter middag i sällskap med en vit kvinna, och en äldre man kommer fram till dem, vänder sig till kvinnan och säger Du får visa ditt sällskap att i Sverige har vi inte keps när vi äter. Mekonnen kommenterar mannens osynliggörande av honom när han bara vänder sig till den vita kvinnan som ett smärtsamt exempel på vardagsrasism: Som om jag inte fanns, inte existerade. Mekonnen menar att det går att skilja mellan två typer av vardagsrasism: den mer öppna som exemplet ovan, och den mer subtila formen av vardagsrasism som är svårare att sätta fingret på. Det kan vara en blick, en kommentar, ett skämt, en välvillig fråga om härkomst, ovänlighet eller brist på respekt. Det kan ibland vara ett omedvetet maktutövande, och ibland med vänliga avsikter. Även Mekonnen betonar att det ska betraktas som en process, och hur sammankopplad vardagsrasismen är med den strukturella: Det går inte att dra gränser på ett tydligt sätt och säga att där börjar det ena, där slutar det andra. Det är två ansikten av samma process. Jag frågar Mekonnen om vi verkligen behöver lägga till prefixet vardag framför rasism. Han svarar att en språklig precisering behövs för att kritiken inte ska bli för svepande. Han säger att begreppet även möjliggör en kamp underifrån, tydlig och direkt, riktad mot de vardagliga maktstrukturerna och de rutiner som bär upp dem. Ulrika Schmauch, lektor i sociologi på Umeå universitet, skrev sin avhandling om vardagsrasism och dess osynliga realitet, och försvarar också användandet av begreppet. Hon tycker sig ha sett en förändring i det offentliga samtalet de senaste åren. Hon skriver till mig: Ibland nämns som en kritik att begrepp som vardagsrasism tenderar att urvattna begreppet rasism, som man menar bör reserveras för verklig rasism så som folkmord och hatbrott mm. En sådan kritik, menar jag, är inte bara okänslig för att de erfarenheter människor gör i sin vardag är högst verkliga utan också för förståelsen av rasism som mer än en ideologi eller attityd som finns hos relativt få extremister. Förtigandet av missnöjets röster Philomena Essed pekar på forskning som visar att rasismen har kroniskt skadliga effekter på psykisk och fysisk hälsa. Den gör oss alltså sjuka både utanpå och innanför huden. När jag läser hennes texter blir det tydligt hur de yttre maktstrukturerna formar våra inre psykiska strukturer, och hur svårt det är att värja sig från andras blickar. Jag blir nedslagen av hur ofta deras blickar får tolkningsföreträde och den utsattes upplevelse förklaras med att den har missförstått eller är känslig. En inneboende del i vardagsrasismen är just förnekandet av dessa upplevelser av rasism, förringandet av missnöjets röster som Essed uttrycker det. Förringa och förtiga, det är vardagsrasismens väsen. Det kanske är det allra värsta, att smärtan förnekas och kritiska röster förlöjligas. Mekonnen lägger till: Att prata om vardagsrasism är ett sätt att lyfta fram att många fler är delaktiga i upprätthållandet av rasismen, inte bara sverigedemokrater. Vardagsrasism kan även handla om att inte handla, att inte markera när någon överstiger en gräns, att vara tyst. Fokus ligger alltså både på vad som händer och inte händer i mötet mellan människor i vardagliga situationer och relationer, eller i banala uttalanden på tv. Tystnaden och icke-diskussionen legitimerar rasismens existensberättigande. Ett exempel är när statsministern säger en sådan sak som etniska svenskar mitt i livet, detta är ett exempel på vardagsrasism. Många använder sig av detta språkbruk men det blir inte föremål för diskussion. Inkludering under obehagliga former En sen höstkväll samlas ett gäng åhörare på Garaget i Malmö, för att lyssna på Diana Mulinari, professor i genusvetenskap, som ska föreläsa om rasismen i akademin. Diana pratar med värme och kraft, växlar mellan teoretiska analyser och personliga reflektioner. Hon tar upp idéer kring vardagsrasism och förlänger members only -liknelsen. Diana menar att vardagsrasismen också kan handla om att som icke vit inkluderas, fast under obehagliga former och särskilda regleringar. Hon tar upp exemplet med fenomenet mångfaldsperson i organisationer. Det är en managementmetod som går ut på att rekrytera någon med en icke-svensk etnisk bakgrund för att stärka organisationens varumärke och visa upp sin kärlek för mångfald. Kravet på den som är mångfaldsperson blir att representera en hel kategori människor och förmedla något annorlunda och exotiskt. Detta blir priset för att få vara med. Som icke-vit inkluderas man genom former av inkluderande underordning, vi och våra invandrare, säger Diana. Hon tillägger att förväntningarna är höga på den som rekryteras: Vilken besvikelse för organisationen sen om jag inte dansar tango. Denna inkludering kan också ske till priset av att behöva utstå skämt. Ett begrepp som blivit vanligare och ligger nära är hipsterrasism, att använda sig av ironi och satir som ett sätt att maskera rasism. När privilegierade vita människor anser sig stå över de rasistiska processerna brukar fallet oftast vara tvärtom att de är kraftkällan bakom reproduktionen av maktstrukturerna. Motstånd i vardagen Hur kommer vi då åt en rasism som har blivit normaliserad, rutinerad, och ibland omedveten? Diana Mulinari är tydlig och bestämd när hon säger: Acceptera aldrig andras blickar! Ett första steg kan vara att lyfta vardagsrasismen som fråga. Essed skriver att det är viktigt att fokusera och begrunda hur och när vanliga situationer blir rasistiska situationer. Hon menar att vi måste analysera tvetydiga meningar om ras, avslöja det som ligger dolt och alltid i allmänhet ifrågasätta det som anses normalt eller acceptabelt. Ulrika Schmauch berättar att hon i sin avhandling kunde urskilja tre övergripande typer av motstånd mot vardagsrasismen. En handlade om att försöka få rasismen att framstå som oproblematisk, eller som något som inte var rasism. Informanterna talade om att det nog bara var man själv som missförstod, eller att man egentligen skulle vara tacksam över att man överhuvudtaget fick bo i Sverige. Skulden för erfarenheterna lades på en själv, den som utsattes och man kunde på så vis fortsätta tänka på tillvaron som relativt oproblematisk. En annan typ av motstånd handlade om att på olika sätt ta avstånd från Sverige: Antingen genom att man tänkte att man skulle flytta härifrån och börja ett liv där man inte riskerade att bli så utsatt, eller att man poängterade att man minsann inte var svensk. En