I Narnias yttersta dagar bodde långt väster om Lyktskogen,

Transkript

1 Den sista striden KAPITEL 1 Vid Kittelsjön I Narnias yttersta dagar bodde långt väster om Lyktskogen, alldeles nära det stora vattenfallet, en gorilla. Han var så gammal att ingen kunde minnas när han hade kommit dit, och han var den slugaste, fulaste och rynkigaste gorilla du kan tänka dig. Han hade en liten koja, byggd av grenar, ris och lövruskor, i grenklykan i ett högt träd, och han hette Skift. I den delen av skogen fanns nästan inga talande djur eller människor eller dvärgar eller varelser av något slag, men Skift hade en vän och granne, en åsna som hette Pussel. I varje fall påstod båda två att de var vänner, men de som såg dem ihop tyckte nog att Pussel mera verkade vara tjänare än vän till Skift. Pussel gjorde allt arbetet. När de gick ner till floden tillsammans, fyllde Skift de stora skinnsäckarna med vatten, men det var Pussel som bar hem dem. När de ville ha någonting från städerna längre neråt floden, var det Pussel som lunkade dit med tomma klövjekorgar på sin rygg och kom tillbaka med dem fulla och tunga. Och alla läckerbitar, som Pussel kånkade hem, åt Skift upp, för som han sade: Du förstår, Pussel, jag kan inte äta gräs och tistlar som du, så därför är det inte mer än rätt att jag får ta skadan igen på det här sättet. Och Pussel svarade alltid: Ja visst, Skift. Ja visst, det förstår jag. Pussel klagade aldrig för han visste att Skift var mycket klokare än han själv, och han tyckte att det var mycket snällt av Skift att alls bry sig om att vara vän med honom, Pussel. Och om Pussel någon enda gång försökte säga emot, så sade Skift alltid: Hör du, Pussel, du vet att jag är mycket klokare än du och förstår hur saker och ting ska göras. Du vet att du är dum, Pussel. Och Pussel svarade alltid: Ja, Skift, det är så sant som det är sagt. Jag är dum. Och så suckade han och gjorde som Skift hade sagt. En morgon på vårvintern vandrade de båda längs stranden av Kittelsjön. Kittelsjön ligger vid foten av de höga bergen längst västerut i Narnia. Stora fallet kastar sig ner i den med sina dånande vattenmassor det låter som om åskan gick ständigt och jämt och i dess andra ände flyter vattnet ut i Stora floden. Fallet gör att vattnet i sjön alltid dansar och bubblar och skummar och virvlar runt runt precis som om det kokade, och det är förstås därför den har fått heta Kittelsjön. Allra livligast är sjön om våren, när snön smälter i Västanfjällen då sväller fallet till det dubbla. Som de gick där och tittade ut över sjön pekade Skift plötsligt med ett knotigt svart finger och sade:

2 Titta, vad är det där? Vad då? sade Pussel. Det där gula som just virvlade ner i fallet. Titta! Där är det igen! Det flyter! Vi måste ta reda på vad det är. Måste vi? sade Pussel. Det är klart att vi måste, sade Skift. Det kan ju vara nånting som vi kan använda. Hoppa i nu så är du snäll och fiska upp det. Så kan vi se efter vad det är sen. Hoppa i sjön? sade Pussel och klippte nervöst med öronen. Hur ska vi annars få upp det? sade Skift. Ja, men, sade Pussel, ja, men vore det inte bättre om du hoppade i? För det är ju du som vill veta vad det är, menar jag. Jag bryr mig inte så värst mycket om det. Och så har du händer. Du är lika duktig som en människa eller en dvärg när det gäller att ta saker. Jag har ju bara hovar. Nej, vet du vad, Pussel! sade Skift. Aldrig hade jag trott att du skulle kunna säga nånting så dumt. Det hade jag verkligen inte trott dig om. Va? Vad då? Vad har jag nu sagt för fel? sade Pussel. Han sade det i mycket ödmjuk ton, för han såg att Skift var djupt sårad. Jag menade ju bara att jag skulle hoppa i vattnet, sade gorillan. Och det fast du mycket väl vet hur ömtåliga vi apor är och hur lätt vi blir förkylda! För all del då! Jag ska hoppa i. Visserligen fryser jag redan så jag hackar tänder i den här snålblåsten, men för all del jag ska visst hoppa i. Antagligen kommer jag att dö på kuppen. Och då kommer du att ångra dig. Det lät på Skifts röst som om han var på vippen att brista i gråt. Nej, snälla du, gör inte det! Snälla, snälla du! sade Pussel halvt skriande, halvt talande. Jag menade inte alls så. Skift, jag försäkrar det gjorde jag inte. Du vet hur dum jag är. Jag kan bara tänka på en sak i taget. Jag hade alldeles glömt att du är ömtålig. Det är klart att det är jag som ska hoppa i. Du får absolut inte göra det! Lova mig det, Skift! Skift lovade, och Pussel travade klopperi-klopp på sina fyra hovar runt en klippig udde för att hitta en plats där han kunde komma i. Alldeles bortsett från att vattnet var iskallt så var det ingen barnlek att ge sig ut i de skummande och virvlande vågorna, och Pussel stod och darrade en hel minut innan han kunde besluta sig för att hoppa i. Men då hörde han Skifts röst bakom sig som sade: Det kanske är lika bra att jag gör det i alla fall. Och när Pussel hörde det, utbrast han: Nej, nej! Du lovade att låta bli. Jag hoppar i nu. Och så hoppade han i. En kaskad av vatten sköljde honom rätt i ansiktet han fick munnen full så han inte kunde andas och ögonen fulla så han inte kunde se. Sen drogs han ner under

