Medlemstidning för Föreningen för Världsbutiken Klotet. Februari 2005

Transkript

1 Medlemstidning för Föreningen för Världsbutiken Klotet Februari 2005

2 Hej igen! Efter en ytterst spännande termin på folkhögskolan känns det riktigt bra att komma tillbaka till Lund. För jag har saknat butiken och framför allt människorna som jag träffar där. Det är nyttigt att röra sig utanför ens kända närområden, men det är lika viktigt att komma hem igen. Sedan undrar ni kanske också varför det finns en kanin på framsidan? Detta är resultatet av ett långt samtal jag hade med en kompis. Han undrade varför det alltid behöver vara något exotiskt på framsidan och föreslog att jag istället skulle ha en skogshare på densamma. Riktigt så långt ville jag nog inte gå, så vi enades om en kanin. Men när jag tog upp detta med Stina, som gav ut höstens nummer, så frågade hon om varför jag ska begränsa mig till ett djur. Så till nästa nummer ska jag tänka ut något alldeles speciellt. Konsumtionsfasta årets ord 2005? Lite tidigt kanske att föreslå det, men visst är det ett bra ord?! Artikeln i tidningen handlar om konsumtionsfasta och ekonomiskt ickevåld. Men tänk på att konsumtionsfasta inte handlar om att inte konsumera alls utan om att konsumera mindre. Och att det man konsumerar konsumeras rätt. Jag är också mycket stolt över att i detta nummer presentera en seriestripp av Marina Håkonsson. Rättvis handel känns så självklart i vår vardag, men Marina pekar tydligt på hur komplicerat och invecklat det kan vara ibland. Slutligen vill jag påpeka att deadline för nästa nummer är den 8 maj, så ni är välkomna att lämna in bidrag eller tankar och idéer tills dess. Ha det bra,

3 Styrelsen informerar: Vad händer? Världsbutiken Klotet har precis börjat inleda ett samarbete med ABF. Förhoppningsvis kommer det att leda till att vi kan hålla gemensamma utbildningskurser om rättvis handel som ska ges här i Lund. Det årliga riksmötet för Världsbutikerna för Rättvis Handel (VBRH) och Rättvis Handel Import (RHI) ska i år vara i Lund. Alla medlemmar är välkomna att närvara från den april. Det är ett ypperligt tillfälle att träffa styrelseledamöter och andra vanliga kollegor och utbyta tankar och idéer. Anmälningslista (anmälan är bindande) kommer snart att finnas tillgänglig i butiken. Information kan fås genom Ulrika (u_brynnel@hotmail.com) eller Ulrike (ulrike.deppert@klotetlund.se). Det första rättvisemärkta caféet har öppnat i Lund. Det är Kulturmejeriet som på söndagar arrangerar Soppköket. Det börjar klockan 14 och håller på tills sista människa gått hem. Det är öppet för alla åldrar och tillhanda håller dessutom olika sorters underhållning. Världsbutiken i Malmö har flyttat till Zenits lokaler i Malmö, i Kommendanthuset. Där driver de bland annat också ett rättvisemärkt café och varje torsdag kväll är det olika spännande föredrag, oftast med internationellt tema Träffa nya människor? Lära dig mer om rättvis handel? Då ska du kontakta Fredrike på för att komma och stå i butiken! Till alla som varit med och hjälpt till under det gånga året, säger vi TACK. Och välkommen in igen! Kalendarium Februari: 28 februari Styrelsemöte Mars: 19 mars Regionmöte i Malmö, Zenits lokaler, klockan Anmälan görs till Kristian på smedjeback@telia.com 20 mars Årsmöte på Slottet, Prennegatan 8 21 mars Styrelsemöte April: 4 april Butikspersonal/medlemsmöte april Riksmöte för Världsbutikerna och Rättvis Handel Import i Lund 25 april Styrelsemöte Maj: 30 maj Styrelsemöte Dessutom är ett nostalgimöte inplanerat i april/maj.