tredje form av motstånd enligt Schmauch var att mer eller mindre aktivt göra motstånd att säga ifrån när någon sa något rasistiskt eller att åtminstone aktivt anstränga sig för att inte bry sig om den rasism man erfor: Jag tror att ett viktigt sätt att komma åt vardagsrasism är att frånta människor möjligheten att säga, till sig själva och andra, att de var omedvetna om den rasism de reproducerar, säger hon. Mekonnen förklarar att hans bestämda strategi är att säga ifrån, vem fan tror du att du är och visa exempelvis med sin hand tydligt att han inte accepterar rasistiska beteenden. Jag tänker att det är ett aktivt sätt att använda sin kropp som motståndsverktyg, att göra den till någonting mer än bara en arena för andras förtryck. Mekonnen säger att han ibland också kan spegla den rasistiska handlingen, till exempel om någon trycker sin väska hårt mot sig när han kommer in i en butik gör han likadant. Han betonar också vikten av kollektiv kamp och tar upp konkreta exempel med sit-ins, en civil olydnadsaktion som användes framgångsrikt av medborgarrättsrörelsen där människor tillsammans ockuperar en yta i protest. Ifall exempelvis en rasifierad person nekas komma in på en restaurang kan man samla ihop ett gäng och göra en sit-in. Han lägger till att det är viktigt för aktivister att visa att de är beredda att kämpa direkt i sin vardag, i det som finns här och nu, och inte förvänta sig att något stort ska hända uppifrån. Philomena Essed refererar till feministen bell hooks när hon talar om kampen mot vardagsrasismen. hooks har skrivit om vikten av att låta vår gemensamma ilska vägleda oss: bell hooks pekar på ilskans betydelse för att återupprätta en emotionell subjektivitet i en kontext av rasistiskt förtryck, där man hela tiden får lära sig att ilskan är farlig och att det är bättre att försöka anpassa sig till de rådande normerna. Det är dock viktigt att ilskan inte resulterar i konstruktionen av syndabockar utan istället omsätts i ett passionerat arbete för förändring av sakernas ordning. Jag tänker på betydelsen av att ha förstående ögon att vila i, att prata om det personliga som politiskt men också det politiska som personligt. Vi måste upprätta sociala rum där dessa erfarenheter kan delas och diskuteras, där vi härbärgerar varandras smärta och inte ursäktar dem som missförstånd eller känslighet. Men också rum där vi kan formulera strategier för motstånd och handling, och använda vår ilska till gemensam kamp. Tills makten över vardagen är erövrad. Text: Andrea Malesevic, temaredaktör 24 25

14 Var kommer rasistiska föreställningar ifrån? Hur återskapas de generation efter generation? Mana träffade psykologen Sara Mohammadi för att prata om rasifiering. Hon har skrivit sitt examensarbete om hur ungdomar vars plats i den svenska nationella gemenskapen på olika sätt är villkorad förstår sig själva. Skolans rasism känns i hjärtat Jag kände ett ansvar för hur jag betedde mig och hur det skulle återspegla invandrare. När vi träffas är rasifiering något som bränner i mitt medvetande. Diskussionerna om rasprofilerat polisarbete har äntligen nått medierna, men märkliga formuleringar har hörts i debatten. Vi har en migrationsminister som delar upp människor i goda blonda och blåögda och onda landsmän, lurendrejare. Andra ministrar förnekar att människor med mörkare hud och hår skiljs ut av polisen, förnekar våra och våra vänners upplevelser. Jag blir rörd när jag hittar facebookgruppen #inte min minister. Folk har fotat sig själva med ett handskrivet budskap; Inte blond och blåögd, #inte min minister. Det är fint, men sorgligt att vi är så många som känner att vi inte representeras. Vad händer med alla människor som skiljs ut på grund av sin icke-het? Icke-blond, ickeblåögd. Hur upplever unga dessa strukturer? Vi skrattar med men det känns ändå i hjärtat är en studie där Sara Mohammadi djupintervjuar fem gymnasieungdomar. Den handlar om ungdomar som rasifieras i sin vardag i skolan, hur de upp lever detta och ser på sig själva. Sara Mohammadi tog sin psykologexamen i juni Hon häller upp te och skär upp bullarna jag hade med mig. Vi sitter i hennes kök. Så börjar vi intervjun. Sara är 30 år och jobbar som psykolog inom skola och förskola i Rosengård. Hon beskriver det som ett brett arbete. Strukturfrågor, om bland annat diskrimineringsgrunder och arbete med likabehandlingsplaner, blandas med frågor som gruppsammansättning och individfokuserat arbete. På fritiden sitter Sara i Vänsterpartiets partistyrelse. Sara beskriver i sin studie en lättnad när hon hittade till de antirasistiska perspektiven. Jag kände ett ansvar för hur jag betedde mig och hur det skulle återspegla invandrare. Jag var liten, men kände en press att vara duktig och inte stökig. Om jag skötte mig skulle folk inte tro att invandrare var dåliga. När jag tänker efter vet jag inte var jag har fått det ifrån. Explicit är det ingen som har sagt det, men jag har känt det på mig. När jag lärde känna antirasistiska teorier, och började tänka praktiskt, vad det innebär i mitt liv, blev det en befrielse. Aha, det är inte mitt ansvar, eller min systers ansvar, eller min familjs ansvar, säger Sara, och tillägger: Det är inte vårt fel att bilden av invandrare är som den är. Den kan inte vi påverka genom att bete oss bättre. Den måste man bekämpa på andra sätt. Sara pratar i ett flöde av olika, men sammanlänkade, resonemang och förklarar hur hon insåg att hon ändrade sitt sätt att tala när hon mötte vita personer. Jag upptäckte det när jag pratade med en blind kille. Här står jag och försöker uttala korrekt, men han anar ju inte att jag är icke-vit, han känner ju mig som Sara och inget efternamn och jag bryter ju inte. Då fick jag konfronteras med att jag fortfarande tar något slags ansvar för att visa mig duktig. Hon såg samma anpassningsbeteende hos intervjupersonerna i studien, och förklarar vad hon tror att det handlar om. Jag vill dra fördel av att ses som svensk, för att inte drabbas av det som drabbar dåliga invandrare, eller invandrare överhuvudtaget. Omedvetet vill jag ses som svensk. Och när jag vill det, säger Sara med eftertryck, då är ju jag med och förstärker den dikotoma bilden av hur man är som svensk. Man är duktig och artikulerar ordentligt, och som invandrare, ja då är man dålig. Begreppen vi använder för att beskriva oss själva och andra bär på olika laddningar. Det är inte helt lätt att hitta ord som känns bekväma. Det är det från majoritetssamhället