Va? Jag stirrade på Rickard. Förväntade han sig att jag skulle förstå det där?

Transkript

1 Insikt av Hanna Waldo För att uppnå kunskapskraven till betyget A, måste eleven ha mycket goda kunskaper inom ämnet och kunna resonera, diskutera och utföra ett väl planerat föredrag samt visa mycket goda kunskaper i att, utifrån egna erfarenheter, tolka och föra välutvecklade underbyggda resonemang om livsfrågor och omvärldsfrågor. Det dröjde ett ögonblick innan min hjärna kopplade. Va? Jag stirrade på Rickard. Förväntade han sig att jag skulle förstå det där? Han suckade tungt. Lyssna på vad jag säger. Du måste kunna tolka och föra välutvecklade resonemang. Jag fortsatte stirra som en idiot på honom. Och vad exakt betyder det? frågade jag. Var det ens möjligt att trycka in så många konstiga ord och i en och samma mening? Ta och läs kunskapskraven så förstår du. Vi hinner inte ta det här nu, jag måste berätta betyget för alla de andra eleverna. Vi har inte mer tid. Men du vet ju i alla fall att du ligger på ett B i geografi. Ditt provresultat på geografiprovet var mycket bra, ett A fick du på det. Du är också mycket aktiv på lektionerna. Jag nickade och vände mig om för att gå ut ur det kvava lilla rummet, men tvekade vid dörren. Så vad är det egentligen som jag ska göra bättre? frågade jag osäkert. Han såg förvånat på mig och bläddrade bland sina prasslande papper. Om jag vill ha ett A? fortsatte jag och bestämde mig för att jag inte tänkte sluta fråga förrän jag fick ett svar. Hur lyckades alla lärare alltid slingra sig när det gällde att säga vad man skulle göra bättre? Hur kom det sig att jag alltid gick ut ur det lilla rummet, efter varje betyg jag fått reda på, med endast en bokstav i huvudet? Jag skakade på huvudet och såg på Rickard. Du menar om du vill nå en högre och mer avancerad nivå? frågade han och såg överseende på mig. Jag himlade med ögonen men nickade som svar.

2 När det inte finns så mycket att förbättra som i ditt fall, gäller det väl mest att fortsätta som du gör och visa vad du kan igen. Jag fnös. Men om jag nu har ett B, och det inte finns något jag kan göra bättre, varför får jag då inte ett A? Egentligen var jag fullkomligt nöjd med ett B, det var mest för att jag ville sätta dit Rickard som jag fortsatte fråga ut honom. Och så ville jag faktiskt veta svaret på frågan. Tyvärr är det mycket svårt att höja sig från C till A på en gång, det ska gå stegvis. Det var Rickards försvar. Jag rynkade pannan och det gjorde nästan ont i hjärnan bara av att försöka förstå allt som nu sades mellan oss. Men om jag förtjänar ett A så måste väl Jag avbröt mig själv. Okej, jag tror jag fattar Jag gav upp. Jag behövde verkligen lite frisk luft. Det gick knappast att andas här inne. Rickard log mot mig. Bra, kan du säga till Moa att komma in efter dig? Jag nickade. Men sedan såg jag honom i ögonen och frågade en sak som jag aldrig förr hade frågat någon lärare. Handlar allt började jag, men visste inte riktigt hur jag skulle avsluta meningen. Ja? Handlar allt verkligen bara om betyget? Det var tyst ett ögonblick. För det verkar så. tillade jag surt. Rickard tvekade. Nej, så är det inte. sade han långsamt och betraktade mig vaksamt. Det är bara ett sätt att bedöma dig på. Är det mycket prat om betygen nu? Ja. Och ingen bryr sig om vad man faktiskt kan, utan bara resultat på prov och betyg. Jag märkte själv hur anklagande jag lät. Desto mer jag sade, desto mer klandrande och argt lät det. Men jag kunde inte hejda mig. Jag fick påminna mig själv om att det ändå inte skulle göra någon skillnad i framtiden. Rickard stirrade förbluffat på mig. Jag jag är ledsen om det är så det verkar. stammade han.

3 Det finns inget att göra. sa jag uppgivet. Jag öppnade dörren och avslutade därmed vårt samtal. Sval luft slog emot mitt ansikte och jag drog ett djupt andetag. Hela klassen satt knäpptysta och betraktade mig. Skulle jag se nöjd eller missnöjd ut? Vad var jag egentligen? Om jag såg missnöjd ut skulle alla vara skadeglada i hemlighet, men om jag såg nöjd ut skulle de genast utgå från att jag fått ett A, och därmed få mig att känna mig dålig, eftersom jag inte hade fått så högt. Jag gick hastigt bort till min plats och slog mig ner på stolen. Moa, det är din tur. sade jag. Moa gick fram till dörren, kastade en sista ängslig blick bakom sig och steg sedan in i rummet. Jag kände så väl igen känslan när man skulle få reda på sitt terminsbetyg. Den där envisa klumpen i magen. Rädslan för att man skulle ha misslyckats. Jag visste inte hur det kändes att misslyckas i skolan. I alla fall inte hur det kändes att sänka sitt betyg. Det var därför jag var så rädd för att göra det. Jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera om jag fick under C. Det hade jag aldrig fått, inte ens på något prov. Trots att jag hade lyckats med att både förvåna Rickard och få honom att tänka efter, mådde jag inte så bra. Jag var trött och sur. Jag kände hur alla blickar i klassrummet var riktade mot mig i denna stund, och dörren verkade slå igen i slowmotion. Men så fort det lilla klicket hördes från den stängda dörren var det som om någon tryckte på På-knappen på en radio med hundratals röster som babblade i mun på varandra. Jag ryckte till av det plötsliga ljudet. Vad fick du? Är du nöjd? Fick du över C? Alla dessa frågor brände hål i mitt huvud och jag ignorerade alla så gott jag kunde. Jag vill inte säga vad jag fick. försvarade jag mig. Nästan halva klassen var på mig och tjatade samtidigt. Men åh, kom igen! Vi vill veta! ropade någon. Jag irriterade mig något enormt på dem som trodde de hade rätt till att veta allt om alla. Fick du A? Du ser nöjd ut.

