Rv 25, förbifart Trekanten

Transkript

1 Rv 25, förbifart Trekanten Ljungby socken, Kalmar kommun, Småland arkeologiska undersökningar Mats Blohmé, Ivonne Dutra, Mikael Nilsson, Cecilia Ring RAPPORT 2006 KALMAR LÄNS MUSEUM Nationella rapportprojektet

2 Redigering: Mats Blohmé Kartor:Publicerade i enlighet med tillstånd från Lantmäteriverket Utgiven av Kalmar läns museum ISSN X - 2 -

3 INNEHÅLL Inledning... 5 Topografi och fornlämningsmiljö... 6 Undersökningsmetod... 8 Skvaller backe, Harby 3: Källstorpsvägen, Källstorp 3: Grustäkten, Källstorp 3: Bultagärdet, ledning, Källstorp 3: Bultagärdet, Källstorp 3: Gräsmo 1: Slutsats Sammanfattning Referenser Tekniska och administrativa uppgifter Bilagor Fyndlistor Anläggningslistor C-resultat Osteologisk analys

4 Figur 1. Översiktskarta - 4 -

5 Inledning Med anledning av vägverkets omläggning av Riksväg 25 vid Trekantens stationssamhälle i Ljungby socken, Kalmar, utförde Kalmar läns museum arkeologiska slutundersökningar på fyra lokaler utmed vägsträckningen, Skvaller backe, Källstorp, Bultagärdet och Gräsmo. I inledningsskedet inventerades vägsträckan år 1986 av Anders Hansson och Ebbe Westergren. Ett antal stenåldersboplatser och platser med slaggförekomst påträffades i anslutning till den nya vägen. För att få klarhet i järnhanteringens ålder, teknisk nivå och dess roll för järnålders- eller möjligen tidigmedeltida samhället bedömde Kalmar läns museum att det var mycket viktigt att alla områden med slaggförekomster undersöktes noggrant. Eftersom det i länet finns få kända inlandsboplatser från stenålder gjordes även bedömningen att det var viktigt att även dessa undersöktes noggrant. De arkeologiska undersökningarna genomfördes under två säsonger och resulterade i fyra aktivitetslokaler från framförallt järnåldern och ett gravfält från samma period. Rapporten inleds med en allmän beskrivning av topografin och fornlämningsmiljön i socknen samt en metodgenomgång. Varje undersökningsområde behandlas därefter separat. Inför varje delområde görs en kort beskrivning av undersökningsområdets topografi och fornlämningsmiljö innan resultatet från undersökningarna presenteras. Rapporten kommer utöver de av vägomläggningen berörda undersökningsområdena även att innefatta en arkeologisk undersökning som genomfördes 1988 på Bultagärdet i samband med dragningen av en avloppsledning. Fig 2. Bild över hela sträckan. Undersökningarna utfördes vid Trekantens stationssamhälle, mellan Skvaller backe och Gräsmo

6 Topografi och fornlämningsmiljö Undersökningsområdena ligger utanför stationssamhället Trekanten i Ljungby socken som till sin yta är en av de största i Kalmar kommun. Landskapet varierar från strandängarna vid sundet, över det öppna odlingslandskapet på Möreslätten till skogsbygder i väster. Genom socknen rinner Ljungbyån och vid Harby ansluter biflödet Smedtorpsån och vid Källstorp Gunnaboån (Johansson 1994:154). Genom socknen parallellt med Ljungbyån sträcker sig även Ljungbyåsen från Kalmarsund i sydost mot socknens nordvästra del (Baastrup, Husén, Strid, Ullhake 1980:165). Ljungbyån är det största vattendraget i södra Möre och bildar tillsammans med den intilliggande åsen något av en livsnerv för socknen. Förutom tillgången till den bördiga åkermarken i dalgången har åsen och ån kunnat nyttjas som transportleder och underlättat ett ömsesidigt utbyte mellan kust- och inland. Ljungbyån brukar ofta omnämnas som transportväg för det järn som under medeltid producerades i de inre delarna av Möre (Nilsson & Blohmé 1993:24 f). Stationssamhället Trekanten ligger nordväst om sockencentret Ljungbyholm, på Ljungbyåsen mellan de båda åarna, Smedtorpsån i väster och Ljungbyån i öster. Landskapet kring Trekanten är flackt med växelvis skogs- och jordbruksbygder. Det öppna jordbrukslandskapet sträcker sig från söder utmed Ljungbyåns dalgång mot Trekanten. Öster och väster om denna dalgång finns skogsområden. Barrträden dominerar men längs med vattendragen och i jordbruksområdena påträffas även lövskog med bl a stora ekbestånd (Baastrup, Husén, Strid, Ullhake 1980:165). Socknen är den fornminnesrikaste i kommunen med över 700 förhistoriska fasta fornlämningar. Fornlämningarna är koncentrerade till socknens sydöstra del, till jordbruksbygden omkring och söder om kyrkan och till Ljungbyåsen och Ljungbyåns dalgång norrut mot Harby (Hammarström 1979: 395). Stenålderslokalerna är huvudsakligen koncentrerade till de östra delarna av socknen. De känneteck- nas av flera lösfynd samt boplatser med fynd (Johansson 1994:20). Att döma av boplatsmaterialet finns det en stark kontinuitet i Ljungby socken mellan yngre stenålder och bronsålder. De ganska många bronsåldersrösena återfinns nämligen i samma områden som de neolitiska boplatserna, d v s de finns koncentrerade till socknens östra delar (Winberg 1990:115f). Bronsåldersfynden hör till det något ovanligare i Ljungby socken men man har bl a påträffat ett något så ovanligt som ett guldfynd från yngre bronsålder i Harby där två armringar (SHM 9260) framkommit (Hagberg 1979: 397). De byar och gårdar som är belägna på Ljungbyåsen bär i allmänhet namntyper som kan dateras till järnåldern, vilket också stöds av fornlämningsbilden. Från Harby strax utanför Trekanten ned till Krankelösa lite norr om Ljungbyholm ligger inte mindre än 11 gravfält av yngre järnålderstyp. Att döma av de fynd som tillvaratagits liksom gravarnas enhetliga och ofta daterbara utseende med sten- och jordblandade högar, finns det god anledning att misstänka att merparten av gravarna är anlagda under framförallt vikingatid. Endast ett fåtal av de sammanlagda ca 400 gravarna har undersökts vetenskapligt, och dessa har i några fall innehållit rika gravgåvor i form av bl a vapen och kvinnosmycken. Tyvärr har de flesta gravfälten blivit plundrade under senare delen av 1800-talet och åtskilliga berättelser förtäljer om praktföremål som sedermera bytt ägare på marknaden inne i Kalmar. En del av dessa berättelser finns dessutom sparade i form av rättsprotokoll. Även på 1800-talet fanns det lagar riktade mot dem som försökte tjäna pengar på och skövla den historia som tillhör nationen (Nilsson & Blohmé 1993: 25). Genom koncentrationer av yngre järnåldersgravar intar Ljungbyholmsområdet en särställning i Möre och det råder inget tvivel om att bygden varit av största betydelse under denna period. Härför talar inte bara det stora antalet gravar (m a o det relativt stora befolkningstalet) utan också områdets påtagliga betydelse in i medeltid vilket bl a avspeglas i att Ljungby - 6 -

