Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet

Transkript

1 Etnologi Institutionen för filosofi, historia, kultur- och konstforskning Helsingfors universitet Hindrik Strandberg Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet Akademisk avhandling som med tillstånd av Humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet framlägges till offentlig granskning i auditoriet vid Helsingfors universitetsmuseum Arppeanum (Snellmansgatan 3), fredagen den 15 juni 2012 kl. 12.

2 Pärmbild: Helsingfors universitetsmuseum Arppeanum, Timo Huvilinna. Grafisk formgivning: Ziamaria Oy ISBN (hft.) ISBN (PDF)

3 Multiprint Oy, Helsingfors Till Dorrit och Åsa

4

5 Innehåll FÖRORD...11 INLEDNING KOPPNING EN VÅRDMETOD SOM FORSKNINGSOBJEKT Introduktion till blodtappningen Materialet, forskningsmetodiken, källkritiken och frågeställningarna Arkiven Tryckta källor Föremål och bildmaterial Metoder för bearbetning och sammanställning av uppgifterna om vårdmetoden Källkritiken Frågeställningar TIDIGARE FORSKNING, NÅGRA BEGREPP OCH FORSKNINGSHISTORISKA SYNPUNKTER Översikt över folkmedicinforskningen i Finland Blygsam början i slutet av 1700-talet med banbrytning i början av 1800-talet Trollformler och magisk folkmedicin sedan början av 1900-talet Sedan mitten av 1900-talet Forskning kring koppningen Koppningshistoria sedan början av 1800-talet Koppningshistoria i början av 1900-talet Torr eller blodig koppning Torrkoppningen mera sällsynt, känd redan under antiken Blodig koppning även under antiken och vanligast hos oss Den historiska referensramen rörande bloden och möjligheterna till vård Antika föreställningar om bloden och kretsloppets upptäckt Några medicinska uppgifter om bloden Värk förorsakad av ond blod några begreppsdefinitioner Ond blod som sjukdomsförorsakare teoretisk utgångspunkt för blodtappning Orsaker bidragande till vårdmetodens användning REDSKAPEN, VÅRDLOKALEN OCH -METODENS UTNYTTJARE Koppningsredskapen Blodsamlande redskap från antiken till nya tiden Blodsamlande redskap använda i vårt land sedan slutet av 1800-talet Blodristande redskap från antiken till nya tiden Blodristande redskap använda i vårt land sedan slutet av 1800-talet Vårdlokalen Bastun som vårdlokal Bastun en idealisk vårdlokal Stugan en vårdlokal använd i undantagsfall Vårdmetodens utnyttjare Vilka var det som lät sig koppas?

6 3.3.2 Medelålders och äldre personer koppade sig flitigt Barn och ungdomar koppade sig mot tandvärk Såväl rika som fattiga koppade sig Feta, kraftiga och blodfulla personer bäst lämpade att låta sig koppas Magra, svaga personer inte lämpliga att låta sig koppas VÅRDMETODENS UTFÖRANDE ENLIGT LÄKE- ELLER LÄKARBÖCKER Koppningsanvisningar från antiken och medeltiden Medicinska skriftställare från antiken och medeltiden Koppningsanvisningar sedan början nya tiden Utländska läke- eller läkarböcker Inhemska läke- eller läkarböcker Månadsregler och almanackor VÅRDMETODENS UTFÖRANDE OCH UTÖVARE PÅ LANDSBYGDEN OCH PÅ TÄTORTER I FINLAND Val av lämpliga koppningstidpunkter Koppning under vissa tider av året Koppning på speciella överenskomna dagar och enligt månfasernas inverkan Rötmånaden var en olämplig tidpunkt Förberedelser inför koppningen Kopperskorna kommer till gårds eller kallas på Koppningsbastuns eldande en viktig del av förberedelserna Massage före koppningen Koppningsredskapen ställdes i ordning Uppvärmning på bastulaven och tvättning av kroppen Lämpligt koppningsläge enligt sjukdom eller krämpa Utförandet av koppningen Valet av lämpliga fastdragningspunkter för kopphornen bestämdes i regel av kopperskan I ansiktet, på huvudet med mindre horn I nacken där värken kändes av På armarna och på händerna även i samband med andra kroppsdelar På skuldrorna en lämplig fastdragningspunkt På ryggen oftast i liggande ställning På bakdelen hade man sällan horn På låren koppades det flitigt På benen, knäna och på vaderna samtidigt som på andra ställen På fötterna användes i regel små kopphorn På hela kroppen högst ett par gånger per år Olämpliga fastdragningspunkter på magen och på bröstet Översikt av fastdragningspunkterna Val och fastställandet av lämpligt antal horn Vem bestämde antalet horn? Ett till fem horn var det lägsta antalet horn som drogs fast, oftast mot tandvärk

7 5.4.3 Fem till tio horn drogs för det mesta fast mot ryggvärk Tio till tjugo horn drogs fast nästan över hela kroppen på blodfulla Tjugo till fyrtio horn drogs fast över hela kroppen mot reumatism Över fyrtio horn drogs fast på friska blodfulla karlar Fastdragning av kopphorn och upphackning av sår Ett horn åt gången sögs fast med munnen Hornen plockades först bort och sedan hackades såren upp Hornen som åter drogs fast ovanpå såren samlade och fångade upp blod Hornen drog blod ur såren och var jobbiga att hålla reda på Hornen fylldes olika snabbt och plockades eller föll bort Hornen fast flera gånger om det ännu kom rikligt med blod Nödvändigt med att ännu fler sår hackades upp Svårbestämd mängd avtappad blod mättes inte upp Tvättning, sköljning och intvålning Kroppen tvättades eller sköljdes efteråt Ingen giftig tvål i koppningssåren Illaluktande blod sköljdes bort, samlades upp och slängdes Koppningens avslutande och olika åtgärder därefter Koppningsredskapen rengjordes efteråt med glödhett vatten Välbehandlade koppningssår läktes i regel snabbt efteråt Koppningskalasen Kalasen var ett slags ersättning åt kopperskan Koppning även i städer och på tätorter I en allmän bastu kunde stadsborna koppa sig Koppningsredskapen var i regel fabrikstillverkade Vårdmetodens utövare Kopperskan och benämningarna på henne Bykopperskan var botaren som fanns i nästan varje by Kringvandrande kopperskan erbjöd sina tjänster Kopperskan i den allmänna bastun, ett andra slag av yrkeskopperska Kopperskornas förvärvande av konsten att koppa Manliga koppare ett sällsynt undantag Ersättning gavs i olika form för koppningsarbetet Kopperskan botaren med ett yrke utan rättigheter SJUKDOMAR ELLER KRÄMPOR OCH FASTDRAGNINGSPUNKTER FÖR KOPPHORNEN Sjukdomar eller krämpor mot vilka man har koppat hos oss Indelning av sjukdomarna enligt symptomen Koppning ett allmänt botemedel mot alla slags sjukdomar eller krämpor Huvudvärk en av de vanligaste krämporna Svindel Blodtryck en ny krämpa mot vilken koppning användes flitigt Öronsusning och örvärk Tandvärk var en annan mycket vanlig krämpa Nackvärk var en skild krämpa Värkande skuldror koppades på skuldrorna