4 Jag skakade på huvudet. Men nej! Lägg av och håll tyst! ropade jag. Så du fick inte A? Men kan ni vara tysta? Självklart brydde sig ingen, men efter hand som jag fortsatte ignorera dem, tappade fler och fler intresse för mig och jag försökte förgäves läsa den översta raden på stycket i min bok för tredje gången. När Moa kom ut hände exakt samma sak. Halva klassen tjatade om att få veta hennes betyg och om hon var nöjd, och andra halvan tjatade om att alla skulle vara tysta. Jag suckade djupt, men visste att stormen inte var över för min del än. Senare, när allt hade lagt sig och alla besvikna blickar från mina klasskamrater hade dött ut, var det nämligen dags för mina närmre vänner att försöka lirka ur mig något. De verkade alltid tycka att de hade rätt att veta det, bara eftersom vi var bra vänner. Ellen och Felicia, mina närmsta vänner i klassen kom framsmygandes till mig och slog sig ner på stolarna bredvid. Hur gick det? viskade Ellen. Jag kände att jag inte bara kunde ignorera henne, i och med att vi var så pass bra vänner. Det gick väl bra slingrade jag mig. Vad fick du? De högg tag i mig som två giftormar som försökte pressa ur mig information. Men jag vill inte säga det till någon, okej? väste jag till svar. Ellen såg trumpet på mig. Nähä, varför inte? Jag suckade. Jag vet vad hon fick. hördes plötsligt Felicias röst på andra sidan om mig. Jag stirrade på henne. Hon sa det till mig när hon precis hade kommit ut från rummet. Det gör du inte alls! försvarade jag mig. Felicia blinkade åt mig med ena ögat. Men, varför får hon veta och inte jag? Gud vad orättvist! Ellens missnöjda, klagande röst skar genom luften. Men hon vet inte det! ropade jag. Felicia skakade instämmande på huvudet. Jag skojade bara. Ingen vet, för hon vill inte säga det.

5 Jag suckade och skakade på huvudet. Hur var det möjligt att allt var exakt likadant efter varje betyg som man fick reda på? Varför brydde sig folk? Men det här är väl ingen tävling om vem som först får reda på mitt betyg, eller? Jag kunde knappt tro det, men Ellen blev nästan sur på mig och Felicia för att jag inte berättade mitt betyg för henne. Jag drog in stolen lite och försökte läsa den första meningen igen. Bredvid mig mumlade Ellen surt. Jag kunde känna hennes blickar. Jag fuktade försiktigt mina torra läppar med tungan och gjorde ännu ett försök med den första meningen. Efter en liten stund reste sig Ellen dramatiskt upp och stegade med stora kliv till sin plats. Jag följde henne bittert med blicken. Värst vad hon var sur då. Felicias röst lät självsäker. Jag nickade. Mm. Hon slog igen sin bok och makade sig närmre mig på stolen. Lyssna, jag förstår om du inte vill berätta. Och jag accepterar det. Men om du skulle vilja prata med någon om det, så får du gärna komma till mig. Hennes röst lät snäll på ytan, men jag kunde ana en underton av trevande nyfikenhet. Jag suckade och såg henne i ögonen. Tack, det ska jag göra om jag känner för det. Men inom mig skrek känslorna. Varför utsattes man för sådant här? Jag kände en stark irritation. Felicia stoppade in sina hörlurar i öronen och blippade på sin mobil. Jag såg hur hon höjde volymen och sedan grabbade tag i sin penna och började klottra på bänken. När min irritation hade lagt sig kom uppgivenheten smygande. Jag ryste till och stirrade ner i boken. Vad var det jag försökte med, egentligen? Varför berättade jag inte bara mitt betyg så att jag fick ett slut på det här? Jag försjönk i tankar och hoppade till när dörren plötsligt rycktes upp och Jacob kom utspringandes ur det lilla rummet. Rickard ropade något efter honom som jag inte lyckades uppfatta. Jag hann skymta röda fläckar på Jacobs kinder och tårar i hans ögon. Jag svalde ljudligt och kände mig illa till mods. Hela klassen satt knäppstysta och följde Jacob med blicken när han stormade ut ur klassrummet. Jag betraktade Rickard som stod med händerna i sidorna och suckade uppgivet. Jaha, då kände vi oss ungefär likadant, tänkte jag dystert. Jag började Rickard osäkert, som om han inte riktigt visste vad han skulle säga. Lektionen är slut. Ni kan gå. Hela klassen for upp från sina stolar och gick lättade ut ur klassrummet. Jag reste mig långsamt upp. Numret på sidan i min bok såg jag till att noggrant memorera innan jag försiktigt stängde den.

