Enlighet är en novellsamling gjord av Fryshusets skrivarelever, årskurs två Tryckt på PaperTalk december 2012 Under ledning av lärare Fanar Al-Tai

Transkript

1 Enlighet

2 Prolog Det är noveller om revolutionen. Omvälvande händelser i människors liv. På liv och död. I verklighet och fiktion. Överallt. I din vardag och i din värsta mardröm. I enligheten. Ta tag i dig själv och din människosyn. Läs med glimten i ögat eller med stort allvar. Låt dig inspireras av skrivartvåornas märkliga förhållningssätt till revolutionen. 2

3 Enlighet är en novellsamling gjord av Fryshusets skrivarelever, årskurs två Tryckt på PaperTalk december 2012 Under ledning av lärare Fanar Al-Tai och Annika Heurgren Omslagsfoto av Styrbjörn Valdemar Lindberg Hellsing, Bild och Form två 3

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING Stjärnorna tar slut Amanda Ekman s. 5-8 Framtiden Cattie Göransson s En matyr för framtiden Lilian Ekberg s Hon tittar sig bara omkring Clara Strandros Berdén s Revolution på G Elsa von Krusenstierna s Svenskarna Victoria Olson s Ingen titel Julia Lindh s Natt för förändring Mimmi Bergenmalm s Försvunnet Adrian Almberg s Eld Mikaela B. Roos s Vi kan om vi vill Sofie Kjellin s Mänsklighet Amanda Eriksson Tuvelid s

5 Stjärnorna tar slut av Amanda Ekman 5

6 Stjärnorna tar slut, sa de på radion som kraschade i bakgrunden. I radion som nu gått sönder, i radion vars sista ord var just det vi alla inte kunde sluta tänka på, stjärnorna tar slut. Jag såg det, jag såg hur de föll men det var inte det som var problemet, utan hur de togs ner, hur de tvingades slockna i mörkret av händer så stora att ljusåren inte spelade någon roll. Det började när molnen var blodröda och regndropparna smutsade ner våra kappor. Stjärnblodet föll över oss, för såren som skars upp av vassa händer, det var blåmärken som öppnade sig och ut föll stjärnstoffet, det som skulle rädda oss och hålla livet vid liv. Det blev tyst om nätterna, stjärnorna hade slutat spraka, de kunde inte längre sjunga och deras ljus fanns inte längre att finna i det oändliga mörkret. De låstes in och begravdes i den jord som de skulle vaka över. De behövde bli fria. Varför någon skulle plocka ner stjärnorna och varför någon skulle få blodet att falla lättare än regn fanns det en orsak för. Det hela handlade om inget större än de kolliderade tågen mellan makt och pengar, de slående gnistorna mellan att sitta i manövervagnen och motorvagnen. Över alla makter, över alla dessa nycklar och över den natur som skymmer den nakna jorden, över vår helhet glöms den förtryckta världen bort, världen av oförstått mörker tvinar ut och faller hopplöst mot det förflutna. Ingen visste vart stjärnorna togs, det fanns bara rykten som talade om förslutna glasburkar med plåtlock, om förseglade kistor djupt nergrävda under hymnen av blomblad, under vissnande löv. Men det fanns även de som talade om förslutna gångar, begravda inom oss själva, med tillgång till våra ådror och blodets pulserande passager. Många tvivlade på dessa rykten, många rynkade sina pannor och strök sina händer längst sidorna, suddade ut orden de precis hört. Men det fanns de som faktiskt trodde på tvivlet i ryktena, som förstod att de nergrävda kistorna i mörkret innehöll ett sorts ljus som en dag skulle skina igenom och vända all den mörka energin till ljus, ett ljus som stjärnenergin aldrig skulle kunna ersätta. 6

7 De förstulna stjärnorna var tagna för liven de bestod utav, för kraften som behövdes för att skapa liv låg endast i deras himlakroppar. Det gjorde ont, att se hur det finaste fick ta mest skada, det gjorde ont för de sår jag såg blöda. Blod som föll, blod som inte längre gick att rädda och det enda man kunde göra var att försöka hålla allt det andra vid liv. Rädda det som fanns kvar. Ni undrar säkert vilka som ville stjäla något så vackert, vilka som ville förstöra det som förtjänade att vara vid liv i världen. Ifall jag ska vara ärlig, så minns jag inte. Vi visste nog aldrig vilka de var, vi bara såg de ta, plocka ner stjärnorna, en efter en. Och det fanns inget vi kunde förhindra, det var skeenden vi inte kunde rå över. Vi gjorde revolution mot en osynlig stridsvagn, vi kämpade emot något vi inte kunde sätta ord på. Vi klassades som de svaga, motståndet utan styrka, de som inte förtjänade att leva. Av anledningen till vårt livs tidsband, kämpade vi hårdare än vi förstod. Vi bar en styrka som fick oss att orka stiga upp om morgnarna fastän vi inte kunde, vi gick genom vardagen som om våra själar inte var förstörda, och det gjorde oss till de starkaste varelserna - utan vårt och motståndets medvetande. Men trots det, sjönk vi djupare ner i den dunkla tystnaden och försvann ner i djupet utav bläcksvart mörker. Ingen hörde våra skrik efter hjälp, vi stod försvarslösa mot ett mörker, en styrka, vi inte kunde övervinna utan hjälp. Bördan var för tung, släpades i marken av krossat glas och vi drog den ensamma. När man står ensam, när bördan hålls inne och ingen hand hjälper att bära, då faller man ihop. Skelettet trycks samman och spänns ut, tills det krakar och kraschar, faller i bitar och kollapsar. Själen ligger emellan, håller sig vid liv genom det blod som sipprar ut, gör sig fritt från ådror. Ångesten sliter en itu, och mörkret kommer tillbaka, besegrar ens vinst ännu en gång. Stjärnorna tar slut, sa de, och de hade rätt. Vi behövde göra något åt det, vi behövde kämpa i tröttheten våra hjärtan bar. Vi var få, som kände såhär, som tänkte strida emot. Många dog i kampen, många tynade bort och vissa sprang rädda därifrån, hittade något annat som fick hålla dem vid liv eller förstena den smärta som fick deras kroppar att sjunka, likt stenar i ett känslotyst djup. Ibland undrade vi hur förstörd man var tvungen att vara för att få stjärnorna nerplockade, hur långt man måste ha fallit för att bli förstulen på liv. Ibland tänkte vi att det var enkelt, att stjärnorna vilade som en slöja över staden men när vi tänkte efter, riktigt noga, så insåg vi att det inte handlade om förstörelse utan om självmisshandel, om sorg och djupt mörker. Svartare än månen brukade de säga. Stjärnorna som plockades ner kommer aldrig tillbaka, de gömdes och gnistrade, sprakade och förintades. Istället gror nya stenar som lyfter från marken och placerar sig högt över månen, djupare in i dalen, för att stanna. Det är ett uppror som tar tid, som inte förklaras som avslutat någonsin. För det tar sig vidare, sprider sig över andra världar. Mot andra städer där mörkret och motståndet förändras för varje ny plats, ingen känner samma sak 7

