röda rummet radikal kvartalstidskrift nummer 3-4/2002 Marknadsvård IMPERIET PLANHUSHÅLLNINGSDEBATT KRIGSPROFITER

Transkript

1 röda rummet radikal kvartalstidskrift nummer 3-4/2002 Marknadsvård IMPERIET PLANHUSHÅLLNINGSDEBATT KRIGSPROFITER

2 International Multi-role Combat Helicopter I liberalismens sköna nya värld ses marknadskrafternas anlopp över jorden som en marsch mot fred och välstånd. I nedanstående artikel söker Claude Serfati tvärtom visa att vi minst av allt under den nyliberala pax americana trätt in i de inställda krigens tid. I själva verket kräver bolagens osynliga hand en vapenindustrins osynliga och ibland synliga näve.

3 RUSTNINGAR OCH NYLIBERALISM två sidor av samma mynt Var verkligen 11 september 2001 en sådan politisk vattendelare som det ibland görs gällande? Vissa verkar tro att det är först efter detta datum som USA fattat beslut att intervenera militärt över hela världen. Det är då av vikt att påminna sig om att amerikanska interventioner i andra länder faktiskt var mer frekventa under 1990-talet än under perioden (enligt en rapport från den amerikanska kongressen). Bushadministrationens politiska projekt handlar om att fördjupa en process som redan varit en realitet i över ett decennium. Målet är att ytterligare befästa USA:s roll som ensam supermakt och obestridlig global hegemon. Påskyndandet av denna utveckling manifesteras främst genom de kraftigt höjda militäranslagen, som tog sin början redan under Clintons sista år som president. Under Bush har försvarsbudgeten ökat från 304 miljarder dollar 2001 (genomröstat före 11 september) till 351 miljarder dollar 2002 och kommer 2003 att ligga på 396 miljarder dollar, för att i den långsiktiga planeringen uppgå till 470 miljarder dollar år Dessa rustningssummor öppnar vägen för omfattande vapenprogram, främst till fördel för en handfull stora koncerner inom försvarsindustrin (Lockhead Martin, Boeing, Raytheon, General Dynamics och Northrop Gunman) som tillskansat sig nästan hälften av Pentagons beställningar. Dessa koncerner har ur en våg av fusioner det senaste decenniet uppnått en dominerande ställning. Processen ägde rum med EN ARTIKEL AV CLAUDE SERFATI Författaren är ekonomiforskare i Frankrike. Artikeln har ursprungligen publicerats i den franska veckotidningen Rouge hjälp av finanskapitalets och pensionfondernas stöd och nogsamma övervakning, men också med stöd av finansanalytiker och konsulter som dragit upp riktlinjerna för den industriella omstruktureringen och inkasserat betydande provisioner. Precis som i andra branscher sökte man tillfredsställa aktieägarnas avkastningskrav genom att reducera lönekostnaderna och öka försäljningen. Statliga beställningar och utvidgad export har varit en god affär för dessa koncerner. Deras börsvärde växte med nästan tio procent under perioden september augusti 2002, medan värdet för de 500 största företagen samtidigt föll med 20 procent. Skapandet av en nationell säkerhetsbyrå har också underlättat för försvarsjättarna att utveckla ny teknik främst inom transport- och telekommunikationssektorerna och anpassa teknologier som redan utvecklats för militärt bruk till den civila marknaden. De har dragit upp ramarna för det militära säkerhetskomplex som uppstått i USA i början av detta sekel. Detta komplex utvecklar också nya vapensystem. I en tid då kapitalets globalisering fördjupar den sociala misären upptar beredskapen för urbana krig (ett uttryck som används av Pentagons experter), fört av soldater utrustade med hypermoderna vapen, en stor plats i militärbudgeten. Måltavlan är i första hand de väldiga storstadsområdena i Syd och i sin förlängning de farliga klasserna bland stadsbefolkningen i Nord. DOLLARN OCH SVÄRDET I motsats till vad nyliberalerna förfäktar är kapitalets globalisering och en ökad militarisering två sidor av samma mynt. 1 USA uppbär en central position i denna process. Dess upprustning svarar mot ett flertal målsättningar. Det stärker USA:s dominans i förhållande till potentiella fiender verkliga som konstruerade. Det sätter landet i en klass för sig i förhållande till de allierade stater som inte har resurser till att utveckla system av liknande slag, som exempelvis antirobotförsvaret (beräknat till en kostnad på över 50 miljarder dollar) eller attackplanet FX-35 (beräknat till en kostnad av över 100 miljarder dollar). Sedan handlar det även om att ge den sociala kampen ett kriminellt förtecken, tydligast illustrerat av de markanta inskränkningarna i de demokratiska fri- och rättigheterna som regeringen tvingat igenom i svallvågorna efter 11 september 2001, med budskapet att alla som kämpar emot kapitalets globalisering är potentiella fiender som skall hanteras med militära medel. Dessutom har, som tidigare nämnts, den ökade osäkerhetskänslan efter terrordåden möjliggjort för det militärindustriella komplexet att flytta fram sina positioner inom den civila sektorn. Denna krigsekonomi konstitueras i ett sammanhang som väsentligen skiljer sig från de förhållanden som var rådande under det kalla krigets tid. De utvecklade ländernas ekonomier karaktäriseras inte längre av hög tillväxt och sociala framsteg och på den geopolitiska nivån har supermaktsbalansen förbytts till en ensidig amerikansk överhöghet. De senaste tjugo åren har de finansiella marknaderna utvecklats till kapitalismens hjärtpunkt. De har möjliggjort för kapitalet att stärka sin ställning i förhållande till arbetet. Borgarklassen och till den förbundna parasitära spekulationsskikt har i ökande grad kunnat berika sig själva. Emellertid har varken arbetarklassens ökande exploatering eller öppnandet av nya marknader i Ryssland och Östeuropa varit tillräckligt för att återställa profitkvoterna på de nivåer de låg årtiondena efter andra världskriget. I världsmåttstock har inte kapitalets ökade penetration skapat en hållbar och rejäl tillväxt de senaste tjugo åren. röda rummet 3-4/2002 3

4 Nyutkommen bok: Bulldozers mot ett folk om ockupationen av Palestina och det svenska sveket. Av Andreas Malm, internationell solidatetsaktivist. Bushs budgetmiljarder gör att vapenindustrin blomstrar Finanskapitalets dominans är såväl en konsekvens av det rådande tillståndet som en avgörande komponent i det hela. Dess rörelselogik grundar sig på principen om största möjliga avkastning på minsta möjliga tid. Samtidigt understryker dess sätt att fungera kapitalismens grundläggande drag av att vara ett plundringssystem. Expandera eller dö! det är grundregeln för varje enskild kapitalist och kapitalistiskt samhälle (Kapitalet). Marx kommentar får allmän giltighet när vi ser vilka konsekvenser de privatiseringar och avregleringar som finanskapitalet manat fram får över hela vår jord. Afrika, Sydasien och Latinamerika befinner sig idag i ett tillstånd av kaos. I det sammanhanget är krigsekonomin, och det i tid och rum obegränsadde krig som det innebär, en integrerad och förtroendeskapande komponent i finansmarknadens funktionssätt. Talande nog räknar USA:s finansanalytiker med en snar börsboom, som en psykologisk konsekvens av att ett storskaligt militärt angrepp mot Irak kommer att leda till en ökande handel med aktier i försvarsindustrin, 2 en psykologi som givetvis hämtar sin näring ur en förhoppning om att tillskansa sig kontrollen över Iraks oljekällor. Regelrätta plundringsekonomier är inte längre ett fenomen som enbart begränsar sig till vissa länder i Afrika, där krigen föder beväpnade band och där det snarare handlar om destruktionssätt än produktionssätt. Militära interventioner från USA och NATO:s sida som ökat i omfattning trasar sönder produktionsstrukturen och människors grundläggande försörjningsmöjligheter. Samtidigt, mot bakgrund av den osäkerhet och instabilititet som kännetecknat de kapitalistiska ekonomierna sedan början av 1980-talet, röjer det bara i begränsad omfattning väg för nya investeringar. Under det tjugonde seklets första hälft drev spänningarna mellan de ledande imperialiststaterna mänskligheten två gånger ner i krigets avgrund. Idag går det inte heller att bortse från motsättningarna mellan de stora imperialistiska kontrahenterna. Men andra faktorer, som USA:s helt dominerande militära styrka, förhindrar att konflikter av ekonomisk- och handelspolitiskt slag eskalerar till öppna inomimperialistiska våldskonfrontationer. 3 Men vår värld är, som sagt, inte på något sätt fredligare än tidigare, vilket ju inte minst den rådande krigsuppladdningen mot Irak visar. Ur International Viewpoint nr.344,september 2002 Översättning och bearbetning: Anders Karlsson NOTER 1. Se mitt arbete La Mondialisation armée. Le Desequilibre de la terreur, La Discorde, Textuel, Market focus, in Aviation Week and Space Technology, September 2, Se mitt bidrag till antologin Bourgeoisie: Etat d une classe dominante, Syllepse, Boken tar oss med till det raserade Jenin, via Ramallahs krossade styre och till Gazas desperation. Författaren analyserar också den socialdemokratiska regeringens omsvängning i synen på Palestinakonflikten och berättar hur man själv kan aktivera sig i solidaritetsarbetet. Det finns i denna analys en positiv anda som ger mig hopp. Den leder mina tankar framåt Anne Sörman, Arbetaren Pocket 256 sidor. Pris 55 kronor Tankesmedjan Agora Beställ från förlaget: tel , fax , 4 RÖDA RUMMET 3-4/2002

