KEM. Rapport från kemikalie- J inspektionen GRÄNSVÄRDEN. K h i--13/91. - vad de innebär och hur myndigheterna använder dem - Katarina Victorin

Transkript

1 KEM Rapport från kemikalie- J inspektionen K h i--13/91 GRÄNSVÄRDEN - vad de innebär och hur myndigheterna använder dem - Katarina Victorin

2 GRÄNSVÄRDEN vad de innebär och hur myndigheterna använder dem Katarina Victorin

3 Toxikologiskt råd Till kemikalieinspektionen är knutet ett toxikologiskt råd. Rådet är ett expertorgan för rådgivning och samråd i toxikologiska frågor. Ivy ') Herna ingår att verka för en hög vetenskaplig standard i mynd / iii irnas analyser av risker med kemiska ämnen och att ge myn- ( ^ j&erna vägledning i deras arbete med kriterier och principer för c ;r skapliga tolkningsfrågor. Rådet ska dessutom medverka till en ii'ii n samordning att myndigheterna kan göra grundläggande delar a iskanalysen på samma sätt. ^ådet består av ledamöter som representerar myndigheter och Drskarvärlden. Ordförande är kemikalieinspektionens generaldirektör. ISSN: Trycken: PrintGraf, Stockholm i september 1991 Ansvarig utgivare: Lars Freij, Kemikalieinspektionen Bcställningsadress: Kemikalieinspektionen, Box 1384, Solna

4 INNEHALLSFÖRTECKNING Sid FÖRORD 6 SAMMANFATTNING 8 SAMMANSTÄLLNING AV EXEMPLEN TÅ GRÄNSVÄRDEN 10 HUR ANVÄNDS GRÄNSVÄRDEN I MYNDIGHETSARBETET? 11 ARBETARSKYDDSSTYRELSEN 15 Ansvarsområde 15 Organisation 15 Gränsvärden 15 Kontroll 16 Åtgärder 16 Principer för gränsvärdessättning 17 Exempel på gränsvärdessättning 18 BOVERKET 23 Ansvarsområde, organisation 23 Exempel på gränsvärden 23 KEMIKALIEINSPEKTIONEN 25 Ansvarsområde 25 Organisation 26 Gränsvärden 27 Principer för gränsvärdessättning samt exempel 29 LIVSMEDELSVERKET 31 Ansvarsområde, organisation 31 Gränsvärden 31 Kontroll 33 Åtgärder 33 Principer för gränsvärdessättning 34 Exempel på gränsvärdessättning 37

5 LÄKEMEDELSVERKET 45 Ansvarsområde, organisation 45 Gränsvärden 46 Exempel på gränsvärdessättning 47 NATURVÅRDSVERKET 49 Ansvarsområde 49 Organisation 49 Ansvarsfördelning 49 Gränsvärden 50 Kontroll, åtgärder 53 Principer för gränsvärdessättning 53 Exempel på gränsvärdessättning 55 SOCIALSTYRELSEN 62 Ansvarsområde, organisation 62 Gränsvärden 63 Kontroll, åtgärder 63 Principer för gränsvärdessättning 63 Exempel på gränsvärden 63 STRÅLSKYDDSINSTITUTET 66 Ansvarsområde 66 Organisation 66 Principer för gränsvärdessättning 66 Val av gränsvärde 68 Exempel på gränsvärden 70

6 Bilaga HUR BEDÖMER MAN KEMIKALIERS GIFTIGHET? Riskbedömning Risk-kostnad-nyttovärdering Bilaga FÖRTECKNING ÖVER VISSA VIKTIGA LAGAR OCH FÖRORDNINGAR, MYNDIGHETSINSTRUKTIONER SAMT FÖRESKRIFTER OCH ALLMÄNNA RAD M.M. RÖRANDE GRÄNSVÄRDEN Yttre miljön 77 Kemikaliekontroll 78 Livsmedel 79 Arbetsmiljö 80 Inomhusmiljö 81 Läkemedel och hygienpreparat 81 Strålskydd 82

7 FORORD I dagens samhälle tillverkas, används och sprids mänga olika kemiska ämnen. Dessa kan sedan omvandlas i miljön. Olika processer som t.ex. förbränning ger också upphov till nya kemiska substanser som kan spridas i miljön. Mänga av dessa ämnen har skadliga egenskaper, som kan innebära hälsorisker om människor utsätts för dem. Vissa ämnen kan skada växt- och djurlivet om de kommer ut i miljön, bl.a. om de anrikas i näringskedjorna. I Sverige har flera centrala myndigheter ansvar för att skydda miljön och människors hälsa. Dessa är främst Arbetarskyddsstyrelsen, Boverket, Kemikalieinspektionen, Livsmedelsverket, Läkemedelsverket Naturvärdsverket och Socialstyrelsen samt Strålskyddsinstitutet vad gäller radioaktiva ämnen. Inom dessa myndigheter reglerar man på olika sätt användningen av miljö- och hälsofarliga ämnen eller spridning av föroreningar på annat sätt. Ett sätt är att ange gränser för hur höga halter av enskilda föroreningar man kan tolerera i t.ex. mat, vatten eller luft. Näst intill dagligen får vi som allmänhet information via massmedia att ett aller annat gränsvärde har överskridits, men vi får sällan något grepp om vad detta gränsvärde innebär, eller vilken vikt det har. Kommer man att bli sjuk om gränsvärdet överskrids och kommer någon att straffas? Toxikologiska rådet är ett gemensamt expert- och samrådsorgan för miljöskyddsmyndigheterna nämnda ovan. Rådet skall främst verka för en hög vetenskaplig standard i myndigheternas analyser av risker med kemiska ämnen, och verka för sa.isyn i grundläggande delar av riskanalysen. Inom rådet har man uppmärksammat att det finns en brist på samlad dokumentation om gränsvärden och hur myndigheterna arbetar för att ta fram sådana. Rådet har därför tagit initiativet till denna skrift. Först lämnas en beskrivning av vilka olika typer av "gränsvärden" son finns, och hur sådana kan komma in i myndighetsarbetet. Därefter beskrivs de olika myndigheternas ansvarsområden, hur man arbetar för att nå sina mål och om gränsvärdessättning eller liknande har stor betydelse. Myndigheterna beskrivs i bokstavsordning. För varje myndighet beskrivs vilka principer man tillämpar vid gränsvärdessättning, och därefter lämnas exempel på hur man gått tillväga och resonerat for att komma fram till några olika gränsvärden. Som bilaga beskrivs dels principiellt tillvägagångssätt vid toxikologisk riskbedömning, dels lämnas en förteckning över viktiga lagar och förordningar samt gränsvärden från de olika myndigheterna.

