Begravningsentreprenören ger socialt stöd

Transkript

1 Begravningsentreprenören ger socialt stöd En kvalitativ intervjustudie av stödjande inslag i begravningsentreprenörers arbete kring anhöriga SQ1562, Vetenskapligt arbete i socialt arbete, 15 hp Scientific Work in Social Work, 15 higher education credits Kandidatnivå Höstterminen 2013 Författare: Lisa Karlsson Handledare: Tore Brännberg

2 Abstract Titel Begravningsentreprenören ger socialt stöd - En kvalitativ intervjustudie av stödjande inslag i begravningsentreprenörers arbete kring anhöriga Författare Lisa Karlsson Nyckelord Begravningsentreprenör, socialt stöd, anhörig, förlust. Syftet med denna uppsats har varit att undersöka och beskriva socialt stödjande inslag som kan förekomma i det arbete som begravningsentreprenörer utför i anknytning till anhöriga som beställer begravning. Vidare att ta reda på hur begravningsentreprenörer utformar sitt arbetssätt och sin verksamhet, utifrån att de arbetar gentemot en kundkrets som nyligen förlorat någon närstående. Metoden som användes var kvalitativ intervju, och materialet som samlats in genom intervjuer med sex begravningsentreprenörer analyserades utifrån följande frågeställningar: Vilka stödjande/hjälpande handlingar, bemötanden och roller kan identifieras i begravningsentreprenörers arbete samt möte med anhöriga? Vilka uppföljande stödjande funktioner kan finnas kopplat till begravningsentreprenad? Hur inverkar begravningsentreprenörernas tankar om de anhörigas behov och situation, på arbetssätt och på utformningen av moment i begravningsprocessen? Resultat: Begravningsentreprenörerna i förevarande studie ger socialt stöd med tyngdpunkt på kognitivt (vägledning/information) och praktiskt stöd, där man försöker att bemöta olika behov av t.ex. delaktighet, avlastning, struktur, förutsägbarhet, trygghet eller kunskap, i och kring momenten i begravningsprocessen. Begravningsentreprenörerna ser att flera av dessa faktorer har betydelse för de anhöriga i deras situation och en del för deras sorgeprocess. Då behoven ofta är individuella så krävs genomgående bra lyhördhet i mötet med de anhöriga. Man har ingen uppföljande verksamhet i sorgerådgivande syfte. Flera beskriver dock ett lyssnande och stöttande bemötande, som för ett par informanter kan sträcka sig även till spontana samtal på ett medmänskligt stöttande plan.

3 Förord Först vill jag rikta ett stort tack till er begravningsentreprenörer och kundrådgivare för de trevliga, intressanta och för uppsatsen mycket värdefulla intervjuer, som jag fick med er! Tack för alla beskrivningar, tankar och förklaringar som har gjort denna uppsats möjlig. Som ni kommer att märka så ryms inte hälften av alla intressanta perspektiv som ni delat med er av kring ert arbete, i denna c-uppsats. Det som inte fick plats, bär jag med mig i form av ökad kunskap och förståelse för ert mångfacetterade yrke. Jag vill också tacka dig Tore, för din handledning. Tack för ditt tålmodiga och alltid tillgängliga stöd! Tack för hjälp med nya tankesätt, tips och förenklingar de gånger som jag fastnat. Tack för att du från första stund uppmuntrade mig i mitt ämnesval och gav mig vägledning i hur jag skulle tänka kring/inleda en studie av ett för mig nytt område. Ett stort, varmt tack också till alla mina nära och kära som stöttat och väntat så länge. Karmar från Lisa

4 INNEHÅLL INTRODUKTION 1 Uppsatsens syfte 2 Frågeställningar 2 Avgränsningar och förändringar under studiens gång 2 BEGRAVNINGSPROCESSEN OCH DESS BEGREPP 3 Medverkande i begravningsprocessen 3 Hämtning av den avlidne 4 Begravningsplanering/kundsamtal 4 Kontakt med de anhöriga under begravningsförberedelserna 5 Samtal med prästen eller borgerlig officiant 5 Svepning/påklädning och kistläggning 5 Visning 6 Begravning och minnesstund 6 Gravsättning och uppföljning 6 Planering av egen begravning 7 TEORETISK RAM OCH TIDIGARE FORSKNING 8 Begravningsentreprenörer och kundomsorg (aftercare) 8 Sorg och kris vid förlust av närstående 9 Coping vid förlust av närstående 11 Expressiv coping 12 Sorgperspektiv som förespråkar ett fortsatt men förändrat band till den avlidne 12 Socialt stöd 13 METOD OCH MATERIAL 15 Forskningsstrategi 15 Kvalitativ intervju 15 Induktion och deduktion strategi beträffande förhållandet mellan teori och empiri 15 Kunskapsteoretisk ansats 15 Förförståelse 16 Urval och rekrytering 16 Formulering av intervjuguide 17 Intervju 18 Analys 18 Resultatpresentation 18 Diskussion kring metod och utförande 18 Urval och design 18 Validitet 19 Reliabilitet 20 Generaliserbarhet 20 Etik 20 Kring informering om syftet 21

5 RESULTAT OCH ANALYS 22 Tillgänglighet, kontinuitet, information och anpassade lösningar 22 Lämplig tid för begravningsplanering en vägning 22 Att finnas med och informera genom processen 24 Lösningar som undviker orosmoment 26 Tillfällen att prata om dödsfallet och om den avlidne som person 27 Information och vägledning kring begravningsutformning och andra beslut 29 Valfrihet och personlig begravning v.s. avlastning eller trygghet i tradition 29 Vägledare 30 Anpassning av råd 31 Hjälp med det praktiska 32 Hjälp till delaktighet i förberedelser och riter 33 Påklädning och visning 33 Deltagande vid begravningen 35 Engagemang i det praktiska samt bekräftelse i egen uppgift 36 Strukturering 38 Samtal om sorg och stödjande uppföljning 38 Sammanfattning - Olika former av stöd samt balansering efter stödbehov 41 Kognitivt stöd 41 Emotionellt stöd 41 Praktiskt stöd och avlastning 42 Balansering av hjälp efter olika stödbehov 42 SLUTSATS 43 Socialt stödjande inslag i ett behovsbalanserande arbetssätt 43 DISKUSSION 43 Upplevelseaspekten och framtida forskning 44 REFERENSLISTA 45 Bilaga 1 Noter 49 Bilaga 2 Förfrågan om intervju 50 Bilaga 3 Intervjuguide 51 Bilaga 4 Samtycke till deltagande 53

