Rapport: Uppdrag angående Hantverkslaboratoriet i Mariestad, inför beslut om verksamhetsbidrag

Transkript

1 Sida 1(3) PM Datum Diarienummer KUN Kultursekretariatet Handläggare Tomas Olsson Telefon E-post Kulturnämndens presidium Rapport: Uppdrag angående Hantverkslaboratoriet i Mariestad, inför beslut om verksamhetsbidrag Hantverkslaboratoriet inkom till regionutvecklingsnämnden i februari med ansökan om fortsatt drift av verksamheten. Man ansökte om 1,5 miljoner kronor avseende verksamhetsåret Ingen formell ansökan har inkommit till kulturnämnden. Sedan starten har regionutvecklingsnämnden och kulturnämnden vardera bidragit med 0,5 miljoner kronor vardera per år. Kulturnämnden, regionutvecklingsnämnden och Mariestads kommun var inbjudna till presentation av verksamheten i Mariestad i november I samband med denna presentation höll kulturnämndens presidium ett möte där det beslöts att utreda de kulturpolitiska skälen till finansiering av verksamheten vid Hantverkslaboratoriet. Samt beskriva olika modeller för hur finansieringen kan genomföras. Uppdraget lämnades av kulturchefen till utredaren Keith Wijkander i december Uppdraget är slutfört och rapporten avlämnad till kulturchefen. Av rapporten framgår att verksamheten är framgångsrik och angelägen från kulturpolitisk synpunkt och uppskattad bland intressenter och avnämare. Det framgår också att det finns anledning att utveckla styrformer för och uppdrag till verksamheten. Rapporten är sänd för informella synpunkter till Riksantikvarieämbetet, Länsstyrelsen och Göteborgs Universitet, Institutionen för kulturvård. Ett telefonmöte har hållits i juni där representanter för Västra Götalandsregionens kultursekretariatet, Länsstyrelsen i Västra Götalands län och Riksantikvarieämbetet diskuterat frågan inom ramen för upprättad överenskommelse om samarbete. Vid mötet beslöts att respektive organisation tar hem frågan för reflektion. Sammanlagt kan sägas att två huvudspår finns inför kommande beslut om finansiering 2013 och kommande år. För det första kan man välja att lägga stöd till verksamheten i den form och den omfattning som tidigare varit fallet. POSTADRESS: Västra Götalandsregionen Kultursekretariatet Göteborg BESÖKSADRESS: Ekelundsgatan 1, 2 tr TELEFON: HEMSIDA:

2 !Infoga logotyp här Sida 2(3) Datum Diarienummer RSK XX-2010 Alternativt kan en uppstramning av uppdrag och styrformer företas. Givetvis måste även i detta fall omfattningen av stödet ändras åt ena eller andra hållet. En ändring av nu gällande styr- och stödformer förutsätter någon form av överenskommelse med berörda parter. Minskning av stödets omfattning kan komma att menligt påverka verksamhetens kvalité och möjligheter att fortleva. Den aktuella rapporten kan tjäna som grund för ett samtal med övriga intressenter och underlag för kort eller långsiktiga beslut. Förslag till fortsatt behandling av ärendet är att sända rapporten på formell begränsad remiss till närmast berörda, samt att samtidigt tillfråga dem om hur stöd och styrformer bör och kan utvecklas på kort, medellång och lång sikt. Kultursekretariatet Sture Carlsson Kulturchef Tomas Olsson Kulturutvecklare

3 Keith Wijkander Konsult AB Kulturnämnden Västragötalandsregionen Hantverkslaboratoriet i Mariestad, en granskning Preliminär version Table of Contents 1. Inledning Uppdraget Utredningsarbetet Sammanfattande iakttagelser Iakttagelserna i punktform Ett sammanfattande resonemang Verksamhetsbeskrivning Hantverkslaboratoriets framväxt Organisation Finansiering Verksamhetens innehåll Verksamhetsanalys Övergripande slutsats från granskningen Verksamhetsidéerna, kulturmiljöns hantverk Det laborativa arbetssättet Det nationella centret Kulturmiljövårdens projekt Vardagens byggnadsvård Den industriella byggprocessens byggnadsvård Rollfördelingen inom det offentliga kulturmiljöarbetet RAÄ och länsstyrelserna Statens fastighetsverk och Svenska kyrkan Regional utveckling och kulturvårdande utveckling Universitet och konsultrollen Behovet av en bättre form för Hantverkslaboratoriets styrning Hantverkslaboratoriet och Västergötalandsregionens kulturpolitik Hantverkslaboratoriets kulturpolitiska relevans Kulturnämndens bidrag - finansieringsformen

4 1. Inledning 1.1. Uppdraget Västragötalandsregionens kulturnämnd har under åren gett ett bidrag till Hantverkslaboratoriet i Mariestad. Bidraget utgör en del av en överenskommelse mellan Regionen/kulturnämnden och Riksantikvarieämbetet som är den störste enskilda bidragsgivaren till Hantverkslaboratoriet. Göteborgs universitet är Hantverkslaboratoriets huvudman och det utgör en del av Institutionen för kulturvård. Sedan den treåriga bidragsperioden löpt ut har Universitetet ansökt om ett långsiktigt ekonomiskt stöd. För att få ett underlag för prövningen av ansökan har kulturnämnden har uppdragit åt undertecknad att göra en bedömning av Hantverkslaboratoriet och dess kulturpolitiska relevans. De kulturpolitiska skälen till finansiering av verksamheten ska specificeras. Olika tänkbara modeller för bidrag eller finansiering ska specificeras. Utredningen ska genomföras i dialog med Riksantikvarieämbetet Utredningsarbetet Utredningen har genomförts under perioden februari maj Det har omfattat fördjupningssamtal om inriktningen med kulturnämnden och dess sekretariat, liksom intervjuer med företrädare för Hantverkslaboratoriets ledning, Institutionen för kulturvård inom Göteborgs universitet samt ledamöterna i den särskilda styrgrupp som finns knuten till laboratoriet. Jag har besökt Hantverkslaboratoriet vid tre tillfällen. Utredningen har vid flera tillfällen diskuterats med företrädare för Riksantikvarieämbetet (RAÄ). Utredningen har därutöver omfattat inläsning och analys av den relativt omfattande mängden handlingar, dokumentation och skrifter som producerats av och om Hantverkslaboratoriet. En promemoria med preliminära iakttagelser kring verksamheten, daterad 5 mars 2013, har redovisats till kulturnämnden. Uppdraget slutredovisas med föreliggande rapport. 2. Sammanfattande iakttagelser 2.1. Iakttagelserna i punktform Resultatet av min granskning och analys av hantverkslaboratorier kan sammanfattas i följande punkter: - Hantverkslaboratoriets verksamhet har en både stor och god potential genom grundtanken att koppla samman utbildning och teori kring hantverk med praktisk tillämpning. - Hantverkslaboratoriets verksamhet är emellertid splittrad och saknar tydligt fokus. Arbetssättet inverkar sannolikt menligt på möjligheterna att kunna uppnå långsiktiga resultat. - Verksamheten bör renodlas och koncentreras till de egentliga laborationerna eller uppdrag inom ramen för vård eller restaureringsarbeten som är knutna till forsknings och utvecklingsarbeten. 3

