Piger, drängar och arbetarongar. - en släkthistoria från Trollhättan, Västgötaslätterna. Kaj Andersson

Transkript

1 Piger, drängar och arbetarongar - en släkthistoria från Trollhättan, Västgötaslätterna och resten av Sverige Kaj Andersson

2 Varför skulle jag vara intresserad av detta? Släktforskning påstås vara adelns och överklassensnödvändiga redskap för att behålla sin värdighetoch makt, att låta de redan döda fortsätta spela en roll för att makten ska bestå. För mej är det tvärtom - genom att förmedla de vanliga, ofta förtryckta, människornas öden växer insikten om att människovärdet hela tiden måste erövras. Livet är en balansakt på slak lina, det tål inte särskilt många felsteg eller olyckor för att man ska störta sina efterlevande ner i en ny klättring. Mina döda anfäder ger revoltlust och vilja att förändra, inte att bevara. Föräldrar som förlorar fler än hälften av sina barn i sjukdomar, barnen som i 6-7 årsåldern förlorar sina föräldrar, allt sådant finns i den här släkthistorien. Då blir man övertygad om att så ska vi aldrig ha det igen. Släktforskning är för mej inte en namninsamling med födslar, vigslar, nya födslar och dödslar. Det är, eller har blivit, ett sätt att beskriva mitt eget folks historia. Med eget folk menar jag alla de pigor och drängar, bönder, hustrur, arbetare och andra som bidragit med de gener jag själv har fått. Därför har släktforskningen präglats av nyfikenhet, glädje och lust att skapa. Eva, min hustru, har några gånger sagt att jag borde ägna mej åt dom som lever istället för dom som är döda. Hon har givetvis helt rätt, det är de levande som har betydelse - och dom ännu inte födda. Den här boken har jag skrivit för de levande och deras efterkommande som ännu inte finns. Att jag började släktforska beror på ett sorgearbete. Mina föräldrar dog inom en tvåårsperiod i början av 2000-talet. Jag har alltid hyllat nuet, det som är, och var inte alls beredd på att jag skulle bli en del av den äldsta generationen, den som bär på den levande kunskapen bakåt i tiden. Att det hade betydelse upptäckte jag först när jag saknade kontakten bakåt, den hade varit så självklar. Det var många frågor som aldrig blev ställda, och många minnen som aldrig blev berättade. Nu har jag fått reda på vem många av dem var, personerna innan jag själv fanns. Det hade varit roligt att berätta för mina föräldrar om saker de inte visste, förhållanden som fanns dokumenterade men som var för svårfångade för dem. Desto större glädje känner jag i att kunna förmedla lite kunskap om det som varit till mina barn, syskon och släktingar. Den här boken har tagit fem år att slutföra. Det har blivit många nätter, och massor av tid framför datorn. Vilken genre är det jag har arbetat med? Det är inte en vetenskaplig avhandling om släkten, eller en skönlitterär skapelse. Man skulle kunna kalla det för en släkthistorisk populärskrift. Nästan allt material utgår från släktforskning, men jag har valt att utelämna de allra flesta referenser, och dessutom hottat upp berättelsen med lite spekulationer om vad som kan ha hänt eller vad som har varit drivkrafter. Alla väsentliga uppgifter är emellertid belagda. Det finns inga påhittade släktband eller fejkade persondata. Det som kan vara fantasi gäller möten mellan människor och motiv för en dokumenterad händelse. Släktforskningen har jag skött hemifrån via databaser på nätet, e-post eller köpt material via nätet. Under arbetet med boken har jag besökt Landsarkivet i Göteborg vid tre tillfällen. Som med alla utdragna processer har intensiteten varierat - sommartid har arbetet legat nere, höst och vinter har det varit mer intensivt. Berättelsen spänner över nästan 300 år och lite drygt tusen namngivna släktingar. Varför skulle jag vara intresserad av detta? Genom forskandet och skrivandet har jag fått en bild av släktens mödor genom seklerna. Genom att ta del av mina sedan länge döda och nästan helt glömda fäders och mödrars liv har jag fått en bild av hur det har varit. Det har hjälpt mej till en förståelse av hur vårt svenska samhälle har sett ut, och hur det har utvecklats. Läser man källorna noga, kryddar med fantasi och kompletterar med historiska fakta, så inser man vad som bär vidare framåt, vilka samband som råder och varför samhällsutvecklingen har tagit de riktningar den gjort

3 under de senaste 300 åren. Jag har försökt strukturera materialet geografiskt och tidsmässigt. Om man inte har historiskt kända släktingar, är det svårt att komma längre tillbaka i tiden än 1600-talet, och redan där börjar de belagda källorna och prästernas anteckningar bli fragmentariska och ostrukturerade. Genom att jag i stort sett begränsat källstudierna till material som funnits publicerat på nätet, har jag inte heller studerat bouppteckningar eller andra domstolshandlingar mer än undantagsvis. I bokens första tredjedel finns tiden fram till tidigt 1800-tal. I dess andra del finns material som omfattar fram till sent 1800-tal, och avslutningsvisfinns några kapitel som handlar om 1900-tal. Här har jag fått överge alla kyrkböcker, de finns ännu inte publicerade på nätet. Eftersom jag har en egen erfarenhet av halva detta sekel, har jag kunna ersätta mycket av sådant källmaterial med egna upplevelser och andras berättelser. Var finns släktens ursprung? Inom den tidsram som den här studien omspänner, så finns anorna i sex olika landskap: Bohuslän, Dalsland, Dalarna, Småland, Östergötland och Västergötland. Jag har inte kunna hitta någon enda invandrare och bara mycket få utvandrare. Det verkar som mina släktingar har velat hålla sig till det kärnsvenska (och norska) territoriet. Det hade varit lite roligare men samtidigt mycket svårare att - som i Eva s fall - kunna hitta skotska anor, och behöva göra en släktforskarresa till Banff i Skottland med ett besök på St Mary s Cemetary som vi gjorde i januari Iställer har jag rest till Tengene, Trökörna och besökt Fridhems kyrkogård i Hyringa socken. Det är resor som för många släktingar till utvandrande svenskar måste vara mycket exotiska - att besöka torp som Skogsmaden i Tengene eller Eneryd i Hyringa. Rävlanda i september 2012 Kaj Andersson

