DISPOSITION Agenda kulturarvs programförklaring, september 2003.

Transkript

1 DISPOSITION Agenda kulturarvs programförklaring, september 2003.

2 Inledning Detta är en disposition till Agenda kulturarvs programförklaring. Den innehåller rubriker och kortare texter som beskriver innehållet i den kommande texten. Dispositionen är framtagen till Agenda kulturarvs Diskussionsseminarium i Stockholm den 24 september. Innehållet bygger på dokumentet Historiebruk med människan i centrum som togs fram i samband med Majmötet i Västerås samt på de kommentarer som framkom vid Majmötet. Dispositionen har också diskuterats vid läns- och landsantikvariemötet i Östersund i augusti. Programförklaringen går ut på remiss under oktober och november

3 Historia och kulturarv är viktigt i samhället Överallt i samhället, i de mest skiftande sammanhang och med de mesta skiftande syften använder människor och grupper av människor historia och kulturarv. Det är just därför som historia och kulturarv är viktigt i samhället. Historiebruk är varierat, mångsidigt och motsägelsefullt. En del historiebruk och kulturarvsanvändning rör sådant som många i samhället kan sympatisera med, i alla fall principiellt. Men all användning av historia och kulturarv är inte positiv. Det kanske viktigaste är just detta att historia och kulturarv inte bara finns, utan hela tiden används. Det måste vara den viktigaste utgångspunkten även för oss som arbetar på olika kulturarvsinstitutioner. Fokus behöver ligga på människan och samhället på nutidens, framtidens och historiens. Likaså krävs en balansgång mellan dagsaktuella och framtida behov av historisk förståelse. Det förflutna, minne, historia och kulturarv I botten finns det förflutna, det vill säga det som en gång var. Allt det som hänt och som lämnat spår efter sig i nutiden. Det förflutna är på sätt och vis passivt, det bara finns. Men det blir verksamt och aktivt när människor relaterar till det, det vill säga minns. Minnet kan vara både individuellt och kollektivt. Historia kan definieras på många olika sätt. I detta dokument ser vi historia som de olika berättelser i vid mening som människor förtäljer om det förflutna, det vill säga föreställningar om och framställningar av det förflutna. När någon använder en lämning från det förflutna och tolkar den som ett uttryck för ett förflutet skeende blir det historia en berättelse om det förflutna. Med kulturarv menas det man ärvt från tidigare generationer eller bär med sig från tidigare skeden av sitt liv och som någon valt att bevara, därför att det på det ena eller det andra sättet är värdefullt. Valet är medvetet och det utvalda uppmärksammas just som en del av det förflutna som man vill förhålla sig till och bevara. Kulturarv är med den här definitionen något utvalt. 3

4 Kulturarv kan vara byggmaterial för tolkning och berättande, för historia. Och kulturarv blir förankrade i ett konkret förflutet genom historia. I detta program betonar vi att historien är det fundament som vårt arbete utgår från. Att landskap, hus och föremål kan vara fina och värdefulla just i kraft av att de är gamla ska inte glömmas bort, även om historien kanske för de flesta, och definitivt för oss professionella inom området, anses viktigare. Det är alltid nödvändigt att hålla isär de olika skälen för ett eventuellt bevarande när man arbetar professionellt med dessa områden. Det goda samhället I grunden handlar all den offentliga verksamheten om att verka för ett gott samhälle, livskvalitet för många och för de grundläggande demokratiska värden som vi är överens om i vårt samhälle ska gälla. I ljuset av detta kan man tydligt se två sätt att använda historia och kulturarv som motiverar ett offentligt engagemang. Det första handlar om historia som en möjlighet till förståelse och till berikande perspektiv på nutiden, människan och samhället. Det andra handlar kulturarvs betydelse för en god livsmiljö. Perspektiv och förståelse Med historien kan världar öppnas, förståelse växa och förklaringar skapas. Så länge olika fysiska minnen förvaltas, bevaras och vårdas kan historien tolkas och omtolkas och ny förståelse och nya perspektiv på samhällets utveckling och tillstånd öppnas. Det finns inte bara ett perspektiv på samhället eller en sorts förståelse - det finns många. Den historiska och kulturhistoriska förståelsen och de humanistiska perspektiv som den innebär är på så sätt fundamentala för ett demokratiskt samhälle. För att man ska kunna förstå varför samhället ser ut som det gör och hur det har utvecklats för att komma hit. Historia för förståelse är därför utgångspunkten för de offentliga kulturarvsinstitutioner vi verkar inom. 4

