Den svenska befolkningens ålder i Finland : några filologiska reflexioner Wiklund, Karl Bernhard Fornvännen

Transkript

1 Den svenska befolkningens ålder i Finland : några filologiska reflexioner Wiklund, Karl Bernhard Fornvännen Ingår i: samla.raa.se

2 DEN SVENSKA BEFOLKNINGENS ÄLDER I FINLAND NÅGRA FILOLOGISKA REFLEXIONER AV K. B. WIKLUND Det är sedan länge tillbaka känt och erkänt av alla filologer, historici och arkeologer, att den första kunskapen om kristendomen kom till finnarna, esterna och de övriga "baltisk-finska" folken från öster och icke, som man närmast skulle vilja antaga, från väster. Det ojäviga beviset för denna tes ligger däri, att de finska, karelska, vepsiska, votiska, estniska och liviska termerna för de elementäraste och för det hedniska sinnet mest påtagliga kristna företeelserna äro av fornryskt ursprung och icke lånade från svenskan. En präst heter sålunda på finska p a p p i, vilket tydligen sammanhänger med den fornryska motsvarigheten till det nutida ryska pop; korset heter risti, jfr ryska krest; bibeln heter r a a m a 11 u, jfr ryska g r a m o t a. numera "läsning och skrivning, urkund, officiell skrivelse", fornryska "bokstäver, skrift, urkund, brev", ur grek. grammata; en fadder kallas ku o ma, jfr ryska kum, och en hedning p a k a n a, jfr ryska p o g a n i n. Men en kyrka heter på finska k i r k k o, vilket ord säkerligen kommit från väster, enär ryskan här nyttjar benämningen tserkovj 1 ; det torde visa, att inflytandet från de första ryska missionärerna dock icke var så starkt, att befolkningen började uppföra särskilda gudstjänstlokaler åt sig. Den ryska missionen har likväl ingalunda varit av alldeles efemär och kortvarig na- 1 Hur det månde förhålla sig mod estniskans k i r i k, k e r i k och de snarlika formerna i votiskan och ryskkarolskan, är cn sak, som jag här icke kan gå in på; det är icke uteslutet, att dessa gå tillbaka på en äldre form av det ryska ordet.

3 92 K. B. WIKLUND tur, vilket framgår därav, att de ifrågavarande orden förekomma vida omkring i de baltisk-finska språken, p a p p i, risti och p a k a n a i dom alla, raamattu i fi., estn. och liv. och k u o m a i fi., kar., veps. och vot. För närmare upplysningar hänvisas i första rummet till Joos. J. Mikkola: Beruhrungon zwischen den westtinnischen und slavischen Sprachen I, Helsingfors 1894 (Mémoires de la Société Finno-Ougrienne VIII). Det allra egendomligaste med dessa fornryska lånord är emellertid, att man eljest icke har någon som helst underrättelse om den från Ryssland utgående missionsverksamhet, som måste ha legat till grund för lånen, vare sig i de fornryska eller fornsvenska krönikorna eller i helgonlegender eller i några andra dylika källor och lika litet i tillräckligt gamla arkeologiska fynd av fornrysk-bysantinsk art. Man har enbart och uteslutande språkets vittnesbörd att hålla sig till, men dessa äro i stället så evidenta och oförtydbara, att ingen någonsin kommit på den tanken att draga dem i tvivelsmål eller ännu mindre förtiga dem. Till ryssarna själva kom kristendomen på 900-talet, och den spred sig troligen snart vidare från dem till finnarna, kanske redan på 1000-talet. Erik den heliges korståg till Finland ägde rum på talet, men den västerländska kristendomen hade säkerligen redan åtskilligt tidigare börjat sippra över till finnarna från deras kristnade svenska grannar, och Mikael Agricola betonar uttryckligen i företalet till den finska översättningen av Nya testamentet 1548, sedan han först omtalat Erik den heliges korståg, att "då de okristnade finnarna, som då voro hedningar och bodde på fastlandet, efter sin sedvana ville föröva skadegörelse på skärgårdsborna, så hade dessa tillfälle att genast med båt eller fartyg söka skydd och hjälp i Sverige hos sina svågrar och vänner. Därför hava dessa varit kristna långt innan de övriga invånarna i detta finska biskopsstift och land". Man torde sålunda ha rätt grundad anledning att förlägga den första ryska missionen i landet till ungefär den tidpunkt jag nyss angivit. Jag har här så utförligt uppehållit mig vid de fornryska kristna termerna i finskan och de lärdomar de ge oss, emedan jag velat med ett ofrånkomligt och lätt uppfattat exempel visa, av vilken betydelse språkhistorien är eller åtminstone kan och bör vara för ett klarläggande av förhistoriska tiders förhållanden. Det är då tydligt, att

4 DEN SVENSKA BEFOLKNINGENS ÅLDER I FINLAND 93 samma språkhistoria bör vara av en viss betydelse också för kännedomen om Finlands historia under de tider, som närmast föregå den nu antydda perioden, alltså överhuvudtaget slutet av hednatiden, men även för kännedomen om vikingatiden och kanske t. o. m. folkvandringstiden. Jag behöver icke heller särskilt påpeka, att det ju finnes en ytterst omfattande och alltjämt växande, mycket värdefull och viktig litteratur om de språkhistoriska moment, som belysa dessa perioder. Denna allmänt bekanta litteratur tar sin början med Vilhelm Thomsens ryktbara avhandling om Den gotiske sprogklasscs indflydelse på den finske, Köpenhamn 1869, eller i tysk översättning Uber den Einfluss der germanischen Sprachen auf die finnischlappischen, Halle Ifrågavarande litteratur har bl. a. den förtjänsten, att den är lättillgänglig för var och en, som behärskar de nordiska språken och finska samt har någon liten hum om språkhistoria, och den nästan överflödar av resuméer, översikter och ganska allmänfattliga register vid sidan av de strängt fackmässiga och sålunda mera svårtillgängliga specialundersökningarna. Även dilettanten och sådana måste ju också finnas har det således bra förspänt i fråga om detta viktiga kapitel. När vi gå till en undersökning av den egentliga hednatiden i Finland här avses närmast den del av densamma, som ligger efter Kristi födelse och vilja lära känna dess förhållanden, måste vi sålunda uppenbarligen taga del även av de upplysningar, som språkhistorien kan ge oss. Det förnämsta och omedelbaras! påtagliga materialet för våra iakttagelser levereras visserligen av arkeologien, men detta material är dock måste en filolog anmärka delvis av grövre beskaffenhet än det som språkhistorien lämnar. När det gäller andliga värden av den art, som de nyssnämnda orden för "hedning" och "präst" ange, kan väl i regeln arkeologien icke hjälpa oss så långt, och detsamma är nog också fallet, när det blir fråga om sådana begrepp som "döma" och "böter" och mycket annat. Här äro vi nolentes volentes nödsakade att lyssna enbart till språkhistoriens utsagor, försåvitt icke de rent historiska källorna av olika slag möjligen ha något att förmäla. Men även vid sidan av historiens och arkeologiens utsagor måste tydligen också de språkhistoriska fakta tagas under noggrant övervägande i alla de fall, då antingen alla tre vetenskaperna eller blott arkeologien och språkhistorien ge oss material därtill.