4 Kassör med äventyrligt förflutet Sedan två år har Klotet haft Hans Hedenby som kassör. Precis när Per slutade kom Hans som en räddande ängel. Arbetet han utför är verkligen beundransvärt. Kanske är det därför som det sakta med stadigt går upp i butikens ekonomi? Hans bor idag i Landskrona, en stad som enligt honom går bra att bo i men inte är särskilt rolig i andra avseenden. Däremot uppskattar Hans närheten till havet. Hit flyttade han, på grund av familjeskäl, i slutet på april 2002 direkt från Torrevieja i Spanien. Där hade han färdats omkring och levt ett ganska så stillsamt liv. Tagit lite ströjobb här och var, men främst uppskattat livet och umgänget med olika människor. Detta är Hans livsfilosofi i livet. Han har aldrig stannat särskilt länge på ett ställe utan har hela tiden längtat efter det okända. Kanske har Hans verkligen följt den typiska pojkdrömmen och gett sig ut på äventyr varje gång han har känt tristessen? Säkert är i alla fall att han har hittat på mycket i sitt liv och att en karriär aldrig har varit viktig egentligen. Han föddes 1952 i Eskilstuna, en stad han trivdes bra i, och bodde där till hans var sex. Eftersom Hans är född i december fick han börja skolan redan det året och hade då turen att få gå i det han kallar djurparkskola: Hans första skola låg mitt inne i en djurpark. Sedan byttes denna skola ut mot en inte lika rolig skola i Malmö, dit familjen flyttade. Efter nionde klass kände Hans dock att det var dags att tjäna pengar. Det första jobbet han hade var ett lagerarbete. På den tiden var det mycket lätt att få arbete. Det fanns inte bara dagens månadslönsystem utan också veckobetalning eller dagslön. Detta innebar en stor frihet. Det var möjligt att jobba en vecka och ta ledigt eller, tvärtom, helt okej att inte orka gå upp på morgonen och sedan jobba fullt ut nästa dag. Hans tycker idag nästan lite synd om dagens ungdom, eftersom det faktiskt är slitsamt att få ett bra jobb idag. Han minns att det inte alls var svårt att förr i tiden bara gå till arbetsförmedlingen och så befann man sig på en båt till Sydamerika dagen efter. Hans påpekar att han inte tror att dagens ungdomar förstår hur bra han och hans generation hade det i vissa avseenden när de växte upp. Vid den här tiden, när Hans var runt tjugo, var han för övrigt mods eller hippie, något slags punkartyp. Det framkom aldrig exakt vad han var, för han kunde inte bestämma sig och sannerligen visste han väl inte riktigt på den tiden heller. Bara att det var music and rock n roll för hela slanten. Det hela höll i alla fall på tills han var omkring 25 och kanske insåg att världen består av fler saker. Efter att han hade jobbat i några år, så insåg Hans att det faktiskt också kunde vara kul att plugga. Lite sporadiskt började han läsa när han var år gammal och han tyckte att det var roligt. Här genomgick han bland annat en ekonomikurs på Folkuniversitet och hans egentliga utbildning är väl mest ett lapptäcke av olika ämnen och inriktningar. Det intressanta är att Hans, trots ofullbordat gymnasieavslut, faktiskt är behörig till universitetsstudier, vilket kanske mest är en slump. När han jobbade några år på Volvo, kände han att foten blev allt sämre. I takt med det, blev han förflyttad, från svetsare till truckförare till att sköta delar av bokföringen. Det var i förberedelseutbildningen till ekonomiposten som han genomgick ekonomikurser på universitetet och därmed blev behörig att läsa vidare på denna nivå. Foten skadades förresten under den period när Hans var till sjöss. Han tog anställning på sin första båt 1970 och var däckspersonal, eller matros som det heter på fackspråk.

5 Utomlands har Hans egentligen bara bott i Spanien, men han har rest otroligt mycket och sett mycket av världen. Han har bland annat varit i Indien och i stora delar av övriga Asien, samt även besökt den afrikanska kontinenten. Dessa resor har han finansierat genom sina arbeten. Han har alltid varit intresserad av u-länder och säger själv att han har sett mycket fattigdom och elände i sitt liv. Men intresset har bara sporrats genom det. Under den perioden i sitt liv när Hans jobbade på Volvo var han med i personalens u-landsförening, där en del av lönen drogs direkt och gick till välgörande ändamål. Det var på så sätt som han också kom i kontakt med butiken. Efter att ha uppmärksammat ett anslag på Stadsbiblioteket i Lund kom han hit till oss. Han var redan tidigare bekant med rättvis handel och vad det innebar och hade, som tidigare nämnt, turen att kunna tillträda som kassör direkt. Hans verkligen trivs med Hans Hedenby, vår kassör arbetet i vår världsbutik. Han ser butiken som ett litet företag, som inte bedriver renodlad, vanlig u-landshjälp, det vill säga som bara samlar in pengar och skänker bort, utan Klotet möjliggör faktiskt hjälp till självhjälp. Butiken bidrar med ekonomisk utveckling på ett mycket bättre sätt än rent bistånd hade gjort. Arbetet i butiken är också inspirerande på så sätt att alla får jobba med vad de vill och kan utveckla både sig själva och butiken. Han poängterar att butiken alltid kommer att tillhöra dess medlemmar och att det är vi som gör vad vi vill att den ska vara. Hans övriga intressen, förutom butikens ekonomi, är att träffa människor och att träna fysträning, det vill säga mest styrketräning och simning, och att vara aktiv. Naturen lockar honom också. Annars tycker Hans att det är intressant att studera historien och den tid vi lever i idag. Samhällsfrågor är spännande, speciellt med den pågående globaliseringen. Allting går så fort idag och det händer så mycket omkring oss, mest negativt men i allt detta finns det också en hel del som är positivt. Människor blir medvetna om detta på ett helt nytt plan. Hans tycker också om mat och försöker laga bra mat, men han tycker inte att det egentligen är särskilt roligt att faktiskt laga mat. Det ska gå snabbt, men ändå vara hälsosamt och näringsrikt. Han har alltid pratat sig varm om sin så kallade Buddhagryta, ett långkok med olika bönor i som lär vara riktigt god. Grytan räcker i alla fall över flera dagar, så Hans ser kanske framför allt också effektiviteten i denna maträtt. Lika effektiv är han i sitt handlande, saker och ting ska ske nu och inte bli liggande för länge. Framför allt har han en hel del idéer om hur butiken kan förbättras och det verkar som om han ibland tillbringar dagar i sträck i butiken. Vilket för övrigt hände under den stora stormen i början på januari, då Hans satt fast eftersom han inte kunde komma till Landskrona. Trots dessa timmar i butikens lokaler kommer dock Hans tillbaka, något vi är mycket glada för. Ulrike Deppert