8 Ryggvärk var en mindre vanlig krämpa Ischias Muskelvärk koppades där man kände av värken Reumatism kändes av i olika kroppsdelar Sjuka händer och armar koppades med horn på dessa Sjuka ben och fötter var vanliga krämpor som koppades med horn på dessa Hudsjukdomar, utslag, bölder, bulnader eller svullnader var mera sällsynta Övriga sjukdomar eller krämpor mot vilka det också har koppats Koppningsanvisningarna och koppningsbruket i vårt land Sambandet mellan anvisningarna och koppningspunkterna Huvudet som koppningspunkt Ryggen var lämplig att koppa på Bakdelen fanns det knappt med uppgifter om Magen användes det ofta torrkoppning på Armarna och händerna Benen koppades på skänklarna, låren, knäna och på fötterna Våra kopperskor och deras kunskaper Kopierade anvisningar ingick i läkar- och husläkarböcker De äldsta anvisningarna och de från och 1700-talen Avsaknaden av handskrivna anvisningar tyder på muntligen traderade kunskaper JÄMFÖRELSER OCH UPPFATTNINGAR OM VÅRDMETODEN Likheter och olikheter mellan de olika blodtappningsformerna Olika blodtappningsformer har utnyttjats samtidigt Huvudvärk botades med olika blodtappningsformer Blodtryck koppade man mot i nacken och på skuldrorna Tandvärk kunde också botas med blodiglar Värkande skuldror, ryggvärk och reumatism koppades på skuldrorna och på ryggen Sjuka händer och armar koppades invid de värkande ställena Sjuka ben och fötter botades även bra med krassning Uppfattningar om koppningens effekt och inverkan God inverkan tack vare avtappad blod Utan inverkan talades det sällan om En rentav skadlig vårdmetod en antydan om efterklokhet Vårdmetoden i Finlands grannländer Sverige Norge Estland Ryssland SLUTLEDNINGAR Koppningen ansågs effektiv eller så användes den i brist på andra vårdformer Resultat i form av avtappad blodmängd En populär vårdmetod som användes länge tack vare rökbastun Läkarna som var sällsynta gjorde att kopperskorna uppskattades

9 8.2 Orsakerna till att koppningsbruket började avta Koppningen avtog inte på grund av något allmänt förbud Det fanns knappt några aktiva kopperskor mera kvar Utblick över koppningen i dagens Finland Inlärningen av koppningskonsten sker via kurser Fabrikstillverkade redskap med stark betoning på renlighet KÄLLFÖRTECKNING Förkortningar Otryckta källor Tryckta källor och litteratur Uppslagsverk och bibliografier Tidningsartiklar och -notiser SUMMARY Cupping in Finland until the middle of the 20th Century BILAGA I Jämförelser mellan koppningspunkter och sjukdomar eller krämpor i en del läkarböcker och handskrifter sedan 1000-talet med motsvarande uppgifter i det arkivaliska materialet från talen i vårt land. 9

10 10

11 FÖRORD Föreliggande avhandling behandlar en enda vårdmetod inom den folkliga läkekonsten, närmare bestämt koppningen, såsom denna har använts i Finland sedan slutet av 1800-talet fram till tiden kring mitten av 1900-talet, och utgör en utvidgning av licentiatavhandlingen över samma ämne som presenterades vid den Filosofiska fakulteten vid Helsingfors universitet våren Studien är ett försök att rekonstruera utförandet och användningen av vårdmetoden på basen av det ytterst rikhaltiga arkivaliska material, som under närmare ett decennium har samlats in vid olika arkiv i vårt land samtidigt som även de sedan antiken härstammande olika uppgifterna om vårdmetoden har studerats och beaktats. Uppslaget till att skriva om bloden inom folkmedicinen fick jag sommaren 1975 av min dåvarande chef, professor Harald Teir i samband med den V nordiska medicinhistoriska kongressen i Helsingfors. Utarbetandet av avhandlingen har sedan skett under en mycket lång tidsperiod, som en fritidssyssla, helt och hållet vid sidan av förvärvsarbetet. Det är dock först efter pensioneringen 2005, som jag på heltid har kunnat ägna mig åt skrivandet och sammanställandet av texten. Till läsaren av denna studie om koppningen som en vårdmetod, bör det genast framhållas, att jag som folklivsforskare inte har någon professionell bakgrund att bedöma, eller avgöra huruvida vårdmetoden ur rent medicinsk synpunkt faktiskt har varit effektiv eller inte. Något som också medicinskt sett torde vara i det närmaste ogenomförbart med tanke på att framställningen helt och hållet baserar sig på arkivaliska uppgifter. Men man kan väl säga att om man inte hade ansett sig ha fått den bot, som man genom utnyttjandet av vårdmetoden sökte, så kan man då undra över hur användningen av koppningen kan ha fortgått så pass länge som den i själva verket har gjort. Sedan början av 2000-talet har jag haft den stora förmånen att få delta i professor Juhani U.E. Lehtonens forskarseminarium. Något som har varit både stimulerande och lärorikt med tanke på den egna forskning och som jag här ödmjukast tackar honom för. Ett innerligt och varmt tack riktas även till handledaren, docent Teppo Korhonen, som med minutiös noggrannhet har läst igenom manuskriptet ett flertal gånger och gett värdefulla kommentarer och förslag till korrigeringar, som gjorts i texten. Ett varmt tack riktas även till docenten i medicinens historia, Heikki S. Vuorinen som har läst valda delar av manuskriptet och gett mig nyttiga synpunkter och ändringsförslag. Ett stipendium för medicinhistorisk forskning beviljat 2004 av Niilo Helanders stiftelse gjorde det möjligt för mig att under en kortare tid bedriva forskning på heltid, något som jag här uttrycker min stora tacksamhet för. Medicinhistoriska institutionen med dess värdefulla bibliotek och som under en lång tid varit min arbetsplats har även gett mig goda insikter i en omfattande del av den medicinhistoriska litteraturen, vilket har varit till stor nytta under arbetets gång. 11

12 Slutligen vill jag även rikta en djupt känd tacksamhet till min familj, hustrun Dorrit och dottern Åsa, som med aldrig svikande tålamod har fått uppleva mig som en person, som fördriver sitt liv på ett bibliotek. Helsingfors i mars 2012 Hindrik Strandberg 12