5 94 K. B. W I KLU N D De sanningar jag här uttalat äro så banala och allmänt erkända, att de egentligen icke hade bort särskilt betonas. Ingen är glad åt truismer. Men såsom vi snart få se, kunna de ändock förtjäna ett visst framhävande, när det gäller att studera en speciell sida av Finlands förhistoria, nämligen frågan om svenskarnas ålder och hemortsrätt i landet. Det är en fråga, som aldrig dör, utan gång på gång kommer upp på nytt, en Särimner, som slaktas och konsumeras efter alla konstens regler, men förr eller senare är i farten igen lika pigg och kry som någonsin trots den gruvliga medfart den varit utsatt för. För trettio år sedan löstes den definitivt i en riktning av filologen, prof. E. N. Setälä och slogs lika definitivt ihjäl i en annan riktning av mig i en liten skrift När kommo svenskarna till Finland?, Uppsala Sedan var den ganska länge försvunnen och borta från dagordningen, men återkom igen så småningom, särskilt i den chauvinistiskt färgade litteraturen, och yppar sig nu i ny gestalt i ett föredrag om Finland vid slutet av hednatiden, som arkeologen, prof. A. M. Tallgren den 16 april 1931 höll i Svenska fornminnesföreningen i Stockholm och någon dag därefter även i Uppsala; nu tryckt i Fornvännen 1932, sid. 95 ff. Det är sålunda alltjämt skäl för mig att syna den gamla frågan i sömmarna och till den kraft och verkan det hava kan söka länka in den i ett riktigt och sanningsenligt spår. Prof. Tallgren säger i sitt föredrag, sid. 100 L: "Vi veta alla, att svensk bondebefolkning i våra dagar innehar det nyländska kustbältet, en del av Åbo skärgård och ett brett bälte från Sideby till Gamla Karleby i Österbotten samt hela Åland. Det är redan framhållet, att Ålands svenskar bott på Åland sedan hedentid. Däremot voro de övriga områdena av Finland med svensk bosättning i slutet av hednatiden ännu obebodda. Vi ha från dem inga fornfynd, allra minst karakteristiska svenska vikingatidsminnen. Ifrågavarande områden utgjorde nyttjomarker för inlandsbefolkningen. Detta framgår av skriftliga källor, ortsnamn och ägohandlingar. Man har även arkeologiska belägg: de enda vikingatidsfynd man känner från Nyland äro tavastländska spännen och yxor och detsamma gäller om några lösfynd i södra Österbotten. Under korstågstiden befolkades de öde kusterna av 'svenske män' såsom historien förtäljer, och från denna tid härleder sig den svenska befolkningen vid Finlands kuster. Svenskarna ha grundat

6 DEN SVENSKA BEFOLKNINGENS ÅLDER I FINLAND 95 den första fasta bosättningen i dessa trakter, men dess rötter gå ej ner i förhistorisk tid." Och vidare sid. 103: "Om rättsväsendets och administrationens ålder i Finland veta även ett stort antal ur gotiskan erhållna lånord i finska språket att förtälja: kuningas (konung), ruhtinas (drott), tuomita (döma), sakko (böter), hållit a (härska, 'hålla'), kihla (gisslan)." Denna sistnämnda passus bör sammanhållas med följande yttrande, vilket jag översätter ur prof. Tallgrens bl. a. för universitetsstudier avsedda nya handbok Suomen muinaisuus (Finlands forntid), Borgå 1931, sid. 144: "En synnerligen viktig omständighet talar vidare för att det var en befolkning och icke blott en kultur, som överflyttade från Estland till Finland under de första århundradena av vår tideräkning, nämligen att de baltisk-finska språken då ännu stodo varandra så nära, att de icke kunnat vara skilda åt under någon längre tid, utan ännu talades inom ett tämligen trångt geografiskt område. Den omständighet jag åsyftar är av språkvetenskaplig art: ett gemensamt lånordsförråd, som upptagits i den baltiskfinska språkfamiljen från något gotiskt språk. En stor mängd av lånorden äro kulturord, vilket visar, att man tillika med orden även upptog en hop nya kulturvärden och kulturbegrepp. Sådana ord äro t. ex. r a u t a (järn), k u 11 a (guld), s o 1 k i (sölja), m i e k k a (svärd), kihla (gisslan), kuningas (konung), ruhtinas (drott), k un t a (kommun), pel t o (åker), au ra (plog), leipä (bröd), ruis (råg), k au ra (havre), hal Ht a (härska), sakko (böter)." Det framgår av dessa yttranden och det bestyrktes till fullo vid den på föredraget i Uppsala följande diskussionen att de nämnda kulturorden i finskan enligt professor Tallgrens mening äro upptagna i Estland och från goter, icke från skandinaver, samt att de från Estland följt finnarna vid deras överflyttning till det nya hemlandet norr om Finska viken, det nuvarande Finland. Om denna åsikt är riktig, ha vi tydligen ingenting att hämta ur de ifrågavarande lånorden för vår kunskap om den svenska befolkningens ålder i Finland, men desto mera för kännodomen om de nationella förhållandena i forntidens Estland. Saken är onekligen av allmän betydelse, och då det hela är en filologisk, språkhistorisk fråga, bör man uppenbarligen kontrollera professor Tallgrens utsago med hjälp av de filologiska källor och fakta, som kunna finnas tillgängliga. Detta