avvikande som ofta tycks svårast att hitta ord för. Vi som inte är vita i Sverige, vi är en negation av det vita. Det är som att vi bygger vår identitet på ett icke-vara. De intervjuade har också svårigheter med vad de ska kalla sig. Och de känner ju inte mig, vad som är politiskt korrekt för mig, så det blir ett litet trevande. Och så blir det ja, vi som inte är svenska, ja vi som är blattar. När de hör att jag använder ordet blatte märker de att det är okej. Hur vi väljer att benämna människor säger något om vad vi bygger indelningarna på. I sin studie har Sara valt bort etnicitet, till förmån för ras och rasifiering. Jag vet inte vad etnicitet säger, det följer med en essentiell människosyn. Bara för att man är uppvuxen på en speciell plats, eller tillsammans med människor som är uppväxta på en viss plats, så bär man med sig en kultur. Det är ett för statiskt begrepp som ändå ger sken av att vara flexibelt. Sara pausar någon sekund och fortsätter sedan sin tankegång. Därför fastnade jag vid ras och rasifiering. Då menar jag inte biologisk ras, utan att på bas av utseende göra skillnad mellan människor, att man rasifierar människor. Det innebär dels ett särskiljande av människor, men också sociala hierarkier. SARA MOHAMMADI. Skulle du då säga att man gör ras? Att det är något som spelas, läggs på människor, skapas? Jag tror att ras blir en del av vårt sätt att se på oss själva och andra. Vi förstår oss själva för att vi blir bemötta utifrån det. Men vi är också med och återskapar ras. Samtidigt som vi är med och strider om innebörden av ras. Det psykologiska i det här är hur vår självbild, som jag kallar vår subjektivitet, påverkas. En subjektivitet är relationell, hur vi förstår oss själva i relation till andra. Grunden för vår subjektivitet läggs väldigt tidigt, där olika egenskaper blir bekönade och rasifierade. Sara förklarar hur ras, kön, sexualitet görs både i ett samspel med andra och inom oss själva, då vi både går med på och inte går med på det som tillskrivs oss. Olika egenskaper som är allmänmänskliga blir stämplade som svenska eller ickesvenska. Beroende på hur man bemöts är man olika fri att ta till sig den egenskapen. Om man baserar FOTO: PRIVAT 26 27

15 en stor del av sin subjektivitet på ras eller kön, innebär det att man måste göra en splittring inom sig själv. Eftersom det är allmänmänskliga egenskaper som man antingen tillskrivs eller förbjuds, så måste man trycka undan vissa egenskaper och framhäva andra. Hur tänker du att eleverna förstår sig själva i ett rasifierat landskap? Förståelsen var splittrad och delvis motsägelsefull. Tjejerna i intervjun såg någonstans sig själva som svenskar, men placerade samtidigt sig själva utanför svenskheten. De berättar om svenskar som några andra: Jag känner mig som svensk. Men en svensk skulle kolla snett om jag sa att jag var svensk. Det finns en annan grupp som är så kallade obestridliga svenskar, som har makten att definiera om jag är svensk eller inte. Hos två av tjejerna beskriver Sara hur tydliga problemen med att definiera sig själv blev. Till en början beskrev de sig själva som pakistanier respektive palestinier. När Sara frågade när de känner sig som svenskar sa de Aldrig i Sverige, för här blir vi inte accepterade som svenskar. Om jag skulle säga att jag var svensk skulle folk säga varför visar du inte din riktiga etnicitet. Senare i intervjun beskrev de hur de däremot kände sig som svenskar när de var i Palestina eller Pakistan. Att i början så starkt säga att jag är pakistanier och palestinier är ett sätt att faktiskt inte orka stå emot och definiera sig själv som man känner sig. Man säger det som accepteras. Samtidigt blev det en kamp emot att det skulle ses som dåligt. Det blir en klyvning. Tjejerna kunde inte vara båda samtidigt. De hade väldigt klart för sig vilka egenskaper som tillhörde vad. Vad innebär klyvning? Klyvning handlar om att egenskaper blir bekön ade och rasifierade. Man måste klyva sina egenskaper och hålla fast vid det ena och förneka det andra. Sara beskriver hur en av tjejerna ville motbevisa bilden av dumma invandrare genom att få bra betyg. Hon sågs som mer svensk i skolan för att hon var duktig och engagerad. Delvis gick hon med på att ses som mer svensk för att få bättre betyg. Egentligen kanske hon inte utmanade tanken om blattar som tröga, för när hon var duktig så var hon det som svensk. När någon inte var duktig så var man det som invandrare. Eleverna beskrev även en fysisk klyvning i klassrummet berättar Sara. Det fanns en klyvning i vilka kroppar som umgicks med vilka kroppar. Det bara blir så, sa vissa, medan andra såg det som orättvist, att lärarna bara kollar längst bak, där svenskarna sitter. Vad innebär det att rasismen i skolan, som du skriver i uppsatsen, förnekas både av skol personalen och eleverna själva? Det blir väldigt svårt att prata om erfarenheter, att förstå vad det är som har hänt och varför. Tjejerna uttrycker en frustration över orättvisan. De förväntar sig inte längre att bli trodda. Att bli misstrodd kopplar en av dem uttryckligen till att vara invandrare. De får bära det här, utan att kunna diskutera det. Hon beskriver hur man börjar tvivla på det man har varit med om. Var det rasism eller orättvis diskriminering eller var det inte meningen? Konsekvenserna ser Sara som att ungdomarna förlorar chansen att reflektera över vilka de är och tvingas acceptera andras definitioner. Sara tror att det hade sett annorlunda ut om skolan hade tagit de här upplevelserna på allvar och tagit ett steg ifrån kultur- och etnicitetsperspektivet. Det hade funnits mer spelutrymme för att förstå sig själv och andra. Nu är så mycket uppbyggt kring etnicitet. Alla känner det men ingen säger det. Det är svårt att se hur man kan gå förbi kate goriseringar av ras, och se det allmänmänskliga. Hon ser en möjlig strategi som att åskådliggöra majoritetssamhällets normer och värderingar. Många med vit medelklassbakgrund slipper reflektera över sina normer, de är ofta hegemon iska och osynliga. Man kanske kan börja där. Vilka är de här normerna? Sara beskriver hur vi ofta har internaliserat maktstrukturer, anammat stereotypa beskriv ningar av oss, och bakat in dem i vår egen självbild. Killen i studien beskrev sig själv som blatte, och sa samtidigt att blattar var mer fula i munnen. De ungdomar Sara träffade påverkades av makthierarkin i skolan. Genom bemötande, villkor för att få högre betyg och skämt på rasterna blev det tydligt vilket