4 Min familj 1 år. När Håkan och Elsa var skolmogna, så var också Egnahemsskolan alldeles nybyggd, och de gick båda där, i den folkskola som bara var 6-årig. Efter de obligatoriska skolåren kunde man gå ytterligare ett år i fortsättningsskola, vilket de också gjorde. Det finns en hel del att berätta om paret Håkan och Elsa, men innan dess lite mer om deras bakgrund. Håkan Andersson och Elsa (f. Nyberg) är mina föräldrar. Min far var första generationen trollhättebo, och min mor var en invandrande flicka på knappt tre år. Nu var det inte så långt hon reste, bara från Vänersborg. Varför kom de till Trollhättan? Svaret är vattenkraft. Trollhättefallen hade redan flera hundra år utnyttjats för sågverk och kvarnar, men fallen var otillgängliga och utnyttjades bara marginellt. I slutet av 1800-talet blir elektriciteten en mer etablerad företeelse. Statliga Vattenfallsstyrelsen beslöt starta arbetet med Trollhätte kanals ombyggnad och det stora kraftverksbygget Olidan. Byn som något hundratal år tidigare kallats för Stranna började expandera. Området runt fallen förvandlades till en gigantisk byggarbetsplats. Mina farföräldrar Karl Andersson och Matilda (f. Bernhardsdotter) flyttade till Trollhättan från Väne Åsaka Familjen Nyberg flyttade till Trollhättan från Vänersborg 11 år senare. Det skiljde ett drygt år mellan Håkan och Elsa i ålder, men de bör ha träffats redan i folkskoleåldern. Trollhättan var inte så stort på den tiden, municipalsamhället fick stadsrättigher år 1916, när min far var Håkan Andersson ( ) Håkan föddes den 15 januari 1915 i Trollhättan, på Egnahemsområdet inte så långt från Hjulkvarnelund, där familjen bott sedan Han var yngsta son till Karl och Matilda Andersson med tre äldre systrar, Linnea, Olga och Edit. Karl var född 1883 på gården Valla i Trökörna socken, Skaraborg, Matilda var född samma år på torpet Hedåker i grannsocknen Hyringa. I början av 1900-talet flyttade Karls familj från Grynkelstorp i Trökörna till Höga Persgården i Väne Åsaka, och det unga paret Karl och Matilda följde med. Men tiden i Åsaka blev inte långvarig - i Trollhättan ropades det på arbetskraft. Karl och Matilda flyttade in till stan. Från Höga Persgården till det nya hemmet var det bara cirka 10 km. I skolan tillhörde nog inte Håkan de mest motiverade eleverna. Ett år fick han gå om. Min far har berättat hade att han hade betydande problem med åtminstone en av de manliga lärarna. På den tiden talet var aga ett tillåtet och ofta använt hjälpmedel i undervisningen. Det lär för övrigt ha varit så att Håkan vid ett tillfälle när han var nära att få stryk hotade läraren tillbaka Slå du, så ska jag också slå!. Just den gången klarade han sig. I mitten av 1920-talet bodde familjen på Ekholmsgatan 22 i Egnahem. Huset hade Karl byggt själv tillsammans med en kamrat som dog ung. Detta finns beskrivet mer utförligt i kapitlet om Karl och Matilda. Vår far gick hela sin skoltid i Egnahemsskolan, och i de senare klasserna var det en ganska butter ung man som poserar på klassbilden. Hans relation till läraren på bilden var inte den bästa, enligt Håkans egen utsago. Som yngst i familjen fick han nog ett stort utrymme för umgänge med skolkompisarna. Han har berättat om ungdomstiden på Egnahem, mycket av tillvaron

5 kretsade kring trakterna runt Hjulkvarnelund och Folkets Park. Parken anlades av Trollhättans idrottsförening på 1920-talet, och fortfarande finns en ursprunglig biljettkassa och en friluftsteater kvar från den tiden. Ekholmsgatan ligger bara några hundra meter från folkparken, och säkert fanns Håkan och hans kompisar vid eller i parken många gånger. Håkan fick smeknamnet Krullen i vänkretsen, med tanke på hans fantas- Håkan Harald Artur Andersson ( ) tiska hårsvall ett mycket naturligt namn. Den näraliggande Göta älv var givetvis också en fantastisk tillgång för en yngling. Håkan förde den tillgången vidare, och vi har tillsammans fiskat både abborre, gädda och lagt ut långrev efter ål tillsammans. För vår familj var sommarsöndagarna nere vid älven eller i Stallbackaåns omgivningar vanliga inslag. Efter skolåren var det arbete som gällde. Håkan har inte berättat så mycket om sina första jobb, men under en kort period var han anställd vid slakteriet i Trollhättan. Jag minns en diskussion hemma vid köksbordet, där han tyckte att jag borde utbilda mej till veterinär istället för ingenjör. Kanske var det upplevelser på slakthuset som fick honom att föreslå det? Men i det fallet var jag bestämd, min hjälte och storebror Kjell hade ju börjat läsa på en preparandkurs till teknis! Håkans värnpliktstid vet jag inte mycket om. Han själv förbigick den episoden med tystnad. En del av tiden tillbringade han på 7:e komp. K1 i Stockholm. Om 7 komp. hade samma roll då som när jag själv gjorde lumpen, så var min far malaj. Det var fortfarande fred, och när kriget senare bröt ut var han redan anställd på Nohab, som säkert betraktades som en känslig industri. Vad jag vet blev han aldrig inkallad under kriget. Elsa Andersson f. Nyberg ( ) Elsa Nyberg föddes 1916 i Vänersborg. Hennes far Oskar Nyberg var anställd som statkarl på Försörjningsinrättningen vid Lilla Torpa. Familjen flyttade till Trollhättan i april 1919, Oskar skulle börja på nytt arbete vid Stavregårdens ålderdomshem i maj samma år. Familjen bosatte sig i en tjänstebostad i anslutning till ålderdomshemmet ett litet vackert hus som fortfarande stod kvar på 1960-talet. Elsa gick även hon i Egnahemskolan, samma skola som Håkan. Många av de vuxna vänner hon omgav sig med i syjuntan Greta, Anna-Lisa m.fl. var skolkamrater från de sju åren i folk- och fortsättningsskolan. En annan av hennes klasskamrater var riksdagsmannen och den lokalt starke socialdemokraten Hilding Johansson. Familjen bodde kvar vid Stavregården tills min mormor Hildur avled i juni Den 16-åriga Elsa flyttade tillfälligt till sin moster, Ester Pettersson på Hagemaden i Tengene, där hon stannade ett antal månader. Vid ett tillfälle kom hennes far och hälsar Elsa Linnea Andersson f. Nyberg ( ) på, och berättade att han planerar att gifta sig med en ny kvinna, Elly. I korthet går samtalet ut på att det inte fanns plats för Elsa i hans nya liv. Familjesplittringen som följde på Hildurs död var en bitter upplevelse för min mor. Den upplevelsen levde Elsa med hela sitt liv. Långt senare har hon berättat att Oskar hade träffat Elly redan innan Hildur dog.