7 96 A'. B. W I K LU N D torde lyckligtvis kunna ske i en även tör den större allmänheten något så när tillgänglig form, och det fordras inga särskilda filologiska insikter för att ganska väl kunna följa diskussionen. Jag vill då först upptaga de av professor Tallgren särskilt nämnda orden till behandling vart och ett för sig och kan sedan draga några allmännare slutsatser ur det anförda. Det första ordet är kuningas "konung", ett ord, vars urgamla germanska börd utan vidare är klar. Det slutande - a s återger tydligen den gamla germanska ändelsen för nom. sing. mask. i de s. k. a-stammarna. 1 "imiordiskan", d. v. s. det för hela det skandinaviska Norden gemensamma språk, som talades där intill c:a 700 år e. Kr. f. och vilket därefter så småningom differentierades till de nuvarande nordiska språken, i detta urnordiska språk har ifrågavarande ändelse lytt -a z (med "tonande" s av samma slag som s i tyska lesen, Nase; här tecknat z), men i gotiskan, så som vi känna detta språk ur vår så gott som enda källa, Wulfilas märkliga bibelöversättning från 300-talet, har den lytt - s, med förlust av a. På så sätt motsvaras det urnordiska s t a i n a z "sten" i gotiskan av s t a i n s, urn. d o m a z "dom" av got. doms o. s. v., och även i andra ändelser bortföll det obetonade a i gotiskan, t. ex. i ack. sing. mask. och nom. ack. sing. neutr. av a-stammarna, så att urn. ack. sing. mask. hlaiba "bröd" med "spirantiskt" b (isl. nom. h 1 e i f r, sv. dial. 1 e v etc.) motsvaras av got. h 1 a i t och urn. nom. ack. sing. neutr. g u 1 b a "guld" av got. g u 1 b o. s. v. Originalet för det finska kuningas är tydligen närmast ett urnordiskl kuningaz. I de nordiska språken liksom i de germanska överhuvud växla ändelserna -ing, -ang, -ung ytterst ofta med varandra, och det ligger därför ingenting påfallande däruti, att ordet på svenska lyder konu n g, fsv. konunger, kununge r, isl. konungr. På gotiska skulle det ha skrivits k u n i g g s (gg uttalas som ng), om det över huvud taget funnits i detta språk. Men det är att märka, att gotiskan hyst en egendomlig aversion mot de i de övriga germanska språken så talrika orden på -ing och -ung och så fullständigt ersatt dem med helt andra bildningar, att blott något enda ord av denna typ kan uppspåras i det tillgängliga materialet. Och vad särskilt begreppet "konung" angår, så betecknas detta i gotiskan aldrig med k u n i g g s eller kunuggs eller något dylikt, utan alltid med ordet jp i u d a n s ( isl. p j 6 8 a n n etc),

8 i) E N S V ENSK A B E F O LK N I N G B N S ÅL D E Ii I Fl N I. A N D 97 vilket liksom drott (en), om vilket strax skall bli tal, förefaller vara cn äldre beteckning för on tolkhövding. Allt detta talar på det bestämdaste mot att ordet kuningas härstammar från gotiskan. Man har visserligen även i litauiskan ett ord kuningas "herre, präst" och i fornslaviskan ett kunezi "furste", ryska knjazj. vilka ord gemenligen pläga härledas ur ett supponerat gotiskt k u - n i g g s, men de utgöra snarare ett bevis för svenska, från Sverige härstammande furstars forna herravälde i österled än för en gotisk expansion åt detta håll. Åtminstone bör en sådan styrkas mycket kraftigare än vad hittills skett, innan man kan härleda de litauiska och slaviska orden från gotiskan (det slaviska z är på slavisk botten uppkommet ur g framför det följande i och har ingenting att göra med gotiskans nominativändelse -s). Och att säga, att ordet härstammar från "ett gotiskt språk" eller "ett förgotiskt språkstudium", vars alla kända karakteristika äro identiska med de motsvarande urnordiska 1, är ett nonsens, som blott visar, att man å tout prix ocli mot klara skäl vill slippa ifrån själva termen urnordisk och varje häntydan på Skandinavien av vad orsak? Ordet kuningas är känt i alla baltisk-finska språk utom liviskan, där det utträngts av det tyska König. Det är sålunda ett mycket gammalt lånord och troligen inkommet, innan den baltiskfinska språkenheten upplöstes. Det kan också mycket väl vara lånat söder om Finska viken, men förutsätter då i alla händelser beröring mellan finnar och skandinaver i dessa trakter, icke beröring mellan finnar och goter. Så långt om kuningas. Om de nu följande orden kan jag fatta mig mycket kortare. Det finska ruhtinas "furste" är utom från finskan bekant från ryskkarelskan, men är alldeles okänt i estniskan och liviskan. Det hänger tydligen samman med det svenska drott (egentligen drotten), isl. dröttinn m. m., och måste vara lånat från en urnordisk nominativ druhtinaz; finnarna kunde i äldre tid icke uttala två konsonanter i början av ett ord, och d har därför bort- 1 Jfr även S e t ä 1 ä s uttalande sid. 188 i det av prof. Carl Petersen utgivna samlingsverket Deutschland und der Norden, Breslau 1931; utförligare på finska i Suomen suku I, sid. 156 ff., Det är beklagligt, att prof. W. W i g e t s uttalande sid. 124 f. i prof. Tallgrens egen bok Zur Arcbäologie Eestis I, Dorpat 1922 (Acta ct Comment. Univ. Dorpat. B III, 6) icke vunnit något beaktande av honom. 7 Fornvännen 1933

9 98 K- B- 'V 1KLU N D fallit. Ordet är icke känt från gotiskan och tycks där vara ersatt med frauja "herre". Då det finska ordet dessutom är okänt söder om Finska viken, kan man icke rimligen antaga gotiskt ursprung för detsamma; det skullo dessutom i gotiskan ha hetat drauhtins (med au uttalat som å), vilket icke stämmer så väl samman med det finska ordet (jfr got. drauhtinon "göra krigstjänst"; drauhtinassus, drauhti-witob "krigstjänst"; gadrauhts "krigsman", eg. "medlem av krigareskaran""). Finska t u o m i t a "döma" är bekant endast från finskan, och det måste särskilt betonas, att det är alldeles okänt i estniskan och liviskan, där man i stället begagnar ett verb estn. s u n d i m a, liv. sund av slavisk eller enligt en nyare uppgift inhemsk härkomst. Det lärer då icke vara någon som helst möjlighet att åtminstone utan vederbörlig bevisning härleda det finska tuomita ur got. d o m - jan "döma", då det i urnordiskan fanns ett likalydande d o m i a n med samma betydelse, ur vilket de nuvarande nordiska språkens döma etc. kommit. Det finska u o är utvecklat ur ett äldre långt o; finskan saknar g, b och verkligt d och ersätter dem vid lån med k, p, t; -1 a i tuomita är en finsk infinitivändelse. Det finska sakko "böter" är likaledes okänt utanför finskan (men synes dock ha funnits även på ryskkarelskt område), och särskilt är det helt obekant söder om Finska viken. Det hänger uppenbarligen samman mod det fornsvenska sak "rättssak, käromål, böter, orsak, händelse, sak m. m.", vilket ord finnes även i andra germanska språk, men påfallande nog alldeles saknas i gotiskan, ehuru många av dess nära släktingar äro väl företrädda i Wulfilas bibel och andra källor. Det nordiska ordet kommer av ett urnordiskt s a k o, vilket i gotiskan skulle ha hetat s a k a, och detta s a k a skulle i sin ordning, om det lånats av finnarna, ha givit ett finskt s a k k a och icke sakko, såsom det faktiskt heter. (Finskt k k är den regelbundna motsvarigheten till gammalt nordiskt k mellan vokaler.) Det är sålunda fullkomligt omöjligt att härleda det finska sakko från gotiskan och Estland, utan det måste ha kommit från en i Finland boende befolkning med urnordiskt språk. Detta stämmer väl samman med vad ovan sagts om konungens finska namn kuningas, enär don svenske konungens ekonomi till stor del var grundad just på hans andel i de dryga böterna för allehanda förseelser.