8 men det alla förstår är att de är tvungna att kämpa emot, göra uppror och frigöra sig. Vad som händer, ifall man inte står emot, är att man kommer förlora, kvävas i små utrymmen utav förintat ljus. Döden kommer finnas där, livet kommer tyna ut med stjärnorna och lämna den förlorade länken åt mörkrets slut. Många talar om våra motståndares egoistiska beslut, är det verkligen så viktigt att leva för evigt, är det verkligen värt att dö för. Många pratar om att de inte förstår hur det har blivit på det vis det är, att de inte förstår hur en ljuspunkt når dem, och jag förstår. De har alldeles rätt. Det är en tid av tvivel, av sorg och svårtyglad förtvivlan. Vi är några få som kan prata med varandra, försöka förstå vad som hände. Vi hittar ingen lösning förutom det, att prata om det, att få andra att försöka förstå. För det går inte att visa, för det var ett krig mot en osynlig parad och våra hjärtan är sönderskurna ur det tvivlet som kommit till att skapas under omständigheterna. En gång berättade jag för någon som jag ville skulle förstå, så ingående jag kunde, hon svarade inte, sa inte ett ord. Hennes blick var orörlig, den försökte titta in i mina ögon som ständigt hade sökt sig bort. Till slut gick jag därifrån, lät mina steg eka i en tom korridor. Flickan gick före och vände sig aldrig om, ifall hon förstod vet jag inte, ifall hon ville förstå trodde jag. Hennes steg gick inte att urskilja från mina och andetagen var släckta, hon vände sig inte om utan gick, och jag gick efter. Jag snubblade omkring på plan mark, rädd för blickar men ingen gick bakom, ingen som kunde ta emot. Det var en natt och himlen var som mörkast, vi såg det båda, stjärnorna var slut, och när vi sänkte våra huvuden igen, gav blicken åt vägen framför oss, så hade mina tårar gråtit och hon hade stannat upp och sagt det är din värld, bara din. 8

9 Framtiden av Cattie Göransson 9

10 Granatsplittret stjäl himlens blå, naturliga färg. Askan färdas mot oss från himlen, som när regnet träffade min hud när jag var liten, där jag brukade dansa omkring med ett leende på läpparna, jag hade glömt paraplyet hemma. Men idag är det så grått att man inte kan urskilja himmel och jord, så grått att man har svårt att andas, man blir kvävd av askan, nästintill begravd. Den enda färgen som man kan urskilja är den blodröda färgen, den finns överallt, bland sprängda byggnader, vägar och människor. Speciellt bland oss människor. Jag vill dö för att slippa se det här, men jag är för rädd för att dö. Om vi spolade tillbaka tiden ett år, skulle självmord vara omoraliskt och slöseri på det fantastiska livet våra mödrar gett oss, en gåva. Idag, ett år senare, är det vägen till himmelriket. Att hinna planera sin egen död, att ta livet av sig med sin egen hjälp, skulle kännas som en befrielse, jämfört med att sprängas i bitar av främmande människor, eller att bli skjuten, gå runt med ett infekterat sår utan någon hjälp. För vem ska hjälpa oss? Vården är borta, sprängd till tusentals små stenbitar. Personal död, hjälpmedel begravda. Jag vet inte hur vi hamnade här. Det enda jag vet är att solen aldrig någonsin kommer kunna tränga sig igenom de där tjocka askmolnen, det enda jag vet, är att tårar och blod är vad vardagen består av. Jag minns inte när jag senast log, när jag senast fick en kram. När jag senast mådde bra. Ingen trodde väl på allvar att Sverige skulle råka ut för det här, men vad händer om man inte tar saker och ting på allvar? Vad gör man om man blir hotad med kniv? Vad händer efter att man blivit våldtagen? Gråter man, eller skrattar man bort det? Vilka känslor är okej att känna? Det är så förvirrande. Det känns som om det var igår man kunde sitta bredvid en främling på tunnelbanan utan att bli knivhuggen. Det kunde ha varit i morse jag gick till skolan, synen av en blå himmel existerar, och det enda man klagade på skulle vara regnskurarna. Jag skulle inte behöva bli förföljd, eller våldtagen, knivhuggen eller skjuten. Det kunde ha varit som det en gång var, demokratiskt och vackert. Man kunde gå till stranden, sola och bada, lyssna på binas surrande, blommornas dofter. Vad hände egentligen? Varför minns jag knappt hur blommor ser ut? Naturen, är du verkligen död? Varför blir mänskligheten aldrig nöjd? Varför såg vi inte hur vackert det var, och stannade där? 10

11 Min mamma är död. Hon flög upp i luften tillsammans med en bomb. Jag ville blunda, men jag tittade. Jag sträckte upp mina händer i luften för att försöka fånga henne innan det var försent, men det enda som föll i mina händer var aska och smuts. Om min mamma var här idag, skulle hon titta snett på mig och säga att; sådär smutsiga händer fick jag minsann inte ha, gå genast och tvätta dem. Hon behandlade mig som om jag vore en barnunge, som om jag fortfarande gick på lågstadiet och att mina femton år i livet inte spelade någon roll. Men jag visste att hon bara menade väl, hon ville alltid mitt bästa. Min mamma har rätt, mina händer är verkligen smutsiga, nästan svarta, och jag behöver verkligen tvätta dem. Jag skulle behöva tvätta mitt hår också, som jag för övrigt fick klippa kort. Jag kommer aldrig kunna tvätta håret i varmvatten igen. Vattenledningarna är sprängda, man kan bara hoppas på att regnet faller ned snart, hoppas på att de små värdefulla regndropparna bekämpar de grå molnen. Men mest av allt, önskar jag att min mamma var här, fast att det är omöjligt att få tillbaks henne. Jag önskar hon var här, för att krama om mig och säga att allting blir bra igen, fast att det ändå inte kommer bli det. Jag hann inte ens säga farväl. Det var i början av augusti, en solig eftermiddag. En del var på stranden och badade, solade, eller lekte. En annan del var på väg hem från jobbet, då deras semester var över, mina föräldrar var sådana, de jobbade stenhårt. Jag själv satt i köket med min bror Viktor och fikade. Vi hade bakat hallonpaj tillsammans, något vi har som tradition att göra innan skolåret börjar. Pajen blev perfekt, sist vi bakade minns jag att den brändes vid, och vi fick baka en ny. Det var skönt att bara få vara, prata om livet och våra framtidsplaner. Det kändes så avslappnande att prata om mina framtidsplaner med min bror, för jag ville att han skulle vara en del av min framtid. Det var då, mitt bland våra kommunikationsämnen kring skådespelare och filmer som jag rusade iväg för att hämta datorn. Jag var bara tvungen att visa brorsan vad gruppen Anonymous hade gjort. Viktor! Har du sett det senaste? De hotar regeringen på riktigt nu! De säger i videon att om de inte tar bort blockaden för nedladdning av filer, så kommer de storma in i regeringshuset! Ja, jag såg den videon igår. Men det är ju ganska sjukt, klart de inte kommer våga göra något, de vågar ju inte ens stå för sina åsikter, eller jag menar, de vågar inte tala om vilka de är... Men tänk om det faktiskt händer? Vad gör vi då? Varför kan vi inte bara få ladda ner förresten, det är ju kultur! Svenska regeringen lyssnar ju inte på befolkningen, trodde vi hade demokrati liksom! Men Melanie, tänk själv om mänskligheten bara skulle ladda ner en massa filmer och musik, vad är det för mening att ens skapa om de inte tjänar något på det? Vad händer med biograferna och CD-skivorna då, liksom? Tro det eller ej, men pengar styr samhället. Jo, fast... Genom gratis nedladdning av till exempel musik i alla fall, så kommer ju artisten nå ut mycket mer, och bli populär! Då kan de tjäna pengar på sina konserter, och de som verkligen uppskattar musiken kommer ju faktiskt köpa CD-skivor, tror du inte? Jag vet faktiskt inte, jag vet inte om något av allt det här kommer hålla. Men det är väl en tidsfråga. Ska du ha sista biten av pajen? 11

