VÄLFÄRDSPROGRAMMET BILDSIDA SVENSKA KOMMUNALARBETAREFÖRBUNDET

Transkript

1 VÄLFÄRDSPROGRAMMET BILDSIDA SVENSKA KOMMUNALARBETAREFÖRBUNDET

2 Välfärd? BILDSIDA

3 Individens förfogande över resurser i form av pengar, ägodelar, kunskaper, psykisk och fysisk energi, sociala relationer, säkerhet m m med vars hjälp individen kan kontrollera och medvetet styra sina livsvilkor. KÄLLA: STEN JOHANSSON Låginkomstutredningen (1970) i anslutning till den engelske sociologen Richard A. Titmuss

4 Förord Vid Kommunals kongress 1996 behandlades en rapport, i vilken förbundsstyrelsen redovisade sin övergripande syn på välfärdspolitiken och sin uppfattning om vilka välfärdsfrågor som borde prioriteras i den då rådande ekonomiska och politiska situationen. Kongressen antog rapporten men gav samtidigt förbundsstyrelsen i uppdrag att arbeta fram ett nytt och mera framtidsinriktat program inom välfärden med nya visioner. Mot den bakgrunden tillsatte förbundsstyrelsen i februari 1998 en utredning med uppgift att utarbeta ett välfärdspolitiskt program inför förbundsmötet En arbetsgrupp och en ledningsgrupp bildades, med följande sammansättning: 2 Ledningsgrupp Lars-Åke Almqvist, andre förbundsordförande Hans Unander, förbundsstyrelsen Annica Johansson, Kommunal Västmanland Laila Nyhlin, Kommunal Örebro län Lena Ludvigsson-Olafsen, Kommunal Dalarna, kommunalråd Bengt-Åke Nilsson, Kommunal Skåne, kommunalråd Maria Österberg, Kommunal Stockholms län Per Nilsson, Kommunal Norrbotten Arbetsgrupp Rolf Andersson, enheten för ekonomi och välfärd Ronny Olsson, utbildningspolitiska enheten Sam Sandberg, enheten för ekonomi och välfärd Yeshiwork Wondmeneh, enheten för ekonomi och välfärd Hans Öhman, enheten för ekonomi och välfärd

5 Programarbetet har bedrivits i ett samspel mellan arbetsgruppen och ledningsgruppen. Utredningen har också genomfört tre konferenser om välfärdsfrågor, med deltagare från förbundets lokalavdelningar. Som föreläsare har följande personer medverkat: Rolf Andersson, Kommunal, Hans Bergström, Dagens Nyheter, Ingemar Eriksson, Finansdepartementet, Stefan Fölster, Industriens Utredningsinstitut, Bengt Göransson, Demokratiutredningen, Birthe Josephson, Kommunal, Ingemar Lindberg, LO, Joakim Palme, Institutet för social forskning, Irene Wennemo, LO, Joachim Vogel, Statistiska centralbyrån. Både föreläsarna och de medlemmar som deltagit i konferenserna har bidragit med värdefulla idéer och synpunkter till programarbetet. Programmet behandlades vid Kommunals förbundsmöte i Kalmar den 1 2 juni Förbundsmötet antog programmet med några smärre ändringar och tillägg, som nu har införts i texten. 3

6 4

7 Innehåll 5 Förord Sid 2 1 Vision och verklighet Sid talet vad hände? Sid 19 3 Räcker resurserna? Sid 25 4 Arbetet är grunden Sid 31 5 Kunskap i utveckling Sid 47 6 En vidare gemenskap Sid 63 7 Hälsan framför allt Sid 75 8 Livet efter arbetslivet Sid 85 9 Sammanfattning och förslag Sid 97

8

9 1 Vision och verklighet

10 1/ välfärdsprogrammet vision och verklighet Välfärd och välfärdspolitik 8 Vad är välfärd? Någon exakt definition av begreppet är nog inte möjlig att ge. Men låt oss försöka ringa in ungefär vad vi menar. Vi kan knyta an till en definition som har fått bred acceptans inom välfärdsforskningen. Enligt den definitionen menas med välfärd individens förfogande över resurser i form av pengar, ägodelar, kunskaper, psykisk och fysisk energi, sociala relationer, säkerhet m m med vars hjälp individen kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor. När vi i fortsättningen i det här programmet talar om välfärd och välfärdspolitik är det den här tolkningen av begreppet som vi utgår ifrån. Det handlar alltså om de resurser som individen förfogar över när det gäller att styra sitt liv. Och det handlar om hur vi på politisk väg kan påverka fördelningen av dessa resurser. Det grundläggande och normala sättet för individen att få tillgång till de resurser han eller hon behöver är att arbeta. Men för att välfärden ska kunna värnas också under perioder, då man inte kan klara sin försörjning genom eget arbete, behöver resurser omfördelas inom ramen för ett välfärdssystem. Det gäller både ekonomiska resurser, d v s pengar till mat, bostad, kläder, och andra resurser i form av utbildning, sjukvård, omsorg. Det är just när man av åldersskäl eller av andra orsaker inte kan arbeta som också dessa immateriella behov brukar vara som störst. Välfärdspolitikens betydelse för individen kan ses i två perspektiv. Det handlar dels om att ge utvecklingschanser och dels om att skapa trygghet. Vi ställs alla under livets gång inför utmaningar och påfrestningar. En grundläggande uppgift för välfärdspolitiken är att förse oss med de resurser vi behöver för att av egen kraft kunna möta dessa krav. Eller resurser som återskapar den förmågan om den tillfälligt försvagats. Men vi kan också komma i situationer då den egna styrkan skadats på ett djupare och mera varaktigt sätt. Då ska vi inte bli lämnade i sticket utan tryggt kunna förlita oss på att välfärdspolitiken ger oss tillgång till de resurser vi behöver för att få våra vitala behov tillfredsställda. I en tid av stora förändringar är det särskilt viktigt att välfärdspolitiken skapar utvecklingschanser, att människor har tillgång till resurser som gör dem rustade att klara omställningar och nya krav. Det är detta som har kallats vingarnas trygghet och som kan ställas emot det mera defensiva begreppet snäckskalets trygghet. Den resurs som framför andra ger människor en vingarnas trygghet är utbildning. Senare års dramatiska för-

