Drakens tidsålder: Försakelse Hela palatset skakade när den draklika ärkedemonen tog mark på toppen av tornet igen. Genast kastade sig den lilla

Transkript

1 Drakens tidsålder: Försakelse Hela palatset skakade när den draklika ärkedemonen tog mark på toppen av tornet igen. Genast kastade sig den lilla gruppen med hjältar fram för att göra slut på besten. Den var ett vidunder, ett monster, ett odjur. Den var ansvarig för att ha släppt lös Fördärvet över världen och den måste förgöras, en gång för alla. Alistair svingade sitt mäktiga svärd med värkande arm och hann i sista sekunden slänga upp skölden för ansiktet för att inte bli bränd av drakens eld. Röken sved i ögonen på honom och han snubblade till, sjönk ner på knä. Det kändes hopplöst. Trots de samlade rasernas krigshär som kämpade med att hålla drakens underhuggare borta var chansen ändå liten att de skulle lyckas göra slut på demonen. För hur kan vanliga dödliga egentligen besegra en uråldrig gud som blivit korrupt? Larmet av striderna var öronbedövande runt omkring honom men ett ljud hördes ändå över de andra, till och med över drakens vrål. Ett ljud som fick honom att slänga en blick åt sidan. Det var en syn från Skaparen som mötte honom. Hon var som en virvelvind, hennes dolkar blixtrade i ljuset från drakens svarta flamma, båda två förtrollade med brinnande eld. Någonstans under stridens gång måste hon ha tappat hjälmen och hennes axellånga, röda hår var tovigt med blod. Hela hon var blodig, men det gjorde ingenting för att förta den djävulska glimten i hennes farliga ögon. Kallian hans ögon hade dragits mer och mer åt hennes håll de senaste dagarna. Till och med när hon planterade honom på tronen hade han förlåtit henne. Han kunde inte göra något annat. Hon skrattade, medan hon körde båda sina dolkar i ansiktet på en genlock som råkade stå i vägen för hennes framfart. Det fanns en hint av galenskap i ljudet och vid hennes sida skrattade Zevran också, samtidigt som han med en hårsmån undvek att bli strimlad av drakens dödliga klor. För den alviska lönnmördaren var det här en lek. En dödlig lek, men det var så Zevran ville ha dem. Korta, intensiva möten och sedan skilda vägar. Det var så han velat ha det tills han försökte mörda Kallian på den där dammiga landsvägen. Trots att han erkände att han blivit lejd att röja henne ur vägen skonade hon hans liv och tog med honom som en av sina följeslagare. Och någonstans under resans gång förändrades hans planer att förråda henne och slutföra sitt uppdrag till något annat. Zevran mötte Alistairs blick bakom ryggen på den kvinna som förändrat båda deras liv så drastiskt. Som skulle förändra livet för alla i hela världen. Förutsatt att de lyckades. Här kan du inte sitta till du blir gammal, körgossen. Zevran fångade honom under armen och drog upp honom på fötter med ett ljudligt skramlande. Om armar och ben sitter där de ska kan du gott slåss lite till! Alistair rynkade pannan och greppade hårdare om svärdet. Han övervägde för ett ögonblick att spetsa den självgode alven med den irriterande dialekten istället för ärkedemonen. Jag är ingen körgosse, jag är en tempelriddare! Zevran skrattade muntert. Visa det då! Annars tar jag din plats som kung över Ferelden, oäkting! Alistair började ge honom ett ilsket svar när draken öppnade sina massiva käftar och gav ifrån sig ett bedövande vrål. Ljudet var så kraftfullt att det slog dem alla till marken. Kallian var först på fötter igen, tillsynes oberörd av att ha blivit omkullkastad. Draken reste sig på bakbenen och spydde ur sig ett hav av svart eld över de alviska bågskyttarna. Deras skräckslagna skrik blandades med röken och oset av brinnande och döende. Zevran kom på fötter bakom Kallian. Nonchalant tog han ett steg runt kvarlevorna av en av de brinnande alverna. Hela tiden var hans blick fäst på draken. Alistair kände en hand mot sin kind och öppnade ögonen. Wynne, helaren från Magikernas Cirkel, stod böjd över honom med oro i sina ljusa ögon.