7 medeltida kyrka var den största i detta folkland liksom att Ljungbyholmsområdet ligger i centrum av det system av försvarskyrkor som uppfördes längs Kalmarkusten under tidig medeltid. Grunder för detta finns att söka i de goda förutsättningarna för jordbruket (åkerbruk och boskapsskötsel) som medgav en överskottsproduktion vilken efter hand tillät avsalu och ett visst mått av rikedom. Här har området genom sitt geografiska läge ägt uppenbara möjligheter att tidigt utveckla handelskontakter, såväl lokala som långväga (Nilsson & Blohmé 1993: 25). Trekantens läge är visserligen något perifert i förhållande till de centrala delarna av socknen, men på intet sätt ointressant. Som det har framgått ligger samhället alldeles intill Ljungbyån och dessutom vid den punkt där dess flöde blir större och bredare vilket delvis beror på att den ganska stora Smedtorpsån ansluter här. Platsen är belägen i brytningszonen mellan kustslätten och det mer småkuperade skogsrika inlandet. Det är också ungefär här som man kan märka en förändring av bebyggelsemönstret österut. Ensamgårdarna blir dominerande och namnformerna kan oftast härledas till medeltid och senare. Även fornlämningsbilden förändras. Kända förhistoriska gravar är överhuvudtaget mycket sällsynta och gravar som genom sitt utseende kan knytas till yngre järnålder är obefintliga. Den klart övervägande delen fornlämningar består istället av slaggvarp (Nilsson & Blohmé 1993:25f)

8 Undersökningsmetod Vid förundersökningen schaktades matjorden bort med maskin inom vägområdet under övervakning av en arkeolog som följde avbaningen och markerade de indikationer som verkade vara av antikvariskt intresse. Mycket lite grävdes i förundersökningsskedet då indikationerna var tillräckligt starka för att kunna fatta beslut om vidare undersökningar. Slutundersökningarna följde direkt på förundersökningarna. Vid slutundersökningen dokumenterades alla anläggningarna genom fotografering i både färg och svart/ vitt, samt ritades i skala 1:20 i både plan och profil. På grund av tidspress blev man tvungen att vid dokumentationen av gravarna endast rita in stenarna i kantkedjan som sedan kom att digitaliseras i AutoCad. Som komplement till ritningarna togs lodfotografier med hjälp av Kalmar brandkårs stegbil. På alla undersökningsplatserna har stadsingenjörskontoret satt ut koordinatsystem eller mätt in de enskilda anläggningarna. På samtliga lokaler som undersöktes i samband med omläggningen av Rv 25 har man på några anläggningar tagit 14 C-prov. Proverna analyserades av Beta Analytic laboratoriet i Florida, USA. I rapportens löpande text kommer 14 C dateringarna att anges i det kalibrerade värdet två sigma. Det osteologiska materialet från gravarna är analyserat av osteolog Kenneth Holgersson på Kalmar läns museum. Alla fynd samlades in, rengjordes och registrerades i KLM:s inventarienummerserie, med undernummer och dokumentationsmaterial och fyndmaterial förvaras på Kalmar läns museum