6 Ekonomiskt ickevåld i vardagen: Om ansvar och konsumtionsfasta Nedan följer ett utdrag ur "Fred i våra händer"s utbildningsmaterial. Detta projekt drivs av Svenska FN-förbundet, Kristna Freds, Peacequest/Sverige, Sveriges Kristna Råd och Sveriges Lärare för fred. Texten är författad av Patrick Gruczkun och publiceras här i en redigerad och förkortad version. När ickevåld nämns är det oftast genom historiska exempel, i samband med stora, häftiga aktioner och rörelser. M K Gandhi, Aung San Suu Kyi, M L King m fl är förgrundsfigurer som sammankopplas med begreppet. Ekonomiskt ickevåld är mycket mer en livsstil än en metod. Det tar sin utgångspunkt i diskussionen om det strukturella våldet och erkänner att vi är en del av det våldet. Genom våra livsmönster och konsumtionsvanor bidrar de allra flesta av oss till att strukturellt våld, bl a genom orättvisa handelsstrukturer, utövas mot andra människor och mot miljön. Vi kan påverka våra liv och konsumtionsvanor. Genom att göra aktiva och medvetna val kan vi minimera den skada vår livsstil medför och istället bidra till hållbar och jämlik utveckling. Det är dock inte lätt, varje dag bombarderas vi av köp ditt, köp datt budskap. Reklamen har omvandlat många av de offentliga utrymmena till reklampelare och det är svårt att inte ryckas med och åka lågprisflyg till Paris nu när alla har råd eller köpa den där otroligt billiga tröjan, vi vet ju faktiskt inte säkert att det är barnarbete När Gandhi pratade om ickevåld betonade han att endast en mindre del av ickevåldskampen ska vara ett motstånd mot och ickesamarbete med det som är dåligt samt att den största delen ska vara en kamp för något bättre. Han kallade detta för det konstruktiva programmet. Rättvis handel är ett konstruktivt program det vill säga ett försök att bygga upp en alternativ ekonomisk världsordning. Det av kolonialismen skapade orättvisa handelssystemet påverkar de fattiga länderna än idag. Många är helt beroende av att sälja råvaror samtidigt som de stora vinsterna görs i förädlingsprocessen, som sker i de industrialiserade länderna. Just när det gäller mat har vi som konsumenter ett ansvar och en möjlighet att direkt påverka hur handelsrelationerna i stort ser ut genom att t ex köpa rättvisemärkta produkter. Glöm inte bort att mat är politik.. Fortfarande saknas rättvisemärkningen i många allmänna butiker och på många varor. Rättvisemärkt kaffe kommer mer och mer och eftersom Sverige konsumerar oerhört mycket kaffe är våra val speciellt viktiga. De senaste åren har även ekologiska produkter blivit allt vanligare. I takt med att vi lär oss vad växthusgaser och andra utsläpp gör med vår värld följer också en insikt om att vi behöver göra någonting åt situationen. Det finns flera sätt att arbeta för rättvisare och miljövänligare handel. Ett sätt är givetvis att börja köpa rättvisemärkta och -handlade samt ekologiska produkter. Ett annat är att, ekonomiskt eller genom ideellt engagemang, stödja de föreningar som arbetar för dessa. Ett tredje alternativ är att se över vilket kaffe som finns i kaffeautomaten på jobbet/skolan samt vilket godis och vilken frukt som säljs. Rättvisemärkta och ekologiska varor är dyrare än andra varor och även om de med ökad efterfrågan kan bli billigare kommer de att fortsätta att vara dyrare än alternativen. Det gör att vi kanske inte kan dricka lika mycket kaffe som tidigare eller för den delen köpa bananer varje gång vi känner sug efter sådana. Är vi beredda att ta dessa konsekvenserna? I teorin är det lätt att säga ja, det känns knappast som en uppoffring när vi vet att arbetarna på bananplantagen förbjuds bilda fack, tvingas arbeta 12 timmar om dagen för nästan ingen lön och utsätts för bekämpningsmedel utan tillräckligt skydd. I praktiken är det svårare att motivera sig när närbutikens bananer är så gula. En bra metod är att gå samman en grupp vänner och motivera varandra.