12 Jag känner hur brorsan försöker få ögonkontakt med mig. Jag är medveten om det, men fortsätter stirra på stillbilden på Youtube-Videon. Det låter som att Viktor hellre köper filmer och musik än att ladda ner, men ändå så laddar han ner mer än vad jag gör. Han är nog lite rubbad, min kära tvillingbror. Jag stänger ner skärmen, tar Macbooken under armen och går bestämt till vardagsrummet. Brorsan muttrar lite om att jag är oartig, men följer efter mig in till vardagsrummet. Jag gräver mellan soffkuddarna efter fjärrkontrollen till TV:n, men den tycks ha gått upp i rök. Jag lägger plötsligt märke till hur brorsan granskar mig med ett snett och nöjt leende och viftar med fjärrkontrollen framför mina ögon. Jag kan verkligen känna hans tankar. Karma syrran, karma. Jävla buddhist eller något. Han slår på tv:n och upp kommer inte gårdagens påhittade skräckfilm vi tittade på....skottlossning vid regeringshuset. Håll er lugna, och stanna inomhus. Flertal har blivit träffade och området är nu avspärrat och insatsstyrkan på plats. En video kommer upp med en bild på människors blödande kroppar. De skriker av panik och ambulanserna blockerar vägarna. Jag och min bror sitter stela och bara stirrar rakt in på TV:n. Har mitt blod frusit fast? Jag känner mig plötsligt så tom och kall. Min kropp vaknar till liv igen och vi tycks skrika rakt ut i kör när vi ser hur pappas blödande ben syns i tv-rutan. PAPPA!!! RING MAMMA! PAPPA! JÄVLAR, VAD HÄNDER? Är det här ett skämt eller sker det på riktigt? Det här är utöver mitt förstånd. Men plötsligt slår det mig, att ingenting kommer någonsin bli som det en gång varit. Jag springer till hallen, drar på mig mina joggingskor och springer så fort jag kan mot regeringshuset. Jävla oflyt att han skulle bli politiker, vad tänkte han med egentligen? Farsans fel alltihop, och nu måste jag rädda honom. Åh, vad är det som händer egentligen! Helikoptrar hovrar ovanför mitt huvud, luften piskas i ansiktet på mig. Jag kisar för att inte få in en massa smuts i ögonen. Människor flyr förbi mig i rädsla, de knuffas och springer åt alla håll. Plötsligt känns det som att jag befinner mig i en myrstack som någon håller på att stampa på. Vart ska man ta vägen, egentligen? Jag springer förbi den stillastående tunnelbanan och inser att pappas närvaro, är närmre än förut. Allt händer på en gång, bara sådär. Jag hör en röst ropa på mig. Melanie! Var är Viktor!? Mamma kramar om mig, våra blickar möts, chockade av den rädsla vi känner. Hon tar ett redigt tag om mitt huvud, stirrar rakt in i mina ögon efter ett svar. Rädslan byggs upp sekund efter sekund. Jag känner mig som ett torn, som är alldeles för högt och helt ostadigt. Jag kommer falla ihop vilken sekund som helst. Vart är min bror? Jag vet inte. Han måste vara hemma. Jag bara sprang, jag hann inte ens tänka, jag såg pappa förblöda och bara sprang! Han måste vara hemma, ja! Hemma måste han vara! 12

13 Mitt hjärta hoppar ur bröstkorgen på mig, jag skriker när jag ser pappa en bit bort, blodig och kippandes efter andan. Mamma skakar om min stela kropp. Vi kan inte vara här älskling, det är för sent, kom! Hon duckar snabbt, och jag hinner inte ens tänka att min pappa är på väg att dö, innan nästa skottlossning sker, nu mot mig och mamma. Vem är det som skjuter? Snälla skjut mig så jag slipper det här, tänker min livlösa kropp, men hjärnan tycks ha kvar överlevnadsinstinkten. Längs gatorna ser jag sprängda byggnader, vad är det som händer!? Är det Anonymous som startade allt det här, endast för att få en gratis jävla nedladdning, i en jävla internetvärld!? Vi springer hand i hand, jag och min mamma. Melanie heter jag. Jag har blågrå ögon och egentligen blont, långt och vågigt hår. Men fick lov att klippa av det för det blev så trassligt och smutsigt. Jag är femton år gammal. Blivit våldtagen, knivhuggen och skjuten. Jag har förlorat fyra fingrar på högerhanden. Jag såg min pappa lida innan han dog, han fick ingen hjälp och jag kom försent. Min mamma sprängdes i luften. Jag har gömt mig i en källare tillsammans med min bror, Viktor. Han är den enda personen kvar som jag känner, den enda som jag kan förlita mig på. Inga dagar är ljusa, det är alltid mörkt, det är alltid natt. Min bror är utsvulten, mager och grå. Hans hud har ingen lyster. Jag älskar min bror. En gång i tiden satt vi och åt hallonpaj, skrattade och planerade vår framtid. Nu sitter vi och planerar vår död. För ingen framtid kommer vi få, ingen framtid får vi. 13