6 INTRODUKTION Begravningsentreprenörsyrket är ett mångfacetterat yrke, där en utav arbetsuppgifterna innebär att möta och samtala med kunderna som beställer begravning. Kundkretsen utgörs oftast av personer som helt nyligen förlorat en närstående och som uppsöker begravningsbyrån för att ordna med begravning åt den avlidne. De förutsättningar som råder vid kundmötet är därför av ett särskilt slag de anhöriga kan befinna sig i ett tillstånd av både sorg och akut kris som initierats av förlusten (Fyhr 2003, Åkesson 1997). När jag i olika sammanhang bakåt i tiden, har fört begravningsentreprenörsyrket på tal, så har en del personer berättat om sina personliga upplevelser kring begravningsentreprenörers bemötanden. En del har varit positiva och en del negativa. En person undrade om begravningsentreprenörer har någon speciell utbildning bakom sitt som personen upplevde det empatiska bemötande eller om det var en egenskap hos just den begravningsentreprenören. Utifrån detta, har jag kommit att fundera över hur begravningsentreprenörers arbetssätt och roll i mötet med de anhöriga ser ut och förhåller sig till att det rör sig om en förlustdrabbad kundkrets. Finns det några likheter med andra yrkesgrupper som arbetar inom verksamheter där delar utav arbetet består i att möta och även stödja, förlustdrabbade personer (t.ex. diakoner, kuratorer och sjukvårdsyrken)? Finns det inslag i det bemötande eller i den hjälp som ges av begravningsentreprenörer i mötet med de anhöriga, som kan hänföras till (psyko)socialt stöd? Med sin bok Sorgerådgivning och sorgeterapi En bok för alla som möter och vill hjälpa sörjande (2006) vänder sig William Worden (professor i psykologi) till personer som arbetar inom yrken av ovan slag. Han menar att man inte behöver inrätta ett nytt yrke som sorgerådgivare (för att kunna hjälpa/stödja förlustdrabbade) utan instämmer med socialarbetare Reilly: Vi behöver mer omtanke, större känslighet och vara mer aktiva när det gäller den här frågan inom ramen för befintliga professionella grupper, dvs. präster, begravningsentreprenörer, familjeterapeuter, sjuksköterskor, socialarbetare och läkare (Reilly 1978, citerad i Worden 2006 s.6). Inför denna studie, kunde jag inte hitta någon tidigare litteratur som beskriver Sveriges begravningsentreprenörers arbete i anknytning till de anhöriga, utifrån ett renodlat (psyko)socialt stödperspektiv, vilket gjorde det särskilt intressant för mig att undersöka. Likaså vad bakgrunden till ett sådant arbetssätt kan vara. T.ex. byråns eller organisationens ramar och regler, utbildning, kurser, erfarenheter (tidigare eller inom yrket) eller personliga intressen. En intressant delfråga i detta var om det finns någon medveten teoretisk förankring när det gäller utformningen av arbete i anknytning till anhöriga. I studier för sin avhandling, som bl.a. behandlar begravningsentreprenörsyrkets professionalisering i Sverige (avgränsat till begravningsentreprenörer inom Sveriges Begravningsbyråers Förbund, SBF) fann Anna Bremborg Davidsson (2002) en tendens till att begravningsentreprenörer utvecklar sin verksamhet mot ökad service och däribland en sorgeinriktad sådan. Hon skriver att sorgefältet är ett nytt verksamhetsfält för begravningsentreprenörerna, för vilket de ännu inte har hittat verksamhetsformerna men att de bl.a. gärna vill ha någon uppföljande verksamhet. I och med denna läsning, så väcktes även en undran hos mig huruvida denna professionsrelaterade utveckling som Bremborg skrev om 2002, nu (knappt tio år senare) har tagit form och hur detta i så fall syns i enskilda begravningsentreprenörers arbetssätt. Kan det vara så att det sociala stödet inte är begränsat till kontakterna kring begravningen, utan fortlöper genom någon form av uppföljning? 1

7 Tidigare under socionomutbildningen, i jakt på en praktikplats inför min studiepraktik, så hade jag sökt på Fonus och SBF:s hemsidor, för att se om det fanns kuratorer som arbetar inom begravningsentreprenad. Jag hittade då information, hänvisningar och länkar till olika fristående stödfunktioner men inget om kuratorer eller liknande inom eller kopplade till verksamheten. En uppbyggnad av sådana samarbeten skulle kunna vara tecken på en sorg-/stödinriktad utveckling och var därmed också intressant att fråga kring. Uppsatsens syfte Syftet med denna studie, är att undersöka och beskriva socialt stödjande inslag som kan förekomma i det arbete som begravningsentreprenörer utför i anknytning till anhöriga som beställer begravning. Vidare att ta reda på (om) och hur begravningsentreprenörer utformar sitt arbetssätt och sin verksamhet, utifrån att de arbetar gentemot en kundkrets som nyligen förlorat någon närstående. Frågeställningar Vilka stödjande/hjälpande handlingar, bemötanden och roller kan identifieras i begravningsentreprenörers arbete samt möte med anhöriga? Vilka uppföljande stödjande funktioner kan finnas kopplat till begravningsentreprenad? Hur inverkar begravningsentreprenörernas tankar om de anhörigas behov och situation, på arbetssätt och på utformningen av moment i begravningsprocessen? Avgränsningar och förändringar under studiens gång Av utrymmesskäl så har jag fått göra nya avgränsningar i uppsatsen inför analysen, vilket har givit uppsatsen en smalare inriktning sedan intervjuerna genomfördes: De ursprungliga frågeställningarna innefattade mer utav det beskrivna problemområdet. De var konstruerade för att undersöka vilka olika faktorer som skulle kunna tänkas inverka på begravningsentreprenörers arbetssätt. Dessutom valde jag inledningsvis att öppna upp för alla beskrivningar av socialt arbete som utförs av begravningsentreprenörer, även om mitt grundfokus var att undersöka socialt stöd. Jag ville inte riskera att gå ut för smalt i studiet av ett yrkesområde som var nytt för mig men det visade sig istället bli för brett. Syftet har nu omformulerats för att precisera att det främst handlar om att beskriva socialt stöd. Detta material räcker mer än väl till en uppsats. När det gäller undersökning av faktorer som skulle kunna inverka på begravningsentreprenörers arbetssätt, så har sådana med inriktning på profession, utbildning, organisation, tidigare yrkesbakgrund, verksamhets-/samhällsutveckling eller liknande, exkluderats. Fokus för analys ligger nu huvudsakligen på hur begravningsentreprenörers tankar om de anhörigas behov i situationen inverkar. Denna avgränsning gjordes delvis utifrån intervjumaterialet, som innehåller rikligt med sådana beskrivningar (även om andra inverkande faktorer också har nämnts av informanterna). Beslutet underlättades också av att jag hittills inte har funnit någon tidigare forskning, där begravningsentreprenörers utformning av socialt stödjande arbetssätt utifrån tankar om de anhörigas behov och situation, har beskrivits lika ingående som flera andra utav de områden som ursprungligen fanns med i mina frågeställningar. 2