7 Det har varit ganska mycket diskussion i media om barnarbete och hur stora transnationella företag utnyttjar denna billiga arbetskraft. Uppmärksamheten har gjort en del nytta och de stora företagen har nu oftast en policy där de, i a f officiellt, förklarar att deras kläder inte är gjorda av barnarbetare. I o m att en större del av företagens produktion görs av underleverantörer blir det dock allt svårare att spåra varifrån kläderna egentligen kommer och följaktligen hur produktionen gått till. Ett otal undersökningar visar att arbetare utnyttjas till minimilöner och ofta är alldeles för unga. Det vi kan göra är att köpa rättvis handel-kläder. De finns ännu inte i de stora butikerna men olika organisationer som t ex Individuell människohjälp och världsbutikerna säljer rättvis handel-produkter. En annan strategi är att efterfråga märkning på kläderna med information om hur arbetarnas produktionsvillkor är. Vi kan också fråga försäljarna i affärerna hur kläderna är producerade och hur företaget kontrollerar detta. Framförallt handlar det dock om att ändra våra konsumtionsvanor. Det är inte rimligt att fortsätta med det slit och släng-samhälle vi just nu är en del av. Problemet är inte att vi köper kläder producerade i andra länder. Problemet är att de som producerar dessa kläder inte får ordentligt betalt. Istället för att köpa två par skor kan vi köpa ett par och istället för att alltid köpa nya kläder kan vi byta med våra vänner eller köpa begagnade. Ytterligare en metod för att minska konsumtionen är att tillverka sina saker själv. Gör det själv tänkandet hann nästan försvinna till förmån för masskonsumtion men är nu på väg tillbaka. Konsumtionen i de rikare länderna har ökat explosionsartat de senaste årtiondena. Det räcker att höra sina äldre släktingar berätta om ungdomsåren för att förstå det. Samtidigt som utvecklingen har välsignat oss med nya bra mediciner och apparatur som verkligen gör livet enklare och behagligare kan vi inte fortsätta att förbruka jordens resurser som vi gör idag. Avgaserna vi släpper ut kommer våra barn och barnbarn att andas in och när vi förbrukar ändliga resurser i en rasande fart är det inte bara jordens fattiga utan också framtida generationer vi stjäl ifrån. För många av oss är köpandet som en drog och det kliar i fingrarna när vi vandrar genom köpcentrum samtidigt som vi kommer på de mest långsökta anledningar till att vi behöver eller förtjänar just den där prylen. Ekonomiskt ickevåld i vardagslivet handlar mycket om just detta: Att vänja sig av med slösandet som en rökare vänjer sig av med nikotinet. Konsumtionsfasta handlar om frivillig enkelhet, något som alla skulle tjäna på. Det finns många metoder för att göra detta. Går vi till kristendomen får vi bra råd som att ge tionde 1 (att ge 10 % av sin inkomst till välgörenhet) för att dela med oss av vårt överflöd. Även utanför den religiösa sfären finns det bra idéer. En köpfri dag är en världsomspännande dag som hålls i början av december varje år. Tanken är att under en dag helt avstå från konsumtion. Något som är svårt nog om mat, transport och telefonsamtal räknas som konsumtion. Ännu lite svårare men också mer givande är att testa en köpfri jul, vecka eller månad (men då med en snävare definition av konsumtion som inte omfattar resor, mat och telefonsamtal). Tidsbegränsad konsumtionsfasta kan hjälpa oss att komma ifrån beroendet att köpa och lära oss se vilka gratismöjligheter livet erbjuder. Metoderna ovan kan med fördel kombineras med varandra. Det handlar dock som sagt inte endast om att minska sin konsumtion, tycker jag. Det är också av betydelse att vi i allt större utsträckning konsumerar rätt. Vi behöver inte följa den senaste trenden, utan faktiskt handla efter behov. Så tänk på att konsumtionsfasta i samband med att välja den rätta sortens produkter. 1 Metoden är inte unik för kristendomen, motsvarande metod inom Islam heter Zakah.

8 Västsahara den politiska delen Livet i ett flyktingläger är långt ifrån enkelt. Detta fick jag erfara under de fyra veckor som jag besökte de västsahariska campamientos, som de kallas på spanska. Jag fick den unika möjligheten att bo i fyra olika familjer och verkligen ta del av det sociala livet samtidigt som jag utförde mina intervjuer inom ramen för temat Politik, organisering, distribution, försörjning och hälsa. Ett ämne som kanske inte alltid var det lättaste att handskas med, men som var mycket spännande att utforska. I denna första del beskriver jag kortfattat resultat från mina intervjuer, för att i nästa sedan mer gå in på det sociala, kulturella och familjära. Organisering Flyktinglägren är makalöst välorganiserade. De har växt fram under 30 års tid och det är främst kvinnorna som sköter bestyren. Männen var fram till vapenvilan 1991 ute och krigade. Än idag är det så att husen är numrerade efter kvinnans namn. Detta för att kvinnorna länge utgjorde den enda stabila stommen i lägren. Var och en av de fyra wilayorna (lägren) är för övrigt indelade i sex eller sju dairor (ungefär som kommun) och dessa är i sin tur indelade i fyra hays (kvarter). På så sätt håller POLISARIO, västsahariska folkets politiska representation, koll på strukturen. Alla dairor och wilayor har blivit uppkallade efter orter som finns i de ockuperade områden. Idag är det så att det finns ansvariga för matdistribution, ungdomar, fack, kvinnor och hälsa i varje daira. Eftersom flyktinglägren är helt och hållet beroende av bistånd utifrån, finns det nästan inga möjligheter till en egen försörjning och framför allt inte till någon betalning. Det västsahariska samhället var till för inte så länge sedan ett icke monetärt samhälle, men i takt med det ökade västerländska inflytandet (främst genom bistånd) och vapenvilan, har den algeriska valutan spridit sig. Dock är det omöjligt för POLISARIO att till exempel ge lärare, läkare och hantverkare lön. I bästa fall får de extra matransoner. Vidare finns det en klinik, en administrativ ledning och ett dagis per daira och POLISARIO siktar på att det ska finnas en grundskola, klass 1-6, också (just nu går det två dairor på en skola). I wilayorna Smara och Dakhla finns det dessutom trädgårdar, som just nu är ödelagda på grund av gräshoppsinvasionen som kom under oktobermånad. Trädgårdarna är annars ett sällsynt, grönt inslag i den karga stenöknen som omger flyktinglägren. Skördarna är ytterst små och det som produceras ges till barnen och sjukhusen. Det odlas främst tomater, meloner, morötter, palsternacka och rödbetor. Politik POLISARIO har sedan innan lägrens tillkomst varit representationen för folket. Alla invånare är medlemmar i POLISARIO och även på något sätt delaktiga i de olika institutionerna som finns. Detta beror till stor del på att samtliga människor i lägren behöver en arbetsuppgift, att bara gå hemma och dra är ingen acceptabel lösning. Den västsahariska flaggan Strukturen inom POLISARIO tänker jag inte gå närmare inpå, mer än att det vart fjärde år på kongressen röstas fram en president och ett generalsekretariat. Valen sker inte exakt som i Sverige utan det bestäms inom varje hay vilka personer som ska få åka till kongressen för att representera hayen och dess åsikter. Politiken styrs också till stor del av männen. Även om det finns två kvinnliga ministrar och antalet kvinnor i parlamentet har ökat från åtta till tolv, så finns det fortfarande bara en dairachef som är kvinna. Detta beror på att även om kvinnan traditionellt sett har haft en starkare roll i det västsahariska samhället, så har männen fortfarande kvar den politiska makten. POLISARIO har dock bildat det nationella västsahariska kvinnoförbundet, vars uppgift är att stärka kvinnans ställning. Distribution och försörjning