14 14 En matyr för framtiden av Lilian Ekberg

15 Vattnet från kranen sprutade ut i en ojämn stråle som splittrades och skvätte runtom sig när den träffade diskhons botten. Med en ryckig rörelse justerade Magnus Danielsson, tjugofyra år från Stockholms län, strålen till en skälvande rännil som han fångade i sitt stora pokalglas. Halvfullt lyfte han det och bara en klunk senare hällde han ut innehållet och stängde av kranen, ställde glaset omilt ifrån sig när illamåendet slog emot honom. Med läpparna fastkilade mellan tänderna och andan väsande genom näsan gick han ut ur det nästan kliniskt vita köket för att planlöst vandra mellan rummen i den lilla lägenheten på fjärde plan, Kanelgränd, Bollmora inom Tyresö kommun. Hans armars svingande utför sidorna där han vandrade störde honom, fick honom att känna sig stor, klumpig och otymplig, som en mammut i en porslinsbutik. Han kunde nästan känna det fina vita porslinet som krossades under hans fötter, blev malt till fint vitt pulver, kallt och bitande mot tunna sneakersulor. Han kunde känna blodet som rann från skärsåren där innanför, fotsulorna sönderslitna av målad keramik och det tjocka röda blandades med det vita men det blev inte rosa, utan dränktes och förblev rött. Rött som blod i snön. Pistolen var tung i hans hand men han tvekade inte. Med röret riktat mot bröstet så slöt han fingret runt avtryckaren och med ett ekande pang svaldes skottet av kött och blod och den ensliga skogen kring Tyresöflaten, natten till måndag den 23 november Så vände han sig om och stirrade rakt på honom, Magnus, tjugofyra år, och hans ögon såg så mörka ut i natten och fingret... fingret smekte kring avtryckaren som handen omgärdade huden, smekte och drog och - NEJ! Tänk inte. Tänk inte. Håll käft! Hans läppar darrade med varje skälvande andetag och knappt medveten om beslutet gick han in i sovrummet och satte sig på en stol av trä framför skrivbordet från Ikea, Kungens Kurva. I mitten av skrivbordet och i vänstra hörnet där kant och vägg och Billy bokhylla möttes fanns en Mac OS X, kopplad till en skrivare med scanner, Canon Solution EX Han rörde fingret över styrplattan diagonalt, snabba streck fram och tillbaka innan han klickade dubbelt och slog in lösenordet i den lilla rutan, raderade och skrev om igen när han fick för sig att han slant på R-tangenten. 15

16 Ett vitt textdokument mötte honom ett ögonblick senare och han fäste blicken på det, fingrarna hängandes som ett orosmoln över tangentbordet. Jag ville bara bli någon. Det är inte mitt fel att jag inte passat in. Jag ville bara bli älskad. Min enda dröm var att försörja mig själv. Alla olika fraser och tankar, saker som aldrig sagts men som surrat i bakhuvudet i år, som skrikits i sinnet för halsen var stum och död långt innan viljan var det. Ingen mening fungerade, ingen av dem sa det han ville ha sagt. Ingen var tillräcklig för den lilla rad han hade tilldelats, den lilla mening som han skulle tilldela historien. Han måste skriva något bra, någonting lika bra som dem fem innan honom. Miriam, Peter, Liv -så ironiskt att hon tog sitt liv med det namnet!- och Erik och Fredrik och Magnus var näst i ledet, näst att dö för framtiden. Han darrade och han rös och visste inte om han skulle skratta eller gråta, och gjorde intetdera. Han stirrade på dokumentets vita ark och kände hjärtats slag vibrera i hans hals och dunka i handleden, i tinningen. Svett bildades mellan handflata och glansig, vit plast och han lyfte på händerna, stoppade sig själv innan han kunde torka dem på kläderna, fästa damm och kvalster och smuts och bakterier vid deras yta. Illamåendet slog emot igen och han reste sig upp och skyndade tillbaka till köket, till den kliniska säkerheten i det sterila rummet. Pokalglaset stod på diskbänken i en pöl av vattenstänk. Hela bänken glimmade med vattendroppar och han snyftade till, för det var inte rättvist! Han han hade inte tid och det här var hans kök, hans mentala skyddsrum. Han hade inget val i frågan, han var tvungen att rensa upp, diska och torka av och tvätta bort så allt var rätt igen. Tvånget var som ett strypkoppel, han själv inget mer än en hund, ett djur. Ett smutsigt ovärdigt äckel. Vattnet föll i en krängande rännil och han diskade glaset i vatten varmt nog att bränna mot huden som blev röd och ilsken. Diskat och torkat ställdes det i diskmaskinen för att diskas igen och han gick lös på diskbänkens oreda. Vatten torkades bort, ytan skrubbad och skurad och torkad innan tvånget släppte nog för att han skulle kunna fokusera på sina egna händer, tvätta och gnugga och skölja hur det än sved och brände och läppen mellan tänderna maldes och svällde, svällde som lemmen i brännhet mun, tunga och tänder som lekte och skrapade-nej! Tänk inte! Håll käft, håll käft, håll käft! Han flämtade till när varmt vatten träffade hans ansikte, ögonen hårt hopknipta under händernas darrande tryck. Vatten rosslade i botten av diskhon och han flämtade med ansiktet i händerna, små rysningar darrande genom kroppen. Det brände och sved och gjorde tumultet i hans huvud mindre viktigt. Han skvätte mer vatten i ansiktet och var inte säker på om allt var vatten och inte en stor dos med tårar. Klockan på väggen tickade, en moped stormade förbi utanför och vatten fortsatte att rossla då det slog emot metall och svaldes, fördes långt bort till avlägsna avlopp och reningsverk. Ekande steg i trapphuset och en dörr som låstes upp, öppnades och slängdes igen och hans händer sjönk, de rödbrusiga ögonen klara och vakna med blicken vänd mot hallen. En dörr som slogs igen. Tänk om dörren var olåst? Tanken kom oinbjuden och den jagade bort hans andra tankar. Endast vanan fick honom att stanna i köket länge nog att stänga av kranen och torka bort all väta från bänk, diskho och kropp. 16