5 ÄR IMPERIALISMTEORIN UTSPELAD? Ibland utges böcker som försöker se de stora sammanhangen i kapitalismens utveckling. För några år sedan var det Manuel Castells bok om nätverkssamhället. Nu är det dags igen. Michael Hardts och Toni Negris Empire har väckt internationell uppmärksamhet. Charles Post har läst den och är kritisk. Boken kommer snart ut i svensk översättning *. Boken Empire är en paradox. Man skulle kunna tro att en alltför tjock bok ofta med en svårförstålig intellektuell stil skulle vara ödesbestämd att, som mest, bli läst av ett fåtal vänsterintellektuella förskansade inom universiteten. Boken har emellertid fått enorm uppmärksamhet, inte bara vid universiteten, utan även i den breda tidningsvärlden och bland antikapitalister och globala rättviseaktivister i både USA och Europa. 1 Det finns ett antal orsaker till Empires dragningskraft. För det första är dess författare inte några medelmåttliga akademiker på vänsterkanten. Medan Michael Hardt föreläser i litteratur vid det prestigefyllda Duke University i North Carolina så befinner sig Toni Negri i Rebibbiafängelset i Rom, inspärrad för brottet att ha varit den intellektuella inspiratören för Röda Brigaderna i slutet på 1970-talet. Negri har sedan länge varit förknippad med autonomi -rörelsen inom den italienska revolutionära vänstern, som hade ett ansenligt inflytande bland militanta industriarbetare under talet och som fortsätter att inspirera sektorer inom den antikapitalistiska ungdomsmiljön i Italien idag. Den andra orsaken till dess dragningskraft såväl inom universitetsvärlden som bland antikapitalister och i den globala rättviserörelsen är dess relation till postmodernismen. Å ena sidan instämmer Hardt och Negri i postmodernisternas grundläggande påstående att kapitalismen på ett fundamentalt sätt har omvandlats under de senaste femtio åren. 2 I Empire argumenterar Hardt och Negri om den globala kapitalismen på ett sätt som blivit allmängods både bland akademiska postmodernister och många antikapitalistiska och globala rättviseaktivister. Imperiet (the Empire) är ett jämnt utvecklat nätverk utan centrum, i vilket arbetare och teknologi används flexibelt i produktionen för att möta varje förändring av konsumenternas efterfrågan. Det är icke-materiellt, vilket innebär en minskning av tillverkningsindustri och en ökning av tjänster och information samt en ökad geografisk rörlighet. Nationalstaten och inomkapitalistisk konkurrens och rivalitet är på nedgång i denna nya världsordning. EN ARTIKEL AV CHARLES POST Charlie Post undervisar i sociologi i New York, är aktiv inom American Federation of Teachers och medlem i den socialistiska organisationen Solidarity. Å andra sidan tillbakavisar Hardt och Negri den politiska lokalpatriotismen och pessimismen hos den postmoderna identitetspolitiken. För postmodernisterna är den huvudsakliga, om inte den enda, formen av motstånd mot den globala kapitalismen, mångfaldigandet av tillfälliga lokala identiteter och lokala platsbaserade politiska rörelser, vilka i lokalitetens gränser (uppfattade antingen som identitet eller territorium) ställs mot de globala nätverkens odifferentierade och homogena rum. Att ställa lokalt och globalt mot varandra på det enkla sättet leder lätt, enligt Hardt och Negri, till ett slags ursprungligt synsätt som fixerar och romantiserar sociala relationer och identiteter. Ett sådant förhållningssätt bortser från hur det verkligen är: vad som tycks vara lokala identiteter är inte autonoma utan har i själva verket skapats med stöd av den den kapitalistiska imperiemaskinens utveckling. Fienden är snarare en specifik form av globala relationer som vi kallar Imperiet. Från denna teoretiska kritik rör sig Hardt och Negri till en riktigt väsentlig och ofta insiktsfull kritik av de olika former av underordnad nationalism som postmodernisterna för fram. De argumenterar för att postmodernismen gör en fetisch av det lokala och partikulära, vilket lätt kan leda till en politisk apologi för Imperiet. EN FÖRÄNDRAD KAPITALISM Hardt och Negris eget förhållningssätt är, i korthet, att den globala kapitalismen under de senaste femtio åren omvandlats från ett imperialistiskt system som innebär ojämn ekonomisk utveckling, skarpa konflikter mellan de dominerande imperialistiska makterna, organiserade i nationalstater, och med industriarbetare som intar en central plats i den sociala omvandlingen till en ny form: Imperiet. Mer specifikt påstår de att de transnationella företagsinvesteringarna har lett till en jämnt utvecklad världsekonomi som baseras på immateriell produktion. I denna nya globala ekonomi, som domineras av de transnationella företagen och andra globala institutioner Världsbanken, IMF med flera har nationalstaten och inomkapitalistisk konkurrens minskat i betydelse. Till sist har den globala arbetarklassen, som definieras av sin ställning i produktionen, ersatts av mängden (the multitude) som den främsta agenten för social förändring. Hardt och Negris kritik av postmodernismens politik är både insiktsfull och välgörande, men i och med att de själva anammar dess grundläggande analys reducerar de Imperiet till ytterligare ett exempel på vad Kim Moody kallar fånig globalism. 3 Den analys som de presenterar i Empire av dagens kapitalistiska världsekonomi är helt enkelt orealistisk den motsvarar inte den kapitalistiska produktionens och ackumulationens realiteter idag. Kärnan i Hardt och Negris begrepp imperiet är vad de kallar postmoderniseringen eller produktionens informationalisering. I denna förvandling från modernitet till postmodernitet innefattas ett historiskt skifte från ett ekonomiskt paradigm i vilket industrin och tillverkningen av varaktiga varor står i förgrunden till ett paradigm där kärnan i den ekonomiska produktionen är att producera tjänster och att handskas med information. 4 Genom att vara befriad från de rumsliga begränsningar som hänger hop med industriell produktion tillåter produktionen av tjänster och information snabb och enkel geografisk rörlighet för kapitalet. Det skapar i sin tur ett relativt jämnt utvecklat globalt ekonomiskt rum. I verkligheten ser den kapitalistiska världsekonomin helt annorlunda ut. Det är riktigt att andelen industriarbetare (för produktion av materiella varor och tjänster) har minskat kontinuerligt under mer än ett århundrade. Det är, som Harry Braverman förklarade i sin klassiska Labor and Monopoly Capital, 5 ett oundvikligt resultat av kapitalismens ständiga mekanisering av produktionen, vilket leder till en minskning av andelen arbetare som behövs för att producera varor. Antalet industriarbetare har emellertid, i de flesta industrialiserade samhällen, fortsatt att vara konstant eller ökat något. Och än viktigare är att den andel av den totala produktionen som industriarbetarna står för, har stigit under de senaste femtio åren. 6 De flesta investeringar, (med flest anställda) inom tjänstesektorn består inte av att tillhandahålla personliga tjänster (restauranger, håroch manikyrsalonger med mera) utan i affärstjänster legala och finansiella operationer som skall underlätta industriproduktion. På liknande sätt har det mesta av informationssektorns tillväxt under de senaste tjugo åren tagit formen av att tillämpa datateknologi på industriproduktion (lagerstyrning, kontroll av komplexa maskiner medmera). Medan information lätt flyter runt världen, så är hårdvaran, ryggraden i den nya telekommunikationens nätverk en av världens mest orörliga investeringar. Kapitalistisk konkurrens har lett till omfattande överkapacitet av fiberoptiska nätverk och elektronisk omkopplingsutrustning under de senaste åren, vilka inte kan omlokaliseras eller ens överges av sina ägare. röda rummet 3-4/2002 5

6 Bild: Ahrne Christiansson Främst handlar det om att lägga ut arbetsintensiva processer... Givet de industriella investeringarnas fortsatta dominans så kan inte ens de största transnationella företagen kapa förtöjningarna och sväva i det blå och flytta sig från plats till plats för att finna de lägsta arbetskostnaderna. Den globala kapitalistiska ekonomin är inte ett jämnt utvecklat rum. Merparten av den globala produktionen och konsumtionen äger fortfarande rum inom de avancerade kapitalistiska nationalstaternas gränser. Beakta följande statistik 7 : Den tredje världen producerar cirka 20 procent av den globala produktionen (för det mesta kläder, skor och vanliga konsumtionsvaror inte komplexa hushållsapparater, maskiner till industrin eller teknologi). 80 procent av tillverkningen sker fortfarande i USA, Västeuropa och Japan. Utländska direktinvesteringar utgör bara fem procent av världens totala investeringar 95 procent av de totala kapitalistiska investeringarna äger rum inom de industrialiserade ländernas gränser. Av de fem procent av de totala globala investeringarna som är utländska direktinvesteringar går 72 procent från ett industrialiserat land till ett annat. Endast två procent av de totala globala investeringarna går från Nord till Syd inom världsekonomin. 75 procent av de utländska direktinvesteringarna speciellt i Afrika, Asien och Latin-amerika, används till att köpa befintlig industri och utrustning antingen genom att slå sig samman med eller förvärva existerande privatägda företag eller genom att köpa upp nyligen privatiserade offentliga företag (inom telekommunikation, olja etc). Endast 25 procent av de utländska direktinvesteringarna används till att bygga upp nya fabriker utomlands. PRODUKTIONENS INTERNATIONALISERING Ett mer realistiskt sätt att förstå den nuvarande kapitalistiska globaliseringen är att se den som en internationalisering av mager produktion. 8 På grund av fallande profiter och skärpt internationell konkurrens sedan mitten av 1960-talet så har kapitalisterna organiserat om produktionen för att reducera kostnaderna genom att eliminera slöseri överflödigt material, aktiviteter och arbetare. Mager produktion har flera välbekanta drag: uppdrivet arbetstempo, avkvalificering, fler arbetsuppgifter, ökad användning av flexibla (deltidsanställda och tillfälligt anställda) arbetare, ökad arbetsgivarkontroll för att bestämma arbetstider och arbetsuppgifter samt lägga ut arbete som tidigare gjordes av fackanslutna arbetare till underleverantörer. Nyckeln till att förstå den kapitalistiska världsekonomins omvandling sedan det tidiga 1980-talet är att arbete som tidigare utfördes av fackanslutna eller relativt välbetalda arbetare nu läggs ut på underleverantörer. Främst handlar det om att lägga ut arbetsintensiva processer sådant arbete som är beroende av låga arbetskostnader för att vara lönsamt. Inom den elektroniska industrin har man framför allt lagt ut tillverkningen av kretskort, datachips och andra komponenter. Inom klädes- och skoindustrin har mer och mer av att skära till och att sy ihop plaggen lagts ut, medan den slutliga tillverkaren gör det avslutande arbetet och står för förpackningen. Inom finansiella tjänster har lågavlönade datarutiner lagts ut, medan mer välbetalda anställda fortsätter med rådgivning och andra tjänster till företagskunderna. De flesta av de arbeten som lagts ut till underleverantörer, har gått till icke-organiserade arbetare i områden med arbetskraftsöverskott och nedpressade löner i de industrialiserade länderna (södra USA, södra och östra Europa). En stor del av de transnationella företagens utländska direktinvesteringar har emellertid gått till att i Afrika, Asien och Latinamerika köpa befintliga fabriker eller att bygga nya för arbetsintensiv, lågavlönad produktion. Det mesta som vi betecknar som globalisering under de senaste tjugo åren är den ökade förekomsten av internationella produktionskedjor, vilka har organiserats av de transnationella företagen. Samtidigt som bolagen omorganiserade arbetet inom Nord enligt riktlinjerna för mager produktion, så flyttade de lågavlönat, arbetsintensivt arbete till Syd. Dessa delar och komponenter återexporteras sedan inom det transnationella företaget för dess slutliga sammansättning i nord. Resultatet av de två senaste decenniernas internationalisering av mager produktion har inte blivit ett jämnt eller decentraliserat globalt nätverk eller imperiet, vilket Hardt och Negri hävdar. Tvärtom, kapitalackumulationens och den sociala maktens centrum ligger kvar i den avancerade kapitalismens centra i Västeuropa, USA och Japan. Den ojämna och kombinerade utvecklingen det växande gapet i inkomster, produktion och liknande mellan det globala Nord och det globala Syd har bara vidgats. Vissa regioner inom den tidigare tredje världen har blivit centra för arbetsintensiv sammansättning och produktion av delkomponenter (de nyligen industrialiserade länderna som Mexico, Brasilien, Sydafrika, Sydkorea, Taiwan). De har blivit förlängningar av den kapitalistiska ackumulationen, vars centra finns inom Nord. Stora delar av världen (söder om Sahara) har emellertid i bästa fall förblivit platser för råvaruutvinning eller i värsta fall väldiga arbetskraftsreserver som utmärks av extrem fattigdom och hungersnöd skapad av kapitalism och naturkatastrofer. GLOBAL STYRNING Hardt och Negris påstående att nationalstaten och inomimperialistisk rivalitet minskat i betydelse genom Imperiets uppstigande och olika institutioner för global styrning 6 RÖDA RUMMET 3-4/2002