8 Skriften bygger pä skriftlig och muntlig information frän myndigheterna. Huvuddelen av informationen har lämnats av myndighetsrepresentanterna i Toxikologiska rådet. Dessa är Kerstin Niblaeus, som också är ordförande i rådet, samt Bo Wahlström och Nils Gunnar Lindquist från Kemikalieinspektionen; Lennart Holm med Bertil Remaeus som ersättare från Arbetarskyddsstyrelsen; Ulla Swarén från Naturvårdsverket; Lennart Albanus från Livsmedelsverket; Lars Sjödin från Läkemedelsverket samt Jack Valentin från Strålskyddsinstitutet. För Socialstyrelsen har information erhållits från Guldbrand Skjönberg och Astrid Mäkitalo, och texten har också granskats av Olof Edhag, Socialstyrelsen. Ewa Rydén har lämnat information om Boverket. I övrigt har följande personer medverkat genom att ta fram underlag till exemplen på diskuterade enskilda gränsvärden, eller genom att granska texten: Carl-Elis Boström, Bo Drougge, Jan Nilsson och Olle Åslander på Naturvårdsverkets avsnitt; Agneta Oskarsson och Bengt Berglund på Livsmedelsverkets avsnitt; Gudrun Wahlén och Bengt Bucht på Kemikalieinspektionens avsnitt; Kerstin Wahlberg och Arne Stråby på Arbetarskyddsstyrelsens avsnitt samt Per Sjöberg och Monica Tammela på Läkemedelsverkets avsnitt. Forskarrepresentanterna i Toxikologiska rådet, är följande: Ulf Ahlborg från Instituet från Miljömedicin; Bo Holmberg från Arbetsmiljöinstitutet; Jan Erik Kihlström från Zoofysiologiska institutionen vid Uppsala Universitet; Bo Lambert från kliniskt-genetiska laboratoriet vid Karolinska Sjukhuset; Sten Orrenius från Toxikologiska Institutionen vid Karolinska Institutet; Göran Pershagen från Institutet för Miljömedicin; Anders Södergren från Ekologiska institutionen vid Lunds universitet samt Jan Wahlberg från Yrkesdermatologiska kliniken vid Karolinska sjukhuset. Några av dessa har också lämnat synpunkter på texten. Skriften har sammanställts av sekreteraren i Toxikologiska rådet, Katirina Victorin.

9 SAMMANFATTNING Flera myndigheter har ansvar för att hälla nere hälso- och miljöriskerna med kemikalier och miljöföroreningar. Som komplement till andra kontrollåtgärder används ofta gränsvärden. Gränsvärden är bindande, men även riktvärden och rekommendationer betraktas vanligen som gränsvärden. Gränsvärden i vid mening kan vara generella eller individuella och kan avse t.ex. utsläpp till luft och vatten, föroreningar i livsmedel eller vatten- och luftkvalitet. Myndigheternas gränsvärden är administrativa, där tekniska och ekonomiska faktorer vägs in. Gränsvärden utgör inte någon gräns mellan farligt och ofarligt, men är ett redskap för att styra den totala exponeringen av ämnet ifråga. Inom miljöskyddet bestämmer Koncessionsnämnden eller länsstyrelserna hur mycket som får släppas ut från enskilda industrier eller andra miljöstörande verksamheter. Regeringen har fastlagt vissa generella krav, t.ex. vad gäller bilavgaser, och har även specialreglerat t.ex. svavelhalten i bränsle. Naturvårdsverket har tagit fram generella riktvärden för luftkvalitet i tätorter och även angivit andra långsiktiga luftkvalitetsmål. Man har också bl.a. angivit riktlinjer för vattenkvalitet och buller. Livsmedelsverket har angivit gränsvärden för livsmedelstillsatser, rester av bekämpningsmedel, vissa andra främmande ämnen i föda, föroreningar i dricksvatten, samt regler om karenstider vid användning av veterinärmedicinska preparat. Arbetarskyddsstyrelsen har fastställt gränsvärden för ett stort antal luftföroreningar som kan förekomma i arbetsmiljön samt biologiska gränsvärden för några få ämnen. Kemikalieinspektionen arbetar mycket litet med gränsvärden, men anger t.ex. hur produkter ska klassificeras och märkas när de innehåller mer än en viss andel av cancer- eller allergiframkallande ämnen. Socialstyrelsen har givit ut vissa gränsvärden för föroreningar i inomhusluft samt för termiskt inomhusklimat och ventilation i befintlig bebyggelse. Boverket har vissa regler och rekommendationer för nybyggnation. Läkemedelsverket använder gränsvärden vid bedömning av resthalter av olika ämnen m.m. i läkemedel som exempelvis dialysvätskor. I hygieniska och kosmetiska preparat är vissa ämnen mängdbegränsade. 8

10 Strälskyddsinstitutet har angivit dosgränser för allmänheten och för anställda i verksamhet med joniserande strålning. Härutöver finns en rad regler för källor till såväl joniserande som icke-joniserande strålning. I rapporten beskrivs vilka principer de olika myi iigheterna tillämpar vid gränsvärdessättning, och flera exempel lämnas på hur man har kommit fram till olika gränsvärden. F

11 Sammanställning av de diskuterade exempel på gränsvärden där fler än en myndighet har bedömt samma ämne Kvävedio.ud i luft Formaldehyd i luft Formaldehyd från spånplattor Formaldehyd i produkter cancer " allergi» Bensen i luft Bensen i bensin Kvicksilver i luft Kvicksilver vid sopförbränning Kvicksilver i fisk Bly i luft Bly i bensin Bly i föda Joniserande strålning 0,11 mg/m } " 5 % 0,03 mg/m' 150 mg/l 0,5-1 mg/kg 0,02-3 mg/kg Radon i luft Cesium 137 i föda Bq/kg Naturvårdsverket Livsmedelsverket Arbetarskyddsstyrelsen 10 mg/m' d) 1,3 mg/m 3 d) 1,5 mg/m J ft 0,05 mg/m* n 0,05 mg/m 5 n Socialstyrelsen Boverket Kemikalie- Strålskyddsinspektionen institutet 0,25 mg/m 3 200Bq/m 3 S) 70 Bq/m s >> 0,13mg/m Sel 5 %,0,t % 0,2 % 1 msv/år* 50 msv/år\ 700 msv/ livstid 1 " a) gräns för klassning som cancerframkallande "Mycket farlig" respektive "Fa.lig" produkt b) gräns för klassning som allergiframkallande produkt c) timmetlelvärde d) 15-minutersmedelvärde e) halt i luft vid standardiserad provning f) medelvärde for hel arbetsdag g) allmänheten h) yrkesexponering (livstidsdosgränsen motsvarar i genomsnitt 15 msv/år) i) befintliga bostäder j) nybebyggelse Not: I denna tabell har milligram (mg) använts i sorterna. Ibland används andra sorter. Ett gram (g) = 1000 mg = mikrogram (/ig). Sorten ppm ei.er ppb (miljondelar eller miljarddelar) används ofta för luftföroreningar och motsvarar då ett visst antal mg/m' eller jug/m 3 beroende på ämnets molekylvikt.

