DEN LYCKOSAMMA KRISEN Kjell Fornander, Olle Rossander, 1998

Transkript

1 DEN LYCKOSAMMA KRISEN Kjell Fornander, Olle Rossander, 1998 Förord 1. Kris betyder fara och möjligheter 2. Den ekonomiska bakgrunden 3. Den politiska bakgrunden 4. Ödesfrågorna 5. Japan och den asiatiska krisen 6. Företagandets struktur 7. Marknadens aktörer 8. Framtiden - bransch för bransch 9. Angår oss Japan? 10. Att läsa vidare 1. Kris betyder fara och möjligheter Det var ingenting särskilt med att Shohei Nozawa, Vd för Yamaichi Securities, stod på presskonferensen i slutet av november förra året och grät. Egentligen. Det var bara inte menat för externt bruk. Nozawa hade just meddelat att det nära hundraåriga företaget skulle stänga igen butiken, lägga ned verksamheten, eventuellt tvinga anställda ut i kylan. I Japan kräver sådana situationer känslomässigt laddade uttryck. Tecken på inre känslomässiga stormar är ingen nackdel i Japan. Inte heller, att visa tecken på vanlig mänsklig ofullkomlighet. Den starke cowboyen, ständigt i kontroll över situationen och sitt eget öde, är mer en västerländsk schablon. Den japanske arketypiske hjälten är mycket mera känslosam, och han strider ofta för en hopplös och förlorad, men ädel sak. Yamaichi Securities var Japans äldsta mäklarfirma. Till för inte så länge sedan var det också landets största. Det tappade den positionen, men gjorde allt för att inte också ramla ur gruppen de fyra stora. Känslan av skam och misslyckande måste ha varit intensiv hos Shohei Nozawa, som levt med företaget sedan han var strax över tjugo, som bar på sina axlar drömmar och slit av generationer av tidigare Yamaichianställda. Tårar går inte riktigt lika bra hem längre hos yngre japaner, men det var ändå få som inte förstod och kunde ta till sig budskapet. Shohei Nozawa känslomässiga agerande var inte mer än vad som förväntades av honom. Det var bara, som sagt, inte avsett för spejande utlänningar. Japan har fortfarande svårt att komma till talas med idén att landet är en ekonomisk stormakt, som bevakas, skärskådas och analyseras. I trängda lägen tenderar landet att vända sig inåt, intensivt koncentrerad på sina egna problem, och med en ganska vag och otydlig uppfattning om landets position i den större världen. Men världen har kommit till Japan. Många japaner finner det smickrande, men också en källa till vagt obehag. Japan vill vara en del av världen, fast på sina egna villkor. Problemet är att det inte längre är möjligt. För det första har Japan blivit alldeles för stort och viktigt. För det andra finns det idag en stor grupp experter på alla olika områden, som både läser och skriver japanska och som är fullständigt hemma i kulturen. Det finns knappast några hemligheter längre. Den verkliga frågan är naturligtvis hur man kan bli chef för en av Japans största och mäktigaste finansiella institutioner, och ändå ha en så oklar bild av global kommunikation. Percy Barnevik gråter inte offentligt, för han vet att det skulle påverka kursutvecklingen. Shohei Nozawa borde ha vetat att han skulle bli förstasidesstoff världen över, att han skulle komma att påverka börser och valutahandlare. Att han i världens ögon skulle genera det företag han så troget tjänat hela sin karriär. Men många tog Nozawas tårar också som ett tecken på den japanska industrins svaghet, för att inte säga nära sammanbrott. Och det är alldeles fel. Japan går just nu igenom sin kanske allvarligaste kris sedan kriget, men att för den sakens skull räkna ut landet som ekonomisk och industriell stormakt är ett allvarligt misstag. Mycket negativt har rapporterats om Japan under de senaste åren. Men, utan egna journalister på plats, har också svenska media i hög grad förlitat sig på amerikanska nyhetsbyråer och TV-bolag. Och där har i bland funnits ett inte särskilt väl dolt inslag av skadeglädje, efter vad många i USA såg som en förnedring i slutet

2 av 80-talet. Det var då japanska företag inte bara köpte upp amerikanska statsobligationer i miljardpaket, utan också flera av landets mest laddade symboler, som Rockefeller Center och Columbia Pictures. Efter 80-talsboomen sprack bubblorna i land efter land. Bank- och fastighetskriserna avlöste varandra i Oslo, Bryssel, Stockholm och London. Men nu är det historia. Överallt utom i Japan, där sviterna efter den ekonomiska historiens hittills största finansbubbla fortfarande skakar landet. Medan övriga industriländer tog sig igenom ekluten på några år och åter fått hjulen att börja snurra, är Japan annorlunda. Japan befinner sig fortfarande i kris. Arbetslösheten växer, statens budgetunderskott skenar och den nödvändiga uppstädningen i bank- och finansvärlden har knappt börjat. Markpriserna har inte hämtat sig efter det dramatiska fallet, och inte heller börsen. Med en växande kris i Sydostasien och Korea är modlösheten större än någonsin. Amerikanska medier har också ofta fokuserat på USA:s framgångar inom IT-industrin och de japanska tillkortakommandena på just detta område. Och här har Japan problem. Informationssamhället passar det traditionella japanska systemet relativt illa. Men detta är bara en del av ekonomin, och vad som inte alltid kommit fram är att många av Japans största företag idag går bättre än någonsin. Stora välkända företag som Toyota redovisar rekordvinster, och är åter på väg att befästa sina roller som världsledare på sina respektive områden.. Den japanska ekonomin har stora problem, många av dem relaterade till politiska och kulturella faktorer. Hela det system som så väl tjänat landet under knappt ett halvsekel, framstår nu som i många stycken en belastning. Men detta är i och för sig ingenting anmärkningsvärt. Som européer borde vi bättre än de flesta veta vad systemskifte och strukturförändringar vill säga. Och vilka möjligheter som samtidigt gömmer sig i svårigheterna. Japan kommer inte att hantera sin kris på samma sätt som de europeiska välfärdstaterna, och än mindre på samma sätt som USA. Det finns en missuppfattning att förändringar måste innebära en förändring i västerländsk riktning. Det är inte alls säkert. Japan kommer att möta krisen och anpassa sig på sina egna villkor och förutsättningar. Och i den utvecklingen kommer Japan och japanska företag att spela en avgörande roll, trots den nuvarande djupa krisen. För i ett längre perspektiv kommer säkert också den här krisen, liksom tidigare oljekriser och valutachocker, att sluta med att landet och dess industri växer sig än starkare. Historiskt har Japan vanligen lyckats vända kriser till styrka. Man kan se det nu också. Den japanska industrin klarade av den närmast ofattbara prestationen att ställa om ekonom från en valutakurs på omkring 240 yen per dollar 1985, till 79 yen per dollar tio år senare. Det var en växlingskurs som var mycket smärtsam, men den vanliga bedömningen är idag att den konkurrensutsatta exportindustrin kan sälja sina varor med vinst globalt med en valutakurs på omkring yen per dollar. Idag, med en kurs som närmar sig 130 yen per dollar, skär många japanska företag med andra ord guld. I ett makroperspektiv talar det mesta för Japan: en stor och homogen hemmamarknad, hög utbildningsnivå, en stark tillverkningsindustri, en oförändrat gammaldags arbetsetik, samt en närhet till övriga Asien, världens väldigaste tillväxtområde under överskådlig framtid. Det innebär inte att allt blir som förr. Att den ekonomiska utvecklingen med en årlig real tillväxttakt på mellan fyra och sex procent skulle fortsätta i evighet, var det nog få som trodde. Den snabba tillväxten på 50- och 60-talets tvåsiffriga ersattes med 70- och 80 talets mer måttliga. När Japan nu passerat alla andra OECD-länder i BNP/capita och blivit världens efter USA starkaste ekonomi, så är det rätt naturligt om tillväxten sjunka ner mot en mer genomsnittliga OECD-standard. Däremot var det få som förutsåg att anpassningen skulle ske med sådan dramatik. Att 80-talsbubblan först skulle pumpas så hårt, för att sedan spricka med en sådan förskräcklig smäll. Det kinesiska tecknet för kris är sammansatt av två delar, två tecken som i sin tur betyder fara och möjligheter. Japan förändras nu. Vi vet inte säkert i vilken riktning. Förändringarna kommer att bli smärtsamma för många. De kommer att bära på möjligheter för andra. Och detta gäller både för japanerna själva och för utlänningar som ingår i något slag av förhållande med Japan: som kunder eller investerare, konkurrenter eller partners. Det är om detta, det här reportaget handlar. Att det är viktigare än någonsin att nu hålla reda på vad som sker i Japan. 2. Den ekonomiska bakgrunden Vad var det som hände? Fastighets - och finansbubblan sprack med en smäll, men det gjorde den i London, Bryssel, Oslo och Stockholm också. Vad var det som fick Japan att inte bara tillfälligt tappa farten utan att

3 tvärnita, stå still och fortfarande leta efter vägen? Arbetslösheten stiger, statsfinanserna urholkas, industrisektorer går på knäna, bankkrascherna har bara börjat och politikerna står till synes maktlösa. Efter fyra decennier av exempellösa ekonomiska framgångar stod Japan inför 90-talet, som det tycktes, ohotad på toppen. Japanska pengar, varor, teknik och företagstänkande översvämmade världen. I USA och i Europa växte oron för vad som skulle hända, när Japan, som tycktes ödesbundet, skulle ta över efter USA som världens ledande ekonomiska supermakt. När japanska Mitsubishi Estate 1989 köpte Rockefeller Center på centrala Manhattan för motsvarande tio miljarder kronor och Sony tog över anrika filmbolaget Columbia Pictures i Hollywood var detta bara det yttersta beviset för att 90-talet skulle bli Japans decennium. Skadeglädjen blev desto större fem år senare, när Mitsubishi och rader av andra japanska investerare fick dra sig tillbaka med svansen mellan benen. När 90-talet nu lider mot sitt slut håller allt fler av de japanbilder som målats upp, både i Japan och i omvärlden, på att krackelera. När den bubblan sprack var det inte bara brister i banksystemet och ihåliga fastighetspriser som kom att avslöjas. Japansk kvalité ifrågasätts när hus och motorvägar rasade i Kobe och avslöjade byggfusk och falsarier; när kärnkraftsanläggningar läcker radioaktivitet till följd av slarv och nonchalans; när omkring 1800 människor HIV-smittats på grund av att industripolitik sattes före vårdansvar. Japansk långsiktighet och industriell planering ifrågasätts när några landets viktigaste branscher hamnar på efterkälken inom mobiltelefoni, datorer och program och den nya TV-tekniken. Japansk laglydighet ifrågasätts när politiker, företagsledare och bankchefer avslöjas med fingrarna djupt ner i skattebetalarnas syltburkar och media fylls av rapporter om fifflande mutkolvar långt ner i administrationen. Enligt inofficiella beräkningar, från ett av de mäklarföretag vars före detta chefer står under åtal för olagliga affärer ihop med bolagsgangsters, påverkar och styr på olika sätt den organiserade japanska brottsligheten, yakuza, motsvarande cirka sex procent av BNP. De japanska företagen växte upp under decennierna efter kriget i ett slags ekonomiskt drivhusklimat. De skyddades mot kalla vindar och alltför hård yttre konkurrens av höga tulla och mer eller mindre uppenbara handelshinder. Men de fick kämpa hårt sinsemellan om en plats i drivhusbänkarna. De gavs rikligt med god näring i form av förmånliga regelverk och skatter som uppmuntrade till fortsatta investeringar. En förstående regering kunde ge extra stöd i form förmånlig valutapolitik (en undervärderad yen) och stöd till lämpliga projekt och tunga infrastrukturinvesteringar. Väl anpassade bankregler och skatter gjorde det lätt för industrin att få billiga lån från närstående banker. Inget av detta var egentligen unikt för Japan. De hade bland annat kunnat lära sig en hel del från Sverige om hur man hjälper upp en teleindustri med hjälp av en förstående teleförvaltning, en flygindustri med en hänsynsfull försvarspolitik och en bilindustri med väl anpassade tekniska krav och skatteregler. Och hur man devalverar sig fram till goda exportinkomster. När skördetiden kom blev också avkastningen riklig. Japansk industri kunde toppa ett par fantastiska decennier med att, som grädde på moset, på 80-talet på allvar börja ägna sig åt exporten. I Japan, liksom i USA och andra stora ekonomier, är export inte vad industrin i första hand ägnar sig åt. Den stora, och i Japan snabbt allt rikare, hemmamarknaden, räcker mer än väl till för att ge företagen, inte bara full sysselsättning utan också, stenhård konkurrens. Med produkter slipade av den inhemska konkurrensen och finansiell styrka från 60- och 70-talens rekordår fick exportindustrin under 80-talet upp farten på allvar. Det är nu världshistoriens största finansbubbla börjar pumpas i vad en amerikansk f.d. bankman R Taggart Murhy, i sin bok (se litteraturlistan) kallar, en slags finansiell dödsdans. En stor del av de snabbt växande exportinkomsterna används till investeringar, inte minst i nya anläggningar utomlands, som till exempel bilfabriker i USA och elektronikanläggningar i Asien. Men en växande del av exportinkomsterna placerades i amerikanska statsobligationer, därtill uppmanade av det japanska finansdepartementet, MoF. Detta innebar att pengarna kom att lånas ut i USA, och då bland annat för att betala den snabbt ökande importen av just japanska bilar och japansk elektronik. Pengarna återvände till Japan, användes till nya investeringar som satte fart på exporten ytterligare och dansen fortsatte. Ballongen pumpas En del av Japans exportframgångar skylldes på att landet envist höll sig med en aktiv valutapolitik, som gjorde yenen rejält undervärderad och därmed exporten billig och importen dyr. Följden blev rejäla handelsöverskott med främst USA, vilket ledde dels till olika bilaterala handelsöverenskommelse som skulle