7 (Världsbanken, IMF, WTO, G7, EU, NATO etcetera) saknar både teoretisk och empirisk rimlighet. Nationalstatens minskade effektivitet kan helt klart ses genom utvecklingen av en hel rad av globala juridisk-ekonomiska organ som GATT, WTO, Världsbanken och IMF. Produktionens och cirkulationens globalisering, vilka har understötts av denna övernationella juridiska struktur, tränger undan de nationella juridiska strukturerna. Det är tydligt att denna övernationella juridiska struktur varit avgörande för att förändra den politiska miljön för kapitalistisk ackumulation under de två senaste decennierna. Det är också tydligt att nyliberalismen nedmonteringen av lagar som begränsade företagens handlingsfrihet hemma och utomlands skulle ha varit omöjlig utan dessa globala juridisk-ekonomiska organ. Men dessa transnationella organisationers ö- kande betydelse betyder inte, som Hardt och Negri uttrycker hävdar, att statliga funktioner och konstitutionella element effektivt har förskjutits till andra nivåer och makter. Tvärtom, för att dessa globala politiska organ skall kunna fungera effektivt så måste den nationalkapitalistiska staten stärkas på många sätt. Kim Moody presenterar ett alternativt synsätt. De transnationella företagen har varken en önskan eller förmågan att kunna skapa en världsstat. De har istället valt ett system med multilaterala avtal och institutioner som de hoppas skall ge världsmarknaden den nödvändiga sammanhållningen och ordningen. Företagen har försökt att genom sina egna regeringar förhandla fram regleringar genom GATT, WTO och olika regionala och multilaterala handelsavtal. De har också omvandlat några av de gamla Bretton Woodsinstitutionerna, framför allt Världsbanken och Internationella Valutafonden. 9 För att säkra dessa företags ohämmade handlingsfrihet och skydda deras privata egendom, behöver dessa globala politiska institutioner nationalkapitalistiska stater som är kapabla att avnationalisera industrier, avskaffa sociala välfärdsprogram och arbetsmarknadslagar, avreglera kapital-, arbets- och varumarknaderna samt att tygla utmaningar underifrån. För att uttrycka det enkelt, snarare än att symbolisera ett enkelt uppåtstigande av den politiska makten från nationalstaten till de globala juridiskekonomiska organen så förstärker utvecklingen av WTO, EU med flera nationalstatens roll. Hardt och Negri fortsätter på den inslagna vägen. De påstår att imperiet är ett decentraliserat styrelsesätt utan ett specifikt territorium, som undan för undan inkorporerar hela det globala rummet inom sina expanderande gränser vilket medför att vad som brukade vara en konflikt eller konkurrens bland flera imperialistiska makter ur viktiga har aspekter ersatts av idén om en enda makt som överdeterminerar dem alla, strukturerar dem på ett enhetligt sätt och behandlar dem på ett gemensamt sätt som är avgjort postkolonialt och postimperialistiskt. IDEOLOGISKA FÖRÄNDRINGAR Naturligtvis kan man inte förneka att det har ägt rum ett tydligt ideologiskt skifte i rättfärdigandet av imperialistiska militära angrepp sedan de byråkratiska kommunistregimerna kollapsade i öst. Försvar av mänskliga rättigheter och krig mot terrorismen har ersatt antikommunism eller det nationella intresset för att försvara USAs och NATOs krig från Serbien till Afghanistan. Men precis som skapandet av transnationella organisationer inte har avlöst nationalstatens nedgång så har inte heller det nya ideologiska rättfärdigandet av imperialistisk aggression inneburit slutet för inomimperialistiska konflikter. Helt klart är det så att den amerikanska kapitalistklassen och dess stat innehar en politisk och militär position som är unik bland de avancerade kapitalistiska makterna. Ingen annan imperialistisk makt kan visa en politisk och militär styrka som är jämförbar med den amerikanska. Men USA:s förnyade och förstärkta politiska och militära (och ekonomiska) hegemoni inom den kapitalistiska världen markerar inte slutet på inomkapitalistisk och inomimperialistisk rivalitet den ändrar snarare dess form. Det finns ett flertal exempel på skarpa konflikter mellan de avancerade kapitalistiska makterna under den senaste tiden. Det dök nästan omedelbart upp sprickor inom den imperialistiska koalitionen som backade upp USA:s och Storbrittaniens krig mot terrorismen efter det att talibanregimen hade avsatts. De flesta EU-länderna, med undantag av Blairs regering (som möter motstånd inom Labour), motsätter sig skarpt en ensidig amerikansk militär aktion för att genomföra ett regimskifte i Irak. Det finns också klara meningsskiljaktigheter om hur man skall hantera Mellanösternkrisen, där större delen av den europeiska styrande klassen är lika skarpt kritiska till Bushadministrationens vägran att tygla sionisterna, i syfte att kunna återupprätta en proimperialistisk stabilitet i Israel-Palestina. INOMIMPERIALISTISKA KONFLIKTER Konflikter mellan de stora imperialistiska makterna är inte begränsade till politiska och militära frågor i kriget mot terrorism". De finns också inom den globala ekonomiska politiken. Samtidigt som det råder konsensus bland den kapitalistiska världens styrande klasser vad gäller nyliberalism och frihandel finns också spänningar. Ilskan över att USA införde tullar på utländskt stål är det tydligaste exemplet. För att citera Alex Callinicos har WTO, EU, IMF, G7, NATO och nästan alla de globala juridisk-ekonomiska organen formats av de konflikter som splittrar dessa länder, framför allt USA mot Japan och EU (som långt ifrån är en homogen enhet). 10 De fortsatta inomimperialistiska konflikterna orsakas av den världskapitalistiska ekonomins ojämna och kombinerade utveckling. Internationaliseringen av mager produktion har tagit sig formen av regionala produktionskedjor. De transnationella företagen som styrs från USA, Västeuropa eller Japan utlokaliserar delar av produktionen och sammansättningen till områden i periferin de amerikanska till Mexico och delar av Latinamerika, de västeuropeiska till södra och östra Europa och de japanska till östasien. Merparten av de färdiga produkterna säljs i världsekonomins kärna". Så de regionala handels- och produktionsblocken i Nordamerika, Europa och Östasien konkurrerar med varandra på marknaden i Nord och försöker samtidigt hela tiden få tillgång till varandras produktionskedjor i Syd. Till sist omdefinierar Hardt och Negri i grunden relationen mellan kapital och arbete i kära läsare IRöda rummet är vi intresserade av det som rör sig under ytan. Bakom det som synes ske. Jo, det rör sig förstås på ytan också, men där ser det oftast så annorlunda ut. Inte sällan är ytan ganska förvirrande. Som exempelvis Brasilien nu. Vi gör detta tidskriftsnummer veckorna mellan de två omgångarna i det brasilianska valet, där arbetarpartiet PT:s kandidat vann stort i första och är klar favorit i den avgörande omgången. Ett val som även det nu görs till yta i de etablerade mediernas beskrivningar (med vissa undantag). Vad kan Lula göra om han blir vald till president? frågar sig förståsigpåare. Har Lula en ny image som kan appellera även till företagarna? Inga oviktiga frågor. Men ändå. Som om det bara skulle handla om Lula som person! Det är ju ytan. Och under den ytan finns det något som verkligen rör sig. I Röda Rummet nr 2/01 publicerade vi artikeln Porto Alegre en annan politik är möjlig! Där beskrev Rolf Bergkvist det spännande försök med folklig direktdemokrati som pågår i delstaten Rio Grande do Sul. I den Deltagande budgetprocess som införts får fattigbefolkningen inte bara en röst utan också en verklig kollektiv möjlighet att vara med och bestämma. På stormöten i kåkstäder och bostadsområden diskuteras budgeten och en direktvald rådsförsamling prioriterar och beslutar vad kommunens pengar ska satsas på. Så banar sig daglönare, arbetslösa, hemmafruar, industriarbetare och offentliganställda gemensamt fram mot förbättrade levnadsvillkor. Och också, inte minst, mot en verklig utmaning av hela den nyliberala politiken. En utmaning som kan bli ett exempel för hela landet. Kanske till och med för hela världen. Försöket leds av PT-medlemmar som vunnit lokala val på ett radikalt program. Det är PT-folk som tillhör den gräsrotsvänster inom partiet vilka nu hårt kritiserar Lula:s och partiledningens stora eftergifter till kapitalägarna. Likaså under ytan, ja nästan under själva jordytan, rör sig den kanske kraftfullaste folkrörelsen i Latinamerika. Det är de jordlösas rörelse, MST, vars modiga ockupationskamp hittills gett jord åt hundratusentals utfattiga bondefamiljer (se Röda rummet nr 3/98, finns på www. rodarummet. org). Det är dessa under-ytan-rörelser som är avgörande för framtiden, oavsett valets utgång. Naturligtvis påverkas de av om Lula och PT vinner valet eller ej. Folkrörelsernas arbete, de sociala klassernas kraftmätning, kommer fortskrida under olika villkor beroende på vilken regering landet har. Visst påverkar ytan också underjorden. Och vice versa. En PT/Lula-seger i valet kan bli en ny öppning. Men hur det än blir där uppe så fortsätter det röra sig där under. Och där, under ytan, vill vi göra våra undersökningar. För att bygga vidare på den tankesmedja som tidskriften vill vara. I höst tar vi nya tag för att snickra på smedjan. Vi har slagit ut några väggar i Röda rummet, för att göra det rymligare och ge plats åt fler att delta i tankesmedjans arbete. Vi vänder oss nu mer utåt, för att möta nya (och gamla) läsare. I augusti deltog vi på Fritt Forum i Göteborg med bidraget att marxismen faktiskt lever. I september fanns vi med på bokmässan, där palestiniernas kamp stod på vårt program. Och i november kommer vi delta på Socialistiskt Forum i Stockholm där vi arrangerar ett seminarium på temat som huvudartikeln denna gång behandlar privatiseringarna. Vi ser ljust på framtiden. Och kämpar för att få råd att fortsätta utgivningen. Vi håller näsan ovanför ytan. Och fortsätter gräva under den. Hälsningar redaktionen

