Att leva med funktionshinder

Transkript

1 Att leva med funktionshinder Helene Wallskär

2

3 Att leva med funktionshinder Helene Wallskär

4 En serie populärvetenskapliga kunskapsöversikter från Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS. Nr 2/2009: Att leva med funktionshinder Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap initierar och finansierar grundläggande och behovsstyrd forskning för att främja människors arbetsliv, hälsa och välfärd. Författare: Helene Wallskär, vetenskapsjournalist. Projektledare och redaktör: Annie Rosell Referensgrupp: Kenneth Abrahamsson, Inger Jonsson, Solweig Rönström. Omslag och grafisk form: Lena Eliasson/Prospect Communication AB Omslagsfoto: Robert Ekegren Bildbyrå Tryck: Åtta45 Tryckeri AB, Solna Copyright: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS, 2009, och författaren. Författaren svarar för innehållet i boken. ISBN: ISSN: Beställningsinformation: Denna kunskapsöversikt kan beställas från FAS hemsida: eller från Hellmans Förlag AB E-post: info@hellmansforlag.se Tel: Utgivare: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) Box 2220, Stockholm. Tel: , e-post: fas@fas.se

5 innehåll sid. Förord 5 Kenneth Abrahamsson programchef, FAS. 1. Forskning för ett bättre liv för funktionshindrade 7 Erland Hjelmquist, huvudsekreterare FAS och Göteborgs universitet. Exempel från ett brett forskningsfält: 2. En mänskligare demokrati? 20 Barbro och Leif Lewin, Uppsala universitet. 3. Funktionshindrad med rätt till arbete? 30 Ann Numhauser-Henning, Lunds universitet. 4. Att åldras med funktionsnedsättning 41 Eva Jeppsson Grassman, Linköpings universitet. 5. Hörselskadorna ökar! 50 Erik Borg, Ahlséns forskningsinstitut, Örebro. Mats Ulfendahl, Karolinska Institutet, Stockholm. Jerker Rönnberg, Linnaeus Centre HEAD, Linköping och Örebro. 6. Dyslexi ökad kunskap kan hjälpa drabbade 66 Ingvar Lundberg, Göteborgs universitet. 7. En skola för alla? 75 Eva Hjörne, Göteborgs universitet. 8. Bättre kommunikation för barn med CP-skada 85 Annika Dahlgren-Sandberg, Göteborgs universitet.

6 4 i n n e h å l l Handikappforskningen och framtiden: 9. Från forskningsobjekt till medaktör? 94 Anne Sjöberg, Handikappförbunden (HSO). 10. Andra fasen börjar för handikappforskningen 101 Mårten Söder, Uppsala universitet. Litteraturlista 111

7 5 förord Forskning om funktionshinder och funktionsnedsättning är ett av FAS prioriterade områden. Redan vid starten av FAS verksamhet, år 2001, tog rådet fram ett forskningsprogram på området. År 2003 genomfördes en brett upplagd konferens för att inventera framtida forskningsbehov, vilken ledde fram till rapporten Handikappforskning på tillväxt. Därefter tog FAS initiativ till en samverkan mellan de statliga finansiärerna för att tillsammans ge stöd till tjänster för unga lovande forskare inom området. Rådets finansiering har under åren successivt ökat och som en del däri finns numera ett FAS-centrum på Karolinska Institutet, som bedriver forskning om hörselnedsättning. Vidare har Vetenskapsrådet beviljat medel för ett Linné-centrum i Linköping och Örebro för forskning om funktionshinder och kognition. FAS har vidare deltagit aktivt i HSO:s arbete med ökad brukarmedverkan inom handikappforskningen.

8 6 f ö r o r d Syftet med denna skrift är att ge en överblick av aktuell och av FAS finansierad forskning inom området. Den visar tydligt att detta forskningsområde i sig är heterogent och att villkoren och vardagen för människor med olika slags funktionshinder skiljer sig i hög grad. Däri ligger också en stor utmaning för politiker, arbetsliv, skola, vård och omsorg, när man vill utveckla samhällets olika delar så att funktionshindren minskar och människors livskvalitet ökar. Det är rådets förhoppning att skriften ska bidra till reflektion över olika innebörder av begreppet funktionshinder och vad som kan göras för att öka människors delaktighet i samhället i stort. Kenneth Abrahamsson Programchef Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)

9 7 kap 1. Forskning för ett bättre liv för funktionshindrade Den här boken berättar om den svenska forskningen om funktionsnedsättning, snart ett decennium in på 2000-talet. Det handlar om ett mycket brett forskningsfält som engagerar de flesta forskningsdiscipliner om än i varierande grad och tack vare det belyser en mängd olika aspekter av att leva med funktionsnedsättning ur skilda perspektiv. Boken försöker ge en bild av detta breda fält genom forskarintervjuer och beskrivningar av ett urval intressanta forskningsområden, -projekt och -resultat. Men först något om mer allmängiltiga frågor kring forskningen om funktionsnedsättningar och funktionshinder. Vad ska det heta? Ett problem som direkt dyker upp när man ska skriva om den forskning som ur många olika perspektiv studerar fysiska och psykiska funktionsnedsättningar är vilket samlingsnamn

10 8 f o r s k n i n g för ett bät t r e liv för funktionshindrade på forskningsområdet man ska välja. Handikappforskning? Funktionshinderforskning? Eller något annat av de många begrepp som förekommer? Det kan vara viktigt att vara noga med orden eftersom orden styr tanken. Tänk bara på orden efterbliven, vanför och lytt som användes allmänt i vårt land långt in på 1900-talet. Den typen av begrepp efterträddes av handikapp och handikappad. De användes länge i alla sammanhang när det gällde människor som på grund av skador eller sjukdomar inte kan göra något som de flesta andra kan. Användningen av de orden blev kritiserad, bland annat eftersom den ansågs spegla synen att handikappet var en individuell egenskap hos personen snarare än svårigheter som visar sig i en otillräckligt anpassad miljö. Med andra ord att problemet var mer personligt än samhällspolitiskt. Debatten under och 70-talet ledde till att det så kallade miljörelativa handikappbegreppet tog över. Fokus flyttades från personen till samspelet mellan personen och omgivningen. Det vill säga: handikapp är inte en egenskap utan hur handikappad man är beror på hur samhället har anpassats till människor vars psykiska eller fysiska förmåga på något sätt är nedsatt. Det miljörelativa handikappbegreppet innebär att man tydligt skiljer mellan å ena sidan de fysiska och psykiska begränsningarna till exempel synskada eller dyslexi och å andra sidan deras konsekvenser. Begränsningarna kallas funktionshinder eller funktionsnedsättning och konsekvenserna exempelvis att inte kunna röra sig tryggt i staden eller läsa en tidning kallas handikapp. Världshälsoorganisationen WHO har påbörjat en genom-