4 hjälpa in amerikanska varor på den svårbearbetade och delvis stängda japanska marknaden, dels till den så kallade Plaza-överenskommelsen 1985, då regeringarna enades om att stärka yenen gentemot dollarn. För att då mildra de negativa effekterna av en allt starkare yen beslöt BoJ, Bank of Japan, att lätta på kreditrestriktionerna och började pumpa ut mer pengar på marknaden. Men den amerikanska industrins konkurrenskraft hade redan urholkats så mycket, att de japanska exportframgångarna fortsatte som om nästan ingen hänt. Och Japan fortsatte att finansiera USA:s växande underskott. Följden för Japan blev fortsatta handelsöverskott, vinstrekord i industrin och överlikvida företag som desperat letade investeringsobjekt. I stället för nya fabriker blev det aktier och fastigheter. Och konst! Japanska investerar betala de fantasisummor för västerländsk konst. Yasuda Marine & Insurance köpte 1987 van Goghs Solrosen (som numera misstänks vara en förfalskning) för rekordpriset 24,2 miljoner pund. Midvinterblot såldes 1987 för rekordsiffran åtta miljoner kronor till en privatsamlare, Hiroshi Ishizuka. Sommaren 1997 sålde han tavlan till Nationalmuseum i Stockholm för 14,6 miljoner kronor, vilket enligt museet innebär att han, i dollar, varken vunnit eller förlorat på affären. Med tanke på prisraset på konst i Japan, gör det i alla händelser Ishizuka till en av de, kanske få, konstspekulanter i Japan som inte förlorat storkovan på krisen. Japanska aktieköpare, småsparare inte minst, drev upp börskurserna till fantasinivåer. Aktier betalades till mer än hundra gånger vinsten, vilket till nöds motiverades med dolda fastighetsreserver och en annorlunda teknik att värdera aktier. Mäklarhusens tiotusentals aktiesäljare ringde och knackade bokstavligt talat dörr i bostadsområdena och förmådde hemmafruarna att placera familjens sparande i aktier. Husen hade ju ändå blivit så dyra så de flesta hade inte ha råd att byta upp sig. Någon bil till fanns det, bokstavligt talat, inte plats för och den bostad man hade var redan välfylld med TV-apparater, stereos, videbandspelare och köksmaskiner. I en hårdnande konkurrens eldade banker och finansinstitut på och, precis som i Sverige, erbjöd allt större lån mot allt sämre säkerheter. De såg chansen att öka sin utlåning och låga marginaler lockade till volymtänkande. Med låga räntor och, vad som påstods vara säkra investeringar för framtiden, lockades både företag och småsparare till rena spekulationsköp. De som inte kastade sig över börsen satsade på medlemskap i golfklubbar. Ett närmast hysteriskt intresse för själva spelet kopplades till stigande markpriser, vilket fick alla kalkyler att peka rätt upp i himlen. Efter hand nådde framförallt aktiekurser och fastighetspriser sådana nivåer att de hotade också de stora företagen. Företag får bekymmer med trovärdigheten när aktierna betalas med 100 gånger årsvinsten och substansen till 500 procent. Ett ålderdomligt och konserverande skattesystem med svåra inlåsningseffekter gjorde det också närmast omöjligt för företagen att realisera sina nya, hisnande men dolda, övervärden. Inte blev det lättare när hyrorna för lägenheter med västerländsk standard i Tokyo steg till mellan och kronor - per månad. För att få rimliga hyror tvingades vanliga japaner ännu längre ut från centrum och pendla i timmar till jobbet. Och fortfarande ha långt mindre bostadsyta än sina kollegor i andra industriländer. Att köpa eget hem blev nästan inte möjligt. Trots nästan halverade huspriser måste medeljapan 1995 betala motsvarande 13 årslöner för att köpa en bostad - dubbelt så mycket som i London och tre-fyra gånger så mycket som i Paris och New York. De avskräckande huspriserna pumpade bubblan ytterligare eftersom många löntagare gav upp hoppet om det egna hemmet och satsade sina pengar på annat. När bubblan var som hårdast pumpad betalades aktier till över hundra gånger vinsten och markvärdet på en telefonkiosk i Ginza-distriktet centrala Tokyo motsvarande en rejäl Djursholmsvilla. Och allt gick att låna till! Omvärlden tittade med undran och skräck på Tokyo med sina allt fler exempel på vad ekonomer kalla r negativ priselasticitet, det vill säga att efterfrågan på en vara, tvärt emot vad som är normalt, ökar när priset stiger. I Tokyo kom detta att gälla för inte bara Rolex-klockor och märkeskläder utan också bilar, skidor, resor, glass, öl, restaurangbes ök, kaffe och drinkar. Få såg, eller ville se, att den stabila och ekonomiskt välmotiverade japanska tillväxten övergick till vad som skulle bli världshistoriens sannolikt mest hårdpumpade spekulationsbubbla. Men det är ju just det som är bubblans kännetecken - ingen ser att det är en bubbla förrän den spruckit. Visst ljöd varningssignalerna men de doldes av larmet från en allt mer hysterisk marknad. När bubblan väl spruckit kunde alla analytiker peka på väl synliga varningstecken. Men då är det så dags. Så var det i Sverige och så var det i Japan. Och så blir det igen - någon annan stans och någon annan gång.

5 Ballongen spricker Det var inte minst de skyhöga markpriserna som fick regeringen, det vill säga i praktiken MoF, att försöka dämpa prisutvecklingen. Både företag och boende drabbades. Lite av luften skulle släppas ur bubblan, och hösten 1989 stramade Bank of Japan åt kreditmarknaden en smula. Det var allt som behövdes. Tillsammans med en internationell lågkonjunktur och Kuweitkriget blev detta som en glödgad nål mot en leksaksballong. Smällen blev rejäl. På några månader försvann värden för hundratals miljarder kronor. Tokyos börsindex (Topix) rasade under 1990 med 37 procent från till drygt 1 700; Nikkei 225 (som bara mäter de största aktierna) rasade från sitt all time high i december 1989 till ett år senare för att nå botten (hittills) sommaren 1992 på Fastighetsmarknaden praktiskt dog och priserna sjönk med mer än hälften på bara något år. Och de har fortsatt falla. Nu ligger i storstäderna de på 70 procent av toppnoteringarna. Marknaden för medlemskap i golfklubbar praktiskt taget försvann. I företagens receptioner och i privata samlingar hängde västerländska klassiska konstverk, som vackra men litet besvärande påminnelser om den tid som varit. Låt vara att en stor del av de värden som på kort tid gick upp i rök bara vara orealiserade pappersvärden. Dessvärre hade en stor del av dem använts som säkerhet bakom de lån som använts för att köpa in marken, aktien eller konsten. Precis som när den svenska bubblan brast blev bankerna sittande med en stadigt växande börda av dåliga lån, det vill säga lån som låntagarna inte klarade av att ens betala ränta på, än mindre amortera. Det mesta var lån med fastigheter som säkerhet och bankerna hade, precis som i Sverige, lånat ut med den felaktiga föreställningen att fastigheter, konst och aktier inte bara kan säljas den dag det behövs utan, då också till lägst det pris de hade när det köptes. När detta visade sig vara fe l kunde man i efterhand konstatera att de japanska bankerna och finansbolagen skapat den största lånefinansierade spekulationsbubblan i historien. Hur stor bubblan var, alltså hur stora bankernas problemlån blev, är det knappast någon som ännu vet. Officiellt uppgav MoF de redovisade oreglerade lånen i alla finansinstitut per den 30 september 1996 till över miljarder yen (ca miljarder kronor). Alla analytiker är ense om den siffran inte speglar verkligheten. Bankerna i Japan har använt alla de kreativa möjligheter en redan tidigare diskutabel bokföringsteknik och lagstiftning tillåter för att mörka sina problem. Kreditvärderingsinstitutet Moodys, till exempel, menar att med amerikanska redovisningsregler skulle de osäkra fordringarna snarare vara tre gånger så stora. Analytikerna på Nomura Research Institute menar att om de större bankernas problemlån är två till tre gånger större än vad som uppges fanns fortfarande 1997 små, illa utsatta banker, med upp mot fyrtio gånger större problem än vad som visas i böckerna. Balanserade uppskattningar pekar alltså mot att de dåliga lånen uppgått till mellan och miljarder yen, motsvarande uppemot 17 procent av bruttonationalprodukten, BNP. När situationen var som värst i Sverige, det svarta året 1992, var problemkrediterna över 190 miljarder kronor, vilket motsvarade omkring 13 procent av BNP. I procent blev alltså de japanska bankernas problem större än de svenska, men den verkliga skillnaden kom snarare att ligga i sättet att ta hand om dem. För när bankerna får så här stora problem är det inte längre i första hand ett bekymmer för banken, utan för staten. Och den japanska staten visade snabbt en oförmåga att ta itu med bankkrisen, en oförmåga som inte avtagit med tiden, utan som förlängt och fördjupat den. När bubblan brast drogs en hel del av de japanska sparpengarna hem från USA vilket stärkte yenen ytterligare, som i april 1995 nådde sin högsta nivå hittills, 79,75 yen på en dollar. En följd av den allt starkare yenen har blivit en allt mer tudelad japansk ekonomi. På ena sidan finns exportindustrin som för bara några år sedan knappast trodde sig överleva med en yenkurs starkare än 150 yen/dollar. Men som i takt med en allt starkare valuta tvingats - och lyckats - rationalisera och effektivisera sig ner till en lönsamhetsgräns som nu uppskattas ligga någonstans mellan 90 och 100 yen på en dollar. När nu yenen under de allra senaste åren återigen försvagats gentemot dollarn, till en kurs hösten 1997 på yen går det utmärkt för de stora, välkonsoliderade företagens export och i många fall kan det väga upp den sviktande hemmamarknaden. Många av börslistans bjässar har en avundsvärd finansiell styrka med en synlig soliditet på ofta väl över 50 procent. Kenneth Courtis på Deutsche Morgan Grenfell i Tokyo påpekar att ett drygt 100-tal av de knappt 1400 företagen på Tokyobörsens A -lista redovisar noll i nettoskuld. -Några företag i denna liga är verkligen urstarka, säger han. Ett företag som Toyota skulle på egen hand kunna ta in och rädda Thailand ur sin skuldkris.