5 Det offentliga arbetets fokus är att bidra till att garantera att en mångfald historier kan berättas och att en rikedom av historiska minnen bevaras. I ansvaret ligger också att tillse att många olika människors verklighet speglas och att centrala skeenden i samhällsutvecklingen är möjlig att berätta om och ta del av i ett varierat och rikt material. Och att det pågår en ständig diskussion om berättelserna och försöken att nå sannfärdiga skildringar. Det ställer krav på: öppenhet mot alternativa historier och mot öppenhet mot andra människors och aktörers historieskrivningar, ett kritiskt synsätt, ett brett och djupt historiskt och kulturhistoriskt kunnande hos de professionella, kreativt och kritiskt tänkande, mod att välja, och välja bort, en vilja att både ta del av och bidra till andras historieskrivningar. Och att diskutera dem, ibland uppmuntra och ibland motsäga dem, men alltid ta dem på allvar. Det innebär också att lika stor vikt måste läggas på berättande som på bevarande. Bevarandet är ett förutsättning för det rika berättandet som kan ge de historiska perspektiven och förståelse. Man bevarar för att kunna berätta. God livsmiljö Historia och kulturarv kan också handla om sådant som god miljö och hållbar utveckling. Om skönhet och ett gott liv, om stadsplanering och god arkitektur, om design och god smak. Om resursåtervinning och god hushållning. Om variationsrika miljöer med patina. Kanske också om känslor av samhörighet och trygghet, om identitet och förankring och om ett rikt och intressant liv. Här ligger fokus mer på andra värden och kvalitéer än på historia. Det vi brukar kalla kulturarv och kulturmiljöer kan därför vara viktiga i nutiden och för framtiden utan sin historia. I det offentliga arbetet behövs gemensamma samhällsprocesser där olika intressen, värden och kvalitéer vägs mot varandra och där olika professioner har i uppdrag att värna om utvalda värden och kvalitéer. En påminnelse om att värden är lätta att förstöra men svåra att återskapa. 5

6 För att det professionella arbetet ska fungera inom detta fält måste det vara lyhört mot samhället och mot olika människors upplevelser och bedömningar integritet och lyhördhet behöver gå hand i hand. Människan i centrum En kondensering av de tidigare resonemangen visar vikten av att sätta människan i fokus därför att hon både är den som skapar, väljer och använder historia och kulturarv. Människan måste därför stå i fokus och vara utgångspunkt för det offentliga arbetet med historia och kulturarv. Att sätta människan i fokus ställer nya krav på vårt yrkesutövande. De professionella rollerna Mot bakgrund av ovanstående resonemang syns två roller för det offentliga arbetet med historia och kulturarv. Det är angeläget utveckla dessa båda arbetsfält för att vi ska bli en starkare och mer intressanta samarbets- och samtalspartner för andra samhällsintressen. Poängen med de två rollerna är inte att de ska renodlas för att avskiljas från varandra. Det viktiga är egentligen hur de kompletterar och stödjer varandra. I det praktiska, vardagliga arbetet behövs alla och är lika viktiga. Det viktiga är att inte blanda samman dem själv, och framför allt inte låta det bli oklart för omvärlden vilken roll man har i ett givet sammanhang. I fältet som rör förståelsen är kärnan i arbetet vad kulturarv och kulturmiljö kan berätta för dagens människor om gårdagens människor. I fältet som rör en god livsmiljö är det att lyfta fram kulturarvs och historias värden på andras arenor än vår egen. För båda rollerna krävs bevarandekompetens, men inte samma sort. I arbetet med förståelsen handlar bevarandekompetensen om att ha historisk kunskap av olika art och historiskt perspektiv samt om att förmedla dessa. I arbetet med den goda livsmiljön handlar bevarandekompetensen i högre grad om att förstå och delta i samhälleliga processer och där föra fram värdet av det förflutnas närvaro. I båda fallen krävs naturligtvis också en mer tekniskt orienterad bevarandekompetens. 6