8 Imperiets decentraliserade och utjämnade värld, i vilken makt sprids i nätverk genom rörliga och tydliga kontrollmekanismer och immateriellt arbete och samverkan blir den dominerande produktivkraften. Produktion går inte längre att skilja från reproduktion, produktivkrafter sammansmälter med produktionsförhållanden, konstant kapital tenderar att bildas och representeras av variabelt kapital det vill säga i hjärnor, kroppar och samverkan mellan produktiva subjekt. Sociala subjekt är samtidigt producenter och produkter av denna enhetliga maskin. I denna nya historiska formation är det inte längre möjligt att identifiera ett tecken, ett subjekt, ett värde eller en praxis som står utanför. MÄNGDEN SOM MOTSTÅND Alla de som i denna värld är underkastade den kapitalistiska produktionens och reproduktionens svängningar oavsett om de arbetar kollektivt i fabriker under kapitalets kommando eller är uteslutna från produktionen på grund av arbetslöshet, påtvingad migration eller liknande är delar av ett nytt revolutionärt subjekt. Enligt Hardt och Negri så har mängden (the multitude) internaliserat bristen på plats och fixerad tid; den är rörlig och flexibel och den föreställer sig bara framtiden som en totalitet av möjligheter som sträcker ut sig i alla riktningar. Nästan vilka negativa handlingar som helst arbetsvägran, migration från en del av världen till en annan, konfrontationer med polisen, strejkaktioner är lika kraftfulla motståndsformer därför att på grund av Imperiets konstruktion och globaliseringen av ekonomiska och kulturella förhållanden, så kan Imperiets reella centrum attackeras från vilken infallsvinkel som helst. Beskrivningen, att mängden konfronterar Imperiet från alla infallsvinklar och genom alla vägranhandlingar, vilar på det tveksamma påståendet att produktionen har informationaliserats och att den sociala produktionen har decentraliserats och spridits jämnt ö- ver jorden. Som vi har sett ser verkligheten helt annorlunda ut industriproduktion dominerar fortfarande under kapitalismen och industriproduktionens centra är ännu geografiskt koncentrerade till det avancerade kapitalistiska nord och till valda delar av syd. Det är inget att bli förvånad över att industriarbetarklassens potential och faktiska makt har minskat under de senaste trettio åren. Självklart har tjugo år av politiska nederlag och kapitalets ekonomiska omstrukturering underminerat självförtroendet och arbetarnas förmåga att agera i produktionens hjärta och på gatorna. Vi har emellertid under det senaste decenniet börjat se en vändning i klasskampen, som återigen demonstrerar de organiserade arbetarnas makt i ekonomins strategiska sektorer. Med början i strejkerna inom den offentliga sektorn i Frankrike i vilka arbetarna inom transport, post och telekommunikation gick i spetsen så har vi sett ett nytt uppsving av aktioner inom industrin i Västeuropa och i mindre utsträckning i USA (där strejken vid UPS 1997 är det viktigaste exemplet). Denna nya kampvåg mot effekterna av mager produktion och nyliberalism har omvandlats till politisk kamp politiska strejker av masskaraktär mot privatisering och nya allianser mellan sektorer av den europeiska arbetarrörelsen och antikapitalistiska ungdomsgrupper inom den globala rättviserörelsen. Denna allians är mycket skörare i USA, där fackföreningsbyråkratin är för krig och det demokratiska partiet hela tiden har distanserat sig från den globalarättviserörelsen. Anti-WTO-demonstrationernas styrka och genomslag i Seattle 1999 uppstod genom enighet mellan unga rättviseaktivister och militanta transportarbetare (för det mesta arbetare vid UPS), hamnarbetare och stålarbetare. Hardt och Negris påstående om mängden är inte bara en orealistisk beskrivning av relationen mellan arbete och kapital idag, utan har en lång och problematisk politisk historia. Negri påstod först i slutet av 1970-talet att ett nytt revolutionärt subjekt hade ersatt den kollektive arbetaren i Norditaliens stora fabriker samtidigt som kampvågen, som började , krossades genom växande arbetslöshet och genom att arbetsgivarna gjorde sig av med militanta arbetare. Negri och autonomi - rörelsen inom den revolutionära vänstern påstod att den sociala arbetaren det vill säga alla som kapitalismen förtryckte (anställd som arbetslös) hade blivit den sociala revolutionens nya kraft. Faktum är, att Negri och hans följeslagare gav de arbetslösa en upphöjd position de som vägrade att arbeta. De här idéerna fungerade som tröst för en politisk strömning vars stöd bland industriarbetarna hade försvunnit i slutet av 1970-talet, och som därefter fanns bland studenter och arbetslösa ungdomar. De här idéerna rättfärdigade emellertid också desperata politiska handlingar av vilka den mest anmärkningsvärda var de ökande ideologiska och fysiska attackerna på organiserade och anställda arbetare för deras ovillighet att vägra att arbeta. 11 Idag ägnar sig ingen av de strömningar som påverkades av Negri och autonomisterna som till exempel Tute Bianche i Italien åt fysiska attacker på organiserade arbetare. Samtidigt som Tute Bianchi ägnar sig åt rena icke-våldsaktioner så agerar de ofta mot polisen utan att beakta de verkliga styrkeförhållandena i samhället. I praktiken ersätter de ofta arbetarnas massaktioner med sina egna modiga icke-våldsaktioner. Hardt och Negris teorier inte bara rättfärdigar en sådan praxis, utan motarbetar aktivt det svåra strategiska tänkandet om hur man bygger allianser mellan antikapitalistisk ungdom och arbetare, vilket är avgörande för att den nya kampen för global rättvisa skall lyckas. Ur International Viewpoint nr. 341 Översättning: Ingemar Sandström NOTER 1 Alex Callinicos' diskussion om Negris arbete och påverkan på autonomi"-rörelsen i Italien Toni Negri in Perspective, International Socialist Journal (New Series) nr 92, September 2001) diskuterar den breda tidningspressens reaktion på Empire. Callinicos' artikel ger en mycket användbar granskning av Negris teoretiska arbete och politiska inflytande och har påverkat min läsning av boken. För att få en representativ bild av den akademiska vänsterns mottagande av Empire kan man gå till Dossier on Empire i Rethinking Marxism, 13, 3-4 (Fall-Winter 2001). 2 För en diskussion om postmoderism som en intellektuell och politisk rörelse, se Alex Callinicos, Against Postmoderism: A Marxist Critique (New York: St. Martin's Press, 1990); Bryan D. Palmer, Descent into Discourse: The Reification of Language and the Writing of Social History (Philadelphia: Temple University Press, 1990); Ellen Meiksins Wood & John Bellamy Foster (eds.), In Defense of History (New York: Monthly Review Press, 1997). 3 Kim Moody, Workers in a Lean World: Unions in the International Economy (London:Verso, 1997). Moodys analys av den nuvarande globala ekonomin i del 1 och 2 av boken utgör basen för min egen teoretiska och empiriska kritik av Hardt och Negri 4 Jag kan inte ge en detaljerad kritik av Hardt och Negris förklaring av förvandlingen från ett modernt/industriellt till ett postmodernt/informationallt ekonomiskt paradigm under de senaste 40 åren. Deras påstående att arbetarklassens styrka satte fart på den kapitalistiska omstruktureringen under och 80-talet förefaller emellertid orimligt med tanke på arbetarklassens och arbetarrörelsens alla nederlag i alla de industrialiserade kapitalistiska länderna mellan 1975 och New York: Monthly Review Press, 1974, kapitel Kim Moody's The Industrial Working Class Today: Why It Still Matters - Or Does It?, Against the Current 58 (September - October 1995), är källan till denna uppgift. 7 Dessa statistiska uppgifter är hämtade från Kim Moody, Workers in a Lean World, Part 1 och från personlig korrespondens med författaren den 15 maj För en mer detaljerad redogörelse av mager produktion", se Moody, Workers in a Lean World, kapitel 4-5; och Charlie Post & Jane Slaughter,Lean Production: Why Work is Worse Than Ever and What's the Alternative (Detroit, MI: Solidarity Working Paper, 2000) 9 Kim Moody, Workers in a Lean World, s Callinicos, Negri in Perspective, s För en diskussion om de italienska autonomisternas utveckling under och 70-talet, se T. Abse, Judging the PCI, New Left Review153 (September-October 1985). * Empire är under utgivning på svenska på Vertigo förlag. Beräknas komma ut i januari 2003 Stöd röda rummet Postgiro RÖDA RUMMET 3-4/2002

9 POSTMODERN JURIDIK NEJ TACK! om lagars tolkning och godtycklig rättslöshet Det postmoderna tänkandet har skakat om diskussionen inom alla humanistiska och samhällsvetenskapliga områden. Radikala samhällsdebattörer måste idag förhålla sig till postmodernismen. David Munck, juridikstuderande och socialist, gör en kritisk analys av den postmoderna strömning inom rättsvetenskapen som går under beteckningen Critical Legal Studies (CLS). Munck hävdar att ett rättspositivistiskt perspektiv att åtminstone försöka tolka lagen objektivt är väl förenligt med en socialistisk vision om hur samhället borde förändras. Våren 1996 publicerades en märklig artikel i den amerikanska postmoderna tidskriften Social Text. Artikeln var skriven av den socialistiske fysikprofessorn Alan Sokal, som tidigare varit volontär som matematiklärare i sandinisternas Nicaragua. Den bar rubriken Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity och utgav sig för att göra rent hus med hela den moderna naturvetenskapen. I artikeln hävdas att gravitationslagen är en social och språklig konstruktion och att den franske psykoanalytikern Jacques Lacans teorier bekräftats av kvantfysiken, som i sin tur revolutionerats av new age-idéer. Vidare hävdas där att hela tanken på en yttre värld, som man kan närma sig objektiv kunskap om, visat sig bygga på västerländsk arrogans. Efter att artikeln passerat genom redaktionsrådets filter och gått i tryck, avslöjade Sokal att artikeln inte byggde på ett uns av fakta utan var en ren bluff, en satir. Syftet var att driva gäck med det postmoderna tänkande som tagit över den intellektuella vänstern på ett enligt Sokal destruktivt sätt. 1 Händelsen mottogs med förtjusning både av marxister som tröttnat på vänsterns fjärmande från verkligheten och av borgerliga idealister. Ett exempel på den sistnämnda kategorin utgör tidskriften Moderna Tider, som skrev att Sokal har spelat postmodernismens profeter ett spratt som de förhoppningsvis inte kommer att hämta sig från. 2 Moderna Tiders förhoppningar har inte infriats. Åtminstone lever och frodas postmodernismen fortfarande bland vänsterfalangen inom mitt fält, juridiken. Kanske är det delvis på grund av att det aldrig funnits någon distinkt marxistisk tradition där som postmodernismen fått så starkt fäste hos de vänstersinnade inom de juridiska fakulteterna. Där går den postmoderna skolan under något pretentiösa namnet Critical Legal Studies (CLS). Självfallet är CLS-anhängarna inte ensamma EN ARTIKEL AV DAVID MUNCK Artikelförfattaren är juridikstuderande vid Stockholms universitet och journalist om ett kritiskt juridiskt tänkande. Själva grunden för rättspositivismen, som är den dominerande kunskapsskolan inom västerländsk juridik och tillika den primära måltavlan för CLSgruppens kritik, är ju just att lagen är skapad av människor och därför skulle kunna se helt annorlunda ut. Men CLS-anhängarna kritiserar inte främst lagens innehåll, tvärtom tycks de ibland nästan vara ointresserade av detta innehåll. Vad CLS-gruppen vänder sig mot är det kunskaps-teoretiska paradigm som rättspositivister använder när de tolkar gällande rätt. Så här sammanfattas CLS-skolan av en av sina svenska teoretiker, docent Ola Wiklund från Stockholms Universitet: CLS- juristerna förenades i förkastandet av rättens objektivitet och den motsägelsefria rationaliteten i den rättsliga argumentationen. Rätten är förklädd politik, law is politics, och kan inte generera motsägelsefria resultat i konkreta fall. CLSjurister når denna ståndpunkt genom avancerade teoretiska dekonstruktioner av rätten, som avslöjar att den vilar på motstridiga och oförenliga liberala intressen. CLS- anhängare förkastar möjligheten av the rule of law och hävdar att rätten överhuvudtaget inte kan ge någon ledning till domaren när denna skall avgöra ett fall eftersom rätten är obestämbar och motsägelsefull. Domarens avgöranden blir därmed politiska. 3 Det är inte konstigt att detta kan låta befriande för juriststudenter som går termin sju och läser allmän rättslära efter att i tre års tid fått positiv rätt indunkad i sina huvuden. 4 Jag anser att förhållandet mellan juridik och politik borde diskuteras mera innanför och utanför universitetet och att rättstillämpningens politiska inslag, vilka bland annat är en konsekvens av domarnas klasstillhörighet, bör avtäckas. Jag tror inte att den svenska domarkåren är objektiv. Men det innebär inte att jag köper CLS-rörelsens utgångspunkter. För det första missar CLS-gruppen, liksom postmodernister inom andra fält, distinktionen mellan att göra anspråk på objektivitet och att sträva efter objektivitet. Visst är det, som rättsprofessorn Dennis Töllborg påpekat i debatten efter Göteborgskravallerna, skrämmande att svenska domare tror att de uppnått fullständig objektivitet, något som nog är omöjligt, åtminstone i ett klassamhälle. Men det vore inte så skrämmande om en domare sa: Jag vet att jag själv har mina förutfattade meningar, bland annat för att jag själv är en vit heterosexuell man från övre medelklassen. Ändå ska jag försöka att tolka gällande lag enligt rättskällorna så objektivt jag förmår. Wiklunds resonemang kan användas som fribrev till domarkåren att lägga all strävan efter objektivitet åt sidan och börja döma hejvilt efter eget skön. Att bara säga att alla domare, från de svenska justitieråden till domarna i Moskvaprocesserna, är subjektiva är som att säga att både Olof Palme och Adolf Hitler var människor med fel och brister. Alla katter blir grå eller, som den vältalige kritikern av postmodernismen John O'Neill uttrycker det: Where all is equal, nothing is equal. 5 Postmodernt godtycke inom juridiken öppnar för rättslöshet. Själv är jag marxist och anser att kapitalismen i stor utsträckning bygger på stöld kapitalisten exproprierar det mervärde som arbetarna skapar. Men om jag vore domare idag skulle jag inte kunna döma kapitalisterna för stöld enligt brottsbalken, eftersom min marxistiska definition av begreppet stöld inte har stöd i rättskällorna lag, förarbeten, prejudikat och juridisk doktrin (det vill säga rättsvetenskaplig litteratur). 6 Jag är medlem i Socialistiska Partiet och propagerar för dess program, men innan det har vunnit majoritetens gillande och implementerats i demokratiskt beslutad lag kan jag inte använda det som rättskälla. För det andra verkar CLS-gruppen inte skilja mellan att ge information om lagen och att förespråka dess lydnad. Denna distinktion upprättröda rummet 3-4/2002 9