13 INLEDNING Koppningen, som en av de vanligaste blodtappningsmetoderna i vårdande syfte, har vid sidan om påsättningen av blodiglar och åderlåtningen använts sedan urminnestider, såväl inom primitiva kulturer i olika delar av världen, 1 som under den klassiska antiken, både inom folkmedicinen på den tiden och inom den dåtida vetenskapliga medicinen, liksom sedermera närmast inom folkmedicinen nästan fram till våra dagar. Som en vårdmetod går koppningen, i dess blodiga form, ut på att man med hjälp av på olika delar av huden på kroppen applicerade redskap, blodkoppar eller kopphorn, vilka efter i huden gjorda uppristningar på de ställen där kopphornen suttit, suger ut mindre mängder av blod. Av gammalt har den specialställning, som bloden i människokroppen har haft som bärare av livet självt varit känd. 2 Redan i Gamla testamentet heter det att: Ty allt kötts själ är i blodet och jag har givit eder det till altaret, till att bringa försoning för edra själar; ty blodet är det som bringar försoning, genom själen som är däri. 3 Men det var först på 500-talet f.kr. som man inom den grekiska medicinen gjorde de första försöken i att vetenskapligt studera bloden och dess egenskaper. Det som man då kom underfund med, var att kärlinnehållet, blodet eller bloden, består av fyra olika slags vätskor, d.v.s. bloden, den svarta gallan, den gula gallan och av slemmet och som presenterades i en av de mest berömda av de hippokratiska skrifterna Om människans natur. 4 Dessa var, som den kända svenska medicinhistorikern Robin Fåhræus konstaterar, rena iakttagelser, vilka tolkades dels felaktigt och dels riktigt. Han fortsätter och säger, att här sätter ett djärvt antagande in, nämligen att kärlinnehållets fyra beståndsdelar motsvarar de fyra grekiska naturfilosofiska elementen, luften, jorden, vattnet och elden. 5 Och i den nyssnämnda hippokratiska skriften heter det bl.a. att: Människan är således som friskast när dessa ämnen med hänsyn till blandningens styrka och mängd står i ett väl avmätt förhållande till varandra. Hon lider däremot, när något av dessa ämnen förefinnes i för liten eller för stor mängd eller är för sig avsöndrat i kroppen och ej blandat med alla de övriga. 6 I korthet kan man säga att det var dessa, på den s.k. humoralpatologin grundade tankarna om avtappning av blod ur människan, vilka som en botande åtgärd fick fotfäste inom den dåtida vetenskapliga medicinen. Det var tankegångar som på den tiden skrevs ner och som kom att få en betydande inflytelse på den medicinska utvecklingen fram till tiden kring mitten av 1800-talet. 7 Och detta trots William Harveys upptäckt av blodomloppet 1628 e.kr. 8 vilket inte tycks ha hindrat vare sig rekommendationen eller utnyttjandet av blodtappning i botande syfte. Och som nedsjunket kulturgods har slutligen denna 1 von Hovorka & Kronfeld II 1909, s ; Sigerist 1951, s Fåhræus 1963, s Gamla Testamentet 1960, Tredje Moseboken 17 kap., vers Fåhræus 1970, s Fåhræus 1970, s Fåhræus 1970, s Fåhræus 1970, s. 38; Hippokrates (M.K. Löwegren, svensk övers.) I 1909, s Harvey (1628),

14 humoralpatologi levat kvar inom folkmedicinen, till vilken den har överförts av den s.k. munkmedicinen och läkeboken, d.v.s. levnadsordningen Regimen Sanitatis Salernitanum, som blev spridd under medeltiden. 1 Men när det är fråga om ett så pass centralt tema som de olika blodtappningsformerna, påsättning av blodiglar, åderlåtning samt koppning, vilka under långa tider har varit i flitig användning, så är det faktiskt förvånande hur pass litet det har skrivits om de enskilda vårdmetoderna. Att jag här talar om olika blodtappningsformer eller vårdmetoder och inte enbart om koppningen, som är avhandlingens huvudtema, beror på att det i uppteckningarna från vårt land i många fall faktiskt talas om alla dessa metoder, även om koppningen i dessa är den mest omtalade. Därför har jag även som inledning tagit med en kortare presentation av de övriga i vårt land använda blodtappande vårdmetoderna. Och med tanke på användningen av just koppning i förhållande till de övriga metoderna så ingår det i slutet en jämförelse mellan användningen av de olika metoderna. Beträffande användningen av de olika blodtappningsmetoderna, så är de enda mera eller mindre omfattande beskrivningar av dessa som jag har lyckats spåra följande. När det gäller påsättningen av blodiglar så har vi den i mitten av 1700-talet av Nils Gisler utgivna bruksanvisning för utnyttjandet av blodiglar rubricerad Om Blod-Iglars nytta uti Medicinen. 2 Sedermera har historien om blodiglarnas användning beskrivits ingående på danska av Svend Aage Schou i en artikel från 1970 rubricerad Igler og andre vilde dyr i sygdoms behandling og farmaci. 3 Åderlåtningen har beskrivits i ett flertal arbeten sedan mitten av 1600-talet. Det äldsta arbetet är Arvid Månssons Practica Eller een liten doch nyttigh Underwijsning om åderlåtande från 1645, 4 och omkr. ett par hundra år senare, 1860 publicerade Eduard Braun sitt verk Åderlåtning i historiskt terapeutiskt afseende. 5 I slutet av 1800-talet gav Josef Bauer ut ett omfattande arbete på tyska om åderlåtningen och dess historia rubricerat Geschichte der Aderlässe. 6 När det gäller koppningen, så är det inte så mycket bättre beställt med den heller. I början av 1800-talet publicerade Samuel Bayfield på engelska sin bok A treatise on practical cupping: comprising an historical relation of the operation through ancient and modern times... 7 som är en handbok i koppning för medicine studerandena med en kort historisk beskrivning av vårdmetoden. Och i slutet av 1800-talet gav Konst. Lampros ut sin på grekiska skrivna Περι σικυων και σικυασεως παρα τοισ αρχαιοισ, som är en beskrivande katalog över i samband med arkeologiska utgrävningar upphittade antika blodkoppar och deras historia. 8 1 Vorwahl 1931, s Gisler Schou 1970, s Månsson Braun Bauer Det verk som här har utnyttjats är en 1966 utgiven faksimilupplaga. 7 Bayfield Lampros