6 Men som Swedbanks Tokyochef Robert Stenram påpekar, det här hjälper knappast Japan som helhet. De små och medelstora företagen, som står för en överväldigande stor del av den japanska ekonomin, går inte alls bra. Inte heller på exportmarknaderna. Och medan det går bra för Sverige om Ericsson och Volvo går bra på exporten, hjälper det inte alls Japan på samma sätt om Toyota och Sony säljer aldrig så bra. Baksmällan Regeringens sätt att försöka lösa krisen blev det för Japan traditionella. Krispaket las till krispaket och staten avsatte tusentals miljarder yen till olika infrastrukturprojekt, forskningsprogram och industristöd. Mellan 1990 och 1996 har regeringen pumpat ut totalt motsvarande 4000 miljarder kronor, eller näs tan tio procent av landets bruttonationalprodukt, i ekonomin Däremot har man inte vågat att, som bland annat Sverige gjorde, tvinga bankerna att städa upp i sina balansräkningar och att låta staten, och därmed skattebetalarna, i vart fall inledningsvis, ta en del av följderna av finanskrisen. Såväl japanska politiker, som byråkrater och analytiker har studerat den svenska Securum-lösningen, som innebar att staten köpte ut de mest krisdrabbade bankernas dåliga lån och bakomliggande säkerheter. Statliga Securum köpte främst Nordbankens och Gota Banks krisfastigheter och har sedermera sålt dem och återvunnit en stor del av de satsade miljarderna. I Japan har det politiska och folkliga motståndet mot att "rädda" bankerna undan en konkurs varit för stort. Man har trott, och tror, att problemet försvinner om alla blundar och bankerna hankar sig fram med hjälp av en sin synnerligen kreativa bokföring. Inte förrän när Hokkaido Takushoku Bank, Sanyo Securities och Yamaichi kraschade under hösten insåg folk i allmänhet att alltför många finansföretag gick likt kejsaren utan kläder. Möjligen är oviljan att lösa problemet också ett mått på det nästan obefintliga förtroende - åtminstone i ekonomiska frågor - som vanliga japaner har för det politiska systemet. Få japaner har någon som helst föreställning av att de folkvalda politikerna på något sätt skulle representerar väljarna. Detta gör att alla pålagor, hur välmotiverade de än må vara, möter ett kompakt motstånd. I stället har man förlitat sig på att stödpaketen, lågräntepolitiken och en svagare yen ska få fart på ekonomin. Delvis har det gett effekt. BNP-tillväxten i Japan har, under de senaste fem åren, legat ungefär på OECD-genomsnittet och bankerna har kunna hålla sig flytande med hjälp av en lagom blandning kreativ bokföring och rejäla räntemarginaler. Men med stödpaketen har det också varit lite som att kissa i byxorna. Efter den första behagliga värmen kommer nackdelarna. Kritikerna menar att paketen bara gjort tillfällig nytta och skapat en konstlad tillväxt. Pengarna inte alltid hamnat där det varit tänkt, avbränningarna har blivit för stora och några långsiktiga effekter har insatserna sällan gett. Många av de stora infrastrukturprojekten, som till exempel snabbtågslinjer, shinkansen, hamnar inte alltid där de gör störst ekonomisk nytta, utan på sedvanligt japanskt manér, där de ger politikerna flest röster. När sedan de statsfinansiella effekterna började synas i form av stigande budgetunderskott och växande statsskuld har regeringspartiet, och framförallt det fortfarande mycket mäktiga finansdepartementet, MoF, lagit till bromsarna och krävt budgetsanering, neddragning av offentliga utgifter och skattehöjningar. Med argument som delvis känns igen från Sverige används den "gigantiska" statsskulden, liksom ett allmänt krav på budgetbalans, som skäl för åtstramningarna. Och med en statsskuld som uppges till drygt 80 procent av BNP, vilket är rekord inom OECD och slår Sverige med några procentenheter, verkar det ju välmotiverat att hålla igen på utgifterna. Men vad man i den japanska debatten anger är bruttoskulden. Om också det stora statliga sparande i bland annat postens försäkringssystem räknas in och man anger nettoskulden, blir bilden en helt annan. Med bara cirka 15 procent av BNP i nettoskuld, jämfört med Sveriges cirka 30 procent, får Japan en av OECD:s starkaste balansräkningar. Budgetunderskottet steg 1996 till 4,4 procent och man skämtar om att Japan inte skulle klara inträdeskraven till EU. Men nu väntas underskottet sjunka ner mot två procent de närmaste åren, och dessutom har Japan en lång följd av år bakom sig med budgetöverskott. Men argumenten tog skruv och regeringen Hashimoto vågade inte avstå från den sedan länge beslutade momshöjningen 1997 från 3 till 5 procent. Dessutom avskaffade regeringen en tidigare införd skattelättnad för löntagare och höjde rejält avgifterna till sjukförsäkringssystemet.

7 Resultatet blev värre än väntat. Efter några år med sakta stigande tillväxt blev uppgången 1996 hela 3,6 procent och Japan toppade OECD: s tillväxtliga. Men kvartalet efter skattehöjningarna våren 1997 kom chocken. BNP sjönk med hela 2,9 procent, eller motsvarande 11,2 procent på årsbasis. Exporten drev visserligen upp tillväxten med cirka en procent, men hemmamarknaden drog ner den med drygt fyra. Hoppet om en tillväxt på 1,9 procent fram till den siste mars 1998 på grusades. Detta visar, menar analytiker på ansedda Nomura Research Institute, att de glädjetecken och signaler om återhämtning som kommit under de senaste åren bara varit tillfälliga, kortsiktiga ffekter. Den underliggande strukturella krisen finns kvar och syns tydligast i att den för Japan så oerhört viktiga hemmamarknaden inte tar fart. Masochistiska tendenser Detta beror inte på drastiskt sjunkande inkomster. Visserligen har övertidsersättningar minskat och under 1993 sjönk också de så viktiga bonusarna, liksom reallönerna, men samtidigt har bostadskostnader och utgiftsräntor sjunkit drastiskt. Jämfört med de flesta andra industriländer har japanska löntagare klarat krisen ganska väl - lönemässigt. Däremot har halverade börskurser och fastighetsvärden gjort att deras av tradition höga sparande krympt ihop betydligt. Och krymper sparkapitalet, krymper tilltron till systemet, och till byråkraternas och politikernas förmåga att reda upp situationen. Och med sviktande framtidstro ökar sparandet och konsumtionen hålls tillbaka, vilket leder till nya krissignaler, som i sin tur förstärker oron för framtiden. Och oro för framtiden kostar ekonomiska tillväxtprocent. Det psykologiska klimatet i ett land är visserligen en svårmätt faktor, men den påverkar högst påtagligt konsumtion, nyföretagande och riskvilja och därmed den ekonomiska tillväxten. Och, i likhet med nordbor uppfostrade i Luthers anda, är krismedvetande och oro för framtiden något många japaner gärna och nästan med vällust utvecklar. Likaväl som den japanska självkänslan knappast kände några gränser under slutet av 80-talet, tycks många japaner idag hänfalla åt en självkritik som närmar sig masochism. Det mesta i det så kallade japanska systemet nagelfars så gott som dagligen i media. Och nästan allt får underkänt. Den gamla känslan av osäkerhet tycks vara tillbaka. Den utlänning som ber en japan beskriva sitt land får med stor säkerhet höra vad som nästan blivit ett Japans national-mantra: att Japan är ett litet, råvarulöst och utsatt land, som måste importera nästan allt för att klara sig. Japan är möjligen litet (stort som Norge ungefär), men knappast utsatt och fattigt. Importberoendet är inte dramatiskt större än för många andra länder, men har i Japan gjorts till något av ett nationellt trauma. Det var just råvaruberoendet och den amerikanska oljeblockaden som användes till att motivera Japans aggressiva politik på 30-talet. Då ville landets ledning med militära medel skaffa sig kontroll över handelsvägarna och sin närmaste omvärld. Resultatet blev som bekant förödande, både för omvärlden och för Japan. När kriget var över 1945, kunde man med fog tala om ett fattigt land. Sedan dess har Japan svingat sig upp till att bli, mätt som BNP/capita, ett av världens rikaste industriländer och har säkrat sin försörjning, inte med vapenmakt, utan med handelspolitik. Men idag är det japanska självförtroendet, som sagt, i botten. Företagens vinstprognoser räknas ned i takt med den sviktande hemmamarknaden. De stora exportföretagens rekordvinster under 1996 sjunker snabbt undan. Den attitydundersökning bland Japans företagsledare som Bank of Japan regelbundet gör, den så kallade tankan, isar att den lilla optimism som kunde anas under 1996 och början av 1997 nu åter förbytts i dysterhet. Å andra sidan har "tankan" alltid varit rätt dyster läsning. Den som läser "tankan" som ekonomisk historia skulle inte kunna ana att Japan sedan 1976 haft en rekordartad ekonomisk utveckling. Tvärtom har företagen, med undantag för några få år, ansett företagsklimatet som huvudsakligen oförmånligt. Och den som försöker hitta den japanska ekonomiska krisen i BNP-siffrorna blir besviken. Japan har sedan bubblan sprack inte haft det nämnvärt sämre än resten av OECD-länderna, snarare tvärtom. De stora industriföretagen som har satsat på export, utlokalisering och globalisering har gått bra, i vissa fall lysande de senaste åren. Sony trefaldigade resultatet mellan budgetåren 95/96 och 96/97, Honda fyrfa ldigade en redan acceptabel vinst, Toyota fördubblade sin. Bakom detta låg förstås den kraftigt försvagade valuta. Från sin starkaste notering på 80 yen per dollar sjönk den under 1996 och 1997 ner till drygt 120. Exportboomen syntes bland annat i Hondas fördubblade export till USA under första halvåret 1997, i Toyota som ökade sin med tolv procent, och i att exporten av LCD-bildskärmar och CD ROM -spelare steg med 50 procent och datorer med 18 procent under samma period.

8 De stora framgångarna fick analytiker och regeringens prognosmakare att plocka fram plustecknen. BNP skulle fortsätta uppåt, börskurserna skulle äntligen ta sig upp på, om inte forna, så dock höjder och dessutom hade den ökande importen fått den så känsliga handelsbalansen att åtminstone inte förvärras (det vill säga, visa ett ännu större överskott gentemot främst USA.) I sin Economic Survey of Japan från juli 1997 menade regeringens Economic Planing Agency att landet nu gått in i en stark återhämtningsfas. Krisen var i praktiken över, även om man skulle behöva leva med en fortsatt hög arbetslöshet, och att förutsättningen var fortsatta avregleringar inom framförallt finans-, transport-, telekom- och tjänstesektorerna. Kanske hade man inte tagit tillräckligt stor hänsyn till den japanska ekonomin under 90-talet blivit allt mer tvådelad. Den som vill hitta den japanska krisen, hittar den enklast på börsen, i bankernas balansräkningar, i pressen och i den sviktande efterfrågan på hemmamarknaden. Börskurserna ligger kvar på krisnivåerna från 90-talets första år, vilket innebär att det fortfarande är svarta hål i många hushållskassor. Förutom Hokkaido Takushoku har rader av småbanker tvingats ge upp och tas över av de stora och tidningarna fylls med svarta rubriker om krisföretag, konkurser och minskande försäljning. Efter de optimistiska prognoserna under sommaren 1997 kom den första smällen, när det visade sig att skattehöjningarna fått BNP att rasa, bilförsäljningen att sjunka i botten, hushållsprylarna att ligga kvar på butikshyllorna och byggsektorn att stå stilla. Industrins optimistiska vinstprognoser revideras raskt ned - och börsen sjönk åter tillbaka till nära bottenläge. Sen följde slag i slag Asienkrisen och de inhemska finanskrascherna. Samtidigt som alltså många av de stora internationellt välkända företagen står urstarka och väl rustade att fortsätta sin marsch mot toppen, eller försvara sin position för dem som redan är där, är Japan inne i en djup ekonomisk kris, som kanske ändå är mera av en politisk kris. Det tunga arvet En stor del av förklaringen till den sviktande hemmamarknaden ligger nämligen i själva samhällssystemet, som inte ändras i en handvändning. Men också i politikernas och den mäktiga administrationens oförmåga att fatta de obehagliga beslut som krävs för att rensa upp i bankernas skuldträsk och släppa in frisk konkurrens i ännu skyddade sektorer - en ovilja som i sin tur hänger samman mycket av just de japanska särdragen. Allt eftersom svårigheterna att ta sig ur krisen blir större, syns också allt tydligare att det är just de värderingar, fenomen och tekniker som varit grundförutsättningar för de stora ekonomiska framgångarna under de senaste femtio åren, som också ligger bakom många av landets svårigheter idag. Japan har på områden efter område snubblat på sina egna framgångar. Det skolsystem som skapade världens mest produktiva arbetare har bromsat den kreativitet som måste till för att lösa dagens problem. Den lojalitet som utmärkt anställda i företag och administration har skapat "ja-sägare" och bromsat nytänkande. Det hierarkiska systemet inom företagen har skapat stabila och uthålliga företag men också låsta företagsformer, som bromsat utvecklingen. De stora företagens livstidsanställning har skapat lojala anställda som offrat sig för företaget, men också skapat karriärvägar som bromsat entreprenörskap och, mindre uppmärksammat i näringslivet än i politiken, befordrat också nollor till höga chefer. De starka informella banden mellan företag och banker gynnade alla i medgång, men klavbinder dem nu och hotar att dra alla i fördärvet. De statliga och byråkratiskt styrda utvecklingsprogrammen har inte klarat de snabba skiften som blivit följden av en globaliserad marknad. De handelshinder som använts för att skydda delar av industrin, har gjort den alltför svag för att klara en öppen konkurrens på världsmarknaden. Det effektiva och nära samarbetet mellan näringslivets, politikens och administrationens toppar och som skapade den effektiva beslutskraftiga järntriangeln, har skapat ett system urholkat av vänskaps- och ekonomisk korruption. Statens styrning och ambitiösa satsningar på nationella program fungerade väl när det gällde att göra "me too"- produkter och industrier som redan utvecklats på andra håll. De senaste decenniets ambitiösa satsningar på fusionskraft, supraledare, magnetsvävartåg, eget rymdprogram och ett stridsflygplan hotar mest att dränera statskassan ytterligare. Listan kan göras lång men det gemensamma med dessa faktorer är att de fungerat utmärkt när det gällt att hinna i kapp de andra industriländerna. Men det är en sak att lära av andra, undvika deras misstag och göra vad andra redan kan - men bättre, snabbare och billigare. Här har Japan firat triumfer under tiden från 1945 till Det är dock en helt annan sak att cykla på rulle och ligga först. Den som tar täten måste