10 hålls däremot av rättspositivsten Joseph Raz, som betonar att Det finns ingen moralisk plikt att lyda lagen och att En anarkist kan mycket väl vara jurist eller juridikprofessor. 7 Några kamrater till mig håller på att skriva en juridisk handbok i civil olydnad, som hjälpreda för politiska aktivister för att veta vad lagen säger om till exempel demonstrationer, sabotage, strejker och uppvigling. Perspektivet i en sådan bok måste vara rättspositivistiskt (vad säger rättskällorna?) och rättsrealistiskt (hur skulle en domstol döma?) 8 Jag är anlitad som faktagranskare till denna bok och försöker då se till att författarnas information om vad som är lagligt/olagligt stämmer med gällande rätt och praxis. Utifrån ett CLSperspektiv skulle den uppgiften vara omöjlig att utföra eftersom det ändå inte spelar någon roll vad som står i rättskällorna. Men CLS-gruppen har fel. Det spelar roll vad rättskällorna säger, även om det i synnerhet inom Ola Wiklunds disciplin EG-rätt förvisso finns ett betydande utrymme för olika tolkningar. Själv har jag offentligt publicerat kritik av Göteborgsdomarna, dels på Aftonbladets debattsida, dels i veckotidningen Internationalen. Men där använder jag mig inte av ett CLS-perspektiv, vilket skulle ha fått min kritik att stanna vid det triviala påpekandet att domarna inte är objektiva. Istället har jag jämfört Göteborgsdomarna med gällande rätt och påvisat diskrepanser. Till exempel menar jag att de åtta ungdomar, som dömts för att ha utgjort sambandscentral genom att lyssna på polisradio och skicka SMS-meddelanden, inte uppfyller brottbalkskommentarens beskrivning av det brott de dömts för. 9 Visst är det intressant att spekulera i varför domarna har dömt som de gjort (psykologiska motiv? klassintressen? politiska motiv?) men först och främst bör en kritisk jurist som vill bli lyssnad på påvisa hur den aktuella domen strider mot gällande rätt. Den brittiske juridikprofessorn J W Harris påpekar att CLS inte kan tillämpas av domare. 10 Jag menar att CLS också hämmar en övertygande kritik av rättstillämpningen. Bild: Torbjörn Karlsson För progressiva jurister kan CLS-perspektivet faktiskt bli kvietistiskt, det vill säga att det undergräver möjligheterna att skapa ett alternativ till dagens samhällssystem. Vad är det för mening med att föreslå lagar mot diskriminering, kvinnomisshandel eller dålig arbetsmiljö om det ändå inte spelar någon roll vad som står i lagen? Är det konstigt att postmodernismen har blivit populär i en tid där det är mer accepterat att vara blassé än att ha ambitioner och visioner? CLS-perspektivet är användbart i polemik mot dem som naivt hävdar att domarkåren verkligen är objektiv. Men det håller inte som argument för att den jurist, som vill förändra samhället, ska överge rättspositivsmen när han kritiserar rådande rätt och rättstillämpning, ger råd till politiska aktivister, lägger fram nya lagförslag eller propagerar för sina politiska värderingar på politisk, inte juridisk väg. Här var min text avsedd att sluta. Men en journalistkollega till mig, inför vilken jag redogjorde för artikelns bärande tanke, frågade mig: Har du samma syn på journalistiken? Betyder det att du sällar dig till Erik Fichtelius ideal om objektiv journalistik? 11 Svaret på denna fråga är enkelt: Nej. Skillnaden mellan en journalists och en domares arbete är milsvida. En journalist kan, även om han bör hålla uppe källkritiken, välja bland ett enormt utbud av källor, intervjupersoner och researchmiljöer, och har all rätt att ge sin artikel en subjektiv spin. För journalister kan ett bra ideal mycket väl vara Erik Wijks begrepp redovisad subjektivitet 12 (vilket givetvis inte får tolkas som en rätt att göra våld på verkligheten). För en domare är situationen en annan. Han måste hålla sig till en väl avgränsad samling rättskällor, 13 och han begår tjänstefel om han ignorerar en viktig rättskälla, på samma sätt som en advokat (som förvisso inte behöver vara objektiv på domarens vis) sviker sin klient om han glömmer att plocka fram ett relevant prejudikat som skulle tala till klientens förmån. Röda Rummets redaktion kan inte tvinga mig att skriva denna artikel istället för en artikel om till exempel skadeståndsrätt, DAMP eller ex- Jugoslavien, även om de förvisso kan påverka mig. Inte heller kan redaktionen bestämma vilka källor jag får använda det bestämmer jag själv. Jag skulle inte vilja leva i ett samhälle där domarkåren hade motsvarande frihet i den situation där de har att döma i ett mål som kommit upp i rätten. n Noter 1. Sokals artikel finns i Social Text nr 46-47, Artikeln där han sedan avslöjade sin bluff publicerades i Lingua Franca maj/juni Se också min artikel Varsågod hoppa! i Internationalen nr 8/ Sachar, Nathan, Den postmodernistiske kejsaren är avklädd, Moderna Tider nr 70, Wiklund, Ola, Juridik är att vilja - om gränserna för EG-domstolens tolkningsutrymme, ur Bernitz, Gustavsson och Oxelheim (red), Europaperspektiv Årsbok för Europaforskning inom ekonomi juridik och statskunskap. 4. För en kritisk men icke postmodern beskrivning av dessa aspekter av utbildningen, se Russo, Paola, Det är vår släpp juristerna fria i Stockholms juriststudenters tidning iusbäraren nr 1/ O Neill, John, The poverty of postmodernism, Routledge 1995, s För en grundlig genomgång av vad som är rättskällor och hur de förhåller sig till varandra, se Hellner, Jan, Rättsteori - en introduktion, Juristförlaget Återgiven på engelska i Bjarup, Jes, Föreläsningskompendium i allmän rättslära, Juridicum, Stockholms Universitet, v t 2000, s De citerade meningarna är översatta från engelska av mig. 8. Jag syftar här främst på den skandinaviska rättsrealismen, representerad av bland annat dansken Alf Ross, utan att jag för den skull delar denna kunskapsskolas värdenihilistiska filosofiska antaganden. Se vidare J W Harris, Legal Philosophies, Butterworths 1997, kapitel Se mina inlägg i Aftonbladet 15/1-02 och Internationalen nr 7/ Legal philosophies, s För en kritik av den synen på journalistik, se Jörgen Hasslers artikel Du jobbar för dåligt, Wegerup, Internationalen nr 47/ Göteborgskravallerna, Manifest 2001, s 15. kulturlitteratursamhälleköndebatt ny tid hela världen i din postlåda på finlandssvenska varje vecka tel e-post red@nytid.fi ett år 480 sek, halvår 260 sek, 3 mån 150 sek postgiro RÖDA RUMMET 3-4/2002

11 Bild: Birgitta Lagerlöf UTBRÄNDHET OCH UTFÖRSÄLJNING om privatiseringen av sjukvården och rätten att få mata duvor Antalet vårdplatser i Sverige har skurits ned med på åtta år. Vårdpersonalen har minskats med omkring personer. Samtidigt ökar antalet långtidssjukskrivna i stressjukdomar kraftigt. Akutsjukhus tas över av privatägda aktiebolag och Svenskt Näringsliv hoppas att sjukvården ska kunna bli en ny betydelsefull svensk exportbransch. Maria Sundvall, läkare och socialist, analyserar nedskärningarna i den offentliga vården och den pågående privatiseringen. Vilket är sambandet mellan sjukskrivningarna och marknadsanpassningen? Hur långt har utförsäljningen gått? Går den att stoppa? Och vad har socialister egentligen att lära av Tony Blairs Storbritannien?

12 Det var i England i juli Det var semester, och jag var ganska trött. Inte utbränd, hade inte gått in i väggen, var inte på randen till sjukskrivning, inte sönderstressad, inte mycket trött. Bara ganska trött. För det här skrivs i en tid då en växande del av befolkningen lär sig att dagligen taxera sin trötthet med en precision som påminner om bantarens fixering vid vågens utslag. Det var hög tid för semester, för att koppla av. Men det blev helt omöjligt att koppla av. Globaliseringen gjorde det omöjligt, skulle man kunna säga med viss hårddragning. Det var under de dagar som brittiska tidningar, radio och TV berättade om Bristolskandalen. Vid en specialenhet för öppen hjärtkirurgi av spädbarn dog mellan 30 och 35 spädbarn i onödan under en femårsperiod. Ytterligare närmare 150 barn fick hjärnskador. Det var under de dagar som brittiska banverket bad om ursäkt. Railtrack says sorry to victims, stod det i tidningsrubrikerna. Styrelseordföranden för det privatiserade banverket i en artikel kallat Storbritanniens mest hatade företag talade på årsstämman och bad de anhöriga till dem som dödats vid olyckorna i Ladbroke Grove, Hatfield och Great Heck om ursäkt. Samtidigt som årsstämman inleddes skedde en ny tågolycka i Edinburgh med åtta skadade. Själva stod vi på perronger och väntade på tåg som inte kom, och läste anslagen från något av det fyrtiotal bolag som kör tåg på brittisk räls, vilka meddelade att de för närvarande lyckades hålla tiderna till 70 procent. Eller var det 75? Jag kände igen mig. Det påminde alltför väl om de senaste årens väntan på Citypendelns tåg på oftast mer vintrigt isiga plattformar i Stockholmsregionen. Det var under de dagar som striden mellan labourregeringen och Londons radikale borgmästare Ken Livingstone flyttades till domstolarna. Striden gällde regeringens förslag om privat drift av tunnelbanan. Livingstone hävdade att det är omöjligt med offentlig kontroll och garanti av säkerheten i ett tunnelbanesystem som drivs av privata företag. Regeringen hade svarat med att avskeda ordföranden för London Transport och med att försöka mörklägga en konsultrapport. Det senare misslyckades, och när rapporten publicerades visade det sig att siffrorna manipulerats. Labourregeringen har alltid sagt att privatiseringen av tunnelbanedriften bara ska fortsätta ifall det ger valuta för pengarna. Konsultbolagets torra slutsats var att det i varje led varit nödvändigt att utgå från värsta möjliga offentligsektor-resultat och jämföra med bästa möjliga privatsektor-resultat för att ens komma i närheten av det kravet. Dagligen intervjuade de brittiska tidningarna Ian Kennedy, den jurist som på regeringens uppdrag utrett dödsfallen i Bristol. Domen över vården var hård: säkerheten brast i alla led. Byggnaderna var dåliga, personalen otillräckligt utbildad, utrustningen undermålig. Klinikchefen vägrade erkänna att det fanns problem, och det rådde en klubbkultur, där anställda inte vågade föra fram kritik. Den kirurg som slutligen slog larm tvangs sluta och flytta till Australien, samtidigt som klinikchefen fick en generös fallskärm när han så småningom avgick. Bristol var kanske ett undantagsfall, men åtgärderna som Kennedyrapporten föreslår är desto mer igenkännbara. Ökad kontroll, mer inspektion, mer sofistikerade metoder för kvalitetssäkring, som man skulle säga på vårdens nysvenska. Bland alla dessa åtgärder finns ett litet medgivande, i förbifarten: I sjukvården har vårdanställda och patienter gång på gång förväntats delta i och acceptera en vård som fått allt mindre resurser i förhållande till vad man kräver att den ska prestera. Ett nog så viktigt medgivande, men samtidigt var det också igenkännbart att just den detaljen inte blev föremål för någon åtgärd. 200 åtgärder, men inget förslag om att ge sjukvården mer resurser. Det ingick inte i uppdraget. Det var trängsel i gångarna på Älvsjömässan i slutet av november förra året, under den årliga läkarstämman. Det gällde att kryssa mellan månglarnas stånd, där de lockade med karameller och kulspetspennor. Framme vid läkarförbundets torg stötte jag ihop med avlägsna bekanta, kollegor från sjukhuset. Inom några minuter var vi inne i engagerade och personliga samtal om huvudtemat för stämman: utbrändhet och stressjukdomar. Vi hade suttit i överfulla konferenssalar och hört redovisningar av den ena studien efter den andra om stressens effekter och om utbrändhetens kliniska uttrycksformer. Vi hade gripits av rapporten om att när gravida råttor stressas, får fostren senare i livet, som vuxna råttor, själva en ökad risk att utveckla stressyndrom. Det hade varit en beklämd stämning i salen, när en affärsman i yngre medelåldern berättade att han fortfarande efter ett års sjukskrivning hade allvarliga minnesstörningar. Vi hade samlats för att lära oss om utbrändhet med det förmodade syftet att lära oss hjälpa våra patienter bättre. Inom tre minuter av fikasamtal hade vi gått över till att prata om vår egen stress. Om var på den sluttande skalan av stressymtom, där de flesta av mina arbetskamrater från alla yrkeskategorier befinner sig, vi själva gled omkring. Det var inte konstigt, ingenting att förfasa sig över. Ämnet hade en rent fysisk tyngd. Stressen har fått en metafor, i bilden av det lilla organet hippocampus i basen av hjärnan. Cancern var en gång förknippad med bilden av kräftan, vars klor sträcker sig längre och längre ut i organismen. Den moderna stressens metafor är ett sjöhästliknande organ som under påfrestning sakta skrumpnar ihop i celldöd. Minnesstörningarna anses hänga ihop med det. Vi var nog fler än en som kunde och som kan föreställa oss, ja nästan känna, vår hippocampus förlora sin spänstighet dag för dag. Vid det nya universitetssjukhuset i North Durham, ett av de första som byggdes i Tony Blairs nya program för privat finansiering (PFI), fick jourläkaren ringa efter en ambulans för att flytta en patient från akuten ett par hundra meter till närmaste avdelning. I avtalet med det privata konsortiet ingick inte vaktmästartjänster för att flytta patienter. Tillbaka i London, och nu hade det blivit april Railtrack hade återförstatligats, det blev tvunget. Och någon skrev: The public sees the scars of underfunding. Allmänheten ser såren av bristande resurser. Den inser också att vi inte kan få skolor och sjukhus i världsklass om vi inte är beredda att betala för dem. Människor vill ha skolor och sjukhus med tillräckliga resurser, som kan ge utbildning och sjukvård av hög kvalitet. De vill inte ställas inför det omöjliga valet mellan privat service och utarmad, undermålig offentlig service... Det är resursbristen som lett till den brist på läkare, sjuksköterskor, sängplatser och byggnader som vi nu tänker råda bot på. Denne någon var premiärminister Tony Blair. Han skrev det i en stor debattartikel i dagstidningen The Observer. Dagen efter lade labour fram ett program för att rusta upp NHS, sjukvårdssystemet. Sjukvårdsbudgeten ska öka med 43 procent, från 65 miljarder pund (975 miljarder kronor) till 105 miljarder (1575 miljarder kronor) år nya läkare, nya sjuksköterskor och nya undersköterskor och biträden ska anställas nya sängplatser ska inrättas på 40 nya sjukhus. 500 nya vårdcentraler ska byggas. Sjukvården, National Health Service, var vid den här tidpunkten den största politiska frågan. För att finansiera storsatsningen föreslog Blair en höjning av egenavgifterna med en procent. I praktiken innebär det en skattehöjning, vilket är ett brott med labours löfte från valet 1997 att inte höja skatterna. Skattehöjningen drabbar de rikaste mest, eftersom låginkomsttagare och barnfamiljer samtidigt kompenserades med skattelättnader. Opinionsundersökningar de följande dagarna visade att en klar majoritet - även av toryväljarna stödde höjningen av egenavgifterna! Målen för sjukvårdsreformen är högt ställda: minskad dödlighet i folksjukdomar, minskade klyftor i ohälsa, minskade väntetider, ökad tillgänglighet. A watershed, en vattendelare, skrev dagstidningen The Guardian. Och det var sensationellt. Hur länge är det sedan någon ledande politiker i Västeuropa sagt att nyckeln till att lösa sjukvårdens problem ligger i en massiv injektion av nya ekonomiska resurser, för att återställa det som brutits ned? Hur länge sedan är det som någon regering låtit orden följas av så kraftfulla förslag? I Sverige säger politikerna det inte. Och de satsar inte. Visserligen gick socialdemokraterna ut inför valet och sade att vården skulle få tjugo miljarder. Men kritiker kunde snabbt visa att det bara var ett par miljarder som var nya pengar, det mesta var ett försök att dra växlar på redan sedan länge fattade beslut. I Storbritannien har visserligen sjukvården halkat efter och får mindre andel av samhällets resurser än i Sverige. Men även i Sverige har dess andel sjunkit. Det finns en åtgärdslista för vården i socialdemokraternas överenskommelse med miljöpartiet. Men att det helt enkelt behövs mer pengar, mycket mer pengar, finns inte med på den åtgärdslistan. Ändå ser allmänheten även här såren av bristen på resurser. Varför säger högersocialdemokraten Tony Blair det som Göran Persson inte medger? Att söka ett svar blir en slingrig väg som startar med en tillbakablick. På storsjukhuset i Stockholm hösten 1992 hörde jag en av de äldre överläkarna säga: Vi 12 RÖDA RUMMET 3-4/2002