10 DEN SVENSKA BEFOLK N INGENS ÅLDER I FINLAND 99 Finska bal-lita 'härska" synes icke heller vara känt utanför Finland, blott en släkting med betydelsen "genius tutelaris", som icke kan ge upphov till några slutsatser rörande rättsväsendet och administrationen. Formellt taget kan verbet vara ett lån både från urn. h a 1 S a n, fsv. h a 1 cl ti och got. h a 1 d a n "hålla", men dess utbredning talar klart nog för lån från nordiskt håll. Finska kihla förekommer numera blott i pluralis k i h 1 a t med betydelsen "fästegåvor" och dessutom i vissa sammansättningar och avledningar. Det är, med något skiftande betydelser, spritt vida omkring i de baltisk-finska språken, och det bör särskilt noteras, att det är väl känt även i estniskan och liviskan. Det hänger tydligen samman med vårt gisslan, fsv. gisl, gislan etc, vilket är allmänt bekant i do germanska språken, dock icke i gotiskan, vilket kanske närmast beror på källornas art. En i detta sammanhang viktig sammansättning är det finska k i h 1 a k u n t a "härad", estn. k i h e 1 k o n d "socken", som tydligen på det närmaste beror av fsv. g i s 1 a 1 a g h såsom namn på vissa områden i östra Finland (se vidare Söderwalls ordbok). Ordet kan icke vara upptaget senare än i urnordisk tid. Jag övergår nu till de ord, som nämnas av prof. Tallgren i hans handbok Suomen muinaisuus, men icke i föredraget. Finska r a u t a "järn" förekommer i alla baltisk-finska språk och anses gemenligen höra samman med isl. r a u S i "myrmalm". Ett ord med sistnämnda betydelse kan man ju icke vänta sig finna i de gotiska källorna, men betänkligare är, att järnet i dessa samma källor alltid kallas e i s a r n (e i uttalat som långt i) med det från keltiskan lånade ord, som föreligger även i vårt järn, isl. järn, i s a r n, tyska Eisen o. s. v. Även ur arkeologisk synpunkt hade det under dessa förhållanden varit synnerligen önskvärt, att professor Tallgren något närmare belyst och bevisat sin åsikt, att ordet r a u t a härstammar "från något gotiskt språk", som väl då också bör ha haft ett ord för "myrmalm", vittnande om förfaronhet i just donna art av järnhantering. I Sverige är den ju välbekant, men är den månne också känd från gotiskt område? Finska k u 11 a "guld" är likaledes gemensamt för alla baltiskfinska språk. Det hör uppenbarligen samman med vårt guld, urn. g u l ji a, got. gult), men om det vore lånat från gotiskan, som förlorat den gamla slutvokalen (jfr ovan under kuningas), borde

11 100 A'. B. WIKLUND det i finskan närmast ha lytt k u 11 i eller kult ti, icke k u 11 a. Till tvåstaviga germanska substantiv, slutande på konsonant, har det nog i gammal tid i finskan kunnat läggas ett a för att möjliggöra böjningen i de olika finska kasus, men detta ägde, såvitt man säkert vet, icke rum vid enstaviga substantiv, slutande på konsonant. Finska s o 1 k i "spänne, sölja" alltså ett i arkeologiskt avseende mycket viktigt ord anser professor Tallgren likaledes vara lånat från gotiskan. Det nordiska sölja, isl. s y 1 g j a, som han naturligtvis därvid haft i tankarna, är emellertid, såsom redan Thomsen uttryckligen påpekat, ett speciellt nordiskt ord, som icke är känt från de övriga germanska språken. Thomsen tror det därför snarare vara lånat från finskan till svenskan än tvärtom, en åsikt, som likväl icke vunnit anklang. Om professor Tallgren slagit upp ordet i den handbok man i fråga om dessa låneord överhuvudtaget först bör begagna, nämligen Setäläs Bibliographisches Verzeichnis der in der Literatur behandelten älteren germanischen Bestandteile in den ostseefinnischen Sprachen, , hade han genast sett, att den etymologi han åberopar är oriktig och omöjlig. Finska m i e k k a "svärd", vilket är känt i alla baltisk-finska språk utom möjligen vepsiskan, är det enda av alla dessa ord, som man med något större hopp om framgång skulle kunna förklara ur gotiskan, där det i våra källor finnes en ack. sing. m e k i "svärd", som i nom. sing. bör ha betat antingen m e k e i s mask. eller möjligen m e k i neutr. På isl. heter motsvarande ord m se k i r mask. Denna senare form går tillbaka på en urnordisk nom. sing. m a - k i a z, ack. m a k i a, vars långa a i första stavelsen utvecklats ur en tidigare "främre" vokal. Enligt det vanliga antagandet skulle denna tidigare, urnordiska vokal ha varit ett långt ä, men enligt bestämt och ojävigt vittnesbörd av de hithörande lånorden i både finskan och lapskan har den i själva verket varit ett långt e-ljud och har således icke kunnat nämnvärt skilja sig från den vokal, som i gotiskan tecknas e. (I finskan har i första stavelsen långt e alltid övergått till i e.) Andra stavelsens a i det finska m i e k k a står vidare onekligen betydligt närmare till det i a vi möta i den tidiga urnordiska ack. sing. än till i i det gotiska m e k i. Icke heller här kan man sålunda finna något bevis för att ordlånet skulle ha skett speciellt från gotiskt håll. Finska kttnta "kommun", ursprungligen "komplex", begagna-