9 inte bara cykla fortare än alla andra, han måste själv välja både väg och tempo. Och i världens ekonomiska tempolopp finns varken tävlingsledning, karta eller ens fastställt mål. Då är det inte lätt att ligga först. Dessa Japans sociala, politiska och ekonomiska strukturproblem har varit väl kända och identifierade sedan lång tid. I rader av rapporter och politiska handlingsprogram har regeringar, partier, organisationer och forskare pekat på, och ofta lovat genomföra, omvälvande förändringar inom allt från rikspolitik till skolsystem, från skattesystem till säkerhetspolitik. Nästan undantagsläst ligger de alla, från 70- talets rapport från Toshibas VD, Doko Toshios till den fortfarande kanske mest kända, Maekawa -rapporten från 1986, och samlar damm på arkivhyllorna i Tokyo. Den tidigare finansministern Maekawas omvälvande tankar och förslag om förändringar i Japan sågs som bevis för att nu skulle Japan verkligen göras om i grunden. Landet skulle på område efter område anpassas till de övriga industriländerna. Ekonomin skulle öppnas och politiken moderniseras och demokratiseras. Tio år senare vet vi att därav blev nästan inget. Knappast några av de som nödvändiga ansedda förslagen har genomförts. En förklaring, som bland andra Yutaka Kosai från Japan Center for Economic Research pekar på, är att de långsiktiga, djupa strukturproblemen doldes av bubbelekonomins framgångar. När allt gick som på räls glömde man att kolla hur långt rälsen var lagd. Japan står inför en serie ödesfrågor. Klarar Japan att göra sin tjänstesektor lika effektiv som sin industri, sina skyddade sektorer lika produktiva som exportföretagen? Kan landet byta utbildningssystem, få fart på beslutssvaga politiker, röka ut korrupta byråkrater, axla rollen som asiatisk stormakt och samtidigt ta i tu med den demografiska bomb som består i att landets befolkning måste försörja en allt större och allt äldre pensionärsbefolkning? Blir svaret "ja" på frågorna ser vi slutet på en process som inleddes när USA med vapenmakt 1853 tvang Japan att öppna sina gränser för handel och för de politiska reformer som följde. Kanske är det först några år in på nästa sekel som Japans Meji-restauration från 1868, moderniseringens första stora manifestation, kan sägas vara fullständigt genomförd. Vad som talar för att de reformer man länge talat om, men ständigt förhalat, nu verkligen blir av den snabba internationaliseringen. Det är inte bara en fråga för Japan. Alla industrinationer brottas idag - var och en på sitt sätt - med hur de skall anpassa sig speciella särdrag till en öppen och global marknad. Med öppna gränser, ökad konkurrens och fria flöden av varor, pengar, människor och "idéer sker anpassningar och förändringar vare sig den enskilda nationen vill det eller inte. Det var i all sin absurditet fascinerande att följa Japan under bubbelåren i slutet på 80-talet, men vad som sker just nu är långt intressantare. Kanske står Japan, med sin annorlunda kulturella bakgrund, inför mer traumatiska frågor än de flesta andra länder, men å andra sidan har landet gång på gång under sin historia visat sig vara förmögen till plötsliga och förbluffande stora förändringar. 3. Den politiska bakgrunden Kanske är Japan mitt uppe i sin största fredliga omvälvning sedan landet öppnade sig mot omvärlden i samband med Mejij-restauration Det var då Japan på några decennier omvandlades från ett slutet, feodalt samhälle med stängda gränser, till ett modernt industriland med kontakter över hela världen. Den omvälvning som nu pågår ka n också komma att ta decennier i anspråk och kan också komma att i grunden förändra det japanska samhället. Nu gäller det att öppna landet och ekonomin i alla avseenden; det gäller att riva den semipermeabla hinna som omgivit landet i hundra år, som släppt igenom varuexport och kunskapsimport, men bromsar varuimport och kunskapsexport. Japans beslutsfattare står här inte inför något egentligt val. Internationaliseringen, globaliseringen, eller vad man nu vill kalla den, är på väg. Japan kan inte, lika lite som något annat land som vill vara med i den ekonomiska utvecklingen, välja mellan att stänga eller öppna sina gränser, mellan att skydda sina industrier eller släppa loss konkurrensen. Valet är redan gjort. Det gäller nu att styra utvecklingen så att den sker i rimligt ordnade former. Och det blir inte lätt I synnerhet inte med det politiska system som vuxit fram i Japan. Japan må se ut som de flesta demokratiska länder, med partier, valsystem, riksdag, departement och myndigheter. Men det är utanverke t. Japan är demokratiskt, men på ett sätt som inte har särskilt mycket gemensamt med andra demokratiska system. Japan har öppna och fria val, men väljarna har i praktiken - för att uttrycka det försiktigt - mindre att välja på, än i många andra länder. Först och främst handlar japansk partipolitik inte om ideologi. Någon idédebatt värd namnet förs inte. De dagsaktuella frågorna, som ändå måste diskuteras och beslutas, får underordnas de invecklade interna och externa maktstrider som utvecklas runt de polit iska köttgrytorna. Japansk politik söker sin näring

10 mer i pengar än i idéer. Pengar som skall föda de dyrbara partiapparaterna och pengar som skall, vad det lider, hamna i de ledande politikernas egna fickor. Det syns inte minst i de täta ombildningarna av regeringar och snabba skiftena på statsministerposten. En ministerpost är nämligen självklart eftersträvansvärd, om än mindre för möjligheterna att genomdriva en politisk agenda, om någon sådan nu skulle råka föreligga. Och knappast heller för själva beslutsmakten, för den ligger i praktiken i stor utsträckning hos departement och myndigheter. Däremot betyder status och prestige mycket i hierarkiska system byggda på senioritetsprincip. Och naturligtvis pengarna, både för privat del och för att de avgör var makten finns i de bysantinska fraktionsstriderna inom partierna. Det gäller därför att fördela godbitarna rättvist och se till att lagom många får plats runt grytorna. Ett sätt är att skapa många regeringsplatser. Med tjugo departement, som alla getts både ministrar och viceministrar har man lyckats bra med det. Ett annat sätt är att göra täta regeringsombildningar. Och det har man också lyckats med. Ryutaro Hashimoto är Japans 25:e statsminister sedan kriget. Valet av statsråd och premiärminister sker också efter ett märkligt rotationssystem, där man nästan med hjälp av antalet tjänsteår kan avgöra när vem av partiets trogna tjänare skall belönas med en ministerpost. Som så många andra samhällsfenomen i Japan kunde detta fungera rätt väl under de decennier då den allt överskuggande uppgiften för landets ledning var att se till att Japan, i ekonomiskt hänseende, kom i fatt industriländerna. Det var en uppgift som kunde skötas, och som sköttes, med den äran av välutbildade, i stort sett okurrupta tjänstemän i departement och myndigheter. Precis som på sin tid shogunen och hans medhjälpare fattade beslut i kejsarens namn var det, och ännu i stor utsträckning är det, byråkraterna i stadsdelen Kasumigaseki i Tokyo som fattar besluten i parlamentets namn. Åt politikerna i grannområdet Nagatacho återstår ofta inte annat än att sätta sina namnstämplar under i praktiken redan fattade beslut. Nu är Japan ekonomiskt i kapp sin medtävlare. Nu ställs andra krav på politisk ledning, krav som dagens politiker får allt svårare att leva upp till. Det är inom framför allt fyra områden, som alla hänger samman, som det krävs ett politiskt ledarskap av ett slag som Japan inte sett i modern tid. Det första är att skifta politiskt system och rensa ut avarter och korruption. För det andra gäller det nu att ta i tu med resterna från bubbelekonomin och att lösa dagens, huvudsakligen hemmamarknadsberoende, men mycket svåra ekonomiska problem. För det tredje måste de göra Japan till en fullvärdig medlem av den internationella ekonomin, det vill säga riva återstående handelshinder och avreglera ännu reglerade områden av ekonomin. Slutligen måste politikerna etablera Japans säkerhetspolitiska ställning i Asien och världen. Korruptionen Ekonomi- och vänskapskorruptionen går djupt ned i det japanska politiska systemet. Och trots att politiker efter politiker ertappats med fingrarna i syltburken och trots att flera åtalats och dömts har det mesta fortsatt som förut med penninggåvor i utbyte mot röstsedlar och offentliga byggen i utbyte mot lokal lojalitet. De skyldiga, som upptäckts, har bugande bett om ursäkt, andra som stått på tur har tagit över, och tagit efter. En av de som studerat den politiska korruptionen i Japan, den amerikanska journalisten Sam Jameson, menar att den är omfattande och ett mycket svårt problem, men att tjänstemännen och byråkratin i stort sett är oanfrätta. Han bortser då kanske från det särskilda system som gäller högre tjänstemän i departementen. Traditionellt har de i det närmaste varit garanterade en välavlönad reträttpost efter pensioneringen. Systemet kallas i folkmun amakudari, nedstigen från himlen, och är en oundviklig börda för många företag. Efter en relativ tidig pensionering vid cirka 50 års ålder får tjänstemännen plats som rådgivare eller i ledningen för något av de företag de så väl lärt känna under karriären i departementen. Till skillnad från i Sverige, där numera ett växande problem gäller politiska tjänstemän och statliga företag, går dessa amakudari till det privata näringslivet. Politikerna däremot har länga ohöljt sysslat med vad som också i Japan är rent brottslig verksamhet. Sam Jameson pekar framförallt på parlamentarikern Shoji Tanaka som beskyllts för allt från utpressning till mened och skattebrott omfattande cirka fem hundra miljoner yen och som fått två fängelsedomar, men ständigt blivit återvald och i gengäld gett sin hemstad Niigata mängder av nationalekonomiskt olönsam, men för lokalpolitikerna och företagen, lönande infrastruktur. Nuvarande (december 1997) premiärministern, Ryotaru Hashimoto, liksom en av hans föregångare, Morihiro Hosokawa, inledde båda sina karriärer med storstilade löften om utrensning av avarterna. Under stort buller och bång ändrades också vallagarna så att de inte direkt skulle gynna boss-välde och ge ohederliga politiker en fördel. Men mycket mer än ord blev det inte.