5 - Hantverkslaboratoriets andra verksamhetsidé, att fungera som en nationell nod för hantverksfrågor och hantverksintressen passar inte ihop med rollen som kunskapskonsult i laborationerna. Den bör avvecklas eller tydligt separeras från Hantverkslaboratoriet. - Hantverkslaboratoriets möjligheter att bidra till den lokala och regionala utvecklingen i Mariestad och Västra Götaland går via en stärkt trovärdighet i kärnverksamheten. Allmän expansionism i övrigt bidrar enbart till bristen på fokus. Det motverkar syftet att stärka Hantverkslaboratoriets plattform. - Men även i rollen som kunskapskonsult behöver hantverkslaboratoriet tillägna sig en mera utvecklad syn på kulturmiljöarbetete och de skiftande villkor under vilka detta drivs. Laborationernas ensidiga koppling till statsfinansierade restaureringar av särskilt värdefulla byggnader bör helst brytas. - Den nuvarande formen för den långsiktiga och strategiska styrningen av Hantverkslaboratoriet är inte ändamålsenlig. Det saknas ett forum för en skarp och tydlig uppdragsdialog mellan Hantverkslaboratoriet och finansiärerna. Avsaknaden av ett sådant forum är sannolikt ett viktigt skäl till finansiärernas allmänt välvilliga, men realt sett ljumma, intresse för Hantverkslaboratoriet. - Många av tveksamheterna kring Hantverkslaboratoriet bör tillskrivas förhållandet att det under den gånga treårsperioden drivits som en försöksverksamhet. Det är inte konstigt om verksamheten inte ännu i alla delar funnit sin form. Det är önskvärt att finansiärerna gör åttaganden för en ny treårsperiod, varefter ett välgrundat ställningstagande om permanentning alternativt avveckling bör kunna göras. - För nästa treårsperiod bör den befintliga styrgruppen avveckas. I stället bör en styrningsform skapas genom vilken de parter som är beredda att ge långsikta ekonomiska bidrag till Hantverkslaboratoriet under perioden ges ett tydligt och formaliserat ansvar för verksamheten, dess organisation och inriktning. En möjlighet är att en särskild styrelse inrättas, men det kan också finnas andra lösningar. Frågan bör först diskuteras i kretsen av finansiärerna innan ett precist förslag formuleras. Överläggningar behöver också ske med universitetet. När den lämpliga formen hittats kan finansiärerna och universitetet träffa ett avtal om ömsesidiga åtagande för perioden. - Under förutsättning att de problem som iakttagits i utvärderingen åtgärdas rekommenderar jag att Västragötalandsregionen ger ett stöd till Hantverkslaboratoriet för ytterligare en treårsperiod. Hantverkslaboratoriet kan bli ett både viktigt och värdefullt inslag i regionens kulturpolitik. Om universitetet önskar driva verksamheten vidare i oförändrad form bör emellertid kulturnämnden ompröva stödet. - Hantverkslaboratoriet är en försöksverksamhet i gränslandet mellan kultur och utbildningspolitik. Den positionen gör att det är svårt att identifiera en långsiktig optimal finansieringsform. Därför att det angeläget att Regionen stödet laboratoriet under ytterligare en period under vilken verksamheten kan finna sina former. 4

6 2.2. Ett sammanfattande resonemang I en mer resonerande form kan slutsatserna presenteras på följande sätt. Kärnan i Hantverkslaboratoriet är att vara en förmedlande länk, en brygga, mellan kulturmiljövården och utbildning/forskning inom det som benämns kulturmiljövårdens hantverk. Detta definieras av Hantverkslaboratoriets företrädare som de hantverkskunskaper som kulturmiljövården behöver för att tolka och vårda sina kulturmiljöer. En enkel och rak verksamhetsidé skulle alltså kunna vara att HL utförde uppdrag som avsåg utbildning av personal som anlitas av kulturvårdande myndigheter eller andra intressenter eller att Hantverkslaboratoriet genomförde särskilda forsknings eller utvecklingsinsatser utifrån behov som myndigheterna eller intressentera identifierade i relation till byggnadsvårdens praktik eller för grön kulturmiljövård. Svensk kulturmiljövård har länge arbetat med ambitionen att knyta insatser för att utveckla och sprida olika byggnadsvårdande färdigheter i anslutning till offentligt finansierade vård och restaureringsarbeten, men det finns sannolikt goda skäl att knyta sådan verksamhet till en universitetsinstitution. Institutionen för kulturvård i Göteborg och dess filial med hantverks och trädgårdsutbildningarna i Mariestad representerar i detta hänseende en akademisk infrastruktur som det tagit många år att bygga upp. Institutionen med dess utbildning och forskning och kulturmiljövården i övrigt borde alltså kunna ha ett stort ömsesidigt utbyte av en samverkan enligt den raka verksamhetsidén. Hantverkslaboratoriets laborationer motsvaras alltså av denna typ av uppdrag. Men Hantverkslaboratoriets verksamhet är inte utformad på det sättet. Jämsides med att fungera som en kunskapsorienterad konsultorganisation gentemot kulturvårdande uppdragsgivare finns inom Hantverkslaboratoriet också en strävan att etablera sig som ett nationellt centrum, dvs. som en överordnad nod i olika nätverk och sammanhang som rör yrkesfackliga hantverksfrågor. I denna strävan lämnar Hantverkslaboratoriet rollen av kunskapskonsult gentemot kulturvårdande uppdragsgivare för att i stället söka en annan position som närmast ska uppfattas som hantverkssveriges talesman och företrädare. De båda rollerna svarar mot en dubbel verksamhetsidé som kommer till uttryck i dels idén om laborationerna, dels idén om det nationella centret. I Hantverkslaboratoriets presentation av sin verksamhet rörs emellertid de båda verksamheterna ihop på så sätt att all Hantverkslaboratoriets verksamhet presenteras som laborationer, även centrumpositioneringarna. Min bedömning är att Hantverkslaboratoriets ambition att etablera sig som det nationella centrat står i motsättning till laboratorieidén. Den senare utgår från att Hantverkslaboratoriet ska arbeta i relation till tydliga beställningar från uppdragsgivarna, medan centrumrollen tvärt om förutsätter en gentemot dessa fristående roll inom vars ram de yrkesfackliga intressena där hantverkaren sägs sättas i centrum tvärt om ska vara styrande. I praktiken har försöket att kombinera de båda rollerna resulterat i en påfallande splittrad och diversifierad verksamhet. Det bör noteras att en bakgrund till idén om det nationella centret utgörs av önskemål från finansiärerna att Hantverkslaboratoriet ska ha en nationell räckvidd, bl.a. för att motivera statliga anslag. Men det är laborationerna som bör utföras på ett sådant sätt att de ger Hantverkslaboratoriet en position av nationell dignitet, inte ett svagt fokuserat nätverkande. 5