11 1/ välfärdsprogrammet vision och verklighet ändringar på arbetsmarknaden har gjort utbildning till den kanske viktigaste välfärdsgarantin, både för den enskilde och för samhället. Alla ekonomiskt och politiskt utvecklade länder har idag någon form av välfärdspolitik. Den gamla nattväktarstaten, vars uppgifter i huvudsak begränsades till krigsmakten, rättsväsendet och den statliga förvaltningen, existerar inte längre i vår del av världen. Nu utger sig nästan alla länder för att vara välfärdsstater eller välfärdssamhällen. Men välfärdspolitikens omfattning och utformning varierar från land till land. Hur stort ansvar staten tar för medborgarnas välfärd beror på de historiska traditionerna och de politiska styrkeförhållandena i de enskilda länderna. I Sverige har arbetarrörelsen varit den dominerande politiska kraften under 1900-talet, men dess jämlikhetsvärderingar har djupa rötter i det gamla svenska bondesamhället. Arbetarrörelsen och välfärdspolitiken En generell välfärdspolitik, en politik som omfattar hela folket, svarar mot arbetarrörelsens vision av det klasslösa samhället, det samhällsideal som med Per Albins ord kallas folkhemmet. Visionen tecknades mot den mörka bakgrunden av ett klassamhälle, där välståndet och livschanserna var upprörande orättvist fördelade. Med demokratins förverkligande och erövringen av den politiska makten fick arbetarrörelsen möjlighet att förverkliga sin vision av samhället. De första stegen togs redan på 30-talet, men det var först efter andra världskriget då den fulla sysselsättningen tryggats och tillväxten i ekonomin var god som det sociala reformarbetet kunde påbörjas i full skala, det reformarbete som skapat dagens svenska välfärdssamhälle. Det är arbetarrörelsen som har haft initiativet och drivit på den politiska utvecklingen, men det välfärdssystem som växt fram under dess ledning är inte utformat efter snäva klassintressen utan för att tillgodose även andra gruppers behov. Den generella välfärdspolitiken har därför ett mycket brett stöd i befolkningen. De flesta reformerna har i efterhand accepterats även av de borgerliga partierna. Generell välfärdspolitik bygger på kompromisser mellan olika intressen för att tillgodose gemensamma behov. När skolan, sjukvården och pensionssystemet är gemensamma för alla så har alla intresse av att de fungerar och att kvaliteten är hög. Och när alla upplever att de har nytta av välfärdssystemet så går det lättare att få alla att vara med och betala. 9

12 1/ välfärdsprogrammet vision och verklighet Välfärdspolitikens medel och mål Den generella välfärdspolitikens grundläggande uppgift är att omfördela produktionsresultatet så att allas tillgång till resurser för att styra sina liv blir jämnare och rättvisare. För att åstadkomma detta förfogar politiken över en uppsättning av medel som kan sättas in på fyra nivåer: Välfärdstjänster Tjänster som är helt eller till större delen skattefinansierade, som fördelas efter behov, och som i de flesta fall är offentligt producerade. De viktigaste är barnomsorg, utbildning, sjukvård och äldreomsorg. Att dessa tjänster i huvudsak bedrivs i offentlig regi och finansieras via skatten är en förutsättning för att viktiga fördelningspolitiska mål ska kunna uppnås. 10 Generella bidrag Bidrag som alla som uppfyller de självklara villkoren har rätt till. Beloppen är lika höga för alla oavsett inkomst och finansieringen sker via skatt. Hit hör framför allt barnbidrag och folkpension. Socialförsäkringar Försäkringar som ger inkomsttrygghet vid ålderdom, sjukdom, föräldraledighet etc. Obligatoriska för alla förvärvsarbetande och finansierade genom avgifter. Både ersättningar och avgifter är relaterade till inkomsten. ATP, sjukförsäkring, föräldraförsäkring är några av de viktigaste. Även arbetslöshetsförsäkringen är en sorts socialförsäkring som dock inte är obligatorisk. Behovsprövade bidrag Bidrag som endast den är berättigad till som uppfyller stränga villkor och underkastar sig noggrann kontroll. Bidragsformerna är skattefinansierade och utgörs framför allt av socialbidrag och bostadsbidrag. Offentliga tjänster och generella bidrag är de mest generella inslagen i välfärdspolitiken. Även socialförsäkringarna är generella men förutsätter att man har ett arbete. De behovsprövade bidragen hör däremot egentligen inte hemma i den generella välfärdsmodellen men behövs ändå som ett komplement. För dem som står utanför socialförsäkringarnas trygghetsanordningar eller som tillfälligt har särskilda behov utgör de det yttersta skyddsnätet. Ju mer välfärdspolitiken kan arbeta via de generella medlen, desto effektivare fungerar den. Ju större resurser den måste fördela i form av socialbidrag, desto allvarligare är bristerna i det generella välfärdssystemet.

13 1/ välfärdsprogrammet vision och verklighet Välfärdspolitikens primära uppgift är som sagt att omfördela resurser. Samtidigt finns det också andra viktiga välfärdsmål. Följande mål är de centrala för den generella välfärdsmodellen: Den ska omfördela över livet och mellan riskgrupper Den ska utjämna mellan rika och fattiga Den ska göra det möjligt att förena familjeliv och arbete Den ska värna individens frihet och oberoende Den måste vara ekonomiskt rationell Den ska garantera demokratiskt inflytande Omfördelning över livet och mellan riskgrupper Den generella välfärdspolitiken omfördelar resurser från de yrkesverksamma till dem som är för unga eller för gamla för att kunna försörja sig genom eget arbete. Detta kan också uppfattas som en omfördelning mellan olika perioder i den enskilde individens liv. 11 Offentliga tjänster och transfereringar samt erlagda skatter och avgifter Schematisk fördelning över en individs livsperiod Kr/år Äldreomsorg Barnomsorg Stöd vid arbetslöshet Stöd vid sjukdom och handikapp ATP Övr pensionsförmåner Skola Folkpension 0 Arbetsmarknadspolitik Försvar, polis, övrig statlig och kommunal verksamhet Hälso- och sjukvård Familjestöd Direkta skatter Indirekta skatter Sociala avgifter Ålder KÄLLA: SCB