9 Skvaller backe Harby 3:46 Topografi och fornlämningsmiljö Den arkeologiska undersökningen i Skvaller backe berörde en höjdplatå och dess sluttning ned mot ån. Undersökningsområdet bestod av omrörd och plöjd åkermark. Åkern avgränsades mot norr av en gammal stenmur och i väster av en stenmur samt en mindre väg. På den högsta punkten i öster stod en gammal ek. Strax söder om undersökningsområdet gick gamla Rv 25. Undersökningsytan sluttade ganska brant från öster mot väster och höjden över havet varierade mellan m. Utöver gravfälten finns det i närheten av Skvaller backe registrerat en plats med slaggförekomst, Raä 319 och en fyndplats för flintavslag, Raä 326. Det finns även uppgifter om att man år 1834 hittade ett fynd av ämnesjärn på gärdet Fuggan, under Harby f d gästgivargård. Fyndet bestod av stänger av obearbetat ämnesjärn (Hofrén, E. 1961:105). Syfte och undersökningsmetod Vid inventeringen av området registrerades en plats med slaggförekomst, Raä 314 där även flintavslag hade påträffats samt att man hade noterat sotfläckar och skörbränd sten. Förundersökningen visade vidare att det fanns fynd och anläggningar längs en sträcka på drygt 90 m och att inom denna sträcka fanns rester av ett kulturlager Kulturlagret som tilldrog sig det största intresset grävdes och handsållades i meterrutor vilka benämndes med bokstavs- och sifferkombination. Två vinkelställda profiler ritades i skala 1:20 över kulturlagret. Sammanlagt analyserade åtta 14 C prover. Syftet med undersökningen var att om möjligt fastställa platsens funktion och härleda kulturlagrets uppkomst samt att datera detsamma. Beträffande anläggningarna som fanns inom undersökningsområdet ansågs det väsentligt att klargöra om dessa hade ett rumsligt och kronologiskt samband eller var ett resultat av under längre tid återkommande verksamheter. Undersökningsresultat Området var ungefär 96 meter långt och 35 meter brett och omfattade m 2. I undersökningsområdets västligaste del bredde sig det 250 m 2 stora kulturlagret som hade en genomgående mäktighet på 0,1-0,2 m. Det påtagligt sotiga lagret avtecknades mycket väl i den i övrigt gul-beiga och mycket lättflyktiga sanden. Möjligen sträckte det sig ytterligare något västerut in under en brukningsväg. Väster om densamma, i det plöjda åkermarken, gjordes provschakt men här kunde inga kulturlagerrester, anläggningar eller fynd noteras. Anläggningar Sammanlagt undersöktes 58 anläggningar inom hela området och dessa fördelade sig på 34 härdar, åtta stolphål, fem rännor/vägglinjer?, en avfallsgrop, en kokgrop samt nio sotfläckar. Ungefär 30 av dessa ligger antingen inom eller i omedelbar anslutning till kulturlagret. Ytterligare en koncentration av anläggningar finns i områdets östra del, på krönet av sluttningen. Mellan de två koncentrationerna, i den relativt branta sluttningen, fanns en ca 30 m lång nästan helt anläggningstfri sträcka. De rännformiga anläggningarna, A4, 20, 39, 45, 59, var mellan 1,12 och 3,52 m långa, 0,28-0,42 m breda och 0,10-0,29 m djupa. Alla rännformiga anläggningarna utom A39 förekom samlade till kulturlagrets västra del. Rännorna kan vara lämningar efter väggar eller vindskydd som uppförts i samband med den järnframställning som troligen har bedrivits på platsen. Av de åtta anläggningarna som har tolkats som stolphål anses fyra som säkra, A5, 16, 19, 40. Stolphålen bildar inga tydliga mönster och därför talar inte anläggningarna för att det på platsen skulle ha funnits boningshus. Stolphålen har istället med stor sannolikhet tillhört tillfälliga konstruktioner. I anslutning till fyra, av de sammanlagt 34 härdarna, påträffades enstaka bitar slagg (A7, 23, 28, 46), I A 24 påträffades delar av ugnsfodring