12 HUR ANVÄNDS GRÄNSVÄRDEN I MYNDIG HETSARBETET? Arbetet med att minimera hälso- och miljörisker a med kemikalier och miljöföroreningar kan bedrivas på olika sätt. Alla myndigheterna kan redan genom sin sakkunskap informera och påverka inom sina ansvarsområden. Olika skyddsåtgärder kan sedan vidtagas, t.ex. märknings- och hanteringsanvisningar för kemiska produkter. Vissa områden är specialreglerade. Så får t.ex. endast de läkemedel, bekämpningsmedel och livsmedelstillsatser användas som har godkänts av respektive myndighet. Termen "gränsvärde" används ofta i vid bemärkelse för olika slag av siffermässiga uttryck för begränsningar av hälso- och miljöfarliga ämnen. Egentligen avses med gränsvärde en i föreskriftsform fastställd viss mängd eller halt som inte får överskridas, och där ett överskridande också ofta är straffsanktionerat eller som medför andra sanktioner. Myndigheterna ger dock även ut riktvärden och rekommendationer som i praktiken ofta fungerar som gränsvärden. Dessa riktvärden är inte bindande i sig men kan läggas till grund för bindande myndighetsbeslut. Gränsvärden i vid mening kan uttrycka ett långsiktigt mål eller en rekommendation, men kan också vara ett absolut villkor. Terminologin kan vara varierande hos de olika myndigheterna, och betydelsen av de siffermässiga "gränserna" skiftar. Även deras betydelse som styrmedel varierar. I vissa fall kan gränsvärdena ha avgörande inverkan, andra gånger styrs halter och mängder av krav på att en verksamhet ska vara berättigad och att halten ska minimeras, även om man håller sig under gränsvärdet. Riksdag och regering kan fastställa bindande gränsvärden genom lag eller förordning (publiceras i Svensk författningssamling). Vanligast är dock att den ansvariga myndigheten är den som fastställer gränsvärdena, t.ex. arbetarskyddsstyrelsen när det gäller exponering för kemiska ämnen i arbetsmiljön eller livsmedelsverket när det gäller främmande ämnen i livsmedel. Dessa gränsvärden är i regel generella och offentliggörs genom föreskrifter i myndighetens författningssamling. Riktvärden och rekommendationer, som t.ex. Naturvårdsverkets riktvärden för luftkvalitet i tätorter, utges som Allmänna råd el.dyl. i särskilda publikationsserier hos myndigheterna. I myndighetsarbetet står gränsvärden aldrig ensamma utan är ett komplement till andra kontrollåtgärder, dana värden är alltså bara viktiga i sitt sammanhang, fastän de i < ~n - anna debatten ofta kan komma att "leva sitt eget liv".

13 Myndigheternas möjligheter att föreskriva eller rekommendera generella gräns- eller riktvärden, som kan medföra ekonomiska konsekvenser av betydelse, är begränsade genom den s.k. begränsningsförordningen. Enligt denna får en myndighet inte ge ut föreskrifter eller allmänna råd förrän de kostnadsmässiga konsekvenserna har utretts och man i förekommande fall fått medgivande från regeringen (i fall av "icke oväsentligt ökade kostnader" för stat, kommun, näringsliv eller enskilda). Arbetarskyddsstyrelsens beslut om gränsvärden är undantagna i begränsningsförordningen, men kostnadsmässiga konsekvenser måste ändock utredas i samband med att gränsvärdena fastställa. Vad gäller industriella utsläpp, så prövas miljöfarliga anläggningar individuellt enligt miljöskyddslagen. Bindande gränsvärden eller riktvärden beslutas av länsstyrelser eller koncessionsnämnd i varje enskilt fall. Statsmakternas eller myndigheters beslut om generella eller individuella "gränsvärden" av olika slag är administrativt fattade beslut. Det måste påpekas att gränsvärden sällan eller aldrig utgör någon absolut gräns mellan farligt och ofarligt. Sådana bedömningar är svåra att göra, och innefattar alltid ett stort mått av osäkerhet. Härtill kommer att myndigheten alltid måste göra avvägningar mellan risker och vad som är praktiskt eller tekniskt och ekonomiskt rimligt när gränsvärden sätts. Myndigheternas utgivande av gränsvärden eller riktvärden har i regel föregåtts av ett remissförfarande där synpunkter från berörda parter inhämtas. Det bör påpekas att gränsvärden för t.ex. livsmedel anger en koncentration (t.ex. /{g/kg livsmedel) medan det i bedömningen av vad som är farligt/ofarligt är den intagna mängden (t.ex. /tg/dag) som är av betydelse. Vid riskbedömning och vid sättande av ett gränsvärde måste alltså hänsyn tas till exponeringsförhål I anden (t.ex. hur mycket konsumeras av livsmedlet i fråga). Den vetenskapliga riskbedömningen och underlaget härför brukar också finnas tillgänglig i särskilda rapporter från experter inom eller utom ett.k och i yttranden över förslag till beslut, tillståndsärenden m.m. Ibland innefattar dessa också förslag till gränsvärden eller anger lågrisknivåer eller liknande - men då i princip utan andra hänsyn än rent vetenskapliga data. I svensk lagstiftning är det vanligt att man i administrativt fattade beslut försöker pressa ned föroreningsnivåerna så långt det går, dvs helst 12 y

14 under medicinska eller ekologiska risknivåer. En kontrollmyndighets gränsvärde kan därför avvika neråt jämfört mot de vetenskapliga experternas. Men värdet kan också komma att l : gga högre, åtminstone under en övergångstid, om det inte ansetts möjligt med en snabb sänkning från en alltför hög föroreningsnivå. Formella, bindande gränsvärden eller rekommenderande gränser är ett vanligt inslag i kontrollen av kemiska ämnen också i många andra länder, även om tillämpade siffervärden ibland kan skilja sig åt ganska mycket. Samarbete mellan länder på detta område förekommer också inom olika internationella organisationer. För de länder som tillhör EG har en viss men ingalunda heltäckande harmonisering skett. Ibland kan det inom EG vara fråga om minimikrav som alla skall uppfylla men som medlemsländerna kan skärpa om man vill. När det gäller handelsvaror inkl. livsmedel och olika slag av kemiska produkter får man dock räkna med att harmoniseringen drivs långt. Detta gäller även joniserande strålning, där Sverige och EG-Iänderna i stort sett följer rekommendationer från den internationella Strålskyddskommissionen. Det bör påpekas att siffermässiga gränsvärden ibland preciceras ytterligare genom toreskrifter om kontrollsystem och -metoder. Två länder kan ha samma gränsvärde för en viss faktor, men riskbegränsningen kan ändå bli olika om det finns skillnader i kontrollmetoderna. 13

15 Gränsvärden i vid mening för hälso- och miljöfarliga ämnen är siffermässiga uttryck för begränsningar i dessas förekomst - som ett långsiktigt mål eller som en rekommendation eller ett absolut villkor i dagens situation. De kan vara generella eller individuella. De kan uttryckas på olika sätt, exempelvis som - haltgränser av olika ämnen i livsmedel, läkemedel, kosmetika, bränslen m.fl. kemiska produkter. De kan då anges i sorten procent eller t.ex. mg/kg. - haltgränser för föroreningar med hänsyn t.ex. till luft- och vattenkvalitet. De anm's då i t. ex. sorten mg/m 3 luft eller mg/l vatten eller ppm (miljondelar). För halter i luft anges också oftast om ett långtidsmedelvärde (t.ex. årsmedelsvärde) eller korttidsmedelvärde (t.ex. timmedelvärde) avses. - värden för tillåtna utsläpp avföroreningar till luft, mark och vatten. Sådana kan anges antingen som t.ex. mg/l i avloppsvattnet och mg/m 3 i utsläppsluften, som totalt utsläppt mängd per tidsenhet (t.ex. ton/år) eller som t. ex. kg organiskt klor per ton producerad blekt pappersmassa. - värden för tillåten joniserande strålning frän en viss strålkälla till en exponerad grupp personer, uttryckt tom ett dosmått, t.ex. msv per år, eller högsta värden på strålning exempelvis i boendemiljön uttryckt som antal radioaktiva sönderfall per sekund, Bq/m 3. - biologiska gränsvärden inom arbetsmiljön, t.ex. halten bly i blod, eller gränsvärden i livsmedel uttryckt i exempelvis mg /kg, vilka i sin tur grundas pä tillförd mängd av ett ämne via livsmedel i form av ett s.k. ADI-värde (acceptabelt dagligt intag) som kan vara uttryckt i mg/kg kroppsvikt. 14