7 Inom en budgetram på knappt 7 miljoner kronor sysselsattes under 2012 inte mindre än 22 personer, alla med, ett undantag alla på olika deltidsbefattningar. Detta svarar i verksamhetsredovisningen mot ett myller av olika aktiviteter som dock till ungefär lika stora delar kan hänföras till endera de egentliga laborationerna, dvs. de till kulturmiljövårdande uppdragen, eller till centrumambitionen. Men det finns även en tredje verksamhetsidé som gör sig gällande inom Hantverkslaboratoriet, nämligen tanken att det ska stärka Mariestads och regionens varumärke som en kunskapsorienterad miljö. Den tanken företräds främst av Mariestads kommun och Västragötalandsregionens regionutvecklingssekretariat som alltså även de tillhör Hantverkslaboratoriets viktiga bidragsgivare. Förhoppningen om regional eller lokalekonomiska utvecklingseffekter är i första hand knutna till hantverksutbildningarna och universitetsfilialen, men gäller även Hantverkslaboratoriet som en sort påbyggnad av kunskapsprofilen. Kommunen och utvecklingssekretariatet har stött och efterfrågat insatser från Hantverkslaboratoriets sida som varit inriktade på att det ska göras känt och uppmärksammat och på så sätt i nästa led bidra till den regionala utvecklingen. I praktiken har detta inneburit en strävan mot en ämnesmässig expension, mot flera nischer inom ett brett uppfattat hantverksbegrepp. Hantverkslaboratoriet har utrett frågan om mathantverk likaväl som en etablering inom maritimt hantverk. I den särskilda utvärdering som utvecklingssekretariatet låtit göra har fokus legat på hur Hantverkslaboratoriet medverkat till att stärka Mariestads och regionen varumärke. Jag menar att tankarna kring Hantverkslaboratoriet som regionalekonomiskt utvecklingsinstrument behöver fördjupas. Inriktningen på expansion har legat i linje med idén om Hantverkslaboratoriet som det nationella centrat, men den har realt bidragit till att ge Hantverkslaboratoriet en yvig framtoning. Som jag ser det ligger en god och långsiktig framtid för Hantverkslaboratoriet i att bli en trovärdig aktör inom det jag menar vara den bärande kärnan, dvs. de egentliga laborationerna. Om Hantverkslaboratoriet blir framgångsrikt i detta avseende så skapas de bästa förutsättningarna även för de varumärkeseffekter som de regionalekonomiska intresseföreträdana frågar efter. Men Hantverkslaboratoriet bör inte inritas mot expension som bara ger en diffus profil och identitet. Det gäller i synnerhet om inte expansionen kan kopplas till någon ny eller utbyggd långsiktig finansiering. Ansvaret för att koordineringen mellan de regionalekonomiska och kulturvårdande utvecklingsintressena får anses ligga på Västragötalandsregionen. En annan och bättre samordning mellan kulturpolitiken och den regionutvecklingspolitiken än den som finns idag behövs. HL bör alltså renodla sin verksamhet mot det laborativa kärnuppdraget. Om Universitetet och Institutionen för kulturvård ändå vill utveckla och driva en verksamhet av karaktären central hantverksnod, så bör det ske i former som är tydligt skilda från Hantverkslaboratoriet. I relation till det kulturvårdande kärnuppdraget behöver Hantverkslaboratoriet tillägna sig en både bredare och djupare syn på det moderna kulturmiljöarbetet. Dagens laborativa verksamhet har en tämligen ensidig inriktning och koppling på de statsfinansierade vård och restaureringsprojekten och de särskilda villkor och specialiserade frågeställningar som kännetecknar dessa. Den profilen har sannolikt bestämts av möjligheten att få ekonomi för verksamheten inom ramen för de statliga kulturmiljöanslagen. Men arbetssättet gör att Hantverkslaboratoriet inte på det sätt som vore 6

8 önskvärt bidrar till uppbyggnaden och spridningen av hantverkskunnande inom vad som kan kallas för vardagens byggnadsvård. Inte heller tycks Hantverkslaboratoriets inriktning fungera i förhållande till större och mer omfattande restaureringsprojekt, vilken har varit ett skäl till att Statens fastighetsverk inte velat engagera sig närmare i Hantverkslaboratoriet. I än mindre grad tycks verksamheten vara relevant för den byggnadsvård som är inriktad på underhåll och reparationer av den industriellt producerade bebyggelsen. Hantverkslaboratoriet behöver helt enkelt vässas i relation till de kulturvårdande uppdragsgivarnas behov. Dagens situation präglas av att dessa intressenter visserligen har en allmänt positiv inställning till Hantverkslaboratoriet, men samtidigt inte visar större engagemang i verksamheten en säker anvisning om att tilltron inte är odelad. Om Hantverkslaboratoriet ska lyckas krävs en annan form av engagemang i laboratoriets verksamhet och strategi. Men detta saknas. Varför? Svaret är, tror jag, att de kulturvårdande uppdragsgivarna fått ett allt för litet utrymme att påverka Hantverkslaboratoriets inriktning. Den särskilda styrgrupp som finns har inget formellt mandat och de parter i styrgruppen som har ekonomiska intressen i Hantverkslaboratoriet har blandats (spätts ut) med andra allmänna intressenter. På så sätt hindras styrgruppen från att bli ett viktigt forum för diskussionen om verksamhetens inriktning. I stället ligger hela det formella beslutsansvaret för Hantverkslaboratoriet inom universitetets beslutshierarki, vilket i praktiken innebär att Institutionen för kulturvård och dess prefekt leder verksamheten. Men universitetet bidrar enbart indirekt till finansieringen 1, trots att Hantverkslaboratoriet beskrivs som en del av universitetets s.k. tredje uppgift, dvs. samverkan med kringliggande samhällsintressen. Institutionen för kulturvård har ansvaret för dagens otydliga verksamhetsprofil. Formen för styrning av Hantverkslaboratoriet bör därför ändras. En bättre lösning vore att universitetet, inför en ny försöksperiod, träffade avtal med kärngruppen av intressenter, dvs. Riksantikvarieämbetet, Svenska kyrkan, Västragötalandsregionen, Mariestads kommun och helst även Statens fastighetsverk om ett forum genom vilket intressenterna ges ett tydligt och formaliserat över Hantverkslaboratoriet. Där detta forum bör enbart verksamhetens långsiktiga finansiärer ha säte. En lösning på lednings och styrningsfrågan i denna riktning förutsätter således att de kulturvårdande intressenterna samlar sig kring en långsiktig satsning på Hantverkslaboratoriet, att det blir tydligare i sina roller som beställare gentemot Hantverkslaboratoriets och att de i utbyte ges ett avgörande inflytande på Hantverkslaboratoriets inriktning, arbetssätt och profil. Forumet kan ges formen av en särskild styrelse för Hantverkslaboratoriet, men frågan om den lämpliga formen behöver först diskuteras i kretsen av finansiärerna, innan ett mer precist förslag formuleras. Frågan behöver också diskuteras med huvudmannen, universitetet. Om de kulturvårdande intressenterna inte är beredda till det förordade engagemanget i Hantverkslaboratoriet så bör detta tolkas som att idén kring Hantverkslaboratoriet ändå inte har tillräcklig bärkraft, även om jag i min utvärdering kommit till en motsatt slutsats. Det verkar då rimligt att 1 Universitetet tar ut en OH-avgift på de externa bidragen om 25 %. Därefter görs en viss nedsättning påslaget, enligt uppgift med 65 %. Universitetets kan om man vill se det på det sättet sägas ge ett bidrag till verksamheten genom att inte ta ut full kostnadstäckning för HL:s overhead. I 2012 års budget beräknas värden av denna medfinansiering till kkr. HL lokaler betala dock fullt ut av de externa bidragen. 7