10 Fynden De tillvaratagna 1452 fynden fördelar sig på 495 fyndnummer och domineras kraftigt av keramik och slagg. Alla tillvaratagna fynd har rengjorts och registrerats i Kalmar läns museums inventarienummerserie, KLM med undernummer. Keramiken Sammanlagt tillvaratogs 327 keramikskärvor med en gemensam vikt på 575,5 g. Keramikskärvorna består till sin största del av fragmentariska bitar som är svåra att analysera. I allmänhet är de små och ofta spjälkade. Tjockleken varierar mellan 0,5-1,2 cm. Färgen skiljer sig från ljust gul-brun till grå. Keramiken är sandmagrad och har ofta ett markant inslag av kvarts. Det förekommer även en del tjocka bitar med en mycket grov magring. Både lera och sand förekommer i anslutning till undersökningsplatsens närhet vilket kan tyda på att keramiken är tillverkad på plats. Fig 3. Mynnigsbit av vulstornerat förrådskärl, fynd nr: KLM De allra flesta bitarna är bukbitar men även ett antal mynningsbitar har identifierats, F12, 28, 83, 151, 170, 200, 210, 233 och 492. Vid keramikgenomgången registrerades även fyra skärvor med vulst, F9, 141, 233 och 492. De verkade alla komma från olika kärl, vilket tyder på att det funnits ett flertal kärl med vulstornamentik på platsen. Ett par bitar från ett silkärl med textilavtryck jämte snörornering har också påträffats, F225. Ytterligare en keramikskärva som skiljer sig från de övriga är en ca 3 cm stor rödaktig, polerad skärva som ger ett välgjort intryck, F228. På denna kan man iaktta spår efter bearbetning med modelleringspinne. Av alla keramikskärvor är ett stort mynningsbit den mest talande, F492. Den är ca 6 x 6 cm stor och har troligtvis tillhört ett större, ganska tunnväggigt och välbränt förrådskärl med polerad mynningskant. Under denna finns en vulstrand och självaste buken är rabbig. Av skärvans böjning att döma har den tillhört ett kärl med en diameter på omkring 40 cm. Förrådskärlet skulle kunna dateras till någon gång mellan bronsålderns senare del och förromersk järnålder. Även silkärlet med textilornamentik skulle kunna dateras till förromersk järnålder. Av övriga keramikskärvor att döma kan inga andra dateras närmare. Ingen av de övriga skärvorna kan för övrig härledas till annat än till kok- eller förvaringskärl. Stenmaterial Stenmaterialet kännetecknas inte av några daterbara fynd utan huvudsakligen rör det sig främst om avfall från redskapstillverkningen. Flintmaterialet utgörs av sammanlagt 45 fynd varav 14 är av sydskandinavisk flinta, 25 är av kristianstadsflinta och de övriga är oklassificerade. Förutom två enkla skrapor, F353 och 384, varav den sist nämnda är en spånändskrapa, finns inga andra redskap i materialet. Flintmaterialet kännetecknas till en stor del av avslag med några undantag av två övrig slagen flinta. Bland avslagen märks bl a tre slipade fragment F155, 348 och 363. Man har även i flintmaterialet kunnat urskilja ett flintspån, F360. Av de 49 tillvaratagna bitarna kvarts utgjordes 48 av avslag och en övrig slagen. Porfyr finns naturligt vid platsen och förekommer allmänt ganska ymnigt på boplatserna i Kalmarområdet. I Skvaller backe tillvaratogs tio bitar porfyr varav nio är avslag och en övrig slagen. Övrig stenmaterial utgörs av ett bryne i sandsten, F 202, vidare en slipsten i granit, F208 samt en glättsten också i granit, F275. På undersökningsplatsen överstiger det lokala bergartsmaterialet den importerade flintan. Inga av artefakterna är egentligen daterbara medan de slipade fragmenten F155, 348 och 363 kan med stor sannolikhet härledas till sten- eller bronsålder. Slagg Sammanlagt tillvaratogs 273 slaggstycken inom kulturlagret. Slaggstyckena har ett varierat utseende men är i allmänhet små, 0,5-3 cm, endast ett fåtal når upp till en decimeter. Flertalet av dessa utgörs av reduktionsslagg. I några enstaka fall kan man även med säkerhet säga att de kommer direkt från smältugnen, beroende på om slaggstyckena har vidhäftande lerinfodring från ugnsväggen eller inte. Ett mindre antal slaggbitar har visat sig vara magnetiska. Generellt brukar man säga att magnetisk slagg härrör från smidesprocessen. Antalet magnetiska slaggbitar från Skvaller backe är dock jämförelsevis litet vilket gör det svårt att bedöma om det på platsen har förekommit smide. Dessutom saknas ytterligare analyser av slaggen som skulle kunna påvisa från vilket led i järnframställningsprocessen den egentligen kommer

11 Ugnsfodring I materialet finns 31 ugnsfragment som med all säkerhet härrör från järnframställning. Ugnsfodringen uppvisar samma spridningsbild som slaggen. En av ugnsfodringsbitarna, F203, som påträffades i A1, en härd/avfallsgrop, utgörs av en större bit 8,5 cm, 5,5 cm bred och 3,5 cm tjock som till hälften är kraftigt sintrad. Utifrån denna bit kan vi konstatera att ugnsfodringen åtminstone varit ca 3,5 cm tjock. Rostad myrmalm En tidig fas i järnframställningsprocessen är rostningen som går ut på att man hettar upp malmen för att få bort föroreningar. Sammanlagt tillvaratogs 55 bitar rostad myrmalm med en sammanlagd vikt på 108 g. Järn Ett föremål som påminner om en sölja har påträffades i kulturlagret södra del, F493. Den plockades fram i fyra bitar som vid tillfället var mycket ömtåliga. Den s.k. söljan togs in för konservering. Den är svagt oval till formen och ganska platt. Själva ringen är på ena sidan ca 0,8 cm bred på den motsatta sidan ca 1,1 cm bred. På den bredare sidan sitter även en knapp ca 0,017 cm i diameter. En närmare klassificering och datering på söljan kan dock inte göras. Några enstaka järnfragment har påträffats utöver söljan men dessa är troligtvis recenta. Fig 4. Järnföremål, eventuellt en sölja, fynd nr: KLM Lerklining Sammanlagt påträffades 510,9 g lerklining varav 444,3 g påträffades i anslutning till A7, som har tolkats som en avfallsgrop. I anläggningen förutom ler- kliningen påträffades enstaka keramik- och slaggbitar samt ben. Lerkliningsbitarna består företrädesvis av mindre fragment men också av större bitar av vilka en del bär tydliga avtryck efter "plankor" eller mindre trästycken. Den yttre sidan har oftast plana och välstrukna ytor. Flera av styckena är sintrade p g a hög värme. Vissa har även sotiga ytor. Lerkliningen kan höra till eventuella väggar som byggts till skydd för processen runt järnframställningen. Det osteologiska materialet Det relativt fåtaliga och mycket fragmentariska osteologiska materialet från undesökningsplatsen har inte blivit analyserat. Eftersom man på undersökningsplatsen inte har noterat några som helst gravkonstuktioner kan man anta att det huvudsakligen är frågan om djurben och ben från matavfall. Av den totala mängden ben, 63,7 g, utgjordes 12,8 g av brända ben. Övriga fynd I Skvaller backe har man iakttagit enstaka glödskal, tyvärr har inte dessa tillvaratagits eller registrerats men iakttagelsen är mycket viktig för tolkningen av platsen. Glödskal förekommer nämligen endast på platser där smide har förekommit. Fyndmaterialets utbredning inom kulturlagret De olika fyndkategorierna uppvisar en påfallande likartad utbredning. Samtliga uppvisar en koncentration till två områden, dels ett större i kulturlagrets centrala och södra del, dels ett mindre område i den nordvästra delen. Den enda kategorin som avviker något genom en något mer varierad spridning är stenfynden. Datering Åtta anläggningar har daterats med hjälp av 14 C-analyser, A4 en vägglinje/ränna och sju härdar, A13, 18, 23, 25, 32, 37 och 57 (se bilaga). Fem av 14 C-analyserna är tagna på anläggningar inom kulturlagret, A4, A13, A23, A25 och A32, de övriga anläggningarna låg utanför. Resultaten från 14 C-analyserna varierade från 770 f Kr e Kr. Huvuddelen av proverna gav dock dateringar som sträckte sig mellan 400 f Kr e Kr, d v s från förromersk till romersk järnålder. Endast en datering avviker totalt från de övriga, den från anläggning A32 som daterades till e Kr. Troligast är det dock att kolet från anläggningen inte har med den förhistoriska platsen att göra utan att den har kommit till platsen under senare tid. Man måste beakta att platsen plöjts under åtskilliga år och att detta kan ha medfört en inblandning av senare tiders material