11 h e l e n e wa l l s k ä r 9 gripande förändring av begreppen på området genom en ny internationell klassifikation av funktion och hälsa (International Classification of Functioning, Disability and Health) som publicerades Där används begreppet handikapp inte längre utan WHO talar istället om delaktigheten i samhället och inskränkningar i denna delaktighet. År 2007 tog Socialstyrelsens terminologiråd beslut om en revidering av termerna funktionsnedsättning och handikapp. Beslutet innebar att termen handikapp helt skulle utgå i officiella sammanhang samtidigt som termerna funktionshinder och funktionsnedsättning inte längre skulle användas som synonymer utan få varsin tydlig betydelse. Funktionsnedsättning definieras av Socialstyrelsen som nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Funktionshinder= den begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen. Funktionshinder är alltså enligt denna definition inte något som en person har utan det är miljön som är funktionshindrande. Varken WHO:s förändringar av begreppen eller Socialstyrelsens nya definitioner har ännu slagit igenom på bred front. Även i mer officiella sammanhang i vårt land används fortfarande vanligen ord som funktionshinder, funktionsnedsättning och funktionsbegränsning, ofta vare sig det är själva skadan eller sjukdomen som avses, eller om man talar om hur den påverkar personens möjligheter att vara delaktig i samhället. Och ordet handikapp lever också vidare. Tillbaka till den inledande frågan om vad forskningsområdet som den här boken handlar om ska kallas: Varken handikappforskning eller funktionshinderforskning är

12 10 f o r s k n i n g för ett bät t r e liv för funktionshindrade egentligen heltäckande om man utgår från det miljörelativa tänkandet. Forskningsfältet inrymmer ju både studier som fokuserar på en viss typ av skador/sjukdomar ur ett biomedicinskt perspektiv och forskning som framför allt sätter funktionsnedsättningen i relation till omgivningens grad av anpassning. Man måste ändå välja ibland och av praktiska skäl kommer forskningsområdet i boken fortsättningsvis huvudsakligen att kallas handikappforskning. Vad är handikappforskning? Det yttersta syftet med handikappforskning är att förbättra livet för personer med funktionsnedsättning. Det säger Erland Hjelmquist, professor vid Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet, som bland annat forskar om barn och ungdomar med olika funktionsnedsättningar. Erland Hjelmquist delar sin arbetstid mellan Göteborg och Stockholm eftersom han också är huvudsekreterare vid Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS, den forskningsfinansiär som har samordningsansvaret för den statligt finansierade handikappforskningen. Som huvudsekreterare vid FAS är han verksamhetschef med ansvar för att stödja ett brett spektrum av forskningsområden. FAS uppdrag är att ta initiativ till och finansiera både grundläggande och behovsstyrd forskning för att främja människors arbetsliv, hälsa och välfärd. Att vara med och utveckla handikappforskningen är bara en av många viktiga arbetsuppgifter. Men det är en arbetsuppgift där han som handikappforskare kan ha särskilt mycket egen erfarenhet att bidra med. Själv hittade han till handikappforskningen via sitt intresse för kommunikationsforskning. På 1980-talet blev han

13 h e l e n e wa l l s k ä r 11 fakta Nästan en miljon människor i åldrarna år i Sverige (16 procent) har någon funktionsnedsättning. Bland äldre personer är funktionsnedsättningar ännu vanligare. Rörelsehinder är den absolut vanligaste funktionsnedsättningen. Nästan en tredjedel av personerna med funktionsnedsättning är rörelsehindrade. Astma/allergi eller annan överkänslighet är näst vanligast och omfattar en femtedel av personerna med funktionsnedsättning. Andra vanliga funktionsnedsättningar, minst fem procent av personerna med funktionsnedsättning, är diabetes, dyslexi, hjärtkärlsjukdom, hörselskada, mag-tarmsjukdom, psoriasis, psykisk funktionsnedsättning och synnedsättning. Källa: Funktionshindrades situation på arbetsmarknaden 2006, Statistiska centralbyrån. tillfrågad om att medverka i ett taltidningsprojekt. Tidningen Göteborgs-Posten gjorde en pionjärinsats genom att utnyttja ny teknik för omvandling av text till syntetiskt tal, berättar Erland Hjelmquist. Från detta projekt var steget inte så långt till forskning om barn och unga och olika funktionsnedsättningar som påverkar kommunikation. Han har forskat om barn med cerebral pares, autism, Aspbergers syndrom och hörselskador. Drivkraften är inte bara att få fram ny kunskap, utan också att kunna göra skillnad för de människor som föds med funktionsnedsättningar eller drabbas av dem under livets gång. Denna starka fokusering på nyttan av forskningen präglar, anser han, handikappforskningen i stort: Att åstadkomma konkreta förbättringar finns långt fram i

14 12 f o r s k n i n g för ett bät t r e liv för funktionshindrade medvetandet hos handikappforskare. Det tror jag att alla som arbetar med detta skulle hålla med om. Vårt arbete syftar till att man ska kunna utveckla konkreta åtgärder. Forskning om funktionsnedsättning och handikapp finns på alla svenska universitet och högskolor, men också utanför den traditionella akademiska världen i bland annat landstingsregi. Mycket av handikappforskningen är samhällsvetenskaplig och bedrivs på institutioner för socialt arbete, sociologi, statsvetenskap och motsvarande. Handikappforskningen spänner över ett brett fält. Den kan även vara exempelvis beteendevetenskaplig, humanistisk, teknisk, medicinsk eller vårdvetenskaplig. Den kan handla om hur en viss skada eller sjukdom påverkar individens funktionsförmåga, om hur människor kan kompensera för funktionsnedsättningar, om hur nedsättningen påverkar personens syn på sig själv och andra, om hur familjen påverkas, om hur miljön kan förändras så att handikappet minskar, om möjligheter i arbetslivet för personer med funktionsnedsättning och om mängder av andra frågor. Tvärvetenskapliga forskningscentra Just att handikappforskningen har en så utpräglat tvärvetenskaplig karaktär har gjort det naturligt att bilda tvärvetenskapliga forskningscentra för att effektivt kunna driva forskningen framåt bildades Centrum för handikappforskning (bytte den 1 januari 2009 namn till Centrum för forskning om funktionshinder) vid Uppsala universitet och följdes av liknande centrumbildningar på andra universitet. Idag finns tvärvetenskapliga centrumbildningar för handikappforskning på de flesta universitetsorterna, Linköping och