12 DEN SVENSKA BEFOLKNINGENS ÅLDER I FINLAND 101 des tidigare blott som andra sammansättningsled i sådana ord som seurakti n t a "församling, socken", kihlakunta "härad" (jfr ovan) o. s. v. Ordet har sammanställts med ett i sammansättningar förekommande got. -kunds "av den och den beskaffenheten" och med fsv. hundare "härad", men kan också vara inhemskt finsk-ugriskt. Något som helst bevis för att det särskilt skulle härstamma från gotiskan föreligger icke oeh kan icke heller presteras. En enda blick på litteraturen visar detta. Finska p e 11 o "åker" finnes i alla baltisk-finska språk utom kanske liviskan och hänger tydligen samman med fsv. f i se 1 d e r "urfjäll, jordstycke som särskilt tillhör någon och icke ingår i den mellan byns delägare gjorda fördelningen av jorden", tyska Feld o. s. v. Ordet saknas, påfallande nog, fullständigt i de gotiska källorna. På urnordiska har dess ack. sing. hetat f e 1 p a, vilket skulle motsvara ett gotiskt fil >. Det begynnande p i don finska formen är cn vanlig motsvarighet till nordiskt f, vilket ljud saknas i finskan, och det slutande o synes gå tillbaka på en mycket gammal germansk ackusativändelse. Finska a u r a, i östra Finland a a t r a "plog" finnes i alla baltiskfinska språk och är ett uppenbart lån från germanskt häll: svenska å r d e r, fsv. arper neutr., isl. a r 5 r mask., urn. ack. sing. a rf) ra; ordet saknas i do utomnordiska germanska språken, men har säkerligen en gång funnits i dem alla, även gotiskan, där det då bör ha hetat a r J> r. Om ordet lånats till finskan från gotiskan, borde det av ovan anförda skäl ha hetat ii u r i eller a II r u. icke a u r a. Det finska leip ä "bröd" finnes likaledes i alla baltisk-finska språk och hänger uppenbarligen samman med isl. hleifr "rund kaka", svenska dial. lev, got. hlaifs "bröd", ett i de germanska språken vida spritt ord. Första stavelsens e i är på finsk botten utvecklat ur ett tidigare a i; andra stavelsens ä i st. f. det väntade ti beror på finsk "vokalharmoni'', som fordrar "höga", icke "låga" vokaler efter cn hög vokal som e i den första stavelsen. Den germanska form, från vilken det finska ordet lånats, bör sålunda ha varit den urnordiska ack. sing. hlaiba (med spirantiskt b), icke den gotiska ack. h 1 a i f, som på finska borde ha givit 1 c i p i. Finskans ruis, gen. rukiin "råg"" är känt i alla baltisk-finska språk och är ett lån antingen från baltiskt håll, litauiska rugys "rågkorn", plur. rug i a i "råg" etc, eller snarare från on germansk

13 102 K. B. W 1 K LIND nom. sing. r u g i z, som ligger bakom isl. rttgr, vårt råg; på gotiska bör ordet ha hetat nigs, nom. plur. rugeis. Att begagna detsamma som bevis för gammal förbindelse just mellan finnar och goter är dock tydligen omöjligt. Det finska ordet för "havre" kaura är intressantare. I ryskkarelskau heter det ka gra (Olonets kagru), i vepsiskan kagr. votiskan kagr a, nordestniskan k a e r, sydestniskan k a a r, liviskan kagr z. Alla dessa former visa tillbaka på ett äldre -gr-, icke - b r - el. dyl., och det germanska grundordet i början av gamla lånord motsvarar finska k ofta ett germanskt h bör sålunda även det ha haft -gr-. En sådan form är också välbekant från svenska dialekter, där havren i många landsändar kallas bag re; även forngutiskan har h a g r i i stället för fornsvenskans (i egentlig mening) h a f r e, men i övriga germanska språk är denna form med -gr- alldeles obekant. Hur havren hetat på gotiska är visserligen till följd av källornas art obekant, men att begagna ordet kaura, kagra som ett bevis för förbindelse mellan finnar och goter i stället för skandinaver är tydligen orimligt. Därmed ha vi i deras helhet gått igenom professor Tallgrens lånordslistor. I den ovannämnda handboken för akademiska studier i finsk arkeologi formulerar han (sid. 144 f.) sin mening om dem på följande sätt: "Dessa lån ha upptagits under den romerska tiden före mitten av 300-talet e. Kr., från vilken tid man har ett litterärt minnesmärke på gotiskt språk, Ulfilas bibelöversättning. Det har visserligen påståtts, att utom gotiskan något nordgermanskt språk kunnat vara källan för desamma. I varje fall har inflytelsen, lånandet, säkert skett från den germanska kulturens område, och orden äro av samma art i alla de ifrågavarande baltisk-finska språken och visa hän på ett jämförelsevis trångt geografiskt område. Då vi nu överflytta dessa språkliga fakta till fornfyndsmatcrialet, kan det påvisas, att det enda område, där den germanska kulturen under århundradena före år 350 e. Kr. eller den romerska tiden få inflytande på den 'finska', är Estland, Livland och sydvästra Finland. Den germanska materiella kulturen gick då ingenstädes östor om Peipus och Narva, medan don åler var alldeles härskande i de baltiska länderna och sydvästra Finland. Beröringen har således icke kunnat uppstå inom det nuvarande Rysslands gränser. Då man sedan tänker på de baltisk-finska folkens nuvarande utbrednings-

14 DEN SVENSKA BEFOLKNINGENS ÅLDER I FINLAND 101? områden, förstår man, att deras ursprungliga hemort icke kunde vara belägen i västra Finland. Ifrågavarande germansk-finska växelverkan, vilken förutsätter något slags blandbefolkning och åtminstone åtskilliga personer med 'två modersmål', har ägt rum i Baltikum, vars äldsta till den materiella järnålderskulturen hörande fyndmatcrial just är 'gotiskt'. Det är ett i sanning övertygande sammanträffande, att det arkeologiska materialet visar ett det allra kraftigaste germanska fyndbestånd inom östersjöfinnarnas område just vid den tid, då de 'gotiska' kulturorden upptogos i urfinskan." Så långt prot. Tallgren. Jag behöver å min sida knappast sammanfatta mina egna iakttagelser rörande de av honom uttryckligen åberopade lånorden. Läsaren har säkerligen redan själv gjort denna sammanfattning och funnit, att det finns absolut ingenting, d. v. s. intet enda språkligt moment, som talar för att ifrågavarande lånord just skulle vara gotiska eller ens "gotiska". De äro i stället, så långt de överhuvudtaget äro lånade och icke inhemska ord, samtliga av urnordiskt ursprung och leda tillbaka till svenskarnas förfäder, icke till goterna. Om de sedan äro upptagna norr eller söder om Finska viken är en fråga för sig, som kräver sin särskilda behandling och tydligen är av stor vikt för kännedomen om svenskarnas spridning i österled i forna tider. Jag kan då, såsom språkman och dessutom väl specialist på ifrågavarande lånord, betona, att, såvitt jag vet och förstår, tills dato blott ett enda dylikt lånord klart bevisats vara upptaget söder om Finska viken och icke norr om densamma, nämligen fi. luode "ebb, flod; nordväst" (jfr min utredning härom i Eberts Reallexikon der Vorgeschichte III, sid. 370 och nedan). Det måste dessutom kraftigt understrykas, att man synnerligen ofta trätfar de germanska lånorden av äldre datum endast i ett eller flera av de norr om Finska viken talade baltisk-finska språken och icke i de södra och att dessa ord redan av detta skäl kunna anses vara lånade i norr och icke i söder. Jag har redan haft tillfälle påpeka, att detta är tillfället redan mod några av de av professor Tallgren åberopade orden (ruhtinas, tuomita, sakko, h a 11 i t a), och om man genomgår samtliga de till inemot ett 400-tal uppgående relativt säkra urnordiska eller enligt professor Tallgrens terminologi "gotiska"' lånorden i dessa språk, finner man, att endast omkring hälften av dem äro kända även i estniskan och (eller) liviskan, medan alla de övriga förekomma endast norr om Finska viken. Detta kan uppen-