12 Tolkning Fyndsammansättningen talar både för en boplats och en aktivitetsyta, men inga av anläggningarna talar för att det funnits någon form av boningshus på platsen. Visserligen påträffades enstaka stolphål och möjligen skulle någon av de rännformiga anläggningarna kunna tolkas som vägglinje, men dessa bildar inga karaktäristiska mönster. Stolphålens utseende och storlek talar istället för enkla och tillfälliga konstruktioner, kanske vindskydd eller skjul. De talrika fynden av keramik med varierat utseende tyder dock på att platsen ligger inom ett boplatsområde, kanske alldeles i utkanten av en samtida gårdsanläggning. Många av fynden samt anläggningarna talar tydligt för att man inom undersökningsområdet har bedrivit någon form av järnbearbetning. En övervägande del av slaggen utgörs av reduktionsslagg. Detta tyder på en tidig fas i järnbearbetningsprocessen. För detta talar även de bitar av rostad myrmalm som har påträffats. Det finns dock anledning att misstänka att även ett visst smide har ägt rum då man vid undersökningstillfället hade iakttagit enstaka glödskal. 14 C-dateringarna ger en entydig bild av att platsen varit utnyttjad under förromersk - romersk järnålder. Dock skulle keramiken peka på en något tidigare datering, övergången mellan brons- och förromersk järnålder. De två slipade fragment av flinta samt större delen av det övriga stenmaterialet skulle man kunna hänvisa till en eller flera stenåldersboplatser som har legat inom undersökningsområdet. Att stenmaterialet har framkommit i anslutning till järnåldersmaterialet kan förklaras med att det har skett en omrörning av kulturlagren. Fig 5. Översiktsbild över kulturlagret, 250 m 2. Skala 1:

13 Källstorpsvägen Källstorp 3:2 Topografi och fornlämningsmiljö Undersökningsplatsen "Källstorpsvägen" ligger 800 m väster om Skvaller backe och 250 meter norr om gamla Rv 25. Området ligger på båda sidor om en mindre grusväg. I väster avgränsades området av skog, i vilken det låg en grustäkt. I övrigt var det öppen åkermark som i sin tur omgärdades av skog. Undersökningsområdet sluttade svagt från väster mot öster och planade sedan ut. I öster finns också Ljungbyån. Innan undersökningarna påbörjats täcktes området av plöjd åker. Höjden över havet varierade mellan m. Norr om undersökningsområdet registrerades vid inventeringen fyra fornlämningar, Raä 315, 316, 318 och strax söder om undersökningsplatsen registrerades 317. Raä 316 och 317 är registrerade som fyndplatser för flinta samt 315 och 318 är registrerade som platser med slaggförekomst. Andra undersökningar I mars 1994 utförde Kalmar läns museum en arkeologisk utredning omedelbart norr om undersökningsområdet för Rv 25. Utredningen utfördes med anledning av att Kalmar kommun planerade att anlägga ett industriområde på platsen. I samband med utredningen kunde man bl a konstatera att undersökningsområdet tillhörde en och samma boplatsyta som hade undersökt 1989 i samband med omläggningen av Rv 25 (Edring 1994). Syfte och undersökningsmetod Då platsens geografiska läge ansågs vara ett bra boplatsläge, i sluttningen ner mot Ljungbyån, samt att man vid inventeringen hittade lösfynd i närheten, beslutade länsstyrelsen om vidare undersökning. Hela vägbredden banades av med planskopa redan i förundersökningsskedet och för- och slutundersökningarna avlöste varandra. Källkritik Perioden då undersökningarna utfördes var en mycket torr period vilket innebar att marken var mycket torr och anläggningarna var tämligen svåra att identifiera. Marken hade dessutom utsatts för plöjning vilket innebar att flera av anläggningarna hade skadats. Bevaringsförhållandena i marken var inte heller de bästa. Den finkorniga sanden som finns i området gör bevaringsmöjligheterna dåliga vilket till en viss del förklarar det låga antalet fynd. Undersökningsresultat Undersökningsområdet delades in i två delar av en mindre väg som gick i nord- sydlig riktning. Därav har man kommit att benämna undersökningsområdena för västra respektive östra undersökningsområdet. Strax öster om det östra undersökningsområdet grävdes två provgropar, dock kunde inget av antikvariskt intresse iakttas och marken bedömdes vara för sank för förhistoriska aktiviteter. Västra undersökningsområdet Det västra undersökningsområdet var 58 m långt 50 m brett och omfattade m 2. I väster var höjden över havet drygt 25 meter, terrängen sluttade sedan mot öster och innan grusvägen var höjden ungefär 24 m ö h. Anläggningar, som avtecknade sig som mörka färgningar mot den ljusa sanden, låg spridda över hela ytan med en övervägande del i den östra delen. Sammanlagt dokumenterades 22 anläggningar, A1-22. Dessa fördelade sig på 13 stolphål varav endast fyra bedömdes som säkra, fyra härdar samt fem pinnhål. Östra undersökningsområdet På den östra sidan om vägen varierade höjden över havet mellan m. Schaktet som löpte i öst-väst