14 1/ välfärdsprogrammet vision och verklighet I figuren på föregående sida kan man se att i vårt generella välfärdssystem fungerar den offentliga sektorns utgifter och inkomster klart utjämnande över livet. Ovanför 0-linjen visas hur mycket genomsnittssvensken får i form av offentliga tjänster och inkomstöverföringar vid olika åldrar. Under 0-linjen ser man hur mycket han eller hon betalar i skatt och avgifter. Att vara ung och att bli gammal ingår i den normala livscykeln, det är något som nästan alla får uppleva. Vi löper också alla en viss risk att drabbas av arbetslöshet, sjukdom, arbetsskada etc, men risken för detta är mycket olika för olika grupper. Den generella välfärden innebär att de ekonomiska konsekvenserna av sådana olyckor fördelas över hela befolkningen. För högriskgrupperna är det betydligt förmånligare än om de skulle behöva skydda sig genom privata försäkringar. Utjämning mellan rika och fattiga 12 Den generella välfärdsmodellen fungerar också utjämnande mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare. De senare har samma tillgång till välfärdstjänster och generella bidrag som de förra. Det är behovet och inte inkomsten som avgör. Men eftersom finansieringen av både tjänster och bidrag sker genom skatter, som är progressiva eller proportionella mot inkomsten, så får höginkomsttagarna betala mer och låginkomsttagarna mindre. Nettot av vad man får och vad man betalar blir positivt för låginkomsttagare och negativt för höginkomsttagare. Man kunde tro att omfördelningen mellan rika och fattiga skulle bli ännu större i ett välfärdssystem som i högre grad än vårt generella system bygger på behovsprövade bidrag, eftersom sådana bidrag ju inte tillfaller alla utan bara går till de mest behövande. Men erfarenheten från andra länder visar att den tanken inte håller. Det beror på att en politik med den inriktningen inte förmår uppbåda samma breda stöd hos befolkningen. Betalningsviljan blir mycket lägre och de totala resurserna att omfördela blir mindre. Därför är den generella välfärdsmodellen den mest effektiva när det gäller att utjämna mellan olika inkomstgrupper. Det påstås ibland att utjämningen mellan rika och fattiga skulle kunna drivas längre om vi gick över till den så kallade grundtrygghetsmodellen. Det som skiljer den modellen från den vanliga generella välfärdspolitiken är att inkomstbortfall ersätts med enhetliga belopp som är oberoende av arbetsinkomstens storlek. Om det förslaget genomfördes är det troligt att de som får en ersättning som ligger långt under deras normala

15 1/ välfärdsprogrammet vision och verklighet inkomstnivå skulle komplettera sitt inkomstskydd genom privata försäkringar. Det skulle leda till att stödet för det allmänna socialförsäkringssystemet försvagades och den finansiella basen för detta urholkades. I slutändan skulle därför utjämningen minska i stället för att öka. Familjeliv och arbetsliv Välfärdspolitiken måste anpassa sig efter människornas värderingar och underlätta för dem att leva ett liv som de tycker är naturligt. Idag är det för oss en självklarhet att både kvinnor och män måste ha rätt till ett liv med utrymme för såväl ett utvecklande yrkesliv som ett rikt privatliv, i vilket familjebildning och föräldraskap är det centrala innehållet. Den generella välfärdspolitiken i Sverige har utformats för att tillgodose kravet på att kunna förena arbetsliv och familjeliv. Vår unika föräldraförsäkring, den utbyggda barnomsorgen, men också vår till stor del skattefinansierade äldreomsorg, ska ses i det ljuset. En jämförelse med andra länder visar att inget annat välfärdssystem ger sådana möjligheter för småbarnsföräldrar att leva ett fullvärdigt liv. Men i de flesta länder i Europa växer kraven, i synnerhet från den unga kvinnogenerationen, på välfärdslösningar liknande våra. 13 Frihet och oberoende Socialförsäkringar, generella bidrag och offentliga tjänster de överlägset viktigaste inslagen i den generella välfärdspolitiken är inte nådegåvor utan rättigheter som tillkommer var och en som uppfyller de i regel självklara villkoren t ex villkoren för föräldrapenning, barnbidrag och barnomsorg. Att förmånerna är en rättighet innebär att välfärdspolitiken blir ett viktigt stöd i individens strävan efter frihet och oberoende och att få forma sitt liv efter egen vilja. Generella förmåner minskar behovet av byråkrati och integritetskränkande inkomst- och behovsprövning. Samtidigt innebär generella stödformer att individen slipper vara beroende av rikas välgörenhet och anhörigas välvilja och att hans eller hennes ställning stärks gentemot arbetsgivares mer eller mindre subtila påtryckningar. Generella förmåner betyder att individen har större möjlighet att påverka sin materiella standard, vilket också är en viktig frihetsdimension. Risken är betydligt mindre än vid behovsprövade bidragsformer att den

16 1/ välfärdsprogrammet vision och verklighet enskilde ska fastna i en fattigdomsfälla, där varje försök att förbättra den privata ekonomin genom att gå upp i arbetstid eller ta på sig mer kvalificerade arbetsuppgifter omintetgörs, eftersom ökad arbetsinkomst direkt resulterar i nedtrappade bidrag eller upptrappade avgifter. Att välfärdspolitiken är generell innebär slutligen också att den enskilde inte behöver bli bunden av snäva företags- eller branschanknutna förmånssystem och får större rörelsefrihet att byta jobb eller flytta inom landet. Ekonomisk rationalitet 14 Flera av de faktorer som gör att den generella välfärdspolitiken främjar den enskildes frihet och oberoende bidrar också till att göra modellen samhällsekonomiskt rationell. Reducerad byråkrati i välfärdssystemet betyder att resurser kan frigöras och i stället användas för mer produktiva ändamål. Minskade fattigdomsfällor ger arbetstagarna starkare drivkrafter att öka sitt arbetsutbud. Och större rörelsefrihet på arbetsmarknaden innebär att den ständigt pågående strukturomvandlingen i ekonomin fungerar smidigare. Demokratiskt inflytande Myndiga medborgare vill själva kunna styra sina livsvillkor. Få saker är viktigare för livskvaliteten och därför angelägnare att påverka än de tjänster och transfereringar som ingår i välfärdssystemet. Om de frågorna till stor del överlämnas i privata försäkringsbolags och tjänsteproducenters händer som fallet är i många länder får medborgarna i huvudsak nöja sig med ett indirekt inflytande via marknaden man kan köpa eller inte köpa. Om de tas om hand av välgörenhetsorganisationer av olika slag begränsas inflytandet till de frivilliga bidragsgivarna de kan ge eller inte ge. Utrymmet för politisk styrning är i bägge fallen snävt. I den generella välfärdsmodellen däremot har dessa livsviktiga frågor förts in i centrum av den demokratiska processen. I ingen annan modell är välfärden därför så öppen för medborgarnas insyn och påverkan som i vår generella modell, i ingen annan modell är välfärdspolitiken så politisk. Att det finns offentlig insyn och kontroll och möjligheter att på politisk väg som väljare eller som vald påverka hur välfärdspolitiken utformas har givetvis stor betydelse för välfärdens inriktning, omfattning och kvalitet. Det är den bästa garanti medborgarna kan få för att välfärden motsvarar deras krav.