11 I oktober 1997 dömdes före detta byggnadsministerna Kishiro Nakamura till fängelse och böter för att under sin tid vid makten ha tagit emot mutor för att dölja förekomsten av dango det vill säga en av de mycket vanliga men olagliga anbudskartellerna som träder i kraft vid framförallt stora offentliga byggen. Trots att han åkt fast, ansåg varken han själv eller partiet han skulle behöva lämna sina övriga politiska uppdrag, där han framför allt spelade rollen av zoku-giin, en politiker som hjälper särintressen och skyddar de som mutar sig till makt och uppdrag. Hashimoto själv bröt mot det mesta av sina högtidliga löften när han i september 1997 mycket överraskande utsåg veteranpolitikern och riksdagsmannen Koko Sato till statsråd. Sato dömdes 1986 till två års fängelse, villkorligt, för att ha tagit emot två miljoner yen (cirka kr) i mutor från flygbolaget ANA medan han var vice transportminister och i samband med den så kallade Lokheedskandalen i slutet av 70- talet med sjutton inblandade riksdagsmän varav tre, däribland dåvarande premiärministern Kakuei Tanaka, långt om länge dömdes till fängelse och böter för mutbrott. Varken det, eller anklagelserna dessförinnan, hindrade Tanaka från att under resten av sitt liv fortsatta i rollen som en av LDP: s verkligt tunga ledare och just också sin hemprovins Niigatas specielle välgörare. En annan amerikansk journalist, Jacob M. Schlesinger beskriver i sin bok Shadow Shoguns Tanakas märkliga karriär och hur fortfarande det till stor del är hans skyddslingar som i dag fyller LDP:s regeringstaburetter. Hashimotos val orsakade en snabb mediastorm och efter bara någon vecka tvangs han sparka Sato ur regeringen och be om ursäkt inför väljarna för att ha orsakat politisk förvirring och debatt i onödan. Sedan dess har hans politiska popularitet rasat och kannstöperierna har rört vem eller vad förmådde Hashimoto till ett så uppenbart huvudlöst val av minister. Svaret på frågan vem anses åtminstone vara Yasuhiro Nakasone, tidigare premiärminister och en av de nu starkaste männen där bak i kulisserna och en av dem som i själva verket i bakgrunden bestämmer regeringspolitiken. Frågan varför är ännu obesvarad, men att det skulle röra sig om någon form av väntjänst, återbetalning, eller bytesaffär i den politiska maktens bakre korridorer är uppenbart. Affären kan möjligen ingå i den maktkamp som tycks pågå inom regeringspartiet Liberaldemokraterna, LDP, såsom den beskrivs av en f.d. politisk journalist, Minoru Tada. LDP har, delvis också formellt, splittrats i två läger. Den konservativa, med sitt utbrytarparti Shinshinto, och en LDP-falang där Nakasone har en stark ställning, driver en traditionell högerpolitik och gärna ser ett militärt och säkerhetspolitiskt aktivare Japan, som accepterar ökade inkomstklyftor och som inte gärna ber om ursäkt för Japans militära förflutna. Den mer liberala falangen driver just frågor om välfärdspolitik, Japans fredliga roll i det internationella samarbetet, samt större politisk hänsyn till olika minoriteter. Den bittra medicinen Det bossvälde och den kompiskorruption som präglar politiken har inte gjort det lättare att rensa upp och ta hand om resterna efter finansbubblan. I synnerhet inte som de flesta förslag och åtgärder stöter på hårt motstånd från den mäktiga byråkratin, inte minst då från MoF, som i varje reform ser sin egen ställning hotad. Japans akuta kris handlar till stor del om försvunna miljarder och tappade förtroenden. När bubblan brast försvann miljarder i värden från börsen och fastighetsmarknaden. En mycket stor del av dessa miljarder var löntagares sparpengar och framtida pensionskapital som de, med kusligt effektiv marknadsföring från banker och mäklarhus, lurats placera i, som det sas, i aktier och fastigheter. Japan har i modern alltid haft ett mycket högt privat sparande. Skatte- och pensionssystem har i praktiken lagt en stor del av den framtida tryggheten på den enskilde. Det gjorde att när sparkapitalet försvann med bubblan, försvann för många den framtida tryggheten och pensionen. Med bubblan försvann inte bara miljarder utan också mycket av förtroendet för institutioner och politiker. Svikna vallöften och de senaste årens korruptionsskandaler i flera av landets mäktigaste och mest ansedda banker har utan tvekan påverkat också luttrade japaner. Resultatet har blivit att människor ännu mer litar till sig själva och sparar ännu mer, dock inte i aktier och fastigheter, utan i trygga, tråkiga lågavkastande obligationer och statliga sparsystem. Med fortsatt högt sparande och en industri som investerat under 80-talet i enlighet med den tidens tillväxtprognoser står Japan med en enorm överkapacitet, men med låg inhemsk efterfrågan. Hushållen slutade byta bil, köpa ny TV och kastar sig inte längre över den senaste modellen av onödig hemelektronik. Efter bubblan sprack i Japan tvärnitade hemmamarknaden, precis som i Sverige. Och där har den stått. Delvis är förklaringen en snabbt stigande arbetslöshet, som är långt högre än de redovisade dryga tre procenten.

12 Däremot beror det knappast på att, som i Sverige, den disponibla inkomsten sjunkit. I det avseendet har de japaner om har jobb klarat sig långt bättre än svenskarna. Regeringen i Tokyo har under 90-talet försökt med det ena krispaketet och infrastrukturprojektet efter det andra för att få fart på ekonomin, men det har mest blivit en slags konstgjord andning. När pengarna tagit slut, tog också tillväxten slut och, dessutom, skattepengarna. De japanska, tidigare urstarka statsfinanserna har urholkats under 90-talet. Budgetunderskottet är nu uppe i cirka fyra procent och statsskulden växer. Men, som påpekats tidigare, delvis är det en fråga om hur man mäter. I alla händelser är de stora stödpaketens tid över. Det går inte längre att avsätta uppemot flera procent av BNP i olika mer eller mindre behövliga och ofta totalt olönsamma storprojekt. Räntan kan inte sänkas, den ligger så nära noll, som det över huvud taget är möjligt och skattesänkningar, i synnerhet för löntagare, är mycket svåra att få igenom - inte kanske i parlamentet, men hos finansdepartementet. Där tycks bara råda en prioritering - budgeten i balans! Kanske därför att en budget i obalans minskar just finansministeriets egen makt och kontroll över den ekonomiska politiken. Det torde vara av just det skälet som varje försök att avvärja den ännu inte exploderade bankkrisen med statliga insatser bestämt avvisats. En Securum-lösningn och bank-akut enligt svensk modell har studerats av japanska delegationer, men en sådan lösning förutsätter att staten ställer upp med en rejäl insats, som man visserligen till stor del kan få tillbaka i framtiden. Tekniken bygger ju på att staten köper de dåliga lånen inklusive säkerheterna (oftast fastigheter) och säljer dessa tids nog. Likaså hindrades varje försök att stoppa momshöjningen 1997, eller att avstå från höjda sjukvårdavgifter. Varje försök att ge löntagare skattelindring för att därmed få fart på konsumtionen har på samma sätt bromsats. När det gäller den i Japan mycket höga företagsbeskattningen, drygt 50 procent, är de flesta överens om att den bör sänkas. Så också MoF men då kräver departementet intäktsneutralitet så att någon annan skatt måste höjas i motsvarande mån. Inte heller har det hittills varit möjligt att annat än marginellt rensa upp i de närmast stolliga regelverk och skattesystem som omger fastighetsmarknaden. Förödande höga reavinstskatter och arvsskatter och lika förödande låga skatter på så kallad jordbruksmark gör det närmast omöjligt att få fart på byggandet. Och med s kattehöjningar i stället för skattesänkningar och med den ena politiska skandalen efter den andra sjunker allmänhetens förtroende för systemet, krismedvetandet sprider sig och växer i styrka - liksom sparandet. Och konsumtionen ligger still, eller sjunker, med fortsatta kriser för hemmamarknadsindustrin och ökad arbetslöshet som följd. Den officiella siffran, som bygger på de som anmält sig såsom varande arbetslösa, ligger på cirka 3,5 procent. Med OECD:s mått är den närmast dubbelt så hög och väntas stiga ytterligare. Den kommande, oundvikliga, avregleringen av olika i dag skyddade marknader kommer att initialt skapa nya arbetsmarknadsproblem med fler nedläggningar och ökad arbetslöshet. Alla, både politiker och ekonomer, såväl i som utanför aktens korridorer, tycks rörande överens om att regeringen nu snabbt måste prioritera tre huvudfrågor: bankkrisen, som mycket väl kan bli ännu värre, avregleringarna, som måste få ny fart, och den ensturiga byråkratin. Men snabbhet och beslutskraft är inte vad som är utmärkande för den japanska politiken. I all synnerhet inte om de beslut som måste fattas uppfattas som aggressiva och kontroversiella. Är det någonstans den japanska aversionen mot öppna konflikter och starka ställningstagande märks, så är det inom politiken. Här söker man, i bland närmast desperat, efter konsensus och samförstånd. Men, och det kanske är värt att påpeka, så har det inte alltid varit. Precis som på arbetsmarknaden har Japan under efterkrigstiden då och då skakats av våldsamma politiska gräl där riksdagsledamöter bombarderat varandra med inte bara argument utan också delar av inredningen och möbler. Kenji Yumoto på Japan Research Institute varnar för att regeringens tuffa skattepolitik och strävan efter snabb budgetbalans tvärtom kan leda till svåra problem. Den låga räntan räcker inte för att locka fram nya investeringar, när staten samtidigt stramar åt. Han menar att de senaste skattehöjningarna kan visa sig vara ett avgörande misstag, som driver ner de närmaste årens ekonomiska tillväxt till långt under de 2-3 procent regeringen räknar med. Den amerikanske nationalekonomen Paul Krugman menar att allt för många politiker och ekonomer i Japan idag fokuserar på de fel och brister som nu efter bubblan uppdagats. Det gäller bristande effektivitet i många samhällssektorer, dåligt resursutnyttjande och alla de handelshinder som också bromsar japansk industri - problem som leder till låg effektivitet och minskat utbud. Han menar att det verkliga problemet inte är för litet utbud, utan för liten efterfrågan. Och mot detta finns två recept. Antingen kan regeringen öka penningmängden, eller sina utgifter. Problemet är att det höga

13 sparande och lånerädda banker stoppar flödet. Räntorna är också redan så låga de kan vara, samtidigt som staten har ett växande budgetunderskott och alltså inte vågar öka utgifterna eller sänka skatterna. Lösningen, menar Krugman, är enkel: låt Bank of Japan, BoJ, sätta fart på sedelpressen, köpa upp statsskulden, se till att pengarna bränner i fickorna och att bankerna blir villiga utlånare. Ett nytryck av sedlar är, menar Krugman, bara inflationsdrivande om folk då är villiga att konsumerar mer än vad ekonomin har kapacitet att producera. Krugman driver också samma resonemang vad gäller Japan, som han tidigare under stor uppmärksamhet anfört rörande både Asiens tillväxtekonomier och det forna Sovjet. Han menar att en stor del av den ekonomiska tillväxten i dessa länder mer beror på ökat resursutnyttjande, än på ökad produktivitet. Genom att hela tiden stoppa in mer folk o ch pengar i processen växer ekonomin automatiskt, men utan ökad effektivitet och rationaliseringar springer man förr eller senare in i väggen. 4. Ödesfrågorna Men Japan och dess politiker står inte bara mitt upp i en post bubbel-kris. Landet möter nu också en långsiktig strukturell kris som kräver radikala förändringar, vilket de flesta politiker och byråkrater, i varje fall på ytan, också tycks överens om. De kan sammanfattas i ord som avreglering och Big Bang. De tidigare så väl fungerande systemet för att driva Japan från ekonomisk framgång till framgång, har inte bara överlevt sig själv, det har också skapat nya, gigantiska problem. På område efter område har regeringskontroll och handelshinder avskärmat hemmamarknadsindustrin från den internationella marknaden och dess konkurrens. Banker, läkemedelsföretag, livsmedelsbolag, jordbruket, detaljhandeln, utbildningssektorn; listan kan göras lång på områden där Japan i dag ligger efter resten av industrivärlden. Det blir en smärtsam men oundviklig process att avreglera dessa områden för att komma i kapp. Och motståndet från särintressena och deras beskyddare är hårt. Premiärminister Hashimoto fick visserligen så sent som i september 1997 förnyat förtroende att i två år till leda LDP och därmed möjlighet att själv driva igenom det omfattande avregleringsprogram som han initierat. Men det tycks dag osannolikt att han skulle hinna få igenom sina reformer, eller ens få sitta perioden ut. Avregleringen Planerna på olika administrativa reformer har stött på hårt motstånd. Inte minst från dem som riskerar att förlora en stor del av sin tidigare så självklara inflytande, och då framför allt bland tjänstemännen i två av Japans viktigaste maktcentra, MITI (Ministry of International Trade and Industries) och MoF (Ministry of Finance). Det handlar om reformer på sex områden: administrationen, skatterna, statens finanser, välfärdsprogrammet, det ekonomiska systemen och utbildningssektorn. Till de kontroversiella vallöftena hör att minska departementen från tjugotvå till tolv, minska framförallt MoF: s självständighet och makt över övriga departement och dela upp, reformera och delvis privatisera det mäktiga Post och Televerket (PTT), som med sitt gigantiska livförsäkringsbolag hör till ett av Japans informella ekonomiska maktcentra. Det stora privata sparandet i posten, som gett extremt låg avkastning, har slussats via MoF:s investerings- och lånesystem och har under fyrtio år fått växa i volym från cirka fyra, till tio procent av BNP. Pengarna investeras med, enligt kritikerna, dålig ekonomisk effektivitet i bland annat motorvägsbyggen och lånas ut till privathusköpare, men också till att hålla olika vacklande statliga företag och institutioner under armarna. Men postverket, med sin centrala ledning och alla regionala kontor, är samtidigt av tradition en av regeringspartiets mäktigaste stödorganisationer och motståndet därifrån gör att reformen kan komma av sig. Ett av statsråden, tidigare just ansvarig för post- och telefrågor, Junichiro Koizumi, driver dock på och gjorde på senhösten 1997 privatiseringen till en förtroendefråga, då han hotade avgå om inte reformprogrammet drevs vidare. Avregleringarna och uppbrytandet av gamla beslutsstrukturer tycks mer eller mindre oundvikliga. Enligt bland andra Eisuke Sakikabara, historieprofessor och nu viceminister och chef för MoF: s internationella finansavdelningen, är det gamla beslutssystemet som byggt på tyst samförstånd och konsensus, på väg mot sitt oundvikliga sammanbrott.