9 Som tidigare nämnt är flyktinglägren helt och håller beroende av utländskt bistånd. De största givarna är FNs matprogram och EUs humanitära hjälp. Till detta kommer enskilda givare, så som svenska Emmaus Björkå (som står för nästan alla kläder som distribueras till lägren). Svenska staten ger också hjälp till viss del, via FN eller EU, men då handlar det mest om överskott som produceras hos oss. Just nu är det mjöl som skickas ner. Biståndet i sig är inte tillräckligt koordinerat, varierat eller täcker ens de grundläggande behoven. Vad beträffar maten är den ibland inte ens anpassad till mottagaren. I det västsahariska samhället spelar teceremonin en viktig roll och endast det finaste teet används (kort förklarat går den halvtimmes till två timmars långa ceremonin ut på att värden eller värdinnan i en invecklad procedur tillagar tre söta koppar te för gästen; kopparnas betydelse skiljer sig åt, men den vanligaste förklaringen är att den första, lite beska står för ungdomen, den andra för medelåldern och den tredje, riktigt söta för ålderdomen). Nyligen skickades te ner till lägren, men efter att ha provsmakat det, vägrade de flesta familjerna att använda det. Inte för att de inte vill ha te i sig, utan för att det inte uppfyllde deras kvalitetsmått. Vid intervjuer med bland andra Röda Halvmånen kom det fram att matbistånd oftast är det som givarländerna kan avvara och har över och att detta ofta inte motsvarar mottagarens direkta behov. Maten koordineras också sällan mellan givarna, vilket innebär att det under vissa perioder kan finnas gott om olja men ingen spaghetti. Detta påverkar också barnen. I ett samtal med en lärarinna berättade hon för mig att det finns två orsaker till barnens undernäring. Det första, självklara, är att det inte finns tillräckligt med mat. Det andra är att barnen har tappat aptiten och vägrar äta. Detta om något säger hur undermålig matens kvalitet och variation faktiskt är. Distributionen i sig sköts annars via en välorganiserad kedja: Maten fraktas till flyktinglägren landvägen från Oran (hamn i norra Algeriet) under ledning av Röda Halvmånen och delas därefter upp enligt befolkningsmängden i de olika wilayorna, för att sedan fördelas på dairorna, hayen och slutligen hamna hos den enskilda familjen. Hälsa Eftersom flyktinglägren inte drivs av pengar är det gratis att besöka klinikerna och sjukhusen. Jag fick själv tillfälle att bruka mig av detta när jag låg magsjuk. Läkarna är välutbildade (ofta med 12 års studier på Kuba bakom sig) och det finns troligtvis tillräckligt med sköterskor också. De flesta är allmän utbildade, men det saknas specialiserade läkare. Det finns några tand-, barn- och ögonläkare men de räcker inte till för att fylla behoven. Vidare saknas medicinskt utrustning av alla slag och de som finns slits snabbt, inte minst av sanden som tar sig in överallt. Allra mest saknas medicin av olika slag. Medicin som huvudvärkstabletter, vätske- och näringsersättning och antibiotika skickas ner av spanska organisationer och kommunalregeringar, men det räcker inte långt. Speciell medicin kommer oftast i så små kvantiteter att endast ett fåtal patienter kan nyttja dessa. Alla barn i lägren finns registrerade under Det friska barnet -programmet. I enlighet med scheman vägs och mäts barnen och resultatet prickas in i tabeller där speciella kurvor anger i vilket tillstånd barnet befinner sig. Från att de första sex månaderna vara friskt går dess allmänna befinnande snart till allvarligt och oftast också till alarmerande. Sköterskorna försöker sprida information om att mödrarna ska amma barnen längre och under de sista graviditetsmånaderna undvika bland annat tunga lyft och äta bättre. Barnen vaccineras också i den mån det finns tillgång till vaccin. För övrigt är de mest förekommande sjukdomar anemi (järnbrist) bland kvinnor och lungbesvär och, i viss mån, näringsbrist för båda könen och alla åldersgrupper. Ulrike Deppert