6 Sammanhållningen mellan Elsa och hennes moster Ester var stark. I min barndom gjorde vi många besök hos Ester och Johan i Skogen, och en sommar i slutet på 1950-talet tillbringade jag en dryg vecka hos dem på egen hand, i samband med en semesterresa som mina föräldrar gjorde. Den värme som de visade mej då, var helt säkert ett resultat av deras starka band. Efter tiden i Tengene flyttade Elsa till en kusin Sonja Nyberg som bodde i Mölndal. Elsa började arbeta på Krokslätts fabriker, men insjuknade med ryggsmärtor och blev sängliggande. De unga kvinnorna kunde inte betala hyran utan fick ta hjälp av socialen i Mölndal. Eftersom Elsa inte var myndig och inte skriven i Mölndal, skickade kommunen en räkning till Oskar, som fick stå för Elsas andel av hyran. Han åkte omgående ner till Mölndal för att hämta hem sin dotter. Sonja och Elsa gjorde emellertid gemensam sak, och Oskar fick åka hem ensam. Om detta har Sonja berättat när Kjell och jag besökte henne på hennes 93-årsdag i november Sonjas historia och hennes relation till släkten Nyberg är en alldeles fantastisk berättelse, som jag återkommer till längre fram. Elsa hamnade på sjukhus i Lidköping där man konstaterade tbc i ryggraden. Hon opererades och fördes till Apelvikens sanatorium utanför Varberg där hon placerades i en gipsvagga under nästan ett helt år. Under operationen tog man bort en infekterad del av en ryggkota. Jag minns väl den grop i ryggen som blev resultatet av operationen. Men Elsa blev fullt frisk, utan några kvarstående komplikationer. Tbc var en folksjukdom under slutet av och början av 1900-talet. Elsas faster Märta dog 1917 i tbc, endast 16 år gammal. Elsa tillsammans med sin moster Ester Pettersson, vid farstubron till torpet där Ester och Johan levde. Av Elsas släktingar har förutom Hildur, hennes mor, Ester och Sonja spelat en helt avgörande roll. Inom loppet av några få år dog Elsas mor Hildur, förskjöts hon av sin far, och drabbades av tbc, ännu på talet en många gånger dödlig sjukdom. Genom Esters och Sonjas stöd fick hon tröst. Familjen Andersson på Staafsgatan 3 Håkan och Elsa träffades under andra halvan av 1930-talet. Under den perioden hade Håkan också börjat idrotta i stor skala friidrott, fotboll och bandy var grenar som han deltog i, även om det blev lagidrotterna som han ägnade mest intresse. Elsa hade svårt för hans idrottsliga bravader, eller snarare det som blev bravader utanför planen. Om dom vann skulle det firas, och förlorade dom skulle det tröstsupas. Det var för mycket alkohol inblandat i det där! var hennes bestämda uppfattning. För Håkans del gav säkert idrotten en hel del utbyte förutom festerna, men det gav honom också en dålig rygg och ett trasigt knä. Under min uppväxt hade Håkan en spännande korsett, som bestod av tunna träpinnar invävda i en smärtingväv. Med jämna mellanrum åkte korsetten på. På äldre dagar fick han problem med knäet igen, och närmare 80 år fyllda fick han en ny knäled av titan inopererad i höger ben. Håkan och Elsa gifte sig den 11 maj Paret bosatte sig på Tomteliden i Egnahem i Trollhättan, bara något hundratal meter från Håkans barndomshem på Ekholmsgatan. Jag vet inte så mycket om krigsåren och hur min

7 familj hade det. Närheten till Håkans föräldrahem skapade säkert ett nära umgänge med farfar Karl och Håkans syster Linnéa. Ekonomin var väl som för arbetarfamiljer i allmänhet man klarade sig, men ingen lyx. Gunnel föddes 1941, och två år senare föddes Kjell. Egentligen skulle de skriva sina bidrag här, för talet har de båda minnen från. Jag har bara fått en del detaljer återgivna, och läst mej till annat. En sådan viktig händelse var Metallstrejken Håkan arbetade på Nohab som svarvare när strejken bröt ut. Under hela kriget hade metallarbetarna haft lönesstopp, och vid krigsslutet ansågs att det nu var dags att höja lönerna. Socialdemokraterna var tveksamma, kommunisterna agiterade för strejk, och resultatet blev en medlemsomröstning för eller emot en strejk. Strejklinjen vann, och även på Nohab lade arbetarna ner jobbet. Det blev en långvarig konflikt, och strejkkassorna började sina. De strejkande Nohabarbetarna behövde andra utkomster, och ett sätt blev att starta skogsarbete. Håkan ingick i en sådan kontingent av metallarbetare som fick dra till skogs, de högg skog i Dalsland. Det var ingen lätt tid för Elsa, ensam hemma med två små barn. Strejken tärde väl också på tvåbarnsfamiljens redan knappa ekonomi. Elsa har berättat att hon under kriget var tidningsbud och delade ut en tidning. Kusinerna Elsa (t.v.) och Sonja under ett besök på Järntorget i Göteborg. Sonja identifierade sig ca 75 år senare genom att hon kände igen sin hemmasydda dräkt! Det var Arbetartidningen, som gavs ut av kommunistpartiet. Den var belagd med transportförbud under kriget, men det fanns i Trollhättan en mycket omtyckt En kontingent av strejkande metallarbetare någonstans i de dalsländska skogarna under metallstrejken Håkan är 5:e man från vänster.

8 ombudsman för kommunisterna, Östen Johansson från Jonsered. Det var Östen som organiserade transporterna av tidningen från Göteborg. Egentligen var det mycket enkelt. En resväska ställdes på Karlstadståget, som hämtades av Östen på stationen i Trollhättan, sen vidare ut till tidningsbuden. På 1980-talet lärde jag känna Östen och han har berättat för mej om sin tid som ombudsman i Trollhättan. Förmodligen hade Elsa inte en aning om att hon kunde åka i fängelse för sitt uppdrag som tidningsbud. Strejken avbröts utan några stora framgångar, men lönestoppet upphörde. Den förhärskande historieskrivningen var att strejken inte lönade sig. Bitterheten bland många metallarbetare var stor. Strejken blev en politisk vattendelare mellan socialdemokrater och kommunister. Det skulle senare visa sig, att striden inom arbetarrörelsen skulle fortsätta ännu en bit in på 1950-talet innan socialdemokraterna slutligt tog kontroll över den fackliga rörelsen. Och fortfarande in på 1960-talet förekom det fraktionsstrider. Bland annat på Svenska Flygmotor AB, där Håkan arbetade vid den tiden och där han hade lyckats bereda mej plats på deras industriskola som 15-åring. Tvåbarnsfamiljen Andersson bodde fortfarande kvar på Tomteliden när jag föddes På våren 1950 beslöt Håkan och Elsa att bygga eget hus. De köpte en avstyckad tomt i Stavrelund, Falken 7B, och bygget startade. Håkan gjorde mycket av jobbet själv, och Karl hjälpte till. När han avlider på hösten 1950 var det någon av Håkans systrar som ansåg att Karl deltog för mycket i bygget, och att det var det som knäckte honom. Även några andra hantverkare anlitades, bland andra en murare som hette Carlgren. Ännu på talet kunde man höra Håkan muttra över den snåle muraren som blandade så magert putsbruk att det rasade av källarväggarna. Lånen på nybygget var kr, en summa som mina föräldrar amorterade på under nästan 30 år. Som en jämförelse kan nämnas att Håkans årslön i början av 1960-talet var knappt kronor före skatt. Femtiotalet blir det begynnande välståndets tid i Sverige. Reformernas gyllene tid med ATP-valet, längre semestrar och högre löner. Den svenska industrin gick på högvarv och exporten till det krigsdrabbade Europa slog ständigt nya rekord. Industristaden Trollhättan expanderade, bostadsbyggandet var rekordartat och de nya industrierna Flygmotor och SAAB ropade efter arbetskraft. I familjens nybyggda hus hyrde Håkan och Elsa ut rum till ensamstående män, som anlände Håkan vid karusellsvarven på Volvo Flygmotor, någon gång runt decennieskiftet till Trollhättan för att arbeta. Håkan som tidigare inte uppskattat teoretiska färdigheter fick nu signaler om att han borde studera för att kunna ta förmansuppdrag. Håkan tog Hermodskurser. Han slet med sina kursbrev, men fick väl egentligen aldrig någon ordning på teorin. Förman blev han inte, istället blev han förbannad och sade upp sig i vredesmod en vinter 1957 eller -58. Stoltheten hade han kvar, och bygga hus kunde han, så nu sökte han byggjobb. Men det var inte så väl bevänt med dem under vintern. Rättare sagt - det rådde byggarbetslöshet vintertid. Det blev snösvängen vid järnvägen och andra liknande påhugg istället. Visst klarade vi oss ekonomiskt, det värsta var nog att Håkan blev lite knäckt av påminnelsen om sitt eget beroende av omvärlden. Efter några månader var han tillbaka på