15 104 A'. B. WIKLUND barligeu icke bero på någon tillfällighet. Väl händer det ofta nog. att ett ord under tidernas lopp kommer helt ur bruk i ett språk, men lever kvar i ett annat, men i så ofantlig utsträckning kan detta icko ha skett i de ifrågavarande lånorden, att blott hälften av dem blivit bevarade i estniskan. Man bör också observera, att lånorden i stor utsträckning representera mycket viktiga begrepp, som icke så lätt kunna bli utsatta för glömska man tanke blott på de nyssnämnda ruhtinas, tuomita, sakko, h a 11 i t a! Av stor vikt för frågans lösning vore det att finna odisputabelt urnordiska element i Finlands ortnamn, vilka då utan vidare skulle bevisa skandinavisk bebyggelse i Finland under urnordisk tid. Detta har emellertid av flera skäl visat sig vara en vansklig sak. enär del tyvärr alltför ofta är omöjligt att säkert avgöra, om ett ortnamn med nordisk klang från början är av nordiskt eller av finskt ursprung. Det är därför icke heller underligt, att från båda sidor svåra fel gjorts vid diskuterandet av de eventuella urnordiska ortnamnen i Finland. Ortnamnen i Estland äro tyvärr ännu till största delen outforskade. Det är ulan vidare klart, att ett så betydande antal lånord som det nyss uppgivna icko kan ha upptagits blott genom tillfällig beröring mellan de bägge folken utmed någon gräns, utan förutsätter ett långvarigt och intensivt samliv dem emellan i en och samma landsända. Såsom det nyss anförda citatet efter professor Tallgren visar, är man också allmänt ense om, att de måste härleda sig från en biandbefolkning av en eller annan art, vilken i sig inneslöt en mängd tvåspråkiga individer, som fungerade som mellanhänder vid ordlåneu. Om nu lånen ägt rum i trakterna söder om Finska viken, bör en dylik blandbefolkning kunna uppvisas där, och man vänder sig sålunda med intresse till de meddelanden om densamma, som vederbörande vetenskaper, alltså historien, arkeologien och språkvetenskapen, kunna skänka oss. Men tyvärr lämna oss samtliga dessa vetenskaper nästan helt i sticket, när vi ställa en dylik fråga till dom. För det första ger oss nämligen historien ingen som helst upplysning om en finsk-gotisk blandbefolkning i Baltikum under de första århundradena efter Kristi födelse, vare sig då en verklig blandbefolkning eller ett gotiskt härskareskikt inom i övrigt finska stammar eller ens gotiska handelskolonicr på finskspråkigt baltiskt område. Och allra värst är det ju. att goterna så tidigt lämnade trakterna.

16 D B N S V E N S K A B E F O L K N INGENS ÅLDER I F 1 N L A N D 10i> kring Weichselmynningen och drogo vidare ut i den lockande världen. Wilhelm Streitberg sammanfattar förloppet på följande sätt (Gotisches Elementarbuch, kap. 2): "Ptolemaios (död efter 161) ist der letzte Schriftsteller, der die Goten im Weichselgebiet kennt. Nach der Mitte des 2. Jhs. n. Chr. begannen sie ihre Sitze zu verlassen. doch ist die Räumung ganz allmählich erfolgt und nicht vor dem Beginn des 3. Jhs. abgeschlossen. Ihr Aufbruch ist zweifellos die Veranlassung des sog. Markomannenkricges (166 80). Vor 238. wo der erste grosse Vorstoss der Goten gegen römisches Gebiet erfolgte, muss sich dio Gesamtheit des Gotenvolkes am Pontus niedergelassen haben: sein Gebiet erstreckte sich von den Grenzen Dakiens bis zu den Ufern des Don." Men dessa lånord kunna dock omöjligen alla ha upptagits redan före 200-talet. Det är vidare en alldeles påfallande lång väg från de ur historien kända goternas land nere vid Weichselmynningen till de baltiska finnarnas sydgräns omkring 50 mil fågelvägen till esternas forna och nuvarande sydgräns och omkring 30 mil till livernas torna område. Hur skall alls en bro kunna slås över denna högst avsevärda laudssträcka? Med den utveckling arkeologien och språkvetenskapen år 1869 uppnått kunde visserligen Vilh. Thomsen på sid. 105 i sin ovannämnda avhandling uteslutande på språkliga grunder komma till det resultatet, att "det eller de folk af den gotiske klasse, af hvis sprog dor findes så mango minder i den finske stamme, må have bot i Mellemrusland eller de nuvserende Ostersoprovinser i Finnernes umiddelbare naerhed", i den tyska översättningen med ändrad terminologi, sid 122: "dass das Volk öder diejenigon Völker der germa nischen Klasse, von deren Sprache sich so niiinchc Spuren in dem finnischen Stamme finden, in Mittelrussland öder eher in den jetzigen Ostseeprovinzen in der uninittclbarcn Nähe der Finnen gewolmt haben miissen". Men sedan dess har vår kunskap om dessa trakters förhistoria revolutionerats, oeh professor Tallgren själv har mer än do flesta andra sökt bevisa, att Östersjöprovinserna under de ifrågavarande tiderna helt bebotts av i norr finnar, cl. v. s. de nuvarande esternas förfäder, och i söder balter, från vilka nutidens letter och litauer härstamma. Söder om dessa sistnämnda, i Ostpreussen, följde de baltiska preussarna och först på andra sidan om dem, i Samland. vid Pregel och Weichsel, goterna. Enligt denna åsikt, som omfattas även av den senaste estniska forskningen, fanns det icke någon

17 106 K. B-»i K LUND egentlig germansk befolkning i dåtidens Baltikum, utan blott enstaka kolonier, huvudsakligen på Estlands nordkust. "Nach allem zu urteilen, sind Germanen auf dem Seewcge von der Weichseliniindung an die Nordktistc Estlands gekommen und haben hier ihre Handelskolonicn öder Faktoreieii angelegt. Zu Handelszwecken konnten sie von hior aus auch zuweilen tiefer ins Land zlehen und möglicherweise iiber ihre nächste Umgebung auch eine Art politischer Macht ausiiben, indem sie z. B. die Bevölkerung mit Abgaben belegten" (H; Moora, Die Vorzeit Estlands, Tartu 1932, sid. 44 ff.). Men enligt det arkeologiska materialet försvinner det germanska inflytandet tämligen plötsligt under 4 årh. efter Kr., vilket väl betyder, att även kolonierna med deras germanska invånare försvinna och kanske uppgå i landets huvudbefolkning. Enligt arkeologiens vittnesbörd utgick sålunda det germanska inflytandet på fornsaksmaterialet, d. v. s. det materiella inflytandet, från Weichselområdet och goterna. Språkvetenskapen åter visar minst lika oförtydbart, att det starka andliga inflytande, som lånorden avspegla, utgick från urnordiskt håll, från Sverige. Det är vidare, såsom professor Tallgren själv påpekar (Zur Arcbäologie Eestis I, sid. 127), högst egendomligt, att man finner så ytterst få gamla germanska lånord, d. v. s. spår av andligt inflytande från germanskt håll under äldre tid, i de baltiska språken (jfr H. flirt. Paul-Braunes Beitr.. bd 23, sid. 344 ff.; A. Bezzenborgcr. Kuhns Zeitschr., bd 44, sid. 293 f.; J. Endzelin, Lettische Grammatik, 1923, sid. 9), oaktat goter och balter ju voro de närmaste grannar och de förra i materiellt avseende inverkade så ytterst kraftigt på de senares kultur. Man har sökt bortförklara detta genom ett antagande ad hoc, att balterna stodo på ett lika högt kulturstadium som goterna, men hur kunde under denna förutsättning de senare bli så bestämmande över de förras materiella kultur? Och hur kunde under denna förutsättning letternas språk blott några få hundratal år senare röna ett så kraftigt inflytande från liviskt håll (Vilh. Thomsen, Beröringer mellem do finske og de baltiske, litauisklettiske, sprog, Köpenhamn 1890)? Kunde månne liverna vara så mycket kraftigare och kulturellt högreståeude än på sin tid goterna? Det hela är synnerligen mystiskt och behöver tydligen en vida grundligare utredning än den man nu utgår ifrån som definitiv och allomfattande.