8 BEGRAVNINGSPROCESSEN OCH DESS BEGREPP Händelseförloppet som följer efter att någon har avlidit omfattar vanligen ett flertal moment (se t.ex. Begravningssidan 2012; Bremborg 2002; Fonus 2012a). För att underlätta läsningen av studiens resultat, ges här en översiktlig beskrivning av de moment och begrepp som är aktuella för studien, samt av olika kontaktillfällen mellan begravningsentreprenörer och anhöriga (Figur 1). Eftersom förfaranden kan variera en del mellan olika begravningsbyråer, så har jag försökt att i första hand hämta informationen ur de olika beskrivningar som studiens informanter har givit, så att översikten så nära som möjligt ska spegla förhållandena i deras verksamhet. Figur 1. Begravningsprocessen, en selektiv översikt Kontaktillfällen mellan begravningsentreprenör och anhöriga samt moment under begravningsprocessen, som är av betydelse för uppsatsen (Begravningssidan 2012; Bremborg 2002, s.12; Fonus 2012a; studiens informanter). Medverkande i begravningsprocessen Flera begravningsentreprenörer ser begravningsbyråns uppdrag under begravningsprocessen som ett projekt, kring vilket den interna personalen samarbetar. På en del begravningsbyråer delar man upp ansvaret för t.ex. rådgivning, bokföring, transport, svepning och visning, på olika medarbetare. Moment som svepning/påklädning och transport/hämtning av den avlidne, kan även utföras av en separat organiserad transportgrupp som är gemensam för flera kontor inom en större begravningsbyrå/kedja. Begravningsentreprenören blir lite som en projektledare, som håller i kundbesök, planering och kontakter fram till begravningen och gravsättningen, samt är med på själva begravningen. En del begravningsentreprenörer är själva alltid med i samtliga moment under processen. Begravningsentreprenörer kan ha nära samarbete med t.ex. jurister och gravstensgravörer, som ibland har sin verksamhet under samma tak och till vilka man kan hänvisa de anhöriga. Inför själva begravningsceremonin har man samarbete med t.ex. cateringfirmor, florister, solister och musiker, som man anlitar efter anhörigas önskemål 3

9 om utformning. Man har också kontakt med aktuell präst, kyrkovaktmästare och organist inför kyrklig begravning eller motsvarande kontakter inför borgerlig begravning. Hämtning av den avlidne Den första kontakten sker oftast genom att anhöriga ringer till begravningsbyrån efter dödsfallet och har frågor kring hämtning av den avlidne och hur man skall börja planera/förbereda begravningen. En del begravningsentreprenörer är själva med och hämtar den avlidne på platsen för dödsfallet. Andra överlåter uppgiften helt till transporten, medan ytterligare en del åker med ut när de har jour. Hämtning kan ske med bår eller kista. Vid bårhämtning förs den avlidne till ett bårhus i väntan på kistläggning. De anhöriga väljer då ofta kista i samband med begravningsplaneringssamtalet på begravningsbyrån. Om anhöriga vill att den avlidne hämtas i kista, så får de först välja ut (beställa) en kista. Den avlidne görs då i ordning och kistläggs direkt vid dödsbädden. Därefter transporteras den avlidne i kistan till bisättningslokalen, som är begravningshuvudmannens förvaringslokal för kistor (Fonus 2012b; Forslund 2013). Begravningshuvudman är den församling inom Svenska kyrkan eller kommun som håller med begravningen/begravningsplats (Begravningslag 1990:1144, 1kap, 1 ) och anhöriga bör således också veta var man vill att begravningsceremonin skall äga rum för att man skall kunna transportera kistan till rätt bisättningslokal. I bisättningslokalen får kistan stå fram till begravningsceremonin eller kremering/gravsättning (Forslund 2013). Det är de anhöriga som ansvarar för iordningställande (påklädning o.s.v.) och kistläggning av den avlidne, liksom transport till bisättningslokal (Bremborg 2002; Forslund 2013). Vanligtvis så anlitas dock begravningsbyrå för dessa moment (Bremborg 2002). Det enda som egentligen måste ske genom begravningsbyrå, är köpet av kista. Begravningsplanering/kundsamtal Begravningsplaneringssamtalet (kundmötet) utgör det huvudsakliga mötet med de anhöriga inför begravningen. Informanterna berättar att ett kundsamtal normalt tar ca två timmar men kan variera alltifrån en till fyra timmar beroende på hur mycket man diskuterar kring begravningsutformningen och annat. Vid en traditionell begravning, där utformningen är känd på förhand, så går planeringen ofta snabbt. En modernare kyrklig begravning kan ge utrymme för personliga inslag som skall pratas igenom. Den borgerliga begravningen är fri till sin form, vilket öppnar upp för anhörigas egna idéer. Den kräver i gengäld mer engagemang och man har inte tillgång till kyrka, präst, organist eller vaktmästare, så det blir mer för anhöriga att ordna med själva. Det finns även de som hoppar över begravningsceremonin helt så kallad direktkremation, där man kremerar och gravsätter direkt. Listan med punkter som skall gås igenom under begravningsplaneringssamtalet är lång. Det finns en uträkning som säger att nu vet jag inte exakta siffran men jag tror att det är 63 frågor som man ska besvara vid ett begravningsbesök. (Marcus) Några exempel på saker som informanterna nämner att de går igenom vid planeringen: Ska den avlidne kremeras eller jordbegravas? Vill de anhöriga ha visning av den avlidne? Ska det vara kyrklig eller borgerlig begravning? Var ska begravningen ske (kyrka/församling eller lokal/plats)? Hur skall annonsen se ut? Vilken kista och/eller urna vill man ha? Vill man ha blommor eller annan utsmyckning? Hur skall programmet för begravningsceremonin se ut? Vill man ha solist? Ska det vara någon samling/minnesstund efteråt? Ska man äta något under samlingen? 4