9 Flygmotor, och efter några år som karusellsvarvare blev han inställare. Det var det finaste man kunde bli utan att vara förman, och innebar att man satte upp de nya serierna och ställde in maskinerna innan ackordsarbetena började köras. I den rollen var han kvar fram till sin pensionering Familjens ekonomi förbättrades under 1960-talet, men fortfarande hyrdes rum ut till ensamstående arbetare och Elsa jobbade extra som städerska till bättre ställda hushåll eller tandläkarpraktiker. Med barn hemma var det svårt att arbeta heltid för henne. Håkan var karusellsvarvare på Flygmotor, och tidvis arbetade han tvåskift. I mitten av 1960-talet börjar Elsa arbeta som biträde på natten inom långvården i Trollhättan, för att bara några år senare gå upp till heltid. På 1960-talet flyttade först Gunnel ut och bildade familj. Några år senare var det Kjells tur. Från var jag enda kvarvarande barnet på Staafsgatan 3, även om helgbesöken från syskonen var många. Under min gymnasietid i slutet av 1960-talet fick jag genom Elsa anställning som vårdbiträde på helger för att dryga ut en knaggliga studieekonomi. Det var ovanligt med manliga vårdbiträden, och väckte viss uppmärksamhet i långvården.det blev många badningar på Dannebackens vårdhem, innan alla bra lyftredskap hade gjort entré. Många tunga och sneda lyft tröttade ryggen även på en oförstörd ynglingarygg. Nedfällbara badkarssidor var det enda som underlättade arbetet. Det var en mycket stolt mor som emellanåt träffade sin yngste son klädd i biträdesrock på en långvårdsavdelning! Hösten 1969 flyttade jag själv till Göteborg efter ingenjörsexamen, och studerade företagsekonomi en termin innan jag i mars 1970 började på mitt första riktiga arbete som försäljningsingenjör på Asea- Skandia. Håkan och Elsa gick in i den levnadsfas där barnafostran kan riktas helt och hållet på barnbarnen. Håkan som ung arbetare på Fosfaten i Trollhättan. Han står som nr 2 från höger i tredje raden. Bilden är tagen i mitten av 1930-talet. Man får onekligen associationer till en fängelsemiljö, med direktören i slips tv och pliten med läderbälte th.

10 Som pensionärer hade Håkan och Elsa ett mycket aktivt liv. Tillsammans med Gunnel och hennes familj reste de mycket bröderna Kjell och Kaj bodde på annan ort och besöken i den forna hemstaden blev alltför glesa, åtminstone för min egen del. Håkan och Elsa fick nästan 20 år tillsammans som pensionärer, den allra största delen som mycket aktiva sådana. Jag hade aldrig kunnat få bättre föräldrar, mer kärleksfulla, förlåtande och omtänksamma än dem jag hade. När det begav sig var jag väldigt mycket pappas pojke. I efterskenet av min uppväxt, så är det nog Elsa som visat sig vara den starkare av de två. Men båda har gett mej en mycket lycklig uppväxt. Håkan dör den 29 januari 2001, vid 86 års ålder. Elsa dör drygt två år senare, den 31 juli 2003, vid 87 års ålder. Ingen av dem ville ha en fast gravplats. Deras askor är spridda i minneslunden vid Håjums begravningsplats i Trollhättan. 10

11 Gunnels bröllop i juni Elsa ser nöjd ut, Håkan är gripen av stundens allvar. Lillehammer på semsterresa Håkan, Kaj och Elsa. Håkan och Elsa i pergolan. En paus i trädgårdsarbetet. Håkan ser lite trött ut, Elsa nästan drömmande. En lycklig Kjell efter ingenjörsexamen vid Teknis i Trollhättan, flankerad av två ännnu lyckligare föräldrar. Året är

12 Elsa, Anna-Greta, Greta och Anna-Lisa - en vänskap som räckte hela livet ut. Skolkamrater, syjunta och pensionärsvänner. Fyra generationer Nyberg-Andersson. Oskar, Elsa, Kjell och Maria. Examen på biträdesutbildning Elsa hade ingen vårdutbildning, hon hade ju vårdat barn och åldringar under lång tid. När kravet på vårdutbildning kom fick hon gå på kurs i mogen ålder. Elsa på äldre dar. Ett passfoto på vår snart 80-åriga mor. Halslänken har numera min dotter, barnbarnet Linnea. 12

13 En släktbild över Håkan Anderssons släkt tagen sommaren 1950, när hans syster Linnéas man Lasse fyllde 70 år. Personer på bilden från vänster: Kerstin Larsson (dotter till Edit och Erland Larson), Linnéa Larsson (syster till min far), Håkan Andersson, Edit Larsson (syster till min far), Karl Wilhelm Larsson (bror till Linnéas man), Charlotta Andersson (moster till min far), Anna Larsson (hustru till Håkans morbror Fredrik), Ethel Larsson (hustru till Lars Larsson, son till Håkans syster Linnéa), Fredrik Larsson (morbror till Håkan), Edvin (Lasse) Larsson (gift med Håkans syster Linnéa) med barnbarnet Gudrun Larsson i knät, okänd kvinna, Håkans far Karl, okänd kvinna (hustru till mannen till höger om Edvin Larsson som är brorson till honom), okänd man, Elsa Andersson med sonen Kaj i famnen, nedanför står sonen Kjell, bredvid honom dottern Gunnel, bakom henne står Erland Larsson och längst upp t h Anders Larsson, morbror till Håkan. 13

14 Söndagspromenad sommaren 1952, på väg mot Hedeäng. Kaj på väg vänsterut, Kjell bredvid Håkan och Elsa. Gunnel tar kortet med lådkameran. Håkan t.h., möjligen tillsammans med sin far sommaren 1950, vid nybygget på Staafsgatan 3 i Stavrelund. En vinterpromenad på vägen mot Halvorstorp, vintern Håkan och Kjell med lille Kaj i mitten. 14