3 ytan ett par sekunder, och när han kom upp igen var han i en helt annan del av sjön. Så fick strömmen tag i honom och snurrade honom runt runt fortare och fortare, tills han gled in under vattenfallet, som tryckte ner honom i djupet, så djupt att han trodde att han aldrig skulle få luft mer. Och när han flöt upp och äntligen kom i närheten av det där gula, så virvlade det i väg rätt in under vattenfallet och trycktes ner och försvann, och när det dök upp igen var det längre bort från honom än någonsin. Äntligen, efter en evighet, när han var dödstrött och rådbråkad i alla leder och nästan förlamad av köld, lyckades han hugga tänderna i det. Långt om länge lyckades han också kravla sig i land med det. Han trasslade in hovarna i det och snubblade och snavade, för det var stort som en brasmatta och mycket tungt och kallt och slafsigt. Han öppnade munnen och lät det falla ner framför Skift och stod där och droppade och skakade av köld och försökte hämta andan. Gorillan inte så mycket som såg åt honom eller frågade hur han kände sig. Han var alldeles för upptagen av att gå runt Det och breda ut Det och klappa Det och nosa på Det. Så såg han upp med en illistig blick och sade: Det är en lejonhud. Äh å o är det? sade Pussel med skallrande tänder. Jag undrar jag undrar jag undrar, sade Skift för sig själv, för han tänkte mycket skarpt. Jag undrar vem som dödade det stackars lejonet, sade Pussel. Det borde begravas. Vi måste ordna med en begravning. Äh, det var ju inte ett talande lejon, sade Skift. Så det behöver vi inte bry oss om. Det finns inga talande djur i Västanfjällen bortom fallet. Det här skinnet måste ha suttit på ett vanligt stumt lejon. Det var faktiskt sant. En jägare, en människa, hade dödat lejonet och flått det några månader tidigare. Men det hör inte hit. Ja, men i alla fall, Skift, sade Pussel, även om det bara har suttit på ett vanligt stumt lejon, så borde vi väl ändå ge det en hygglig begravning? För jag menar lejon det är i alla fall något visst. För Den Därs skull, du vet. Tycker du inte det? Tro mig, det där är bara dumma griller, Pussel, sade Skift. Att tänka är inte precis din starka sida, det vet du. Vi ska sy en skön och varm vinterpäls åt dig av det här skinnet. Usch nej, det tror jag inte jag vill ha, sade Pussel. Det skulle se så jag menar, de andra djuren skulle kunna tro jag menar, jag skulle känna mig så Vad är det egentligen du försöker säga? sade Skift och kliade sig mot håren som apor brukar göra. Jo, det skulle vara liksom vanvördigt mot Det stora

4 lejonet, mot Aslan, ifall en åsna som jag gick omkring utstyrd i ett lejonskinn, sade Pussel. Bråka inte nu, Pussel, sade Skift. En åsna som du vet väl ingenting om såna saker, va? Du vet ju att du inte är bra på att tänka varför låter du inte mig sköta den saken i stället? Varför är du inte mot mig som jag är mot dig? Jag inbillar mig inte att jag kan göra allting. Jag vet att du är duktigare i somliga saker än jag. Det var därför jag lät dig hoppa i sjön jag visste att du klarade det mycket bättre än jag. Varför ska du då missunna mig att göra sånt som jag kan men inte du? Ska jag aldrig få göra nånting? Försök nu vara lite rättvis! Ja visst, Skift, jag tänkte inte på det på det sättet liksom, sade Pussel. Nu vet jag! sade Skift. Vad du behöver är en rask promenad! Trava ner till Flintvad och hör efter om de har fått in apelsiner eller bananer! Ja, men jag är så trött, Skift, sade Pussel bönfallande. Det förstår jag, men du är mycket kall och våt också, sade gorillan. Du måste se till att du blir varm igen. En rask promenad kommer att göra susen. Och dessutom är det torgdag i Flintvad i dag. Och då gjorde Pussel förstås som Skift sade. Så fort Skift blev ensam lufsade han i väg, än på bakbenen, än på alla fyra, tills han kom till sitt eget träd. Så svingade han sig upp från gren till gren, snattrande och flinande för sig själv, och slank in i sitt lilla hus. Han letade reda på nål och tråd och en stor sax, för han var ingen dum apa och dvärgarna hade lärt honom sy. Han stoppade trådnystanet (det var en jättetjock tråd, nästan så tjock som ett snöre) i munnen så att kinderna putade alldeles som om han sög på en stor kola. Nålen knep han fast mellan läpparna, och saxen tog han i vänster 13 hand. Så klättrade han ner igen och lufsade bort till lejonskinnet, satte sig på huk och började arbeta. Han såg genast att lejonskinnet var alldeles för långt för Pussel och halsen alldeles för kort. Därför klippte han av ett bra stycke och skarvade i det under huvudet. I nederkanterna på båda sidor av skinnet knöt han fast långa snören, som han tänkte knyta under Pussels bringa och mage. Då och då flög en fågel förbi, och Skift hejdade sig och tittade hastigt upp. Han ville inte att någon skulle få se vad han hade för sig. Men ingen av fåglarna var talande fåglar, och då gjorde det ju ingenting. Pussel kom inte hem förrän långt fram på eftermiddagen. Han travade inte utan lunkade tålmodigt som åsnor brukar. 14 Det fanns inga apelsiner, sade han. Och inte några bananer heller. Och jag är hemskt trött. Han lade sig ner. Kom så får du prova din fina nya lejonpäls, sade