14 Till de mer uppseendeväckande reformerna hör att till år 2010 ha byggt en helt ny huvudstad. Tokyo har inte bara vuxit över alla bräddar, staden anses inte heller, i synnerhet inte efter erfarenheterna från jordbävningen i Kobe, tillräckligt säker. Staden ligger mitt över en sprickzon och förr eller senare kommer en stor jordbävning att inträffa. Målet är nu att hitta en plats upp till 30 mil från Tokyo och att där bygga en stad för innevånare, riksdag och departement. Kostnaderna är förstås enorma, cirka 14 biljoner yen eller motsvarande 870 miljarder kronor. Någon större lättnad för Stortokyos övriga 30 miljoner innevånare innebär kanske inte den eventuella flytten, men åtminstone kommer en hel del av de limousiner som nästan alla politiker och höga tjänstemän har som löneförmån att försvinner från stadens trånga gator. Om nu just detta verkligen blir av, är naturligtvis högst osäkert men en stor del av de föreslagna reformerna och avregleringarna kommer att genomföras. Inte bara därför att politikerna lovat det och därför att det, trots allt, finns en rätt bred samstämmighet, utan därför att det inte finns några realistiska alternativ. Internationaliseringen gör en anpassning av de japanska systemen oundviklig. Kanske kommer en del av förändringarna senareläggas - men de kommer. Till de verkligt svåra frågorna hör också den Big Bang som efter förebild från London skall ljuda över finansmarknaderna senast till år Under de senaste två åren har regeringen verkligen dels lyckats ena sig själv, dels brotta ner byråkraterna. Men det handlar ändå om rätt små segrar och de yttre, verkligt synliga, effekterna har heller inte blivit särskilt stora. Börsen ligger kvar på sina bottenlägen och hemmamarknaden är nästan död. Konsumenternas förtroende, mätt såväl i opinionsundersökningar som i köpbeteende, är fortfarande lågt. Kanske kommer japansk ekonomisk politik att de närmaste åren följa ett flerstagsscenario. I första omgången sker en del mindre avregleringar och en del skatter sänks, dock mest för företag och på fastigheter. Debatten blir säkert stor i olika frågor, men effekten på den ekonomiska tillväxten och på börsen bli nästan ingen alls. I nästa steg handlar det då om att sänka inkomstskatterna för stora grupper, samtidigt som de offentliga utgifterna tillåts öka igen, medan avregleringarna fortsätter. Tillväxten kan förbättras och börsen piggnar kanske till av detta, men effekterna torde inte bli särskilt stora. Kan politikerna komma fram till tredje steget, och det ganska snart, skulle effekterna däremot kunna bli rejäla. Både på börs och BNP. Då handlar det om rejäla skattesänkningar och tvingande beslut som håller nere statens utgifter i framtiden. Bankerna, de som överlevt, måste få hjälp att ta hand om sina dåliga lån och finansmarknadens Big Bang måste självklart genomföras, liksom reformerna inom administrationen och de delar av skattesystemet som skapar besvärande inlåsningseffekter på fastighetsmarknaden. Åldringsexplosionen Japans kanske allra största utmaning är snabbt åldrande och på sikt till och med minskande befolkning. Raskt övergår nu den redan något ojämna befolkningspyramiden, från den klassiska koniska formen, till först mer av en kub för att sedan allt mer likna en tratt. År 2025 kommer nästan en fjärdedel av Japans befolkning att vara äldre än 65 år medan motsvarande andel i Europa och USA ligger på en femtedel. Det innebär att gruppen mellan år, de som producerar och sparar, men också konsumerar, minskar i andel. Åldringarna blir fler och allt äldre och kräver allt mer av vård, omsorg och pengar ur den allmänna kassan. Det bör kanske påpekas att detta inte bara är gissningar, utan bygger på dagens demografiska fakta. Det skall också sägas att Japan nu, för kanske första gången, är inne på helt okänd mark. Här finns plötsligt inga andra länder att studera och lära av, för ingen annan nation har stått inför en ålderspyramid av det här slaget. Till bilden av en kommande befolkningskris hör att invandring knappast ses som ett alternativ i Japan. För ett land som under huvuddelen av sin historia levt med helt slutna gränser är migration inte något som diskuteras. Det var i praktiken först på 50-talet (1950-talet!) som det blev tillåtet för japanska privatpersoner att fritt lämna landet. Ett pass är för en japan inte en identitetshandling, utan just ett tillstånd att lämna och återvända till landet. Med en bland industriländer sällsynt stark fixering vid det etniska ursprunget, lär inte heller arbetskraftsinvandring bli aktuell i första taget för Japan. När eller om det uppstår brist på arbetskraft ligger det långt närmare till hands för både japanska politiker och allmänhet att exportera kapital, i stället för att importera arbetskraft, alltså att flytta ut industrier till andra länder. Men bilden av ett land i en kommande befolkningskris är inte alldeles entydig. Dels kan mycket hända i fråga om attityder och barnafödande. Demografers och nationalekonomers prognoser kan slå slint

15 därför att folk inte alltid uppför sig som förväntat. Sveriges kris i befolkningsfrågan, såsom den förutspåddes av Alva och Gunnar Myrdal, blev aldrig särskilt allvarlig. Samtidigt som befolkningen i arbetsför ålder minskar flyttar, dessutom en stor del av de traditionella industrijobben utomlands eller tas över av mer avancerade maskiner och robotar. Arbetskraftsbehovet kanske därför inte blir lika stort i framtiden som i dag. Dessutom finns i Japan en mycket stor arbetskraftsreserv i form av inte bara den öppna och dolda arbetslösheten, utan främst i den undersysselsättning som i dag är omfattande. Dels handlar det om anställda som, i kraft av sin livstidsanställning, får gå kvar på jobbet utan att egentligen ha några arbetsuppgifter. Det rör sig om kanske två miljoner anställda i dag. Dels finns, inte minst inom service- och tjänstesektorn en stor reserv som med sedvanlig rationalisering och effektivisering skulle kunna frigöras för mer produktivt arbete. De bugande vitbehandskade hissflickorna som, egentligen helt i onödan, trycker på knappen kan i framtiden utför mer produktiva uppdrag. De berömda hissflickorna är för övrigt redan på väg bort - kanske det hittills mest påtagliga resultatet av krisen inom detaljhandeln - och den som vill se dem, bör därför skynda sig till Japan. Någon av de två-tre som bemannar en snabbköpskassan kan kanske syssla med annat. Banken behöver kanske inte tre-fyra personers namnteckning för enkla transaktioner. Samtidigt som alltså Japan går mot en demografiskt betingad brist på arbetskraft kan rationaliseringar och effektiviseringar i tjänstesektorn och fortsatta rationaliseringar i industrin snabbt öka utbudet av arbetskraft. Sedan några år pågår också en långsam förskjutning av pensionsåldern. Från den förste april 1998 höjs den officiella pensionsåldern från 55 till 60 år. Inom industrin tillämpar redan i dag cirka nittio procent av alla företag 60-årsgränsen. Många började under 80-talet att låta de anställda som ville gå kvar till 65 år, men den tendensen har bromsats en smula under krisårens ökande arbetslöshet. Men vare sig Japan får brist eller överskott på arbetskraft blir japanen i genomsnitt allt äldre och samhället tvingas till snabba anpassningar. Både samhällets och företagens intresse för vård och omsorg som nödvändiga och lönsamma framtida tillväxtområden växer. Inom industrin sker också anpassningar till ett åldrande samhälle. Toyota satsar nu stort på att bygga om sina fabriker och löpande band så att också äldre anställa orkar med tempot och arbetsmomenten. Handelsbalansen Ett av Japans mest svårlösta problem är att det går för bra för japansk exportindustri, samtidigt som konkurrentländerna har stora svårigheter att ta sig in på den japanska marknaden. Följden har blivit att utrikeshandeln de senaste femton åren gett ett kraftigt överskott, samtidigt som Japan fått ta emot en växande kritik för att med mer eller mindre öppna handelshinder hejda importen och hålla utländska företag borta från landet. Överskottet i handelsbalansen drog i väg under 80-talet till den grad att det nära nog ledde till regelrätt handelskrig med både USA och EU. Förklaringen ansågs, framförallt i USA, vara att valutan, yenen, var felvärderad och att Japan sålde sina varor för billigt. Bland den konspirationsteoretiskt lagda gruppen bland japanbedömarna såg verkligheten ut på följande sätt: det hela skulle ses som ett led i en japansk politisk-ekonomisk komplott, ägnad att konkurrerar ut och köpa upp stora delar av USA: s industri och ta över den ekonomiska världsmakten. Med ekonomiska medel skulle Japan alltså sträva efter att nå de mål man tidigare misslyckades med militära medel. ( The next time they are going to buy Pearl Harbour ). Detta var naturligtvis en förenklad bild, som dock vann en hel del spridning, inte minst genom filmen Rising Sun (Blodröd Sol), byggd på en bestseller av Michael Crichton och filmad med Sean Connery i huvudrollen. Omvärldens problem med Japans överskott ledde till den så kallade Plaza-överenskommelsen 1985 då de ekonomiska stormakterna beslöt att driva upp yenkursen, vilken också på några år steg från ca 200 till 130 yen per dollar. Men handelsöverskott fortsatte att växa och minskade inte förrän nu under 90-talets krisår. När yenkursen hamnade väl under 100 tappade exportindustrin fart, medan importen fortsatte att öka. Men under 1997 då yenen försvagades till över 120 på en dollar, återgick allt till det gamla. Överskottet växte och handelsgrälen tog ny fart. USA: s finansminister, Robert Rubin, talade på G7 -mötet i september 1997 om överdrivet försvagad valuta. Hans, och många andra amerikanska politikers, uttalande ger intrycket av att detta med