14 lig riktning var ca 80 m långt och 22 m brett och omfattade m 2. Anläggningarna låg relativt samlade till en begränsad yta i mitten av schaktet. Sammanlagt dokumenterades 19 anläggningar, A Dessa fördelade sig på tio stolphål, en kokgrop, fem härdar samt tre avfallsgropar. På vissa ställen hade plogen gått ner djupt i sanden och dessvärre skadat en del anläggningarna. A40, en diffus avfallsgrop som låg längst åt öster på det östra undersökningsområdet, visade sig innehålla en stor mängd myrmalm. Fynd Fynden fördelar sig på tolv fyndnummer. Samtliga fynd som tillvaratogs rengjordes och registrerades i Kalmar läns museums inventarienummerserie: KLM med undernummer. På det västra undersökningsområdet påträffades inga fynd. På det östra undersökningsområdet påträffades endast ett fåtal keramikskärvor. I A29 påträffades fyra skärvor, F1, och i A42B påträffades en liten skärva som är spjälkad, F2. Keramiken var rostbrun, grovt magrad och 0,7-1,0 cm tjock. Samtliga keramikskärvor var av brukskeramik. I övrigt påträffades 5,12 g djurben, 17,8 gram lerklining, en övrigt slagen flinta, en övrigt slagen porfyr, nötskal samt en bit av en kritpipa. Även 1294,8 g järnutfällning tillvaratogs. Datering Från västra undersökningsområdet gjordes två 14 C analyser, dels från A14, en härd, och A18, ett stolphål. Analyserna resulterade i att härden daterades till f Kr respektive stolphålet till e Kr. Från det östra undersökningsområdet gjordes två 14 C analyser, dels från A28, en avfallsgrop, och A29, en härd. Analyserna resulterade i att avfallsgropen daterades till e Kr och härden till f Kr. Vi kan konstatera att 14 C analyserna inte ger någon enhetlig datering på undersökningsområdena. A14 och A29 skulle kunna sammanfalla och vara samtida men också överlappa varandra. I sådana fall skulle man kunna misstänka att en viss kontinuitet har ägt rum. Däremot har vi ett glapp mellan dateringarna på härdarna och på avfallsgropen. Medan härdarna daterades till bronsålder respektive övergången mellan brons- och förromersk järnålder daterades avfallsgropen till romersk järnålder. Den mycket sena dateringen på stolphålet, som föll under historisk tid, tyder dock på att en viss inblandning av senare tiders material har ägt rum, vilket kan förklaras med den plöjning som har ägt rum. I det övriga materialet saknades det daterbara fynd som skulle kunna användas som komplement till 14 C- dateringarna. Tolkning Anläggningarna och det ringa antalet fynd talar för att det västra respektive det östra undersökningsområdet har ingått i en och samma aktivitetsyta som under senare tid har delats av en väg. Det finns inga egentliga indikationer som talar för att det har funnits några boningshus på platsen. På det västra undersökningsområdet påträffades en koncentration av stolp- och pinnhål med en härd i centrum som till en början tolkades som en huskonstruktion. Stolp- och pinnhålen bildade dock inget enhetligt mönster och man hade inte heller påträffat några takbärande stolphål varför teorin om en huskonstruktion avfärdades. Stolp- och pinnhålen skulle man istället kunna hänföra till tillfälliga konstruktioner i form av kanske vindskydd eller skjul. De 14 C-analyser som togs på platsen gav inga enhetliga resultat från förhistorisk tid. Platsen kan ha utnyttjats kontinuerligt från bronsålder till romersk järnålder eller tillfälligt under olika perioder mellan brons- och järnålder. Det ringa antal fynd som gjordes på platsen tyder dock på att den har utnyttjats tillfälligt. I samband med den arkeologiska utredningen som utfördes 1994, norr om undersökningsplatsen som behandlas här, påträffades bl a lämningar efter takbärande stolphål vars placering i förhållande till varandra tydde på någon form av huskonstruktion. Med hänsyn till resultaten från undersökningarna, från 1989 respektive 1994, och platsernas närhet till varandra, är det sannolikt att undersökningsområdena ingick i ett och samma boplatsområde. Eftersom man i 1994 års undersökning påträffade indikationer på vad som troligtvis utgör en huskonstruktion och inga sådana indikationer påträffades i anslutning till undersökningarna i samband med Rv 25, kan man tänka sig att 1994 års undersökningsområde ingår i de centrala delarna av boplatsområdet. Undersökningsområdet för Rv 25 skulle i sådana fall utgöra utkanten av boplatsområdet vilket skulle kunna förklara platsens tillfälliga karaktär samt det ringa antalet fynd som har gjorts