10 Begravningslagen (1990:1144) säger, enligt 5:e kapitlet, 1 att När någon har avlidit, bör hans önskan om kremering och om gravsättningen såvitt möjligt följas av den som i egenskap av anhörig eller närstående eller annars ordnar med gravsättningen.. Om man har en kyrklig begravning så gäller enligt Kyrkoordningen (1999, 24 kap, 3 ) att När någon har avlidit bör man så långt det är möjligt följa hans eller hennes önskan om begravningens utformning. Förutom att gå igenom begravningsalternativ, så informerar begravningsentreprenörerna också om t.ex. begravningsprocessen, befintliga regler och ekonomi att det är dödsboet som står för begravningskostnaderna o.s.v. När man har gått igenom allting inför begravningen så skrivs en offert, där alla uppgifter står med. Några av informanterna berättar att de är noga med att informera de anhöriga om att allt som man har pratat om under kundsamtalet inte är hugget i sten utan att man kan gå hem och fundera vidare om det finns saker man är osäker på. Det händer också att anhöriga vill uppsöka fler begravningsbyråer för jämförelse. Kontakt med de anhöriga under begravningsförberedelserna Kommunikationen mellan begravningsentreprenören och de anhöriga, kring förberedelser fram till begravningsdagen, sker vanligtvis via telefon och e-post. Hur många kontakter det blir varierar beroende på hur snabbt alla bitar kring begravningen faller på plats. Förutom kommunikation kring själva begravningen och minnesstunden, så är det också en del pappersarbete, med postgång/e-post till de anhöriga. Dagen innan begravningen är det viktigt att stämma av med familjen och gå igenom det praktiska igen, med tider och vad som skall ske, påpekar några informanter. Samtal med prästen eller borgerlig officiant Vid kyrklig begravning får de anhöriga träffa prästen för att prata vidare om ceremonin och berätta om den avlidne för att prästen skall kunna formulera ett personligt griftetal. Begravningsentreprenören kontaktar församlingen och bokar begravningstid, lämnar uppgifter om dödsfallet och om anhöriga, så att prästen kan kontakta dem för mötet. Vid borgerlig begravning kan anhöriga själva hålla i talet och ceremonin eller överlåta det till någon de känner eller till en borgerlig officiant. Det finns både privata och kommunala officianter att anlita. (De kommunala är gratis). Begravningsentreprenörerna kan boka dessa åt de anhöriga på samma sätt som en präst och officianten tar då kontakt med de anhöriga för motsvarande samtal inför begravningen. En del begravningsentreprenörer har utbildat sig till officiant och om anhöriga väljer att anlita begravningsentreprenören, så blir det alltså ytterligare ett möte dem emellan inför begravningen. Svepning/påklädning och kistläggning Den avlidne görs i ordning, sveps/kläs och läggs/bäddas ner i sin kista (kistläggning) vid dödsbädden eller på bårhuset, inför transporten till bisättningslokalen. Idag vill anhöriga ofta att den avlidne kläs i sina privata kläder t.ex. sina finkläder. En del vill fortfarande ha svepskjorta eller svepdräkt, vilken har sitt ursprung i den kristna svepningen, som innebar att man svepte den avlidne i ett lakan, i likhet med Jesus som sveptes i vit linneduk (Forslund 2012a). Iordningställandet består förutom svepning eller påklädning i att t.ex. kamma och raka den avlidne. Man skall också se till att mun och ögon är slutna. Ibland förekommer det att man sminkar den avlidne för att t.ex. tona ner ett blåmärke. Om anhöriga vill så kan de medverka vid påklädning och kistläggning 5

11 (även om det inte sker vid dödsbädden). Personliga saker kan läggas ner i kistan till den avlidne. Visning Hos begravningshuvudmannen (ofta i anslutning till bisättningslokalen) skall det finnas möjlighet för närstående att komma och se den avlidne i kistan på en så kallad visning (Forslund 2012b). Det är de anhöriga som väljer om de vill ha en visning. Det brukar vara begravningsbyrån (ofta den begravningsentreprenör som de anhöriga har varit i kontakt med) som håller i denna. Även vid visning kan personliga saker läggas ned i kistan. Begravning och minnesstund Andelen borgerliga begravningar i Sverige ökar men de kyrkliga begravningarna dominerar. Enligt en sammanställning av SBF och Memento service AB (2013) så var drygt 9% av begravningarna år 2011 i Sverige, borgerliga. Som nämnts så förekommer även att man inte har någon begravningsakt alls, utan den avlidne kremeras och gravsätts direkt (direktkremation). En annan variant är att man efter kremering håller begravning kring urnan istället för kistan. Begravningsentreprenörerna är med på begravningen där de ser till att allt fungerar, delar ut programblad, visar besökarna vart de skall sitta o.s.v. En del är också officianter vid borgerliga begravningar och håller då i hela ceremonin. Ett par informanter beskriver hur de stämmer av med de medverkande innan (t.ex. solister, vaktmästare) så att alla är laddade, kommer i tid o.s.v. Det estetiska är också viktigt att göra fint och ombonat runt kistan för ett varmt och vackert intryck. Minnesstunden är en samling för begravningssällskapet efter begravningen, som planeras (inbjudan av gäster, lokal, mat/fika o.s.v.) under planeringssamtalet. Det tycks variera i vilken grad begravningsentreprenörerna deltar under minnesstunden. Några informanter beskriver hur de brukar starta upp samlingen, eventuellt läser upp minnesblad handling som utvisar att någon skänkt en gåva/pengar till en minnesfond (Fonus 2012c) och att de sedan tackar för sig. Gravsättning och uppföljning Efter begravningen brukar begravningsentreprenörerna kontakta anhöriga för att höra lite vad de tyckte om begravningen och påminna dem om moment som kan återstå, t.ex. kring urngravsättning. Gravsättning innebär att man placerar stoft eller aska inom en gravplats eller strör/placerar askan i minneslund eller på annan plats (Fonus, 2012c). Kistgravsättning innebär att den döde sänks ner i graven i sin kista. Begravningsceremonier med åtföljande kistgravsättning kallas ofta jordbegravning och begravningssällskapet kan då följa den avlidne från ceremonin till graven och även deltaga i själva kistsänkningen (Forslund, 2012c). Idag är det dock vanligare att den avlidne kremeras innan gravsättning. Andelen avlidna som kremerades i Sverige år 2011 var enligt Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund, 78,6% (Ahlman & Samuelsson 2012). Anhöriga kan då välja att gravsätta urnan med askan (urngravsättning) i en grav. Datum för detta kan de boka via begravningsentreprenören. Några informanter berättar att de brukar närvara vid urngravsättningen. Ett annat alternativ är att sprida askan i en minneslund eller på annan plats (t.ex. i havet). Spridning i minneslunden sker anonymt, d.v.s. att man inte kan få veta var i minneslunden som en viss aska finns (Fonus, 2011). Spridningen utförs därför i frånvaro av anhöriga. Om de anhöriga skall köpa en gravsten via begravningsbyrån, så fortsätter kontakten mellan dem och begravningsentreprenören 6

12 även en tid efter gravsättningen. En gravsten kan dröja innan den är klar tre månader nämner en informant. Det finns även de som väljer att vänta med gravsättningen tills stenen är på plats. Från och med den 1 maj 2012 gäller enligt Begravningslag (1990:1144, Kap5, 10 ) att: Stoftet efter en avliden eller en dödfödd som avses i 2 kap. 3 första stycket ska kremeras eller gravsättas snarast möjligt och senast en månad efter dödsfallet. När intervjuerna i förevarande studie ägde rum, hade man två månader från dödsfallet på sig att kremera eller kistgravsätta den avlidne. När väl kremeringen är utförd, kan man vänta med urngravsättningen i upp till ett år. Planering av egen begravning På många begravningsbyråer har man möjlighet att dokumentera sina önskemål inför sin egen begravning. Fonus har t.ex. det Vita Arkivet och inom SBF finns Livsarkivet. På Fonus berättar en informant att ganska många kommer in och planerar sin begravning med dem och att hjälpen då ofta handlar om att besvara praktiska frågor om vad man får lov att göra o.s.v. En del återvänder till begravningsbyrån efter begravning av t.ex. maka eller make, för att planera sin egen begravning. 7