15 15

16 Från bondefolk till hantverkare Jag har inte lyckats finna ut exakt vilket år som Karl och Matilda gifter sig, men det måste ha varit något av åren På nyårsafton samma år som familjen flyttar föds Karls och Matildas första barn, vår faster Linnea. Att de möts är ju inte märkligt - årsbarn, jordbruksbygd och stora möjligheter för ungdomar att träffas på fester eller danser på det sätt som var traditionellt på landsbygden. Men vem var Karl, och vem var Matilda? Karl August Andersson ( ) Karl föddes 1883 i Trökörna socken, på torpet Valla under Thamstorp, där familjen bott sedan Han var nummer 4 i en barnaskara på 6, och son till Anders Johansson och Johanna Sofia Andreasdotter. I november 1890 flyttade familjen till Grynkelstorp, och mesta tiden i Trökörna bodde Karl på Grynkelstorp. Han gick i skola i socknen, det vanligaste på den tiden var att man inte gick i skolan varje dag, s.k. C-skola. Några år senare, strax efter decennieskiftet, var den unge mannen Karl rekryt. Han tillhörde Skaraborgs regemente, som övade på Axvall. Den tid han tillbringade på Axvall kan mycket väl sammanfalla med den mobilisering som skedde i den svenska försvarsmakten som en följd av Norges strävan att få unionen upplöst. Karl och Matilda är mina farföräldrar. De var bördiga från Trökörna och Hyringa socknar i Skaraborgs län, alldeles söder och sydost om Grästorp. Matilda hade växt upp under enklare förhållanden som dotter till en torpare, Karls föräldrar drev ett eget jordbruk. Karls mor Johanna var född i Väne Åsaka, och det får betydelse för deras fortsatta liv. År 1906 flyttade nämligen Karls föräldrar Anders och Johanna Sofia till Höga Persgård i Väne Åsaka, och Matilda och Karl följde med. Den egentliga orsaken till flytten har jag inte lyckats ta reda på, men det var säkert inte oviktigt att Johanna kom från Åsaka. Ett uppslag i Karls arbetsbok från talet. Här bytte han anställning från timmerman till träarbetare. 16

17 Under Karls uppväxt hade det gått bra för familjen. Torparfamiljen hade blivit bönder på Grynkelstorp, och de upplevde ett begynnande välstånd. Som bondeson kunde Karl ta del av gårdens sysslor. Gården hade både åker, äng och skog på markerna. Det var förmodligen redan här som Karls skicklighet som timmerman och träarbetare grundlades. Det skulle han komma att utnyttja senare i livet. Matilda Bernhardsdotter ( ) Matilda var dotter till Bernhard Larsson och Johanna Andersdotter. Matilda föddes på nyårsafton 1883 på Marieberg, Hedåkra i Hyringa socken, dit hennes nygifta föräldrar flyttade samma år hon föds.när hennes föräldrar gifte sig är Johanna gravid med Matilda. Hon var äldsta dotter i en skara på sex barn, 16 år äldre än sitt yngsta syskon Axel Oskar. Matilda uppges ha varit en dramatisk och känslosam person. Detta kan man skönja i ett brev hon skrev till sin syster Charlotta i samband med att deras mormor gamla Molli som Matilda kallar henne avlider påskafton 1918: Den 30 (mars) dog den gamla Molli i en ålder av 84 år, en månad och 7 dagar. Begraven den 7 april Bevarat i ett kärt minne av mig. Tilda. Lördagmiddag. Snälla du, nu får jag börja på nytt vet du. Det gick hastigt med slut med den gamla Molli. I morse klockan 8 så fick hon utandas sin sista suck. Som vanligt i går kväll så åt hon, var uppe och jag bäddade åt henne, då frågade jag om ni är sämre? Hon svarade tyst, jag förstod inte det. Hon låg hela natten om till klockan 6, då satt hon uppe och hostade, klagar hon att hon frös. Jag stoppade om henne, gick upp och eldade och värmde vid fötterna, sen somnade hon gott. Hon blev varm men vaknade inte mer utan snarkade och sov allt hårdare. Jag försökte väcka henne men det var omöjligt. Sen blev det endast några hårda andetag och så var det slut, som när man släcker ett ljus. Nu får du tänka på om ni kan komma hem på hennes begravningsdag till söndag den 7 april. Men skriv nu medsamma du fått detta. Jag har så brått för vi skall iväg till Tengene och till Stommen att ordna kista, nu ligger hon ute i kammaren redan kall. Gudskelov att hon fick sluta, kom ifrån väldens buller och förtryck. Tänk på saken och säg om du åtminstone kan komma hem och följa henne på sin sista hädanfärd. Tecknat hastigt.. Hur det gick om systern kom hem på mormoderns begravning vet jag inte. Gamla Molli återkommer längre fram i denna släktkrönika. Hon hette Anna Andreasdotter, och fick två döttrar, Johanna och Mathilda, båda födda utom äktenskapet. Johanna var vår farmor Tildas mor. Karl, Matilda och barnen Under 1900-talets första årtionde expanderade Trollhättan mycket fort. Alla arbeten runt kanalen och kraftverksbygget vid Olidan var motor i expansionen. Karl, Matilda och Linnea flyttade in till Trollhättan. De bosatte sig först i ett hyrt hus i Egnahem, vid Tunhemsvägen. Egnahem är ett bostadsområde cirka 2 km öster om Drottningtorget i stadens centrum. Namnet har det fått från det tidiga 1900-talets satsning på egna hem, föregångaren till Per Albin Hanssons folkhem. Karl fick anställning som timmerman vid Trollhätte kanals ombyggnad, som drevs av den statliga Vattenfallsstyrelsen. Den äldsta bevarade dokumentationen kring detta är ett anställningsbetyg, där första anställningen är daterad till den 11 januari Den 1 januari 1908 föds Olga, och i mars 1910 dottern Edith. När barnaskaran växte, ville inte längre hyresvärden ha dem i huset. Karl och en arbetskamrat byggde då tillsammans ett nytt hus på Ekholmsgatan 22 i Egnahem (kv. Bromsaren nr 9). Här föddes den ende sonen och yngsta barnet Håkan i januari När arbetskamraten oväntat dog i början av talet måste Karl lösa ut den efterlevande änkan och hennes dotter. Det satte givetvis press på familjens 17

18 ekonomi. Karl och Matilda hade ett lån på kr, och familjen började hyra ut till ungkarlar som även hade maten i hyran. Man kan jämföra det med ett enklare hotell, och det måste ha medfört mycket arbete för Matilda. Utöver värdskapet hemma arbetade Matilda för fina familjer där hon skötte tvätten. Hon kunde ha Håkan med sig i barnvagn. Själva förfogade nu fyrabarnsfamiljen över ett rum och köket, där även de inneboende åt. Den äldsta dottern Linneas senare man Lasse, var en av dem. Karl fortsätter arbeta som snickare, träarbetare och timmerman. Efter kraftverksbygget expanderade Stallbackaområdet i Trollhättan. Flera industrier med behov av elkraft etablerades, och Karl hade inte svårt att få jobb. Men byggnadsarbete var säsongsjobb, och av de bevarade arbetsbetygen framgår att vintrarna ofta medförde arbetslöshet. I det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet var det fortfarande bondesamhällets kultur som satte sin prägel på släktsammanhållningen även i den växande industristaden Trollhättan. Födelsedagar och andra bemärkelser firades med stora släktkalas. I vår släkt fanns denna tradition kvar fram till tidigt 1960-tal. Jag tror att de flesta som växte upp i mitten på 1900-talet har liknande upplevelser. Tyvärr saknas det bilder från sådana tillfällen när Matilda var med hon dog redan 1938 vid 55 års ålder, och några bilder från hennes 50- årsdag finns inte bevarade idag såvitt jag vet. Däremot finns det en del senare bilder från den typen av sammankomster. Matildas död fick återverkan på hur familjens relationer utvecklades. Barnen till Karl och Matilda, dvs. min far och hans tre systrar, höll samman väldigt tätt under sina vuxna liv. Fortfarande minns jag med värme fastrarna Linnea, Edit och Olga, och den självklarhet som fanns i umgänget mellan dem och deras familjer. De stora släktkalasens tid tillhörde vår föräldrageneration. Skolfotografi från Trökörna taget cirka Karl står som nr 3 till höger om läraren i rad 2 uppifrån,med ljus jacka och vit skjorta. Läraren heter Olaus Sandholm, och personen i det öppna fönstret på gaveln är förmodligen hans hustru Matilda Charlotta Andersdotter. 18