16 ARBETARSKYDDSSTYRELSEN Ansvarsområde Arbetarskyddsstyrelsen (ASS) tillkom redan 1949 och är central förvaltningsmyndighet för arbetsmiljö- och arbetstidsfrågor. ASS har bl.a. den centrala tillsynen över efterlevnaden av arbetsmiljölagen, och ska utfärda föreskrifter och allmänna råd om dess tillämpning. Detta har tillsammans med annan informationsverksamhet som syfte att förbättra arbetsmiljön. Man har skyldighet att samråda med arbetsmarknadens parter. ASS är chefsmyndighet för yrkesinspektionen, som är den regionala tillsynsmyndigheten. Yrkesinspektionen och ASS kan meddela förelägganden och förbud enligt arbetsmiljölagen. ASS och yrkesinspektionen utgör tillsammans arbetarskyddsverket. Organisation ASS har ca 350 anställda, och har tre tillsynsavdelningar; en för yrkeshygieniska frågor, en för tekniska och en för medicinska och sociala frågor. Yrkesinspektionsdistrikten är 19 st. Man har sedan 1987 separerat forskningen från myndighetsutövningen genom etablerandet av ett fristående arbetsmiljöinstitut. På Arbetsmiljöinstitutet bedrivs toxikologisk och arbetsmedicinsk forskning samt forskning och metodutveckling inom området kemiska och biologiska analyser m.m. Här bedrivs också det vetenskapliga dokumentationsarbete som gäller hygieniska gränsvärden. Sekretariaten för den nationella Kriteriegruppen för hygieniska gränsvärden och den nordiska Expertgruppen för gränsvärdesdokumentation är lokaliserade till institutet (se avsnittet om principer för gränsvärdesdokumentation). Gränsvärden Arbetarskyddsstyrelsens gränsvärden är kanske de som är bäst kända hos allmänheten. Dessa gränsvärden gäller för en lång rad luftföroreningar i arbetsmiljön. Gränsvärdena uppdateras kontinuerligt. De senaste återfinns i ASS:s författningssamling ASF 1990:13, Hygieniska gränsvärden. Det finns gränsvärden för ca 300 ämnen. De flesta är uttryckta som nivågränsvärden, vilket är den högsta tillåtna genomsnittliga halten under en hel arbetsdag. För vissa ämnen, främst akutirriterande, finns också takgränsvärden (medelvärde under 15 min). 15

17 Vissa angivna cancerframkallande ämnen får inte användas om inte ASS givit sitt tillstånd (grupp A), andra får användas först efter tillstånd från yrkesinspektionen (grupp B) och åter andra har åsatts gränsvärden i gränsvärdeslistan (grupp C). Även några starkt allergiframkallande ämnen har numera förts till B-gruppen. Förutom gränsvärden för luftföroreningar finns även biologiska gränsvärden för bly och kadmium i blod hos exponerade arbetare. De biologiska gränsvärdena finns angivna i särskilda föreskrifter om bly respektive kadmium. För några ämnen gäller också föreskrifter knutna till hantering, t.ex. organiska lösningsmedel och asbest, elier till kontroll av exponering, t.ex kvarts, bly, m.fl. Kontroll Arbetsgivaren ansvarar för att de hygieniska gränsvärdena innehålls. Yrkesinspektionen kan i samband med sin tillsyn förelägga arbetsgivaren att genomföra en exponeringsmätning för att klarlägga att halterna inte överskrider gränsvärdena. För några ämnen finns det i särskilda föreskrifter krav på exponeringsmätningar med vissa intervall. Ex på detta är kvarts, styren, etylenoxid. Åtgärder Gränsvärden tjänar sin största roll i företagens interna kontrollarbete. Det är därför sällan yrkesinspektionen behöver använda ett överskridande i ett eventuellt föreläggande. Skyddsombud och skyddskommitté är väl medvetna om gränsvärdenas existens och kontrollerar därför att arbetsgivaren idtar nödvändiga åtgärder för att nedbringa exponeringen. I nödfall kan andningsskydd användas i avvaktan på tekniska åtgärder för att minska exponeringen. Det finns även arbetsmoment där användning av andningsskydd är det enda sättet att nå en acceptabel exponering. Direkt straffsanktion finns i kungörelsen för brott mot 7 och 9, dvs de paragrafer som säger att vissa ämnen endast får hanteras efter tillstånd från ASS respektive yrkesinspektionen (A- och B-ämnen). 16 )

18 Överskridande av själva gränsvärdet är inte direkt straffsanktionerat. Ett skäl till detta är naturligtvis att mät- och analysnoggrannhet, liksom osäkerheten i själva provtagningen, skulle medföra ett stort juridiski problem i själva bevisföringen vid en eventuell rättslig prövning. Principer för gränsvärdessättning ASS ger ut bindande gränsvärden och inte bara riktvärden eller allmänna råd, och har dessutom ett formaliserat förfarande för detta. Detta formaliserade förfarande avser att åtskilja vetenskapliga ställningstaganden från administrativt fattade beslut. Vid Arbetarskyddsstyrelsen finns den så kallade Föreskriftsgruppen för hygieniska gränsvärden. I gruppen ingår representanter tor arbetsmarknadens parter. I gruppen diskuteras behovet av nya gränsvärden och revision av tidigare införda gränsvärden. Föreskriftsgruppens diskussion resulterar i en prioriteringslista över aktuella ämnen. Denna lista överlämnas till Kriteriegruppen för hygieniska gränsvärden vid Arbetsmiljöinstitutet, som utöver representanter tor arbetsmarknadens parter innefattar medicinska och toxikologiska experter från t.ex. yrkesmedicinska institutioner och Arbetsmiljöinstitutet. Kriteriegruppen tar fram ett vetenskapligt underlag i s.k. konsensusform (d.v.s. som alla i gruppen är eniga om) om varje ämne på föreskriftsgruppens prioriteringslista. Konsensusdokumentet baserar sig ofta på ett mera detaljrikt kriteriedokument framtaget av en eller flera författare på beställning från Kriteriegruppen eller den nordiska Expertgruppen för gränsvärdesdokumentation. Kriteriedokumentet är alltså en eller några enstaka forskares utvärderade sammanställning av medicinskt-toxikologiska fakta ur litteraturen medan konsensusrapporten är en sammanfattning av det vetenskapliga underlaget med kriteriegruppens gemensamma slutsatser beträffande sambanden mellan dos-effekt och dos-respons samt vad som enligt gruppens uppfattning är den kritiska effekten av ämnet i fråga (den effekt som uppträder vid lägst dos). Något torslag om lämpligt gränsvärde gör kriteriegruppen däremot inte. Konsensusrapporten överlämnas till föreskriftsgruppen. Föreskriftsgruppen väger samman biomedicinska data med andra tor gränsvärdessättningen relevanta faktorer såsom data om ämnets nuvarande hantering, antalet exponerade i olika branscher och deras exponeringssituation, tekniska utvecklingsmöjligheter vad beträffar processer, skyddsåtgärder etc och före- 17 J