15 Grustäkten Källstorp 3:2 Inledning Under två dagar, , utfördes en undersökning strax söder om det tidigare undersökta "västra undersökningsområdet", Källstorp 3:2 Källstorspvägen (se ovan). Undersökningen bekostades av Vägverket sydöst, som skulle utvidga grustäkten i samband med omläggningen av Rv 25. Syfte och undersökningsmetod Arbetsföretaget föregicks av en arkeologisk förundersökning för att utreda om vidare slutundersökningar var nödvändiga. Hela grusgropen skulle komma att omfatta ca m 2. Undersökningen uppdelades i två delområden. Det västra undersökningsområdet omfattade ca m 2 och det östra undersökningsområdet omfattade ca m 2. Den västra delen, som vid undersökningstillfället var skogsmark, grävdes ett 10- tal provrutor för hand på vardera 1 m 2. Det östra undersökningsområdet banades av med maskin utrustad med planskopa. Undersökningsresultat I det västra undersökningsområdet påträffades inga anläggningar eller andra spår efter förhistoriska aktiviteter. På det östra undersökningsområdet påträffades tre stolphål och en härd men inga fynd påträffades i anslutning till dessa. Datering På två av anläggningar gjordes 14 C-analyser, härden A1, och ett av stolphålen A4. Härden daterades till f Kr och stolphålet till 380 f Kr - 20 e Kr. Tolkning I och med att det västra respektive det östra undersökningsområdet låg i anslutning till de tidigare nämnda undersökningsområdena i Källstorp 3:2 (se sid 12-14) tillhör de påträffade anläggningarna med stor sannolikhet samma boplatsområde. Det är dock möjligt att även dessa anläggningar, precis som de tidigare nämnda anläggningarna som har påträffats i samband med omläggningen av Rv 25, tillhör en något mer perifert område av en boplatsyta. Fig 6. Översiktsbild från båda utgrävningstillfällena vid Källstorpsvägen.Överst till vänster ligger västra undersökningsområdet, till höger det östra och nere till vänster grustäkten. Skala 1:1000. Norr uppåt i bild

16 Bultagärdet, ledning Källstorp 3:2 Inledning Kalmar läns museum utförde en mindre undersökning på "Bultagärdet", mellan , i samband med nedläggandet av en avloppsledning. Avloppsledningen grävdes ned utmed den gamla Rv 25. Undersökningarna bekostades av gatukontoret, Kalmar kommun. När arkeologerna anlände till platsen hade schaktningen redan påbörjats och undersökningsytan var vid det laget redan delvis förstörd. Topografi och fornlämningsmiljö Området som utgörs av ett småkuperat åkerlandskap och ligger ca 200 m NO om Smedtorpsån och omedelbart SV om Ljungbyåsen. Jordarten består av sandig morän. Vid den tidigare inventeringen av Källstorp 3:2, Bultagärdet, hade en stenåldersboplats registrerats SV om undersökningsområdet, Raä 331. På platsen påträffades både flint- och porfyravslag, två kärnor, en kniv samt lerkliningsfragment. Inom området iakttogs även enstaka koncentrationer av skärvsten. Undersökningsresultat Det cirka 15 m breda schaktet för ledningen drogs ungefär i mitten på åkern från SO till NV. Vid tiden för besiktningen hade ledningen grävts ned ca 150 m från åkerns SÖ del. På de resterande 150 m hade endast matjorden banats av. Anläggningarna var koncentrerade till en låg flack höjd mellan en moränkulle i SO och åsen i NV. Större delen av anläggningarna fanns dock koncentrerade till den SÖ delen av undersökningsområdet, A2-31. Ytterligare en koncentration av anläggningar påträffades på undersökningsytans NV del, A Sammanlagt påträffades 29 anläggningar. Dessa fördelade sig på 10 härdar, 10 stolphål, 3 pinnhål samt 6 nedgrävningar. Då undersökningarna var begränsade till en liten yta som till en vis del var skadad gick det inte att urskilja några konstruktioner på platsen i form av t ex huslämningar. Sannolikt är platsen en aktivitetsyta i utkanten av en boplats. Inga som helst fynd har påträffats på platsen och man tog inga 14 C-analyser. Därmed förblev platsen odaterad

17 Fig 7. Översikt över anläggningarna vid undersökningen för VA-ledning, Bultagärdet, Skala 1:500. Norr till höger i bild