7 Berättaren Vi har i denna roll det särskilda ansvaret för att garantera att en mångfald historier kan berättas. Det gör vi genom att garantera att ett brett urval av historia och kulturarv bevaras och berättas. Vi ska vara experter på vad kulturarv kan berätta och betyda, och på att berätta historia. Samtidigt ska vi lyssna efter människors egna frågor till det förflutna och ge plats åt människors egna berättande av historia. Rollen ställer krav på att: att välja det som förtäljer om angelägna berättelser och belyser angelägna teman, att hela tiden hålla kvar Vad och Varför och Vilken historia det vill säga att reflektera över våra beslut och arbetssätt. Rådgivaren Rollen som rådgivare handlar om att vara kulturarvens röst, det förflutnas förespråkare i samhället. Människor ska lotsas fram till en egen, nutidsbaserad upplevelse av historia och kulturarv. Vår roll innebär att influera ett intresse för mångfalden av mänskliga uttryck därför att tingen berör oss människor. I denna roll ska vi arbeta med kulturarv oavsett vilken specifik historia som en viss lämning berättar. I denna roll är vi även en resurs för människor och samhälle att utnyttja utifrån de behov och intressen som man själva formulerar. Vi ska hjälpa samhället att berika och inte utarma miljön, men ansvaret för detta ligger inte specifikt på oss utan vilar på alla i samhället. Det professionella bevarandearbetet För att ingen ska sväva i tvivelsmål i kulturarvsarbetet är bevarandet fortsatt viktigt, på såväl kort som lång sikt. Bevarandet och bruket är beroende av varandra. En av tankarna bakom att sätta människan i centrum är att därigenom uppnå en ökad samverkan mellan bevarande och bruk. Då räcker det inte att ensidigt beakta bruket utan även föreställningarna kring bevarandet måste påverkas mot förvaltning av kulturarv. Vi är en 7

8 mångdisciplinär och mångprofessionell verksamhet vilket är en styrka om vi arbetar utifrån gemensamma föreställningar. Oavsett med vad och hur vi arbetar finns det ett antal övergripande utgångspunkter att förhålla sig till: Kulturarv ska inte skyddas från dess arvtagare Vi ska våga lita till att andra vill och kan. Kulturarvsarbete handlar om att utveckla relationen mellan historia och kulturarv och människor och samhälle. Starka band mellan bevarande och berättande Det professionella arbetet handlar fortsatt om att värdera, välja ut och bevara. Utmaningen ligger i att kontinuerligt pröva vilka historier och kulturarv det ska handla om, och vilken historia vi skriver samt om att berätta historia på ett sätt som gör den angelägen för människor. En mångfald av berättelser och källor har ett värde i sig Det innebär att samverkan och konkret samarbete med andra aktörer har ett egenvärde, och vi måste också kunna hantera olika kunskapsbegrepp och kulturarv, ha insikt i olika bevekelsegrunder och väga samman olika perspektiv. Ett offentligt samtal ska underhållas om vilka historier och vilka kulturarv samhället ska ta ett särskilt ansvar för. Förändring är mer än bara ett hot Kulturarv och historia är resultat av förändring. Kulturhistorisk förvaltning är ett synsätt som öppnar för att se kulturarv som en tillgång och inte ett problem eller hot mot utveckling. Kulturhistorisk förvaltning syftar till att influera en förändring där objektet eller miljöns villkor beaktas. Våga låta bli att göra Att våga låta bli att göra är ett sätt att förvalta ett kulturarv. Att tillåta ett naturligt förfall, ett värdigt slut, kan också ha en samhällelig betydelse. Se kulturarv som en resurs att använda klokt Att bevara är inte alltid det mest optimala när man sätter människan i centrum. Kulturarv kan förbrukas och omvandlas genom t.ex. dokumentation, för att bli nytt virke i människors pågående skapande av historia och kulturarv. 8