19 slår slutligen ett hygieniskt gränsvärde tor ämnet i fråga. Förslaget till gränsvärde samt en konsekvensbeskrivning utgör underlag för arbetarskyddsstyrelsens remiss av en reviderad gränsvärdeslista till arbetsmarknadsparterna och andra berörda organisationer och myndigheter. Styrelsen, som fattar beslut om utfärdande av den nya listan, är sammansatt av representanter tor arbetsmarknadsparterna och riksdagen med arbetarskyddsstyrelsens generaldirektör som ordförande. Arbetarskyddsstyrelsens gränsvärden är alltså satta med hänsyn till både toxikologiska, tekniska och ekonomiska faktorer. De utesluter inte att vissa hälsoeffekter kan uppkomma vid halter runt gränsvärdena. Som framgått så fastställs gränsvärdena efter diskussioner mellan arbetsmarknadens parter i toreskriftsgruppen och verksstyrelsen. De hygieniska gränsvärdena i Sverige har i ett internationellt perspektiv alltid varit låga. Arbetarskyddsstyrelsen bevakar kontinuerligt gränsvärdessättningen i andra länder och sänkningar av gränsvärden i andra länder föranleder ofta att man i Sverige gör en utvärdering av det medicinska underlaget för sänkningen Beroende på olika utgångsnivåer och värderingar är det dock inte självklart att man efter revidering får samma gränsvärden. En harmonisering med EG kommer sannolikt inte att påverka de svenska gränsvärdena. Exempel på gränsvärdessättning Kvävedioxid Dokumentationen om kvävedioxid gicks igenom inför framtagandet av 1990 års gränsvärdeslista. I enlighet med föreskriftsgruppens förslag är gränsvärdet oförändrat 2 ppm (4 mg/m 3, 4000 /ig/m 3 ) som nivågränsvärde (medelvärde under en arbetsdag) och 5 ppm som takgräns värde (medelvärde under 15 min). I arbetsmiljön förekommer exponering för kvävedioxid främst vid användning av salpetersyra för ytbehandling av metaller, vid svetsning samt i avgaser, särskilt från dieseldrivna fordon men även t.ex. motorsågar. Antalet exponerade personer rör sig om ca svetsare, arbetare i ytbehandlingsindustri samt tusentals avgasexponerade. I konsekvensbeskrivningen, som lämnades till styrelsen som underlag för beslut, redovisas maximalt uppmätta halter vid svetsning till 0,05-0,22 ppm. Vid s.k. plasmaskärning har upp till 2,3 ppm uppmätts.,8

20 --4- Kvävedioxid påverkar luftvägarna och ger upphov till ökat luftvägsmotstånd, irritation, ökad mottaglighet för infektioner samt vid hög exponering inflammation (bronkit) och risk för lungskada (ödem). Den tidigast inträdande etekten är ökat luftvägsmotstånd, som enligt konsekvensbeskrivningen börjar uppträda vid ett par ppm. Gränsvärdet är alltså satt så högt att luftvägspåverkan kan förväntas vid den nivån. Att gränsvärdet inte är lägre beror bl.a. på att en måttlig ökning av luftvägsmotståndet anses knappast uppfattas av individen och att man i andra länder har högre gränsvärden. Även tekniska och ekonomiska faktorer ingår i bedömningen. Man måste naturligtvis ta större hänsyn till känsliga grupper vid bedömning av luftföroreningar i den allmänna miljön än i arbetsmiljö. Underlaget till riktvärdet för luftkvalitet utomhus refereras i avsnittet om Naturvårdsverket. Formaldehyd Formaldehyd används inom en lång rad verksamhetsområden som t.ex. plastindustri, byggnadsindustri och kemisk industri. Totalt beräknas personer vara yrkesmässigt exponerade för formaldehyd. Ett takgränsvärde (15 min medelvärde) på 1 ppm (1,3 mg/m 3 ) infördes kompletterades detta med ett nivågränsvärde (medelvärde under en arbetsdag) på 0,8 ppm, vilket sänktes till 0,5 ppm i ASF 1987:12. Den kritiska effekten av formaldehyd har bedömts vara irritation i ögon och övre luftvägar. Den individuella känsligheten varierar. I den s.k. kriteriegruppens underlag för gränsvärde (Arbete och Hälsa 1983:35) anges att irritativa effekter vid kortidsexponering kan uppkomma vid halter från 0,05-2 ppm. Formaldehyd har även givit upphov till näscancer hos försöksdjur i relativt låga halter (långtidsexponering för ca 15 ppm). Irritationseffekterna har dock varit gränsvärdessättande även i den senaste utvärderingen från Gränsvärdet för formaldehyd utesluter inte irritativa effekter. Att gränsvärdet inte satts lägre beror på att mätningar visat på halter vid eller över gränsvärdet på många arbetsplatser. Gränsvärdet är satt vid den nivå som bedömdes vara rimlig ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Jämfört med riktvärdet för inomhusluft (se Exempel på gränsvärdessättning under avsnittet om Socialstyrelsen) så är det yrkeshygieniska gränsvärdet inte så mycket högre. 19

21 Bensen Gränsvärdet för bensen har sänkts i etapper; från 5 ppm till 1 ppm år 1989 och till 0,5 ppm (1,5 mg/m 3 ) 1990, som nivågränsvärde (medelvärde under en arbetsdag). Även korttidsvärdet sänktes från 5 ppm till 3 ppm Bensen förekommer numera främst som beståndsdel i motorbensin (se även avsnittet om bly och bensen i motorbensin under "Naturvårdsverket"). Antalet personer som är yrkesmässigt exponerade för motorbensin har uppskattats till ca , varav i bilverkstäder. Den kritiska effekten av bensen är risken tor leukemi. Bensens cancerframkallande egenskaper är väl dokumenterad både i epidemiologiska studier på yrkesexponerade personer och i djurförsök. Enligt kvantitativa riskuppskattningar från OSHA (Occupational Safety and Health Administration) i USA beräknas exponering tor 1 ppm under ett arbetsliv (45 år) ge upphov till 10 extra leukemifall per 1000 arbetare (livstidsrisk ). Arbetarskyddsstyrelsen använder sig inte av sådana kvantitativa cancerriskuppskattningar vid gränsvärdessättning, men den nämnda beräkningen finns refererad i underlaget till 1990 års gränsvärdeslista. I kriteriegruppens underlagasdokument finns även andra kvantitativa riskuppskattningar refererade (Arbete och Hälsa 1988:31). Dessa är baserade på humandata. Vid mätningar av bensenhalten i luft har främst arbete vintertid i små, dåligt ventilerade bilverkstäder givit medelvärde under en arbetsdag överstigande 1 ppm. 1 allmänhet är halten lägre än 0,5 ppm. Det finns dock en rad kortvariga arbetsmoment där expositionen för bensen kan bli hög, t.ex. lastning av tankbåtar och tankbilar, samt vissa arbeten vid bilverkstäder. Den etappvisa sänkningen av nivågränsvärdet för bensen avspeglar en ambition att få ner halterna så långt som möjligt och därigenom minska cancerrisken. Sänkningen 1990 från 1 ppm till 0,5 ppm bedömdes vara möjlig utan att medföra ökade kostnader. Det finns inte något riktvärde för bensen i omgivningsluft i den allmänna miljön. Institutet för Miljömedicn har dock föreslagit långtidsmedelvärdet 0,4 ppb (0,0004 ppm) som en lågrisknivå. Denna siffra är baserad på kvantitativa riskuppskattningar och skulle teoretiskt ge upphov till en livstidscancerrisk på 1 på vid ständig exponering (1 10 s ) (Norin m.fl. Medicinska och hygieniska effekter av bensen i omgivningsluft. 20