2 Alistair, du måste upp! Desperationen gick inte att ta miste på i hennes röst. Du måste fortsätta! Skramlande kom han på fötter, förbannade ljudlöst sin tunga rustning. Den var skön att ha när det regnade pilar runtomkring en men mot ärkedemonen kände han sig mer som mat i en kokande kittel. Otåligt lossade han sin sköld från armen och slängde den åt sidan. Vinden som ylade runt tornet smekte hans blonda lockar, förstrött registrerade han att han också tappat sin hjälm nu. Tur att det inte fanns så mycket innanför hans pannben som skulle gå förlorat om han fick huvudet inslaget. Sammanbitet greppade han sitt svärd i båda händerna. För Ferelden! ropade han så högt han kunde innan han på nytt kastade sig in i striden. Draken morrade dovt och slog ut med sina rakbladsvassa klor. Zevran och större delen av dvärgarnas krigare for iväg som vantar, flera av dem gällt skrikande av smärta. Överallt var det blod, både deras och fiendens. Triumferande reste ärkedemonen sig åter på bakbenen, för att omsvepa dem alla i en ny tunga av sin förtärande eld. Kallian lossade en av giftflaskorna vid sitt bälte och när besten öppnade sitt gap slungade hon iväg den lilla glasbehållaren så hårt hon bara kunde. Den missade munnen men träffade draken på sidan av huvudet, bara för att explodera i ett moln av giftgrön rök. ZEVRAN! Oförmögen att inte lyda när hans krigardrottning kallade reste han sig ur röken och elden, med ett färskt sår i pannan och blod rinnande ner för ansiktet. Hon såg på honom. Han såg på henne. Sen släppte han tvärt sina svärd och flätade samman händerna. Alistair kunde bara gapa mot dem när han såg Kallian sätta av mot lönnmördaren så fort hon bara förmådde, med dolkarna i högst hugg. De har blivit galna Han fick sina misstankar bekräftade bara ett ögonblick senare. När Kallian kom fram placerade hon ena foten på Zevrans sammanflätade händer och med en kraftansträngning kastade han iväg henne. Hon flög som en projektil genom luften, en hämndens ängel med de brinnande dolkarna utsträckta som vingar. Tiden tycktes stå stilla när hon seglade mot sitt mål, ljudet av striderna blev avlägset medan Alistair stirrade med vidöppen mun. Draken tjöt i högan sky när hon kraschade in i dess ansikte och begravde dolkarna i den fjälliga huden. Den ruskade på sig. Den morrade. Den slog efter anfallarna på marken och klöste efter det som bitit sig fast i dess ansikte. Förtvivlat vred hon på sig i ett försök att undvika de livsfarliga klorna. Den svavelstinkande andedräkten gjorde henne yr i huvudet. Ett av de enorma, gyllene ögonen blängde på henne där hon klängde sig fast över drakens nos, med ren viljestyrka tvingade hon sina fingrar att behålla greppet om dolkfästena. Draken frustade. Den knyckte på nacken och i ett panikslaget ögonblick kände hon hur dolkarna lossnade, sen var hon luftburen igen. KALLIAN! Någon skrek hennes namn men allt hon kunde tänka på var draken och marken. Det susade i öronen på henne när gravitationen fick grepp om henne igen och obönhörligt drog henne neråt, mot den djävulska demonen. Hjärtat stannade nästan i bröstet på Zevran när han såg draken slunga upp henne i luften. Han tror att han ropade hennes namn, men det ekade konstigt runt omkring honom och röken rev i hans strupe. Hon föll som en stjärna mot drakens väntande käftar och han blundade för att slippa se. Det här var slutet. Med rädslan som en klump i bröstet försökte hon vrida sig i luften, försökte ändra riktning för att landa var som helst förutom mitt i bestens gap. Så hände något. Draken blev distraherad, den vred ofrivilligt på huvudet i absolut sista sekunden och hon landade på dess nacke, spetsade nästan sig