beteende som sågs som positivt. Sara beskriver det som olika sidor av makt utövande. En aspekt av den sociala rangordningen är att många mår dåligt av att få höra att de är terrorister och så. De tycker inte alls att det är roligt. Men de beskriver att de skrattar med ändå. Det finns ett socialt tryck på att skratta med. Det är en makt utövning, det här ska vara roligt, oavsett om du känner det eller inte. Vad är skolpsykologers roll? Kan man vara en ifråga - sättande kraft eller är man för mycket en del av strukturen? Jag tänker att där finns en stor potential för att kunna göra mycket. Jobbar man långsiktigt kan man lyfta de här frågorna. Det finns mycket lagstiftning, som skollagen och diskrimineringslagen, som är väldigt bra och ställer krav på att man ska ha en levande likabehandlingsplan. Där kan man som psykolog vara med och hålla i diskussionerna och strukturera det arbetet. Men det konkurrerar ju med skolans vardag. Samtidigt är det en grundförutsättning för att barn ska vilja komma till skolan och må bra av att vara där och för att de ska kunna växa som människor. Text: Sandra Behdjou Nu bryter vi blockaden Denna gång inifrån! Snart seglar båten Gazas Ark från hamnen i Gaza City. Israels blockad ska brytas och exporten från Gaza återupptas. Som en del av Freedom Flotilla Coalition arbetar Ship to Gaza med att göra Gazas Ark till verklighet. Nu behöver vi din hjälp! I Gazas hamn finns ett antal fiskebåtar, men inga fartyg som kan gå över Medelhavet. Utom Gazas Ark, ett fartyg som nu är under renovering. Gaza s Ark ska lastas med exportprodukter från Palestina och därefter avsegla mot en hamn i Medelhavet för att leverera sina produkter. Med detta projekt fortsätter Ship to Gaza sitt arbete med att bryta den illegitima och destruktiva blockaden av Gazaremsan. Redan nu är projektet i full gång, och pekar på exportblockadens destruktiva effekter, men ger också hopp om att dagens situation inte ska fortsätta att betraktas som normal, hopp om att havet inte ska vara ännu en mur för det palestinska folket, utan en väg till den omgivande världen. Vad du kan göra: Du kan antingen donera pengar direkt till arbetet med båtens renovering. Du kan också bidra genom att köpa någon av de produkter som finns till försäljning Läs vidare: Shiptogaza.se & Gazaark.org 28 29

16 Afrofobi är ett begrepp som för många är okänt. Sam tidigt visar statistiken att afrofobin genomsyrar majori teten av de hatbrott som begås varje år. Spelar vi färgblinda när vi talar om rasism? Frilansjournalisten Britta Abotsi intervjuar Afrosvenskarnas riks förbund och undersöker hur det är att leva som svart i Sverige idag. skulle aldrig kalla mig svensk inför någon annan. Jag är rädd att folk skulle skratta åt mig, säger Serge Gansou. Vi sitter hemma i soffan och pratar om att vara svart i Sverige idag. Serge Gansou trivs i sitt nya hemland Sve rige. Han säger att han inte själv upplevt någon rasism i Sverige. Däremot talar han om en Jag struktur som bygger på hudfärg och som han inte kan påverka. Du vet, det är mycket lättare att vara vit i Afrika än svart här. Som svart är det svårare att komma in i sammanhang i Sverige. Så är det bara. Jag anar någonstans vad han pratar om. Som vit har jag glidit fram i Västafrika och fått de ena efter de andra privilegierna, tack vare min hudfärg. För ungefär sex år sedan flyttade Serge Gansou till Malmö från Benin för att leva tillsammans med sin fru. Också hon har som vuxen flyttat till Sverige men från Bosnien. Det är en helt annan sak för henne. Hon är vit. Hon kommer in på ett annat sätt och det är lättare för henne att få jobb. Jag måste bevisa mycket mer att jag kan. Till exempel när det gäller jobb. Serge Gansou tycker inte om att det är så, men han finner sig i det. Jag tänker så om våra tre söner med. Det är vissa saker som man får acceptera. Men jag hoppas ändå att folk ska se lite annorlunda på dem än mig. De är ju både vita och svarta. KITIMBWA SABUNI. FOTO: PRIVAT Varför talas det så lite om afrofobi? Generation efter generation av vita och svarta har levt med en maktordning som säger att vit hudfärg står över svart. Från kolonialtiden till idag. Ändå talas det inte mycket om den maktordningen, trots att den fortsätter att påverka det svenska samhället. Afrofobin är utbredd i Sverige. Det vittnar inte bara rapport efter rapport om utan också statistiken. Av de hatbrotten som varje år anmäls i Sverige, är de afrofobiska hatbrotten en av de största enskilda grupperna. Ändå är afrofobi ett begrepp som för många är bra mycket mindre känt än exempelvis islamofobi, antisemitism eller homo fobi. Jag hade ingen aning om att det fanns ett sådant ord, säger Serge Gansou och fortsätter. Men det är bra. Det behövs. Kitimbwa Sabuni på Afrosvenskarnas Riksförbund menar att en anledning till att det förhållandevis talas lite om afrofobin, är att det finns en förnekelse av att raser existerar som konstruktion. Det är väldigt farligt att spela färgblind när man närmar sig rasism. Talar vi inte om ras som en social konstruktion, då går det i slutändan inte heller att tala om rasism. Det är precis som med genus. Det är lika fruktlöst att tala om rasism utan ras som att tala om könsmaktsordning utan kön, säger han och fortsätter. Vi måste se att det är en skiljelinje mellan vita och svarta. Skiljelinjen går mellan vita och svarta eller icke-vita om man talar mer allmänt. Det handlar om vem som premieras respektive diskrimineras genom rasism inte mellan goda människor och rasister. I 23 år har Afrosvenskarnas riksförbund verkat för lika rättigheter för de ca afrosvenskar som lever i Sverige idag. En stor del handlar om att väcka frågan om vithet och vad det innebär. Kitimbwa Sabuni är kritisk till att det i Sverige idag talas alldeles för lite om de privilegier vithet innebär. Ofta fokuseras det på känslor, att svarta ska berätta om sina känslor och mötet med rasismen. Men det handlar inte om empati, att samhället ska förstå och tycka synd om en viss grupp av människor för att de ska behandlas lika och ha samma rättigheter. Det handlar om att det finns en strukturell maktordning och den måste ändras. Det senaste halvårets debatter om pepparkaksgubbar i luciatåg, tårtor med blackface och Wirséns Lilla Hjärtat, menar han är ett steg i rätt riktning. Det handlar om att hela tiden utmana vita privilegier och det är hälsosamt med konflikter där det finns orättvisor, precis som det har blivit i samband med dessa diskussioner. En del menar att de inte är viktiga frågor, men om de inte var viktiga frågor, hade inte människor blivit så upprörda. Men det behövs mer och vi saknar en viss afrosvensk mognad. Vi lever i en dominerande kultur som säger att problemen inte finns, men i de här debatterna blir det synligt att de visst finns. Jag tror att varje sådan här debatt för oss ett steg framåt, säger han. Cecilia Gärding är etnolog och statsvetare. Hon känner inte lika stark optimism. Hon tycker sig se en tillbakagång