17 1/ välfärdsprogrammet vision och verklighet Det är inte bara de övergripande besluten om välfärdspolitiken principer, resurser etc som det är viktigt att kunna styra. Det är inte bara via de politiska organen man behöver kunna utöva inflytande över välfärden. Även i det enskilda konkreta fallet när det gäller barnens dagis eller vården på sjukhemmet har man som brukare eller som anhörig rätt att påverka verksamheten så att den bättre motsvarar den enskilda människans behov. Även om det förvisso förekommer brister i det avseendet finns det inget välfärdssystem som ger större möjlighet till brukarinflytande än det generella. Människans vilsenhet i systemet Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den generella välfärdspolitiken är enastående effektiv när det gäller att erbjuda utvecklingsmöjligheter och skapa trygghet när den fungerar som det är tänkt. Men som vi vet så gör den inte alltid det. Välfärdspolitiken är behäftad med brister i flera avseenden, brister som måste rättas till. En av de största svagheterna är att människor i många fall inte får den hjälp som de behöver, därför att deras behov inte stämmer överens med de standardiserade stödformer som välfärdssystemet erbjuder. De olika delsystemen både transfereringar och tjänster har i regel byggts upp som storskaliga lösningar av välfärdsproblemen, med klart definierade ansvarsområden. De är effektiva när det gäller att hantera vanligt förekommande problem som omfattas av stora grupper. Men alla välfärdsbehov är inte av det slaget. Många människor har mera särpräglade och sammansatta behov som inte riktigt passar in i något av delsystemen. I vissa sådana fall försöker de berörda myndigheterna att undandra sig sina förpliktelser mot den hjälpsökande och vältra över ansvaret på varandra. Den enskilde blir ett offer för byråkratiska konflikter som kan dra ut på tiden. I andra fall får den hjälpsökande visserligen stöd i en eller annan form, men utifrån en snäv definition av hjälpbehovet och inte utifrån en helhetssyn på individen. Ofta handlar det om ett kontantstöd eller någon annan åtgärd med vilken myndigheten köper sig fri från reellt ansvar. Det som gör detta problem särskilt allvarligt är att de som drabbas vanligen är människor som har svårt att hitta rätt i välfärdssystemets irrgångar och svårt att hävda sina intressen. Kommunal menar att dessa brister i den generella välfärdsmodellen måste byggas bort genom reformer som stärker den enskildes position. 15

18 1/ välfärdsprogrammet vision och verklighet Vi har ingen färdig lösning att rekommendera men anser att följande förslag bör prövas, var för sig eller i kombination: Ökad samverkan mellan välfärdspolitikens delsystem (olika tjänster och transfereringar). Genom att samverkan utvecklas kan stödet anpassas bättre efter de individuella behoven. Tjänster för kommunalt anställda välfärdsombudsmän införs. En kommunal välfärdsombudsman kan på individens uppdrag gå in och förhandla med de skilda delsystemens förvaltningar för att hitta passande lösningar. Kommunala medborgarkontor av nytt slag inrättas. De administrativa delsystemen slås samman lokalt i en gemensam organisation som blir en garant för samverkan. Den enskilde får ett ställe att vända sig till med sina välfärdsärenden. Utanförskap i välfärdssamhället 16 En annan och mera fundamental brist i dagens svenska välfärdssamhälle är den höga arbetslösheten och det utanförskap som har drabbat ett växande antal människor till följd av den. Tillspetsat kan man säga att det största felet med den generella välfärdspolitiken idag är att den inte är tillräckligt generell. Detta är en tendens som inger oro för välfärdspolitikens livskraft på längre sikt. Den generella välfärdsmodellen med dess höga ambitioner att omfördela resurser är av naturliga skäl särskilt beroende av att sysselsättningen är hög och att arbetslösheten kan hållas tillbaka. Ända fram till början av 90-talet tycktes välfärdspolitiken vila stadigt på den fulla sysselsättningens grund. Men 90-talskrisen har visat att den grunden inte är orubblig och att när den rubbas så vacklar hela välfärdssystemet. Kostnaderna för den höga arbetslösheten har blivit en tung belastning för statens och kommunernas ekonomi och tvingat fram omfattande nedskärningar i välfärdssystemet. De sänkta ersättningsnivåerna i bidragssystemen och kvalitetsförsämringarna i välfärdstjänsterna har berört så gott som hela befolkningen och blivit särskilt kännbara för vissa grupper, t ex barnfamiljerna. Utan att förringa allvaret i detta kan vi ändå konstatera att välfärdssystemet har klarat sina grundläggande uppgifter förvånansvärt bra. Vi har trots allt inte fått någon utbredd materiell nöd i arbetslöshetens spår och välfärdsfördelningen är fortfarande en av de jämnaste i världen.

19 1/ välfärdsprogrammet vision och verklighet Den allvarligaste konsekvensen av arbetslösheten är i stället att stora grupper i dagens Sverige håller på att fastna i ett utanförskap. De omfattas inte av välfärdspolitiken i hela dess vidd och får endast i begränsad utsträckning del av den trygghet och de utvecklingschanser som systemet är tänkt att garantera. Många har blivit beroende av socialbidrag för sin försörjning. Bakom denna utveckling finns det förutom arbetslösheten också flera andra orsaker som berör olika grupper. Några av de grupper som riskerar att fastna i utanförskap är: ungdomar som försöker etablera sig på arbetsmarknaden och hamnar i arbetslöshet eller i olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder ungdomar som lyckas få jobb men får hålla tillgodo med tillfälliga och osäkra anställningar elever som lämnar skolan i förtid eller med otillräckliga kunskaper arbetstagare som förlorar jobbet efter många år i yrket och som har en föråldrad yrkesutbildning invandrare som stöter på hinder då de försöker komma in i det svenska samhället och på vår arbetsmarknad arbetstagare som drabbas av arbetsskada eller annan ohälsa gamla människor med omfattande behov av vård och omsorg 17 Programmets innehåll och syfte I de följande kapitlen av detta program ska vi behandla några teman av central betydelse för välfärdspolitiken. De teman vi tar upp är arbetsmarknaden, utbildningen, integrationspolitiken, hälsan och arbetet, samt välfärden för de äldre. På vart och ett av dessa områden kan vi se hur tendenserna till ökat utanförskap gör sig gällande. Vi resonerar om orsakerna till detta, men framför allt försöker vi visa hur de tendenserna ska kunna motarbetas. Ambitionen är att ange färdriktningar, inte att presentera färdiga lösningar. Men först ska vi i de två närmast följande kapitlen dels ge en kortfattad beskrivning av 90-talskrisen och dess konsekvenser för välfärden och dels försöka uppskatta hur behoven och resurserna inom välfärdsområdet kommer att utvecklas i början av 2000-talet. Programmet avslutas med ett kapitel där vi sammanfattar våra slutsatser och förslag.