22 Naturvärdsverket, Rapport 3133, Också diskuterat i Ahlborg m.fl. Riskbedömning av luftföroreningar. Rapport från Kemikalieinspektionen 6/89). Kvicksilver Kvicksilver används som katodmetall inom klor-alkaliindustrin, men kommer att torsvinna på sikt. Kvicksilver används också vid tillverkning av t.ex. lysrör, kvicksilverlampor, likriktare och termometrar. Inom tandvårdssektorn omsätts ca 5 ton kvicksilver per år. I dessa sammanhang kan exponering för metalliskt kvicksilver i gasform ske. Exponering kan också ske vid metallsmältverk samt vid omhändertagande av kasserade kvicksilverinnehållande batterier, termometrar och lysrör (ingen tillverkning av sådana batterier sker i Svt.ige). Arbetarskyddsstyrelsen uppskattade 1986 antalet yrkesexponerade till ca 900 personer. Dessutom finns ytterligare lågexponerade inom tandvården. Gränsvärdet för kvicksilverånga i luft är sedan ,05 mg/m 3 (medelvärde under en arbetsdag). Den kritiska effekten av att inandas kvicksilverånga är påverkan på centrala nervsystemet (darrningar, psykiska störningar rn.m.). Även subjektiva symptom som nervositet, sömnlöshet och aptitlöshet har rapporterats. Även njurskador kan uppkommu vid relativt låga halter. Enligt kriteriegruppens underlag (Arbete och Kälsa 1984:43) uppkommer effekter vid halter av kvicksilver i urin på ca 0,05 mg/l, eventuellt även vid något lägre halter. 0,05 mg/l i urin motsvarar en halt i inandningsluft på ca 0,03 mg/m 3. I ett nytt WHO-dokument (IPCS/EHC ) anges effekter ner till 0,03 mg/l i urin. Gränsvärdet är alltså något högre än den halt där effekter kan förväntas. Enligt mätningar är i allmänhet halterna lägre än gränsvärdet. Nytt vetenskapligt underlag är under arbete. Arbetarskyddsstyrelsen har också givit ut allmänna råd om arbete med kvicksilver och amalgam inom tandvården (AFS 1989:7). För den allmänna befolkningen är konsumtion av insjöfisk den viktigaste ällan till intag av kvicksilver. Se vidare under rubriken Exempel på gränsvärdessättning i avsnittet om Livsmedelsverket. 21

23 Bly Yrkesbetingad exponering tor oorganiskt bly förekommer framför allt vid hantering av blyhaltiga legeringar, i blyackumulatorfabriker, vid framställning av kristallglas och blyglaserad keramik, i viss plastproduktion vid inblandning av blyhaltiga pigment och stabilisatorer, vid sprutmålning med färg innehållande blypigment samt vid skrotning/skärbränning av blybelagt material. Bly upplagras i kroppen, framfor allt i skelettet, och utsöndras mycket långsamt. Man brukar relatera hälsoeffekterna till halterna i blod. För vuxna är de kritiska effekterna av bly skador på perifera nerver och påverkan på bildningen av hemoglobin. Påverkan på det perifera nervsystemet i form av nedsatt nervledningshastighet har påvisats vid blodblyhalter från /ig/i. Även njurskador kan uppkomma. De arbetshygieniska gränsvärdena för bly i luft är 0,1 mg/m J för bly totalt och 0,05 mg/m 3 tor respirabelt bly (i inandningsbara partiklar). Dessutom har arbetarskyddsstyrelsen fastställt biologiska gränsvärden för bly i blod (ASF 1984:12). Om blyhalten överskrider 2 /tmol/l blod hos någon arbetstagare ska utredning och erforderliga åtgärder vidtagas. Om blyhalten överstiger 3 /xmol/1 blod (ung. 600 /xg/1), eller om den överstiger 2,5 /imol/1 vid tre tilltallen i rad, avstängs arbetaren från sådant arbete som innebär blyexponering. Lindriga effekter kan förekomma vid denna nivå. Bly passerar över moderkakan till foster, och kan ge skador på nervsystemet som sedan visar sig i en försenad intellektuell utveckling hos barnet. Kvinnliga arabetstagare ska därför upplysas om dessa risker och snarast anmäla konstaterad graviditet till arbetsgivaren. Gravida kvinnor får inte sysselsättas i blyarbete. Nyare epidemiologiska studier har visat små sådana effekter vid bloddlyhalter hos modern som är lägre än vad man tidigare trott, ner mot 100 /xg/l. Även den lägsta observerade effektnivån för andra effekter har sjunkit under senare år. Den nordiska expertgruppen för gränsvärdesdokumentation håller därför på att ta fram ett nytt kriteriedokument som kan ligga till grund för en omprövning av det arbetshygieniska gränsvärdet tor bly från Det gamla vetenskapliga underlaget finns redovisat i Arbete och Hälsa 1981:19. Beträffande bly i föda se under Exempel på gränsvärdessättning i avsnittet om Livsmedelsverket. Regleringen av bly i bensin finns refererad i motsvarande avsnitt av skrivningen om Naturvårdsverket. 22