17 Jag tycker att jag ser en regression där krafter tydligt inte vill ge upp föreställningsvärlden med en vitmaktordning. Det är röster som säger att de vill ha en liberal syn och att personer ska få säga vad de vill, men vad det handlar om är att bevara en maktordning som bygger på rasism. När man pratar om rasbegreppet, är det viktigt att skilja mellan föreställningen om ras och vad vi vet genom fakta. Vad det handlar om för mig är att rasismen utgår från att det finns raser. Vi vet att det inte är så, att det bara finns en mänsklig ras, men diskriminering sker på grund av de rasföreställningar som finns. Afrosvensk i det nya Sverige För några år sedan tog Cecilia Gärding initiativ till och arbetade med projektet Eleza som var ett skrivprojekt för afrosvenska ungdomar. Tillsammans skrev och pratade de om sina upplevelser av att vara afrosvenskar i Sverige idag. Arbetet resulterade i boken Afrosvensk i det nya Sverige. Nästan alla de ungdomar som deltog i projektet kunde relatera till rasism och diskriminering som de själva hade stött på, konstaterar hon och jämför med sin egen barndom. Hon som själv är afrosvensk fick som liten flicka tidigt rasistiska erfarenheter i skolan. Inte heller då gjorde vuxen världen särskilt mycket. Jag var förvånad och ledsen över att ungdomarna mötte så mycket rasism. Jag trodde att Sverige hade kommit längre och att det inte var så illa som när jag var liten på 80-talet. Det värsta är att skolan och samhället är så handlingsförlamat inför rasismen, säger hon. Resultatet från Eleza-projektet liknar Ombudsmannen mot etnisk diskriminerings studie av situationen för afrosvenska ungdomar. I deras rapport Att färgas av Sverige är bilden den samma. Alla de 33 ungdomar som intervjuats, har själva på ett eller annat sätt upplevt rasism. En stor del handlar om att hela tiden vara på sin vakt. Du vet att rasismen och föreställningarna finns där och du vet inte när och var du kan komma att utsättas, säger Cecilia Gärding. Serge Gansou uttrycker just det. För honom är det viktigt att hans söner ska veta att rasismen finns där för att ha någon form av beredskap. När mina söner är lite äldre kommer jag att berätta för dem att det finns rasism, så att de kan vara förberedda på det den dag de kanske möter det, säger han. Frågor och hudfärg och hår Upplevelserna som ungdomarna i Eleza-pro jektet har, handlar om rasism på många olika plan. Sida efter sida i boken berättar de om hur de blivit ifrågasatta av främmande människor på bussen, hur de redan som förskolebarn inte fått komma hem till klasskompisar och hur de fått frågor om sin hudfärg och sitt hår. Flera av ungdomarna har också fått uppleva att deras erfarenheter av rasism inte tagits på allvar och setts som mobbning eller konflikt mellan två elever istället för rasism. Det är jättefarligt att det är så och det är otroligt viktigt att det arbetas med frågorna i skolan, säger Cecilia Gärding. Jag skulle vilja se en om detta må ni berätta -satsning med fokus på svensk och europeisk slavhandel. När samhället inte agerar och förnekar att rasismen finns där, får det också resultatet att personer som drabbas också förnekar att det finns rasism idag. Ett sådant tecken menar hon är att en del svarta personer skämtar om sina rötter i Afrika och använder N-ordet på skoj. Något hon säger ofta går hem i den vita maktordningen i dagens Sverige. Det är ett sätt att överleva. De tänker att de därigenom tar över N-ordet och därmed äger det. De accepteras och många gillar det. Men egentligen handlar det bara om en acceptans av den vita maktordningen och något som stärker den ytter ligare. För Giwa, som inte vill att hennes fullständiga namn publiceras, är diskussioner om vit makt ordning, pepparkaksgubbar, tårtor eller barn figurer främmande. Hon har inte följt några av debatterna de tre år som hon har bott i Sverige. Jag bodde i Sydafrika några år. Där blev jag mycket utsatt som ugandier. De kunde skrika på en på gatan och inte minst i arbetslivet var det stor diskriminering. Här kan inte rasismen jäm föras med det, säger hon. Hon säger att hon inte ser någon rasism i Sverige, men under samtalets gång berättar hon histo- CECILIA GÄRDING. FOTO: NIKDESIGN ria efter historia som för mig handlar om just rasism. Det är hennes erfarenheter av frågor, ord och hur butiksägare gått efter och bevakat henne i tron att hon skulle stjäla. Men det som har varit allra svårast är att jag så tidigt känt mig nertryckt när jag kom hit. Så snart jag kom till Migrationsverket kände jag det. Det var som de ville få en att känna sig dålig och som om jag inte kunde något. Det handlade om att de hela tiden ifrågasatte mig och min person. Det var något som blev starkare och starkare och jag tror inte jag är ensam om att känna det. Det är inte rasism, men någon känsla av att jag inte är så bra som andra, för att jag är invandrare och migrerat hit. När man får möta det subtila hela tiden, gör det att man tappar tron på att man kan, säger hon. För att arbeta mot den vita maktordningen krävs det att vi ser den och står eniga emot den och den vardagsrasism som finns. Det är Cecilia Gärding och Kitimbwa Sabuni överens om. Debatterna är viktiga. Och jag vet att om några år så kommer vi ha fått rätt. Vi får det när vi utmanar privilegierna, men det tar lite tid, säger Kitimbwa Sabuni. Text: Britta Abotsi Jag var på min vakt. Alltför ofta får en svart person som tillstår obehag höra av den vita personen att hon måste vara överkänslig / paranoid och att hon inte reagerar på något i den befintliga miljön, som ju är trygg och vänlig, utan på något i det förflutna. De vill höra att de vita personerna i den här miljön (de själva) är okej. Det är den svarta personen som är tokig. Toi Dericotte, The Black Notebooks 32 33