17 Dörren smällde dovt då han tryckte ned dörrhandtaget och ryckte i det för att testa låset. Sedan låste han upp, låste, och gjorde om testet för att försäkra sig om att dörren verkligen var låst. Även försäkrad om att ingen kunde komma in så gnagde tanken inom honom. Det kanske inte var den här dörren han hade lämnat olåst. Kanske var det balkongen. Hans fötter smattrade mot golvet när han skyndade tvärs över lägenheten och ryckte i balkongdörren, glaset kallt mot hans hand när han lutade ena handen mot det och lade hela sin vikt bakom rycken. Låset höll fast. Det var den enda andra dörren i den lilla lägenheten på Kanelgränd, Bollmora, och ändå så gnagde den där illvilliga tanken i bakhuvudet. Någonting var olåst. Kanske ett fönster? Även fönstren visade sig vara stängda ordentligt. Han stannade upp i mitten av köket, det sista fönstret öppnat och stängt och säkrat så gått det gick och han såg ned i golvet, på sin egen figur, sina vita strumpor mot golvet i ljummet, brunt trä. Vad spelar det för roll, Magnus? Frågade han. Vad spelar det för roll om fönstren är olåsta eller köket i oreda eller garderoben står öppen eller en penna ligger på golvet? Ögonen var slutna och rösten vibrerade i halsgropen. Ingen alls. Ingen roll alls. Släpp det nu. Du behöver inte göra det, du behöver inte städa, du behöver inte hålla käft. Du behöver bara andas. Bara en liten stund till. Händerna hängde skälvande vid sidorna och hans röst överröstade det frustrerande tickandet från klockan i köket. Han andades djupt och tungt och fast darrningarna ilade genom hans lemmar så var huvudet tungt och lojt, inte längre uppskruvat som en hysterisk leksak. För en sekund var det nästan tyst, sen började tankarna mala inombords igen, runt i eviga kretslopp, som trasiga bandspelare fastkörda på repeat. Han andades, och han gick tillbaka till sovrummet, startade upp datorn igen med samma snabba rörelser, diagonala streck och två tappningar innan lösenordet skrevs två gånger för säkerhetsskull. Det vita dokumentet mötte honom åter och hans röda, ömma fingrar smattrade över tangenterna. När han lyfte händerna visste han inte om han var nöjd eller inte men han hade inte tid att vänta, för tiden väntade inte på honom Skrivaren Canon Solution EX startade upp och utskriftsluckan skickades ut med en smärre skräll. Pappret trycktes ut vibrerande och skakande till ljudet av en lastbil som backar på uppfarten. Han lät pappret ligga utan att se på det, medveten om att han skulle läsa meningen skriven där om och om igen och ångra sig om han såg på den. Så han reste sig upp, sköt in stolen och gick bort till den trånga garderoben. H&M, Dressmann, Denim och fairtrade i strikt uppdelade rader på hyllor och galgar. Ingenting som spelade någon roll längre, pengar bortslösade. Hans blick sökte en låda bland flera andra, ordentligt staplade i botten. Utom synhåll bakom de andra låg den, skokartongen som innehållit hush puppies en gång i tiden. Lådan höll nu en skrämmande tyngd och skorna som en gång funnits däri var långt borta. Han stängde garderoben efter sig och ställde ned den, lådan, på det putsade glasbordet i vardagsrummet, hans mun plötsligt torr när han öppnade locket och stirrade ned i lådans innanmäte. Svart och tung och dödlig låg den i botten, ovanpå en svart t-shirt för att den 17

18 inte skulle skava mot botten eller dunka mot pappväggarna när den flyttades. Han lyfte den, handen darrande och tungan tjock i munnen. Han höll den i handen, pistolen som Isaac använt för att ta ett liv, Livs sjuttonåriga liv, natten till måndagen den 23:e november 2012 i Krusbodatrakten, Tyresö. Pistolen var tung i hans hand men han tvekade inte. Med röret riktat mot bröstet så slöt han fingret runt avtryckaren och med ett ekande pang svaldes skottet av kött och blod och han såg på Magnus med ögon som alltid var så mörka i natten. Fingret smekte kring avtryckaren och blodet rusade i hans öron, dunkade bakom ögonen som hotade med frusna tårar när han såg på lappen knuten i Livs hand. Jag ville bara gå ut gymnasiet. Jag ville bara bli någon. Det är inte mitt fel att jag inte passat in. Jag ville bara bli älskad. Min enda dröm var att försörja mig själv. Jag - NEJ! Det finns inte tid, håll käft! Han avbröt den trasiga dialogen, pistolen kall och hård i hans krampaktiga grepp. Med stela fingrar tog han bort skyddet och kollade magasinet som stirrade tomt tillbaka på honom. Tänka sig att han, Magnus, skulle en dag hålla en pistol i handen. Han med sina fobier och tics och tendenser att skygga undan från allt och alla, särskilt allt rört av alla. Med pistolens tyngd i handen kände han sig annorlunda. Bortkommen, urkopplad. Han såg ned på sina fingrar som slöt sig kring handgreppet och blinkade långsamt. Även om han ville skulle han inte kunna ta sitt liv med den. Hans liv var inte hans eget att ta. Polisen skulle ta det åt honom, om planen gick i lås. Isaac Kvist, 22 år, Enskede, skulle skicka dem efter honom, han skulle dö och pistolen skulle länkas till Isaac och han skulle vara det sista offret i formen av vittne och levande talesman för dem som offrat sig för deras sak. Deras liv skulle vila på hans axlar, deras röster ekande bakom varenda av hans. Deras värde som människor var högre som lik än som de missfoster de varit i livet. Han darrade, av iver eller rädsla, ett jubel eller ångestanfall. Han kunde inte känna skillnaden men med pistolen tung i hans hand, röret tryckt hårt mot bröstet, så tvekade han inte. Det var rätt, hur fel det än var. I en värld så fel som denna fanns det ingenting rätt, det fanns bara åsikter om vad som var rätt och ren och skär uppmärksamhet. Som levande var han ett spöke, ett skelett i garderoben, damm sopat under mattan. Men som död skulle han synas, i filer på polisstationen, i tidningar och nyheter. Folk skulle veta att han funnits och dem andra missanpassade individerna i samhället skulle veta vad han gjort för dem, vad han gett upp för deras framtid. Tårarna föll tunga från hans rödbrusiga kinder och med läpparna fastkilade mellan tänderna och andan väsande genom näsan så kände han tankarna surra i sinnets tystnad. Jag ville bara bli någon. Det är inte mitt fel att jag inte passat in. Jag ville bara bli älskad. Min enda dröm var att försörja mig själv. Jag önskar jag kunde ta i den jag älskade utan att skämmas, kunde känna hans mun emot min utan att kväljas. Ekande steg i trapphuset och rappa knackningar på hans dörr. Tiden var inne. Som en vettvilling, ett djur, vände han sig mot dörren. Jag kan inte. Jag kan inte. Det går inte. Jag är rädd. Snälla låt mig bara klara denna enda sak i livet. Höga röster ljöd utanför, ett meningslöst kackel dränkt av hjärtats slag i hans bröst och blodets ringande i hans öron. 18

19 Det ryckte i dörren och hans tunga låg tjock och svullen i munnen. Hans rörelser var klumpiga och otympliga, som hos en mammut i en porslinsbutik, det fina, vita, krossade porslinet rött av blod under hans fötter och pistolen var tung i hans hand men han tvekade inte. Dörren flög upp bakom tårfylld dimma och med röret riktat mot det blåklädda bröstet så smekte fingret över avtryckaren och med ett pang svaldes skottet av kött och blod och den ensliga lägenheten på fjärde plan på Kanelgränd, Bollmora i Tyresö kommun. Jag är för ung för att dö, men jag orkar inte leva som ett socialt missfoster. - Magnus Danielsson, 24 år,