9 Hantverkslaboratoriet avvecklas efter den treåriga försöksverksamheten. Universitetet bör då i stället inrikta sig på att utveckla utbildningen och hantverksforskningen i Mariestad. 3. Verksamhetsbeskrivning 3.1. Hantverkslaboratoriets framväxt Hantverkslaboratoriets (fortsättningsvis förkortat HL) framväxt har nyligen beskrivits tämligen utförligt i rapporten Utvärdering av Hantverkslaboratoriet, som utförts av HUI Reseach på uppdrag av Regionutvecklingsnämnden i Västragötalandsregionen. 2 Det som där sägs behöver inte upprepas. I korthet kan de senare årens historik emellertid sammanfattas med att HL har sin bakgrund i hantverksskolan Da Capo. Den startade 1994 som ett arbetsmarknadsprojekt med inriktning på hantverksutbildning för arbetslösa byggnadsarbetare. Från 1997 organiserades Da Capo som en s.k. KY utbildning, kvalificerad yrkesutbildning, under huvudmannaskap av Institutionen för Kulturvård inom Göteborgs universitet (fortsättningsvis IKG). Den kompletterades året därpå med en utbildning inriktad på trädgårdsskötsel och därefter även i landskapsvård. När KY utbildningarna utvärderades framkom att hantverksutbildningarna inte fungerade inom den givna formen. Då inleddes i stället ett arbete med att försöka ombilda utbildningarna i Mariestad till universitetsutbildningar. En förstudie med EU stöd gjordes. Mariestads kommun var starkt engagerad i den ambitionen och även Riksantikvarieämbetet (RAÄ) stödde processen. Det kan nämnas att RAÄ redan tidigare på olika sätt stött uppbyggnaden av även Institutitonen för kulturvård som ett led i att skapa en stabil institutionell plattform inom universitetsväsendet för kulturmiljöarbetets utbildnings och forskningsbehov. Myndigheten finansierade med sina forskningsmedel den första professuren vid institutionen som inrättades under senare delen av 1990 talet. Från 2004 inlemmades utbildningarna i byggnadsvård och trädgårdsskötsel i universitetet och en filial öppnades Mariestad. Regeringen (Utbildningsdepartementet) anslog särskilda medel, 1,5 miljoner kr. Verksamheten hade då i olika former stötts av dels kommunen, dels Västragötalandsregionens regionutvecklingsnämnd som såg möjligheten av en universitetsetablering som en viktig profil och utvecklingsfråga för både kommunen och regionen. Därefter började tankarna på hantverkslaboratoriet växa fram. Dess idé kan på ett allmänt plan sammanfattas med att skapa en länk mellan den utbildning och forskning som universitetet/ institutionen stod för och den tillämpade kulturmiljövården. I praktiken skulle detta ske genom att via (det som småningom blev) HL knyta konsultativa insatser i olika bygg eller byggnadsvårdsprojekt till utbildningsverksamheten. Från 2009 lyckades man få finansiering av dels RAÄ, dels Svenska kyrkan och även regionens kulturnämnd för att inleda denna verksamhet. RAÄ:s bidrag kanaliseras via länsstyrelserna som disponerar medel ur RAÄ:s anslag för Bidrag till kulturmiljövård. Medlen till HL utgår som ersättning 2 Utvärderingsrapporter 2012:07. Regional utveckling. Regionutvecklingsnämnden, Analys och uppföljning. 8

10 för insatser knutna till olika byggnadsvårdsprojekt som länsstyrelsen beslutar om. Det är alltså denna treårssatsning som nu ska utvärderas. Där jämte utför HL också uppdrag med en motsvarande konsultativ inriktning åt även andra uppdragsgivare. I förteckningen över finansiärer via särskilda uppdrag finns t.ex. Statens fastighetsverk (SFV), Jordbruksverket (via länsstyrelsen i Kronobergs län), Södra Råda Insamlingsstiftelse, Skara stift och RUS kanalnätverk Organisation HL och hantverksutbildningarna i Mariestad utgör som nämnts en del av Göteborgs universitet och Institutionen för kulturvård. Institutionens prefekt är Bosse Lagerqvist. Namnet Da Capo förekommer fortfarande i marknadsföringen av Mariestadsutbildningarna. Även den verksamheten leds av en prefekt, Lars Bergström, som också har positionen av vice prefekt för hela institutionen, under Lagerqvist. HL:s operativa ledning utövas av en verksamhetsledare, Gunnar Almevik, som är anställd på 35 % av en heltidstjänst. Almevik arbetar i övrigt inom hantverksutbildningarna samt är verksam som forskare. Ansvariga för utbildningarna är Göran Andersson (bygghantverk), Pierre Nestlog (trädgård), Bo Magnusson (landskapsvård) samt Peter Sjömar (ledare för hantverksforskningen). Andersson och Nestlog har också deltidsbefattningar inom HL. Andersson är s.k. hantverkskoordinator och driver även projektet Småskalig byggnadsvård inom HL. Nestlog arbetar på 25 % av sin tid med projekten Ängsfruktodling och Historiskt växtmaterial. Även Bergström delar sin tid mellan utbildningarna och HL. Han arbetar 20 % inom HL med titeln processledare. 3 Fast anställd personal inom HL är f.n., förutom Almevik, en kommunikatör, Linda Lindblad, och en filmsamordnare, Anders Lundwang. Ansvarslinjen för HL följer universitetets organisation. Under rektor och universitetsstyrelse ansvarar fakulteten och institutionsledningen för verksamheten. Styrgruppen Till HL finns knuten en särskild styrgrupp med representanter för dels huvudfinansiärerna, dels andra organisationer som man velat knyta till verksamheten. Till den förra gruppen hör RAÄ, Svenska kyrkan, Mariestads kommun och Västragötalandsregionen. Den representeras i sin tur av dels Kulturnämnden, dels regionutvecklingsnämnden. Kulturnämnden representeras i styrgruppen av chefen för Västarvet medan regionutvecklingsnämnden representeras av en av nämndsekretariatets tjänstemän. Till gruppen övriga intressenter hör representanter för Statens fastighetsverk (SFV), Nämnden för hemslöjd, Sveriges hembygdsförbund samt föreningen Sveriges länsantikvarier. Länsantikvarieföreningens representant ska koordinera länsstyrelsernas uppdrag som formuleras utifrån RAÄ:s kulturmiljöanslag. SFV har gett uppdrag till HL inom ramen för sitt projekt KKMB (Kompetensförsörjning för kulturhistoriska byggnader och miljöer) och den vägen bidragit till finansieringen. Styrgruppens ordförande är institutionens prefekt. 3 Enligt verksamhetsrapport

11 3.3. Finansiering HL:s budget har från 2010 till 2012 ökat från 4,4 till 7,1 miljoner kr. Finansieringen kan beskrivas som en hybridform mellan löpande anslag, projektfinansiering (dvs. projekt som HL söker finansiering för) och uppdragsintäckter (dvs. uppdrag av konsultkaraktär som HL utför på beställning). Gränserna mellan de olika finansieringsformerna är flytande. Raka årsanslag har lämnats av Svenska kyrkan (1 200 kkr./år), VGR:s kulturnämnd (500 kkr./år), Mariestads kommun (1 000 kkr./år) samt dessutom Grevillius fond (100 kkr./år) och Hedins stiftelse (100 kkr./år). VGR:s regionutvecklingsnämnd har däremot knutit sitt bidrag (500 kkr./år) till specifika projekt men det är osäkert i vilken utsträckning dessa initierats av HL eller utgör nämndens initiativ. RAÄ:s finansiering förmedlas via länsstyrelserna i form av kunskap och kompetensutvecklingsprojekt som utformas i anslutning till enskilda byggnadsvårdsprojekt eller grupper av byggnadsvårdsprojekt. Riksdagen anvisar alltså medlen till RAÄ som i sin tur får delegera dispositionsrätten till länsstyrelserna. Men RAÄ har också angett ramen för projektfinansieringen till HL (1 000 kkr. år). Hittills har länsstyrelserna i Gotlands, Östergötlands, Värmlands och Västerbottens län organiserat sådana projekt inom den givna kostnadsramen. Därutöver har RAÄ beviljat särskilda medel ur sitt forskningsoch utvecklingsanslag (500 kkr. för 2012). SFV har som redan nämnts anlitat HL på konsultnivå inom KKMB projektet. HL har också anlitats av Södra Råda insamlingsstiftelse som i sin tur också får bidrag av VGR:s kulturnämnd. 4 Mariestads kommun har vid sidan av sitt ordinarie bidrag också lämnat uppdrag ( Anläggningsprojektet ) och tillsammans med Skaraborgs kommunförbund och VGR:s regionutvecklingsnämnd finansierat ett utredningsuppdrag om maritimt hantverk. Till en övervägande del härrör alltså projekt och uppdragsintäkterna från de myndigheter som är representerade i styrgruppen. Men även andra uppdragsgivare/finansiärer förekommer. HL deltar i EU projekten Nordplus ProLog samt Leonardo Northern Clay Plaster Verksamhetens innehåll Ett naturligt nästa steg i presentationen av HL vore att ge en översikt av verksamhetens innehåll och karaktär. Med den trots allt begränsade budgeten borde detta inte vara allt för svårt. Men det visar vara allt annat än lätt att sammanfatta aktiviteterna inom HL. I budgetar, planer och årsredovisningar redovisas ett mycket stort antal projekt och aktiviteter. HL:s sätt att gruppera verksamheten skiftar dessutom kontinuerligt mellan dokumenten. Jag låter därför mitt försök att beskriva verksamheten samtidigt bli det första steget i analysen av den. En inte obetydlig del av analysen av HL har ägnats åt att hitta en struktur i HL:s arbete som annars framstår som ett myller av olika initiativ. Om vi relativt oförmedlat följer HL:s verksamhetsberättelse för 2012 hade emellertid det årets verksamhet följande utformning: 4 Stiftelsen är huvudman för återuppbyggnaden av den nedbrunna Södra Råda kyrka 10