18 ILLUSTRATION: JOANNA JOHNSON Fem röster om vardagsrasism Hur upplevs rasismen i vår vardag? Genom att dela med oss av våra erfarenheter kan vi se strukturerna bakom smärtan som blivit normaliserad. I fem olika berättelser om vardagsrasism skildrar Felicia Mulinari, Atham Eli, Louise Buenafe Mistén, Helen Findley och Valerie Kyeyune Backström hur det är att leva med rasismen in på huden. Du är inte som andra blattar, brukar de säga. När jag var yngre och lekte med mina kompisar brukade mina polare härma hur blattar lät, och de få gånger och jag skäms för att erkänna det men det var få jag vågade protestera och höjde rösten lite frågande fick jag alltid höra att det inte var mig de pratade om, det var de andra, de riktiga blattarna, jag var ju inte som de. Genom att jag som blatte var där i deras samtal kunde de fortsätta upprätthålla sin vardagsrasism, min hudfärg legitimerade deras skämt. På så sätt kunde de fortsätta utge sig för att vara de fria upplysta människor som de ville vara. De menade ju bara att vara schyssta, att släppa in mig, försökte jag tänka. Ändå är det just de minnena, och inte minnena av alla gånger folk har skrikit på mig som gör mest ont. Jag kände mig aldrig insläppt. När någon skrek på oss kunde vi alltid gå hem och gråta, tröstas av våra föräldrar och peppas av våra polare. Känna samhörigheten i att vara förtryckt och göra motstånd. Men vad gör man när det ser ut som att man blir inbjuden att vara med? Att vara insläppt i de vitas rum som blatte är aldrig att vara insläppt. När jag förra året bestämde mig för att börja skriva igen och på min skrivarkurs fann mig bland människor som höjde rösten för rätten att säga neger, så sa jag ingenting, jag bara skämdes. Skämdes över att jag inte sa något, och skämdes att jag så gärna ville höra till de som inte lät mig vara med och leka. Om jag skulle ha vågat protestera vet jag ändå hur de hade Inte som andra blattar svarat. Det är ju inte dig vi pratar om. Du är inte som de andra. De där idioterna, muslimerna, gangstrarna, sexisterna. De andra. Jag har hört att jag har rytmen i blodet, att jag är bra på att fläta, att jag skall bli bortgift, att jag är ett troll, att jag är neger, att jag är en jävla blatte, allt på grund av min mörka hud. Men det är när jag hör att jag inte är som de andra som jag mest känner min hudfärg tynga ner kroppen. Hur ska vi skriva personliga texter och göra dem till kollektiv kamp? Hur kan vi undvika att våra ord och berättelser om vardagsrasism blir till självterapi? Jag vet inte. Jag skriver om det här för jag vill ha svar, hjälp och motstrategier. När någon kallar mig jävla neger kan jag skrika tillbaka, slå tillbaka, men jag behöver lära mig av er, hur vi kan agera mot den vardagsrasism där min hudfärg, att jag är blatte, legitimerar rasism mot blattar. Jag vill skrika ut: Jag är visst som de andra, jag är allt det ni hatar. Jag vill be tyst: Vi är inte så, vi är precis lika fucked up som er. Jag vill i alla fall aldrig mer sitta tyst, med skammen som en kedja runt min hals och höra hur leende ansikten spottar på mig, er, oss. Vardagsrasismen är alla de anekdoter av hat och exotisering som vi alla bär med oss. Men vardagsrasismen är också minnet av alla de tystnader, de gånger man blev insläppt i de vitas rum och legitimerade rasismen mot andra, och det är den rasism som för mig har den bittraste eftersmaken. Felicia Mulinari 35

19 På dagis När det inte är uppenbart Semester På basketplanen Det är mitten av december. Jag lämnar min dotter på dagis och ska gå vidare till jobbet precis i närheten. En anställd på dagiset som tydligen är deras busschaufför väntar på mig när jag kommer ut. Han hoppar på mig och attackerar med ord. Han frågar varför jag kom till Sverige och säger att vi lever på hans pengar. Jag säger att jag jobbar och försörjer mig och inte lever på någon. Han kommer närmare och jag känner mig hotad. Jag startar bilen och kör därifrån. Vi blir oroliga för min dotter som ju åker med honom till skogen på utflykt. Hur ska han behandla henne? Jag anmäler händelsen till chefen på dagiset. Hon säger att om vi är rädda för honom så får vi helt enkelt byta dagis. Det visar sig att alla är på hans sida, och ingen litar på vår berättelse. Det känns mycket ledsamt att ingen lyssnar. Atham Eli Kompis! Får jag vara ofin kommer hon från Thailand? Den frågan ställde en helt främmande gubbe till min man när vi stod och väntade på bussen. Den där önskan att få vara ofin hann vi varken godkänna eller avfärda. Frågan som följde handlade om mig, i tredje person, i min närvaro. Fyra enkla ord gjorde mig till en ägodel, en resesouvenir, en slav, en sak en kvinna som vet att svara när hon blir tilltalad. Och endast då. Under bråkdelen av en sekund kände jag mig som ett barn. Jag ser kommentaren som ett angrepp på mig som individ, som svensk, som asiat, som filippinsk och som kvinna. Min man blev kallad för kompis med känslan oss gubbar emellan, av den enkla anledningen att de båda är män och jag antas väl vara som alla andra thailändska köpefruar. Hur obehaglig denna upplevelse än var är det nästan värre när det inte är lika uppenbart. När jag inte kan göra något åt det, när jag inte förstår förrän i efterhand. Eller när det är jag som har gjort bort mig om jag säger till. På biblioteket blir jag ofta tilltalad på engelska för att jag antas vara utbytesstudent vilket jag inte heller inser förrän de pratar svenska med sina andra studiekompisar. En gång hände det på Blekingska Nation i Lund. Han drack öl och presenterade sig med ett lagom käckt Hello, my name is Mats. Jag ignorerade känslan av att det här med engelska blev ju lite konstigt. Han kanske var dansk och osäker på svenska? Han flirtade i alla fall, det var ju uppenbart; hurtiga skämt och komplimanger; självsäkerheten och försöket att dölja brytningen; hur han insisterade att få bjuda mig på en drink och det där sättet som han lutade sig inåt, över mig i något så motsägelsefullt som en överbeskyddande makthandling: Han pissade revir. När jag frågade om han pratade svenska var det som att något i den där självsäkerheten dog. Ansiktsuttrycket bara slocknade. Vi pratade ett par meningar på klockren skånska men han verkade redan längta bort. Tittade inte ens på mig längre. Sen försvann han. Bara så där, utan ett ord. Jag var nog inte lika exotisk och intressant som jag såg ut. De människor jag skriver om får själva stå för sina handlingar. Det är deras fördomar och således deras skam. Däremot vet jag ju inte alltid om jag blivit tagen för en sexig utbytesstudent eller vanlig turist, nyanländ flykting eller importerad fru. Men varje gång något liknande sker oavsett fördomarnas ursprung