13 ska visa dem i nästa val! Han menade de borgerliga politikerna som styrde i Stockholms läns landsting sedan 1991, och som redan hade introducerat den så kallade Stockholmsmodellen, med köp-och-säljsystem och konkurrensutsättning. Yttrandet i fikarummet var exempel på en för läkarkåren helt chockerande klasskampsretorik. Det var då. Idag talar man i fikarummen om den egna arbetssituationen, hur många som är sjukskrivna och när man själv tänker sjukskriva sig. Vad hände däremellan? År 1994, det sista året på mandatperioden lät den borgerliga majoriteten bolagisera S:t Görans sjukhus. När socialdemokraterna kom tillbaka till makten i regeringen och i landstinget 1994 rev de inte upp den bolagiseringen, inte heller Stockholmsmodellen. Däremot hejdades privatiseringarna i landstinget. Våren 1996 lade den nya majoriteten i landstinget, socialdemokraterna med stöd av vänsterpartiet, ett förslag till "utvecklingsplan". Det var en drastisk nedskärningsplan där tre miljarder skulle sparas på två år. Nacka sjukhus och Löwenströmska sjukhuset lades ned. Den mest högspecialiserade universitetssjukvården koncentrerades till Huddinge sjukhus och Karolinska sjukhuset. Flera tusen anställda överfördes till en övertalighetsorganisation. Inom något år började personalbristen märkas rejält i landstinget. Personalen gick inte och väntade snällt på att bli uppsagd. Allt fler sökte andra jobb. Sjuksköterskor och läkare tog jobb hos de hyrfirmor som växte som svampar ur jorden eller åkte till Norge för att arbeta med dubbla lönen och bättre arbetsvillkor. Efter den borgerliga valsegern i landstinget 1998 tog privatiseringssträvandena åter fart. Systemet med beställare och utförare utvecklades, och 1999 infördes sex olika beställarstyrelser runt om i länet. År 2000 bolagiserades Huddinge sjukhus, S:t Eriks ögonsjukhus och Danderyds sjukhus följde Norrtälje och Södersjukhuset efter. År 2000 fattades också principbeslut om att all akutsjukvård i landstinget ska upphandlas fram till år Två maktskiften och ett otal besvikelser senare handlar fikasnacket om den egna sjukskrivningen. EN ARTIKEL AV MARIA SUNDVALL Artikelförfattaren är läkare vid Södertälje sjukhus, som ingår i Stockholms läns landsting. Medlem i Socialistiska Partiet. I årets valrörelse var det inte, som i Storbritannien, sjukvården som var den stora frågan. Det var sjukskrivningarna, innan det blev invandringen. Sjukskrivningarna hade inte särskilt länge setts som en seriös politisk fråga. Det var fler än Alf Svensson som antytt att orsaken till de ökade sjukskrivningarna är fusk. Regeringens AHA-utredning, Analys av Hälsa och Arbete, såg en stor del av förklaringen i attityderna till jobb och sjukskrivning. Underförstått att folk sjukskriver sig i onödan. Läkarna har fel attityd och sjukskriver för lätt, var en annan förklaring. Om man någon gång behandlade sjukskrivningarna som en systemfråga, var det för att säga att de beror på dåliga ledarskap. Underförstått sådant som man botar med ledarskapskurser. Ändå kom sjukskrivningarna att bli en av valkampanjens stora frågor. Det har två orsaker. För det första gav det borgerligheten en möjlighet att propagera för att riva ned offentliga sektorn. Det moderata finanslandstingsrådet Ralf Ledél i Stockholm hävdade att privat drift är en lösning på sjukskrivningarna eftersom personalen där är nöjdare och ledarskapet bättre. 1 För det andra blev sjukskrivningarna ett slagträ i valrörelsens sista veckor, därför att kostnaderna för dem hotar det så kallade utgiftstaket. Med utgiftstak menas den regel riksdagen själv beslutat om och som innebär att statens utgifter inte får överskrida inkomsterna; gör de det måste man skära ned på annat håll i budgeten. På så sätt användes sjukskrivningarna för att förebåda nedskärningar efter valet. Det har länge funnits en raljerande ton i debatten om utbrändhet. Finns sjukdomen över huvudtaget? Är det en lyxsjukdom för högre tjänstemän? Är det egentligen bara en depression, som bemöts annorlunda därför att läkarna lättare kan känna igen sig i den? Den typen av invändning gör mig smått road, eftersom det rymmer en radikal insikt. Med modern vetenskapsteoretisk Anna, läkare under utbildning, kräktes en morgon på väg ut i hissen. Hon vacklade tillbaka till sängen och kom inte upp ur den på flera dagar. Ett år senare kunde hon börja jobba deltid, men så fort någon uppmuntrade henne att ta på sig någon ny arbetsuppgift, fick hon ångest och hjärtklappning. Bengt, som arbetade i den kommunala omsorgen, missade en tid en dag. Han blev sittande på en parkbänk och blev senare hemkörd i ett närmast förvirrat tillstånd. Ett år senare hade han bytt jobb till en annan samhällssektor. jargong skulle man kunna säga att kritikerna inser att sjukdomen utbrändhet är en social konstruktion. Men det är alla sjukdomar! Att uppleva sig själv som och bli behandlad av andra som sjuk är inte bara ett biologiskt fenomen. Hur man drar gränsen mellan sjukt och friskt beror av sociala och historiska faktorer. Idéhistorikern Karin Johannisson har skrivit intresseväckande om stora folksjukdomar som nostalgi och asteni som bara försvunnit inte därför att den typen av lidande inte längre finns, utan därför att det tar sig andra uttryck. Patienterna ger det andra namn, och läkarna föreslår andra behandlingar. 2 Antropologen Lisbeth Sachs har studerat hur sjukdomsbegreppet skiftar i olika kulturer. Hon har i en bok beskrivit hur inte ens hennes egen mycket tydligt kroppsligt upplevda diarrésjukdom blev behandlad som en sjukdom i en turkisk by. 3 Således är det självklart att samhälleliga uppfattningar om utbrändhet påverkar vad läkare ser och behandlar. Fast jag blir inte bara road utan också upprörd. Långt ifrån att vara en lyxsjukdom, ökar utbrändhet i alla yrkesgrupper. Visserligen är LO-grupper fortfarande mer sjukskrivna för muskel- och skelettbesvär. Men det finns ett samband mellan muskelsmärtor och stress. Det är sannolikt att det finns stora likheter mellan sjukdomsbilderna hos den undersköterska som är sjukskriven för muskelsmärtor och den lärare som är hemma på grund av utbrändhet. Kanske är det lättare och upplevs som mer legitimt att bli sjukskriven för muskelsmärtor, ifall man arbetar i ett fysiskt tungt jobb. Inom vården är enligt en ny undersökning åtta av tio sjukskrivna på grund av symtom som kan bero på stress. Dit räknas då såväl psykiska problem som besvär från muskler, skelett eller leder och hjärt- och kärlsjukdomar. 4 Själva begreppet utbrändhet är ifrågasatt. En invändning är att utbrändhet låter så slutgiltigt. Ett ljus brinner bara ut en gång. Vissa forskare förespråkar begreppet utmattningsdepression i stället. Men alla upplever sig inte som deprimerade, och det begreppet kan också leda tanken bort från arbetet till mer individuella orsaker. För det finns ett ifrågasättande som handlar om att fördunkla sambandet med arbetslivet. Ett likartat ifrågasättande pekar på att utbrändhet blivit en trend, ett mode. Det kan i vissa yrken bli ett kvitto på att man är högpresterande. Och visst är det hemskt att vi nedlåter oss till att kokettera med minnesstörningar i stället för att göra något åt orsakerna. Vad beror då ökningen av stressrelaterad sjuklighet på? Många talar om personlighetsfaktorer som bidragande orsak. Och självklart är vi alla olika sköra för yttre tryck. Men en enkel titt på siffrorna borde göra det klart att den förklaringsmodellen är otillräcklig. Antalet långtidssjukskrivna med psykiska problem som diagnos har ökat med närmare 200 procent sedan början på 90-talet. Sedan har antalet personer som varit sjukskrivna mer än 60 dagar på ett år ökat från till Av långvarigt sjukskrivna kvinnor hade 16 procent psykiatrisk diagnos. Idag är motsvarande siffra 30 procent. 5 Alltså talar vi om en epidemi. Den kan inte förklaras med att folk får för bra sjukersättning i Sverige. När karensdagen infördes i början av 90-talet minskade sjukskrivningarna kraftigt. Vi fick en omfattande sjuknärvaro. Sjukskrivningarna fortsatte att minska fram till mitten av 90-talet, men har sedan dess ökat trots att karensdagen finns kvar! När det gäller epidemier är det alltid uppenbart att det finns samhälleliga samband och fordras samhälleliga lösningar. Att trångboddheten minskade och levnadsstandarden ökade gjorde att tuberkulosen kraftigt minskade i Sverige, år innan de första läkemedlen kom. Om vi inte på allvar hävdar att individuella psykologiska faktorer förändrats över den senaste generationen, tvingas vi se till de samhälleliga orsakerna. Det görs också i dagsdebatten och i forskningsrapporter. Man talar om omorganiseringar och om det ökade tempot i hela samhället. Men jag skulle vilja börja tidigare. Gör man det så blir det uppenbart att de två debatterna hör ihop debatten om vården (eller offentliga sektorn i vidare mening) och debatten om sjukskrivningarna. Det är ett samband som konsekvent fördunklas. Etablissemanget politiker, ekonomer och media samverkar för att dölja hur historiska omvälvningar av samhället lett till ökad sjuklighet. För att förstå hur epidemin av sjukskrivningar hör ihop med tillståndet i sjukvården, måste vi repetera systemskiftets historia. Nedskärningspolitikens historia. För den som var med känns det som att slå upp fönstret i ett sedan länge igenbommat rum och återupptäcka gårdagens röda rummet 3-4/