10 World Social Forum Märkligt nog har det synts väldigt lite om årets World Social Forum i mediabevakningen. Är det så att forumet har tappat stinget, att det helt enkelt inte uppfyller sina egna krav längre? Nej, snarare ligger det väl i att ett socialt forum idag inte är av lika stort intresse för media. För visst hände det intressanta saker på årets, och tillika femte, upplaga av världsforumet, som ägde rum mellan den januari Denna gången var forumet tillbaka där det började, i Porto Alegre i Brasilien. Över människor deltog i öppningsceremonin, enligt den officiella hemsidan. Totalt beräknas antalet deltagare ha varit , något som är rekord. Av dessa bodde drygt på ungdomscampingen. Ungdomscampingen var nytt för i år och bestod ungefär av en stad i staden. Här träffades ungdomar från 39 olika länder, främst brasilianare och sydamerikaner men även kanadensarna var väl representerade, och bodde och umgicks ihop under sex dagar. Över 500 aktiviteter ägde också rum på området. Vad gäller hela forumet så fanns det även detta år ett gediget utbud av föredrag, tal, sång, dansuppvisningar, gatuteater, demonstrationer och så vidare kring olika teman. Kunskapsutbyte, skuldavskrivning för de fattiga länderna, kampen mot privatiseringen, jordreformer i Sydamerika, diskriminering och förbud mot genmodifierade livsmedel är bara några exempel av det rika erbjudandet. Antalet aktiviteter beräknas ha överskridit Deltagare från 135 länder hade kommit för att vara med och det hela fungerade tack vare nästan volontärer. Mest uppmärksamhet fick dock kanske Brasiliens president Luiz Inacio Lula de Silva. Han var tvungen att försvara sin politik inför sitt folk; redan under talets inledning hördes burop ur publiken. Lula är den förste vänsterorienterade presidenten men han anklagas nu för att inte ha hållit sina vallöften om att minska fattigdomen och svälten. I sitt tal menade Lula att Brasilien dock numera går i spetsen för och ligger före såväl Afrika som resten av Sydamerika beträffande bekämpningen av fattigdom. Dock syntes det tydligt att Lula också tillhörde den ekonomiska delen av världen, den som samtidigt hade konferens i Davos (Schweiz), på World Economic Forum. Det sociala världsforumet bildades för fem år sedan som en motvikt till just detta ekonomiska forum. Dit flög Lula direkt efter sitt tal i Brasilien, något som han har fått kritik för. Även om många ser deltagandet som en möjlighet är protesterna fler. Forumet hade i år också tagit till sig den kritik som uppkom efter förra årets upplaga i Mumbai, Indien. Då försvann de stora arrangemangen nästan i de otaliga utomhusaktiviteterna. Porto Alegre var lika kaotiskt som tidigare, men mindre hierarkiskt. I sluttampen på det sociala forumet, bestämde också dess övervakande organ, något som kan jämföras med en international församling, att nästa års sociala forum skall vara mer decentraliserad. Detta innebär att det skall äga rum på flera olika platser i världen samtidigt. Många hade hoppats på att det stora forumet istället ska arrangeras i Afrika, en kontinent som hittills inte har haft samma möjlighet som andra att delta i forumet. Hoppet är dock inte ute, eftersom det också bestämdes att år 2007 ska World Social forum äga rum där. Ulrike Deppert

11 ZIMBABWE: Arbete för mänskliga rättigheter stoppas Det ekonomiska, politiska och humanitära läget i Zimbabwe kan sammanfattas i ett ord: Kris. Listan på vad som ligger bakom det ekonomiska läget kan göras lång; en dåligt genomförd jordreform (där tilldelningen av jord i större grad tycks styrts av personens politiska maktposition än ett faktiskt försörjningsbehov), en extremt kostsam inblandning i Kongokriget i slutet av 90 talet, konsekvenser av ett strukturanpassningsprogram från tidigt 90 tal, ersättning till de så kallade krigsveteranerna från befrielsekriget på 70-talet, för att nämna några faktorer. Befolkningen betalar med höjda skatter och en 70 procentig arbetslöshet! Under dessa förutsättningar är det inte konstigt att Mugabe känner en viss oro inför ett fortsatt maktinnehav, speciellt när landet nu går mot valtider. I flera fall har yttrandefriheten inskränkts i Zimbabwe, bland annat genom statligt TVmonopol, stängandet av den största oppositionella dagstidningen och systematiska trakasserier mot oppositionen. Mugabes senaste grepp är ett nytt lagförslag som för närvarande behandlas i parlamentet (där hans parti, Zanu-pf, har majoritet). Lagförslaget innebär att alla NGO:s (ickestatliga organisationer) måste registrera sig på nytt och ställas inför hårdare krav för att få verka i landet. Enligt en departementskälla kommer organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter inte att bli registrerade, och blir alltså därmed olagliga. Det samma ska gälla organisationer som jobbar under det något luddiga begreppet issues of governance, alltså med frågor som rör landets styre. Dessutom kommer inga av dessa organisationer att få ta emot några utländska bidrag. Redan märks konsekvenserna av lagförslaget. Många utländska personer som jobbar för NGO:s i Zimbabwe har svårt att få arbetstillstånd och flera utländska organisationer har valt att lämna landet. För att nämna två exempel stänger både Forum Syd och Afrikagrupperna sina kontor i Harare. Om den nya lagen sätter ytterligare fart på oppositionen eller om yttrande- och mötesfriheten, och därmed också demokratin, även på längre sikt tar ytterligare ett steg tillbaka det återstår att se. Stina Nilsson