5 Skift. Jag struntar i det där gamla skinnet, sade Pussel. Jag kan prova i morgon. Jag är alldeles för trött nu. Fy, en sån egoist du är, Pussel! sade Skift. Om du är trött, vad tror du inte jag ska vara då? Hela långa dan, medan du har tagit dig en härlig och uppfriskande promenad ner i dalen, har jag suttit här och knogat och arbetat för att sy en päls åt dig. Jag är så trött i händerna att jag knappt kan hålla i saxen. Och inte så mycket som ett tack för besväret får man du vill inte ens titta åt pälsen du bryr dig inte ett enda dugg om den och och Snälla Skift, sade Pussel och reste sig genast, förlåt mig! Det var skamligt gjort av mig! Jag vill gärna prova. Den ser underbar ut. Sätt den på mig är du snäll! Nåja, stå stilla då, sade gorillan. Skinnet var mycket tungt, och han orkade knappt lyfta det, men efter att ha halat och dragit och pustat och stånkat lyckades han till sist få upp det på åsnan. Han knöt ihop det under magen på Pussel, snörde fast benen vid Pussels ben och svansen vid Pussels svans. En bra bit av Pussels gråa nos stack ut genom lejonhuvudets käftar. Ingen som hade sett ett riktigt lejon skulle ha låtit lura sig ens ett ögonblick. Men om någon, som aldrig hade sett ett lejon, fick syn på Pussel i hans lejonskinn skulle han kunna ta honom för ett lejon i varje fall om han inte kom för nära och om det var lite skumt och om Pussel inte skriade eller skrapade med hovarna. Du är väldigt stilig! sade gorillan. Om nån såg dig nu skulle han tro att du var Aslan, Det stora lejonet, i egen hög person. Det vore förfärligt! sade Pussel. Tvärtom! sade Skift. Alla skulle göra precis som du befallde. Men jag vill inte befalla nån nånting. Tänk så mycket gott vi kunde göra! sade Skift. Jag skulle förstås stå vid din sida och råda dig. Jag skulle tänka ut förnuftiga befallningar som du sen skulle utdela. Och alla skulle bli tvungna att lyda oss, till och med kungen. Vi skulle göra allt bra här i Narnia. Men är inte allt bra här i Narnia? sade Pussel. Bra? utbrast Skift. Bra? När det inte finns vare sig apelsiner eller bananer? Ja, men det är ju nästan ingen som bryr sig om sånt jag vet faktiskt ingen mer än du. Än socker då? sade Skift. Hm, sade åsnan. Ja jo, det skulle förstås inte vara så dumt om det fanns mera socker. Avgjort alltså, sade gorillan. Du låtsas vara Aslan, och jag säger åt dig vad du ska säga. Nej, nej, nej! sade Pussel. Säg inte såna där hemska saker! Det skulle inte vara rätt av oss, Skift. Jag är kanske inte så vidare klyftig, men det vet jag i alla fall.

6 Hur skulle det gå för oss om den riktiga Aslan dök upp? Han skulle säkert bli förtjust, sade Skift. Det var säkert han som skickade hit lejonskinnet för att vi skulle ordna allt till det bästa här i Narnia. Och förresten så dyker han inte upp. Inte nuförtiden. I samma nu hördes en fruktansvärd åskknall rakt över huvudet på dem, och jorden skalv som om det hade varit jordbävning. Bägge två ramlade handlöst i backen. Där ser du! flämtade Pussel när han äntligen kunde tala igen. Det var ett järtecken, en varning. Visste jag inte att vi var på vippen att göra något rysligt fult. Ta genast av mig det otäcka skinnet! Nej, sade gorillan (som var mycket snabbtänkt). Det var ett järtecken fast åt andra hållet. Jag skulle just säga att om den riktiga Aslan, som du kallar honom, ville att vi skulle göra det här, så skulle han låta åskan knalla och jorden bäva. Jag hade det på tungan, fast järtecknet kom innan jag hann få fram orden. Nu är du helt enkelt tvungen att göra det, Pussel. Inget krångel nu, om jag får be. Du vet att du inte begriper dig på såna här saker. Inte kan en stackars åsna veta något om järtecken.