12 1. Hantverklaboratoriets projekt, däribland 1.1. KMV projekt, dvs. bl.a. de länsstyrelsebeställda projekten Kvaitetssäkring av spåntak, Kallmurskonstruktioner i natursten, Södra Råda kyrkorekonstruktion, Regionala timmerkonstruktioner samt Stöd och erfarenhetsutbyte mellan regionala byggnadsvårdsnätverk FOU projekt, Hantverkarnas dokumentationsmetoder, 1.3. EU projekt, ProLog (timmerbyggandsteknik) och Northern Clay Plaser Project (om lerputs). 2. Seminarier och konferenser, omfattande Seminarium om lokal byggnadskalk och historisk kalkputs, Traditionell hantverkskunskap (seminarium i Leksand), Kanaltekniskt forum, Granskningsseminarium, Workshop om Hantverkarens dokumentationsmetoder, Seminarium Kärna och skal i Visby, Dialogseminarium om Maritimt hantverk, Landskapsvårdskonferenser i Öranäs och Råshult, Trädgårdskonferens i Gunnebo, Seminarium om timmerhus och klimatkrav, timmerbyggnadsseminarium i Gallejaur. 3. Nätverk, arbetsgrupper, förstudier och projektutveckling Nationellt nätverk för praktiker i kulturreserat, nationellt nätverk för trädgårdsmästare i historiska miljöer, Nordiska nätverk för hantverksutbildningar, Nätverket KKMB, Regional byggnadsvård, Kalbrännare i Norden, Nätverket för tungt murat och putsat byggande Förstudier och projektutveckling om TACIT (europeiskt nätverk), Maritimt hantverk, Kalklaboratoriet, Mästarutbildning, Målning av plåt i kulturhistoriska byggnader, Ny utbildning i Mathantverk, Gesäll och mästarprover för murare, kanalteknik. 4. Gästhantverkare, projekten Smeden och stenen samt Drömmen om den historiskt korrekta gräsmattan. 5. Kommunikation och filmsamordning 5.1. Hemslöjdsdagarna, Textilindustrins kulturarv, Re theorising heritage (konferens), Nordiska hantverksutbildare, Bokmässan, div. pressaktiviteter 5.2. Publiceringar, Det är berget som bestämmer (film om takskiffer), Traditionell kalkbränning på Gotland, Tony McVeigh och Henrik Larsson, En timmermans teorier om timring, Erfarenheter av bränning och släckning av Kinnekullekalksten, Mjölk och kaseinfärger, återutgivning av äldre böcker Byggandsteknik och timmerkonst samt August Hembergs byggnadslära Filmsamordning, kurs i dokumentärfilmteknik samt biträde i div. projekt (åtta listade) 6. Ledning, organisation, ekonomi. Det ska sägas att samma aktiviteter i vissa fall återkommer under olika rubriker samt att berättelsen inte gör någon konsekvent åtskillnad mellan projekt och aktiviteter som HL är ansvarigt för eller initiativtagare till resp. andra arrangemang a (t.ex. konferenser och seminarier) där HL:s personal har medverkat eller enbart deltagit. Det gör att förteckningen kan se något brokigare ut än vad den i själva verket är, men å andra sidan innehåller verksamhetsberättelsen också specifikationer och en uppdelning av olika aktiviter inom projekten som uteslutits i samanställningen ovan. Om vi utgår från HL:s budget för 2012 och den försöker sortera verksamheten mellan de kulturmiljövårdande uppdragsprojekten, de övriga nätverksorienterade insatserna samt kostnaderna för och fast personal, overhead och lokaler, får vi följande bild. 11

13 Nätverksinsatser Koordinatorer, gästhantverkare, experter, råd o mästarbrev 1394 kkr. Kurser, konferenser, seminarier mm Uppdragsrelaterade projekt/laborationer Ledning, OH, dokumentationsansvarig, lokaler Summa kkr kkr kkr kkr. Totalt har 21 personer avlönats eller arvoderats av HL under Samtliga, utom kommunikatören Linda Lindblad arbetar deltid. Verksamhetsledaren Almevik och dokumentationsansvarige Lundwang arbetar båda ungefär halvtid. De övriga 18 har en sammanlagd tjänstgöringstid som uppgår till bara 3,75 helårstjänster, 6 d.v.s. de har genomsnittligt arbetat 20 % av en heltidsbefattning åt HL. 4. Verksamhetsanalys 4.1. Övergripande slutsats från granskningen Det säger sig själv att min granskning inte kunnat inrymma någon närmare värdering av kvalliteten i ens en bråkdel av de olika aktiviteterna. Generellt sätt ger emellertid HL:s medarbetare ett mycket kompetent intryck. De verkar vara mycket väl insatta i sina olika specialområden, kunniga om både de olika traditionshantverkens innehåll och dess villkor. Det finns också en entusiasm och ett genomgående starkt engagemang i hantverkets frågor som lyser igenom både i samtal och i de skrifter som presenterats. Så långt är alltså allt gott och väl. Men det går naturligtvis inte att låta bli att reagera mot den differentiering, splittring och brist på innehållsligt fokus som det refererade verksamhetsinnehållet så tydligt signalerar. En stor, till största delen lösligt sammanhållen, personalstyrka arbetar inom begränsade tidsmässiga och ekonomiska ramar med en näst intill oöverskådlig mängd aktiviteter. I centrum finns de fyra eller fem s.k. kmvuppdragen, men sammantaget reser listan över aktiviteterna med nödvändighet frågan om hur en rimlig profilering och koncentration kan vara möjlig inom en organisation och ett arbetssätt av denna karaktär. Svaret måste bli att det inte är möjligt. En liten organisation som försöker springa på alla bollar på det sätt som HL gör, kan göra utmärkta prestationer i enskildheter, men får oundvikligen svårt att presentera ett samlat, meningsfullt resultat. Eftersom HL bara funnits under tre år är det emellertid inte möjligt att värdera organisationen utifrån de resultat som uppnåtts. Det finns för lite att gå på. Men jag menar att redan verksamhetens allmänna karaktär är sådan att det med största sannlikhet kan slås fast att HL med nuvarande inriktning inte är på rätt väg. Huvudproblemet är den uppenbara avsaknaden av ett på rimligt sätt avgränsat verksamhetsfokus. Samma slutsats finns i rapporten från HUI Resaeach. I dess sammanfattning sägs att Hantverkslaboratoriet har ännu inte, och kommer även i framtiden ha svårt att fullt ut leva upp till 5 Att budgeten överstiger 2012 års bidrag beror på reservationer från föregående verksamhetsår. 6 Enligt verksamhetsplanen för år