12 Verkligheten i serieform med tuschpennan som vapen Helt plötsligt låg den där i facket. En serie om rättvis handel och hur den påverkar vårt dagliga liv. Insänt av Marina Håkonsson. Det kändes självklart att trycka den i tidningen. Men vem är upphovskvinnan bakom egentligen? Marina är en kvinna strax över 40 år, mor till fyra pojkar och gift med en dansk. Det sista förbryllar mig lite, men får sin förklaring när Marina berättar att hon bland annat bodde åtta år i Köpenhamn som liten och att det kanske är hennes danska kulturarv som tar sitt uttryck här. Hon har bott i Lundatrakten sedan drygt 15 år tillbaka (och sedan några år på Klostergården) och har lika länge varit medlem i vår butik. Intresserad av rättvis handel har hon varit ännu längre; år 1981 bodde hon i ett kollektiv tillsammans med människor som arbetade med just denna frågan. Marina berättar också att hon väl är en sån där miljö-fred-djurrätt-socialrättvisa-typ. Det verkar stämma på pricken. Hon kommer ihåg en hel del kampanjer som har funnits i Lund, som rör hennes intresseområden. Ett av exempel är när gamla Fokus hade en kampanj som hette Vad har bananer med MORD att göra. Sitt skapande har Marina odlat sedan barndomen. Det började med fantasiberättelser i otaliga ritblock (som hennes mor idag har sparat i flyttkartonger) för att sedan i övergå till att med teckningarna beskriva sina egna tankar och funderingar kring samhället, livet och det som händer. Sina första illustrationer i tryck fick hon se i SUcK, tidningen för Sveriges Unga Katoliker, på 80-talet. Marina är själv är troende katolik med specialintresse för den katolska kyrkans sociallära. Serierna banade också vägen in till tidningens redaktion, där hon jobbade ideellt i flera år. Till skillnad från dagens tidningar använde Marina och hennes kollegor sig av elektriska skrivmaskiner med suddknapp och layouten framställdes på millimeterpapper med urklippta textbitar och bilder. Fingrarna brändes ofta på vaxpistolen, rubrikerna gnuggades, intervjuer genomfördes på bland annat rockkonserter och alla kuvert slickades manuellt. Ett tag trycktes tidningen till och med av redaktionen själv på en offsetmaskin och Marina minns än idag hur svart hon blev av det arbetet. Även om det stundom var riktigt ansträngande beskriver hon denna tid som en av de roligaste i hennes liv och det låter onekligen som ett oförglömligt minne. Nu, på senare år, har Marina bestämt sig för att verkligen satsa på sitt skapande. Hon har tidigare varit anställd på flera apotek, men efter en genomförd kurs på Serieskolan i Malmö kände hon att det snart var dags att helt satsa på tecknandet. Kanske för att hon samtidigt vann Seriefrämjandets stora barnserietävling Vinstpengarna investerades i ett av familjen efterlängtat akvarium. Marina sprider idag sina teckningar väl och den som vill se mer av hennes skapande kan till exempelvis bege sig till Klostergårdens bibliotek, där Marinas små fanzines ligger (ett fanzine är en liten serietidning som finansierats av upphovspersonen själv). Den som är intresserad av att köpa hennes alster eller att komma i kontakt med Marina kan maila henne på faster.agda@spray.se. Klottret känner sig hedrad över att kunna presentera Marinas verk. Så titta på nästa sida och läs seriestrippen Voffor gör di på detta viset! Ulrike Deppert