20

21 2 90-talet vad hände?

22 2/ välfärdsprogrammet 90-talet vad hände? 1990-talet, som nu går mot sitt slut, framstår i backspegeln som årtiondet då det svenska folkhemmet drabbades av sin värsta kris någonsin. Efter mer än ett halvsekel av full sysselsättning och växande välfärd i vårt land slog den europeiska massarbetslösheten till med full kraft också mot oss. Vad var det egentligen som hände? Vad var det som gick snett med den svenska ekonomin? Hur påverkade det i sin tur välfärdssystemet? Och hur drabbades de enskilda människornas välfärd? Arbetslöshetskrisen 20 Det hela började med en tilltagande överhettning i den svenska ekonomin i slutet av 80-talet, med snabbt stigande löner och priser. Industrins konkurrenskraft försvagades och de svenska företagen började tappa marknadsandelar, samtidigt som den internationella konjunkturen vände nedåt. Det slog hårt mot exporten och ledde till att produktionen och sysselsättningen inom industrin började falla. Den stigande industriarbetslösheten ledde till att efterfrågan försvagades även inom byggbranschen och den privata tjänstesektorn. Andra viktiga orsaker till att hemmamarknaden gav vika var den höga räntan i samband med försvaret av växelkursen och skattereformen som genomfördes Räntekostnaderna och de försämrade avdragsmöjligheterna fick många att börja amortera av på sina låneskulder och minska sin konsumtion. Arbetslösheten fortsatte att stiga. Nästa steg i händelseförloppet var att den ekonomiska krisen spred sig även till den offentliga sektorn. Den växande arbetslösheten inom industrin och den privata tjänstesektorn medförde att skatteintäkterna minskade och att kostnaderna för arbetslöshetsersättning och socialbidrag sköt i höjden. Både statens och den kommunala sektorns ekonomi drabbades. Arbetslösheten steg också bland de offentliganställda. Under de tre åren föll bruttonationalprodukten (BNP), den totala produktionen i landet, med 5 procent och sysselsättningen med 12 procent. Nedskärningarna Kommunerna och landstingen tvingades säga upp personal för att anpassa sig till de minskade resurserna. Mellan 1991 och 1997 minskade antalet anställda med cirka personer. Till en del kunde detta kompenseras

23 2/ välfärdsprogrammet 90-talet vad hände? genom ökad produktivitet, men framför allt ledde det till att produktionen och konsumtionen av välfärdstjänster krympte. Åtstramningarna har varit särskilt kännbara inom sjukvården men har också märkts inom skolan, barn- och äldreomsorgen och andra områden. För statskassan ledde de minskade inkomsterna och de ökade utgifterna till ett gigantiskt budgetunderskott, som gjorde att också de totala offentliga finanserna visade ett underskott. Detta växte lavinartat och uppgick 1993 till 180 miljarder kronor, över 12 procent av BNP. Ett underskott i den storleksordningen gick inte att leva med, det visade inte minst reaktionerna från den internationella finansmarknaden, där man krävde höga räntor för att låna ut till den svenska staten. Ansträngningarna att skära ned underskottet inleddes under den borgerliga regeringsperioden och återupptogs, med ny inriktning och större kraft, av den socialdemokratiska regeringen som tillträdde hösten Regeringen presenterade i början av mandatperioden ett omfattande saneringsprogram, som syftade till att eliminera underskottet och få ned de höga räntorna som hotade att förlama ekonomin. Programmet, som nu har genomförts, har 1998 resulterat i förstärkningar av de offentliga finanserna på 126 miljarder kronor (cirka 8 procent av BNP). Genom att räntan sänkts har ytterligare besparingar uppnåtts. Efter ett antal hårda år är den offentliga sektorn nu åter i balans. Av saneringsprogrammet har ungefär hälften varit ökade skatter och hälften minskade utgifter. Åtgärderna har avvägts för att ge en rättvis fördelning av bördorna mellan hög- och låginkomsttagare. De minskade utgifterna har till största delen gällt sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemet och sänkningar av andra bidrag till hushållen. Detta har påverkat välfärden framför allt för människor i lägre inkomstklasser. Skattehöjningarna har däremot i huvudsak riktats mot höginkomsttagarna, även om de egenavgifter som införts gäller för alla. Att bördorna fördelats rättvist på alla betyder inte att de kan bäras lika lätt av alla. För dem som hade de smalaste marginalerna i utgångsläget har den ytterligare belastningen varit extremt betungande. 21 Välfärden Hur har då det som hänt under 90-talet både krisen och de åtgärder som vidtagits för att få den offentliga ekonomin i balans påverkat människors

24 2/ välfärdsprogrammet 90-talet vad hände? livsvillkor? Den mest dramatiska förändringen har varit ökningen av arbetslösheten som sådan. Andra mycket tydliga effekter gäller inkomstutvecklingen och inkomstfördelningen. Arbetslösheten har tredubblats under 90-talet. I december 1998 var antalet öppet arbetslösa , motsvarande 5,5 procent av arbetskraften låg arbetslösheten strax över 1,5 procent. Den högsta nivån nåddes dock 1993 med drygt 8 procent, varefter alltså en viss förbättring skett. Uppgången i arbetslöshet har omfattat alla grupper, men i mycket olika utsträckning. Som diagrammet visar har yngre arbetstagare berörts mer än äldre, lågutbildade mer än högutbildade, utländska medborgare mer än svenska. Särskilt kraftigt har arbetslösheten ökat bland invandrare från utomnordiska länder, den grupp som låg sämst till på arbetsmarknaden redan före krisen. De hade 1998 en arbetslöshet på 27 procent. 22 Arbetslöshet för vissa grupper 1990 och 1998 Årsmedeltal Procent 20 20, ,9 10 9,2 5,9 5,7 5 3,7 3,7 4,0 1,3 2,3 0,9 1, år år Förgymnasial utbildning Eftergymnasial utbildning Utländska medborgare Svenska medborgare KÄLLA: SCB