6 Vanja, kan du stanna ett ögonblick bara? Rickards röst fick mig att hoppa till. Jag nickade och vände mig mot Felicia som stod och väntade på mig. Hon stirrade på Rickard och jag nickade åt henne att gå. Okej, vi ses sen då. sa hon och vände sig om för att gå. Hon tvekade lite vid dörren, men lämnade sedan rummet, och mig ensam kvar med Rickard. Jag vände blicken mot honom och han harklade sig. Jag skulle vilja be dig om en tjänst. Vad vill du att jag ska göra? frågade jag och försökte låta stadig på rösten. Jacob blev väldigt missnöjd med sina betyg i so-ämnena. Det du sa i rummet innan Jag skulle verkligen uppskatta om du pratade med honom. Försök få honom att inse att det inte bara handlar om betyg. Snälla, jag skulle verkligen uppskatta det. jag nickade tveksamt, men kunde inte låta bli att känna mig lite triumferande. Nu var det lärarna som kom till eleverna för att få hjälp! Okej. Men hur menar du att jag ska göra det? Du kommer nog på något. Du är en smart tjej, Vanja! Jag nickade och lämnade rummet. Efteråt, när jag tänkte tillbaka på lektionen, var jag rätt nöjd med mig själv. Jag hade uppenbarligen fått Rickard att tänka efter. Jag hade inte avslöjat mitt betyg för någon, även om pressen fortfarande var stor. Och varken Felicia eller Ellen kunde vara sura på mig. För det fanns ju egentligen ingen anledning. Och det fanns inget de kunde göra. Rickard hade gett mig ett uppdrag, vilket i mina ögon visade att han litade mycket på mig och tyckte att jag verkade mogen och förståndig. Och bäst av allt; jag hade faktiskt fått B i betyg! Även om jag hade fått A i många andra ämnen var jag glad. So hade aldrig varit mitt starkaste ämne. Ibland undrade jag om jag kanske borde sänka min ambitionsnivå. Men jag hade fortfarande en svår sak framför mig: att prata med Jacob. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Jag hade aldrig sagt mer än hej till honom. Detta problem hade stört mig hela dagen. Jag hade inte sett Jacob på någon av de följande lektionerna. När slutet av dagen närmade sig hade jag väldigt svårt att koncentrera mig. Ju längre tid som gick, desto mer orolig blev jag för vad Rickard skulle säga om jag misslyckades med att prata med Jacob. Jag satt bara och stirrade på klassrumsdörren. Ingen av uppgifterna gick att lösa. Matte var helt enkelt för svårt för mig, det var bara att inse. Fast jag hade ju faktiskt A i betyg. Jag borde kunna lösa de här uppgifterna. Jag suckade och just när jag

7 skulle återvända till matten istället för att sitta och tänka, såg jag Jacob svepa förbi utanför klassrumsdörren. Eller i alla fall någon som liknade Jacob. Jag for upp från min stol och rusade mot dörren. Vanja, vart ska du? frågade min mattelärare skarpt. Jag vände mig hastigt om. Alla stirrade på mig. Jag jag måste på toa. stammade jag som svar. Läraren tittade skeptiskt på mig, men nickade sedan. Jag klev lättat ut ur klassrummet, befriad från alla blickar som hotade att bränna hål på mig. När dörren slog igen bakom mig rusade jag åt den riktning som Jacob hade sprungit. Under tiden som jag sprang innan jag hann ikapp Jacob, han jag snubbla två gånger, springa in i fem elever, slå mitt knä i väggen och orsaka kaos i två korridorer. Till slut fick jag tag om hans axel och ryckte så hårt att han höll på att falla omkull. Vad vill du? hans röst lät skarp och gråten gjorde så att den darrade. Jag hann få en skymt av ett rödgråtet ansikte innan han vände bort det. Jag vill bara prata. Om det som hände innan. Han sneglade på mig. Varför? Vi känner inte varandra. Du vet inget! Jag tog bort min hand från hans axel. Jag Började jag osäkert. Han suckade. Det var helt tomt i korridoren där vi befann oss. Nej, precis. Du vill inte prata egentligen. Det är bara Rickard som bad dig, eller hur? Jag tvekade. Han hade gissat rätt. Ja, kanske det. Men jag vet hur det känns. Det var en lögn. Jag visste inte hur det kändes att misslyckas. Men vad skulle jag säga? Nej, det gör du inte. Du bara säger det för att jag ska känna mig bättre. Jag skakade långsamt på huvudet. Du har rätt igen. Vilket bevisar att du är smart. Smartare än vad du tror. Han tittade förvånat på mig men kollade snabbt bort igen. Vi missar lektionen. Kom, så går vi tillbaka. Jag vill inte. Jag hade inga planer på att gå på resten av lektionerna idag. Jag var på väg hem. Hans chokladbruna ögon såg in i mina.