13

14 Nobelfredspristagerskan 2004: Wangari Maathai från Kenya Nobelfredspriset 2004 gick till den 64-åriga kenyanskan Wangari Maathai. Hon fick det för sitt bidrag till hållbar utveckling, demokrati och fred. Maathai visar sig vid närmare efterforskningar vara en framgångsrik kvinna inom vad hon än har företagit sig. Hon var bland annat den första kvinnan som fick en doktorsgrad i Öst- och Centralafrika (1964 inom biologi) och tillika den som blev först docent (1976 inom veterinärvetenskap). Hon var också aktiv inom Kenyas nationella kvinnoråd, där hon också satt som ordförande under en period. Nu sitter hon sedan 2002 med i parlamentet och sedan drygt ett år tillbaka är hon också biträdande minister för miljö-, naturresursoch naturfrågor. Hon har faktiskt också ställt upp som presidentkandidat mot den förre presidenten Daniel arap Moi, men med föga framgång. Det som dock gjorde henne verkligt känt utanför sitt lands gränser var den så kallade Green Belt Movement (Gröna Bältrörelsen). Rörelsens uppgift var att bevara miljön och förbättra kvinnornas närmiljö genom att plantera träd. Genom åren har Maathai hjälpt till att plantera mellan 20 och 30 miljoner träd. Projektet har idag också spridits till andra länder, bland annat Tanzania, Uganda, Malawi, Lesotho, Etiopien och Zimbabwe, efter att det 1986 ombildades till en panafrikansk rörelse. Pristagerskan själv menar att miljöfrågorna i Afrika får alldeles för lite plats, trots att de är oerhört avgörande för framtiden. Det kan aldrig bli fred om det inte finns en jämlik utveckling och denna kan inte uppnås utan en hållbar skötsel av miljön, tycker Maathai. Hon anser vidare att industrin och de globala institutionerna måste förstå att ekonomisk rättvisa, jämställdhet och ekologisk integritet är viktigare än vinster. Dessutom måste förståelsen för att de flesta krig idag förs på grund av naturresurser öka. Det senaste exemplet på ett sådant krig är den väpnade striden mellan Maasai och Kikuyu strax utanför Kenyas huvudstad Nairobi, som också har krävt femton dödsoffer hittills. Kenyanskan har också gjort en del kontroversiella uttalanden kring hiv/aids. Hon har bland annat sagt att viruset skapades av forskare för biologisk krigsföring och att detta i förlängningen skulle ha resulterat i en kontroll av befolkningen i den tredje världen. Hon understryker detta genom att säga att det bor 25 miljoner hivsmittade i Afrika, av totalt 38 miljoner människor. Senare har hon till fullo dementerat dessa uppgifter. Hon har bestämt hävt att hiv/aidsviruset inte är framtaget utav någon. Sedan har hon även tillagt att hon tycker att kvinnor och flickor är särskilt drabbade av hiv/aids och att hon anser att avhållsamhet och i viss mån kondom måste användas för att stoppa spridningen. Maathai ser sig inte som ensam mottagare av fredspriset. Hon tycker att det faller alla i hela landet tillgodo, speciellt alla dem som jobbar med (bevarandet av) miljö, mänskliga rättigheter, kvinnofrågor och demokrati. Eftersom hon ser landdegraderingen som en av de största problemorsakerna erbjöd hon sig i januari att använda sitt inflytande för att påverka en positiv utgång för klankrigen som pågår på gränsen mellan Kenya och Somalia. Associationskedjan blir inte särskilt lång i förklaringen om varför landförsämringen och krig hör ihop. De olika klaner lever främst på sitt boskap, som behöver bra betesmarker och vatten för att överleva. Genom den ständigt ökande erosionen förstörs dessa förutsättningar och krigen uppstår. Förhoppningsvis lyckas Maathai öka medvetenheten kring dessa frågor, något som kanske underlättas genom att hon fått Nobelpriset. Ulrike Deppert

15 Reklam Den som har varit inne i butiken på sistone har säkert lagt märke till de fina sidenväskorna som vi har. Dessa är från Kambodja, importeras från Danska Svalorna, det senaste landet som kommit till i vårt sortiment. Varorna produceras av ett kvinnokooperativ, Cambodian Women Crisis Center, som använder pengarna till att stoppa trafficking (det vill säga att främst kvinnor blir sålda till utlandet och där ofta slutar som prostituerade) av unga flickor. Projektet är lokalt och leds av Chantol Oung, som själv har bott i flyktingläger i 13 år. Hon menar att projektet ska syfta till att skapa arbetsmöjligheter och skydd för bland annat våldtagna kvinnor och landsbygd flickor som sökt sig till städerna. Genom att också verka på ett politisk plan och ge unga flickor förmånen att få en utbildning, vill kvinnokooperativet framförallt stärka kvinnans ställning. Just nu pågår en upplärning av fler kvinnor, så att de också kan sy och arbeta för en bättre framtid. Projektet inleddes 2003 och startades genom Operation Dagsverke. Mer information om själva deras arbete kan fås på Väskorna, som är i siden, kostar 220 kronor. Andra nyheter går att finna i mathyllan. Bland annat har vi fått in en teförpackning från Oxfam, med fyra olika sorters te för 85 kronor. Eller så kan jag varmt rekommendera de italienska biscotti med kakao för 32 kronor. Den som är intresserad av chutney kan jag glädja med att vi har fått in tre nya sorter från Swaziland. Här kostar en burk 32 kronor.

16 Föreningen Klotet i Lund Redaktion: Klottret 2005 Ulrike Deppert Nr. 1 Februari ulrike.deppert@klotetlund.se klottret@klotetlund.se Ansvarig utgivare: Ulrike Deppert Redaktionen förbehåller sig rätten att fritt redigera inkommet material Föreningen: Ordförande Ingegerd Oscarsson Birgitta Persson Butiken Stora Tomegatan Lund Öppettider: Vardagar Lördagar (Långlördag 11-17) Hemsidan E-post info@klotetlund.se