16 yenförsvagning nog egentligen var ett nytt, medvetet, trick av Japan för att ge stöd till den egna exportindustrin. Och antingen är det så, eller också har den japanska regeringen en genuin oförmåga att övertyga omvärlden om sina hederliga avsikter. I vilket fall lär det leda till fortsatt frostiga förbindelser mellan länderna i dessa frågor. Inte minst därför att japanska politiker kanske börjat kaxa upp sig en smula. Som till exempel när premiärminister Hashimoto sommaren 1997 i ett tal i USA pekade på att valutakursförändringar inte bara är en fråga för Japan. Om inte USA mer aktivt deltar i arbetet på att skapa stabila valutakurser kan, varnade Hashimoto, japanska investerare välja att sälja sina amerikanska statspapper och ta hem pengarna till Japan och Asien. Detta är vad många länge talat om privat, men det här var första gången en premiärminister vågade tala om saken. Efteråt skyllde medarbetarna på jet-lag och trötthet, men varav hjärtat är fullt talar munnen En av förklaringarna till att den japanska industrin så väl kunnat hantera en under kort tid dramatiskt stärkt valuta, är att Japan under lång tid kunnat begränsa inflationen till nära noll och att industrin hela tiden lyckats anpassa sina kostnader till de nya valutakurserna. Stenhårda rationaliseringar, låga löneökningar och ständiga förbättringar har gett företagen fortsatt och hela tiden ökad konkurrenskraft. Detta samtidigt som den japanska levnadsstandarden hela tiden ökat och hushållens ekonomiska situation och, inte minst, framtida trygghet i form av sparkapital, förbättrats. Men medeljapanen, Suzuki-san, har inte använt sin förbättrade ekonomi på samma sätt som Svensson, M. Dupont eller Mr. Smith. Suzuki-san har inte lång semester, två bilar och ett stort hus. Däremot har han, också efter de senaste årens sjunkande kurser och fastighetspriser, ett rejält sparkapital. I genomsnitt hade ett japanskt hushåll 1996 nästan motsvarande 2,2 årsinkomster eller drygt 13 miljoner yen (cirka kr) på banken och i värdepapper. Det är en rejäl uppgång jämfört med bubbeltoppen, då hushållen i genomsnitt 1,9 årsinkomster i sparkapital. Den japanska sparkvoten ligger också traditionellt högt. Hushållen sparar cirka femton procent av sin inkomst, vilket kan jämföras med tre procent i Sverige, fyra i USA och cirka elva i Tyskland. Litet tillspetsat kan man säga att medan löntagarna i de flesta industriländer satsat på att konsumera både de vad de tjänat in och vad de hoppas tjäna om några år, har japanen hållit igen och sparat inför ålderdomen. Ett rejält sparande och en ständigt förbättrad produktivitet har gjort exportindustrin konkurrenskraftig samtidigt som tradition och, i en del fall medvetna handelshinder, gjort det svårt för konkurrenterna att ta sig in på den japanska marknaden. Och det har alltså skapat dessa, vad som i kanslihuskorridorer kallas, handelsfriktioner som då och då urartar till rena handelskriget. För övrigt ser samma sak ut att nu kunna hända med Kina, vars växande exportöverskott blivit en växande vagel i ögat på USA:s handelspolitiker. Handelshindren Den fortsatta obalansen i handeln har alltså lett till den märkliga ordningen att Japan, beskylld för att försöka styra handeln, sakta men säkert överger sin stats- och centraldirigerad ekonomi och river sina handelshinder medan USA, frihandelns förespråkare framför andra, tvingar fram mer och mer av avtalsstyrd handel. På område efter område, där amerikanska företag ansett att Japan antingen dumpat sina varor på exportmarknaden, eller stängt ute utländska importörer, har man slutit bilaterala handelsavtal. Mellan åren 1980 och 1986 ingicks totalt fyrtiofem sådana avtal rörande allt från bilar, mikrochips och superdatorer, till ris, tobak och sprit, till hur flygbolag, advokater och försäkringsföretag får sälja sina tjänster. Enligt den amerikanska handelskammaren i Tokyo har tretton av avtalen gett önskad effekt, tio inte fungerat alls och resten, arton, har fungerat sisådär. Det finns i Washington en fixering vid att Japan driver ett slags medvetet tjuv och rackarspel som exportör och importhindrare, och måste sättas under hårt yttre tryck för förändras. Bilden av Japan som ett exportland, som med alla till buds stående medel gynnar sin egen industri och håller konkurrenterna borta är lättretad och sprids snabbt av kritiker och massmedia. Men den är inte helt sann. Japan är nämligen inte, tvärtemot mångas uppfattning, ett exportland. Exporten betyder lika litet för Japan som för USA. Med en hemmamarknad på cirka 126 miljoner tämligen välbärgade människor är Japan bara till cirka tio procent beroende av sin export. Detta kan jämföras med Sveriges, och andra små länders, exportberoende vilket är cirka tre gånger högre.

17 Också för de stora internationellt välkända japanska företagen är exporten ofta bara en liten del av verksamheten och inte sällan något man ägnar sig åt, när väl hemmamarknaden klarats av. För den som överlevt den stenhårda inhemska konkurrensen, blir exporten mer som grädde på moset. Det är också så att de höga handelshinder, som utlänningar känner av och klagar över, sällan skapats för att hålla just utlänningar borta. De är riktade mot alla nya konkurrenter och drabbar vanligen japanska inbrytare och uppkomlingar lika hårt som utlänningar. Men det finns gott om undantag och det är då handelsgrälen blir som mest högljudda. Politiker och branschorgan har tidigare försökt hävda att japansk snö är så annorlunda att europeiska skidor inte bör få importeras, liksom att japanska magar inte skulle tåla utländskt kött. När däremot amerikanska biltillverkare vägrar att flytta ratten på sina bilar, eller inte vill sälja dem med den service som japanska köpare kräver är det inte en fråga om japanska handelshinder, utan mer om amerikansk självtillräcklighet. Europeiska bilföretag, som exempelvis Volvo och BMW, har visat att om man anpassar sig till den japanska marknadens krav, och tar den tid på sig som krävs, kommer framgången. Fram till och med 1992 såldes fler svenska bilar i Japan än vad de tre stora amerikanska biltillverkarna förmådde göra tillsammans. Men sakta men säkert rivs allt fler av både mentala och verkliga hinder. Dels under trycket från omvärlden, dels därför att allt fler också i Japan upptäcker att det är dyrt med för lite konkurrens. En japansk forskningsrapport visade nyligen att handelshindren i form av tullar och icke-tarrifära hinder under 1989 kostade de japanska konsumenterna mellan 75 och 100 miljarder dollar. En mängd varor och tjänster, som fanns tillgängliga till lägre priser, kom aldrig in i landet. Men, en liberalisering skulle också innebära att cirka jobb skulle försvinna, motsvarande cirka 0,3% av den totala sysselsättningen. De största prisskillnaderna noterades på ris (som skyddas av jordbrukspolitiska skäl, det vill säga för att skydda bönderna, en klassisk supportgrupp till LDP-partiet) och kaffe och kosmetika där ett fåtal marknadsjättar dominerade handeln. Priserna på dessa varor låg sju gånger högre än på världsmarknaden. Nästa lika stora skillnader noterades på TV- och radioapparater, men där berodde prisskillnaderna också på kvalitet och servicegrad. En japansk TV-köpare förväntas inte kunna kånka hem apparaten själv. I priset ingår att säljaren kör hem apparaten, packar upp den, drar och kopplar antennsladden och ställer in alla programmen. Men nu sker förändringar. Rabattaffärer, som säljer kameror, film och kosmetika till världsmarknadspriser och utan japansk service, växer upp överallt. Till och med rishandeln håller på att avregleras och öppnas för både inhemska marknadspriser och utländsk konkurrens. Men det är en bra bit kvar. Japan var visserligen först med att mynta uttrycket glokalisering, men detta är ännu så länge en rätt ensidig utveckling. Japanska företag flyttar i snabb takt ut sin tillverkning dit där kunderna finns, eller där löneläget eller andra förutsättningar är bättre än hemma. Däremot är det betydligt sämre med utländska investeringar i Japan. Dessa motsvarar bara en tiondel av Japans egna investeringar utomlands. Mätt som andel av BNP tar Japan emot utländska investeringar motsvarande cirka 0,1 procent av BNP. Motsvarande siffror för USA och EU ligger mellan 15 och 25 procent. Utländska företag i Japan har bara totalt drygt en procents marknadsandel och står för en halv procent av sysselsättningen. I andra industriländer står utländska företags för tiotals procent av markanden och sysselsättningen. Enligt organisationen European Business Community i Tokyo finns flera förklaringar till obalansen. De fortfarande extremt höga markpriserna bromsar anläggningsinvesteringar, och den för utlänningar svåra arbetsmarknaden gör det besvärligt att anställa. Det är också svårt för nykomlingar att komma in i det japanska distributionssystemen. Japanska företags vana att bara handla med redan etablerade företagskontakter gör varje nyetablering till en utdragen process, samtidigt som det utbredda korsägandet mellan företag gör det svårt för nykomlingar att köpa japanska företag. Dessvärre är nog en viktig delförklaring också att utländska företag inte ansträngt sig tillräckligt. Exemplen på halvhjärtade försök som lett till hela misslyckanden är många. De amerikanska bilföretagen står för det mest tydliga exemplet på hur okänslig markandsföring inte kan ersättas ens med en stormakts handelspolitiska påtryckningar. Inte förrän Chrysler, GM och Ford erbjöd rätt produkter på rätt sätt, gick det att sälja amerikanska bilar i Japan. Men man behöver inte spå länge i kaffesumpen för att se att handelsgrälen mellan Japan och landets stora handelspartners kommer att fortsätta en bra bit in på nästa sekel. Det tar tid att riva upp och skriva nya regler och man bryter inte sekelgamla handelsmönster och traditioner i brådrasket. Å andra sidan blir kanske handelsbalansen som ekonomisk-politiskt rättesnöre inte lika relevant i framtiden. Inte minst utvecklingen i Japan visar att det finns en risk för att de politiker och ekonomer som tittar alltför ensidigt på handelssiffror fattar felaktiga beslut. Handelsströmmarna är inte längre lika enkla och

18 lätta att följa som förr. Fortfarande kan många varor följas rätt noga på sin färd mellan länderna och leda till förändringar i statistiken, vilka någorlunda väl avspeglar vad som hänt. Men det blir allt svårare när samma företag hämtar råvaror, har sin tillverkning och sina underleverantörer i en rad olika länder med skilda skattesystem och olika förutsättningar, och anpassar sin internprissättning därefter. Hur skall till exempel Japans eller Sveriges bilexport mätas? Som export av bilar från Japan respektive Sverige, eller som export av bilar från fabriker runt om i världen. Samtidigt växer i rasande takt tjänstehandeln, som till sin natur är betydligt svårare att följa och fånga. Den stora utmaningen för analytikerna, är att de tillgängliga handelssiffrorna är ett osäkert mått på hur olika länders industrier klarar sig i den internationella konkurrensen. Japans roll i Asien Till varje japansk politikers ständiga huvudvärk hör också säkerhetspolitiken och Japans roll i Asien och i världen. Kris eller inte, Japan är världens näst starkaste ekonomi och ligger mitt i världens största ekonomiska tillväxtområde. Sedan kriget har Japan, åtminstone officiellt, inte haft någon krigsmakt och knappast heller några utrikespolitiska ambitioner, om man bortser från ambitionen att hjälpa japansk industri in på nya marknader, inte sällan med hjälp av biståndspolitiken. Men som ett ständigt trauma har skuldfrågan från kriget legat. Historiskt ovedersägliga fakta om japanska grymheter undertrycks fortfarande - om än i minskande grad - i läroböckerna. De asiatiska grannarna har långt ifrån glömt Japans herrefolksambitioner och i Japan finns fortfarande en hel del aktiva politiker som även i officiella sammanhang glömmer av sig och återvänder till den aldrig fullt begravda åsikten, att kriget egentligen var till de anfallna folkens eget bästa, det vill säga för att göra Asien kvitt europeisk och amerikansk kolonialism. Premiärminister Ryutaro Hashimoto besökte själv på sin födelsedag 1996 shintohelgedomen Yasukuni Jinja i Tokyo där man hedrar minnet av alla dem som stupat under Japans krig. Problemet - det som stöter känsliga grannar - är att här ligger också dömda och hängda krigsförbrytare begravda. En opinionsundersökning i Malaysia, Singapore och Thailand nyligen visade, enligt tidningen Far Eastern Economic Review, att bara 21 procent av de tillfrågade ansåg att Japan säkerhetspolitiskt verkligen gick att lita på, vilket ändå var en förbättring jämfört med en enkät några år tidigare. Av de som svarade, uppgav också en drygt tredjedel att de aldrig kommer att glömma Japans illdåd under kriget och lika många befarade att Japan militärt kommer att bli så starkt att det hotar de egna länderna igen. Det är dock svårt att tro annat än att siffror som dessa mer speglar attityder än verkligt känt japanskt hot. Vad Japan aldrig förlåtits är mindre själva kriget, än att landet i grannarnas ögon aldrig har visat ärlig och djupt känd ånger. Detta är framför allt ett problem för landets politiker och stolta administratörer, och denna tystnadens politik har knappast någon förankring i den breda japanska befolkningen. De t finns många rörande exempel på japanska privata initiativ att försöka läka såren, giktbrutna gamla soldater som fulla av ånger återvänder till de gamla stridsplatserna. Det var också japanska forskare som till slut grävde fram sanningen om den japanska arméns fältbordeller och tvångsrekryterade kvinnor. Det är förmodligen inte att säga för mycket att en överväldigande majoritet bland japanerna - som är mycket väl medvetna om vad som viskas bakom deras rygg - skulle välkomna ett officiellt japanskt försök att på allvar normalisera relationen till grannarna. Det är naturligtvis till stor del en generationsfråga. Japan styrs fortfarande huvudsakligen av äldre män med rötterna i tiden före och under kriget. För generationer som vuxit upp senare, är många av dessa gamla frågor i bästa fall irrelevanta. Detta gäller också de nordliga, vindpinade öar som nu under femtio år varit ett hinder i relationen till först Sovjet och nu Ryssland. Få yngre japaner - annat än möjligen sportfiskare - har något djupare känslomässigt engagemang i dessa öar, och skulle helst önska att hela frågan försvann från dagordningen. De stor-nationalistiska grupperna i japan är högljudda, välorganiserade och aggressiva och har band till yakuzan, den organiserade brottsligheten. Det finns ett par tusen små, men väl synliga grupper - medlemmarna uppträder vanligen i uniform - med totalt kanske nittiotusen medlemmar. Tankeinnehålet är luddigt, men tydligt reaktionärt, och omfattar sådant som kejsarkult och militär expansionism. Det var medlemmar från en sådana grupp som för något år sedan tog sig ut på några små skär i Kinesiska Sjön och lät bygga en fyr där. Såväl Japan som Kina och Taiwan hävdar äganderätten till öarna, som är en av flera hot spots i området, som kan komma att utlösa säkerhetspolitiska gräl mellan länderna. Skälen är desamma som bakom