15 Inom den folkmedicinska litteraturen, har varken åderlåtning eller koppningen uppmärksammats på ett sådant sätt som kan anses vara befogat med tanke på metodernas flitiga användning. I det av Oskar von Hovorka och Adolf Kronfeld i början av 1900-talet utgivna standardverket Vergleichende Volksmedizin ingår det endast ett kort avsnitt om koppning. 1 Och inom den nordiska folkmedicinen finner vi t.ex i I. Reichborn-Kjenneruds Vår gamle trolldomsmedisin från 1944 koppningen omtalad mycket kortfattat i ett avsnitt rubricerat Årelatning, koppning og iglesettning. 2 Samma sak gäller även Carl-Herman Tillhagens verk Folklig läkekonst vars första upplaga utkom 1958, i vilket koppningen behandlas i korthet på ett fåtal sidor. 3 Inom den folkmedicinska litteraturen från vårt land finner vi likaså att koppningen och de övriga blodtappningsmetoderna är synnerligen sparsamt omtalade. Det är närmast inom den äldre etnologiska litteraturen som man finner en del kortare omnämnanden av såväl åderlåtning som koppning. 4 Det är denna brist som den här avhandlingen förhoppningsvis nu kommer att avhjälpa. Föreliggande folkmedicinska avhandling strävar till, med beaktandet av vårdmetodens historia att grundligt utreda en enda vårdmetod, koppningen i den form man i vårt land närmast på landsbygden, men även i städer och tätorter har utnyttjat den i försöken att bota sjukdomar, krämpor eller åkommor och så som detta framkommer i det arkivaliska materialet begränsat till en tidsperiod från slutet av 1800-talet fram till talen och som i huvudsak har överförts genom muntliga medel bland de folkliga klasserna. 5 I samband med utarbetandet av avhandlingen har jag använt mig av en metod, som inneburit att jag har utnyttjat ett mycket stort antal uppteckningar över en och samma sak. Dessa har sedan utvärderats och kombinerats och av vilka jag har skapat ett dokumenterat mönster över hur koppningen som vårdmetod har utförts under den ovan nämnda tidsperioden. Det har varit frågan om att på basis av det stora antalet uppgifter beskriva en, som jag ser det, normal form av vårdmetodens utförande, men också att beskriva mot vilka sjukdomar, krämpor eller åkommor vårdmetoden har använts och vilka effekterna har varit. Men arbetet är också ett slags kulturhistorisk studie, som ligger inom ramen för ett av etnologins särdrag, det att utnyttja historiska metoder. 6 I detta fall då medicinens historia och härvidlag utnyttja historiska uppgifter om gamla koppningsredskap och -anvisningar och med hjälp av de här uppgifterna utreda vilka spår dessa har satt i det koppningsbruk som utövats i vårt land. En annan av orsakerna till att befatta sig med koppningen som en vårdmetod är också den att det har varit fråga om en mycket gammal vårdmetod som med uppgifter om en utövare, Jöns Kopperen från Österbotten finns omtalad redan och som har levat kvar och i viss mån använts åtminstone på landsbygden bland befolkningen i vårt land, 1 von Hovorka & Kronfeld II 1909, s Reichborn-Kjennerud IV 1944, s Tillhagen (1958), 1977, s. 75, 80 81, 83, 228 & Se t.ex. Sirelius 1921, s & Forsblom 1927, s Loux 1994, s Lehtonen 1985, s Hausen 1928,s

16 ända fram till tiden kring mitten av 1900-talet. Och detta trots att hälsovårdsväsendet på landsbygden hade utvecklats under denna tid, sedan inrättandet av de första sjukstugorna och upprättandet av de första kommunalläkartjänsterna på 1880-talet i vårt land. 1 Det flitiga utnyttjandet av koppningen som en vårdmetod tyder dock på att man kanske ändå inte alltid har haft det så lätt med att kunna anlita den officiella hälsovården, åtminstone inte på landsbygden. Koppningen utgjorde därvidlag en välkommen möjlighet att få sig botad när andra alternativ saknades eller var svåråtkomliga. Det som i viss mån gör avhandlingen aktuell i dagens läge torde vara uppträdandet av de alternativa vårdmetoderna hos oss, och inom vilka även koppningen i en viss utsträckning också har utnyttjats. Men, jag vill dock framhålla att koppningen inom dessa numera använda alternativa vårdmetoderna inte kommer att beröras närmare här eftersom denna tidsmässigt ligger utanför ramen av avhandlingen. En utblick över koppningen hos oss i s.a.s. dagens läge kommer dock att ges i slutet. 1 Pesonen 1980, s ,

17 1. KOPPNING EN VÅRDMETOD SOM FORSKNINGSOBJEKT 1.1 Introduktion till blodtappningen Bland allmogen i vårt land har man åtminstone fram till 1950-talet varit helt på det klara med hurdan vårdmetod koppningen är och vad den går ut på. Alltså att den är en metod, som grundar sig på att man med hjälp av en blodkopp, respektive ett horn i botande syfte drar ut s.k. ond blod 1 ur små i huden upphackade sår på en rad olika delar av kroppen. Men för att i dagens läge förstå den betydande omfattning som just blodtappning i vårdande syfte har haft genom tiderna vill jag ytterligare försöka klarlägga detta begrepp. Och här har jag valt att göra detta med hjälp av kortfattade introducerande beskrivningar av de övriga, även hos oss använda blodtappningsformerna för att visa på hur pass omfattande blodtappningen i vårdande syfte har varit, och vilka således förutom koppningen, som ju är huvudtemat för denna avhandling, har varit i användning. Påsättning av blodiglar. Den i fråga om användningen kanske enklaste blodtappningsformen i vårt land har varit påsättningen av blodiglar (Hirudo medicinalis LINNÉ). Blodigelns viktigaste egenskap är den, att när en igel bitit sig fast på kroppen och suger i sig blod, så blandas denna upp med ett ämne, hirudin som finns i saliven och som hindrar bloden från att koagulera. 2 Den vanligaste benämningen på den äkta blodigeln hos oss har varit verijuotikas eller verenimijä 3 men även andra folkliga benämningar sådana som iilimato, verimato eller imumato har använts. 4 Blodiglar har kunnat på påträffas i någon mindre vattensamling, såsom i ett skogsträsk eller i en skogstjärn 5 och det har förekommit blodiglar åtminstone på Åland, i Egentliga Finland, Satakunda, Nyland, Tavastland, Savolax samt i Karelen. 6 Och som officinell drog har blodigeln saluförts på apotek sedan och fram till slutet av 1930-talet. 8 Blodigeln applicerades vanligen på det värkande stället, oftast på tandköttet och metoden användes i regel som tandvärksbot. Åderlåtning. Den andra blodtappningsformen som i fråga om redskapen och användningen är något mera komplicerad än påsättningen av blodiglarna är åderlåtningen, venaesectio. 9 1 I föreliggande avhandling används uttrycket ond blod i den-kön i stället för formen ont blod, eftersom för övrigt är den-kön i det hela vanligare ju mera uttrycket närmar sig bygdemål. Nusvensk ordbok i 1919, blod, sp Även om det här inte är fråga om direkta uttryck citerade på bygdemål utan till stor del översatta från finska finner jag det naturligt att när det är fråga om folkmedicin använda uttrycket ond blod. Jämför även blod och de i Finland använda dialektalformerna, se t.ex. Ordbok 1978, s Brehm 1955, s Levander 1907, s. 180; Ganander (1787) 1940, s. 302v WER. 4 Rabbe 1858, s Levander 1907, s Levander 1907, s Pharmacopoea Fennica 1819, s Suomen Farmakopea 1937, s Lindskog & Zetterberg 1981, s