15 h e l e n e wa l l s k ä r 13 Örebro har ett gemensamt institut för handikappvetenskap. Centrumbildningarna är nätverk för forskare som ägnar sig åt funktionshinder och handikapp inom olika ämnen. Det pågår dock handikappforskning även vid institutioner vars namn inte alls för tankarna åt just det hållet. Handikappfrågor kan komma in som en del i brett inriktade forskningsprojekt inom exempelvis folkhälsoforskning eller utbildningsforskning. Dessutom är det flera forskningsområden som gränsar till, och ibland delvis överlappar, handikappforskningen. Några sådana exempel är forskning om hur man kan förebygga vissa sjukdomar och arbetsskadeforskning. Ett annat är äldreforskning. Men samtidigt som man ser beröringspunkterna mellan handikappforskning och äldreforskning kan det vara viktigt att se gränserna mellan dem. Samma typ av funktionsnedsättning påverkar en ung människa på ett helt annat sätt än en 90-åring. Till exempel så har blinda barn och äldre synsvaga helt olika situationer och förutsättningar, säger Erland Hjelmquist. Ungt forskningsområde Handikappforskningen har utvecklats i takt med att handikappolitik vuxit fram som ett särskilt politikområde (viktiga handikappolitiska årtal finns på s. 108). Alltså har forskningsområdet inte särskilt gamla anor. Visserligen har situationen för människor med funktionsnedsättning länge ansetts vara något som kräver politiska ställningstaganden och insatser. Men tidigare behandlades varje typ av funktionsnedsättning för sig. Frågor som gällde psykiskt utvecklingsstörda diskute-

16 14 f o r s k n i n g för ett bät t r e liv för funktionshindrade rades för sig, frågor om synskadades situation för sig och så vidare. Det var först i början av 1960-talet som intresset började växa för vad dessa grupper hade gemensamt. Välståndsutvecklingen var snabb. Vad behövde göras för att villkoren för dem som levde med funktionsnedsättning inte skulle släpa efter? På 1970-talet började de många organisationerna inom handikapprörelsen att samverka allt mer och flera av de politiska partierna antog särskilda handikappolitiska program. På detta sätt kom handikappfrågor att skiljas ut som ett särskilt problemområde, vilket lade grunden för handikappforskningen. Såväl beslutsfattare som olika yrkesgrupper och människor med funktionsnedsättning och deras organisationer hade intresse av att det forskades på området. Redan 1970 fick Sverige sin första professor i handikappforskning. Steg för steg har sedan området utvecklats och blivit allt mer etablerat. FN:s Handikappår 1981 var en viktig milstolpe för handikappfrågorna och handikappforskningen. Målsättningen för året var full delaktighet och jämlikhet. En målsättning som fortfarande har kvar sin fräschör och aktualitet, säger Erland Hjelmquist. De ideologiska frågor som debatterats inom handikapppolitiken har genom åren även påverkat inriktningen av och diskussionen inom handikappforskningen. Ett sådant diskussionstema är exempelvis balansgången mellan strävan att integrera personer med funktionsnedsättning helt och hållet i samhället och behovet av att skilja ut dem som en särskild grupp, för att kunna påtala deras speciella behov och problem.

17 h e l e n e wa l l s k ä r 15 Den balansgången pågår ständigt och det gäller även inom forskningen. Men en viktig grundläggande utgångspunkt är ändå att inte se personer med funktionsnedsättning som patienter, utan som medborgare med samma rättigheter och skyldigheter som alla andra, säger Erland Hjelmquist. Den motsatta tendensen, att fokusera på personerna som patienter, har en historia som avskräcker, och syftar bland annat på hur människor med funktionsnedsättning samlades på stora institutioner där de vårdades år ut och år in. Forskning med mångfald Samtidigt som han självklart tycker det är bra att sträva bort från att jämställa funktionsnedsättning med sjukdom, framhåller han att det får omsättas till forskning och forskningspolitik med viss eftertanke. Visst är det viktigt att forska om till exempel samhällsstrukturer, attityder och rättighetsfrågor. Men samhällsinriktad handikappforskning står inte i motsatsförhållande till individinriktad forskning. Och individinriktad forskning behöver inte innebära att man ser personen som en patient, säger han. Funktionsnedsättning som berör exempelvis syn, hörsel, rörelseförmåga eller kognitiv kapacitet är omständigheter som finns hos individen. Man kan inte komma till rätta med dem genom lagstiftning eller liknande. Genom samhällsåtgärder kan man minska konsekvenserna av funktionsnedsättningen, men det är bara genom forskning om själva funktionsnedsättningen som man kan förstå den bättre och kanske lära sig att minska den till exempel minska synproblem genom att träna upp kvarvarande syn.

18 16 f o r s k n i n g för ett bät t r e liv för funktionshindrade Erland Hjelmquist brukar uttrycka saken som att handikappforskningen har två ben och behöver dem båda för att stå stadigt och kunna röra sig framåt. Det ena benet är den individinriktade forskningen som koncentrerar sig på specifika funktionsnedsättningar deras uppkomst, inverkan på funktionsförmågan, eventuella förebyggande insatser och behandling som kan minska funktionsnedsättningen. Det andra benet är den samhällsinriktade handikappforskningen som studerar samhällets och samhällsstödets betydelse för personer med funktionsnedsättning, frågor om delaktighet och medborgarskap, attityder till funktionshinder och liknande. Handikappforskningen präglas av mångfald, och det är mycket positivt. När svensk handikappforskning i början av 2000-talet utvärderades av en internationell expertgrupp fick forskningen som helhet mycket gott betyg. Forskning om funktionsnedsättning, kommunikation och språk är ett av flera exempel på områden där svenska forskare är långt framme, säger Erland Hjelmquist. Något de utländska utvärderarna tyckte kan bli bättre är handikappforskarnas användning av de databaserade personanknutna register av hög kvalitet som finns i vårt land. Genom att utnyttja dem kan man följa personer med funktionsnedsättning under många år, genom olika faser i livet, något som kan ge ny intressant kunskap. Där finns en stor potential som kan användas bättre. Forskning löser inte allt Ett område som FAS genom beslutet om forskningspropositionen 2009 Ett lyft för forskning och innovation fick

