Stensyskon. Anna Hoogland

Transkript

1 Anna Hoogland Stensyskon Gruset knastrade under tygskornas sulor. Gruset var vått. Tygskorna blev också våta. De var alldeles för tunna för sådant här väder som alltid dominerar. Kallt och grått och Vårvinterväder. Hon undrade om det någonsin någonstans fanns ett väder avsett för gula tygskor endast. Hon trodde inte det. Luften var kall. Hon förde vänsterhanden mot bakhuvudet och drog ned baskern lite sådär som hon brukade. Baskern var senapsgul. Hon hade inte tänkt att den skulle matcha skorna men det gjorde den ändå. Hon hade ärvt baskern av sin farmor som hon inte kände eller nånsin lärde känna. Alla som hon visste i hennes egen ålder kände sina farmödrar på ett eller annat sätt. De farmödrarna var runda med förkläde som de aldrig verkade ta av sig. De farmödrarna bjöd på nybakade kanelbullar med hallonsaft och varma leenden. De farmödrarna frågade ut om skola och kompisar och berömde hur fort man växte och blev stor. Och leendet var alltid samma varma. Kanske var det som med alla dessa förkläden, att det alltid fanns där. Som en trygghet som var det enda man inte kunde växa ifrån. Hennes farmor hade inte varit rund. Hon hade inte haft något medföljande leende förkläde eller varma bullar. Hennes farmor hade varit smal. Hon hade haft beniga och seniga händer med små bruna fläckar på. Hon minns det inte men pappa hade berättat. Han hade berättat för henne om hur farmor hade låtit henne prova ut hela hennes förråd av baskrar i alla regnbågens färger. Hon hade bara varit tre år men farmors händer hade redan hunnits ikapp av tidens åldringsfläckar. Varligt hade de smekt hennes ljusa hår under den allt för stora baskern och de hade skrattat och pappa hade berättat, sen, att när farmor skrattade sådär så betydde det något speciellt. Hon hade inte förstått vad det var för speciellt med ett skratt men efter farmors död hade hon fått baskern, sådär bara. Den hade varit lika senapsgul som då och hon hade dragit med handen över det sträva yllet och pappa hade lagt den i påsen med de övriga baskrarna, som hon också hade ärvt, i deras hallgarderob. När hon hade blivit så stor att minnena försvunnit hade pappa tagit fram baskern och satt den på hennes lockar och fått något främmande i blicken. De hade speglat sig tillsammans och han hade sagt att hon ärvt mer från farmor än han kunnat ana. Sen hade han gått sin väg med en klapp på hennes axel och hon hade suckat åt hans komplicerade formuleringar. Hennes fingrar hade vandrat längs med spegelbilden, försökt ta sig in. Om hon lyckats hade hon kanske kunnat tvinga minnet av farmor tillbaka. Men det hade inte givit med sig. Kanske de felaktiga bilderna av alla andras bulliga mulliga farmödrar hade förvirrat hennes hjärna. Gruset knastrade och jagade hennes egna fotsteg. Hon började springa. Fötterna