19 Karl och Matilda ligger begravda på Håjums begravningsplats i Trollhättan, tillsammans med sin äldsta dotter Linnea. Karl, stående längst t.h. som rekryt på Axvall. Han tillhör 6. kompaniet, 3. pluton på Skaraborgs regemente I bakgrunden syns unionsflaggan. Året är ca , vid tiden strax före unionsupplösningen. 19

20 Ett av arbetslagen vid kraftverksbygget i Trollhättan på 1910-talet. Karl Andersson står som nr 2 från vänster i den över raden. Dykaren på bilden hette Ekström. Några år senare omkom han i en olycka vid slussen i Lilla Edet. Han klämdes fast bakom slussporten och dog efter några timmars kamp. Mannen längst tv i nedre raden kallades Stormklockan - han sålde ungsocialisternas tidning med samma namn. Uppgifterna har förmedlats av Karls äldsta dotter Linnea, som jag fick kortet av. Karl tillsammans med dottern Edit. I bakgrunden Tilda. 20

21 Hildur och cykelcharmören Oskar Nyberg och Hildur Pettersdotter är min mors föräldrar. I oktober 1914 fick Oskar Nyberg anställning som stalldräng på Malöga Nordgård 4 km uppströms Trollhättan vid Göta älv. Det är där SAAB idag har sin bilfabrik. Till samma ställe kom Hildur Pettersdotter i mars 1915 från en tjänst som piga i Flo, alldeles nedanför Hunneberg i Västergötland. Det skilde mindre än ett halvår mellan Oskars och Hildurs anställning på gården - var de redan bekanta? Det lär vi aldrig få veta, men en sak är säker. Hildur och Oskar är medskyldiga till att denna släktkrönika finns! Oskar var en mycket stilig ung man, och Hildur var inte illa hon heller. Men förmodligen var det Oskar som charmade den 24-åriga pigan från Tengene. Inom loppet av tre månader från Hildurs inflyttning på gården hade paret gift sej. Kanske var de inte helt obekanta för varandra när de möttes på Malöga. Oskars morfar, Olof Hansson, bodde i Flo, och det var bara cykelavstånd från Malöga till hans morfars ställe. Kanske var det under en sån cykeltur som Oskar fick punktering, tvingades stanna för att reparera slangen - Hildur passerar förbi, men blir stående och pratar med snyggingen på vägen? Kanske. Om det var så, gick cykelturerna inte bara till morfar Olof i fortsättningen... Oskar och Hildur var möjligen ett omaka par. Vilka är de? Innan jag går in på familjen Nyberg är här en bild av Oskar och Hildur. Oskar Nyberg ( ) Oskar Nyberg föddes 1888 i soldatstom nr 23, Nyböle Gartegården i Sals församling, Skaraborg. Sal ligger strax nordväst om Grästorp vid Vänern. Han var näst äldst i en barnaskara på 8 barn. Föräldrar till Oskar var soldaten Klas Nyberg och Anna Beata Olofsdotter. När han döptes i september 1888 var bl. a. hans morföräldrar dopvittnen - Olof Hansson och hans hustru Anna Svensdotter. Till dem återkommer jag senare i berättelsen, men Olof, eller som han kallades Ola ve åna, är en central gestalt bland Elsas anfäder. Hildur Pettersdotter ( ) Oskar växte upp i en barnrik familj. Av de åtta syskonen överlevde alla spädbarnsåldern. Vid den här tiden var inte längre kolera, kikhosta eller andra epidemiska sjukdomar ett stort problem. Men fortfarande fanns folksjukdomar - en av de svåraste var tbc, som långt senare på 1900-talet skördade offer. Tbc drabbade också Oskars familj. Endast 16 år gammal dör Oskars syster Märta i sjukdomen år Knappt två år tidigare hade hennes äldre bror Karl dött som Oskar Nyberg under sin militärtjänstgöring någon gång under åren Han är mannen i vit grötrock. 21

22 20-åring, och året efter dör storasyster Ester i Oslo, 24 år gammal. Jag har inte haft möjlighet att ta reda på orsaken till deras tidiga frånfällen, men att tbc var en trolig dödsorsak betvivlar jag inte. Sjukdomen har ett långvarigt förlopp, de drabbade personerna kan bära på smitta under lång tid. Bor man tio personer i ett soldattorp, är risken för smitta ganska uppenbar om väl tuberkelbakterien kommit innanför väggarna. Oskar klarade sig undan sjukdomen, och flyttar i oktober 1914 till Malöga Nordgård i Västra Tunhem, där han får anställning som stalldräng. Sonja Nyberg, dotter till Oskars syster Ester, har personliga minnen från Sysslomannens hus vid Dannebackens ålderdomshem. På verandan står Hildur och Elsa. På räcket sitter Oskar, och på en stol närmast räcket en besökare. Det skulle kunna vara Edgar, Hildurs bror, som var på besök med sin fru. De gifte sig i maj Bilden är tagen ca Oskar som ung: Oskar hade ett öppnare och lättare lynne än storebrodern Axel, som var mera tystlåten. Under militärtjänsten var Oskar uttagen till kock. Han sa själv: - Kock var ett okänt ord för min del, men ibland blev jag kallad sölekock och alltså blev det Oskar Sölekock som fanns på fotot! I Skaraborg skorrar man på ärren, men bara dom första. Oskar brukade själv skämta om detta - be en skaraborgare säga Rötter, så får du ett rejält skorrande R och ett vackert tungspets-r som svar. Märkligt men sant. Bad man Oskar säga Klocka, så sa han Klucka! Som ung köpte han sig en cykel, stolt poserade han med den på ett foto. Bilder är talande dokument. Själv tror jag att den cykeln har haft ett avgörande infly- tande på Oskars liv. Det var nog på den han trampade för att fria till Hildur! Det är förmodligen under 1914 som han träffar Hildur Pettersson, torpardotter född i Kålsbogården i Tengene Hildur Pettersdotter ( ) Hildur Pettersdotter föddes den 25 september 1890 i Tengene, Skaraborg. Hon var dotter till drängen Petter Andersson och pigan Anna Abrahamsson i Kålsbogården. Familjen levde under mycket stränga villkor. Petter hade det svårt som familjeförsörjare, och bland vännerna får han öknamnet jude-petter - redan på talet fanns det en rasistisk bild av judar som snåla och ogina. Orsaken var givetvis fattigdom. Anna är ett fosterbarn från Stockholm, som 1871 blir utplacerad hos ett barnlöst par i Barne-Åsaka tillsammans med sin äldre bror Carl Fredrik. Anna kommer från Lekåsa socken till Björnmaden i Trökörna den 23 december 1889 som piga. Där träffar hon Petter, som är född på stället. Hon stannar inte ens en månad. Den 17 januari 1890 flyttar hon till Qvarnslätt, och den 1 mars samma år gifter hon sig med Petter! Dottern Hildur föds den 25 september samma år. Puh, det var snabbt marscherat! Man kan ju undra hur det där gick till? Kände dom varandra innan, eller var det en blixt som slog ner? Var Petter en våldsman, som senare ångrade sitt tilltag? Eller var det Petters föräldrar som ingrep genom att skicka iväg henne efter att sonen blivit som förbytt av kärlek? Ingen nu levande vet. Vi vet emellertid att Petter och Anna levde samman livet ut. Hildur var äldsta barnet i en skara på fyra barn - Hildur, Ester, Edgar och Per. Av syskonen stannade samtliga kvar i hemtrakterna, med undantag av Edgar som flyttade till Mölndal. Ester fanns kvar i Tengene till sin död 1972, och Per flyttade till Vänersborg där han levde tillsammans med sin hustru Ingeborg. Han dog barnlös Och Hildur gick ut i livet som piga i det tidiga 1900-talet. Familjen Oskar, Hildur och Elsa Nyberg Efter en period i Flo flyttar Hildur i mars 1915 till Malöga Nordgård, och när Oskar och Hildur gifter sig ett knappt halvår senare, är Oskar stalldräng och Hildur piga på Elfstad i Tunhem. I slutet av 1915 får 22