19 h e l e n e wa l l s k ä r 17 i uppdrag att satsa extra på är arbetslivsforskning. Här ser Erland Hjelmquist viktiga utvecklingsmöjligheter även för handikappforskningen. Vi vet att arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning är låst och utestängande. Sysselsättningsgraden bland personer med funktionsnedsättning är låg. Arbetsliv och funktionshinder är därför ett angeläget forskningsfält som vi behöver satsa mer på. När vi möts har han nyligen haft styrelsemöte för att bevilja anslag för kommande år. Elva procent av ansökningarna beviljades. Erland Hjelmquist tycker det är frustrerande att beviljandegraden är så låg och anser att det behövs mer medel att fördela, bland annat till handikappforskningen. Det är inte bara frågor om arbetsliv och funktionsnedsättning han vill se belysas bättre, många andra exempel finns. Ett är utbildning och funktionsnedsättning, ett annat tillgänglighetsfrågorna. Det är inte alltid det är mer forskning som behövs. Ibland finns kunskapen redan, problemet är att den inte används, säger han och påpekar att regering och riksdag redan år 2000 bestämde att det svenska samhället ska vara tillgängligt för alla Där är det attitydförändringar, politiska beslut och handling som måste till. Det gäller helt enkelt att sätta igång och bygga om och att göra det med eftertanke. Människor med funktionsnedsättning har exempelvis rätt att kunna komma in i alla offentliga byggnader och de vill inte behöva ta sig in bakvägen. Erland Hjelmquist, huvudsekreterare, FAS, och professor vid Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet.

20

21 Exempel från ett brett forskningsfält:

22 20 kap 2. En mänskligare demokrati? Statsvetenskaplig forskning om handikappolitiken. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, började gälla den 1 januari LSS kom till för att öka möjligheterna för människor med funktionsnedsättning att leva som alla andra. Lagen ger särskilda rättigheter till en del personer med funktionsnedsättning. De som omfattas av LSS är personer med utvecklingsstörning och med autism eller autismliknande tillstånd; personer med betydande och bestående begåvningsmässig funktionsnedsättning efter hjärnskada i vuxen ålder (på grund av yttre våld eller kroppslig sjukdom); personer med andra varaktiga och betydande fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar och som uppenbarligen inte beror på normalt åldrande. (Stöd till personer med funktionsnedsättning som beror på åldrande ges istället enligt Socialtjänstlagen). De insatser som regleras i LSS är bland annat bostad med service, daglig verksamhet, ledsagarservice, kontaktperson och personlig assistans. LSS har fört med sig viktiga förbättringar för många med

23 h e l e n e wa l l s k ä r 21 funktionsnedsättning. Den har inte utplånat de regionala och lokala skillnaderna i stödet till personer med funktionsnedsättning i Sverige vilket var ett av syftena med lagen. LSS-reformen är oerhört viktig för många personers levnadsförhållanden. Som helhet är den lyckad och betydelsefull. Men det är inte acceptabelt att var du bor fortfarande spelar roll för vilket stöd du får, säger Barbro Lewin vid Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet. Hon ingick tillsammans med Leif Lewin, professor i statsvetenskap, Lina Westin och Hanna Bäck i en forskargrupp som började undersöka varför LSS-stödet varierar så kraftigt mellan Sveriges kommuner. Hur kan det komma sig att kostnaden för stöd till personer med funktionsnedsättning i vissa kommuner är tio gånger högre per invånare än i andra? Eftersom likabehandling är en av välfärdsstatens grundläggande principer är det, menar forskarna, viktigt att vara uppmärksam på varje tecken på att denna princip inte tillämpas fullt ut. Växande kostnader År 2007 hade personer stöd enligt LSS. Utvecklingsstörning var de vanligaste funktionsnedsättningarna bland dem som fick LSS-stöd. Mest stöd fick barn och ungdomar i åldrarna år personer hade personlig assistent. Kostnaderna för LSS och LASS, Lagen om assistansersättning (kom till samtidigt som LSS) har vuxit för varje år som gått. Ett skäl är att allt fler, framför allt unga, fått stöd eftersom det upptäckts nya former av autism som inte var kända tidigare. LSS och LASS kostade tillsammans nästan 42 miljarder kronor Kommunerna betalar ungefär två

24 22 e n mänskligare demokrat i? tredjedelar och staten resten. Som så ofta när det stiftas lagar som innebär stora kostnadsökningar för kommunerna, har det uppstått en debatt om kostnaderna för LSS. Inte minst kostnaderna för personlig assistans har debatterats. Medan vissa företrädare efterlyst förändringar som begränsar de kommunala kostnadsökningarna har andra debattörer hävdat att LSS-utgifterna egentligen borde vara ännu mycket större. Enligt Handikapputredningen som tillsattes 1989 och bland annat utmynnade i LSS skulle omkring personer vara berättigade till stöd, men bara omkring hälften så många får det. En förklaring kan vara att alla som är berättigade inte har förmåga att söka stödet. Avgörande kan bli om kommunens socialtjänst uppmuntrar och hjälper personer med funktionsnedsättning att söka stöd. När sådana diskussioner förs är det angeläget att försöka ta reda på vad skillnaderna i LSS-stödnivå mellan kommunerna kan bero på. Finns det enbart legitima förklaringar som stämmer med lagens anda och bokstav och med de demokratiska grundvärderingarna i vårt samhälle? Eller behöver vi vara uppmärksamma på att även mindre legitima förklaringar kan vara inblandade? De stora skillnaderna mellan kommunerna har länge varit kända och kritiserade eftersom de så uppenbart strider mot den svenska likabehandlingsprincipen. Men tidigare fanns inte så mycket kunskap om vad som ligger bakom skillnaderna, säger professor Leif Lewin. Samarbetsdemokratier inte mer generösa Det första steget i forskargruppens försök att förklara skillnaderna i LSS-stöd mellan kommunerna var att pröva en