2 kändes våta och tunga men det ljusa håret fladdrade kring baskern som numera passade hennes huvud till storleken precis. Hon kände sig upprymd. Kinderna rosade sig och hon var tvungen att stanna. Alldeles för varm. Hon struntade i svettas in våren och lät dragkedjan slingra sig nedåt som en kluven silverorm. Hon andades och tog stöd mot knäna för att inte pulsen skulle hoppa ut ur strupen. Plötsligt hördes ett annorlunda ljud. Det lät som när man kastar macka fast det plumsade liksom inte. Det var bara hårt. Hon reste sig från sin böjda hållning och klev fram ur de kala grenarna. Ån låg där framför henne. Fast inte svart och brusande som vanligt, utan täckt av ett silverlager. Hon följde strandsidan med blicken för att finna ljudkällan. En pojke fastnade plötsligt i hennes blickfång, och hon tänkte att ögonen hade kastat ut ett nät över fångsten, som en fälla, och nu var det försent att smita för pojken skulle alltid finnas kvar på hennes näthinna. Pojken var nog lite äldre än hon själv men hon hade fångat honom nu och han kunde inte försvara sig. Hon visste inte varför han borde vara äldre men hon tyckte att det syntes på något vis. Hans sätt att röra sig vittnade om erfarenhet. Knäna var smått böjda inuti slitet jeanstyg och nu tog han sats och tog liksom fart med armen och den var i en båge när han knyckte till och stenen svischade iväg över isen. Flera mackstenar låg redan därute och välkomnade nykomlingen. Pojken tog upp en ny sten ur påsen intill sin fot. Han stod med ryggen vänd mot henne. Hon tyckte det kändes bra att hon redan visste mer om honom när han inte ens visste om hennes existens. Hon kunde liksom lika gärna vända foten i gruset nu och han skulle aldrig få veta att det var hon som hade gjort spår där. Friheten att bara kunna gå sin väg gjorde att det växte inuti hennes bröstkorg. Som om luften blev större. Och hon såg hans fingrar frasa mot påsens öppning, såg att han hade handlat på Roffes skivsamling, och hon undrade vad han hade för musiksmak. Men även om hon aldrig skulle få veta det visste hon ändå att han tyckte om att köpa skivor där. Alltså mer än vad han visste om henne. Och det räckte. Hon såg ned på det grusiga snöslasket. Det var som om det gav henne en sträng blick, och hon skrapade sönder markens ansikte med tåspetsen. Den blev smutsig och hon andades in den kalla sanningen. Hon förde huvudet mot vänster och sen höger fastän det inte var någon riktig väg utan bara någon meter upptrampat grus mellan gräsplättarna. Hon tyckte att ljudet av gruset skar i öronen när hon försiktigt smög över till strandsidan och ån med isskalet och stenarna och pojken. Han visade inga tecken på intresse av hennes existens. Hon gick fram till trädet som hade ett hjärta och två bokstäver inristat i sig, för det kom hon ihåg från andra gånger hon varit här, och än en gång undrade hon om det hade gjort ont med kniven i barken. Hon lade sin hand på trädets sår och skrapade bort snöslask och frost och salt och grus med skon från dess rot. Hon gav liksom igen för den stränga blicken marken hade gett henne på andra sidan grusvägen, och gräset kikade fram och log tappert, som för att tacka henne för befrielsen. Hon fick en impuls att le tillbaka, men satte sig bara ned på

3 den framskrapade ytan. Det var vått och obehagligt kallt mot jeansen men på något sätt måste hon visa sig tålig inför pojken. Och hon lutade huvudet mot trädet och flagad bark fastnade i den senapsgula baskern utan att hon visste om det. Pojken kastade plötsligt ett öga på henne men hon lät sig inte fångas och då kastade han iväg en ny sten. Den slog emot de andra, som curling, och pojken drog fingrarna genom kalufsen i ett enda bekymrat andetag. Det var först då som hon märkte att det mörkbruna håret var fasligt likt ett skatbo. Hon såg näbbar framför sig, näbbar som kikade ut mellan lockarna och hon fnissade. Han vred huvudet mot henne och hon kunde se att han var förundrad men hon såg bara ned på sina skor och bet blodsmak i läppen. Han skakade på huvudet så att hårburret rufsade sig ännu mer och tog sen upp ännu en grå sten. Han försökte krossa isen men hon visste inte om det var en metafor. Naturligtvis lyckades han inte, på det ena eller andra sättet, och luften spändes mellan dem som en presenning lika mörkgrön som hans överrock. Hon höll andan. Väntade på en vind som kunde blåsa luft under presenningen. Han knäppte upp överrocken då helt plötsligt och den fladdrade till under svisch-rörelsen och hon blåste ut luften genom näsborrarna. Hade han tänkt på vad han gjorde? Hade han också tyckt att luften varit tryckande? I behov av att knäppas upp? Hon sneglade på honom under lugg och kramade sina ben som var frusna och hon följde stenens färd över isen. Den stötte i sina syskon och plötsligt fick hon en insikt om att de måste frysa där ute, ensamma på vattnets skal. Hon kände ilskan bubbla uppför strupen och hon såg från stenarna som frös till den hänsynslösa pojken. Förstår du inte att du plågar dem?! Rösten var inte så ursinnig som hon hade hoppats på. De fryser ju! De fryser ännu mer om de ligger ensamma på marken, sa han och hon ryckte till av hans lugn och vackra röst. Hon skämdes över sin barnslighet och kände sig liten i jämförelse med pojken. Han var garanterat några år äldre, det hade hon hört på rösten. Den hade rymt något som hon inte hade förmåga att röra vid. Vetskaper påsamlade under flera års tid. Något som förde med sig respekt. Kastar du macka på sommaren också? mumlade hon ned i halsduken och sneglade mot isen som dolde det annars så livfulla vattnet. Hon tänkte på hur instängt det måste känna sig. Ibland. Han bröt av hennes tankar på mitten. Men jag metar hellre. Hon undrade varför och han ryckte på axlarna men sa att man tänkte så bra vid både metning och mackkastning. Sen var det inte mer med det. Hon flätade in fingrarna i varandra och placerade högra foten liksom ovanpå den andra. Pojken fortsatte med sina stenar som förut och det verkade som att de aldrig hade sagt något till varandra. Hon tyckte att luften kändes tom utan hans röst men ljudet av stenarna gjorde inte lika ont i henne längre. Hon satt alldeles stilla med huvudet mot barken och pojken frasade med fingrarna i påsen. Hon drabbades plötsligt av en egendomlig tanke. Det var som att de alltid hade