blir mitt utrymme förminskat. Och samtidigt är det jag som ska be om ursäkt för att min förpacknings marknadsföring inte höll vad den lovade. Ha! Glöm det! Men hur jag än gör hur lite jag än ber om förlåtelse är min handlingsfrihet ändå begränsad tills vidare. Jag kan inte bli fri förrän människor slutar förutsätta att mitt liv är öppet för allmän granskning, diskussion och analys baserat på antagandet att språkkunskaper, sexuell tillgänglighet och motiv till äktenskap beror på mitt hudpigment. Sverige Det är sorgligt att vi inte kommit längre än så här.. Louise Buenafe Mistén Jag klarar inte av att åka på semester. Så många resmål som är uteslutna för mig, så många jag inte ens överväger. Orkar inte sticka ut. Vågar inte åka till Ryssland. Vågar inte åka till Östeuropa för jag har hört att svarta studenter inte kan lämna campus efter att kvällen infallit. När jag var i Ungern skrek folk neger efter mig. Orkar inte det. Jag orkar inte sticka ut. Orkar inte folks granskande blickar, de som genomsöker mig, de som hänger kvar. Vill bara att semestern ska vara att få försvinna i ett hav av människor. Orkar inte sticka ut. Jag åker till Grekland och de enda andra svarta jag ser är gatuförsäljare, tiggare, hemlösa. Vi nickar mot varandra. Det ligger något djupt desillusionerande i att alla som ser ut som en själv är förpassade till samhällets yttersta periferi. Så fort polisen kommer packar de ihop sina saker och rör på sig. Men jag är van. Det är det som är så sorgligt. Denna smärta är inget nytt, bara intensifierad här, under solen. Van vid att se de med min hudfärg som städare, diskare, uppassare. Van att se min hudfärg lysa med sin frånvaro på museer, i tv, i bild, i text. Kontrasterna är bara tydligare här. Varje dag för mig är som semester, som på besök i ett främmande land. Alla frågar var jag kommer ifrån, varför jag ser ut som jag gör, om de får röra mitt hår. Folk tilltalar mig på engelska, frågar var jag kommer ifrån. Jag är ifrån Umeå. Varje dag för mig är som semester, bara det att landet inte är främmande, omgivningen är densamma, allting välbekant; här är jag född. Jag förstår vad som står på skyltar och hur man köar på Ica och messmörets existensberättigande. Det är bara jag som är främmande. Att gå över Skeppsbron när en bil vevar ner rutan och skriker neger till mig. Semester. Bara jag som är främling i landet där jag är född. Det är därför jag hoppas att semestern ska vara just det: en semester, en paus, något annat än ett ständigt bekräftande i anomalin som tydligen är jag. Det stannar oftast vid en önskan. På flygplatsen på väg hem blir jag stoppad. Mitt pass blir granskat länge, medan min vita vän passerar obemärkt förbi. De vrider, vänder, försöker hitta något att anmärka på. De hittar inget. Senare ser jag att alla som hejdas är icke-vita. Men det är inget att hänga läpp för, inget att haka upp sig på. Det kunde ha varit värre. Ingen skrek ju i alla fall neger efter mig. Inte vad jag vet i alla fall. Men jag vet inte heller hur man säger neger på grekiska. Valerie Kyeyune Backström Jag skulle spela en landskamp i basket i Finland med ett u20 swe team! Vi hade fyra som såg utländska ut i laget, tre USA-amerikaner och en turk. Det första vi fick höra när vi kom in i hallen var några från publiken sjunga Monkey funky monkey funky monkey dohodo. Det var bara jag och min turkiska kompis som reagerade lite halvt och tittade upp. Det var ett gäng killar som var några år äldre än oss, verkade vara från Finland. Dom skrattade och pekade finger. Jag blev galet arg men fick lugna ner mig för det var game time. Första perioden blev min kompis av med bollen. Jag sprang efter den, och slog till den andre spelaren. Det blev foul. Det var då det började! Dom buade och skrek rasistiska saker, jag vände mig mot dom och skrek shut up yo! Då kastade några killar bananskal mot mig från läktaren. Det var då det blev problem. Min tränare och hela laget gick loss. Till och med motståndarlagets tränare blev otroligt lack. Vår tränare reste sig upp och röt till, de på bänken ställde sig upp och vände sig mot killarna, en tjej sprang mot dom och skrek nåt i stil med what the fuck are you doin?!. Jag var ju så klart mest arg, och tog upp banan skalet och kastade det från basketplanen. De andra spelarna fick hålla tillbaka mig. Andra laget ställde sig upp och klagade och skrek åt killarna. Killarna blev utslängda ur arenan efter det. Helen Findley 36 37

20 UTRIKES: INTERVJU MED SYRISKA OPPOSITIONSAKTIVISTER Som att ramla från fjärde våningen & överleva Om man ska tro utrikesredaktionerna på de stora dagstidningarna och tv-kanalerna har revolutionen i Syrien fullständigt urartat. Den beskrivs som ett genom ombud utfört stormaktskrig, kännetecknat av sekteristiskt våld och islamistisk extremism. Var hörs rösterna från den civila opposition som var de första att trotsa ett flera decennier långt undantagstillstånd infört av en auktoritär regim? Mana sökte upp några av dessa aktivister i Sverige för att ta del av deras per spektiv på situationen i Syrien idag. Det är långtifrån enkelt att boka in ett intervjutillfälle med Abir och Leila. Den årliga besprutningen av sandmyggor har inte kunnat utföras vilket lett till ett utbrott av parasitsjukdomen leishmaniasis i förorterna till Damaskus. Som många andra exilsyrier skramlar Abir och Leila pengar till mediciner. Mobiltäckningen är helt nere i flera dagar medan regimen granatbeskjuter Abirs familjs kvarter och torterar en av Leilas närmsta vänner till döds. Hon undrar ursäktande om det går att ta intervjun en annan dag. Vi var fyra kompisar som hade planerat vad vi skulle göra när en av oss dog. Vi bestämde att vi skulle gråta i fyra timmar och sedan gå ut, bli berusade och berätta om alla pinsamheter som den personen gjort. Och sedan gå vidare. Så det är det jag försöker göra, säger Leila. Det råder inga tvivel om att den humanitära situationen i Text: Lina Myritz Syrien och i flyktinglägrena utmed gränserna är katastrofal. Mer än döda, tiotusentals gripna och torterade, fem miljoner flyktingar. Men det skriande behovet av humanitär hjälp får alltmer ge vika för skandalösa löpsedlar om rivaliserande sekter och minoriteter i ett tillstånd av explosiv spänning sammanhållna av en auktoritär, men enligt somliga, nödvändig regim. Abir har svårt att känna igen sig i internationella mediers beskrivning av deras kamp. Är det inte sorgligt att tidningsläsare i väst har så lätt att ta till sig berättelser