18 Som blodtappningsform bygger åderlåtningen på den antika humoralpatologin 1 som sedan dess bevarats inom skolmedicinen. Uppgifter om anvisningar angående åderlåtning härstammar redan från mitten av 1500-talet i vårt land. 2 Och fram till 1900-talets första årtionden har åderlåtningen utövats huvudsakligen inom folkmedicinen i praktiskt taget hela landet under benämningar på finska sådana som suoneniskeminen eller suonen avaaminen 3 och detta i regel parallellt med de övriga blodtappningsformerna. Kännetecknande för åderlåtningen hos oss har varit att man brukade använda en fabrikstillverkad, mekanisk s.k. ådersnäppare, nälläri, näppäri med vars vassa bett man knäppte upp ett litet sår i en uppsvälld blodåder, i regel i armvecket, ur vilken bloden började spruta ut som en stråle men som samtidigt samlades upp i ett blodfat. De sjukdomar eller åkommor som man oftast har strävat efter att bota genom åderlåtning har varit huvudvärk och tandvärk, varvid man har åderlåtit på olika ställen av kroppen, ofta nog i någon av ådrorna i armvecket. Krassning. En tredje form av blodtappning med rötterna även den i antiken 4 och som har använts hos oss ännu i början av 1900-talet, om än i mindre omfattning, är krassningen på finska kassaaminen, kassuuttaminen eller krassaaminen 5 samt de karelska formerna kassata, kassuuttoa. 6 Vårdmetoden har på sin tid i huvudsak använts i Mellersta Finland, Tavastland, Nordsavolax, Sydsavolax, Nordkarelen, Sydkarelen samt i Ladogakarelen och till dessa områden verkar krassingen ha brett ut sig från sydost. Krassningen har man utfört med patienten stående med blottade vader på ett trappsteg invid laven i en uppvärmd bastu, så att kopperskan med en koppyxa eller en rakkniv lätt kunde hacka i längsgående riktning av vaderna upp en sår per vad och ur vilka bloden började rinna ymnigt, småningom upphörde dock blodflödet av sig självt. Överflödig blod skrapades sedan bort med t.ex. en pärta varefter såren och vaderna tvättades med tvålvatten samt torkades. Krassningen har använts enbart på vaderna, där värken kändes av varvid man sökte bota värkande, tyngande, trötta ben, men även för tjocka ben vilket resulterade i att det kändes lättare att gå. Beträffande de olika blodtappningsformerna hänvisas till jämförelsen mellan användningen av samtliga blodtappningsformer hos oss i förhållande till varandra som ingår i slutet av avhandlingen. 1 Bauer (1870) 1966, s Agricola 1544, s. 13, s. Biiij. 3 Lönnrot II 1880, s Bayfield 1823, s ; Alpinus 1591, s Lönnrot I 1874, s Karjalan kielen sanakirja II 1974, K, s

19 1.2 Materialet, forskningsmetodiken, källkritiken och frågeställningarna Arkiven Det material som föreliggande avhandling så gott som helt och hållet grundar sig på, utgörs av arkivmaterial av olika slag, huvudsakligen i finsk språkdräkt, som sedan slutet av 1800-talet och fram till mitten av 1970-talet har samlats in vid sammanlagt sju olika kulturhistoriska- och museiarkiv samt språkvetenskapliga arkiv, belägna främst i Helsingfors, men även i Åbo och Uppsala. När det gäller arkivmaterial med uppgifter om de olika formerna av blodtappning, kan man säga att den största delen av materialet, dels i form av skriftliga uppteckningar och dels i form av ljudbandsupptagningar, har hämtats ur två olika arkiv. Det ena är Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Kansanrunousarkisto, SKS KRA (= Finska Litteratursällskapets Folkminnesarkiv) ur vilket största delen av det äldsta materialet härstammar. Och det andra är arkivet vid det som numera heter Kulttuurien tutkimuksen laitos vid Turun yliopisto (= Institutionen för kulturernas utforskning vid Åbo universitet) men som i början av 1970-talet hette Turun yliopiston Kansatieteen laitos, TYKL (= Etnologiska institutionen vid Åbo universitet) och som bidrar med ett mycket omfattande material om folkmedicin, insamlat i början av 1970-talet. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Kansanrunousarkisto. Frågelistor. Som inledning kan det konstateras i fråga om Finska Litteratursällskapets agerande vid insamlandet av bl.a. material om folkmedicin, att man som hjälp för informanterna till att börja med har utnyttjat den insamlingsvägledning som kallades för Taikanuotta (= ungefär Trollnot) som sedan 1885 har utkommit i flera upplagor. 1 I den första upplagan ingår det bl.a. ett avsnitt, avdelningen nr VIII, som handlar om hälsa och sjukvård, men i vilken man varken frågar om koppning eller åderlåtning såsom vårdmetoder. 2 Medan man däremot i frågelistans tredje upplaga, som utkom 1911, ställer frågor om koppning. Man frågar om uppfattningarna om koppningens nytta och inverkan samt frågar om upplysning ifrån detta område, så som hur många horn man tål och hur pass ofta o.s.v. 3 Exakt samma fråga ingår även i den femte och sista upplagan av frågelistan som utgavs En serie av frågelistor som informanterna har haft möjlighet att utnyttja har varit den serie av frågelistor som var rubricerad Kymmenen kysymyssarjaa kansatieteellisten kertomusten laatijalle (= en tiofrågorsserie avsedd för den som sammanställer etnologiska berättelser) som uppgjorts i slutet av 1800-talet, men som även utkom i nytryck och distribuerades I samband med frågorna om bastun frågas det bl.a. för vilka andra ändamål används bastun och vilka arbeten utförs i den? (Bastun som bostad, skäktning, slakt, koppning). 5 En annan frågelista Kansantieto (= folkkunskap) publicerades 1936 av Folkminnesarkivet 1 Mustonen 1885; Laaksonen 1983, s Mustonen 1885, s Mustonen 1911, s Mustonen 1936, s Kysymyssarja 1930, s