14 debatter. Hur känns det för den som inte var med? Som att läsa kyrkohistoria från talet? För nog är det slående hur epokgörande förändringar i en nyligen förfluten tidsperiod de senaste tjugo åren kan vara så borta ur det allmänna medvetandet, att de aldrig nämns som en bakgrundsförklaring till vår egen tids problem. Att till exempel ingen längre nämner rekorddevalveringen, som den nytillträdda socialdemokratiska regeringen genomförde strax efter valet Resultatet av devalveringen blev att företagen fördubblade sina vinster på ett och ett halvt år. Vinsterna användes inte till investeringar utan till att spekulera i valutor, företag, fastigheter. Arbetarna tillsades däremot att hålla tillbaka lönekraven, och för första gången på flera årtionden upphörde klassklyftorna att minska. Spekulationsvågen växte till en spekulationsorkan, när kreditregleringen och valutaregleringen avskaffades i slutet av 80-talet. Det blev fritt fram att låna ut pengar utan begränsningar, och fastigheter och aktier köptes och såldes nu i allt snabbare takt med lånade pengar. Investeringarna skedde i allt högre grad utomlands. Övervinsterna som ansamlats under 80-talet gödde spekulationsekonomin. Skattereformen förvärrade läget ytterligare. De direkta skatterna sänktes kraftigt, framförallt för de rikaste. Minst 60 miljarder kronor försvann från statens inkomster. Samtidigt gick spekulationsvågen mot en krasch, med konkurser och arbetslöshet som följd. Krisen förvärrades av att såväl den socialdemokratiska som den tillträdande borgerliga regeringen 1991 bundit upp sig för att prioritera inflationsbekämpningen till varje pris på arbetslöshetens bekostnad. Kulmen kom i krisen hösten 1992 då ett antal storföretag förde ut tiotals miljarder kronor ur landet på några dagar. Den borgerliga regeringen och socialdemokraterna skrev då ihop sig om ett krisprogram, som givetvis inte gick ut över de rikaste. Bankakuten öppnades på vid gavel för banker som krävde statligt stöd. Det blev en etablerad sanning att vi inte längre har råd med välfärden. Det finns inga pengar, sade politiker efter politiker antingen det gällde kampen om ett lokalt dagis eller karensdagar i sjukförsäkringen. I själva verket hade statens utgifter inte ökat i förhållande till inkomsterna. Det som ökade kraftigt under 90- talets första år var däremot statens utgifter för krisen, till exempel i form av bankstöd, arbetslöshetsstöd och räntor. Två saker är tydliga i denna skiss över de senaste tjugo årens utveckling. Mångmiljardbelopp har överförts från den offentliga sektorn till privata intressen. Och det har lett till att även makt har överförts. När valutaspekulanterna förde ut pengar ur landet, hade regeringen ingenting att sätta emot. När marknaden kräver, följer politikerna med. 6 Denna maktförskjutning institutionaliseras också av EUmedlemskapet. Resultatet av dessa tjugo år är att den offentliga sektorn har krympt uppgick den offentliga verksamheten till 30 procent av BNP, nu ligger den på omkring 23 procent. 7 Det är ett resultat som går att avläsa i siffror för vården. Enligt siffror från Landstingsförbundet minskade antalet vårdplatser från år 1992 till år Antalet vårddagar på sjukhus har minskat och beläggningen ökat. 8 Antalet läkare och sjuksköterskor har ökat något, men antalet undersköterskor och vårdbiträden har minskat kraftigt, från år 1992 till år Sjukvårdens andel av bruttonationalprodukten BNP har minskat från 8,8 till 8,5 procent. 10 Om vi skulle satsa lika stor del av BNP på vård, skola och omsorg som vi gjorde 1981, skulle dessa verksamheter ha 100 miljarder kronor mer per år att röra sig med. 11 Det är gigantiska omvandlingar. Och de har haft sina pris. Ett av prisen går idag att avläsa i sjukskrivningsstatistiken. Priset går också att avläsa i de årliga undersökningar av arbetsmiljön som Statistiska centralbyrån och Arbetarskyddsstyrelsen gör. De visar att från mitten av 90-talet har den ohälsa som upplevs hänga ihop med arbetsmiljön ökat. Något år senare ökar långtidssjukfrånvaron kraftigt. 12 Efter femton år av nedskärningar, femton år av att tänja sig för att upprätthålla servicen, slår den försämrade arbetsmiljön igenom i sjukdom. Det är den uppenbara tolkningen. Fast jag tror att det finns ytterligare en förklaring. För just under 90-talet har arbetsmiljön förändrats på ytterligare ett sätt. Ett nytt slags tänkande har trängt in. Patienterna har blivit kunder. Idealet är att vara flexibel. Ansvar, eller kanske snarare dåligt samvete, delegeras ut i organisationen. Är det inte bra att attityden ändrats så att offentligt anställda inte kan förhärda sina hjärtan bakom anonyma byråkratiska fasader? Har vi inte alla ett ansvar för våra handlingar? Men ansvar måste på något sätt vara relaterat till makt. Har decentraliserade budgetansvar, resultatenheter och intraprenader gett mer makt åt de anställda, makt så att de kan ta sitt ansvar? Eller ökar istället vanmakten? Vanmakt är en riskfaktor för stressymtom. 13 Så den samhälleliga bakgrunden till epidemin av stressjukdomar är den samlade effekten av decenniers nedskärningar och av det nya tänkande som hänger ihop med att systemskiftet gått in i en ny fas: privatiseringsfasen. Jag mötte Erik, en kollega på sjukhuset, och vi kom att tala om den bolagisering som aviserats. Han talade om hur den skulle genomföras. Jag invände: vore det inte viktigare att gå emot hela förslaget om bolagisering? Det går inte, det är inget vi kan påverka, svarade han. Vad menar du, det är väl ett politiskt beslut? Just det, det är ett politiskt beslut, vi kan inte påverka det! På det lilla sjukhuset finns en gammal stentavla i källaren: Enskild sal 1 1/2 tr upp. Det var först i slutet på 60-talet som privatavdelningarna försvann från svenska sjukhus. Nu är de på väg in i sjukvården igen. Företrädare för Svenskt Näringsliv, chefsekonom Stefan Fölster, och utredaren Anders Morin, har i en undersökning försökt visa att vårdköerna är längst i länder med offentlig sjukvård. Gräddfilerna, det vill säga genvägarna in i vården, förekommer främst i länder med offentliga monopol på sjukvård, som Sverige, hävdar de. Den debattartikel där de redogjorde för sina resultat mynnade ut i ett pläderande för att tillåta privatsjukhus, även vinstdrivande. 14 Men om näringslivsutredarna hade tagit med USA i jämförelsen, vilket de helt enkelt valde bort, skulle de ha upptäckt att ojämlikheten är allra störst i det land som har mest privatvård. I USA hamnar en stor del av befolkningen utanför det privata sjukförsäkringssystemet och har därför väldigt små möjligheter att få vård. Dessutom är vårdkö ett tveksamt mått på vårdbehov. I ett land med privata försäkringssystem är det många som inte ens ställer sig i vårdköer, eftersom de vet att de inte har råd. 15 Jag tror att Fölsters och Morins slutsats att fler tjänsteman än arbetare skaffat sig genvägar till vården under de senaste årtiondena är sann. Men frågan är vad det beror på? Efter åratal av nedskärningar har grundvalen lagts för privata lösningar. I takt med nedskärningarna har tilliten till vården urholkats. Den som kan skaffar sig vård på annat sätt. Om vården hade tillräckliga resurser, skulle gräddfilerna inte behövas. Privata försäkringar och privata sjukhus är slutstationen i en lång process av ökade marknadsmekanismer inom vården. Stegen på vägen dit är åtminstone till en början så små att de verkar ofarliga. Nu, i backspegeln, har allt fått en kuslig logik. Morgan Johansson, socialdemokratisk riksdagskandidat i valet och medförfattare till en bok om systemskiftet 16, skisserar i en socialdemokratisk valtidning de olika stegen: uppdelning i beställare och utförare; bolagisering; försäljning till vinstdrivande företag; skattesänkningar som leder till ökade köer i offentliga vården; försäkringssystem som gör att de rikaste kan köpa sig förbi vårdköerna. Slutresultatet: sjukvård ges inte längre efter behov, utan efter betalningsförmåga. 17 Hur långt har privatiseringen gått? Målar kritikerna fan på väggen? Nationalekonomen Henrik Jordahl beräknar att antalet privat anställda ökat långsamt, från 7,3 procent av anställda i vård, skola och omsorg 1995 till drygt tio procent Eftersom antalet anställda samtidigt minskat, särskilt i barnomsorgen, är det dock i själva verket i absoluta tal färre personer som är privat anställda nu totalt sett, hävdar han. 18 År 2000 köpte landstingen primärvård för 2,3 procent av sina totala kostnader, och länsoch regionvård för 3,5 procent. 19 Det framstår inte som någon omfattande privatisering. Men räknat i antalet sjukvårdsanställda var andelen i privat verksamhet tolv procent i hela landet Och dessutom är de regionala skillnaderna stora. I Stockholms läns landsting är det privata företag som står för 15,1 procent. I antal sjukvårdsanställda är andelen där 31,7 procent i privat verksamhet. Det näst mest privatiserade länet är Skåne, där 8,6 procent av driften sköts av privatföretag, med 14,5 procent av de sjukvårdsanställda. Hälften av all sjukvård i Stockholms län är idag förvaltningsdriven, 25 procent drivs inom landstingsägda bolag och 25 procent drivs huvudsakligen av privata företag, personalkooperativ och stiftelser som Ersta sjukhus. Det som framförallt ökat sedan förra valet är den privata driften av vårdcentraler. I Stockholms södra sjukvårdsområde drivs idag all primärvård i privat regi. Dessutom finns en fjärdedel av alla vårdplatser inom äldrevården i Stockholms län idag i privat regi RÖDA RUMMET 3-4/2002