8 Nej stanna, snälla! sa jag. Han fnös. Varför skulle jag? Alla kommer bara skratta åt mig. Hans röst lät sorgsen. Nej, ingen tycker det är konstigt att misslyckas ibland. Men folk tycker det är konstigt att reagera så starkt på det! avbröt han mig. Jag skiftade vikten till mitt vänstra ben och tvekade. Han hade rätt. Igen. Okej. Vad föreslår du att vi gör? Han stirrade häpet på mig. Jag stoppade händerna i fickorna och gungade på hälarna. Hans tystnad skrämde mig. Jag menar vi behöver inte göra något. Om du vill kan jag gå. Men jag vill verkligen inte att någon känner sig missnöjd med något som har med skolan att göra. Jag vet att du kämpar så hårt du kan. Jag har sett dig på lektionerna. Det vore onödigt att slösa bort en sådan talang som du på ingenting. Om du hade tänkt skolka, menar jag. Tystnad följde. Tillslut tog han till orda. Jag börjar förstå varför Rickard bad dig att prata med mig. Jag tittade osäkert på honom. Trots att du inte känner mig försöker du få mig att må bättre? sa han misstroget. Ja, det är inget konstigt med det. Men jag fattar fortfarande inte varför du är så missnöjd. svarade jag. Han tvekade och såg mig i ögonen. Jag misslyckades, helt enkelt. Inget mer än så. sade han enkelt och tittade ner i golvet. Jag nickade. Mm. Men det är ingen anledning att ge upp helt och hållet, eller? frågade jag trotsigt. Nej det är det inte. Men jag behöver ta igen mig. Du anar inte hur mycket jag pluggade till det provet. Men jag misslyckades. Och jag kommer aldrig förlåta mig själv för det. Nästa termin är sista terminen i nian! Om jag gör ett sådant här misstag igen kommer mina betyg sänkas och jag kommer inte komma in på det gymnasiet som jag vill! Ett litet felsteg till och hela mitt liv kommer vara förstört! Desto mer han hann säga, desto högre blev rösten och blicken fylldes med mer och mer panik. Jag stod tyst, mållös. Vad skulle jag säga? Han hade rätt igen. Allting kunde förstöras här och nu. Jag tog ett steg bakåt och lutade mig mot ett skåp. Jag lät blicken glida över den tomma korridoren. Allt var så tyst. Som om hela skolan hade dött. Jacob suckade. Jag antar att du inte svarar något för att jag har rätt. Meningen ekade i mitt huvud. Om och om igen hörde jag den. Jag ruskade på mig och nickade försiktigt.

9 Jag är rädd att du har rätt, igen. Det blev tyst. Han började rota i sina fickor efter något. Först då lade jag märke till att han redan hade på sig sin jacka. Han tänkte verkligen gå nu, mitt på skoldagen. Visserligen förståeligt, tänkte jag. Kan du inte stanna? Nej. De kommer skratta ut mig. Dessutom känner inte jag dig. Hans kalla röst satte ett slut på känslan av att vi hade kommit varandra väldigt nära på väldigt kort tid. Orden sved i mitt ansikte. Men jag förstod varför han tog avstånd. Det var helt enkelt för farligt för honom att börja lita på någon nu. Han visste inget om mig, och jag kunde svika honom när som helst. Det skulle han inte klara av. Hans axlar bar redan en för tung börda. Okej. Men bara så att du vet kommer de skratta åt mig också. sade jag och log för mig själv. Varför? han både lät och såg förvånad ut. De måste tro att jag har kissat på mig vid det här laget. Jag sneglade på klockan och skrattade. Han skrattade inte med mig, men log och hostade, som för att dölja ett litet, litet skratt. Vi ses imorgon, då. sa jag och vände mig om. Han svarade inte. Jag började gå längs korridoren, bort mot lektionssalen som jag lämnat en stund tidigare. Ja. Ja det gör vi. Jag hörde hans mumlande röst bakom mig och kunde inte låta bli att le. Dagen där efter gick jag långsamt längs den smala vägen på väg till skolan. Is och snö knastrade under mina skor och kall vind kylde ner mina fingrar och tår. Kinderna var som två röda bollar och axeln höll på att gå ur led av tyngden från min skolväska. Jag ryste. Mina ben var stela av köld och stannade av sig själv emellanåt, och jag fick tvinga dem att gå vidare. Allt jag ville var att kura ihop mig i en mjuk soffa med en kopp varm choklad och en filt och kolla på TV. Jag fick syn på några killar från klassen, men såg snabbt att Jacob inte var med dem. Jag gick snabbt förbi killarna och vände bort mitt ansikte när jag passerade. Det var inga jag brukade umgås med. Uppenbarligen inte Jacob heller. I alla fall inte längre. Jag suckade och traskade vidare över gatan med halsduken uppdragen till öronen för att slippa lite av vinden. Jag blev faktiskt förvånad när jag fick se Jacob stiga in genom dörren på svensklektionen. Han lät blicken glida genom rummet och den stannade till en sekund vid mig. Svenskläraren, Camilla, tittade förvånat upp från sina papper när Jacob stegade in i