20 för att distribueras till ortsmeddelarna. I denna lista frågade man bl.a. ingående om bastun och dess betydelse som källa till hälsa bland det finska folket på landsbygden. 1 Excerperat material. En grupp arkivaliskt material som ingår i Folkminnesarkivet vid Finska Litteratursällskapet och som handlar om användningen av olika blodtappningsmetoder och som här har utnyttjats, utgörs av de ur de olika handskriftssamlingarna excerperade korten eller lapparna i formatet A6, vilka har ordnats upp i ett kartotek som inalles omfattar nitton olika ämnen eller genrer och av vilka den folkliga läkekonsten, avdelning nr VIII 2 utgör ett av dessa ämnen och i vilken uppgifter om blodtappning ingår. Det material som i detta fall har utnyttjats består av i regel handskrivna excerpter med uppgifter om koppning, åderlåtning eller krassning och vilka har excerperats ur handskriftsarkivets olika samlingar av vilka en del med beteckningar sådana som E, (= etnografiska skildringar fr.o.m. 1899), VK, (Vähäisiä keräelmiä = smärre insamlingar från talen), KRK, (Kalevalan riemuvuoden kilpailukeräys = insamlingstävlingen med anledning av Kalevalas jubileumsår ), KT, (Kansantietolehden kysely = svar inkomna sedan 1936 på basis av förfrågningar i Kansantieto-frågebladet). Av de på korten excerperade materialet har hela 75 olika meddelare bidragit med uppgifter. Och därtill har den synnerligen flitiga upptecknaren Samuli Paulaharju ( ) fungerat som meddelare i ett 50-tal fall, vilket är mer än en tredje del av hela det sammanlagda antalet meddelare vilkas material har utnyttjats. De äldsta här utnyttjade uppgifterna är nedtecknade i slutet av 1800-talet, medan det yngsta materialet är nedtecknat på 1950-talet. Geografiskt sett är de använda uppteckningarna härstammande från 88 olika orter något sånär jämnt fördelade över så gott som hela landet, alltifrån Egentliga Finland och Karelska näset i söder, till Lapplands nordligaste kommuner i norr. Beträffande de 86 olika informanter som det uppges att ha bidragit med information kan det så när som på några undantag konstateras att alla är födda på 1800-talet. De äldsta redan på och 1840-talen, medan de allra flesta på och 1860-talen Av dessa informanter har 9 varit kopperskor. Omfånget av det material som här har utnyttjats uppgår till sammanlagt 208,5 kort i det redan nämnda formatet A6. Dessutom har en del uppteckningar rörande koppning och åderlåtning som ingår bl.a. i Folkminnesarkivets samlingar av etnografiska skildringar, E-samlingarna, men även i andra samlingar, och vilka inte har excerperats på de nyssnämnda korten, även använts. Den del av uppteckningarna i dessa handskriftssamlingar som har utnyttjats härstammar från ett tjugotal olika orter allt från Karelska näset i sydost till Österbotten och Kajanaland i norr. De har tillkommit mellan åren 1935 och 1959 och de har insänts av 17 olika meddelare och de angivna informanterna vars antal har varit 12 stycken är födda mellan 1850 och 1892, av dessa är 2 kopperskor. Som kopierade och upplimmade på kort i formatet 12,5 x 20 cm uppgår dessa till sammanlagt 78,5 sidor, främst handskriven text. 1 Kansantieto 1936, s Arkiston avain 1984, s. 32; Finska Litteratursällskapet 1991, s

21 Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran äänitearkisto, SKSÄ. Men förutom upptecknat material har jag även använt mig av ljudupptagningar, något som man allt sedan början av 1900-talet i olika former har samlat in vid Finska Litteratursällskapets Ljudbandsarkiv (SKSÄ). Av de ljudupptagningar med redogörelser över koppning och åderlåtning som jag kopierat är den äldsta gjord 1959 och den yngsta De här utnyttjade ljudupptagningarna är gjorda på 46 olika orter vilka är tämligen jämt fördelade över hela landet. Dessutom är ett par av de utnyttjade ljudupptagningarna i detta material gjorda i Nord-Norge. Den äldsta av informanterna är född 1878 medan den yngsta De allra flesta av dem dock på 1890-talet och bland dessa informanter finns 5 kopperskor. De ur det rikliga ljudupptagningsmaterialet utplockade avsnitten rörande koppning och åderlåtning har, efter att ha kopierats på C-kasettband, transkriberats och skrivits ut på kort. Omfånget av de här utnyttjade ljudbanden uppgår i transkriberad form till 98 sidor maskinskriven text på kort i formatet 12,5 x 20 cm. Tävlingsinsamling om folkmedicin. Till de vid Folkminnesarkivet på senare tid tillkomna samlingarna över folkmedicin hör svaren på den tävlingsinsamling om folkmedicin som genomfördes åren i samråd med förlaget Werner Söderström Oy och veckotidskriften Suur-Seura 1 med avsikt att samla in uppgifter om den folkliga läkekonsten i vårt land. Deltagarna var inte tvungna att besvara något frågeformulär utan kunde berätta fritt om den folkliga läkekonsten. Resultatet av tävlingsinsamlingen har sedermera bundits in och omfattar hela 14 volymer, sammanlagt sidor A4 med material som identifieras i arkivet under benämningen Kansanlääkintä (= Folkmedicin). Uppgifterna utplockade om koppning, åderlåtning och användningen av blodiglar härstammar från 25 olika glest utspridda orter över nästan hela landet. De 24 meddelare som här har utnyttjats är födda mellan 1892 och 1943 och av dessa är 2 kopperskor. Några meddelare baserar sina uppgifter på informanter födda mellan 1896 och Det här utnyttjade materialet uppgår till sammanlagt 104 sidor hand-, respektive maskinskriven text upplimmad på kort i formatet 12,5 x 20 cm. Turun Yliopisto Kulttuurien tutkimuksen laitoksen arkistot, TYKL. Det anordnades 1972 en tävlingsinsamling vid, som det då hette Turun yliopisto, Kansatieteen laitos (= Etnologiska institutionen vid Åbo universitet) för att samla in upplysning om folkliga botare och folkliga botemetoder. Det som man då med hjälp av ett frågeblad frågade sina meddelare om, var uppgifter om kloka gubbar och gummor, koppning, massörer, olika läkemedel, övriga sjukvårdsmetoder, sjukdomsorsakerna samt de vanligaste sjukdomarna. 2 Det resultat som man fick in, i form av svar genom tävlingsinsamlingen uppgick till över sidor text i formatet A5. 3 Ur svaren har jag kopierat de uppgifter som berör de olika formerna av blodtappning och vilka utgör svaren på de frågor som i 8 olika punkter 1 Suur-Seura 1977, nr 25, s TYKL 1972, KeA 46, frågebrev, s TYKL 1972, KeA46, enligt en i alfabetisk ordning uppgjord duplicerad förteckning över resultatet av tävlingsinsamlingen och som förvaras i samband med svaren vid institutionens arkiv. 21