3 själv på ett av de långa, sylvassa fjällen som skyddade den ömtåligare huden på halsens baksida. Kraften i nedslaget fick hennes ena arm och axel att domna och hon såg med uppspärrade ögon hur hennes ena dolk försvann ut över kanten till tornet. Nere från marken kunde hon höra Alistairs vrål över stridsslamret, vad han än gjorde så fick det monstret att morrande vända sig ditåt. Hon höll sig fast för glatta livet när draken snurrade runt och tog tillfället i akt att begrava sin kvarvarande dolk i drakens nacke, uppåt under dess skalle. Först stelnade den till. Sen rös den. Den ruskade på huvudet. Benen vek sig under den. Marken darrade när den föll. Kallian kastades av och slog i marken flera meter bort. Landningen fick henne att tappa andan. För ett ögonblick såg hon bara den rödaktiga himlen, men verkligheten hann snart ikapp henne. Stapplande hävde hon sig genast upp på fötter igen, famlade efter sina vapen bara för att upptäcka att båda var borta. Det snurrade oroväckande i huvudet på henne när hon slängde en blick runt omkring sig. Människorna gjorde sitt bästa för att slakta drakens krigare med hjälp av de få magikerna som överlevt anfallet mot palatset. En hand landade på hennes axel och hon snurrade runt bara för att se in i Alistairs blå ögon. De såg på varandra under tystnad i några sekunder, länge nog för Wynne och Zevran att göra dem sällskap. Ögonblicket som de båda fruktat sedan de såg Riordan falla hade slutligen kommit. Låt mig döda den, sade han lågt, utan att bryta ögonkontakten med henne. Det är min plikt som Grå Väktare och som kung. Jag vill göra det här för mitt folk. Efter allt jag gjort för att sätta dig på tronen? Hon log till och med lite. Skulle inte tro det. Jag är också en Grå Väktare, det är min plikt också. Zevran rynkade pannan. Vad pratar ni om? Din plikt att göra vad? Han blängde på de båda Väktarna. Det finns en anledning till varför de Grå Väktarna behövs för att stoppa ärkedemonerna och Fördärvet, svarade Kallian långsamt. Alistair tog inte ögonen från henne. Du har räddat livet på mig så många gånger, låt nu mig rädda livet på dig. Det såg ut som hon skulle protestera men någonting höll henne tillbaka. Kanske tankarna på vad hon hade att förlora. Kanske höll hon med om att det för en gångs skull var hans tur att göra någonting för henne. Kanske var hon bara rädd, precis som han var. Zevran drog efter andan men hon avbröt honom innan han ens hann börja. Tack, Alistair. Jag kommer aldrig att glömma dig. Hon sträckte upp en hand och smekte hans kind. Han såg både lättad och illamående ut, men samtidigt fast besluten att genomföra vad han precis lovat. Zevran torkade blodet ur ögonen med baksidan av handen, han såg lika förvirrad ut som Wynne. Jag förstår inte, varför är det bara Grå Väktare som kan besegra ärkedemonen? Han rynkade pannan. Vad betyder det? Draken vred sig på marken, den krafsade med klorna och försökte ta sig upp på fötter. Alistair såg sig omkring efter ett svärd, istället för det han kilade fast i drakens ben tidigare. Det var dags att göra slut på det hela, en gång för alla. Kallian vände blicken mot Zevran. Det fanns så mycket känslor i hennes ögon. Kärlek, ånger, rädsla och beslutsamhet. Han stirrade på henne, kunde inte förstå varför hon plötsligt såg så vemodig ut. Vad...? började han fråga när allting hände på en gång. Kallian gav honom en slängkyss innan hon slog Alistair över huvudet. Den förvånade minen i hans ansikte var nästan komisk när han tog sig om huvudet, men det hela blev plötsligt mindre roligt när hon knuffade omkull honom på marken med en välriktad spark i knävecken.