13 TEORETISK RAM OCH TIDIGARE FORSKNING Den teoretiska ramen för uppsatsen, utgörs av olika teorier, perspektiv och modeller som förklarar sorgeprocessen i samband med en förlust av närstående och beskriver vad som i tidigare forskning har visat sig kunna vara gynnsamt (när det gäller både sörjandet och olika former av stöd) för människor i sorg och/eller kris. I analysen kommer dessa att användas för att beskriva begravningsentreprenörers (informanternas) arbetsätt ur ett stödperspektiv samt jämföra med deras tankar om de anhörigas behov i situationen och vad som kan utgöra hjälp. Eftersom teorier och modeller kring sorg och förlust, har utvecklats genom bidrag från flera forskningsområden, så kommer jag i det följande att integrerat presentera sådan tidigare forskning, modeller och teori. Detta för att åstadkomma en lättfattlig och lättläst beskrivning. Under denna rubrik beskriver jag också den sparsamma litteratur som jag har kunnat hitta kring begravningsentreprenörers möte med anhöriga, samt begreppet kundomsorg. I de fall där annan forskning (t.ex. om sorgeprocessen) ger exempel på vilken betydelse som begravningsförberedelser eller begravningsutformning kan ha i sammanhanget, så presenteras detta i anslutning till forskningsämnet eller direkt till den senare analysen. Begravningsentreprenörer och kundomsorg (aftercare) Internationell litteratur beskriver att många begravningsbyråer i t.ex. USA och på Nya Zeeland, driver en sorgeinriktad aftercare (se t.ex. Lensing 2001; Schäfer 2007; Worden 2006). Innehållet i denna aftercare varierar men innebär i stora drag att begravningsbyråer har infört uppföljning av sina kunder eller är aktiva genom andra former av insatser i samhället för att stödja människor i deras sorgearbete. Det kan t.ex. handla om Anordnande av årliga minnesstunder/högtider med musik och tändande av ljus. Sponsring av sorgegrupper eller hjälp till start av sorgegrupper knutna till byrån. Anställning av sorgerådgivare på byrån. Hänvisning och information om andra stödjande funktioner i samhället. Egen uppföljande kontakt med de anhöriga i form av hembesök och/eller telefonsamtal en tid efter begravningen. Utbildande verksamhet (föreläsningar) om sorg, begravning o.s.v. eller tillhandahållande av broschyrer om sorg till de anhöriga. Förekomsten av litteratur kring begravningsentreprenörers arbete i anknytning till anhöriga i Sverige, är sparsam. Jag har inte funnit någon forskning som fokuserar på att beskriva arbetssätt hos begravningsentreprenörer i Sverige som kan utgöra socialt stöd för de förlustdrabbade kunderna. I sin avhandling i religionssociologi, Yrke: begravningsentreprenör Om utanförskap, döda kroppar, riter och professionalisering, studerar Anna Davidsson Bremborg (2002) SBF-anslutna begravningsentreprenörers arbete, utifrån ett aktörs- och förändringsperspektiv där en bred beskrivning av yrket och yrkesrollen ges och yrkets utveckling på olika verksamhetsfält analyseras. Entreprenörernas arbete och möte med anhöriga beskrivs utifrån olika perspektiv (bl.a. sociologiska perspektiv på sorg) och summeras i analysen som att begravningsentreprenörerna utvecklar sin verksamhet mot ökad service och har däribland tankar på en sorgeinriktad kundomsorg, d.v.s. en 8

14 vårdande uppföljande verksamhet efter begravningsuppdraget (svensk motsvarighet till aftercare) som man ännu inte funnit formerna för. Hon skriver att sorgefältet, [ ] är ett nytt fält för begravningsentreprenörerna, där man ännu inte hittat formerna för verksamheten. I arbetet vill man sätta fokus på de anhöriga och medverka till en begravning som hjälper dem i sorgen. Man bygger upp ett förtroende mellan de anhöriga och byrån och vill gärna ha någon uppföljande verksamhet. Samtidigt vill man inte gå in i en allt för terapeutisk roll. [---] (Bremborg, 2002, s. 212). Vidare beskriver Bremborg (ibid.) begravningsentreprenörens olika roller (t.ex. rådgivare, expert, medlare eller samtalspartner kring existentiella frågor) egenskaper (t.ex. lyhördhet och flexibilitet) samt arbetsuppgifter i mötet med de anhöriga, utifrån ett yrkes-/professionsperspektiv. Läsningen bidrog med uppslag till områden att studera närmare ur ett stödperspektiv. Begravningsentreprenörers arbete skildras också brett (men mer kortfattat) i ett kapitel i etnologen Lynn Åkessons (1997) bok Mellan levande och döda Föreställningar om kropp och ritual. Utan att göra någon analys om vad det kan innebära för de anhöriga, så beskriver Åkesson hur begravningsentreprenörers bemötande av anhöriga kräver lyhördhet, empati och kunskap om vad som hjälper människor i kris. Vidare att entreprenörerna gärna får en terapeutisk roll. Åkesson citerar en begravningsentreprenör som beskriver sitt lyssnande och sina samtal med anhöriga som behöver prata i efterhand, som en social verksamhet (ibid.). Sorg och kris vid förlust av närstående Historiskt sett har kunskaper om sorg och förlust främst vilat på psykoanlytisk/ psykodynamisk grund (Lennéer Axelson, 2010). I Sorg och melankoli från 1917, föreslog Freud att sorgens funktion är att kapa de band som den efterlevande har till den avlidne, så att den energi (eller libido) som den efterlevande har investerat i den avlidne kan frigöras och dras tillbaka för att återinvesteras i nya relationer (Middleton et al. 1993; Stroebe & Schut, 2001a). Begreppet sorgearbete syftade på denna emotionella och kognitiva frigörelseprocess, där förlusten bearbetas genom konfrontation, vilket beskrevs som både smärtsamt och energikrävande (Lennéer Axelson, 2010). Komplicerad sorg förknippades med en oförmåga att arbeta sig igenom sorgen och klippa banden beskrev Bowlby utifrån det anknytningsteoretiska perspektivet, att sorgearbetet är viktigt för att reorganisera representationer av den avlidne och självet (Stroebe & Schut, 2001a). Vidare att sorgearbetet sker genom en sekvens av överlappande faser (Lennéer Axelson, 2010): Ofattbarhet, förnekande och protest. Smärtsam saknad, längtan och ångest, liksom sökande och upptagenhet av personen. Desorganisation. Insikt om förlust, förtvivlan, tomhet och känsloutbrott. Reorganisation. Man har accepterat dödsfallet och återhämtar sig. Man bibehåller inre mentala representationer den avlidne personen och relationen. En sorgeprocess utlöses av händelser som innebär en avsevärd förlust för den drabbade, t.ex. en förlust av närstående (Fyhr, 2003). Om förlusten är tillräckligt påfrestande, d.v.s. om den innebär ett hot mot ens fysiska existens, sociala identitet och trygghet eller mot ens grundläggande möjligheter till tillfredställelse i tillvaron så kan även en kris utvecklas (Cullberg, 2006 s.19). Enligt Cullberg så befinner man sig i ett psykiskt 9