24 BOVERKET Ansvarsområde, organisation Boverket bildades 1988 som en ny myndighet vilken ersatte Bostadsstyrelsen och Statens planverk. Boverket är en central myndighet med ansvar för plan- och byggfrågor samt för bostadspolitiska ageranden. Verket har i dag ca 200 anställda, men har även en regional organisation i varje län, länsbostadsnämnderna, med ca 450 anställda. Boverket svarar för utformning och tillämpning av plan- och bygglagen. I denna behandlas bland annat hälso- och säkerhetsfrågor. Boverket har utarbetat tillämpningsföreskrifter och Allmänna råd vid nybyggnation i verkets nybyggnadsregler. Ombyggnadsregler är under utarbetande. Områden där hälsoeffekter beaktas gäller främst inomhusmiljön, såsom luftkvalitet, radon, byggmaterialemissioner, termiskt klimat, buller, ljus och tappvarmvattenkvalitet. Härvid sker en väl utvecklad samverkan med andra berörda myndigheter. En proposition om byggnaders inomhusmiljö (1990/91 nr 145) har resulterat i ett antal uppdrag för Boverkets vidkommande speciellt kopplade till kvalitetsfrågor i innemiljön. Häribiand kan nämnas utfärdande av toreskrifter för hur byggmaterial ska deklareras med avseende på dess innehåll av ämnen som kan ge upphov till hälsoeffekter om de avges från materialet. Verket ska också göra en översyn av gällande normer för buller. Exempel på gränsvärden Vad som kan vara intressant i detta sammanhang är främst kraven på luftkvalitet inomhus vid nybyggnation. Se avsnittet om Socialstyrelsen beträffande luftkvalitet i befintliga byggnader. Beträffande ventilationsluft sägs i Allmänna råd att halterna av koldioxid och kolmonoxid inte bör överstiga 1/10 av de yrkeshygieniska nivågränsvärdena. Halten av andra föroreningar bör inte överstiga 1/20 av nivågränsvärdena. Detta är tumregler som inte har motiverats närmare. Enligt propositionen om byggnaders inomhusmiljö kommer frågan om utluftsflöden att utvärderas bland annat ur miljömedicinsk synpunkt. Riktvärdena för luftkvalitet kommer då att tas upp i detta sammanhang. 23

25 Riktvärdena anger lågt ställda krav på ventilationsluftens kvalitet jämfört med kvalitetskraven på omgivningsluft. Tillämpat på kvävedioxid skulle t.ex. i så fall 200 /ig/m 3 kunna tillåtas jämfört med Naturvårdsverkets riktvärde som är 75 /ig/m 3 som dygnsmedelvärde. För formaldehyd skulle halten kunna få vara 0,025 ppm, som då endast skulle ge ett litet bidrag till Socialstyrelsens gränsvärde för inomhusluft som är 0,2 ppm. Socialstyrelsens gränsvärde är dock baserat på risk för avgivning av formaldehyd från byggmaterial, möbler m.m. (Se avsnitten om Naturvårdsverket och Socialstyrelsen). Gränsvärdet för radon (radondöttrar) vid nybyggnation är av Boverket i föreskrift fastlagt till 70 Bq/m 3 i rum där personer vistas stadigvarande. Detta är alltså lägre än socialstyrelsens gränsvärde för sanitär olägenhet, 200 Bq/m 3, i befintlig bebyggelse. Det är naturligt att kräva lägre gränsvärde vid nybyggnation. Gränsvärdet är satt vid en nivå som man bedömt vara rimlig både ur praktisk- ekonomisk synpunkt och hälsosynpunkt. Det kan vara svårt att komma ner under 70 Bq/m 3 på grund av den naturliga radonhalten i marken. Även 70 Bq/m 3 beräknas dock medföra en cancerrisk som är högre än den som accepteras för allmänheten till följd av all planerad verksamhet med strålning (se avsnittet om Strålskyddsinstitutet). Boverket har vidare krav på byggmaterial vid nybyggnation avseende radioaktivitet som ska minimera bidraget från byggmaterialet så att radondotterhalten i inomhusluften inte kommer över 70 Bq/m H

26 KEMIKALIEINSPEKTIONEN Det övergripande målet med kemikaliekontrollen är att förebygga skador på människors hälsa eller i miljön förorsakade av kemiska ämnens inneboende egenskaper. Utgångspunkterna för kemikaliekontrollen kan sammanfattas så här: - alla ämnen och produkter som hanteras skall vara väl utredda avseende effekter på hälsa och miljö - alla som hanterar kemiska produkter skall vara tillräckligt informerade om skaderisker och torebyggande åtgärder tor att de skall kunna hantera produkterna på ett säkert sätt - riskabla produkter skall ersättas av sådana som är mindre riskabla eller som kan hanteras säkrare - hantering av kemiska produkter skall ske på ett sådant sätt att skada på hälsa och miljö undviks. Ansvarsområde Kemikalieinspektionen (Kemi) är den centrala myndigheten vad gäller kemikaliekontrollen. Kemi har den centrala tillsynen över tillverkare, importörer och andra leverantörer enligt lagen om kemiska produkter. Länsstyrelserna är tillsynsmyndighet i frågor om tillstånd för import och överlåtelse av kemiska proudkter som klassats som livsfarliga eller mycket farliga. Ansvaret för tillsynen över användningen av kemiska produkter i verksamheter ligger centralt på arbetarskyddsstyrelsen och naturvårdsverket, regionalt på länsstyrelsen och yrkesinspektionen och lokalt på miljö- och hälsoskyddsnämnden. Kemikalieinspektionen tillkom Den skapades för att få en bättre och mer rationell kontroll över kemikalierna i samhället. Kemikalieinspektionens huvuduppgifter är bl a - att följa kemikalieanvändningen i samhället, särskilt med tanke på riskerna för människors hälsa eller den yttre miljön 25

27 - att övervaka att tillverkare, importörer och leverantörer efterlever lagen om kemiska produkter - att förhandsgranska bekämpningsmedel - att sprida information om kemikaliers hälso- och miljöeffekter. Organisation Kemikalieinspektionen har i allt sitt arbete en struktur som innebär att utredningsenheten gör den grundläggande toxikologiska och ekotoxikologiska beömningen (faroanalys) och, om tillräckliga data finns, också en uppskattning av tänkbar skada (riskanalys) vid de exponeringar som kan uppstå. Det senare gäller framför allt bekämpningsmedel. De andra enheterna, som t ex bekämpningsmedelsenheten eller enheten för allmän kemikaliekontroll, bereder ärendet vidare och gör en nytto- och konsekvensanalys som inbegriper bl a genomgång av olika alternativ och vilka konsekvenser olika beslut kan få. Kemikalieinspektionen har ca 100 anställda. Kemi har inga egna laboratorieresurser. Däremot finns en hög toxikologisk kompetens i form av personella resurser, både vad gäller humantoxikologi och ekotoxikologi. Kemikalieinspektionen har rätt :n ge ut egna föreskrifter. Användningen av bekämpningsmedel är speciellt reglerad genom att endast sådana preparat får användas som godkänts av Kemi. Kemi kan även förbjuda viss användning av andra kemiska produkter. År 1988 förbjöds användning av organiska tennföreningar som bottenfärg på båtar kortare än 25 meter och 1989 förbjöds produkter avsedda att dölja lukt vilka innehåller 1,4-diklorbensen. Vissa viktiga föreskrifter som rör användningen av kemiska produkter beslutas på regeringsnivå, t ex vad gäller PCB, CFC (freoner) och halon, kadmium, miljöfarliga batterier innehållande kvicksilver och kadmium och motorbensin avseende bly- och bensenhalt. Regeringen avser enligt miljöpropositionen 1991 att generellt delegera möjligheten att meddela förbud för ämne eller produkt till Kemi och Naturvårdsverket, SNV. Föreskrifter som meddelas med stöd av lagen om kemiska produkter är straffsanktionerade. Brotten står under allmänt åtal. Straffet är böter eller fängelse i högst ett år. 26