10 rummet. Lektionen hade precis börjat, det var tyst läsning. Vilket betydde att hela klassen satt knäpptyst och stirrade på Jacob. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom. Några killar längst bak i salen skrattade tyst och viskade något till varandra. Jag kastade en irriterad blick på dem och kom på mig själv men att önska att något skulle hända för att avleda uppmärksamheten från Jacob. Han stod stilla i mitten av klassrummet och sökte med blicken efter en plats att sätta sig på. Jag insåg att inget skulle hända för att avleda uppmärksamheten. Det som skulle hända var att Jacob skulle ge upp och springa ut ur klassrummet. Viskandet blev högre och högre, och till slut stod jag inte ut längre. Jag förstod att det var jag som skulle få sköta det där med avledandet. Jag visste att det jag tänkte göra var fel och inte var något som Vanja någonsin skulle få för sig att göra, men jag orkade inte se på längre. Med ett ryck kastade jag mig av stolen och skrek till när jag slog i golvet. Det hördes flera förskräckta skrik från mina klasskamrater runt omkring mig. Aj! jämrade jag mig så högt jag kunde och höll upp min skadade hand. Hjälp! Aj! Min lärare reste sig upp och fler och fler av mina klasskompisar samlades runt mig där jag låg på det kalla, hårda golvet. Först nu kände jag en bultande smärta i bakhuvudet och jag kunde inte hejda en tår. Vanja! utropade Camilla. Vad hände? Jag snyftade till och såg upp på henne. Jag ramlade av stolen. Jag kunde till och med själv höra hur fel och påhittade orden lät. Jag stönade och sneglade på henne. Tänkte hon inte hjälpa mig upp? Hon tittade skeptiskt på mig. Aj, mitt huvud! sade jag och jag menade det faktiskt. Jag kunde urskilja ord som skolsyster och blod bland de mumlande rösterna från mina klasskamrater. Camilla hjälpte mig till slut upp och jag kände något varmt och klibbigt på bakhuvudet. Några i klassen skrek och jag trevade med fingrarna över håret. Blod. Vanja, du måste till skolsyster så att hon kan se om ditt huvud. Uppenbarligen hade ingen trott på att jag skadade handen. Jag kan följa henne. Jacobs röst fick mig att glömma bort smärtan för ett ögonblick. Han gick fram till mig och jag såg i hans blick att han visste vad jag hade gjort för honom. Utmärkt! Kan någon som inte svimmar av blod hjälpa mig torka upp det från golvet? Jacob ledde ut mig genom dörren så jag hann aldrig se vem som var frivillig i att torka upp mitt blod. Så fort dörren stängdes bakom oss började han tala.

11 Det där var riktigt dumt gjort, Vanja! Och du skadade dig på riktigt också! väste han upprört. Vi passerade inte så många i korridoren, men han viskade ändå. Du skulle inte ha gjort det. Gjort vad? frågade jag och försökte låta oskyldig. Jag trillade från min stol. Min hand var alldeles blodig. Jag grimaserade när Jacob tryckte fram mitt huvud för att undersöka såret. Det droppar blod. Vi har lämnat ett spår efter oss i hela korridoren. Kom! Han puttade mig framåt och jag började gå upp för trappan till skolsyster. När vi kom fram till dörren läste jag på skylten framför mig. Hon är sjuk idag. sade jag och stönade. Jacob blängde irriterat på skylten och drog sedan iväg med mig mot toaletterna. Jag drog åt mig så mycket toapapper jag kunde och torkade av huvudet. Det var mer blod än vad jag hade trott. Jacob hjälpte mig och försökte tvätta av det intorkade blodet, men det slutade med att min tröja var genomblöt och jag praktiskt taget stack in huvudet under kranen och satte på vattnet för att bli av med allt blod. Efter min lilla dusch gick vi ut i korridoren igen och slog oss ner på en bänk. Jag höll en pappersbit pressad mot huvudet. Jag menade vad jag sa när jag sa till dig att du inte borde ha gjort det. sa Jacob lågt och tittade ner på det smutsiga golvet. Jag ignorerade honom. Ska vi gå tillbaka till lektionen? Det var onödigt att du gjorde det, jag skulle ju precis sätta mig ner. Vet du vad det blir för lunch idag? frågade jag. Han suckade. Det är inte ditt ansvar. Nej jag vet att jag inte är någon mat-tant. Jag menade att få de andra att sluta prata! Att avleda uppmärksamheten! Det är inte ditt ansvar. sa han med höjd röst och tittade på mig. Jag kunde inte ignorera honom längre. Jag vet. Men det är redan gjort. påminde jag honom. Så varför kan du inte bara se det som en tjänst? Du är skyldig mig en, okej? Han svarade inte på frågan, utan sa: Men jag kan inte fatta hur du ens kunde komma på

12 Men håll tyst! skrek jag. Det ekade i huvudet. Jag gjorde det för att jag ville göra det! Kan du inte bara vara tacksam för det eller också glömma det? Det rinner blod från mitt huvud just nu jag kan inte hantera ditt tjat längre! gormade jag och reste mig upp. Förlåt. mumlade han snabbt. Jag kunde se ångern i hans ögon. Något mjuknade inom mig och jag gick mot toaletten. Det är lugnt. Jag måste bara ta hand om mitt huvud nu. Gå tillbaka till lektionen och säg att jag kommer snart! ropade jag och gick in på toan. Jag lämnade dörren öppen bakom mig, och som väntat klev Jacob in och fuktade ett papper. Sedan torkade han bort blod och jag log mot honom. Tack för hjälpen. Ingen orsak. Jag är skyldig dig mer än bara en tjänst. Det var jobbigare än det kanske verkade att gå in i klassrumet som vanligt idag. Jag är glad att du gjorde vad du gjorde för min skull, jag känner mig bara skyldig till allt det här. Det är därför jag tjatar så. Förlåt. Men det kvittade vad han sa, för han var redan förlåten. Solens skarpa strålar värmde mitt ansikte. Jag suckade och slöt ögonen. Lät värmen uppsluka mig. Luften var full av blommiga, varma dofter. Gräset under mig prasslade härligt och det susade lätt i trädkronorna ovanför mig. Jag behövde inte anstränga mig för att höra fåglarnas vackra kvittrande, eller gräshoppornas tysta sång. Jag kunde känna vinden som lekte med mitt hår, och doften av rosor och syren var överväldigande. Hur tänker du göra med slöjdarbetet? Jacobs frågande röst avbröt mig. Jag öppnade ögonen och såg på honom. Han låg bredvid mig på rygg och tittade upp på de få molntussar som sakta drev förbi däruppe. Var han tvungen att förstöra stunden med prat om skolan? Jag suckade. Jag tänker använda tiden för andra lektioner och vara i slöjdsalen istället. svarade jag och han såg på mig. Tänker du skolka? Det skulle inte den Vanja jag känner göra. Han log mot mig och jag skrattade. Nej, självklart inte. Jag ska fråga om det går bra. Men om de säger nej vet jag inte vad jag ska göra. Jag vet i alla fall att det inte kommer sluta med att du skolkar, vad som än händer. Jag nickade instämmande. Du har rätt. Det skulle aldrig hända. Men hur ska jag hinna bli klar med arbetet om jag inte får extra tid? frågade jag funderande. Han ryckte på axlarna.