25 h e l e n e wa l l s k ä r 23 välkänd statsvetenskaplig teori om så kallad samarbetsdemokrati. Denna teori utvecklades av den holländsk-amerikanske statsvetaren Arend Lijphart. Han talar om majoritetsdemokratier kontra samarbetsdemokratier. I majoritetsdemokratier är det enkelt uttryckt så att majoriteten styr och minoriteten opponerar. Men Lijphart framhåller att denna modell allt mer ersätts av samarbetsdemokratier där partierna samarbetar med varandra. Han menar att sådana system företräder fleras intressen än majoriteten och är en bättre styrelseform. Enligt Lijpharts teori blir bland annat utsatta grupper mer generöst behandlade i samarbetsdemokratier. Detta eftersom samarbetet skapar ett mjukare klimat som gör att man också tar mer hänsyn till exempelvis arbetslösa, personer med funktionsnedsättning och sjukskrivna. Vi bestämde oss för att undersöka om det verkligen stämmer att man blir snällare av att samarbeta, förklarar Leif Lewin. Trots ett gemensamt valsystem menar han att man tydligt kan skilja mellan kommuner som styrs genom majoritetsdemokrati respektive partipolitiskt samarbete i Sverige. Forskarna delade, enligt vissa bestämda kriterier, in kommunerna i dessa två grupper. Kommunernas LSS-stöd mättes med hjälp av ett volymindex som visade antalet personer med LSS-stöd, antalet LSSinsatser samt kostnaderna för LSS i förhållande till folkmängden. Analysen gav ett ur statsvetenskaplig synvinkel intressant resultat. Det var inte samarbetskommunerna som gav mest LSS-stöd, snarare fanns en svag tendens åt motsatt håll. Det var ett smått sensationellt resultat att en av de mest

26 24 e n mänskligare demokrat i? uppburna statsvetenskapliga teorierna visade sig inte hålla, säger Leif Lewin. Skillnader i behov bidrar När forskarna upptäckte att deras första hypotes inte höll, bestämde de sig för att fortsätta att leta efter förklaringar till skillnaderna mellan kommunerna. En mängd faktorer kartlades. Var det kanske så att fattiga kommuner, med lägre medelinkomst i befolkningen och därmed lägre skatteintäkter, är mer återhållsamma med LSS-insatser? Nej, fattiga kommuner ger minst lika mycket stöd som välbärgade. Ekonomiska resurser tycks inte ha någon betydelse, vilket är lite överraskande, säger Barbro Lewin. Men kanske det var behovet av stöd som varierade så mycket att det resulterade i de stora skillnaderna? Den hypotesen gav bättre napp än de tidigare, även om behovsskillnaderna inte håller som ensam förklaring. Det är tydligt att LSSstödet är större i kommuner där det tidigare funnits vårdhem för personer med utvecklingsstörning. När dessa institutioner lades ned och de som bodde där flyttade ut i samhället, blev många kvar i den kommun där vårdhemmet fanns. Dessutom upptäckte forskarna att andelen andra funktionsnedsättningar än utvecklingsstörning också är större i de kommuner där de gamla vårdhemmen funnits. En möjlig förklaring är att vårdhemmen i dessa kommuner bidragit till en mer positiv attityd till och större kunskap om personer med funktionsnedsättning. Det kan ha lett till högre ambitioner när det gäller att ge stöd till personer med funktionsnedsättning.

27 h e l e n e wa l l s k ä r 25 Andra förklaringar Forskarna upptäckte också flera andra faktorer som spelar in för variationen i LSS-stöd. Flera av dem är sådana som kan ha en koppling både till det faktiska behovet av LSS-stöd i kommunen och till andra förklaringar. Till stor del är variationen i givet stöd ett svar på varierande behov. Men det finns också andra förklaringar, berättar Barbro Lewin. Exempelvis är LSS-insatserna större i glesbygdskommuner. Låg befolkningstäthet är ofta ett resultat av utflyttning, personer med funktionshinder blir kvar. En annan förklaring kan vara att den sämre arbetsmarknaden i glesbygden gör det mer attraktivt att bli anställd som personlig assistent åt en närstående med funktionsnedsättning. Ett annat exempel är att LSS-stödet är större i kommuner med det forskarna kallar lågt humant kapital, det vill säga att många är äldre, arbetslösa, sjukskrivna och lågutbildade. Delvis kan vissa av dessa faktorer hänga ihop med ett högt stödbehov. Men forskarna påpekar att en förklaring också skulle kunna vara att kommunerna är mer generösa med stöd om närstående har liten kapacitet att hjälpa. Om man tar sådana hänsyn, inte bara till individens utan även till familjens situation, så vidgar man behovsbegreppet på ett sätt som inte regleras i lagen. Det är i så fall viktigt att detta blir belyst och kommer upp till diskussion, säger Barbro Lewin. Inte bara behovet som styr Tre skillnader som forskarna definitivt anser visar att även annat än stödbehovet styr är att LSS-insatserna är större i

28 26 e n mänskligare demokrat i? kommuner med liten yta, i vänsterstyrda kommuner samt områden med vad Barbro Lewin kallar en annorlunda efterfrågekultur. Med det senare menar hon att attitydstudier och erfarenhet tyder på att det finns regionala skillnader i svenskarnas inställning till att utnyttja olika typer av ekonomiskt samhällsstöd, som exempelvis socialförsäkringarna. Det tycks som om det i våra nordligaste län där LSS-stödet oberoende av kommunstorlek är störst ses som mer acceptabelt och självklart att kräva samhällets hjälp med försörjningen. Det råder en kravkultur där människor kräver mer och där myndigheternas tjänstemän är mer tillmötesgående, säger Barbro Lewin. Ifall sådana kulturskillnader tillåts påverka hur mycket stöd som ges riskerar det att leda till regionala orättvisor. Något annat som forskarna upptäckt är att kommuner som är små till ytan ger mer stöd än de med stor areal. Exakt vad det beror på är svårt att veta, men det verkar inte sannolikt att det verkliga stödbehovet påverkas av kommunens yta, säger Barbro Lewin: Det skulle kunna vara så att eftersom det i en till ytan vidsträckt kommun är längre till beslutsfattarna och tjänstemännen som har hand om LSS, minskar möjligheterna att söka stöd. Vilka partier som styr i kommunen har också betydelse för benägenheten att ge LSS-stöd, visar kartläggningen. Detta trots att lagen när den kom till hade ett brett stöd av samtliga partier. Ju längre socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet suttit vid makten i en kommun, desto mer LSSinsatser görs. Ett långvarigt, stabilt vänsterstyre i en kommun