22 ställdes meddelarna. Även om rubriken för denna del av frågorna var om koppning så ställde man även en del frågor om åderlåtning, påsättning av blodiglar samt om krassning. Svaren rörande de olika blodtappningsmetoderna, utgör vad antalet här utnyttjade upptecknade sidor beträffar, det största hämtade ur ett enda arkiv, och som har tillkommit på grundval av en enda insamling. Det utnyttjade materialet har insänts av 241 meddelare, födda mellan 1884 och 1954, de allra flesta dock under 1900-talets första årtionde, och materialet härstammar från 192 olika orter jämt fördelade över hela landet, inklusive Karelska näset. En del av meddelarna har även använt sig av informanter, födda mellan 1872 och 1918, dessas antal uppgår till 68, en kopperska och en koppare finns med. Även om svaren på frågorna är tillkomna i början av 1970-talet så säger största delen av meddelarna att de i sina svar beskriver användningen av blodtappningsmetoderna under förhållanden vilka varit rådande under de första årtiondena av 1900-talet fram till talen, i enstaka fall även senare. 1 En del av meddelarna säger att deras uppgifter berör förhållanden alldeles i slutet av 1800-talet. Vid hänvisning i texten till meddelarnas redogörelser har här p.g.a. bestämmelserna om meddelarnas intimitetsskyd använts ett nummer tilldelat varje enskild informant och som hänför sig till en separat alfabetisk förteckning över meddelarna skapad av författaren i enlighet med den lista över meddelarna som uppgjorts i samband med tävlingsinsamlingen i Åbo. Den del av materialet som har utnyttjats uppgår till hand-, respektive maskinskriven text sammanlagt 940 sidor upplimmade på kort i formatet A5 samt dessutom 167 sidor upplimmade på kort i formatet 12,5 x 20 cm. Suomen kielen nauhoitearkisto, SKNA. Det 1959 grundade och sedan 1976 i Forskningscentralen för de inhemska språken ingående Finska bandarkivet, SKNA har som sin främsta uppgift att spela in och bevara finska folkmål och andra finsk-ugriska språk på band. 2 Med hjälp av de, av bandarkivets innehållsförteckningar och sakregister som förelåg 1975, har jag på C-kassetter kopierat de avsnitt från ljudband vilka har spelats in mellan 1957 och 1961 och på vilka det berättas om koppning och åderlåtning. Det sammanlagda antalet här utnyttjade ljudband uppgår till 69 stycken och de härstammar från 44 olika kommuner något ojämnt spridda över praktiskt taget hela landet. Av informanterna, vars antal uppgår till 69 stycken, är den äldsta född 1869 och den yngsta 1901, de flesta dock på 1880-talet och bland dessa informanter finns det 11 kopperskor. De kopierade ljudbandsavsnitten har jag transkriberat och skrivit ut på maskin på kort, vilkas sammanlagda antal uppgår till 203,5 sidor i formatet 12,5 x 20 cm. Museiverkets etnologiska handskriftsarkiv, MV:KTKKA. En ytterst liten del av Museiverkets Etnologiska handskriftsarkivs omfattande arkivaliska material utgörs bl.a. av svaren på den av Ilmari Manninen uppgjorda och av Finska Fornminnesföreningen 1917 utsända frågelistan om folkliga botemedel och medicineringssätt. 3 Det som frågades 1 TYKL 1972, KeA46 enligt uppgifter om meddelare och informanter insända i svaren till tävlingsinsamlingen. 2 Yli-Paavola 1970, s Manninen 1917, s

23 var här om åderlåtning, koppning och krassning om koppningsredskap och om vilka av de tidigare omtalade blodtappningsmetoder som användes, hur många horn som sattes på och hur pass ofta, samt när fick man inte låta åder och vem det var som kunde låta sig åderlåtas och koppas. Av de i arkivet ingående svaren har jag låtit kopiera de avsnitt som beskriver åderlåtning, koppning och krassning och som alltså utgör en del av det äldsta material som här har utnyttjats. Sammanlagt är det fråga om en grupp svar av 10 olika meddelare från 10 olika orter på ett par undantag när från de sydliga delarna av landet. Det sammanlagda antalet handskrivna sidor uppgår till 48 sidor upplimmade på kort i formatet 12,5 x 20 cm. Museiverkets insamlingsarkiv, MV:AK. Förutom det Etnologiska handskriftsarkivet finns det inom Museiverket även ett Insamlingsarkiv. Vid sidan om Insamlingsarkivets tävlingsinsamlingar som svar på frågelistor har det även sänts in annat arkivaliskt material. Ur detta material har jag fått ta del av en del insamlade uppgifter om koppning och åderlåtning, insamlade mellan 1956 och 1971 och som återfinns under benämningen arkivberättelser, Arkistokertomus, AK. Det här utnyttjade materialet härstammar från 13 olika orter i olika delar av landet främst från Österbotten, men även från Mellanfinland, Tavastland, Nyland samt Karelen. Och det har insänts av 13 meddelare födda mellan 1886 och Omfånget av materialet uppgår till endast 27 sidor såväl hand-, som maskinskriven text upplimmat på kort i formatet 12,5 x 20 cm. Svenska litteratursällskapet i Finland, SLS, Folkkultursarkivet, FKA. När det gäller upptecknat men även bandat material om koppning och åderlåtning från svenskbygderna i vårt land som har utnyttjats kan det konstateras att detta har hämtats ur Svenska litteratursällskapets Folkkultursarkivs samlingar. Det är fråga om ett fåtal uppteckningar om koppning och åderlåtning insända av sammanlagt 7 meddelare som har kopierats ur samlingarna. Den äldsta uppteckningen är gjord 1898 och den yngsta 1925 och de härstammar dels från östra och västra Nyland och dels från Åboland och Österbotten. Omfånget av det utnyttjade materialet omfattar sammanlagt 7 sidor handskriven text upplimmat på kort i formatet 12,5 x 20 cm. Förutom dessa uppteckningar har jag även utnyttjat Folkkultursarkivets bandarkiv, ur vilket jag har valt ut ett par bandade intervjuer gjorda med ett par kopperskor i Österbotten, den ena född 1901 och den andra 1911 varvid intervjuaren enligt uppgift har utnyttjat den av Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA) uppgjorda frågelistan M 101 om koppning och åderlåtning från Det sammanlagda omfånget av ljudbanden uppgår i transkriberad form till 180 sidor maskinskriven text på kort i formatet 12,5 x 20 cm. Riksarkivet. Centralarkivet för de administrativa myndigheterna i vårt land är Riksarkivet och bland alla de olika slag av offentliga handlingar som förvaras i arkivet, utgör häradsrätternas s.k. renoverade domböcker fr.o.m talets början, en del av dessa handlingar. Och av dessa handlingar har en mycket liten del här utnyttjats för att finna 1 Lilja 1990, s