15 kristillstånd när: [ ] ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man ska förstå och psykiskt bemästra den livssituation som man råkat in i (ibid.). En akut kris karaktäriseras av kaos, kontrollförlust, funktionsoförmåga och en sämre förmåga att ta in information/fatta beslut (Bernler & Johnson, 2001; Cullberg, 2006; Lennéer Axelson, 2010). Fyhr (2003) menar att kris och sorg ofta sammanblandas då de ofta förekommer samtidigt efter en förlust och har liknande yttringar. De skiljer sig åt, framförallt genom att sorg inte på samma sätt som kris genererar kontrollförlust och att tidsförloppet för sorgen är längre (ibid.) Sorg och kris kräver därför olika bemötanden. Mer aktiva och handgripliga insatser krävs vid kris. T.ex. hjälp att fatta beslut och att strukturera/organisera den omedelbara framtiden. Sörjande personer som inte befinner sig i kris, är beroende av stöd i egna beslut, snarare än ett övertagande (ibid.). Vid både sorg och kris behövs trygghet ifrån omgivningen. Vid en förlust raserar sorgearbetet den inre trygghet som annars brukar stödja personer genom yttre förändringar eller osäkerheter i tillvaron (ibid.). Detta gör att en förlustdrabbad person behöver tillförsel av yttre trygghet som kompensation, för att orka driva ett sorgearbete. Om personen (medvetet eller omedvetet) bedömer att omgivningen inte är tillräckligt trygg, så initieras inget sorgearbete, utan detta skjuts upp på framtiden medan personen fokuserar på att hålla ihop och skydda sig från ytterligare påfrestningar (ibid.). Fyhr (ibid.) beskriver vidare att en person i sorg pendlar mellan två världar. Ena stunden befinner sig personen i den verkliga världen, där den intellektuella insikten om förlusten finns och man är mottaglig för och söker efter information. I nästa stund flyr personen in i en drömvärld för att undkomma verkligheten, för att få vara i hoppet och illusionen. I drömvärlden är man inte mottaglig för information som förmedlar insikter om det inträffade men man samlar kraft och söker yttre trygghet inför nästa besök i verkligheten. Om den yttre tryggheten är tillräcklig, så orkar personen med fler besök i verkligheten med tiden. Pendlingen kan gå snabbt (speciellt när förlusten nyligen inträffat/man fått beskedet) med flera förflyttningar mellan världarna bara under ett samtal. I sin bok Sorgerådgivning och sorgeterapi En bok för alla som möter och vill hjälpa sörjande, beskriver Worden (2006) en uppgiftsbaserad modell för sörjandet. Denna modell menar han skiljer sig ifrån fasmodellerna, genom att den antyder ett mer aktivt sörjande där den efterlevande måste lösa vissa uppgifter för att komma vidare i processen (vilket han anser ligger närmare Freuds sorgearbete). Vidare menar han att detta synsätt öppnar upp för att sörjandet kan påverkas genom ingripanden utifrån (ibid.). Den första av processens uppgifter går ut på att den efterlevande skall inse och acceptera förlustens realitet både intellektuellt och känslomässigt för att inte fastna i ett förnekande. Att se den döde kan hjälpa den förlustdrabbade till sådan insikt (ibid.) Den andra uppgiften handlar om att arbeta sig igenom sorgens smärta. Att avfärda eller förneka sina smärtsamma känslor förhindrar processen. En idealisering av den avlidne kan vara ett sätt att undvika obehagliga känslor/tankar. Att hjälpa den efterlevande att identifiera och uppleva både sina positiva och negativa känslor kring förlusten och den avlidne (inklusive ångest, vrede, ensamhet, skuldkänslor eller hjälplöshet) så att dessa kan bearbetas, är därför ett sätt för t.ex. sorgerådgivare att stödja den efterlevande i uppgift II. Worden tar även upp att jordfästningen kan utformas så att den speglar den avlidnes liv och utmärkande drag samt bekräftar vad som var viktigt hos den döde. Detta kan hjälpa den anhörige att komma i kontakt med sina känslor och tankar kring den avlidne och det inträffade så att dessa kan bearbetas i uppgift II. Den tredje uppgiften går ut på att anpassa sig till levnadsförhållanden då den döde saknas. 10

16 Som fjärde uppgift skall man känslomässigt omplacera den avlidne och gå vidare i livet. I en kvantitativ studie som utförts i Norge och som ligger bakom Lars Johan Danbolts avhandling De sørgende og begravelseriten En religionspsykologisk studie, visar Danbolt (1998) att en låg grad av vad han kallar sorgebeteende under begravningsveckan, kan kopplas till en senare hög sorgeintensitet hos de anhöriga. Framförallt när det gäller ångest eller förlustrelaterade upplevelser (återföreningslängtan, återupplevelse av dödsfallet, att se och höra den avlidne eller ett undvikande av sådant som förknippas med den avlidne). Som faktorer som ökade graden av sorgebeteende, studerades de anhörigas deltagande i olika avskedshandlingar: Att ha sett den avlidne, att ha medverkat vid svepning/påklädning eller kistläggning, att ha haft bårandakt i samband med att den avlidne skulle föras ut från hemmet/äldreboende/sjukhus och att ha haft minnesstund efter begravningen. Enligt studieresultaten bidrog således ett aktivt deltagande i dessa avskedshandlingar under begravningsveckan, till en senare minskad sorgintensitet. Danbolt skriver att om man ser till etablerad psykiatrisk sorgeteori, så skulle en närliggande förklaring till avskedshandlingarnas betydelse för sorgen kunna vara att dessa i egenskap av att vara realitetskonfronterande handlingar initierar sorgeprocessen. I linje med Worden (ovan) så uttrycker Danbolt att insikt om förlustens realitet kan motverka senare förnekelse: realitetskonfronterende handlinger hjelper den etterlatte til å fastholde dødsfallet som virkelig, også følesesmessigt. I ytterste fall kan realitetskonfrontasjonerne motvirke benekting av virkeligheten og mulige patologiske eller psykotiske utslag av sorgen. At realitetskonfronterende handlinger setter i gang sorgen og driver den inn i et naturlig leie, er en nærliggene tenkemåte [...] (Danbolt, 1998, s.113). I samma studie visade det sig också att, i ju högre utsträckning som de anhöriga hade anlitat begravningsbyrå till att ordna kring begravningen, desto mindre deltog de anhöriga i de avskedshandlingar som studien visade var gynnsamma för sorgearbetet. Coping vid förlust av närstående Genom framförallt Richard Lazarus och Susan Folkman startade och växte en omfattande copingforskning fram (Lennéer Axelson, 2010). I en rewiev kring modeller för coping vid förlust, sammanfattar Stroebe & Schut (2001a) copingens betydelse vid förlust. Med coping menas en persons kognitiva och beteendemässiga ansträngningar att klara av (reducera, minimera, bemästra eller tolerera) inre och yttre krav på personen (ibid.). Personer använder sig av olika copingstrategier (som kan vara mer eller mindre framgångsrika) för att bemästra den stressfyllda situation och emotionella reaktioner som kommer med en förlust. Två generella typer av copingstrategier (problem- v.s. känslofokuserad coping och konfronterande v.s. undvikande coping) är särskilt relevanta vid förlust (ibid.). Problemfokuserad coping är inriktad på att hantera och förända problemet som har orsakat stressen. I förlustsammanhang kan det t.ex. röra sig om att lösa problem relaterade till framtid och livsomställning. Känslofokuserad coping handlar om bemästring av de känslor som problemet framkallar. Vissa aspekter av sorg kan mötas bättre med en känslofokuserad coping, eftersom en förlust är irreversibel och måste accepteras. Att framgångrikt ta sig igenom sorgen, kräver både problem- och känslofokuserade copingstrategier (ibid.). Konfronterande coping innebär t.ex att man möter sina känslor genom sorgearbetet, medan det också finns undvikande strategier för att åtminstone tillfälligt skingra tankarna från känslor och problem. 11