4 Ingen hann stoppa henne när hon satte iväg mot draken. De kunde bara gapa samtidigt som hon slet åt sig ett svärd från ett lik på marken. Wynne hjälpte Alistair upp medan Kallian höjde svärdet. Ärkedemonen gnydde patetiskt. Neeeeeeeeeeeeeej! De två rösterna blandades med varandra men hon ignorerade dem. Med all kraft hon var mäktig körde hon svärdet genom huvudet på draken, för att vara säker på att få det dödande slaget. Hennes tankar snurrade. Barmhärtiga Andraste, låt detta få ett slut... Demonens kropp började skälva. Ett allt starkare ljus spred sig runt svärdet för att omsluta Kallian tills det slutligen sköt som en stråle rakt upp i himlen. Luften darrade. Krafterna som lämnade drakens kropp behövde någonstans att ta vägen och pressade sig in i den närmaste de kunde hitta, nämligen hennes. Hon klamrade sig fast vid svärdet, trots att hon inget hellre ville än att släppa taget. Det kändes som om hon höll på att tömmas och fyllas på samma gång. Hennes kropp kändes urvriden, som en gammal trasa medan energierna strömmade genom henne, slogs om herraväldet tills det blev för mycket för att rymmas i det bräckliga hölje som var hennes kropp. Ljuset exploderade runt omkring henne, en supernova av blå kraft som slog omkull alla på toppen av tornet. I staden, långt nedanför palatset stannade striderna upp. Människorna gapade, dvärgarna pekade, alverna skuggade ögonen med händerna och tillsammans med magikerna betraktade de alla urladdningen som skedde flera hundra meter ovanför dem. Så fort ljuset slocknade var Zevran på fötter. Han såg sig vildögt omkring och fick syn på Kallian som fortfarande höll krampaktigt fast i svärdet. Snubblade tog han sig bort till henne, lagom för att fånga henne när hon föll ihop. Kallian! KALLIAN! Han smekte hennes ansikte, han ruskade henne. Öppna ögonen och se på mig! Wynne, rädda henne! Den äldre kvinnan skakade långsamt på huvudet och föll ner på knä intill honom, lade försiktigt en hand på hans axel. Det finns ingenting kvar att rädda, Zevran. Jag fruktar att hon är borta Lönnmördaren kröp ihop över kroppen, jämrade sig lågt. Som bedövad stod Alistair och såg ner på dem, kunde knappt tro det som hänt. Nerifrån staden steg ett samstämt jubel upp mot himlen när drakens krigare vände för att fly. Kriget var vunnet, Fördärvet var besegrat och ärkedemonen dödad. Någonting som kunde varit en snyftning lämnade Zevran när han hörde de jublande rösterna nerifrån och han höll Kallians livlösa kropp hårdare intill sig. När han lyfte blicken fastnade den på Alistair. Du... Alistair ryckte till och mötte lönnmördarens smått vansinniga ögon. Jag jag är så ledsen. Han försökte svälja ner klumpen i halsen för att säga något mer men misslyckades. Istället harklade han sig lätt. Det här är ditt fel! Du visste att det här skulle hända, du skulle ha stoppat henne! Stoppat henne? Du såg ju vad hon gjorde! Det var meningen att jag skulle dö, inte hon! Hur kunde du inte förutse att hon skulle ta din plats?! Zevran släppte Kallians kropp och ställde sig upp. Du kände henne lika väl som jag, du kunde ha stoppat henne, fräste Alistair tillbaka och vägrade backa när alven tog ett hotfullt steg framåt. Du var inte den enda som älskade henne. Zevran stirrade ner på sina skor och knöt händerna tills knogarna vitnade, men han sade ingenting mer. Wynne reste sig långsamt. Ni bråkar som småpojkar, sade hon allvarligt. Vad tror ni Kallian hade sagt om hon sett er nu?