18 DEN S V fi N S K A BEFOLK N INGE N S Å L 1) E I! I F I N I. A N 1) 107 Vid denna nya utredning måste man nog först och främst besluta sig för att överge den lättvindiga gamla älsklingsteorien om den svenska befolkningens stora ungdom i sydvästra Finland. Den är visserligen för närvarande i somliga finska kretsar mera populär än någonsin 1, men don måste väl ändå revideras, om man vill hålla sig 1 Så populär t. o. m., att prof. Tallgren i sitt stora arbete Varsinais- Suoinen historia I. Esihistoria (Egentliga Finlands historia I. Förhistorien), Abo 1931, kunnat lämna varje egentlig diskussion av det ifrågavarande nalioiialitctsproblemet åsido och sid. 99 göra följande uttalande: 'Huru kraftig handelsförbindelsen åt Skandinavien till än var (under tiden e. Kr.), är det likväl uppenbart, att det icke är fråga om någon svensk emigration och någon svensk befolkning. Det finnes icke ett enda fynd från Egentliga Finland, som skulle visa, att det bott svenskar där vid hednatidens slut, vare sig som furstar, som köpmän eller som bönder." Under bronsåldern fanns det nog svensk befolkning på Egentliga Finlands kust och i skärgården (sid. 58, 60), men icko under järnåldern. Samma uppfattning kommer till synes i ett hans radioföredrag i Suomen historia radiossa (Finlands historia i radio) I, Helsingfors 1929, och bar därifrån oförändrad upjitagits i det bemärkta arbetet Suur-Suomen koulu (Stor-Finlands skola), Jyväskylä 1930, cn oncyklopedisk framställning av den stortinska tanken och dess praktiska konsekvenser, bl. a. för bistorioundcrvisningen. Prof. Tallgren har emellertid, såsom naturligt är, i sin ovannämnda handbok bestämt protesterat mot äktfinnarnas konstruktiva förvridande av Finlands historia och kan ingalunda misstänkas för några dylika tendenser. Mot denna uppfattning av Finlands nafionalitetsförbållanden under järnåldern står en annan, vilken ännu så sent som år 1925 förfäktats av den främste finske järnåldersspccialisten, prof. A. Hackman. I Eberts Reallexikon III, sid. 338 säger han: "Dbcr die ethnograpbischo Zugehörigkeil dor Einwohner Finnlands in dor römischen Eisenzoit geben die Ansichten der finnländischon Arcbäologon auscinander. J. Ailio halt datiir, dass dio Vorfahren der jetzigen Finnen seit der Steinzeit ununterbrochen in Finnland gcwohnt haben. Im Gegensatz bierzu fassc ich das Auftreten einer Menge ostbaltischer Formen in dor römischen Eisenzeit, unter denen sich wichtige Bcstandteilc der Volkstracbt befinden, als einen Bowois datiir auf, dass in joner Zeit Einvvanderungen finnischcr Stämmc mit halhgermanischer Kultur aus den ostbaltischen Ländern iiber das Meer nach Westfinnland, das damals wahrscheinlich noch eine spärlicho germanische Bevölkerung hatte, stattgefunden haben." Och sid. 344: "Allés in allom gonommen, hat Finnland in der Völkerwandcrungsjicriodo kaum eine kulturell fiihrendo Rolle gespielt, wohl aber hat cs unter einem sehr starkon skandinaviscben Kultureinfluss gestanden. Weder in don Funden der römischen Eisenzeit noch in denen dor Wikingerzeit ist der skandinavischo Einschlag so scharf ausgeprägt wio jclzt. Es liegt hier naho

19 108 K. B. W I K L V N D kvar på vetenskapens väg och icke förirra sig ut på ovidkommande stigar. Arkeologien har här tydligt nog gått utanför de gränser den eljest på goda grunder utstakar för sig, och den har negerat fakta, som den icke kan negera. Liksom vid de kristna termerna av ryskt ursprung tala lånorden här ett så bestämt språk, att de icke kunna negligeras, och det är dessutom alltid farligt att söka bevis för sina teser genom att endast flyktigt bläddra en smula i föråldrade källor i stället för att studera och genomtänka litteraturen ordentligt. Denna litteratur visar tydligt nog, att det under de första århundradena c. Kr. f. intill c:a år 700 i någon eller några trakter vid Finska viken, väl närmast i sydvästra Finland, funnits en befolkning med urnordiskt, ej gotiskt språk, som stått i långvarig och mycket intim beröring med sina finska grannar. Mängden och arten av de framför allt i finskan, men till ungefär hälften även i estniskan förekommande lånord, som blevo en följd av dessa förbindelser, talar närmast för en blandbefolkning, som omfattade en hop tvåspråkiga individer, vilka tjänade som mellanhänder vid inlånandet. Germanerna, svenskarna, voro den givande parten det är ytterst osäkert, om något enda av de fåtaliga finska lånorden i svenskan går tillbaka ända till denna tid och att döma av vissa lånords art (konung, furste, härska, böter, döma) var också det härskande skiktet i befolkningen svenskt. I vilken utsträckning germanska lånord under urnordisk tid upptagils söder om Finska viken är tills vidare omöjligt att säga. Jag har redan nämnt, att lån faktiskt skett här. men har blott kunnat anföra ett enda exempel härpå: finska 1 u o d e, gen. luoteen (av ett äldre 1 o o d i s, gen. 1 o o t c h e n) "ebb, flod; nordväst". Ordet måste tydligen vara ett lån från germanskt håll: isl. f 1 6 S neutr., f 1 CD 5 r fem. "det stigende Havvand. Flod; Oversvommelsc, Vandflod", got. flodus mask.? fem.? "Fint, Ström", och stämmer mycket bättre ihop med urn. fem. flosiz äu med got. flodus. 1 ),i zu vcrniuton, dass Österbotten und Siidvvestfinnland damals auch in poliliscbe Abbängigkcit von Schweden gcraten waren, und dass ein Teil der Bevölkerung, wahrscheinlich die fiihrendc O b c r- schicht, schwedischen Stämmes w a r". Åtminstone cn iokoarkcolog måste med någon undran fråga sig, vilka de nya fynd och upptäckter kunna vara, som så plötsligt gjort denna mening ohållbar. [Korrekturnot: Jfr nu även samme forskares rec. av prof. Tallgrens Suomen muinaisuus i Finskt Museum , sid. 80 ff.]