19 grälen kring Spratley-öarna längre söderut mellan Kina, Vietnam och Filippinerna: olja och handelsvägar. Olja och gas, och transportvägarna för dessa, är avgörande frågor för varje modern ekonomi. Kina är för sin fortsatta ekonomiska tillväxt allt mer beroende av importerad olja. De egna källorna räcker inte och landet blev 1996 nettoimportör. Delar av Kinesiska Sjön kan hysa stora, ännu inte upptäckta oljekällor. Samtidigt pågår ett skifte i säkerhetspolitiken i östra Asien. USA, som hittills tagit på sig ansvaret för försvaret av området, inklusive Japan och Sydkorea, vill lägga över ett allt större ansvar på Japan. Nordkorea är naturligtvis det mest omedelbara hotet, men längre fram skymtar något långt känsligare: ett Kina som militär stormakt med ambitioner. Den japanska grundlagen, dikterad av USA under ockupationsåren, förbjuder Japan att ens ha en krigsmakt, än mindre att komma i närheten av någon militär verksamhet utanför sina gränser. Detta har hindrat landet från att, med sedvanligt japansk teknik, säga en sak och göra en annan och skaffa sig en av världens mest välutrustade och slagkraftiga militärapparater. För några år sedan ledde det till en stor och uppslitande politisk strid i det japanska parlamentet, när landet sände ingenjörstrupper på FN-uppdrag till Kambodja, men nu är alltså frågan om japanska styrkor skall få användas i försvaret av en större del av området, och i praktiken under USA:s överhöghet. Frågan ingår i det allt mer intrikata spelet mellan USA och Kina, som nog kan kallas ett stormakternas revirpinkande inför 2000-talet. Premiärminister Jiang Zemins mål är att få Kina erkänt som Asiens kontinentala stormakt, inte minst i kraft av prognoser som säger att Kina ekonomiskt kommer att vara större än USA redan om år. Tanken är kanske då, att de båda stormakterna skall erkänna varandras rätt över respektive hemisfär. USA skulle alltså släppa Tokyo till förmån för Beijing, som skulle, på egen hand, få ta hand om de kinkiga frågorna om Taiwans framtid och de territoriella dispyterna med grannländerna. I utbyte kan Kina erbjuda tillgång till vad som då är världens största marknad. Japan skulle helt enkelt bli skjutet åt sidan. Sannolikt eller inte, det är ett scenario som japanska politiker måste ta ställning till. På samma sätt som de måste bestämma sig för vilken roll Japan skall spela i Asien. Skall Japan, i kraft av sin ekonomiska ställning, söka rollen som ledare för Asiens länder? Eller skall man, som hittills, så till den grad anpassa sig till USA:s intressen, att Japan ofta kallas för USA:s 51:a delstat? Även om Japan oftast följer Väst i säkerhets - och handelspolitiska frågor är landet en del av Asien och det är Asien som växer i betydelse, både ekonomiskt och politiskt. Sedan 1992 har en allt större del av Japans utlandsinvesteringar gått till Asien. Dels handlar det om att lägga ut tillverkning från Japan till låglöneländer, men det blir också allt viktigare för till exempel bil- och konsumentvaruindustrin att placera sig närmare kunderna i dessa länder. Och de asiatiska kundgrupperna växer stadigt i både storlek och köpkraft. Även med en aldrig så djup kris i Sydostasien lär den långsiktiga tillväxttakten inte komma att ligga under fem-sex procent under det närmaste decenniet. Att satsningen lönar sig, visar sig bland annat i att japanska dotterbolag i Asien 1995 hade en dramatiskt mycket högre vinstmarginal än dotterbolagen i USA och Europa. Premiärminister Hashimoto har flera gånger förklarat att goda relationer med Kina är den näst viktigaste faktorn - efter USA:s närvaro -för stabilitet i regionen och han har ofta, också före den senaste krisen i för Sydostasiens tigerekonomier, talat sig varm för ökad integrering länderna emellan, och att man skall dela mer av varandras bördor och hjälpa till att lösa varandras problem. När Asienkrisen blommade ut sommaren 1997, var det också Japan som snabbt skakade fram ett räddningspaket till Thailand från IMF och som sedan drev frågan om en regional fond på 100 miljarder dollar för att rädda asiatiska valutor i kris. Ett av de krassa skälen bakom Japans kraftfulla agerade för att få fram ett överbryggningslån till Thailand, var säkert att japanska banker har cirka 40 miljarder dollar i lån till landet, varav kanske hälften snabbt blev non-performing. Men de ekonomiska kriserna i Sydkorea och övriga tigerekonomier, och Japans snabba engagemang, betyder likafullt att landet stärker sin roll i området. Japan deltar nu också aktivt i spelet om att utvidga FN:s säkerhetsråd och vill också skaffa sig själv en permanent plats i rådet. Hur Japan sedan skulle använda en sådan position är mera oklart. Hittills har Japan agerat tämligen passivt i FN och skytt alla kontroversiella frågor, i synnerhet om de involverat någon form av militärt deltagande. Under de senaste åren har dock Japan deltagit i allt högre grad, men under stor försiktighet och först efter hårdhänt debatt hemma, mellan dem som gärna ser en mer aktiv japansk roll, och dem som menar att Japan borde avstå från all militär aktivitet utanför landets gränser. Frågan är då om Japan kan och är moget att axla rollen som stormakt, globalt eller regionalt. Om man med global, regional eller lokal stormakt menar en stat som på flera områden, och över en längre period, kan påtvinga världen, regionen eller grannarna sin egen politiska vilja, så har landet nog en bit kvar när det gäller den globala rollen. Däremot kan Japan ha lättare att spela en stormaktsroll på den regionala och lokala arenan.

20 För att kunna utöva en sådan politisk makt, måste en stat kunna vara ledare och förebild både militärt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt. USA:s väpnande styrkor, politiska ställning, ekonomiska dominans och, inte minst, dess makt över media och kultur, allt från Shakspeare-tolkningar till hamburgare, gör det lätt att se landet som en global stormakt. Med Japan är det inte lika lätt. Militärt kan landet knappast hota någon, men 2000-talets kamp mellan stater kommer inte i första hand att föras med vapenmakt, utan med ekonomi. Där har Japan alla förutsättningar. Däremot tar det ett tag för Japan att i väst framstå som något politiskt eller kulturellt föredöme - alla nyöppnade sushi-barer till trots. En sådan dominans kan vara lättare att nå i Asien, men då måste kanske Japan också, åtminstone delvis, göra sig av med rollen som Västvärldens främste företrädare i Asien. I den meningen är Japan sant liberal, det vill säga kluven. I de allra flesta avseenden intensifierar sig Japan med Väst, men i den växande diskussionen kring Asien values, och när det gäller mänskliga rättigheter i länder som Kina och Burma/Myanmar, intar Japan en asiatiskt pragmatisk hållning och ser mer till investeringsklimat, än till demokrati. 5. Japan och den asiatiska krisen Den Asienkris som exp loderade hösten 1997 kan ge världen och Japan en svår huvudvärk. Den koreanska krisen kan rejält dämpa tillväxten och skulle Kina dras med blir följderna svåra. Men de grundläggande förutsättningarna för Asien och Japan har inte förändrats. Tvärtom innebär både den asiatiska och den japanska krisen långsiktiga fördelar. Länderna tvingas öppna sina ekonomier, riva sina handelsmurar och släppa in konkurrens - inte minst från de svenska exportföretag som kan anpassa sin priser och produktion efter nya förhållanden. På samma sätt som den långa japanska krisen, är Sydostasiens växande problem följden av en fastighets- och finansdriven bubbla. En bubbla som i sin tur pumpats av den japanska. När den japanska bubbelekonomin var som mest hårdpumpad drev fastighets priser, löner och växelkurser japansk industri att flytta ut sin anläggningar till sina asiatiska grannländerna. De snabbväxande asiatiska grannländerna höll med fasta växelkurser och tvåsiffriga tillväxttal, vilket lockade japanskt kapital till investeringar i både fastigheter och fabriker. Låga räntor i Japan gav tillgång till billigt kapital. Men efterfrågan hann inte med. Och så utvecklades, vad som borde blivit en behärskad boom, till en våldsam bubbla. Lika lite som en mördares skott i Sarajevo var orsaken till första världskriget finns en, eller ens några, enstaka eller ens likartade förklaringar till den asiatiska krisen. Det är en serie åtskilda, men ändå samverkande faktorer som skapade krisen. Trots att dess yttre förlopp är likartat i de flesta länder har de inte samma problem och än mindre samma väg tillbaka. Var och en har sitt eget lokala elände att nu ta hand om. Den asiatiska krisen inte är, eller borde inte behöva bli, en världskris även om man under några stormiga höst- och vinterveckor fått det intrycket. Att oron i Asien smittade av sig på världens alla börser beror inte på Asiens stora ekonomiska betydelse. Asienkrisen blev den utlösande faktorn, mer av psykologisk än ekonomisk karaktär. Och även om överkapacitet är ett av de akuta problemen i området, innebär inte det att utvecklingen går mot någon deflationskris. Den underliggande tillväxten på marknaden är stark och ländernas möjlighet att med sina devalverade valutor exportera sig ur den delen av krisen, är goda. De asiatiska länder som hamnade i akut kris under sommaren 1997, främst Thailand, Indonesien och Malaysia, har alla haft en hög tillväxt under lång tid men på en låg nivå. Sydostasiens största ekonomi, Indonesien, har en BNP som är mindre än Sveriges och blott en bråkdel av Japans. Inte ens sammanlagt blir de först krisdrabbade ländernas totala BNP särskilt imponerande. Däremot är Sydkoreas problem mer allvarliga. Landet, OECD:s elfte och senaste medlem, har en BNP i klass med de europeiska ländernas. Såsom krisen såg ut i början av december kan effekten på de flesta industriländer bli att deras tillväxttakt dämpas med några tiondels procentenheter. Det är främst export till Asien som väntas bli mindre samtidigt som exporten därifrån, tack vare sänkta valutakurser, kan bli betydligt större. Japan, som redan är mitt i sin egen kris, är det land som drabbas hårdast. Nästan hälften av landets export går till området och japansk industri har under det senaste decenniet investerat kraftigt i Asien. Japanska företag har satsat cirka sjutton miljarder dollar i Thailand de senaste åren. Det är bilföretag, elektroniktillverkare och andra som dragit fördel av de lägre lönerna och den växande marknaden. I Malaysia har japanska Matsushita arton anläggningar, vars försäljning häromåret stod för fem procent av hela landets