20 20 Hon bara tittade sig omkring av Clara Strandros Berdén

21 Hennes hår fladdrade fint i vinden. Men hon hade nog inte kallat det så. Utan snarare att de tunna håret sakta slets i vinden. Hon hade försökt dölja sina röda kinder genom att vända bort ansiktet. Lo hade kommit med den bortförklarande kommentaren. Att vinden är för stark, att det blir kallt. Att håret slits mer då, tydligen. Sen hade hon tagit upp en tillskrynklad servett från fickan. För Lo var alltid lite förkyld. Hon hade diskret torkat bort droppen från den rinnande näsan. Hon hade sakta börjat stampa på stället. För Lo var alltid lite otålig. Hon hade tagit av sig vanten och sakta börjat klia på sina torra händer. Händerna hade fått diskreta vita sträck nära handleden. Det gjorde nog ont, egentligen. Hon hade rättat till den figursydda rocken. Hon hade börjat klia på nyckelbenet. Hon hade klagat på värmen. Trots att marken var klädd i frost. Trots att fåglarna flytt för längesen. Trots att vi gick vidare mot något annat. Hon hade beställt en varm kopp te. Hon hade frågat om honung. För Lo var alltid lite förkyld. Hon hade satt sig längst ut på kanten i den stora fåtöljen. Hon hade hela tiden sneglat mot dörren. Hon hade fingrat på plånboken. Räknat pengar. Lo hade återigen börjat klia på sitt nyckelben. Teet hade bränt henne på tungan. Hon hade bett om ursäkt för sig själv. Hon hade tittat ner i koppen, undrat varför. Hon hade frågat varför vi finns. Varför allt finns. Men jag hade inte kunnat svara. Sen hade hon lutat sig tillbaka i fåtöljen för en sekund. Innan hon återigen satt sig längst ut på kanten. Jag minns hennes slitna anteckningsbok. Hur trädet på boken böjde sig likt en vissen blomma. Det krökta trädet var svart, svartare än något annat. Det var en fin bok. Men hon höll den för sig själv. Aldrig fick jag veta vad som skrevs, aldrig fick jag veta vad hon egentligen kände. För det gick aldrig att riktigt veta med Lo. Frågan är bara om jag ville veta. Hon hade hittat boken för en tia på en loppis borta i Gislövs läge. Lo hade cyklat, jag fattar inte varför hon ville dit. Till en ännu mindre håla. En by som förutom campingplatsen med tillhörande kapell, pizzeria Läget och Ica nära endast bestod av miljonvillor. För Lo höll sig mest, precis som jag, inne i Trelleborg. Lo kunde sitta i timmar vid vattentornet och titta ut över Sjöormen. Hon tyckte inte att den var speciellt vacker men att det fanns något stort över den. Fontänen är det enda den här stan är känd för. Det var hennes plats. Det är inte Stortorget utan Lotorget. Det var där hon drömde sig bort. Precis som alla andra. Bara bort från allt. 21

22 Hon brukade sitta med huvudet vilandes på händerna. Som i sin tur försökte balansera armbågarna på låren. Utan att se alldeles för konstig ut. För Lo var alltid lite fundersam. Sen hade hon dragit fram ärmen för att torka den droppande näsan. Hon hade försvunnit bort i sig själv. Bland de vissna Trelleborgarna. Bland de som ofrivilligt blandats in i hennes dagdrömmar. Bland alla jävla människor, som Lo skulle säga. Men sen hade hon kommit på sig själv. Torgen i Malmö och Stockholm var nog ännu mer fyllda av förvirrade människor. Trelleborg gånger tio, hade hon tänkt. Men det var innan Lo förändrades. Det var innan hon hade börjat se sig själv på ett annat sätt. Hon var vid stranden. Tittade på vågorna. Fick solen i ögonen. Svor för att hon inte kunde se månen. För Lo ville se månen. Kände lycka när hon såg Danmark. Insåg att det faktiskt bodde människor där. Av någon anledning så förvånade det henne. För Lo brukade inte tänka på det sättet. Att det fanns människor som inte bodde i Skåne. Att människor hade en vardag någon annanstans. Hon tittade på stenar. Hur olika alla stenar är. Det fascinerade henne. Hur varje sten är en ansikte. Lo kände att hon trampade sönder mänskligheten. Brutalt men skönt. För Lo behövde få utlopp för sina känslor. Få känna. Få riva i sig själv. Få andas. Hon gick nära vattnet. Så där så vågorna nuddade vid hennes skor. Men Lo brydde sig inte. Det fanns viktigare saker för henne. Lo tittade ner på den skrynkliga avbilden i vattnet. Vågorna gav bokstavligen sin egen bild av henne. Något annorlunda från hennes egen bild av sig själv. Lite suddigare, lite borta. Hennes ansikte brukade inte vara fullt av vågor. I alla fall inte enligt den trötta badrumsspegeln. Vad andra såg var en annan sak, tänkte hon förvirrat. Att andra ens skulle ha en åsikt om henne såg Lo som förvirrande. Men där var hon. I vattnet. På stranden. Närmare Danmark än Stockholm. Sveriges sydligaste stad. Skåne. Hon fanns på riktigt. Inte som i en dröm utan på riktigt. Inte som i hennes egna dagdrömmar där hon brukade gömma sig. Utan på riktigt. Lo kunde se sina händer. Hur lederna rörde sig efter hjärnans uppmaning. Lo tänkte att hennes hjärnhalvor faktiskt kunde kommunicera. Tillskillnad från hon själv. Hon kunde hålla andan. Nästan svimma. Känna sig själv. Hon kunde ramla och känna stenarna i nacken som sakta slet upp hennes bakhuvud. Lo kunde känna sitt bultande bakhuvud. Hur blodet färgade hennes hår. Hon såg blodet framför sig. Hennes livsnödvändiga vätska. Det som höll henne uppe. Lo tänkte att om inte hennes blod fanns så skulle inte hon finnas. Ännu en tanke som förvirrade henne på ett märkligt sätt. Att hon finns. Bland alla. Hon var lika unik som alla andra människor. Lo minns orden från läraren i lågstadiet. Att alla är unika. Så ironiskt. Men Lo finns. Hon har upptäckt sig själv. Lo såg på det med skräckblandad förtjusning. Som om något blivit fel på vägen. Som om alla andra fått en lektion i hur livet fungerar. Som om livet glömt bort henne. Men att det nu, 18 år senare kommit ifatt henne. 22

23 Lo var inte på samma sätt efter promenaden på stranden. Hon kunde stanna upp ibland. Inne på Ica, i duschen, på en promenad, i vardagen. Det var då hon tittade sig omkring. Log. Lo liksom studerade omgivningen och tog in allt. Tog in alla. Till hjärtat, på riktigt. Varenda människa kändes intressant. Till och med löven kändes intressanta. Deras tunna hud och deras synliga blodådror. Precis som hennes egna händer. Hon såg något vackert i de brokiga. I de som behövde tas hand om. Det fanns en charm i att ta hand om någon annan än sig själv. Hon bara tittade sig omkring. Drog sina fingertoppar mot varandra. Hennes kinder blev röda. Men hon vände inte bort ansiktet. 23