9 De nu levande människornas behov går före Vi ska känna oss nöjda med vårt arbete och respektera utgången av demokratiska samhällsprocesser även om vårt ansvarsområde inte i alla sammanhang beaktats så som vi önskat. Bevara och berätta för här och nu Vårt långsiktiga ansvar för bevarande tar vi om vi använder historia och kulturarv för att ställa frågor till samhället om och diskutera framtiden. Historia och kulturarv ska bevaras för att berika människors liv idag. 9

10 Kulturarvsarbete mitt i samhället Att arbeta med ett samhällsangeläget innehåll Det är i vår samtid som vi har våra möjligheter och de intressanta utmaningarna. Det är i det dagsaktuella som de flesta känner igen sig, och om vi ska stärka vår ställning måste samtiden bli vår arena. Vi ska därför flytta fokus på vårt arbete så att det är inriktat mot angelägna nutidsfrågor med människan i centrum. Vi ska därför: arbeta med sådana frågor och på ett sådant sätt att vi genom ett kulturhistoriskt perspektiv på samtiden kan bli av större värde för människor och samhälle, arbeta med angelägna samtidsfrågor och aktivt medverka till ett samhälle med goda livsmiljöer, utgå från ett mänskligt perspektiv och bidra till att ge samhällets medborgare ett liv med mening och innehåll, genom rollen som berättare vara den breda kunskapens och den historiska mångfaldens garant, genom rollen som vägvisare inspirera andra till att använda kulturarv och historia i sitt skapande av en god livsmiljö, göra särskilda satsningar för att utveckla våra institutionerna till intressanta arenor för debatt och diskussioner om förhållandena i dagens samhälle, öka medvetenheten inom yrkeskåren om kulturarvsarbetets politiska förutsättningar. Dialog Dialogen med omgivande samhälle kan vägleda oss i vad som är viktigt att bevara och vårda och vilka historier som ska berättas. En utvecklad dialog ger också bättre möjlighet att förstå och värdesätta det som görs utanför sektorn. Dialogen kan även fungera som drivkraft i utvecklingsarbete och vara ett sätt att stärka förmågan att genomföra vårt uppdrag. Vi ska därför: 10

11 utveckla en bred samhällsdialog, präglad av öppenhet och samverkan med omvärlden, som grund för kulturarvssektorns fortsatta utveckling, genom dialogen fördjupa medborgarförankringen och öppna för konstruktiva samtal om den antikvariska grundsyn, de värderingar och de prioriteringar som styr vad som kan bevaras för framtiden, utveckla nya metoder för dialog anpassade för olika sammanhang och målgrupper, skapa permanenta fora för diskussion om kulturarvsarbetets värdegrunder och strategiska inriktning. Tydlighet Ingen ska behöva tveka om vad vi menar i användningen av historia eller vad målet är med skydd och vård av kulturarvet. Ingen ska heller behöva sväva i ovisshet om vem som gör vad. Otydlighet ger visserligen spelutrymme, men är en förkastlig strategi eftersom andras intresse av att ta egna initiativ och göra själv påverkas negativt. Därför ska vi: vara tydliga i vilka motiv som ligger bakom våra uppfattningar och olika former av ställningstaganden. Kraftsamling Ansvar och roller i kulturarvsarbetet Ansvaret och rollerna i kulturarvsarbetet har diskuterats flitigt under många år. Omvärldens synpunkter handlar ofta om oklarheter i vem som gör vad och till vilken instans man ska vända sig med sina frågor. Den interna diskussionen är ofta inriktad på oklarheter om vad som ingår i våra olika roller och ansvar. Något måste göras. Bra samarbete bygger på goda relationer och en öppen kommunikation. Det avgörande för framtiden är att vi inte ser organisationsmodellen som en hierarkisk maktstruktur utan som ett nätverk av samverkande parter där alla behövs för ett kraftfullt kulturarvsarbete. 11