20 DfiJ» SVENSKA BEFOLKNINGENS ÅLDER I FINLAND 109 ebb och flod är ett i Östersjön okänt fenomen och ordet i finskan, estniskan, liviskan och vepsiskan även har betydelsen "nordväst", visar detta, att det upptagits i en trakt, där nordvästlig storm förorsakar översvämning. I de landsändar, som överhuvud kunna komma i fråga, äger detta rum blott vid Estlands nordvästkust med dess mot nordväst öppna, grunda havsvikar. Då vidare ordet varken tillhör den administrativa eller den kommersiella sfären och tydligen förutsätter lång erfarenhet av vederbörande trakters naturförhållanden, utgör det i sin mån ett märkligt bevis för tillvaron av en urnordisk bonde- och fiskarebefolkning på Estlands nordvästra kust; ondast medelst otillåtligt stark pressning av materialet kan man härleda det från eventuella gotiska handelskolonier. Om arkeologerna icke kunna förlika sig med dessa fakta, utan. såsom det hette vid den ovan antydda diskussionen i Uppsala efter professor Tallgrens föredrag, finna det "uteslutet", att det under urnordisk tid fanns svensk befolkning på Finlands fastland, så är detta värst för dem själva. De pläga eljest gärna betona, att det arkeologiska materialet i regeln icke markerar och framhäver folkgränser, utan blott kulhtrgränser. Kan icke detta vara fallet även här? Jag kan för min del icke se, att något blivit anfört, som förbjuder ett antagande, att den skandinaviska sten- och bronsåldersbefolkningen i sydvästra Finland alltjämt levat kvar där efter järnålderns inbrott och med de från Estland så småningom överflyttande finnarna bildat en blandbefolkning under svensk ledning och svenska konungar. Sten- och bronsålderns språkförhållanden förmå lånorden icke belysa, men skandinavernas kulturella och politiska ledareskap i sydvästra Finland under järnåldern har lämnat så ojäviga vittnesbörd efter sig i de månghundra lånorden, att man väntar sig när som helst se även en svensk järnåldersnekropol och -metropol stå upp ur Finlands och Estlands jord. Erfarenheterna från Grobin och Linkuhnen vittna i sanning om att det även härvidlag är bäst att aldrig säga aldrig. ZUSAMMENFASSUNG. K. B. WIKLUND: Das Alter der schwedischen Bevölkerung in Finnland. Einigo philologische Betrachtungen. Es ist allgemein bekannt und anerkannt, dass, wie die finniscbon Benenniingon der olcmontarston ohristlichen Bcgriffo unzwoideutig zeigen, die erste

21 110 K. B. WIKLUND Kenntnis des Christentums den Finnen durch dio Russen und nicht von Westen her, durch die Schweden, vormittelt wurde. Uber diese fruheste russische Missionstätigkeit unter don Finnen hat man keine andoren Nachrichtcn als die von der Sprachgoscbichte gelieferton, da weder dio geschichtlichen noch die archäologischen Quellen den goringston Aufschluss daruber gowähron. Es ist ohne weiteres klar, dass man in gleicher Weise dio Aussagen der Sjirachgeschichte sorgfällig berueksichtigen muss, auch wenn os sich um die der fraglichen Zeit näcbstvorausgehendon Jahrhunderte handelt, wie auch iiborhaupt beztiglich dei- ganzen Eisenzeit, während welcher die Finnen der gowöhnlichcn Annahme gemäss in Finnland eingewandert sind. In einem Vortrag uber Finnland ara Ende der heidnischen Zeit (Fornvännen 1932, S. 95 ff.) will nun Prot. A. M. Tallgren geltend machen, dass die ältesten germanischen Lehnwörter im Finnischcn, wie kuningas (König), ruhtinas (Herrscher), tuomita (richtcn), sakko (Goldstrafe), hall it a (berrschen), k i li 1 a (Geisel), nicht in Finnland und von den Vorfahrcm dor Schweden her, sondern in Estland und von Goten her aufgenommen worden seien, und in seinom Handbuch Suomen muinaisuus 1931 legt er eben diesen Gesichtspunkt auch an eine Reihe anderer Wörtcr klar öder vermeintlieh germanischen Ursprungs an. Die gormanischfinnische Wechsolwirkung, dio diese und eino Mongo anderer äbnlicber Lehnwörter voraussetzen wird von Prof. T. in das Baltikum verlegt, dessen ältestes, der materiellen Eisenzeitkultur angchöriges Fundmaterial '"gotisch" ist, und känn nach ihm nicht in Finnland stattgefunden haben, dessen arcbäologisches Material eine solche Annahme nicht zulässt. Eino Analyso der angefuhrten Wörtcr ergibt indessen, dass Prof. T.'s Theorie nicht ricbtig sein känn. Soweit dio fraglichen Wörtcr Uberhaupt entlehnt sind, zeigen sie nämlich im allgemeinen rein urnordische, nicht gotische Ziige, und sie weisen nie Ziige auf, dio unbodingt Herlciiung von gotischer Seite ber fordern. Viele der aus sachlicbem Gesichtspunkt wichtigsten Wörtcr sind ausserdem in den siidlich vom Finnischcn Meerbusen gesprochencn bauisch-finuischen Sprachen ganz unbekannt und kommen nur nördlich desselben vor. Uberhaupt ist nur etwa die Hälfte der ältesten gormanischon Lehnwörter in diesen Sprachen siidlich vom Finnischen Meerbusen bekannt, was an und ftir sich deutlich datiir sjiricht, dass dio Wörtcr der Regel nach in Finnland und dann natiirlich von den Vorfahren dor Schweden, nicht von supponicrten Goten ber aufgenommen worden sind. Die Sjirachgoschicbto kommt demnach hier in dirokten Streit mit don Schlusstolgerungen, die das archäologische Material nach Prof. T, nicht aber z. B. nach Prof. A. Hackman, uns zu zichon gestattet. Dcshalb dio beslimmten Aussagen der Sprachgcscbicbte völlig bciseitezuschicben, ist nicht gut angängig, sondern man muss ihnen hier wie beztiglich dor Utesten christlichen Terminologio im Finnischen Glaubcn schenken.