13 Jag slöt ögonen igen och lät solens strålar värma mig och lät ljudet av fåglar, syrsor och trädens sus ta över. Den sista tiden på min skola, ja i hela grundskolan faktiskt, var hemsk. Jag trodde aldrig det skulle göra så ont att veta att Felicia och Ellen inte skulle sakna mig alls. Men jag skulle sakna dem. Vi hade slutat umgås helt sedan jag och Jacob börjat bli bättre vänner. Men jag behövde egentligen inte dem. Det var bara svårt att släppa en vänskap helt plötsligt. Alltså, släppa den helt. Aldrig prata, inte säga hej när man möts i korridoren. På ett sätt saknade jag dem. Jag ville sitta bredvid dem på rasterna och prata om de saker som vi brukade prata om tillsammans. Men de tyckte inte om mig längre. Inte på samma sätt, i alla fall. De sa att jag hade övergivit dem. Jag höll inte med om det och blev ibland arg på dem när jag tänkte på hur falska de egentligen var. Ändå, längtade jag ibland tillbaka till den tid då det var vi tre mot alla andra. Jag knackade på dörren. Genom den lilla glasrutan kunde jag se min mattelärare närma sig och han öppnade dörren. Hej. sa jag. Jag skulle behöva lite extra tid med mitt slöjdarbete. Skulle jag kunna få hoppa över mattelektionen idag? Han tvekade och såg på mig. Snälla, det är viktigt! Om jag inte blir klar kommer jag inte få det betyg jag vill ha! Okej, du kan gå. Sommarlovet närmar ju sig nu, vi har inte så mycket mer att göra på lektionerna. Tack så mycket svarade jag lättat. Dörren smällde igen framför mig. Jag mötte Jacob i korridoren utanför textilslöjdsalen. Hej sa han och kramade mig. Hej svarade jag spänt. Du kan ta det lugnt. Du kommer hinna. Jag svalde ljudligt. Men om jag inte gör det kommer jag förstöra mina betyg för nian. Jag kommer att misslyckas. Jag har aldrig förr misslyckats! Paniken steg inom mig och jag drog ett djupt andetag. Han nickade och bet sig i läppen som han brukade göra när han var bekymrad. Han puttade mig försiktigt i ryggen och fick mig att gå framåt mot slöjdsalen. När jag nådde dörren öppnade jag den försiktigt och klev in i salen. Jag kastade en sista

14 blick på dörren bakom mig när den slog igen och jag var själv med min slöjdlärare i den tomma salen. Jag vände jag mig fram mot min slöjdlärare som stod där och bläddrade mellan sina papper. Då gäller det för dig att jobba riktigt snabbt nu, Vanja. Jag vet. Om jag inte blir klar, då kan jag inte få A? Hon suckade. Nej, tyvärr. Jag hade velat sätta ett A på dig, men om du inte hinner bli klar finns det inget jag kan göra. Men allt handlar inte om betygen. Nej, det visste jag. Men under A var ett misslyckande. Tycker du att det är att det är ett misslyckande att inte nå A? frågade jag tyst och kollade ner i marken. Det var tyst ett ögonblick och jag kunde känna hur min syslöjdslärare tittade på mig, men jag vägrade möta hennes blick. Nej. Nej det tycker jag inte. Hennes svar förvånade mig inte, men gav inte heller samma effekt som jag hade hoppats på. Vad visste hon egentligen? Inget som kunde hjälpa mig nu. Jag gick snabbt till min plats och började dra fram mina olika tyger till linnet jag skulle sy klart. Ja, allt hängde på det här fåniga linnet. Tyget kändes mjukt under mina fingrar. Jag hämtade nål och tråd och började sy. Jag stressade mig igenom allt jag skulle sy och blev förvånad när det hade gått väldigt lite tid och jag närmade mig slutet. Uppmuntrad av detta faktum satte jag snabbt på strykhjärnet och började stryka. Det tog inte heller lång tid. Jag skrattade glatt för mig själv och återvände till min bänk. Där fortsatte jag pilla med små trådar och sy så att allt satt på sin plats. Jag kunde faktiskt klara detta! Ett A är ett A, men vägen till ett A är inte att sikta på A, utan kunskap. Jag tittade förvånat upp. Orden hade bara poppat upp i mitt huvud. Men det hade låtit så verkligt. Jag log. Detta skulle jag klara. Jag kände det på mig. Och jag visste att Jacob satt och hoppades för min skull just nu. Jag återvände till arbetet när min slöjdlärare blängde lite på mig för att få mig att fortsätta arbeta. Därute sken solen och jag tyckte att mitt humör påverkades av det. Jag blev gladare. Lyckligare. Det här skulle fungera. Efter ett väldigt långt tag var jag nästan färdig. Jag kände verkligen för att lyssna på musik, men jag ville samtidigt inte distrahera mig själv. Jag lyckades stå ut i några minuter, nynnandes på min favoritlåt, innan jag gav upp och rotade fram mina hörlurar ur