24 24 Revolution på G av Elsa von Krusenstierna

25 Gatstenar kastas mot rutorna. Glassplitter yr omkring, vi drar runt på gator och torg, de spatserar landet runt, i sina nytvättade bilar vars sirener blänker i gatlampans sken. Glädjen slår en kullerbytta och drar med sig ilskan upp mot ytan, de tror att de är så mycket bättre än oss, som gnager, sliter och river i deras skinn och de står inte ut, de exploderar fast på ett finare sätt som de tror att ingen annan ser. Gammelmormor och gammelfar måste gömma sig och ge plats åt oss, vi som vill förändra för vi kan inte överse en ful atmosfär. Grinig propaganda förlöser en annan ren och redig statsman, här finns ingenting att frukta förutom att allt ska bli som vanligt. Gör vi ingenting nu så kommer det att bli en ny samtid, något ännu värre som vi aldrig kommer kunna komma ifrån. Gråta kan du göra sedan, mor, jag kommer inte hem ikväll, kan inte svika laget. Går jag hemifrån när de ser så kommer du att förhöras och det tål inte du. Glöm inte vad vi slåss för, inte heller varför vi är här, det är alldeles för viktigt och vi kommer i alla fall inte ut nu. Grå betongväggar slåss om plats, de försöker slå oss, slå upp väggar mellan oss så att vi inte kan samlas, än mindre andas. Gnid dina händer varma och smid planer i skydd av mörkret, i skuggorna kan vi gömma oss tills det blir en helt ny dag. Gråsparvarna pickar i sig sönderrivna fimpar, min handskbeklädda hand kastar cigarettkadavret till marken och låter den ligga där. Glöder i kapp med små gnistor i min skalle, det smäller till vid pannbenet och där ligger han med tom blick och vita framtänder. Gulan punkteras och äggvitan rinner ut, bildar sjöar i dalar och dalar i sjöar. Grishjärtan dunkar uti idioternas imperium. Gastande mediamaskiner, strategier och teorier som för alltid ska dö ut, om vi skulle få bestämma. Grovhandskar som träds på stela händer, de försöker fånga oss, har de förträngt hur maktfulla vi är? Går de ännu upp på morgonen med hopp i blick, hopp om att kunna omvända oss och skapa sin egen armé av unga människor som de snabbt manipulerar tills vi är lika inkompetent sterila som dem? Ger dem det enda de förstår; att avfärda våra känslor, våra viljor för att göra alla likadana. Gömmer oss i tunnlar under marken, vi är utvandrarna, vi ska frigöra oss från våran ilska och omfamna världen i ett rus. Glädjerus som sträcker sig över alla gränser och djupt in i vårt blod, nu plockar de fram sina sköldar, nu försöker de hindra våra barn ifrån att bli världens lyckligaste barn. Glider mer och mer från vår bakgrund, jag är inte stolt över min, du har svårt att lämna din, de lever för sin och om vi är som dem gör vi också det 25

26 men vi är tvungna att skiljas från vår. Grottor under marken, i dem sätter vi våra spår, tänder brasor för våra livsglada sinnen, gömmer oss från elden och berättar historier om händelser vi varit med om. Går ifrån allt, besläktar oss med varandra, sluter oss samman i en gemenskap som växer sig starkare för var dag som går. Gnider budskap mot betongen och skriver musik som skulle riva sönder deras ignoranta världsbild. Graven är hård och flyktig, det är en lång väg kvar och medan vi är skavsåren på deras hälar ska vi få valuta på våra sår. Granater kastas och förtvinar den svedda huden, som inte rår på deras smörjmedel, den som inte vill bli mjuk förrän den får bli kysst av deras sorgsna, uppgivet hjälplösa leenden. Gatornas sprickor och springor är vårt hem och det är därifrån som vi snabbt och lite ryckigt anfaller, från den plats dit de inte vågar driva sina buffelhordar av civila poliser som tror att de sett allt, tror att de snokat igenom allt. Gatlampor som släcks i en båge, stenarna som rår bot på aggressionerna. Gräset som trots allt är grönare på andra sidan, vi pratar mycket, lyssnar på radio, diskuterar om vad som ska ske fastän vi ingenting vet. Gårdagen är blodig men framtiden vis, du är inte ensam och det är inte jag heller. Gravarna står tomma och vi hedrar våra kamrater, suger på karamellen som kallas ett lyckligt liv, medan alla andra letar efter våra svagheter. Grannar och bekanta får oss att framstå som förändringens hinder, ingen vill erkänna för gör man det så rår det inget tvivel om vem som hamnar i trubbel. Gråter man för högt så kan man bli upptäckt och ivägskickad, vi bryter tidsnog alla band med dem som skulle kunna skadas av våran framfart, vi tror på en omöjlig framtid, en plats där man kan känna sig trygg. Glor på allt som rör sig, du är för svag för att vara med och strida, våra krafter börjar sakta men säkert utarmas i takt med att deras penningslöseri börjar ta obehagliga höjder. Gör hål, gör ont på våra förfäders surt fördärvade skattepengar, vi är fast beslutna att inte ge med oss så vi kommer bara hatas mer och mer. Gömställena upptäcks, tar slut och några av våra allra bästa utmärglas i befrielsefria förhörsstolar. Grymma åtgärder vidtas bara för att halshugga vår framfärd, våra medicinförråd fylls på med ohälsosamma alternativ, skär oss på skärvorna från en sprucken blomkruka som påminner om mammas varma famn. Gråter svarta tårar som blandas med blod i en sjö lika stor som vårt eget land, som aldrig gör sig plats för oss. Glor ner i ett stort svart hål, en bottenlös avgrund där ädelstenar trängs, klättrar allt längre ner men kommer aldrig tillräckligt nära. Guldkornen i tillvaron som skänks bort till de som har det mycket bättre än oss, för att vi ska få behålla skinnet som värmer ådrorna. Gallskrik som kväver och skaver vita likmaskar ut ur svartnande ögonhålor. Ge upp, ge upp, ge upp, skriker våra trötta men ilskna själar, medan de skickar viktiga brev med betalt porto hit och dit. Gastandet möts av tystande blickar från högt uppsatta pengafuskare och bedragare, som hållit varma armar om oss när vi gått ut i strid. Glipan mellan oss och dem, som växt mer och mer för varje dag, stannar vid dörren och knackat på. Grämandet försvinner och allting blir tyst igen. Gick upp i rök sakta men säkert, världen når en ny dag som ser ut i princip som den morgondag vi lämnat bakom oss för så länge sedan. 26