25 2/ välfärdsprogrammet 90-talet vad hände? Även antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder har ökat under 90-talet. Åtgärderna omfattade i december personer, en dryg tredubbling jämfört med Sysselsättningen har minskat mer än arbetslösheten och åtgärderna ökat. Det beror på att det starkt försämrade arbetsmarknadsläget fått många att lämna eller inte ansluta sig till arbetskraften många äldre har gått i förtidspension, många yngre har förlängt sin studietid etc. I slutet av 1998 var antalet sysselsatta 4 miljoner, en halv miljon färre än Det kraftiga produktionsbortfallet liksom skatteökningar och utgiftsnedskärningar under åren därefter har satt märkbara spår i inkomstutvecklingen och i levnadsstandarden. Också här har effekterna blivit olika för olika grupper. Hushållens genomsnittliga ekonomiska standard sjönk med nära 8 procent mellan 1991 och Sedan dess har det skett en viss återhämtning. Totalt under perioden har den ekonomiska standarden minskat med drygt 4 procent. Barnfamiljerna är den familjetyp som har haft den största försämringen. Ensamstående föräldrar med två eller fler barn och samboende med tre eller fler barn har fått sin standard sänkt med cirka 10 procent. Även barnlösa familjer i yrkesaktiv ålder har fått det sämre. Om man ser till ålder i stället för familjetyp så har alla åldersgrupper under 65 år upplevt sänkt ekonomisk standard. Den största nedgången har ungdomar under 25 år haft minus 18 procent. Det beror troligen till stor del på den höga ungdomsarbetslösheten men också på att fler ungdomar studerar. Medelålders över 55 år har klarat sig något bättre än genomsnittet men har ändå fått en viss standardsänkning. Ålderspensionärerna (över 65 år) har till skillnad från andra åldersgrupper fått en högre ekonomisk standard 1998 än Det betyder inte att den enskilde pensionären fått det bättre utan beror framför allt på att äldre pensionärer med låg pension ersatts av yngre pensionärer med högre ATP. 23

26

27 3 Räcker resurserna?

28 3/ välfärdsprogrammet räcker resurserna? Balansen mellan behov och resurser har goda förutsättningar att förbättras under den närmaste tioårsperioden. Utvecklingen mot en allt större andel äldre i befolkningen bromsas upp. Den blir långsammare än under de föregående decennierna. Men efter 2010 tar den fart igen. Försörjningskvoten, d v s antalet personer under 18 år eller över 65 år i förhållande till antalet i förvärvsaktiv ålder (19 64 år), ökar inte alls fram till Därefter förväntas den öka markant under ett par decennier. Försörjningskvoten Antalet personer 0 18 år samt 65 år och äldre delat med antalet personer år 1,0 26 0,8 0, KÄLLA: KOMMUNFÖRBUNDET Krisen under 90-talet har resulterat i att betydligt mindre resurser satsas på välfärdstjänster idag än för tio år sedan. Samtidigt har behoven ökat. Totalt sett har välfärdstjänsternas standard, mängd och kvalitet, försämrats. Men utvecklingen har inte varit likadan överallt. Inom delar av sjukvården kunde det växande gapet mellan behov och resurser länge motverkas av en stark produktivitetsutveckling. De allt tätare krisrapporterna tyder dock på att bristen på resurser har lett till försämringar också inom vården. Det finns alltså ett behov av att återhämta förlorad standard nästan överallt inom de tunga välfärdssektorerna vård, omsorg och skola. Uppgiften underlättas som sagt under det kommande decenniet av att någon stark ytterligare ökning av behoven inte kan förutses.

29 3/ välfärdsprogrammet räcker resurserna? Perioden fram till 2010 Enligt HSU 2000 leder befolkningsförändringarna under perioden till att behoven av välfärdstjänster totalt sett ökar med knappt 0,5 procent per år. Behoven av äldreomsorg ökar betydligt snabbare medan en minskning sker för barnomsorgens del. Kommer resurserna att räcka till för att medborgarnas ökade behov ska kunna tillgodoses? Blir det möjligt att därutöver ta tillbaka 90-talets standardförsämringar? Ingen seriös bedömare kan svara på dessa frågor. Lika lite som 90-talets djupa kris lät sig förutsägas. Däremot är det möjligt att i grova drag beskriva vad som skulle krävas för att behoven ska kunna tillgodoses. Resurserna behöver öka minst lika mycket som behoven. Om kommunerna och landstingen inte klarar av att flytta resurser till de sektorer där behoven ökar mest så måste de totala resurserna öka mer än behoven. Ju bättre omställningarna till de förändrade kraven klaras desto mer räcker resurserna till att möta medborgarnas behov. Om vi inte kan räkna med ökade skattesatser, höjda statsbidrag eller höjda avgifter på välfärdstjänsterna, så behövs ekonomisk tillväxt för att kommuner och landsting ska få ökade resurser. Men tillväxt räcker inte. Den del av tillväxten som beror på ökad produktivitet (produktion per timme) i den privata sektorn ger inte kommunsektorn ökade resurser. Den brukar sett över längre period motsvaras av att reallönerna ökar. De ökade skatteintäkter, som de privatanställdas reallöneökningar ger kommunsektorn, går i stort sett åt för att ge de kommunalanställda samma reallöneutveckling. Däremot ger den andra tillväxtkomponenten, en ökad sysselsättning, ett direkt genomslag i kommunsektorns resurser. En tumregel säger att om sysselsättningen i den privata sektorn ökar med tre personer så kan en till anställas inom kommunsektorn utan att skatter, statsbidrag eller avgifter behöver höjas. En sysselsättningsökning men inte en produktivitetsökning i den privata sektorn ger alltså mer resurser åt kommuner och landsting. Tillväxten måste vara större än produktivitetsökningen för att sysselsättningen ska öka. Erfarenheten är att först när tillväxten överstiger 1,5 2 procent per år sett över en lite längre period, så ökar sysselsättningen. Den produktivitetsökning som äger rum inom kommuner och landsting ökar förstås också resurserna. Den är svårare att mäta men ger på samma sätt som ett ökat antal anställda utrymme för att öka välfärdstjänsternas mängd och kvalitet. 27