23 Oskar anställning som statkarl på Försörjningsinrättningen Lilla Torpa i Vänersborg, och paret flyttar till Vänersborg. I november året efter föds dottern Elsa Linnéa. Ett annat minne från Sonja: I början av år 1917 var jag placerad hos Oskars familj någon tid. Oskars lillasyster Märta blev sjuk i tbc och det var olämpligt att ha barnet hemma i Flo. Märta dog den 1 maj det året. Då var faran över för mej. Familjen bor kvar i Vänersborg till maj 1919, då Oskar fick ett nytt arbete på Dannebackens ålderdomshem i Trollhättan. De flyttade in i ett litet enfamiljshus som utgör tjänstebostad - med nutidens mått mätt ett anspråkslöst men vackert litet hus. För den lilla familjen var det säkert något av en dröm som gick i uppfyllelse. Under 1920-talet fortsatte Oskar sin anställning på ålderdomshemmet. Cykeln hade bytts ut mot en T-Ford. Att ha bil i Sverige på 1920-talet var inte vanligt, särskilt inte om man var syssloman på ett ålderdomshem. Men självklart var det elegant. Sonja igen: - Oskar fick sitt första körkort på 20-talet. Ägde också en bil, en svart med stor koffert baktill. År 1928 gjorde han en resa till Dalsland. Då besökte han Viktor Carlsson på Hunnebyn i Gunnarsnäs. Då var jag anställd där. Oskar bjöd hela familjen på en tur till Åsens Bruk och Håverud. En upplevelse! I slutet på 1920-talet och under tidigt 30-tal tornade molnen upp sig för familjen. Hildur blir sjuk, och avlider i juni 1932 av njurinsufficiens, vid en ålder av knappt 42 år. Sjukdomen var en inte ovanlig följd av diabetes, men enligt vad Elsa har berättat ställdes aldrig någon diagnos på Hildur: - Nuförtiden hade mamma inte behövt dö, men då gick dom ju inte till läkare i tid. Det var redan för sent när hon fick vård. Om Hildur hade diabetes får vi aldrig veta. För dottern Elsa följde en påfrestande tid - hennes far kan eller vill inte ha henne kvar hemma, och den 16-åriga Elsa flyttade under en period på några månader till sin moster Ester Pettersson i Tengene. Kontakten mellan Oskar och dottern bröts. Vid ett tillfälle kom han på besök till Tengene för att berätta att han ska gifta sig med en ny kvinna, Elly Oskar Nyberg poserar stolt med sin alldeles nya cykel. Bilden är tagen cirka Senare byttes cykeln ut mot en svart T- Ford, med en koffert fastspänd bak på bilen. Hammar. Oskar bildar ny familj Oskar och Elly gifte sig någon gång den närmaste tiden efter Hildurs död. Dottern Ingalill föddes i oktober Elly föddes 1906, dotter till smeden Karl Albert Hammar och hans hustru Anna Matilda Larsdotter, skrivna på Mekaniska Verkstaden i Trollhättan. Det 23

24 var en stor familj, Elly var nr fem i en syskonskara på åtta barn. Långt senare, på 1960-talet, träffade jag en av hennes äldre bröder, Helmer. Han var ensamstående och inneboende hos Oskar och Elly på Hullsjögatan i Trollhättan. Det var lite skrämmande med Helmer. Som ung pojke hade han laddat en stor nyckel med svartkrut och fyrat av laddningen genom att slå i en spik mot krutet. Nyckeln hade sprängts, och splitter farit in i hans ena öga. Det skadade ögat var grått och han hade givetvis förlorat synen helt på det. Det såg hemskt ut. Under de kommande åren var kontakten mellan Elsa och Oskar nästan obefintlig, och jag har därför ingen bild av hur den nya familjen levde. När Elsa gifte sig med Håkan Andersson i maj 1940 gjorde Oskar ett försök att blidka den fortfarande förbittrade Elsa. En tid efter bröllopet kom han hem till henne för att överräcka 50 kronor i bröllopsgåva. Gåvan togs emellertid inte emot. Relationerna fortsatte att vara ansträngda under många år. Det var först i mitten av 1950-talet som de tinade upp. Oskar hade då lämnat sin tjänst på ålderdomshemmet, och istället blivit anställd som renhållare i Trollhättans kommun. Som renhållare på 1950-talet tömde man sopor, och när bilen var full kördes soporna till tippen och tömdes. Det var säkert ett tungt jobb för den snart pensionsmässige Oskar, men det innebar också möjligheter. I Trollhättan hade en annan Oscar - Oscar Olsson, senare kallad Glass-Oscar - startat glasstillverkning under namnet Trollhätteglass. Om det blev något enda litet fel på glassen så kasserades den. En sopbil beställdes fram och glassen lastades i bilen för transport till tippen. Men mycket glass kom aldrig dit. Istället hände det att renhållaren Oskar körde hem glassen till sina barnbarn. Det var ju ingen dum egenskap hos en morfar! Han blev vår egen Glass-Oskar en tid innan han gick i pension Som pensionär levde Oskar ett stilla liv tillsammans med hustrun Elly. De skaffade sig hund, en Västgötaspets vid namn Rita. Alla som vet något om den rasen vet också att det är en charmig men bångstyrig och skällig sort. Dess egenskaper är mer lämpade för vakt eller älgjakt, inte som sällskapshund. Rita var följaktligen inte så intresserad av sociala visiter. Vid ett tillfälle när Oskar och tiken var på besök hos Elsa, markerade Rita sitt tydliga missnöje genom att krafsa intensivt på den stängda köksdörren. Trots stora försök från Håkan att polera bort rivmärkena, fanns de kvar så länge Elsa och Håkan bodde kvar i huset. Synd på en lackad dörr, men en fördel innebar det. När Oskar någon gång emellanåt föll i onåd på nytt, kunde man peka på rivmärkena och konstatera, att han inte hade haft någon pli på hunden! Oskar avled i januari 1971, vid 83 års ålder. Vid begravningsceremonin deltog hela Elsas familj. Möjligen fanns det ett drag av förlåtelse hos henne vid det tillfället. 24