14 intressenteras förväntningar de (dvs. HL:s ledning) bör därför avgränsa uppdraget och tydliggöra uppdraget i kommunikationen med skilda målgrupper. I sammanfattningen sägs också att Hantverkslaboratoriets ledning bör ta fram ett underlag för prioritering samt tydliggöra kopplingen mellan mål och medel. Det bör noteras att HUI Reseach utvärdering egentligen inte omfattat vare sig kvaliteten eller innehållet i HL:s verksamhet. I stället har utvärderingen varit inriktad på hur HL, närmast från ett varumärkesperspektiv, uppfattas av sin omvärld. Likväl har även HUI Resaech observerat samma brist på fokus som jag. De båda granskningarna stöder i detta hänseende varandra inbördes. Trots denna tämligen beska kritik är det emellertid viktigt att understryka att det finns mycket som är bra i HL:s verksamhet. Personalens kompetens har redan nämnts. Den koppling som HL har till utbildning och forskning inom traditionshantverkets område ger verksamheten ett försteg framför andra liknande initiativ. Rätt utnyttjat kan detta bli av ett mycket stort värde. Företrädarna för HL har tydligt framhållit att de menar att förmedlingen av hantverkskunskaper i dagens samhälle förutsätter ett professionaliserat och akademiserat utbildningsväsende. Att huvudsakligen lita till traditionella lärlingsformer och informell kunskapstradering menar man inte vara en hållbar väg. Den slutsatsen verkar både rimlig och klok. På motsvarande sätt framhålls att hantverkets kunskapsutveckling dvs. nya, återvunna eller förbättrade kunskaper om hantverk behöver sättas in i en akademisk forskningskontext. Det finns ingen anledning att anta att just hantverkets kunskapsutveckling borde gå en annan väg än den som visat sig framgångsrik för de flesta av det moderna samhällets professioner. Även denna tanke syns välgrundad, även om det naturligtvis finns problem med att formulera ett så praktikbaserat verksamhetsområde i termer av vetenskapliga eller forskningsbara frågeställningar. Man kan också uttrycka det som att Institutionens för kulturvårds verksamhet i Mariestad liksom även institutionen självt är frukten av många års investeringar i form av både pengar och engagemang. Både i Göteborg och i Mariestad finns miljöer som erbjuder stora möjligheter. Det gäller alltså att ta HL:s potential tillvara. Min övergripande slutsats är därför att HL är en verksamhet som har framtiden för sig. Det finns all anledning för min uppdragsgivare att ge den fortsatt stöd. Men rekommendationen gäller under förutsättning att det går att komma till rätta med dagens problem, något som i sin tur kräver förståelse för hur och varför dagens splittrade verksamhet har fått utvecklas. Granskningen av verksamheter visar också på det paradoxala förhållandet att HL, trots mångfalden i insatsernas art, de facto enbart är verksamhet relativt en viss del av offentliga kulturmiljöarbetets ansvarsområde. HL arbetar inte in relation till det som kan kallas kulturmiljövård i vardagens byggande eller landskap och inte heller i relation till det industriellt producerade byggnadsbeståndet. Men presentationerna av HL förmedlar intrycket av ambitionen att täcka hela spektrumet. Här finns definitivt behov av en fördjupad strategidiskussion om HL:s inriktning och syfte. 13

15 En del av förklaringen bakom dagens profil har säkert att göra med de gångna tre årens karaktär av uppstarts eller försöksverksamhet. Det är naturligt att HL under denna fas har trevat efter den mer definitiva verksamhetsformen och av det skälet prövat olika verksamhetsinriktningar. Även finansieringsformen har säkert bidragit till detta. I avsaknad av en enda eller kanske ett par dominerande finansiärer har det ju gällt för HL att samla ihop ett antal olika bidrags eller uppdragsgivare för en tillräcklig verksamhetsvolym. Dessa har haft olika intressen och efterfrågan, vilket sedan fått slå igenom i verksamheten. Men så kan det inte fortsätta, eftersom det ligger i förlängningen att HL:s splitring gör att man inte kan leverera tillfredställande när man försöker tillgodose alltför skilda önskemål. Som framgår av citaten ovan har HUI Reseach dragit samma slutsats. Det behövs alltså en annan form av samordning än den nuvarande mellan HL:s viktigaste bidragsgivare. Jag återkommer längre fram i utredningen till grunden för den bedömningen samt till hur formen för HL:s strategiska ledning ska kunna utvecklas. Att enbart hänvisa till uppdragivarna är emellertid inte tillräckligt. Även i Institutionen för kulturvårds och HL:s bild av förhållandena kring de traditionsorienterade hantverken och vilka behov som HL ska fylla, ligger starka incitament till den alltför långt drivna diversifieringen. Som redan konstaterats behöver alltså HL:s grundläggande verksamhetsidéer diskuteras. Med dessa konstaranden övergår jag nu till den närmare analysen av de frågor som aktualiserats av dessa övergripande slutsatser, samt de rekommendationer som blir analysernas resultat Verksamhetsidéerna, kulturmiljöns hantverk HL verksamhetsidé finns presenterad i publikationen Hantverkslaboratorium (2011) som innehåller en inledande programförklaring i en uppsats av Almevik och Bergström. Den har rubriken Hantverkslaboratoriet, ett nationellt centrum för kulturmiljöns hantverk. Även uppsatser av Lagerqvist och Göran Andersson i samma publikation är viktiga och upplysande för sammanhanget. 7 Själva objektet för HL rubriceras i programuppsatsen som kulturmiljöns hantverk. Med det menas de hantverkskunskaper som kulturmiljövården behöver för att tolka och vårda sina kulturmiljöer. Dessa omfattar ett panorama, från kulturlandskapen, parkerna, trädgårdarna till byggnaderna och dess interiörer. Det finns ingen given gräns för ett begrepp som kulturmiljöns hantverk, men det finns ett urval prioriterade kulturmiljöer, en kulturmiljöpraktik och hantverkskunskaper som är särskilt efterfrågade eller hotade. 8 Av Anderssons uppsats framgår emellertid att kulturmiljöns hantverk i allt väsentligt ska förstås som hantverkstjänster som behövs i de vård eller restaureringsprojekt som finansieras över den statliga kulturbudgeten via Riksantikvarieämbetets bidrag till kulturmiljövård eller den kyrkoantikvariska ersättningen via Svenska kyrkan. Även kostnaderna för förvaltningen av Statens fastighetsverks mark och byggnadsinnehav räknas till denna statsfinansierade, särskilt kvalificerade, kulturvård. 7 Lagerqvists uppsats har titeln Länsstyrelsernas erfarenheter av vårdinsatser och behov av hantverksutveckling, (s.127ff i publikationen). Anderssons uppsats: Hantverkslaboratoriet och byggnadsvården 8 Almevik & Bergström s 11 14