30 3/ välfärdsprogrammet räcker resurserna? 28 För att klara de ökade behoven under det närmaste decenniet behöver sysselsättningsökningen och produktivitetsökningen i kommunsektorn sammantaget uppgå till 0,5 procent per år. Det är långt ifrån någon övermäktig uppgift. 90-talets massarbetslöshet har ännu bara naggats i kanten. Även med en måttligt framgångsrik kamp mot arbetslösheten bör resursökningen kunna matcha de ökade behoven. Utöver en ökad sysselsättning tillkommer de resurser som en produktivitetsökning kan skapa. En gynnsam utveckling på arbetsmarknaden underlättar finansieringen av välfärden på två sätt. En ökad sysselsättning ger ökade skatteintäkter. Dessutom sjunker kostnaderna för a-kassan och arbetsmarknadspolitiken när arbetslösheten minskar. En större del av skatteintäkterna kan därmed användas till att finansiera välfärdstjänster. Flera tiotal miljarder kronor kan frigöras om det går bra. Slutsatsen är alltså att den demografiskt bestämda ökningen av behoven bör kunna klaras med ökade resurser under den närmaste tioårsperioden. Det är en ökad sysselsättning i den privata sektorn och en ökad produktivitet inom kommuner och landsting som är de avgörande faktorerna. Även utan att behöva luta oss mot en glädjeprognos bör vi t o m kunna räkna med att utrymme kommer att finnas för en viss standardhöjning på välfärdstjänsterna. Men å andra sidan gäller också sambandet att ju bättre den svenska ekonomin utvecklas, och med den vår privata köpkraft, desto högre blir våra krav också på välfärdstjänsternas standard. Vi eftersträvar en viss balans mellan de olika delar som tillsammans ger oss välfärd. Ser vi tillbaka i historien finner vi att detta är en ännu viktigare förklaring till välfärdstjänsternas utveckling än den förändrade befolkningssammansättningen. Tiden efter 2010 Efter 2010 ser förutsättningarna för att möta de ökade behoven med ökade resurser mycket annorlunda ut. Dels ökar behoven snabbare. Dels kommer standardkraven att stiga, särskilt om landets ekonomi utvecklas gynnsamt. Dels kan vi inte på längre sikt räkna med att sysselsättningen kommer att fortsätta öka. Ser vi tillbaka på historien kan vi konstatera att vi har tagit ut ungefär en femtedel av utrymmet för standardökning (produktiviteten) i form av kortare arbetstid, semester, föräldraledighet m m. Det har t ex resulterat i att det totala antalet arbetade timmar inte var fler på den heta arbetsmark-

31 3/ välfärdsprogrammet räcker resurserna? naden under 80-talets slut än det var 25 år tidigare, trots att antalet personer som arbetade var långt större. Det finns ingen anledning att anta något annat än att det svenska folket kommer att göra ungefär samma avvägning i framtiden. Bortom år 2010 kommer därför de ökade behoven och de ökade standardkraven att ställa oss inför helt andra avvägningar än de som behöver göras de närmaste tio åren. Om inte skattesatserna och/eller statsbidragen höjs så måste välfärdstjänsterna till en växande del finansieras privat. Det kan ske antingen genom att avgifternas andel av kostnaderna ökar eller genom att vissa verksamheter helt överförs till den privata sektorn. Ett slags paradox är att ju bättre den svenska ekonomin utvecklas desto mer kommer vi att tvingas göra dessa avvägningar. Ju mer produktiviteten ökar och med den reallönerna desto mer kommer vi att höja våra standardkrav. Samtidigt vet vi att tillväxt grundad på produktivitetsökning inte kommer att ge kommunsektorn ökade resurser eftersom de kommunanställda ska ha samma reallöneutveckling som alla andra löntagare. När reallönerna ökar så kan både skatter och privat konsumtion öka. En del av utrymmet för standardökning kan tas ut i form av fler eller bättre välfärdstjänster om skatten höjs. Frågan är om det kommer att vara möjligt, politiskt och ekonomiskt, att höja skattesatserna. För närvarande leder internationaliseringen dels till en press nedåt på skatterna i högskatteländer. Dels blir det svårare att omfördela eftersom de välbeställda har större möjlighet att utnyttja skatteskillnader mellan länder. Å andra sidan leder den demografiska utvecklingen (fler äldre) och den ökade andelen kvinnor som förvärvsarbetar i alla länder till ett ökat behov av välfärdstjänster och offentliga inkomster. Vilken av dessa tendenser som får övertaget blir på sikt av avgörande betydelse för möjligheterna att upprätthålla ett välfärdssamhälle av hög standard också i vårt land. Men oavsett hur detta slag utfaller på den internationella arenan så är troligen det inhemska politiska utrymmet för skattehöjningar begränsat. För att minska svårigheterna att i framtiden finansiera välfärdstjänsterna måste vi redan nu söka efter nya finansieringsvägar. Vi pekar på några sådana vägar i detta program. Vägar som kan kanalisera en del av den ökade köpkraften till välfärdstjänsterna utan att den generella välfärdspolitiken överges eller försvagas. 29

32

33 4 Arbetet är grunden

34 4/ välfärdsprogrammet arbetet är grunden Arbetets materiella värde Inkomst från arbete bestämmer de flesta människors materiella standard och levnadsförhållanden. Men även arbetsinnehåll, arbetstid, arbetsmiljö och arbetsdemokrati (graden av inflytande över arbetet och dess organisation) är viktiga för välfärden. Genom skatt på produktionsresultatet finansieras den generella välfärden. Till stor del är det arbetet som beskattas. Skatt på framför allt arbete ger resurser till de offentliga tjänsterna: barn- och äldreomsorg, sjukvård, utbildningsväsendet, rätts- och polisväsendet m m. Försörjningstrygghet vid inkomstbortfall när man inte kan arbeta finansieras genom skatt på lönesumman, i form av arbetsgivar- och egenavgifter. Både kvalitativt och kvantitativt bra offentliga tjänster för alla och en trygg försörjning när man är sjuk eller gammal är beroende av skatteinkomster. Det förutsätter att så många som möjligt är i arbete. Arbete åt alla är grunden för välfärd åt alla. 32 Arbetets sociala värde Arbetets betydelse för människan handlar inte bara om materiellt välstånd. Arbetet skapar en tidsmässig och rumslig struktur, mening och innebörd i livet samt kontakter med andra människor. Människor möts på arbetsplatsen inte bara för att producera varor och tjänster. Genom kontakterna på arbetsplatsen skapas också förutsättningar för utbyte av kunskap och erfarenhet. Det skapas forum för gemensamma värderingar, samhällsengagemang och olika slags intressen. Dessutom ger arbetet den enskilda människan möjlighet och tillfälle att bidra till en organiserad produktion. Därigenom kan individen uppleva respekt och ökad samhörighetskänsla. Arbetet omfördelar makt mellan man och kvinna Det betalda arbetet har gjort det möjligt för kvinnan att försörja sig själv och få del i den ekonomiska makten som alltid dominerats av mannen. En grundläggande förutsättning för det är den kommunala omsorgen om barn, äldre och människor med funktionshinder. Den offentliga omsorgen har dels gjort det obetalda kvinnoarbetet till ett betalt arbete och dels befriat kvinnan från att ensam bära ansvaret för omsorgen om familjemedlemmar och anhöriga, och har därigenom skapat förutsättningar för henne att delta i produktionen.