29 h e l e n e wa l l s k ä r 27 leder till mer stöd till personer med funktionsnedsättning. Vad detta beror på har forskarna hittills inte kunnat förklara. Ett grundläggande problem är att vi faktiskt inte vet hur stort behovet av stöd egentligen är, säger Barbro Lewin, som vill försöka tränga ännu djupare in i frågorna. Hon har gjort ett försök genom en intervjustudie i några kommuner. Politiker, tjänstemän och företrädare för handikapprörelsen i dessa kommuner intervjuades om sin syn på LSS-reformen och handikappolitiken i den egna kommunen. Studien visade att alla intervjuade mycket väl förstod syftet med LSS och att de i huvudsak tyckte att tillräckliga ekonomiska resurser satsats på reformen. Ändå skilde det mycket mellan kommunerna när det gäller hur aktivt de gick in för att genomföra LSS-reformen och se till att personer med funktionsnedsättning får stöd som ger möjlighet att leva ett liv som alla andras. I de kommuner som var mest aktiva hittade Barbro Lewin eldsjälar bland de intervjuade, eldsjälar som gav prov på ett starkt engagemang för att förverkliga visionen bakom LSS. I de mindre aktiva kommunerna fanns en annan attityd bland politiker, tjänstemän och företrädare för handikapprörelsen. Det var en passiv och uppgiven attityd, tragiskt nog även hos handikapprörelsens representanter. Ofta var den attityden kombinerad med att intervjupersonerna skämdes för kommunens politik, att så lite gjordes för personer med funktionsnedsättning, berättar Barbro Lewin. Hon tvivlar på att ökade statliga anslag till LSS skulle minska skillnaderna mellan kommunerna det var ju inte brist på pengar som de intervjuade klagade över. Något som

30 28 e n mänskligare demokrat i? hon däremot tror kanske kunde vara effektivt vore att arbeta med offentliga jämförelser mellan kommuner. Önskan att slippa skämmas för en oambitiös handikappolitik skulle måhända kunna vara en drivkraft till förbättring i de mer passiva kommunerna? Men om det inte går på något annat sätt, måste man väl även överväga lagstiftning för att garantera att personer med funktionsnedsättning inte ska behöva flytta för att få det stöd de behöver. Detta är en mycket viktig principiell fråga som inte bara handlar om att vissa får mer stöd och andra får mindre, utan också om att överhuvudtaget få eller inte få LSS. Detta kan innebära en avgörande skillnad i livet, både för individen och för närstående. Vill påverka Leif Lewin framhåller att de skillnader som han och hans medarbetare kartlagt visar att det finns en motsättning mellan den grundläggande rättigheten till likabehandling och det kommunala självstyret. Regering och riksdag har lagt fast grundläggande normer och samtidigt gett kommunerna rätt att själva bestämma om sina egna angelägenheter. När kommunen gör det på ett sätt som riskerar att sätta de grundläggande värdena ur spel är konflikten ett faktum. Det är en mycket svårlöslig konflikt som politikerna ogärna diskuterar, säger han lade en statlig utredning, som sett över LSS, fram slutbetänkandet Möjlighet att leva som andra (SOU 2008:77). Slutbetänkandet innehåller en del förslag till förtydliganden och utveckling av lagen, men inga förslag om hur tillämpningen av LSS ska göras mer enhetlig över landet.

31 h e l e n e wa l l s k ä r 29 Barbro och Leif Lewin är kritiska mot detta och anser att det är dags att beslutsfattarna på allvar börjar diskutera denna fråga. Att bidra till en sådan utveckling är också, säger Barbro Lewin, en drivkraft i forskningsarbetet: Självklart hoppas man att resultaten från ett sådant här projekt kan vara med och påverka samhällsutvecklingen. Leif Lewin, professor emeritus i statsvetenskap, Uppsala universitet. Barbro Lewin, Centrum för forskning om funktionshinder, Uppsala universitet.

32 30 kap 3. Funktionshindrad med rätt till arbete? Rättsvetenskaplig forskning om integrering och diskriminering i arbetslivet. Det är inte alla som oftast tycker det är kul att gå till jobbet, ändå väljer sannolikt mycket få att hellre vara arbetslösa. Att ha ett arbete är för de allra flesta människor i yrkesverksamma åldrar en viktig byggsten i livet. Arbetet ger tillvaron struktur och rytm det blir skillnad mellan arbetstid och fritid, man går till jobbet och kommer hem, man tar semester och man har en strukturerad vardag som väntar efter ledigheten. Tack vare arbetet lär man känna människor man annars inte skulle ha lärt känna, för många är arbetskamraterna en betydelsefull social faktor. Många arbeten kan ge tillvaron ökad mening man känner sig behövd, har en uppgift, lär sig kanske nya saker, löser problem och utvecklas. Och, inte minst, jobbet gör att man kan tjäna sitt eget uppehälle. Det ger en känsla av kontroll över inte bara försörjningen utan tillvaron i stort. Arbetet främjar på dessa sätt hälsa och livskvalitet. Men

33 h e l e n e wa l l s k ä r 31 det är svårare för en del än för andra att ta sig in på arbetsmarknaden och hålla sig kvar där. Funktionsnedsättning är en faktor som kan göra att man hamnar utanför arbetslivet eller får svårare att skaffa sig det jobb man helst vill ha. Här kan det dock först vara på sin plats med ett förtydligande. Vi måste hela tiden komma ihåg att personer med funktionsnedsättning verkligen inte är någon homogen grupp där alla har liknande förutsättningar och likartade problem. Dels är funktionsnedsättning självklart bara en av alla faktorer som om vi talar om exempelvis möjligheterna i yrkeslivet påverkar personens möjligheter. Och dels finns en näst intill oändlig variation när det gäller vilka funktionsnedsättningar det handlar om och deras effekter. När vi använder oss av statistik som omfattar alla människor som uppger att de har en funktionsnedsättning, kan den alltså inte ge något mer än en grovt tillyxad genomsnittsbild av verkligheten. Ibland kan sådana bilder ändå ha något av intresse att säga. Statistiska Centralbyråns (SCB) rapport Funktionshindrades situation på arbetsmarknaden 2006 visar att sysselsättningsgraden bland personer med funktionsnedsättning är 13 procentenheter lägre än bland jämnåriga utan funktionsnedsättning. Den visar också att utbildningsnivån är betydligt lägre bland personer med funktionsnedsättning än i befolkningen som helhet. Hur väl lyckas integrationen? Ett övergripande mål för den statliga handikapp- och arbetsmarknadspolitiken (SOU 1991:46 Handikapp, välfärd, rättvisa) är att utjämna de skillnader som statistiken avspeglar. Människor med funktionsnedsättning ska bli lika delaktiga i