16 Totalt beräknas denna omsätta ungefär 1 miljard kr. per år. Inom de vård och restaureringsprojekt som finansieras med dessa medel behövs med hänsyn till dess art och inriktning tillgång till särskilt kvalificerade kunskaper i och om traditionsorienterade hantverk. HL:s idé är att det som i programuppsatsen kallas kulturmiljövårdens projekt (dvs. de statsfinansierade vård och restaureringsprojekten) ska användas för utvecklingsarbeten inom byggnads och lanskapsvård. Genom att medverka i projekten ska HL fungera som en brygga mellan kulturmiljövården och universitetet, i gränssnittet mellan utvecklingsarbete och tillämpad forsking. I programuppsatsen sägs att det laborativa arbetssättet syftar till att integrera det som kallas kulturmiljövårdens projekt med ett kunskapsuppbyggande arbetssätt. Kulturmiljövårdens projekt synes i sak uppfattas som identiska med offentligt finansierade, främst statliga, projekt med inriktning på vård och restaurering av i första hand byggnader, men också parker, trädgårdar eller kulturlandskap. Följande programförklaring kan citeras. Genom hantverkslaboratoriet byggs en struktur som kan ta ansvar för kunskapsproduktionen i samspel med kulturmiljövården och till stöd för sektorns primära uppdrag att vårda kulturmiljöerna. Hantverkslaboratoriet ska fånga upp problem i praktiken, producera fungerande lösningar i nära samspel med kulturmiljövården och se till att lösningarna kommer till användning och ger effekt i den praktiska verkligheten Det laborativa arbetssättet Programförklaringen är på sätt och vis ganska abstrakt. För utvärderingen är det viktigt att på en konkret nivå förstå hur HL går till väga när kulturmiljövårdens problem fångas upp och ges lösningar som sedan sprids. För den praktiska kulturmiljövården sägs restaureringen (eller hävden) vara målet för insatsen varvid hantverkskunskapen är ett medel för att nå detta. För HL är vårdsituationen i stället ett medel för att dokumentera, tradera och utveckla hantverkskunskapen. Presumtionen är därmed att HL:s medverkan tillför projekten dessa dimensioner och på så sätt bidrar till att utveckla hantverkskunnandet på ett sätt som annars inte skulle bli fallet. De tre momenten ska alltså tolkas som en form av definition av det laborativa arbetssättet. Hantverksdokumentation Satsningen på hantverksdokumentation sägs inte kunna eller avse att ersätta lärande i arbete. Hantverk kan inte läras enbart på teoretisk väg, men en bra dokumentation kan bearbetas till ett pedagogiskt redskap i utbildningen av nya hantverkare. 9 HL arbetar därför med dokumentationer i form av intervjuer, uppteckningar samt procedurbeskrivningar i både text och bild. Framför allt satsar man på film som media. Man har anställt en särskilt filmsamordnare och försöker bygga upp ett särskilt filmotek. HL planerar även en utbildning för hantverkare, filmkörkort för att lära ut grundläggande kunskaper om hur man arbetar med filmdokumentation. Två projekt är knutna till arbetet med filmdokumentation, om skifferbrytning i Dalsland och Värmland samt om 9 Almevik & Bergqvist s

17 ängsfruktodling i Urshult i Kronoberg. Det framhålls att dokumentationen i sig inte leder till någon utveckling av hantverkskunnandet. Det blir fallet först när den utnyttjas i en utbildningssituation. RAÄ: nämnda forskningsanslag till HL har avsett en förstudie kring Hantverkarens dokumentationsmetoder. Kunskapsförmedling och tradering Det traderande momentet har jag svårt att riktigt greppa i HL:s verksamhet. Företrädarna för HL har som redan nämnts tydligt framhållit att de menar att förmedlingen av hantverkskunskaper i dagens samhälle förutsätter ett professionaliserat och akademiserat utbildningsväsende. Att lita till traditionella lärlingsformer och informell kunskapstradering menar man inte vara en hållbar väg. Den slutsatsen verkar både rimlig och klok. Slutsats som sätter alltså hantverksutbildningarna i centrum för traderingen. Högskoleutbildningen är ett naturligt forum för tradering och kunskapsförmedling. 10 Det är i första hand genom dem som hantverkskunskaperna får spridning, dvs. genom att de utexaminerade eleverna kommer ut på arbetsmarknaden. HL framhåller också i flera sammanhang att det är just anknytningen till hantverksutbildningarna som ger organisationen dess särskilda förutsättningar. Om utbildningarna på sätt kan pekas ut som primära för hantverkskunnandets kunskapsförmedling och tradering måste HL och det laborativa arbetssättet uppfattas som i ett komplement till dessa. Men på denna punkt framstår HL:s verksamhetsidé som motsägelsefull. Å ena sidan är som nämnts HL:s personal i hög grad engagerad som lärare i Institutionen för kulturvårds utbildningar. Men å andra sidan betonas, t.ex. i programuppsatsen, att HL inte bedriver utbildning det sker ju inom institutionens övriga verksamhet men däremot på olika sätt stödjer utbildare inom kulturmiljöns hantverk. 11 Härmed torde i första hand åsyftas ett samarbete med Stiftelsen Hantverk & Utveckling i Leksand som har ett särskilt arbete för gesäll och mästarbrev. HL bistår i arbetet med att formulera kraven för breven liksom i genomförandet av proven. HL driver ett stort antal aktiviteter som kan rubriceras som nätverksbyggande av olika slag (jfr nedan). I verksamhetsberättelsen för 2012 upptas sju olika nätverk eller arbetsgrupper, varav de flesta drivs av HL. 12 Det ska på inget sätt uteslutas att nätverken kan ha en kunskapsförmedlande funktion för medlemmarna/deltagarna som kan utbyta kunskaper och erfarenheter inom dess ramar. I flera fall är detta även det uttalade syftet. HL:s motiv för att engagera sig i nätverken uppges vara problemet att erfarenheter hos enskilda hantverkare och från olika projekt isoleras och att hantverksfrågorna är fragmentiserade i olika administrativa och geografiska strukturer. HL:s nätverksbaserade arbetssätt sägs motiverat av att kunna bedriva forskning och utveckling, genomföra kunskapsöverföring och opinionsbildning, och att driva strategiska satsningar i övrigt. 13 Momentet kunskapsöverföring alltså bara är ett av flera motiv för nätverksinsatserna och inte ens särskilt framträdande bland dessa. HL framhåller alltså universitetsutbildningarna som viktigast för 10 O. a. a. s O. a.a. s Nätverk för praktiker i kulturreservat, nätverk för trädgårdsmästare i historiska miljöer, nordiskt nätverk för hantverksutbildningar, nätverket KKMB (Statens fastighetsverk), Regional byggandsvård, Kalkbrännare i Norden samt nätverket för tungt murat och putsat byggande. 13 Lagerqvist 2011 s

18 kunskapsförmedlingen, medan nätverken mer fungerar för den form av informell tradering som annars inte sägs vara tillräcklig. Den roll som HL har eller kan ha för hantverkets kunskapsförmedling blir på detta sätt förhållandevis otydlig. Om HL i första hand skulle ses som en kunskapsförmedlande institution så borde verksamheten hellre vara inriktad på t.ex. fortbildning av yrkesverksamma hantverkare kopplat till universitetsutbildningarna. Alternativt borde det kunskapsförmedlande momentet ligga i fokus för nätverksarbetet. Men så är alltså inte fallet. Kunskapsutveckling Om utbildningarna i programuppsatsen tillmäts en nyckelroll för traderingen av hantverkskunnandet så gäller på ett motsvarande sätt att hantverkets kunskapsutveckling dvs. nya, återvunna eller förbättrade kunskaper om hantverk sätts in i en forskningskontext. Att hantverkkunnande behöver ges en vetenskaplig grund är således en annan tanke som starkt understryks även i samtalen med Institutionens för kulturvårds och HL:s företrädare. Även denna tanke syns välgrundad, även om det naturligtvis finns problem med att formulera ett så praktikbaserat verksamhetsområde i termer av vetenskapliga eller forskningsbara frågeställningar. Som jag uppfattat det används också begreppet hantverksforskning inom Institutionen för kulturvård och HL i en delvis glidande betydelse. Ibland åsyftas i första hand avse forskning om de material som används i hantverket, medan det i andra sammanhang främst är tillämpningen som åsyftas, dvs. hur hantverkaren utnyttjar och hanterar materialet. Gränsen är naturligtvis i sak flytande eftersom resultatet av t.ex. ett putsarbete beror på kombinationen av putsens materialegenskaper och hur den appliceras. Men med anspråk på vetenskaplighet följer också ett krav på stringent terminologi som en förutsättning för metodisk medvetenhet. I detta hänseende behöver nog hantverksforskningens teoribildning utvecklas. I programuppsatsen betonas att den vetenskapliga grundvalen ligger i forskningsutbildningarna vid Institutionen för kulturvård. Det framhålls som en särskild poäng att HL tillhör en universitetsinstitutiton. Ämnesområdet kulturvård och det som kallas hantverksvetenskapen sägs dock inte vara möjliga att utveckla utan samverkan med de praktiska verksamhetsfälten kulturmiljövård och hantverksproduktion. Detta behov ska HL alltså tillgodose för Institutionens räkning. HL sägs svara mot universitetets s.k. tredje uppdrag, att förbinda teori och praktik genom samverkan med det omgivande samhället. Detta innebär rimligtvis att HL:s medverkan i olika kulturmiljöprojekt ska formuleras som forskningsinsatser vars resultat blir den kunskapsutveckling som i sin tur kan användas i andra, framtida projekt. Men bland HL:s många aktiviteter finns en stor grupp som knappast kan beskriva som forskningsinsatser, hur bidrar dessa till kunskapsutvecklingen? Ett svar kan vara att HL organiserar vad som kan kallas en kompletterande kunskapsutveckling, som närmast kan positioneras till gränszonen mellan kunskapstradering/lärande och kunskapsutveckling/ forskning. Hit hör satsningen på s.k. hantverksexperter som ska bevaka kunskapssituationen inom sitt fält. Man har också inrättat befattningar som hantverkskoordinatorer för att utveckla nätverk mellan teoretiker och praktiker (jfr nedan under avsnittet Nationellt centrum) samt ett särskilt hantverksråd sammansatt av utövande hantverkare. Slutligen har man stipendiebefattningarna 17