35 4/ välfärdsprogrammet arbetet är grunden Deltagande i arbetslivet innebär även att kvinnan kommit in i de nätverk och den värdegemenskap som skapas på arbetsplatserna. Därigenom har hon fått möjlighet att utöva inflytande över beslut som påverkar både produktionen och hela samhällsutvecklingen. Kvinnans delaktighet i beslut som gäller produktionen och politiken är nödvändig för samhällsutvecklingen. Resultat från olika samhällsstudier visar betydelsen av ökat kvinnodeltagande för utvecklingen inom alla områden och på alla nivåer. För att kvinnan även i fortsättningen ska kunna delta i arbetslivet och i politiken krävs att de offentliga tjänsterna utvecklas vidare och att det finns tillgång till bra barnomsorg. Arbetet under 90-talet otrygga anställningar och ökat utanförskap Arbetslösheten började i den varuproducerande sektorn och spred sig till den privata och offentliga tjänstesektorn. Andelen sysselsatta av den arbetsföra befolkningen minskade från 83 procent 1990 till 72 procent Otrygga anställningsformer De fasta anställningarna minskade med personer mellan 1990 och 1998, samtidigt som antalet personer med tidsbegränsade anställningar ökade med Endast 60 procent av samtliga i arbete hade 1998 en fast heltidsanställning och därmed en trygg position på arbetsmarknaden. Objekt-/projektanställningar, behovsanställningar och säsongsarbete ökade under hela krisperioden. AMS statistik visar att det 1990 fanns sammanlagt personer i de tre nämnda anställningsformerna och att antalet ökade till personer I Kommunal var i december 1998, enligt statistik från AMS, andelen deltidsarbetslösa och tillfälligt timanställda totalt 9,9 procent. Andelen öppet arbetslösa var enligt samma statistik 5,5 procent. Tidsbegränsade och oregelbundna anställningar innebär på många sätt en otrygg tillvaro, både på grund av svårigheter att komma in i socialförsäkringssystemet och av andra orsaker. Detta kan vara särskilt allvarligt för unga människor som försöker etablera sig på arbetsmarknaden, skaffa egen bostad, bilda familj etc. Några exempel på de negativa konsekvenser som otrygga anställningar för med sig:

36 4/ välfärdsprogrammet arbetet är grunden Tidsbegränsad eller oregelbunden anställning innebär normalt lägre inkomst, vilket också påverkar ersättningen från socialförsäkringarna, bland annat pensionen. Osäker eller oregelbunden inkomst gör det svårare att fastställa vilken ersättning man ska ha från socialförsäkringarna. Personer i tidsbegränsade och oregelbundna anställningar har svårare att kvalificera sig för a-kassa. Personer med korta visstidsanställningar har i de flesta fall inte rätt till sjuklön från arbetsgivaren och riskerar också att gå miste om sjukpenning från försäkringskassan. På vissa avtalsområden är kort visstidsanställning och låg deltid (under 40 procent av heltid) inte pensionsgrundande för avtalspension. Personer med osäker eller oregelbunden inkomst har svårigheter att få låna pengar på banken. 34 Den höga och långvariga arbetslösheten har drabbat vissa grupper hårdare än andra. Ungdomar under 25 år, invandrare, personer med låg utbildning och ensamstående kvinnor är oftare utan arbete än övriga grupper. Ung, arbetslös och fattig Under krisåren var det svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden. Detta har medfört att arbetslösheten bland de yngsta i arbetsför ålder under hela 90-talet legat på mycket hög nivå. Andelen arbetslösa totalt i riket i åldern år var 1996 cirka 18 procent. Bland Kommunals medlemmar i samma ålder var arbetslösheten samma år över 30 procent. De unga medlemmarna i Kommunal i åldern år har som regel någon form av gymnasieutbildning. Deras arbetsmarknad kännetecknas av korta arbetstider, tillfälliga anställningar och hög arbetslöshet. Så stor andel som 38 procent var 1996 tidsbegränsat anställda på deltid. Bara 16 procent, drygt var sjätte, hade en fast heltidsanställning. Till följd av den höga arbetslösheten har en stor andel av Kommunals unga medlemmar haft svårt att klara sina löpande utgifter. De som inte har tillgång till kontanter för att klara oväntade utgifter har blivit allt fler. Ett vedertaget mått på en sådan ekonomisk marginal brukar vara en kontantsumma på kronor. Andelen unga medlemmar som inte kan få fram den summan ökade från 28 procent till 34 procent mellan 1992 och 1995.

37 4/ välfärdsprogrammet arbetet är grunden Låg utbildning, högre risk för utanförskap Även om arbetslösheten sedan början av 90-talet har ökat bland alla kategorier i befolkningen så har den slagit hårdast mot arbetskraft med lägre utbildningsnivå. Sysselsättningen har ökat i de kunskapsintensiva näringsgrenarna. Andel arbetslösa efter utbildningsnivå Procent Grundskola Gymnasieskola Högskola KÄLLA: ARBETSKRAFTSBAROMETERN 1998 Diagrammet visar hur arbetslösheten för olika utbildningsnivåer har utvecklats under 90-talets svåra år. Skillnaden mellan högskoleutbildade och övriga arbetstagare ökade kraftigt under de första åren på 90-talet och är fortfarande stor, trots en viss minskning under andra hälften av decenniet. Arbetslöshet stärker etniskt utanförskap Invånare i Sverige födda i andra länder har under 90-talet ställts utanför arbetsmarknaden och därigenom utanför trygghetssystemet i större utsträckning än någonsin tidigare. Arbetskraftsdeltagandet har sjunkit kraftigt, nästan halverats. En del har slagits ut ur socialförsäkringarna på grund av långvarig arbetslöshet och många andra har inte kunnat kvalificera sig för dem. Till följd av detta har andelen socialbidragstagare ökat, med åtföljande ökad fattigdom och marginalisering. Det i sin tur har lett till att många