15 väskan. Jag drog upp mobilen ur fickan. När jag kopplade i hörlurarna tändes skärmen automatiskt och jag stannade förvånat upp mitt i en rörelse. Ett missat samtal från: Mamma Så stod det på skärmen. Ett missat samtal från: Jacob Ett missat samtal från: Jacob Ett meddelande från: Jacob 13.24: Var är du? Två missade samtal från: Jacob Ju längre jag läste, desto mer konfunderad blev jag. Ett meddelande från: Jacob: Kan du ringa mig? Jag rynkade pannan. Har vi något problem här? lärarens skarpa röst avbröt mig. Jag tittade snabbt upp och mobilen gled ner i bakfickan igen. Nej. svarade jag uppriktigt och såg henne i ögonen. Hon muttrade något och återvände till sitt pappersarbete. Jag vände ryggen åt henne och grabbade tag om det mjuka tyget på mitt linne. Vecken i min panna blev djupare och djupare då jag försökte tänka ut varför både Jacob och min mamma hade försökt nå mig så mycket den senaste halvtimmen. Jag bet mig i läppen (något jag hade snappat upp från Jacob) och vände och vred på tankarna. Vad hade jag missat? Jag kände på mig att något var fel. Jag hade glömt något Jag stelnade till. Linnet gled ur mina händer och landade ljudlöst på golvet. Det var som om något föll inom mig. Det ilade längs ryggraden och jag stirrade tomt framför mig. Det slog lock för öronen och mitt synfält blev suddigt. Min kropp förlamades. Det pirrade långt ut i fingertopparna. Mina ögon stirrade vidöppet ut på ingenting och inom mig rasade något ner. I slowmotion. Det som föll inom mig kraschlandade plötsligt och jag ryckte till. Mattelektionen. Den var slut för 45 minuter sedan. Och jag hade missat SO-lektionen. Den ogiltiga frånvaron skulle stå skriven bredvid mina betyg i nian. Och det fanns inget jag kunde göra. Jag bet ihop käken så hårt jag kunde för att hejda mina tårar. Jag hade varit så nära att klara det. Så nära att klara hela nian utan att göra ett enda felsteg. Men nu var det förstört, och det var enbart mitt fel. Utan förvarning grep irritationen tag i mig. Varför förväntades jag ta ansvar för precis allting? Kunde ingen ha kommit och sagt något, eller så hade slöjdläraren kunnat fråga

16 hur länge jag kunde stanna. Allt ansvar låg på mig, och tyngden av det höll på att krossa mig. Vad är det? frågade en röst bakom mig. Jag ryckte till och vände mig om. Min slöjdlärare tittade på mig med höjda ögonbryn. Jag öppnade munnen och stängde den igen. Inget. fick jag fram till slut. Men jag måste ta en paus. Hon granskade mig noga och verkade sedan fatta ett beslut. Du kan få en paus. Jag vet att du har arbetat flitigt och du är nästan klar. Hon fortsatte babbla om något, men jag hörde inte. Allt som betydde något var SO-lektionen. Mina föräldrar skulle ha fått ett mejl om att jag hade skolkat. Detta felsteg skulle alltid göra sig påmint. När min slöjdlärare vände sig om och gick iväg, vaknade jag upp från mina tankar och började genast gå mot toaletten. Jag låste in mig, blötte ett papper under kranen och fuktade mitt ansikte för att svalka det. Sedan låste jag upp mobilen och ringde Jacob. Var är du? frågade han genast. Han hade svarat efter bara en signal. Jag svarade inte genast. Vanja! Vad har hänt? SO-lektionen Jag vet! avbröt jag honom. Han tystnade och jag visste att han hade hört den djupa sorgen och förtvivlan i min röst. Åh, Vanja. Jag är så ledsen! Hans röst tröstade mig, men de mjuka orden fick mig bara att tårlöst börja snyfta igen. Jag insåg bit för bit vad som verkligen hade hänt. Jag hade misslyckats. När jag hade pratat med min lärare om vad som hade hänt, kändes det inte bättre alls. Jag skulle få frånvaro, men min lärare visste vad som hade hänt och förstod. Jag brydde mig faktiskt inte om det. Ingen skulle bry sig om hur det hände eller varför, alla skulle bara veta att det hade hänt. Och det gjorde de redan. Hela klassen kastade överseende och skadeglada blickar på mig när de passerade förbi mig och Jacob. Vi satt i korridoren på en bänk utanför syslöjdssalen. Jacob stod vid min sida, så som jag hade stått vid hans innan jullovet. Men inget han sa kunde nå fram till mig, och inget kunde få mig att tänka om eller må bättre. Det var som att befinna sig i ett helvete. Allt bara gick fel. Sedan kom jag ihåg syslöjden, och jag drog mig försiktigt ur Jacobs grepp. Jag måste göra klart linnet i vilket fall som helst. mumlade jag. Kanske egentligen mest till mig själv. Jag vet. Ska jag följa med dig? frågade Jacob oroligt.