17 Stroebe och Schut (1999; 2001a) beskriver en modell (Dual Process Model of Coping with Bereavement, DPM) där den förlustdrabbade oscillerar eller pendlar mellan förlustorienterad coping som har med bearbetning av relationen till den avlidne att göra och coping inriktad på framtid och återuppbyggnad - det Lennéer Axelson (2010) benämner livsomställning. Däremellan kan man också befinna sig i situationer utan coping, som t.ex. när man läser en bok som skingrar tankarna ifrån både sorgen och framtiden (Hanson & Stroebe, 2007). Pendlingen vid normalt sörjande innebär ett alternerande mellan såväl undvikande/konfrontativ som känslofokuserad/problemfokuserad coping, kring förlustorienteringens och livsomställningens påfrestningar. Ibland konfronterar man sina känslor kring den avlidne (förlustorientering) vissa stunder undviker man dem genom att t.ex. sysselsätta sig med något. Ibland tampas man istället med problem eller känslor som rör livsomställningen. I sin modell inkorporerade Stroebe, Schut och Stroebe (2006) vidare de kopplingar/mönster som Parkes (2001) samt Shaver och Tancredy (2001) hade föreslagit mellan personers olika anknytningsmönster, copingmönster samt normal v.s. komplicerad sorg. Personer med tryggt anknytningsmönster, som visat sig oftast ha normal/okomplicerad sorg, föreslås vara flexibla i sin coping, d.v.s. oscillerar i pendlingsmodellen/dpm med en bred repertoar av copingstartegier (Stroebe et al. 2006). Personer med någon typ av otryggt anknytningsmönster utvecklar oftare komplicerad sorg, vilket kopplas till mindre flexibla copingmönster. T.ex. så föreslås personer med undvikande anknytning ha en undvikande coping, där oscillationen i pendlingsmodellen/dpm är förskjuten så att personen tenderar att fokusera på framtiden och undviker förlustrelaterade känslor (ibid.). Expressiv coping Sedan mitten av 1980-talet har flera forskare/forskningslag studerat värdet av att tala eller skriva om tryckande eller plågsamma emotionella upplevelser (för översikt se t.ex. Pennebaker, Zech & Rimé, 2001; Stroebe et al. 2006). I olika studier har man funnit att sådan verbal eller skriftlig disclosure (att öppna upp och uttrycka sig kring sådana upplevelser) förbättrar fysisk och psykisk hälsa. När det gäller inducerad disclosure som form av coping vid förlust, så har studier dock visat varierande resultat (däribland både uteblivande och negativa effekter) och de tankar som figurerat kring att disclosure skulle kunna utgöra verkningsfull coping vid förlust, har således inte kunnat bekräftas (ibid.). Man har bland annat diskuterat om de uteblivna effekterna kan bero på att inducerad disclosure bara hjälper personer som inte på naturlig väg brukar uttrycka eller dela sina emotionella upplevelser med andra, liksom att disclosure inte har effekt om det inte sker reflexivt med förändring av kognitiva tankemönster kring självet och andra. Vidare och kopplat till anknytningsteori så har bl.a. Stroebe et al. (2006) föreslagit att personer med ett otryggt anknytningsmönster, som löper större risk att utveckla komplicerad sorg, skulle kunna gynnas av att uttrycka sina känslor på ett aktivt och reflekterande sätt som förändrar deras syn på det inträffade och på sig själv i den nya situationen. Personer med ett tryggt anknytningsmönster använder sig redan av expressiv coping som en bland flera copingstrategier i sin breda repertoar för hantering av förlust. Sorgperspektiv som förespråkar ett fortsatt men förändrat band till den avlidne Genom forskning som presenterades i Klass, Silverman och Nickmans bok Continuing Bonds New Understandings of Grief (1996) så introducerades en nytt perspektiv på 12

18 sorg, som utmanade den dominerande uppfattningen om att sorgeprocessens syfte var att bryta banden till den avlidne. Man konkluderade att det var normalt att efterlevande bevarade en inre representation av den avlidne och att en lösning av sorgen inkluderar ett sådant obrutet/fortsatt band (continuing bond, CB) till den avlidne. Bandet kan utgöra en hälsosam del av den efterlevandes pågående liv (ibid.). De efterlevande kan t.ex. uppleva att de har inre meningsfulla konversationer med de inre representationerna av den avlidne, som hjälper dem som moraliska guider eller förebilder för hantering av problem som de efterlevande stöter på i livet (Klass & Walter, 2001). Debatten (och forskningen) kring huruvida CB hjälper eller hindrar den efterlevande i dennes bearbetning av förlusten, pågår fortfarande (Stroebe et al. 2011). Utifrån ett narrativt perspektiv, så föreslog Walter (1996) en ny modell för sörjandet (kallad Walter s new model of grief). I linje med CB-teoretikerna, vänder sig Walter emot att man skall bryta banden till den avlidne för att kunna gå vidare. Han är också kritisk till den fokusering på bearbetning av känslor kring förlusten och den avlidne, som han menar att teoretiker som står för det konventionella sättet att sörja håller fast vid. Enligt Walters modell bör man istället (eller som ett komplement) tala om den avlidne som person med andra som kände den avlidne, för att skapa sig en flersidig bild och förståelse för vem den avlidne var och vad han/hon betydde. Syftet med denna process är att skapa en hållbar bild av den avlidne som kan integreras i det pågående livet och som även förklarar hur den avlidne har inverkat på det egna livet. Walter skriver att [ ] the need to make sense of self and others in a continuing narrative is the motor that drives bereavement behavior (ibid., s.20). Socialt stöd Genom studier som visade den gynnsamma effekten av socialt stöd på fysisk och psykisk hälsa, lade John Cassel, Sidney Cobb och Gerald Caplan, under 1970-talet grunden till den moderna forskningen kring socialt stöd (Bernler & Johnson 2001; Hedin 1994; Rönnmark 1999; Vaux 1988). I en review över stödforskningen sammanfattar Sidney Cobb (1976) olika studier som visat att socialt stöd kan skydda individer i kris, från en mängd olika patologiska tillstånd. Flera olika slags definitioner av socialt stöd har formulerats av olika stödforskare, vilket visar att socialt stöd är ett multidimensionellt begrepp, innehållande flera aspekter (Hedin, 1994). Relationsaspekten (sociala band, relationer och dess kvalitet) innehållsaspekten (handlingar, utväxling av resurser eller andra interaktioner mellan individer) och upplevelseaspekten (mottagarens subjektiva upplevelse av stöd) är tre vanliga aspekter av socialt stöd, som olika definitioner i olika grad utgår ifrån (Hedin 1994; Rönnmark 1999). Hedin (1994) och Vaux (1988) beskriver också hur en del forskare betonar stödets funktion, d.v.s. konsekvenserna eller avsikten med stödjande aktiviteter och relationer, snarare än specifika aktiviteter och relationer i sig. Hedin (1994) exemplifierar med den definition som formulerats av Sarason, Sarason & Pierce: Social support refers to social transactions that are perceived by the recipients or intended by the provider to facilitate coping in everyday life and especially in response to stressful situations (Sarason et al. citerade i Hedin, 1994, s.31). Att socialt stöd på detta sätt skall underlätta coping, är också en tanke som uttrycks av bl.a. Rönnmark (1999) som menar att stöd är sådant som den förlustdrabbade upplever (upplevelseaspekten) som positivt för bemästring (coping) och reparation. Utifrån olika slags definitioner av socialt stöd, har forskarna var och en, delat in de olika former av socialt stöd som de har identifierat i sina studier, i olika huvudkategorier. På så vis har det skapats en rad olika indelningar (för en översikt se 13