4 känt varandra. Och hon slappnade av och hans rörelser blev som ett tryggt mönster på en gammal väv och hon tänkte att hon skulle kunna sitta såhär jämt. Och skymningen föll från skyarna och svepte in hennes värld i mörkblå sammet, och stenarna fick vingar i hans smutsiga händer. Hon började fundera om hon hade blivit osynlig för han tittade inte åt hennes håll på flera minuter men sen tänkte hon att det kanske var hans sätt att visa. Hon tänkte att de pratade med varandra fast det var tyst och de bevingade stenarna var hemliga ord ovanpå presenningen. Hon glömde sitt namn och var bara där mitt i den sammetsbeklädda drömmen och luften blev större inuti hennes bröstkorg igen fast på ett annat sätt. Och det blåste över isen. Himlens andetag satte stenarna i rörelse, svagt, och de skallrade mot det hårda silvret. Vattnet brummade dovt där inunder som en varning om mörkret. Han vände sig om mot henne med hela kroppen och drog undan rocken med armbågarna sådär så att händerna fick rum i jeansfickorna. Hon borrade ned fötterna i jorden och kasade sig upp mot stammen med ryggen i stående hållning, fingrarna klämdes in bakom mellan kropp och träd. Och hon kände hur det slog där inuti barken men det var inte viktigt nu för han fångade henne. Han hade också haft ett nät bakom de bruna ögonen och nu fanns plötsligt hon på hans näthinna fast hon inte hade tänkt det så från början. Och hon såg hans flanellskjorta som glipade vid halsgropens tickande och hon visste att hon tickade i samma takt. Jag måste gå hem nu, sa han två meter bort men orden var nära ändå. Och hon mindes mörkret då och mindes löftet om att laga kycklinggryta med pappa till kvällsmaten. Och hon såg pojkens skrapande med tåspetsen i snöslasket och hon undrade om marken hade varit sträng mot honom med. Just då såg han upp och in i henne som om han visste allt och att de delade det. Hennes kinder smektes röda av hennes inre brand men hon hoppades att sammetsmörkret förvillade hans syn. Vi ses. Ja, svarade hon och rösten var starkare än hon hade hoppats på. Och påsen prasslade i hans hand och stenarna rasslade där i och hon såg hans upplösta skosnöre och var på väg fram men han lyfte handen till adjö. Hon frigjorde sig från trädets famn och tog av baskern för honom. Hans skratt fastnade i hennes hår och han bugade sig på gängligt pojkvis. Sen vände han kappan, kanske efter vinden, och stegen lyfte gruset till högre höjder. Och hon tog några steg och såg hans skulderblad under rocken flanellskjortan huden och hon ville hoppa upp där, ville vara lillasyster-storebror och klamra sig fast. Hon ville att han skulle lära henne kasta frusna mackor på broderligt vis, hon ville röra hans skatbo ville prata det tysta språket ville beundra vetskapen i hans röst som bara en oerfaren lillasyster kan.

5 Hon ville att de skulle vara syskon. Och hon undrade återigen om hans musiksmak och undrade om Eleanor Rigby också var hans favoritlåt eller kanske det var någon senare, som Let it be? Han fångades upp av sammeten nu och hon lämnade ån bakom sig med knäppt dragkedja, lämnade stenarna. Men hon visste att de skulle ses igen, imorgon, och hon tänkte att hon nog alltid hade vetat att hon hade en storebror som kastade macka om vårvintern. Hon gick in bland de kala grenarna igen och vände sig om en sista gång. Hon såg presenningen lyfta och segla ut över ån och den lade sig som ett täcke över isens platta stenar. Hon log. Hon sprang samma väg tillbaka med samma knastrande grus i spåren men hon jagades inte längre av sina fotsteg. Och hon tänkte på farmor och pappa och den nyfunne brodern, och hon satte på sig baskern. Den lyste senapsgul i mörkret. Och den matchade den mörkblå sammeten perfekt.