28 Gränsvärden Allmänkemikalier Kemikalielagstiftningen är en produktlagstiftning och riktar sig mot ca SO 000 olika kemiska produkter med ämnen som sätts ut på den svenska marknaden. Specifika gränsvärden för enskilda ämnen i produkter är bara i undantagsfall ett resurseffektivt arbetssätt för att åstadkomma väsentliga förbättringar i sortimentet. Kemikalieinspektionen arbetar istället i stor utsträckning med generella riktlinjer för informationsskyldighet när gränser för olika ämnens förekomst i produkter överskrids. Så t ex finns informationsskyldighet beträffande hälsofarliga produkter i allmänhet liksom även för allergiframkallande, cancerframkallande och reproduktionsstörande produkter. Motsvarande informationsskyldighet kommer inom kort att införas även för miljöfarliga egenskaper hos produkterna. De gränser som anges i de generella föreskrifterna och allmänna råden syftar till att åstadkomma en säker hantering av produkten. När det gäller enskilda ämnen som bör begränsas arbetar kemikalieinspektionen mej s k avvecklingsplaner. Sådana planer innebär att användningen av olika toxiska ämnen som medför risker för hälso- eller miljöskador begränsas helt eller delvis. I regel innehåller planerna krav på att viss användning av ett ämne skall ha upphört efter en bestämd tidsperiod. En första redovisning av avvecklingskandidater har gjorts tillsammans med SNV i det s k begränsningsuppdraget (Kemi Rapport 10/90). I kemikalielagstiftningen gäller den s k substitutionsprincipen, som anger att farliga kemiska produkter dl tid skall undvikas om ändamålet kan uppnås med en mindre farlig produkt. Substitutionsprincipen innehåller inga gränsvärden utan innebär att produktutbyte skall ske så fort möjlighet finns. Bekämpningsmedel Bekämpningsmedel granskas och godkänns individuellt analogt med läkemedel. Proceduren för godkännande överensstämmer också till vissa delar med den som gäller för läkemedel, se även Läkemedelsverket. Kemikalieinspektionen ställer i samband med godkännandet krav på halt och renhet av ingående verksamt ämne, liksom även förekomst av icke önskade föroreningar m m i preparatet. Så t ex har krav ställts på att vissa kvalster- 27 J

29 preparat inte får innehålla rester av DDT-analoger. Även farliga lösningsmedel har rensats ut i samband med godkännandeprocedurerna. Kemikalieinspektionens godkännande innebär att medlen endast får användas på ett föreskrivet sätt och med de doser som rekommenderas på bruksanvisningen. Användningssättet och doserna är satta så att Livsmedelsverkets gränsvärden för bekämpningsmedel i livsmedel skall kunna följas (se Livsmedelsverket). Livsmedelsverket och Kemikalieinspektionen samråder före varje godkännande om villkoren för godkännandet, särskilt vad gäller den s k karenstiden mellan senaste behandling och skörd. Motsvarande överläggningar sker med Arbetarskyddsstyrelsen för att säkerställa att gränsvärden i arbetsmiljön kan efterlevas vid den godkända användningen. Klassificering och märkning En viktig uppgift på Kemikalieinspektionen är att göra ämnesutredningar om kemikaliers "inneboende egenskaper", som leder till klassificering och märkning. Man arbetar därför i begränsad utsträckning med gränsvärden. Exempel är föreskrifter och allmänna råd om halten krom i cement och avgivning av formaldehyd från träbaserade skivor. Vid klassificering av produkter r.ied avseende på toxiska effekter görs graderingar och gränsdragningar utifrån graden av den toxiska effekten, vilket påverkar klassificering och märkning. Så t.ex. anges procentgränser för klassificering. En beredning kan som tumregel t.ex. anses medföra allergirisk om den innehåller ett eller flera allergiframkallande ämnen vars individuella koncentration överstiger 1 %. Produkten förs då till kategorin "Farliga produkter". Om beredningen innehåller mindre än 1 % måste en utvärdering av risken göras i det enskilda fallet. Vidare anges att för produkter som är avsedda att komma i kontakt med huden måste ofta en lägre gräns tillämpas. För vissa ämnen har specifika gränser angivits. Produkter innehållande formaldehyd skall t ex klassas och märkas som allergiframkallande när formaldehydhalten är högre än 0,2 %. För konserveringsmedlet isothiazolinon (märkesnamn t.ex. Kathon <R) ) tillämpas en så låg gräns som 15 ppm. Andra konserveringsmedel är unjer utredning. Vid klassificering av kemikalier som cancerframkallande görs en gradering av den troliga cancerframkallande förmågan på människa som hög till medelhög eller låg. Därvid tar man bl a hänsyn till den cancerframkallande potensen ("styrkan") i djurförsök, dosresponssamband och genotoxi- 28

30 citet (förmågan att skada cellernas arvsmassa, DNA). Bedömningen av ämnen som cancerframkallande görs på ett vetenskapligt underlag och i enlighet med internationella kriterier (IARC). Cancerframkallande ämnen hänförs antingen till klassen "Mycket farliga produkter" (T) eller "Farliga produkter" (X). Klassificeringen och märkningen påverkar bl a i vilken utsträckning allmänheten kan komina att exponeras för ämnet. Mycket farliga produkter (dödskallemärkta) får normalt inte fritt överlåtas för privat bruk. Av 126 cancerframkallande ämnen har sammanlagt 17 klassats i den lägre klassen. För beredningar anges som tumregel att sådana kan anses medföra cancerrisk om de innehåller ett eller flera cancerogena ämnen vars individuella koncentration överstiger 0,1 %. Om koncentrationen är mindre än 0,1 %, måste en utvärdering av risken göras. En toxikologisk bedömning kan också i vissa fall leda till att gränsen för vad som kan anses medföra risk för cancer kan sättas högre än 0,1 %. Beredningar som innehåller cancerframkallande ämnen förs i allmänhet till kategorin "Mycket farliga produkter", såvida inte sannolikheten för att beredningen skall medföra risk för cancer kan anses vara mycket låg. Då kan den klassas som "Farlig produkt". Principer for gränsvärdessättning samt exempel Kemikalieinspektionen arbetar som nämnts i begränsad omfattning med gränsvärden. Gränsvärdet för avgivning av formaldehyd från träbaserade skivor (halt i luft 0,13 mg/m 3 motsvarande 0,1 ppm vid standardiserat provningsförfarande) bygger på en bedömning av vad som för närvarande är rimligt framför allt ur teknisk synpunkt. Bl a Tyskland och Danmark har samma gräns. Denna gräns bör medföra att Socialstyrelsens gränsvärde för formaldehyd i inomhusluft (0,2 ppm) ej överskrids. Att kemiska produkter som innehåller mer än 1 % av ett allergifiamkallande ämne skall klassas och märkas som allergiframkallande är ett administrativt fattat beslut, grundat på en bedömning av vad som för flertalet allergiframkallande ämnen kan anses vara en rimlig skyddsnivå. Inom EG tilllämpas samma gräns. För konserveringsmedlet isothiazolinon, som har en väl studerad stark sensibiliserande effekt, har gränsen för klassificering sänkts till 15 ppm (den halt som behövs för biocid effekt). Denna halt har bedömts medföra endast en mycket liten risk för 29