25 Ola ve åna och Annas familj Rafvelsgården i Vänersnäs, då kallades det bara Näs. Anna var gravid i sjunde månaden. Den första tiden bodde de på Lars Svensgården, där första sonen Sven August föddes. Efter dottern Anna Beatas födelse 1861 flyttade familjen till Skattegården Astranna. Där stannade de resten av livet. Skattegården gränsade ner mot Nossan, alldeles vid skärningen mot de båda övriga socknarna Sal och Ås som ingick i Flo pastorat. På gården fanns 6-7 torp, och ett av dem var beläget alldeles nära ån, där de mindre åarna Mjölån och Rämjan har sina utflöden i Nossan. Där hade Olof och Anna sitt hem. Olof kom att kallas Ola ve åna, förmodligen för att Nossan kom att bli både granne och arbetsplats för Olof och Anna. Färjskeppare vid Nossan Olof Hansson och Anna Svensdotter har berörts i tidigare avsnitt. Som vanligt har mannen i familjen uppmärksammats mest, och tyvärr måste jag följa den traditionen även här, för det är mest om honom som det finns material och skrönor. Olof och Anna är min morfars morföräldrar. De vigdes i oktober Olof var en uppskattad brudgum, i Giftermålsboken för Flo pastorat kan man läsa om vigseln : Brudens fader (giftoman) f d torparen Sven Larsson på Skogsmaden under Bragnum, själv närvarande, tillkännagav såväl eget som sin Dotters bifall och samtycke till föreningen. Vid giftermålet var Olof dräng på Lars Svensgården i Bragnums rote i Flo, och Anna var piga på Han arbetade som färjskeppare vid Nossan, och knappt en kilometer nedströms torpet fanns färjeläget. En färja över Nossan i mitten på 1800-talet var troligen en enkel pråm, som drogs med linor fastspända på respektive sida. Skepparen var i så fall mer dragare än sjöbefäl. Det var hursomhelst inget bekymmer för Olof - han var en kraftfull man med god fysik, ännu sent upp i åren. Olof lär ha varit fenomenal på rodd. Det hördes inte ett ljud när han rodde. Rodden var något han utnyttjade. Vid ett tillfälle när modern till bonden i Ågården i Ås socken dog, behövdes en transport till kyrkan i Sal. Ågården låg vid Mjölån, som mynnar i Nossan där Olof bodde. Han ordnade med kista, rodde uppför Mjölån och hämtade den avlidna. Efter vederbörlig ilastning i kista och eka, rodde han tillbaka ner till färjeläget vid Backa, där häst och vagn tog över den sista delen av transporten upp till kyrkan i Sal. Det var en transport som måste ha tagit större delen av dagen, även om det var nedströms så är sträckan närmare en mil med tanke på Mjölåns alla vindlingar i landskapet. Det finns en berättelse om när Olof ingick ett vad i Grästorp. Det gällde en saltsäck - den säck han orkade bära hela vägen hem skulle han få. En saltsäck vägde 25

26 säkert som en större cementsäck - ungefär 40 kg. Det är en dryg börda att bära vägledes från Grästorp till Astranna, en sträcka på cirka 8 km. Kanske tog han den i roddbåten nedströms Nossan, skrockandes över sin förmåga att ro alldeles ljudlöst...saltsäcken blev i alla fall Olofs, enligt sägnen. Det rysliga rånet Vid ett annat tillfälle i Olofs ungdom har han berättat om - när han dragit en kärra med post, och som vakt haft med sig en hund. Plötsligt blev han hejdad längs vägen av en man som kom ut ur skogen, och hotade med en pistol. Olof gav sig omedelbart, men kom i samspråk med rånaren. Kunde han tänka sig att skjuta ett skott genom Olofs hatt, så att det syntes att han blivit rånad? Rånaren sköt genom hatten - den enda kulan han hade! Därefter var det enkelt för Olof att tillsammans med hunden övermanna rånaren. Hur sann den historien är, det vet bara Olof i sin himmel. Om ingen annan kan bevisa motsatsen så tror jag att Olofs version är sann. Olof var inte bara en skicklig arbetsman och duglig karl. Han var också en fin äkta man och far. Tillsammans med Anna fick han åtta barn, varav fem nådde vuxen ålder. Sonen Sven, som blev Sven Björk Äldste sonen Sven föddes Han ville ett tag bli soldat, år 1879 tog han ut ett prästbetyg för att bli soldat, men ångrade sig. Sven stannade hemma hos familjen till drygt 22 års ålder, när han på nytt satte planerna på soldatlivet i verket år 1881 och flyttade till Stockholm. Han blev kusk vid 2. kompaniet vid Svea livgarde. I Stockholm antog han namnet Björk, som ju var släktens soldatnamn sen flera generationer. I Stockholm bodde han på Döbelnsgatan. Dottern Anna Beata År 1861 föddes Anna Beata. Hon var min morfars mor. Anna Beata tog tjänst som piga vid 17 års ålder på Hallebo, där hon stannade i två år. Därefter bar det iväg till Knektegården i Sal år Från Knektegården flyttade hon 1881 tillbaka till Skattegården som piga, men bodde inte hemma. Året efter flyttade Anna Beata igen, denna gång till Bärtegården i Sal, och här stannade hon i tre år. Det var så det var - som piga fick man arbete och bostad, mesta tiden bara ett år i taget. Statarsamhället var intakt, och de egendomslösa fick vackert flytta på sig när arbetet upphörde i oktober. Under Anna Beatas ungdomstid flyttade hon runt i trakten som piga fyra gånger, innan hon slutligen fick ett eget hem. Det måste ha varit under tiden på Bärtegården som hon lärde känna drängen Klas Wilhelm Johansson. Tillsammans flyttar de in på Soldatstom nr 23 Nyhagen, som var ett soldattorp under Gartegården. Dottern Christina Olofs och Annas tredje barn var Johanna Christina, som föddes i januari Christina var 18 år när hon gav sig iväg hemifrån, hon flyttade till Storegården i Ås Där fanns redan en dräng vid namn Johan Alfred Larsson Djerf, han hade flyttat dit året innan. Alfred var född Det måste ha varit kärlek vid första ögonkastet mellan de båda, för under 1883 har prästen utannonserat i kyrkan att Alfred lovat giftermål med Christina. Det kan ha bidragit att Christina blev gravid, år 1883 födde hon en dotter Anna Josefina. Efter förlossningen flyttade hon hem en period. Samtidigt flyttar Alfred hem till sin familj i backstugan vid Håkan Asmundsgården i Ås. Christina stannade kvar hemma hos Olof och Anna fram till giftermålet med Alfred i december Någon gång under denna tid hjälper Alfred Olof med att bygga en ladugård vid torpet. Familjen flyttade in på Gustafsgården i Ås, dit också Alfreds föräldrar flyttat tidigare. Christina och Alfred flyttade till Tengene Tillsammans fick de 10 barn. Minst fyra av dem nådde vuxen ålder. Ett av deras barnbarn, en syssling till min mor, lever fortfarande (2007) i Grästorp. Han heter Karl Gustav Gustafsson, och är son till Ellen Sofia Djerf. KG som han kallas, har ett förflutet som brottare, fotbollsspelare, och aktiv i politiken både i kommunen och landstinget. År 1989 pensionerades han från tjänsten som socialchef i Grästorps kommun. Jag hade aldrig lärt känna honom om jag inte hade börjat släktforska. Han har genom egna och sin dotters undersökningar bidragit med material till den här boken. 26