27 Gratulationskort skickas härs och tvärs över riket som knappast blir rikare, vi putsar rutor och tittar ut på en brinnande horisont, en skottskadad bakgrund som får smaka på en revolutionerande samtid. Glosylt som smakar vissen framåtanda, morgondagen är oviss och vi stickar oss nya tröjor av en garnstump, som var det enda vi hade kvar från vår rasande brist på tro. Gatorna håller käften. Gamla överlevnadstekniker får hål i sina sömmar. Groteskheten övergår i melankoli och jag träffar min mor igen. Gräver mig in i hennes famn, den luktar inomhus och Bonde söker fru går på repeat hemma i den stereotypsvenska villan. Gräddmuffins bakas i ugnen och jag går upp och sätter mig framför datorn, det har inte blivit mycket till förändring, men teorin fanns där och det var väl tanken som räknades. 27

28 28 Svenskarna av Victoria Olson

29 Ett Sverige i koma får hjälp från en tickande respirator att andas, maskinen är gammal och sjuksköterskorna knackar bekymrat på dess blinkande, slocknande ljus. En ensam man ringer polisen, bara för att prata, bara för att höra en annan människa andas. Ett gäng killar firar fredagskvällen med en kall öl, en flicka blir misshandlad i tystnad. Någonstans provar en kille sin studentmössa, en annan söker jobb. En familj sitter framför tv:n och ser sitt gamla hem rivas bort med roten. Ett barn tappar bort sig på Ikea, ett liv föds. Ett par bryter upp, en flicka blir kär i en flicka och en pojke tar sitt liv. En syskonskara lägger sig ner för att sova framför en livsmedelsbutik, en full bilist kör av vägen. I en källare tar man heroin och i en annan har man sex. I en korridor på Södersjukhuset gråter en mamma och på Kungsholmen längtar en pappa hem. I skogen vaknar ett rådjur av tjutet från en bil och på tåget ber en kvinna om pengar. En ensam man skrider långsamt fram över den tomma gatan med nattens sista cigarett döende i handen. Han vet allt detta, han ser allt som sker och han slänger den sista cigaretten över brokanten och fortsätter sin långsamma marsch. En gatulampas gula sken nöp mig i armen och jag vakande med ett ryck. Sömn kom inte lätt och i mina svettiga lakan skred jag ur sängen med likgiltighet. Datorn välkomna mig med ett ljudligt humande och jag satte mig ner för att bemötas av mina trogna cybervänner. Facebooks tankeström var lika hjärndöd som den var på dagen och jag drog igenom folks oväsentliga åsikter som en populär flicka drar igenom massorna av hoppandes pojkar. Det var med ingen eftertanke alls, den eftertanken som man inte behöver i cyberrymden som jag blev en av de första att gilla I love Sverige-gruppen på Facebook. Det tog en vecka och mer är tio samtal från olika höger extremistgrupper för att inse att något var fel och jag loggade in på Facebook. De händelser som uppenbarade sig fick inte bara min dator att sakta ner och jag klickade in mig själv på I love Sverigegruppen. Problemet var att det inte längre var I love Sverige utan istället stod mitt namn bland de flera tusentals människorna som tyckte att Breivik ruled och stödde Svenskarna. Svenskarna ett högerextremistiskt parti som lyckats mirakulöst ansluta sig till tävlingen om det ledande partiet i Sverige. Jag insåg mitt snedsteg och behövde inte mycket övertygelse att dra mig ur gruppen, så naiv jag var. Jag försökte flera gånger till att dra mig ur gruppen och jag lyckades förstöra min egna och min systers dator, jag kommenterade i gruppen om mina problem att lämna gruppen 29

30 och mina kommentarer hann inte ens dyka upp innan de var borttagna. Jag var besegrad. Det var bara några dagar innan valet som de som inte fick ske skedde. Någon hade sett mitt namn bland de evigt stigande numret av människor som var med i den absurda gruppen på Facebook och på bara på några dagar blev jag känd som Matteusskolans största och enda nazist. Det var inte bara mina klasskamrater som fick mig att stanna hemma från skolan utan även lärarna som tog mig ur klassrummen och med den minsta självkontrollen förklarade för mig att jag kanske gjorde bäst i att inte vara så aggressiv i mina åsikter, speciellt i en skola som var så pass mångkulturell som Matteus. I min familj rådde det delade åsikter om mitt lilla missöde på internet. Min syster var rabiat och slängde mer svidande kommentarer över mig vid köksbordet än vad pojkarna gjorde i skolan. Mina föräldrar försökte hålla en stadig front av likgiltighet, som om de inte kunde bry sig mindre om att deras tonårsdotter var känd som en flitig medlem i nazistpartiet. När hemtelefonen ringde och en talesman från Svenskarnas ungdomsförbund bad om en intervju med mig brast denna front likt glas mot ett marmorgolv. De hade så svårt att titta på mig, de kunde knappt klämma ur sig de vanliga artighetsfraserna de tillfällen de tvingades vara med mig. Jag försökte och försökte förklara att det är inte jag, denna bild som målats upp på Facebook, men det var ju du som gick med i gruppen, försvarade sig anklagarna med. Jag anade aldrig hur mitt liv skulle eskalera med den utlösningsfaktorn att jag högerklickade på något jag aldrig borde ha klickat på. När valdagen kom hade jag gett upp att ta mig ur gruppen och hade svalt skulden att stå bakom ett parti som ville bygga en mur omkring Sverige och sparka alla de invånarna som inte var renrasiga svenskar sen två generationer tillbaka. Jag gjorde detta igenom att tänka att jag faktiskt försökt lämna gruppen och vem skulle märka Elin Persson bland de miljoner följare guppen hade fått. Med detta i bakhuvudet intog jag min plats på Sergels torg för att bevittna den historiska händelsen på en enorm skärm som Svenskarna satt upp över en del av Kulturhusets fasad. Inklämd mellan hundratals åskådare lät jag mig njuta av känslan att vara ingen i ett hav av alla men känslan varade inte länge. Mitt egna mediokra ansikte blickade ner på mig från den enorma skärmen och en djup röst vibrerade i högtalare, den tackade Elin Persson och flera miljoner andra för deras stöd via Facebook och andra liknande forum. Folk hurrade och de närmast mig gav mig uppmuntrande dunkar i ryggen och liknande vänlighets gester. Jag ville vända på klacken och springa men jag var fast i folkhavet och vågorna kraschade över mig och tvingade mig att stanna där jag stod. olika stånden var borttagna och affärerna var stängda. Vart jag än tittade kunde jag se små ansikten kika ut ur varenda fönsterglugg och Sveriges flagga med cirkeln i mitten som var Svenskarnas symbol vajade över diverse affärer och liknande. I de klena träden satt småglin och skrek och ungdomar satt på järnstängerna som omgav Plattan. Varenda centimeter av omvärlden jag kunde se omkring mig var upptagen och de eviga svajande som gick igenom oss alla samlade där vittnade om att de aldrig sluta komma människor som försökte tränga sig längre fram. 30