34 32 f u n k t i o n s h i n d r a d med rät t till arbete? fakta 1. Nästan en miljon människor i arbetsför ålder i Sverige (16 procent av befolkningen i åldrarna år, åren 2006 och 2008) hade någon funktionsnedsättning, men andelen har minskat sedan år Drygt en halv miljon bedömer att funktionsnedsättningen minskar deras arbetsförmåga. Källa: Funktionshindrades situation på arbetsmarknaden 2009, Statistiska centralbyrån. 2. År 2008 var 66 procent (67 procent år 2006) av personerna med funktionsnedsättning sysselsatta och 81 procent (80 procent år 2006) av deras jämnåriga utan funktionsnedsättning. Arbetslösheten var omkring två procentenheter högre bland personer med funktionsnedsättning. Det är främst bland personer som rapporterar nedsatt arbetsförmåga p.g.a funktionsnedsättning som arbetslösheten är högre än genomsnittligt. Tre fjärdedelar av personerna med funktionsnedsättning som satte ned arbetsförmågan, men som hade jobb, rapporterade att det hade krävts anpassningar av deras arbetsförhållanden. Var fjärde person med funktionsnedsättning har enbart grundskoleutbildning. I befolkningen som helhet gäller detta var femte person. I befolkningen som helhet har 33 procent eftergymnasial utbildning, bland personer med funktionsnedsättning är andelen 28 procent (24 procent år 2006). Källa: Funktionshindrades situation på arbetsmarknaden 2008, Statistiska centralbyrån.

35 h e l e n e wa l l s k ä r 33 arbetslivet som andra. I strävandena att nå det målet har mängder av olika bestämmelser kommit till. De bestämmelser som reglerar arbete och funktionsnedsättning kan delas in i tre områden: Aktiva arbetsmarknadsåtgärder där samhället bl.a. på olika sätt försöker uppmuntra och underlätta för arbetsgivare att anställa personer med funktionsnedsättning. Lagar som ger skydd för personer med funktionsnedsättning som redan har en anställning. Lagar mot diskriminering. Lagstiftningen förändras i takt med samhällsutvecklingen, gamla bestämmelser görs om och nya tillkommer, men det är hela tiden inom dessa tre områden vi rör oss. En intressant fråga är förstås hur bra dessa politiska verktyg fungerar. Hur väl lyckas lagstiftarna i sina strävanden att integrera personer med funktionsnedsättning i arbetslivet? Forskningsmässigt kan man ta sig an den frågan på olika sätt. Ett är förstås studier av arbetslivets verklighet ur olika perspektiv. Vilka möjligheter har personer med olika funktionsnedsättningar att arbeta i olika yrken och på olika arbetsplatser? Hur jämlikt är arbetslivet egentligen? En annan forskningsmetod är den rättsvetenskapliga att fokusera på studier av lagstiftningen och dess tillämpning i form av rättsfall. Ann Numhauser-Henning är professor i civilrätt vid den juridiska fakulteten, Lunds universitet, sedan Hennes forskning är koncentrerad till arbetsrättens och socialförsäkringsrättens områden och ett av hennes mer framträdande forskningsteman är diskriminering och integration i arbetsli-

36 34 f u n k t i o n s h i n d r a d med rät t till arbete? vet. Hon har bland annat i flera studier undersökt hur situationen på arbetsmarknaden ser ut ur ett rättsligt perspektiv för personer med funktionsnedsättning. Det här är väldigt viktiga frågor både för enskilda individer och för samhället. Inte minst är de samhällsekonomiskt viktiga. Dessutom är det ett rättsområde där det händer saker hela tiden och även därför mycket intressant att studera, säger hon. Förbud mot diskriminering Vilka arbetsmarknadsåtgärder som prioriterats i ansträngningarna att öka sysselsättningsgraden bland personer med funktionsnedsättning har varierat mellan olika tidsperioder. Viktiga ingredienser har hela tiden varit dels att stimulera arbetsgivare att anställa personer med funktionsnedsättning, och dels att skapa arbetstillfällen för personer med funktionsnedsättning utanför den ordinarie arbetsmarknaden, som till exempel inom statliga Samhall AB. Den lagstiftning som skyddar personer med funktionsnedsättning som redan har ett arbete är främst lagen om anställningsskydd och arbetsmiljölagen. Redan 1974 års anställningsskyddslag byggde på det principiella synsättet att sjukdom och funktionsnedsättning som huvudregel inte är legala skäl att säga upp någon. Saklig grund för uppsägning kan aldrig föreligga om arbetsgivaren istället kan lösa ett problem som uppkommit, på grund av funktionsnedsättning, genom omplacering. I slutet av och början av 1990-talet skärptes skyddet genom ändringar i arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring. Ändringarna förtydligade arbetsgivarens rehabili-

37 h e l e n e wa l l s k ä r 35 terings- och anpassningsansvar. Arbetsmiljölagen säger bland annat att arbetsgivare genom anpassning eller andra åtgärder ska ta hänsyn till arbetstagares särskilda förutsättningar för arbetet. Arbetsgivaren har skyldighet att beakta att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är olika. Men det finns ytterligare ett sätt att genom lagstiftning försöka integrera människor med funktionsnedsättning i arbetslivet. Det handlar om rättighetslagstiftning i form av förbud mot diskriminering. Den typen av lagstiftning har större möjlighet att förbättra läget även för funktionshindrade som inte har någon anställning, utan försöker komma in på arbetsmarknaden. Det är på diskrimineringsförbudens område som den snabbaste och mest omfattande utvecklingen skett sedan 1990-talet. Det gäller såväl svensk lagstiftning som inom EG-rätten. Det mänskliga rättighetsperspektivet har kommit i förgrunden. Det görs allt tydligare att samhället inte accepterar diskriminering, säger Ann Numhauser-Henning. Men, framhåller hon, det finns även andra än ideologiska motiv för samhället att öka insatserna mot utslagningen på arbetsmarknaden. Det handlar om krasst samhällsekonomiska motiv. Den demografiska utvecklingen, inte minst i flertalet EG-länder 1, gör att antalet äldre i befolkningarna ökar. Därmed ökar de sociala kostnaderna. De yrkesverksamma ska även försörja allt fler icke yrkesverksamma. Samtidigt är sysselsättningsgraden i Europa lägre än i exempelvis USA och 1. Med EG-land menas Europeiska gemenskapens mervärdesskatteområde. Med vissa undantag, bl.a. Åland, utgörs mervärdesskatteområdet av de länder som tillhör Europeiska unionen, EU. Källa: Skatteverket.