18 Bultagärdet Källstorp 3:2 Inledning Inför omläggningen av Rv 25 fick Kalmar läns museum ytterligare tillfälle att undersöka "Bultagärdet". Målsättningen blev denna gång att få klarhet i hur man hade utnyttjade platsen under förhistorisk tid. Man hade från undersökningarna året dessförinnan i samband med avloppsledningen fått indikationer på att en viss aktivitet hade ägt rum på Bultagärdet (se ovan). Mycket stod dock oklart, bl a hur och när området hade utnyttjats. Topografi och fornlämningsmiljö. Undersökningsområdet utgick från den gamla Rv 25, drygt 400 m i västlig riktning, över en odlad åker ned till ett skogsparti och Smedtorpsån. Det yttäckande jordlagret närmast ån utgörs av lätta sandjordar som är lämpliga för såväl lågtekniskt jordbruk som bosättning. I undersökningsområdets omedelbara närhet finns inga andra fornlämningar registrerade förutom den tidigare nämnda Raä 331 och en fyndplats för avslag i porfyr, Raä 333, som ligger strax söder om Smedtorpsån. Fig 8. Översikt över samtliga undersökningar på och vid Bultagärdet. Skala 1:

19 Syfte och undersökningsmetod Eftersom boplatsundersökningarna i samband med nedläggningen av avloppsledningen inte hade gett tillfredsställande kunskaper om området, fick man i samband med omläggningen av Rv 25 ett nytt tillfälle utforska boplatsens utbredning, karaktär och ålder. Omläggningen av Rv 25 kom att innebära stora förändringar i Bultagärdets landskap. Den nya vägen skulle komma att gå under gamla, vilket innebar att en sträcka på drygt 500 m av den gamla vägen skulle läggas om. En bro skulle byggas och den nya Rv 25 skulle gå under bron och forstsätta i riktning mot Smedtorpsån. Även en förbindelseväg mellan gamla och nya vägen skulle komma att byggas på Bultagärdets östra del. Samtliga berörda sträckor kom att undersökas. Vid förundersökningen framkom runt mörkfärgningar samt en stensättning med mittblock. Även ett område söder om Smedtorpsån, Raä 333, schaktades men där påträffades inget av antikvariskt intresse. Förundersökningen avlöstes av slutundersökningar som utfördes under två säsonger, höst 1989 och vår Av de omkring mörkfärgningarna visade sig endast 15 stycken vara av antikvariskt intresse. Stensättningen med mittblock visade sig tillhöra ett gravfält med sex mycket låga och övertorvade, stensättningar. Gravfältet hade inte blivit registrerat tidigare som fornlämning utan upptäcktes i samband med de arkeologiska undersökningarna. Gravfältet låg i ett skogsparti, ca 50 m söder om åkern, ca 30 m ö h. Det skall också nämnas att man banade av ytorna väster och öster om gravfältet men där kunde inget av antikvariskt intresse iakttas. De tillvaratagna fynden fördelar sig på 66 fyndnummer och domineras av fynden från gravfältet. Samtliga tillvaratagna fynd har rengjorts och registrerats i Kalmar läns museums inventarienummerserie: KLM med undernummer. På grund av tidsbrist valde man att vid dokumentationen av gravarna endast rita in kantkedjorna i skala 1:20. Som komplement till ritningarna togs dock lodfotografier med hjälp av Kalmar brandkårs stegbil. Profilritningar gjordes i skala 1:20 i samtliga gravar utom i A20. Man ritade även profilen på A15:2, en härd som påträffades i A15. Gravarna grävdes sedan ut för hand en halva i taget. Undersökningsresultat Undersökningsområdet kom att delas in i två områden, åkern och gravfältet. Mellan sensommaren och hösten 1989 undersöktes åkern och delar av gravfältet. På grund av kylan avbröts undersökningarna i november samma år och återupptogs inte förrän på våren 1990 då undersökningarna slutfördes. Åkern Vid undersökningen dokumenterades 15 anläggningar, A1-13, 19 och 21. De fördelade sig på sju härdar, en recent grop, två nedgrävningar var av en recent, två stolphål samt en kokgrop. Flertalet av anläggningarna påträffades längs med omläggningen av den gamla vägen förutom A12, 13, 19 och 21 som påträffades längs förbindelsevägen mellan den gamla och den nya Rv 25. A19 och 21 låg i gravfältens, som kommer att diskuteras nedan, omedelbara närhet. Åkern var mycket fyndfattig. Endast några brända ben och bränd lera påträffades i A12, en nedgrävning, samt järnslagg i A10, en härd. I undersökningsplatsens NV del undersöktes bl a en recent grop och en recent nedgrävning, A1 respektive A2. I A1 återfanns en luskam av brons samt ett mynt från Gustav IV Adolfs tid, daterat till A2 innehöll avfall daterat till 1800-talet. Datering På åkern utfördes fyra 14 C-analyser. En härd A7 daterades till f Kr, en härd A10, daterades till e Kr, ytterligare en härd A19, daterades till f Kr samt en kokgrop A21 daterades till f Kr. Två av anläggningarna, A19 och A21, var någorlunda samtida och dessa daterades till yngre bronsålder. A7 daterades till förromersk järnålder medan A10 daterades till vendeltid. Gravfältet Gravfältet bestod av sex låga, lätt välvda, runda stensättningar. Gravarna var före undersökningens början belägna i svagt krönläge i skogsmark. Den största graven, A14 låg centralt i gravfältet och de övriga fem låg jämt spridda, i anslutning till densamma. Fig 9. Lodfoto av gravfältet efter avtorvning