24 historiska uppgifter om bruket av koppning i vårt land. Med hjälp av ett sakregister över innehållet i dessa domböcker har jag plockat ut några enstaka belägg på förekomsten av kopperskor under 1600-talet. I det sakregister som hade uppgjorts vid Riksarkivet fram till 1978 ingick det uppgifter om innehållet i domböckerna dels från Lappvesi domsaga i öster från början av 1600-talet och dels från olika domsagor i Vemo och Nedre Satakunta i väster mellan 1640-talet och 1690-talet. De uppgifter om kopperskor som här har utnyttjats finns på 6 olika sidor från mikrofilmer kopierade handskrivna blad ursprungligen i folioformat. Institutet för språk och folkminnen, f.d. Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA). För att kunna göra en närmare jämförelse mellan bruket av blodtappning i vårdande syfte, speciellt koppningen i Sverige och i Finland har jag låtit kopiera en del arkivaliskt material från Sverige. Främst är det fråga om en del av de insända svaren på den detaljerade maskinskrivna frågelistan M 101 rörande koppning och åderlåtning från 1936, som utsändes av det dåvarande Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala och i vilken man frågade om såväl koppning, åderlåtning som om påsättning av blodiglar. 1 De allra flesta svaren har inkommit i slutet av 1930-talet medan några, de allra yngsta är från 1970-talet, då man i svaren ännu utnyttjade den gamla frågelistan M 101. De svar, vilka här har utnyttjats är fördelade på ett tjugotal orter från olika delar av Sverige, från Småland och Öland i söder till Västerbotten i norr och från Dalsland och Västergötland i väster till Gotland i öster. Av de enstaka fall sagesmännen och -kvinnorna är angivna, ser man att dessa är födda under en tidsperiod mellan och 1880-talen. Den utnyttjade delen av materialet omfattar sammanlagt 332 sidor i regel handskriven text i formatet A4. Egna insamlingar, EI. Slutligen vill jag nämna det material som har tillkommit på grundval av egna intervjuer som har gjorts. Det är fråga om ett par kompletterande intervjuer gjorda med en kopperska född 1901 och som varit verksam fr.o.m. början av 1930-talet fram till 1960-talet i Korsnästrakten i Sydösterbotten. Den första intervjun med henne gjordes 1976 och den andra Sammanlagt utgör dessa ett par timmar inspelat bandmaterial som i form av maskinutskriven text uppgår till 129 sidor i formatet A5. Sammandraget kan det konstateras att när det gäller de upptecknade och de bandade uppgifterna från vårt land att de geografiskt sätt är fördelade över så gott som hela landet, för det är ytterst få orter eller trakter från vilka det inte föreligger några uppgifter om användningen av de olika blodtappningsformerna. Och av alla de meddelare eller informanter som har bidragit med upplysning så har 32 verkat som kopperskor eller koppare. I den form det arkivaliska materialet har utnyttjats består det alltså av sammanlagt 913 sidor främst handskriven men även maskinskriven text i formatet 12,5 x 20 cm och 1069 sidor i formatet A5 samt 208,5 sidor i formatet A6. Det utnyttjade jämförelsematerialet från Sverige uppgår till 332 sidor handskriven resp. maskinskriven text A4. 1 Lilja 1990, s

25 Det i denna avhandling, i såväl upptecknad som bandad form utnyttjade arkivmaterialet, har tillkommit i olika repriser under en tidsperiod av något mer än 80 år. Ser vi på det allra äldsta materialet, de uppteckningar vilka har gjorts alldeles i slutet av 1800-talet eller under de första årtiondena av 1900-talet kan vi konstatera att man i dessa uppteckningar i regel beskriver användningen av de olika formerna av blodtappning såsom vårdmetoder under de förhållanden som har varit rådande, som det heter, förr i världen, d.v.s. att förr gjorde man så och så, när man koppade eller slog åder o.s.v. Men samtidigt som man redogör för vårdmetodernas användning tidigare så sker beskrivningen under en tidsperiod, då man kan säga att speciellt koppningen som en vårdmetod ännu mycket allmänt praktiserades, såväl på landsbygden som i de allmänna basturna i städerna och på de större tätorterna. Uppteckningarna tillkomna i slutet av 1800-talet och fram till slutet av 1930-talet ger de mest autentiska och trovärdiga uppfattningarna om koppningen som en vårdmetod i vårt land. För även om uppteckningarna och bandningarna gjorda på senare tider ger nog så goda skildringar av hur man brukade gå tillväga då man koppade eller slog åder, så är det i regel ändå fråga om berättelser som bygger på en viss minneskunskap, som i dessa fall nog kan vara mycket god, men som ändå inte alltid är lika spontan i fråga om uttalandena. Intervjuerna med kopperskorna, vilka dock på ett utmärkt sätt beskriver vårdmetodens utförande utgör dock ett undantag. Och som nog vad tillförlitligheten beträffar får anses vara helt trovärdiga, något som främst bekräftas av den samstämmighet som råder beträffande uppgifterna i de äldsta uppteckningarna och i de på allra senaste tid tillkomna materialet. Man talar helt enkelt om samma saker. Vårdmetoden har utförts på samma sätt enligt vedertagna metoder och av samma slags personer, d.v.s. de på området specialiserade kopperskorna, och i stor utsträckning även mot samma slag av sjukdomar elle krämpor. Det bör även konstateras, att man i en del av det på 1960-talet och i början av 1970-talet tillkomna materialet ibland beskriver koppningen i den form den alldeles nyligen har utförts hos oss eller faktiskt rentav ännu på sina ställen då utfördes i vårt land. Några informanter säger t.o.m. att det nog ännu skulle behövas koppning och att de gärna skulle låta sig koppas men att kopperskor av den gamla goda stammen inte mera finns att tillgå Tryckta källor Läkarböckerna utgör en viktig grupp av tryckta källor rörande anvisningar för användningen av de olika blodtappningsformerna som vårdmetoder. Dessa är i främsta hand de sedan medeltiden förekommande handskrivna läkeböckerna, vilka sedermera trycktes i form av läkare- eller läkarböckerna och i vilka det ingår mycket noggranna uppgifter om regler för utförandet av såväl koppning som åderlåtning och vilka till att börja med var avsedda som ett slags skolmedicinsk vägledning för personer med någon form av medicinsk utbildning. Men sedermera kom dessa regler eller anvisningar, om än i något omändrad form att ingå även i de s.k. husläkarböckerna i vilka dessa regler då var avsedda som råd för vanligt folk, när de med hjälp av bl.a. koppning eller åderlåtning skulle vårda sina olika 25