12 Vi föreslår följande strategi för fortsatt hantering av frågan om roller och ansvar för att skapa en organisation anpassad till dagens förhållanden: Fördjupad diskussion med respektive huvudmän om hur en nutidsrelaterad ansvarsfördelning bör se ut. Vi ska vidareutveckla strategiska nätverk mellan kulturarvsarbetets aktörer för samverkan och gemensam planering. Vi föreslår gemensamma etiska regler som vi alla kan ha i åtanke vid kulturarvsarbete: Respektera andras kompetens och ansvar. Inse att vi alla behövs. Lita på dina samarbetspartners. Var tydlig i dina beställningar och i redovisning av material. Ha acceptans för andra uppfattningar. Prioriteringar Kulturarvsarbetet är omfattande och innehåller en mängd uppgifter och åtaganden. En av de viktiga framtidsfrågorna handlar om att bättre prioritera i det vi gör, i det vi vill och bland de krav andra ställer på oss. Vi måste utveckla förmågan att prioritera. Vi kan inte bevara allt, vårda allt eller ens berätta allt. Vi ska därför: välja vilka arenor vi ska vara aktiva på, driva på en förenkling av ärendehantering till förmån för gemensamma satsningar, genomföra en gemensam satsning på ett angeläget och aktuellt område, t.ex. det moderna samhällets kulturarv. 12

13 Den kreativa arbetsplatsen Goda arbetsplatser är en förutsättning för att uppnå en bra verksamhet. Våra arbetsplatser måste därför i högre grad utvecklas till levande arbetsplatser där det ges plats för reflektion och nytänkande, och där det finns en förmåga till anpassning av kompetenser och kunnande till nya behov och samhällsvillkor. Därför ska vi: bredda och utveckla våra kulturhistoriska kompetenser, utveckla vår förmåga att motivera våra ställningstaganden, ge oss själva konstruktiv kritik och debattera med andra. Reflektera och ompröva Behovet av en kontinuerlig och öppen idédebatt, har ofta lyfts fram under detta arbete. De diskussioner som förts har visat dels på att det finns en vilja till utveckling och dels på nödvändigheten av att hitta former för en sådan debatt såväl inom varje arbetsplats som inom sektorn i stort. Vi vill ha arbetsplatser med levande diskussion och högt till tak. Därför ska vi: utveckla vår förmåga att analysera och utveckla våra professionella roller, inom arbetstiden skapa utrymme för reflektion och eftertanke. Kompetensförsörja Uppdrag som utförs med fokus på att åstadkomma förståelse och god livsmiljö, ställer till vissa delar nya krav på sektorns kunskap och kompetens. Kunskapsförsörjning och kompetensutveckling måste därför planeras och anpassas till arbetets nya inriktning. Det måste också skapas en uppfattning om och planeras för framtida kompetensbehov. Därför ska vi: analysera vårt behov av nya eller kompletterande kompetenser, upprätta kompetensprofiler för oss professionellt verksamma, vara delaktiga i planering av sektorsutbildningen så att den tillgodoser våra behov. 13

14 Visioner om framtidens kulturarvsuppdrag De föregående texterna har handlat om hur vi kan påverka och förändra vårt arbete av egen kraft. De många diskussionerna inom Agenda kulturarv har också mynnat ut i förslag som är av mer långtgående karaktär och där ett förverkligande ligger utanför vår egen förmåga. Förslagen förutsätter fördjupade diskussioner, utredningar, politiska ställningstaganden och beslut på central nivå i stat och kommun. Tankarna om framtiden skall ses en stark önskan hos alla oss som deltagit i projektet om en fortsatt utveckling av det offentliga kulturarvsuppdraget. Vi har samlat dessa uppslag och idéer till visioner om framtidens kulturarvsarbete och skulle gärna se: En ny minnespolitik En förnyad historielagstiftning En tydligare livsmiljöpolitik 14