38 36 f u n k t i o n s h i n d r a d med rät t till arbete? Japan. Att öka sysselsättningsgraden är ett angeläget mål för Europa och då är diskrimineringsförbud ett viktigt verktyg. Vi behöver få upp sysselsättningen genom att bättre integrera olika grupper i arbetslivet. Vi behöver helt enkelt fler människor som jobbar längre, om inte kostnaderna för de sociala trygghetssystemen ska bli alltför höga. Sju lagar blev en Utvecklingen inom EG-rätten är en betydelsefull drivkraft för utvecklingen av de svenska lagarna fick EG genom Amsterdamfördraget kompetens att vidta åtgärder mot diskriminering av bland annat personer med funktionsnedsättning. År 2000 kom ett ramdirektiv om likabehandling i arbetslivet. Direktivet innehåller rekommendationer om hur medlemsländerna ska bekämpa olika typer av diskriminering, som till exempel av personer med funktionsnedsättning. I Sverige trädde 1999 lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionsnedsättning i kraft. Samtidigt kom två andra lagar om förbud mot etnisk diskriminering och förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning och 2006 kom ytterligare lagar med förbud mot diskriminering på grund av funktionsnedsättning: Lagen om likabehandling av studenter i högskolan och lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever. Den 1 januari 2009 slogs sju diskrimineringslagar ihop och ersattes av lagen mot diskriminering samtidigt som myndigheten Diskrimineringsombudsmannen bildades genom att de

39 h e l e n e wa l l s k ä r 37 fyra tidigare ombudsmännen mot diskriminering; Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning och Handikappombudsmannen slogs samman. Förbudet mot diskriminering av personer med funktionsnedsättning i arbetslivet gäller bland annat nyrekrytering, beslut om befordran, lönepolitik och uppsägningar. Det är upp till den som anser sig diskriminerad att först göra sannolikt att han eller hon utsatts för negativ särbehandling med anledning av funktionsnedsättning. Sedan får arbetsgivaren försöka bevisa att missgynnandet inte har något samband med funktionsnedsättningen. Lagen innehåller också ett anpassningskrav. Det säger att om arbetsgivaren genom skäliga anpassningar av arbetet (skäligheten handlar främst om kostnader) kan göra att personen med funktionsnedsättning klarar det lika bra som någon annan, får man inte välja bort en person på grund av funktionsnedsättning. Jämförelse mellan Sverige, Tyskland och England En aspekt som ökar i betydelse är också vilka skillnader och likheter som finns mellan de svenska reglerna kring delaktighet i arbetslivet för personer med funktionsnedsättning och motsvarande regler i andra EU-länder. Om den fria rörligheten på den europeiska arbetsmarknaden ska kunna omfatta andra än unga, välutbildade personer utan funktionsnedsättning, krävs att EU-länderna intresserar sig för varandras rättsregler på detta område och tar intryck av varandra. Andreas Inghammar jämförde i sin doktorsavhandling vid Juridiska fakulteten, Lunds universitet, lagar och regler

40 38 f u n k t i o n s h i n d r a d med rät t till arbete? kring arbete och funktionsnedsättning i Sverige, England och Tyskland. I alla dessa tre länder utgår handikappolitiken och de rättsregler som reglerar denna från ett övergripande integrationsmål. Ett genomgående tema i avhandlingen är hur väl detta mål avspeglas i de undersökta reglerna om arbetsmarknadsåtgärder, anställningsskydd respektive diskrimineringsförbud. Avhandlingen heter Funktionshindrad med rätt till arbete? En komparativ studie av arbetsrättsliga regleringar kring arbete och funktionsnedsättning. Andreas Inghammar studerade såväl lagar och andra regelsystem som rättsfall i de tre berörda länderna. I sin slutanalys skriver han bland annat att lagstiftningen kring arbetslivet för personer med funktionsnedsättning i alla tre länderna är något av ett lapptäcke. Han kallar den otillgänglig och svåröverblickbar och skriver om rättslig oreda. Ett exempel är att lagarna ofta talar om olika rättigheter för personer med funktionsnedsättning utan att det finns några regler om motsvarande skyldigheter för arbetsgivare eller samhället. Jämförelserna har även tydliggjort skillnader. Framför allt i England fokuserar lagstiftningen tydligare än i Sverige på rättigheter för enskilda personer, rättigheter som det finns juridisk möjlighet att utkräva. Andreas Inghammar rekommenderar att även Sverige utvecklar de individualiserade dragen inom rättsreglerna. Sådana drag finns inte minst i diskrimineringslagstiftningen. En ökad individualisering innebär större möjligheter för varje person att få en individorienterad bedömning när det gäller allt ifrån lönebidrag till anpassning av arbetsplatsen vid nyanställning.

41 h e l e n e wa l l s k ä r 39 Samtidigt påpekar han att det finns risker man inte får blunda för i sammanhanget. Om det individualiserade perspektivet förstärks utan eftertanke kan det bli så att det företrädesvis gagnar personer som trots sin funktionsnedsättning har goda förutsättningar för att konkurrera på arbetsmarknaden. Spännande forskningsområde Ann Numhauser-Henning instämmer: En av de mest subtila frågorna är förstås vilka anpassningar av arbetsplatsen som kan anses skäliga vid till exempel nyanställning. Här finns tyvärr ganska lite kött på benen i lagen, dess förarbeten och i rättspraxis, säger hon. Det vore mycket intressant att få avgjort vilka krav en person med funktionsnedsättning kan ställa på en arbetsgivare i förhållande till diskrimineringsförbudet. Kan man kräva att arbetet organiseras om för att personen med funktionsnedsättning ska kunna konkurrera på samma villkor som andra sökande till tjänsten? Om de krav som kan ställas är mycket låga, får diskrimineringsförbudet en lätt elitistisk karaktär genom att det i praktiken bara omfattar vissa personer med funktionsnedsättning. Behovet av mer vägledning genom rättspraxis gäller, framhåller hon, även andra delar av lagstiftningen om arbetsliv och funktionsnedsättning: Som jurist och forskare skulle jag överhuvudtaget i hög grad välkomna att få fler frågor om arbetsliv och funktionsnedsättning belysta genom rättsfall. Idag löses många frågor på vägen genom olika överenskommelser, ytterst få rättsfall beträffande funktionsnedsättning har avgjorts av Arbetsdomstolen.