5 Alistair hade vett att se skamsen ut, medan Zevran bara slöt ögonen. Låt oss gå ner, Wynne krokade arm med Alistair. Vi har en seger att fira, Ers Majestät. Zevran, kan du? Utan ett ord böjde han sig ner och lyfte upp kroppen från den smutsiga marken, såg ner på det där envisa ansiktet han kommit att älska. Hon var täckt av blod, både sitt eget och andras. Ena sidan av hennes mun hängde slapp och hennes ögon stirrade stelt rakt fram. Hon såg inte annorlunda ut mot alla de han mördat på order av Antivas Kråkor, organisationen med lönnmördare där han blivit upplärd. Borta var den varma kvinnan som delat hans tält. Borta var den skoningslösa Väktaren som visat honom barmhärtighet på slagfältet och hjälpte honom fly från de kriminella Kråkorna. Borta var den självklara ledare de alla sett upp till och som givit dem hopp. Hopp om att vinna kriget mot Fördärvet. Men det här Han bet ihop tänderna och höll hårdare om kroppen. Det här var ett alldeles för högt pris att betala. * * * De följande dagarna ägnades åt att jaga resterna av Fördärvets styrkor på flykt och att kröna Alistair till kung innan återuppbyggandet av huvudstaden påbörjades. Det var en klar, molnfri dag när Hans Majestät klev in i Främlingskapet, den del av huvudstaden där större delen av den alviska befolkningen bodde och tjänade sitt uppehälle. Den del av huvudstaden där hon föddes. Det var ingen vacker plats, ens innan två arméer trampade över den med stålklädda stövlar. Alverna var förtryckta, de lägst stående i samhället, någonting som många människor inte tvekade att utnyttja. Det var i den världen hon växte upp. Det var i den världen människorna tog sina nöjen utan hänsyn till någon. Det var i den världen hennes fästman gav sitt liv för att skydda hennes heder. Det var den världen hon blev tagen ifrån och sedan initierad i de Grå Väktarna. Hans Majestät stannade framför huset där hon bott fram tills hon blev en Grå Väktare och tecknade åt sina vakter att sätta ner sin börda på marken. Alla hennes nära och kära var samlade, vänner som släktingar. Alistair såg sig omkring, studerade alla ansikten. Några kände han väl, andra inte alls och några kunde han gissa sig till utifrån vad hon avslöjat om sitt liv. Han drog ett djupt andetag och sökte Zevrans blick bland de församlade, men lönnmördaren vägrade möta den. Wynne höll sig diskret vid hans sida, även om den gamla helaren såg ut att känna av sina år nu mer än tidigare. Alistair svalde en tung suck innan han gjorde en gest åt sina soldater. På hans signal drog de av skynket som täckt bördan de burit dit, och avslöjade det vackraste monument man kunde tänka sig. Det var en staty av Kallian, skulpterad i finaste marmor. Hon satt på en liten sten, avbildad i den bröllopsklänning hon burit med sig i sin ryggsäck under hela deras äventyr för att minnas det hon blivit utsatt för. En uppmuntran att kämpa vidare för att förändra världen runt omkring sig. Statyn hade ett drömmande uttryck i ansiktet och ett svärd över knäna. Vid hennes fötter låg en ros och i sitt ena spetsiga öra hade hon ett vackert örhänge. Detaljerna var nästan kusligt välgjorda, och det verkade nästan som om Kallian själv satt där framför dem. Det var nog bara Wynne bland de församlade som visste att rosen representerade Alistair. Det var den ros han gav henne när han först erkände att han såg henne som mer än en vän. Han sa att han hade hittat den under deras resa och att han fångats av dess skönhet, så han hade plockat den med sig för att skydda den mot Fördärvet. Så som han hoppats att skydda henne. Och det var nog bara Wynne som förstod att örhänget representerade Zevran. Det var örhänget han skänkt henne kvällen innan det stora slaget. Han berättade att det var en sak han stulit från offret under sitt allra första uppdrag och att han burit det med sig sedan dess. Men nu var örhänget hennes att göra vad hon ville med.