om oss som ett djupt religiöst folk som så fort vi får tillfälle låter oss dras med i sekteriska våldsspiraler? Men omöjligt kan förstå att vi i själva verket kämpar tillsammans för ett liv i frihet och värdighet! Leila, 24-årig humaniorastudent och dissidentbloggare från Damaskus, menar att mediernas bild av situationen som ett inbördeskrig snarare än en revolution, grundar sig i orientalistiska antaganden om ett oföränderligt och omodernt Mellan- östern. Hon menar att dessa är så djupt rotade att även de mest välmenande och progressiva krafter kan bli fördoms fulla och nedlåtande i sin tolkning av vad som sker och hur det oundvikligen slutar. Konventionell historieskrivning målar upp en bild av ett Syrien vars nationsgränser dragits av de europeiska stormakterna Frankrike och Storbritannien utan respekt för samhällens utbredning eller befolkningars självbild. Resultatet är en region där föreställningar om religiös och etnisk samhörighet överskrider porösa nationsgränser, ständigt hotande länders suveränitet och regimers maktposition. På klassiskt söndra och härska-vis gynnade administratörerna för det franska mandatet i Syrien den alawitiska minoriteten vid exempelvis rekrytering till militären, vilket lagt grunden till denna shiitiska sekts senare överrepresentation i det regerande Baathpartiet. Oavsett om man anser att dagens situation är en direkt konsekvens av ett kolonialt arv eller några slags underligg ande lojaliteter som föregår nationalstaten tycks det svårt att se bortom dessa och ta gatornas slagord om enighet och frihet på allvar. Även om hon medger att ett historiskt perspektiv är viktigt för att förstå såväl regimens retorik som maktstrukturer i landet, efterlyser Abir, 27-årig civilingenjör från Tartous och före detta passiv medlem i Baathpartiet, en mer komplex och flexibel syn på samtiden och hur befolkningen valt att förhålla sig till denna historia. Jag vägrar prata om Syrien i termer av sekter. Det går inte att generalisera på det sättet. De flesta jag jobbade med i början var alawiter. Många alawitiska familjer har en medlem i fängelse. Samtidigt som många sunnimuslimer är allierade med regimen. Det handlar om en kamp för alla syrier. Kurders prioritet just nu är till exempel inte självständighet. Frihet och självständighet? Evar, 33-årig tandläkare från Ras El- Ain i norra Syrien, håller inte med. Han gav sig hän åt revolutionen som kurd och syrier, övertygad om att ett demokratiskt fritt Syrien skulle innebära att kurders nationella rättigheter togs tillvara, men me n- ar samtidigt att han representerar en försvinnande liten minoritet. Revolutionens utveckling har gjort att alltfler helt enkelt tappat tilliten. Jag skulle tippa på att 95 procent av kurderna numera ser ett självständigt syriskt Kurdistan som första prioritet, säger Evar. En betydande andel av de två miljoner kurder som lever i Syrien saknar nationalitet efter att de 1962 klassificerats som antingen statslösa eller främlingar i en folkräkning avsedd att kväsa antydningar till revolt genom ökad statlig kontroll. Ett decennium senare infördes omfattande landreformer för att bilda ett arabiskt bälte av byar för att skilja turkiska och syriska kurder åt. Trots detta samt en mängd kulturella förbud såsom mot undervisning eller distribution av litteratur på modersmålet kurmanji, har en tydlig kurdisk identitet vuxit fram sedan 1970-talet. Evar menar att detta har accelererats de senaste åren. Våren 2004 utbröt det som av somliga kallas en syrisk kurdisk intifada. En fotbollsmatch skulle spelas i al-qamishli mellan hemmalaget och ett lag från den arabiska byn Deir el-zour. Före matchen drev den arabiska klacken runt i bussar med plakat föreställande Saddam Hussein vilket ledde till handgemäng mellan supportrarna. Plakaten togs med in på arenan där häcklandet övergick i slagsmål och syrisk polis på plats sköt rakt in i folkmassan och dödade tio kurder, varav flera barn. Rykten om en massaker spred sig i kurdiska kretsar och efter flera år av hård repression mot demonstrationer gav sig kurder ut på gatorna och protesterade. Statliga byggnader och fordon sattes i brand och statyer demolerades. Detta var första gången på decennier som kurdisk-syriska grupper, vanligtvis splittrade i ett femtontal olika partier, mobiliserades till massprotester tillsammans och, trots ett femtiotal döda och uppemot 2000 gripna, betydde al-qamishli en ny synlighet och, enligt Evar, en tydligare målbild om ett självständigt västra Kurdistan. Revolutionen har förändrat vad folk drömmer om. Efter oppositionens oförståelse inför det problematiska i att envisas med att kalla landet för Syriska Arabiska Republiken har andelen kurder som kämpar med dem krympt än mer. Jag ser inte längre kurdernas plats i det nya Syrien efter Assad. För ingen lyssnar, säger han. Detta betyder inte att de kurdiska samhällena ställer sig bakom regimen. Efter att i decennier lovat att ta tag i frågan kring de statslösa kurderna har regimen börjat infria en del löften, men utan avsedd effekt. Många som klassats som främlingar utnyttjade den nya möjligheten att erhålla syriskt medborgarskap men statslösa inkluderades inte och Evar menar att det tolkades som alltför lite, alltför sent. Han berättar hur reformerna sattes i verket på en onsdag för att följas av den hittills största demonstrationen i kurdiska områden fredagen därpå. Efter att de nationella styrkorna lämnat stora områden har de två största kurdiska partierna PKK, Kurdistans Arbetarparti, och PYD, Demokratiska Enhetspartiet, som tillsammans utgör Västra Kurdistans parlament och tidigare stått nära regimen, tagit över makten. Evar berättar hur de nu aktivt motarbetar regimkritiska demonstrationer. För en månad sedan sköt de folk i Amouda och fem sex personer skadades. Deras argument är att om du tänker demonstrera så kommer Fria Syriska Armén att använda det som en ursäkt för att komma och befria staden från PKK. Det blev lite uppståndelse, några skrev plakat mot våldet men det lugnade sig snabbt. Situationen förändras hela tiden så snabbt. Lager av motstånd Att dessa föränderliga allianser och prioriteringar förvirrar utomstående är ingenting som förvånar Leila och Abir. Det de vänder sig emot är att de, oavsett vad de själva säger, får se sin vrede och sitt hopp filtrerat genom västvärldens förförståelse av situationen såsom den utmålas i massmedierna. De blir ofta inbjudna att delta i internationella konferenser om Syrien 38 39