19 gästhantverkare, dvs. tidsbegränsade anställningar där yrkesverksamma hantverkare ges möjlighet att fördjupa sig inom ett problemområde. Men de skarpa laborationerna får ändå anses uppstå inom ramen för RAÄ:s/länsstyrelsernas projekt. Dessa har hittills omfattat uppdrag avseende produktionen kyrkospån (länsstyrelsen Östergötland), naturstenskonstruktioner (länsstyrelsen Örebro län), nordsvenska timmerkonstruktioner (länsstyrelsen Jämtland) samt ett trädgårdsprojekt i Mårbacka (länsstyrelsen Värmlands län). HL:s medverkan i återuppbyggnaden av Södra Råda kyrka och ett kalkugnsprojekt tillsammans med Mariestads kommun skulle också kunna räknas till laborationerna, Att RAÄ knöt sitt stöd till HL till länsstyrelsernas uppdrag innebar, enligt Almedals uppgifter, att HL tvangs revidera sin ursprungliga planering, enligt vilken man tänkt sig kunna arbeta med ett friare val av uppgifter. Kopplingen till länsstyrelseprojekten har dock enligt Almedal fallit väl ut. Fortfarande återstår dock att avgöra om projekten verkligen genererar den avsedda kunskapsutvecklingen. Om vi utgår från att denna ska motsvara vetenskapliga krav kan fem kriterier ställas upp som projekten ska fylla. Dessa är: 1. det ska finnas minst ett definierat problem som laborationen syftar till att lösa, 2. lösningen ska dokumenteras i lämplig form, anpassad efter laborationens art (text, rörlig eller fast bild), 3. lösningen ska vara testbar, vilket i praktiken torde innebära att laborationen måste innehålla ett uppföljnings och utvärderingsmoment (eller planeringen av ett sådant) där det kan visas att lösningen på t.ex. restaureringsproblemet är långsiktigt hållbar i enklaste form alltså att putsen inte ramlar av, att takspånen inte ruttnar inom ett par år eller linoljefärgen inte börjar flaga. 4. lösningen ska vara formulerad i en generaliserbar form, dvs. den ska kunna tillämpas i upprepade restaurerings eller vårdsituationer. Eftersom det handlar om traditionsorienterat hantverk ska generaliserbarhet inte uppfattas som detsamma som standardisering, utan snarare som en grundkunskap som kan varieras i olika tillämpningar, 5. slutligen ska det finnas en organisation eller ett system för spridning och förmedling av resultaten så att de kommer till nytta i kommande restaurerings och vårdarbeten. Inget av projekten är slutfört eller delrapporterat i former som gör att den nu kan avgöras om kriterierna uppfylls eller sannolikt kommer att uppfyllas Det nationella centret I programförklaringen sägs att det saknas systematisk dokumentation av hantverkskunskaper och handverksrelaterade vårdproblem. Det saknas också systematisk uppföljning av långtidseffekter och återkoppling av genomförda åtgärder. Det som görs sägs ske fragmentariskt och uppdelat på olika administrativa och geografiska strukturer. Det finns flera centra för kulturmiljöns hantverk och i uppsatsen nämns Linnés Råshult, Julita gård, Råbäcks stenhuggeri, Byggnadshyttan på Gotland, 18

20 Fredriksdal och Byggnadsvård Qvarntorp. Men det konstateras också att det är ett problem att erfarenheter isoleras och att kunskaper stannar hos enskilda individer (s 10f). Som jag uppfattar det får antas att denna karaktäristik även omfattar de statliga myndigheterna Riksantikvarieämbetet (RAÄ), länsstyrelserna, Statens fastighetsverk (SFV) samt även Svenska kyrkan. Dessa är ju i den gjorda rollbeskrivningen i första hand inriktade på att få kulturmiljöprojekten genomförda, men ser inte på samma sätt till behovet av kunskapsuppbyggnad och kunskapsförmedling. Även länsmuseernas insatser inom området får antas falla inom ramen för karakteristiken. Uppfattningen om dessa brister fungerar som motivering för HL:s ambition att positionera sig som nationellt centrum för kulturmiljöns hantverk. I Lagerqvists bidrag till 2011 års publikation sägs att HL konstituerar det nationella nätverket och består av en laborativ central med klinisk och vetenskaplig verksamhet i nära samverkan, förlagd till i huvudsak Mariestad. I det nationella nätverket ingår regionala replipunkter eller noder som också har möjlighet att genomföra undersökningar inom ramen för laboratoriets verksamhet. Det nationella nätverkets uppgift är att bedriva forskning och utveckling, genomföra kunskapsöverföring och opinionsbildning, och att driva strategiska satsningar i övrigt. 14 Jag menar att beskrivningen av HL som det nationella centrat och det anknytande nätverket är motsägelsefull. Formuleringen av HL konstituerar nätverket uppfattar jag som en mystifikation, men ska väl rimligen tolkas som att HL strävar efter att vara den överordnade och gemensamma centralpunkten i alla traditionshanverkets alla nätverk. Därmed följer också enligt programförklaringen att HL i princip ska ta sig an alla de möjliga gemensamma angelägenheter som kan uppkomma för nätverkens medlemmar. Det finns två viktiga påpekanden som här behöver göras. För det första korresponderar verksamhetsidén om HL som det nationella hantverkscentrat (den centrala noden) fullt ut med mångfalden av aktiviteter inom HL. Ambitionen att arbeta brett och diversifierat har sin idémässiga grund i denna syn på HL:s roll. För det andra innebär idén om HL som det nationella centrat en annan verksamhetsidé än det som vi hittills har identifierat utifrån beskrivningen av idén om laboratoriet. Den kunde utifrån HL:s egen presentation ringas in via termerna dokumentation, kunskapsförmedling (tradering) och kunskapsuppbyggnad (hantverksforskning). Men med den konkurrerande idén om det nationella centrat öppnas plötsligt ett mycket bredare perspektiv och vi möter en alternativ lansering av HL som en organisation för traditionshantverkets intressefrågor över huvud taget. Följaktligen är inte heller de specifika laboratoriemomenten profilerande för nätverken, utan dessa framstår som aktiviteter inom ett bredare spektrum och inom en vidare ambitionsnivå. Med största sannolikhet uppfattar man inom HL laborationerna och centrumarbetet som ett enda integrerat arbetsfält. Det svarar mot att begreppet hantverkslaborationer faktiskt i presentationerna används i två olika betydelser. I en trängre, mer precis betydelse syftar laborationerna således på de specifika projekten där vård eller restaureringsfrågor behandlas i anslutning till den kulturmiljövårdande praktiken. Men i en vidare och mera vag betydelse associeras begreppet i stället med HL:s 14 Lagerqvist 2011 s