17 Jag skakade på huvudet och lämnade honom ensam bakom mig utan ett ord. Är du inte glad att du lyckades bli klar i tid? frågade syslöjdsläraren glatt. Jo, absolut. svarade jag och betraktade dystert det färdiga linnet. Syslöjdsläraren rynkade bekymrat pannan. Vad är det, Vanja? Jag håller just på att skriva in ett A i betyg till dig på datorn! Det du alltid har velat och kämpat för! Varför är du så ledsen? Det är inget. svarade jag kort och tittade bort. Jag ville bara hem nu, skolan hade redan slutat. Jag hade fått stanna här för min idrottslärare också, men den lektionen var slut för länge sedan. Alla mina klasskompisar hade redan gått hem. Jag visste inte var Jacob befann sig. Antagligen i någon öde korridor i skolan väntandes på mig. Är du sä Ja avbröt jag irriterat och tog mitt linne ut hennes lösa grepp. Hon såg häpet på mig, men vände sedan åter blicken mot datorskärmen. En tyst minut passerade. Jag kunde inte ens gissa vad hon tänkte på, hennes ansikte var slutet som sten. Jag visste inte heller om tystnaden var besvärad. Jag kunde inte känna av atmosfären omkring mig. Mina känslor var förlamade. När syslöjdsläraren meddelade att betyget nu var inskrivet nickade jag bara, mumlade något till tack och vände på klacken. Jag gick hastigt och med stora steg genom tomma korridorer tills jag kom fram till mitt skåp. Då stannade jag, för där stod Jacob lutad mot väggen och betraktade mig dystert. En tyst minut passerade när jag bara stod där och tittade på honom. Sedan gick jag fram till skåpet utan att ens hälsa och började packa ner mina saker i väskan. Det var inte särskilt mycket som skulle med hem, eftersom det bara var några dagar kvar i skolan. Jacob suckade och kom fram till mig. Jag är ledsen. sade han sorgset. Jag vet. mumlade jag. Nej. fortsatte han med bestämd röst. Jag är inte ledsen för att du missade lektionen, jag är ledsen för att du inte kan vara lite snällare mot dig själv. Du måste acceptera att det gick fel, men att det inte är hela världen! Jag vet att det betyder mycket för både dig och mig med skolan, men du gör allt så svårt. Det gör inget att du missade lektionen! Låt dig själv göra ett misstag då och då. Han verkade få slut på luft, och hans uppröra röst tystnade. Jag stirrade chockat som en idiot på honom. Jag började han och lät ångerfull.

18 Nej. svarade jag skarpt. Om det är så du tycker så ska jag inte besvära dig längre. Jag smällde igen skåpsluckan och stegade iväg. Och för första gången den dagen tillät jag de heta tårarna att rinna nerför mina kinder. Nästan direkt när jag kom hem ringde Jacob på min mobil. Den gälla signalen fick mig att hoppa till. Jag fiskade upp mobilen ut bakfickan och svarade genast. Egentligen visste jag inte varför jag så gärna ville prata med honom när jag faktiskt var lite sur, men av någon anledning ville jag höra hans lugnande röst. Hallå? sade jag. Hej Vanja förlåt mig snälla, du vet att jag inte menade så! Jag ska i alla fall inte säga något efter vad som hände innan jullovet. Jag vill bara att du ska inse att hur mycket du än misslyckas kommer jag och din familj alltid tycka du är duktig och vi kommer inte älska dig mindre för en sådan sak. Du kommer ändå lyckas med allt du tar dig för i livet. Men Jacob började jag. Nej, lyssna på mig. avbröt han. Du är den bästa kompis jag någonsin har haft. Ingen jag har lärt känna har varit lika duktig och ambitiös som du. Och ingen har definitivt varit en mer fantastisk och modig vän än du. Jag älskar dig och det kommer inte förändras på något sätt. Han tystnade och plötsligt tystnade mina upprörda tankar också. En slags klarhet fyllde min kropp och mitt medvetande blev aningen ljusare. Kunde han ha rätt? Skulle jag klara mig ändå? Behövde jag verkligen vara helt perfekt för att lyckas med vad jag ville? Nej, det behövde jag nog inte. Jacobs ord hade fått mig att förstå. Och jag behövde inte ens anstränga mig för att försöka förstå vad det var som hade förändrats för mig. Jag hade äntligen förstått att allt faktiskt inte behövde vara hundra procent perfekt hela tiden. Förlåt mig om jag fick dig att bli ledsen, men jag står inte ut med att se dig så fullständigt förkrossad. sade Jacob. Det är okej. svarade jag distraherat. Du kommer klara vad som helst, Vanja. Du behöver inte vara perfekt och få dina betyg utan någon frånvaro alls i hela grundskolan. Du kommer ändå in på ditt förstahandsval i gymnasium! Och med de orden jagades de sista mörka tankarna bort och det var som om tunga stenar lyftes från mitt hjärta. Han hade rätt. Igen.