19 t.ex. Hedin 1994; Sarason, Sarason & Pierce 1990; Vaux 1988). I denna uppsats kommer jag i första hand att använda mig av nedan beskrivna huvudformer av socialt stöd, som Lennéer Axelson (2010) benämner psykosociala stödformer och skriver är aktuella i både professionellt och ideellt krisstöd. I sin avhandling beskriver Rönnmark (1999) exempel på konkreta handlingar och bemötanden från professionella i samband med dödsfall och begravningsförberedelser, som förlustdrabbade föräldrar i hans studie upplevde som stöd i sin bemästring av förlusten av sitt barn. Jag kommer att återkoppla till några av dessa exempel i resultat- /analyspresentationen, i fall där liknande stöd förekommer i studiens material. Emotionellt stöd förmedlas genom samtal med närstående inom och utanför familjen (Lennéer Axelson 2010). Den drabbade bemöts med engagemang, lyssnande, förståelse och omsorg, vilket förebygger ensamhetskänslor och skapar trygghet. Till det emotionella stödet hör också att ge bekräftelse och uppmuntran, vilket enligt vissa indelningar även benämns uppskattning (esteem support) och bl.a. stärker personens självkänsla (Lennéer Axelson 2010; Rönnmark 1999). Kognitivt stöd är sådant stöd som hjälper den drabbade att vidga sin tankehorisont och handlingsrepertoar och består av t.ex. information, vägledning, kunskap, feedback och problemlösning (Lennéer Axelson 2010). Praktiskt stöd innebär hjälp med konkreta uppgifter och praktisk avlastning (ibid.). Social tillhörighet och nätverksstöd handlar om individens möjlighet till delaktighet i sociala gemenskaper, arbetsliv, och andra sammanhang där personen kan bibehålla sin roll/identitet (ibid.). 14

20 METOD OCH MATERIAL Forskningsstrategi Kvalitativ intervju För undersökningen valdes en kvalitativ forskningsstrategi med semistrukturerad intervju som metod, eftersom jag ville komma åt fylliga beskrivningar och få en kontextuell förståelse för informanternas arbete och tankar bakom utformningen av stödjande arbetssätt. En kvalitativ undersökning utgår ifrån deltagarnas perspektiv på problemet, d.v.s. syftar till att studera vad deltagarna uppfattar som viktigt och betydelsefullt (Bryman, 2011). Den kvalitativa forskningen är ofta mindre strukturerad för att på ett flexibelt sätt kunna följa och komma fram till informanternas innebörder samt till begrepp som bygger på den empiriska informationen (ibid.). Inom den kvalitativa forskningen tar man också hänsyn till att kontexten har betydelse för de beteenden eller ageranden som studeras. Kvalitativa undersökningar brukar därför innehålla detaljerade beskrivningar av kontexten för förståelse av det studerade fenomenet (ibid.). Induktion och deduktion strategi beträffande förhållandet mellan teori och empiri I studien tillämpades ett induktivt angreppsätt med deduktiva inslag. En sådan kombination kan även kallas abduktiv metodstrategi (Larsson 2005). Empirin användes induktivt för att finna exempel på enstaka eller återkommande stödjande inslag/arbetssätt i begravningsentreprenörers arbete, liksom olika faktorer som kunde inverka på utformningen utav dessa arbetssätt. När allt fler uttalanden som beskrev hur arbetssätt utformas efter informanternas tankar om de anhörigas behov i situationen tillkom (se vidare under Analys) så fick dessa data dessutom utgöra utgångspunkt för ett delvis förändrat uppsatsfokus. Det deduktiva inslaget bestod i att jag, utifrån förförståelse och befintlig litteratur om begravningsentreprenörsyrket, hade en tanke om att (och även hur) stödjande inslag skulle kunna förekomma i begravningsentreprenörers arbete, vilket präglade formuleringen av frågeställningar och intervjufrågor, även om jag inte formulerade några hypoteser (se även under Förförståelse). Detta föranledde också det tidiga valet av ett socialt stödperspektiv, även om jag inför intervjuerna var öppen för fler former av socialt arbete, liksom för att senare ta in fler teoretiska perspektiv för analys av de påverkansfaktorer som jag skulle komma att hitta beträffande arbetssätt. Kunskapsteoretisk ansats Uppsatsens kunskapsteoretiska ansats är fenomenologisk-hermeneutisk. Fenomenologi och hermeneutik eftersträvar förståelse och söker meningen i det som sägs (Kvale & Brinkmann, 2009). Fenomenologisk metod är deskriptiv och går ut på att beskriva det givna så exakt och fullständigt som möjligt. Detta kräver fenomenologisk reduktion, vilket innebär att man sätter vetenskaplig förkunskap och förförståelse inom parentes, för att komma fram till en förutsättningslös beskrivning (ibid.). I den fenomenologiskhermeneutiska traditionen har man istället med sig den hermeneutiska insikten att en beskrivning aldrig är helt öppen och förutsättningslös, utan att vår förförståelse inverkar både på vad vi lägger märke till och fäster vikt vid, liksom hur vi sedan tolkar betydelsen i materialet vid analysen (Thomassen, 2007). Enligt hermeneutiken är det vår förståelsehorisont som skänker fenomen en mening, som leder till frågor och ger 15