6 Alistair harklade sig lätt. Hans tunga, gyllene rustning var alldeles för varm. Guldkronan skavde mot hans panna, men vad gör man inte för den man älskar? Kallian var han svalde. En oförglömlig Väktare. Orden kändes otillräckliga, bräckliga i tystnaden från åskådarna. Men han fortsatte ändå. Endast ord kan aldrig beskriva vad hon var, eller vad hon blev. Han slog ut med händerna. Det finns säkert flera av er som kände henne längre än vad jag gjorde. Det finns säkert flera av er som stod henne närmre än vad jag gjorde. Och det finns säkert flera av er som skulle kunna hålla den här minnesstunden mycket bättre än vad jag kan. Han log blekt. Men det är jag som står här framför er nu, och jag ska försöka göra mitt bästa. Han fäste blicken på statyn och svalde synbart. Kallian gjorde alltid sitt bästa. Hon var stark och modig. En vän att lita på och som aldrig svek i nödens stund. Hon var envis. Han log blekt igen när flera av åhörarna nickade instämmande. Hon vägrade att ta ett nej. Men sådan var hon. Hon gick alltid sin egen väg, följde sin egen plan. Han tystnade. Vad fanns det kvar att säga? Han flyttade blicken från den kalla marmorn som på något sätt skulle representera den de alla förlorat och kunde inte hindra sig själv från att fastna i Zevrans ögon. Lönnmördarens ansikte kunde varit hugget i sten, så lite känslor visade han. Alistair fokuserade på honom. Vi var många, vars liv hon berörde. Vissa av oss var vänner, följeslagare... medan andra av oss älskade henne. Zevran stirrade på honom och han stirrade tillbaka. En fågels kvittrande ekade i tystnaden. Kallian var älskad, fortsatte Alistair långsamt. Hon är saknad. Och hon kommer att vara älskad och saknad så länge vi lever. Spridda applåder följde konungens sista ord, men Zevran bara vände på klacken och lämnade platsen utan ett ord. Alistair såg efter honom. Du är inte ensam om din smärta och din sorg, min vän. Vi är många som aldrig kommer acceptera att hon är borta, tänkte han vemodigt. * * * Alistair blev en bra och rättvis monark. Han förbättrade förhållandena för alverna i Främlingskapet och under hans ledarskap blomstrade Ferelden. Han åkte ofta runt i landet för att röra sig bland sina undersåtar. De kallade honom det vanliga folkets konung och de älskade honom. Ytterst få visste att enda anledningen till att han alltid var ute och rörde sig bland sina landsmän var för att han avskydde att vistas vid hovet. Trots det gjorde han mycket gott för Ferelden. Wynne fortsatte att tjäna Fereldens tron för en tid, men avböjde artigt erbjudandet om att ta över som Förste Magiker trots att Magikernas Cirkel försökte övertala henne. Efter nästan ett år vid hovet samlade hon stillsamt ihop sina tillhörigheter och tillkännagav att hon skulle ge sig ut för att se lite mer av världen innan hennes tid kom och sedan var hon borta. Zevran dröjde sig kvar i huvudstaden för en tid. Han sörjde sin förlorade kärlek och distraherade sig själv med att hjälpa Alistair med diverse ljusskygga ärenden. Till slut hittade Kråkorna honom igen och han valde att flytta striden till deras bakgård. Efter att fyra Mästare försvunnit valde Kråkorna att ta upp honom i ligan igen, men den här gången som deras ledare. Han behöll dock distansen till sina före detta kamrater, och trots flitiga erbjudanden från villiga partners, så älskade han aldrig någonsin igen.