15 I Sverige finns det idag två akutsjukhus som drivs privat, S:t Göran i Stockholm och sjukhuset i Simrishamn. S:t Göran drivs av bolaget Capio som är utlandsägt till 55 procent, med en dominans för engelska och nordamerikanska fonder. Capio driver sjukhus i Norden, Storbritannien, Frankrike och Schweiz, labföretag, äldrevård, smärtkliniker och röntgenverksamhet. År 2000 introducerades företaget på Stockholmsbörsen och under första halvåret i år ökade nettoomsättningen med 70 procent. Simrishamns sjukhus drivs av Praktikertjänst, och grunden för privatisering av sjukhuset lades sedan landstingspolitikerna i Skåne först helt velat lägga ned det dåvarande landstingsdrivna sjukhuset i staden. År 2000 instiftades den så kallade stopplagen, som innebär att akutsjukhus inte får drivas av vinstdrivande företag. De avtal som redan gäller rivs emellertid inte upp, så S:t Göran och Simrishamn får fortsätta så länge avtalen gäller. Stopplagen gäller till slutet av detta år och regeringen vill behålla den. Två frågor står just nu i centrum för marknadskrafternas kampanj: dels kravet att häva stopplagen och släppa in vinstdrivande företag; dels kravet att tillåta mer vård finansierad av privata försäkringar. Idag tillåts S:t Göran och Simrishamns sjukhus sälja cirka en halv procent av sin kapacitet till privata patienter och försäkringspatienter. 22 Det kan låta marginellt, och kanske skulle vara det ifall det gällde försäljning av TV-apparater eller frukt på torget. Men sjukvård är en bristvara som bara kan tillhandahållas av ett fåtal kvalificerade producenter. I ett sådant system innebär även en halv procent att ett antal andra patienter får stå i längre kö. Det kan handla om månader i kö för operationer. Och gissningsvis tycker inte patienterna i den kön att privata patienters möjligheter att gå Bild: Birgitta Lagerlöf före är betydelselös. I kampanjen för att släppa in privatförsäkringar publicerades nyligen en SIFO-undersökning. 63 procent sade ja till att en läkare inom landstingsdriven sjukvård även ska få ta hand om patienter med privatförsäkring. Som socialminister Lars Engqvist påpekade är det en lurig fråga. Hur många skulle ha sagt ja till det det verkligen handlar om: att privata försäkringspatienter ska få gå före i kön? Om inte privata försäkringar ger några förmåner skulle ju ingen teckna dem. 23 Idag har runt svenskar någon form av privat sjukvårdsförsäkring. De som tecknar försäkringarna är som regel egenföretagare eller storföretag som tecknar för de anställdas räkning. Det senaste året har intresset för nyteckningar dock mattats. 24 Delvis har det att göra med att försäkringsbolagen försämrat villkoren, och planerar att försämra ännu mer för de långtidssjukskrivna. Det minskade intresset kan väl också bero på att privatförsäkringarna inte släppts in i vården i den utsträckning man hoppats. I flera fall har förslag om att låta landstingsdrivna sjukhus sälja vård till försäkringspatienter stoppats. Privatiseringarna har alltså inte gått så långt, och stöter på motstånd. Det visar att loppet inte är kört. Det allmänna kontrollerar fortfarande den absoluta merparten av sjukvården, och det går att upphäva de beslut som hittills fattats. Å andra sidan kan privatiseringarna och öppnandet för privatförsäkringar i sig få en nedbrytande effekt på den offentliga vården. I ett inlägg från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle påpekas att privata försäkringar än så länge bara är ett tillägg till den offentliga finansieringen. Men om de skulle bli mer omfattande, och om de skulle göras fullt avdragsgilla för den enskilde, skulle situationen bli en annan. En betydande del av medelklassen skulle fråga sig: varför behöva betala två gånger? Stödet för privata lösningar skulle öka. 25 Dessutom kan även en försiktig privatisering bli en viktig murbräcka in i den offentliga sjukvården; en murbräcka som med hjälp av lagar, EU och världshandelsorganisationen kan slå sönder vården. Det är illavarslande att de privata storentreprenörerna själva är så optimistiska. Den stora statliga utredningen HSU 2000 förutspådde att 25 procent av sjukvården i en framtid ska produceras privat. I en intervju 1998 med Roger Holtback, dåvarande vd i Capios föregångare ombads han kommentera HSU:s siffra. Han förklarade att det innebär en ökning från 10 miljarder till 45 miljarder i privat drift. Så det finns 35 miljarder kronor till att ta, bara i Sverige, blev Holtbacks svar. 26 Den kaxiga attityden går igen också i andra förutsägelser. I en rapport från Svenskt Näringsliv år 2000 sägs att sjukvården skulle kunna bli en ny betydelsefull svensk exportbransch. I samma rapport heter det att De fördelar med driftentreprenader som visat sig i primärkommunerna kommer på sikt sannolikt att genombryta det politiska motståndet också i landstingen. 27 Sedan ett par år har den borgerliga majoriteten i Stockholms län planerat Den Stora Upphandlingen, DSU, det vill säga utförsäljningen av all akutsjukvård. Nu efter valet är DSU:s framtid oviss, men det är ändå lärorikt som exempel på vad marknadskrafterna eftersträvar. När jag läst materialet om DSU har det ibland känts som om mönstret fallit på plats på ett närmast konspirativt sätt. En lång rad förändringar vars innebörd varit oklar framstår nu som oerhört logiska och oerhört sluga. Varför har det till exempel varit så viktigt att öka administrationen genom att dubblera alla styrelser i beställare och utförare? Sjukhusadministratörerna själva har påpekat hur onö- röda rummet 3-4/

16 Teckning: Jan-Olof Sandgren digt och slösaktigt det är. Det officiella argumentet är att systemet gör rollerna tydligare, att beställarna klarare kan företräda allmänhetens intressen. Men är det den uppfostrande effekten som är värd alla pengarna? Om syftet däremot är privatisering är uppdelningen helt enkelt en viktig förutsättning. Det blir en glidande privatisering, där beställaren i allt högre grad kan övergå till att anlita privata utförare. I en juridisk granskning av DSU framgår det att uppdelningen mellan beställare och utförare är nödvändig för att göra det möjligt att bolagisera fler verksamheter. 28 Om beställaren inte var skild från utföraren skulle de utgöra samma enhet, och kunde då inte gärna lägga ett anbud på sig själv. Och vad syftar egentligen bolagiseringarna till? Efter det senaste årtiondets maktskiften i landstinget och upprepade nedskärnings- och privatiseringsförslag i olika ideologisk tappning har många människor tappat illusionerna om politikerna. Bolagisering framställs som ett sätt att få arbetsro. Ändå är det märkligt att bolagiseringarna genomförts i så bred skala, eftersom den tidigare borgerliga majoriteten aldrig ömmat för landstingsägda sjukhus, inte ens i bolagsform. Om målet i stället är privatisering så är bolagisering ett genialt steg på vägen. Vad mera är, det är en råttfälla. Det räcker med att tassa över gränsen, för att råttfällan ska slå till med full kraft. Av den juridiska granskningen av DSU framgår att LOU, Lagen om offentlig upphandling inte gällde så länge all akutsjukvård inom landstinget bedrevs i förvaltningsform. Men bolagiseringen och utförsäljningen av S:t Göran har lett till att det idag uppstått en faktisk konkurrenssituation. Det finns tre typer av driftsformer och det finns formellt tre olika ägare: produktionsstyrelsen för de förvaltningsdrivna, landstingsstyrelsen för de bolagiserade, och så Capio för S:t Göran. Då inträffar det infernaliska med LOU. Eftersom konkurrens existerar, måste akutsjukvården upphandlas. Annars kan följderna enligt den juridiska rapporten bli tidsödande och kostsamma processer och dryga skadestånd. LOU är en fälla, som tvingar den redan halvprivatiserade vården att fortsätta att privatiseras. Det tvingande kravet förstärks av att man i nya LOU arbetat in EU-direktiv. Sådana direktiv är som bekant också tvingande och brott mot dem kan leda till... kostsamma processer och dryga skadestånd. DSU är inte bara en råttfälla, som hotar att slå till om den offentliga vården. Frågan är om den redan slagit igen. Ett annat exempel är att alla de enheter inom Stockholms läns landsting som inte kan bolagiseras (inom primärvård, psykiatri, geriatrik med mera) ska bli intraprenad från årsskiftet, enligt planerna. Intraprenader hotar att bli en del av råttfällan mot vården. De verksamheter som omfattas blir självständiga enheter med självständig budget och skyldighet att hålla ekonomin. Det riskerar att bli som det redan idag är i Stockholms kommun. Där är de enskilda resultatenheterna (motsvarigheten till intraprenad) skyldiga att gå runt ekonomiskt. Ifall de inte gör det efter tre år upplöses de helt enkelt. 29 Intraprenad blir alltså ett sätt att institutionalisera åtstramningen i offentliga sektorn. Istället för obehagliga politikerbeslut, som någon kan protestera mot, automatisk upplösning, helst med hänvisning till lagar och EU. Känns det inte igen? Det är en logik som går igen i hela EU-konstruktionen med dess förfinade mekanismer för att operera bort politiken, striden om samhälleliga val, genom att göra lag av nyliberalismen. Den som inte håller nere budgetunderskottet eller inflationen, får en varning. Motstånd omvandlas till regelbrott. Det är nära till Orwell. I bakgrunden skymtar en större råttfälla, där de sista resterna av välfärdsstaten kan klämmas fast. Den fällan heter GATS, General Agreement on Trade in Services. Slutförhandlingen om utvidgningen av detta avtal pågår mellan världshandelsorganisationens medlemsstater just nu i höst. GATS säger visserligen att offentliga tjänster inte behöver konkurrensutsättas. Men samtidigt definieras offentlig tjänst som en tjänst som är helt gratis och som inte tillhandahålls på kommersiell basis eller i konkurrens. Men i de flesta länder tas någon form av avgift ut för sjukvården. Och i de flesta länder finns det något inslag av privat verksamhet inom vårdsektorn. Så snart det finns en sådan blandning av privat och offentligt inom en sektor, måste den öppnas upp helt för utförsäljning. Så även den försiktiga, måhända marginella privatisering vi sett hittills kan bli till ett bindande tvång att privatisera hela vårdsektorn. 30 I raden av hotfulla förkortningar framstår DSU som en försmak av GATS. 16 RÖDA RUMMET 3-4/2002

17 Men är införandet av marknadsmekanismer bara dåligt? Privatiseringsivrarna räknar upp alla konkurrensens hälsosamma effekter. Den första invändningen blir då: leder privatisering verkligen till ökad konkurrens? Inom äldrevården och primärvården ser vi inte hundra blommor blomma utan i stället hur några få stora vårdbolag som lagt beslag på de flesta upphandlingarna, något som bland annat Stockholmslandstingets revisorer påvisat. Konkurrensen begränsas också av att privat drift i flera fall systematiskt gynnats framför landstingsdrift. Så kritiserade till exempel revisorerna i Stockholm det avtal som slöts då S:t Göran såldes till Capio. Avtalet innebar en årlig merkostnad för landstinget på 50 miljoner kronor. Vårdersättningen till Capio sattes för högt. S:t Göran har undantagits från de sparkrav som vilar på andra sjukhus i Stockholm. Sjukhuset är dessutom alltid garanterat en viss vårdproduktion, så att alla besparingar måste göras på de andra, landstingsdrivna, sjukhusen. Capio har fått lägre hyra än andra. De ska kompenseras för hyreshöjningar. Capio behöver inte betala för medicinsk service, det gör landstinget. Men värst av allt i avtalet med Capio är att landstinget förbinder sig till fortsatt konkurrensutsättning av all akutsjukvård i Stockholms län. Till 2005 ska all akutsjukvård vara upphandlad och Capio ska ha fått en chans att kapa åt sig en stor del av den kakan. Annars förlängs avtalet med Capio automatiskt. 31 Privatisering sägs ge billigare vård. Men det finns alltså, som Capioavtalet visar, tvärtom en press uppåt på kostnaderna. Denna sker även på andra sätt. När vårdgivare får ersättning för prestation, uppstår ett tryck att ge mer vård av ökad kvalitet, med högre teknisk förfining. Det innebär en risk att överbehandla patienter. Flera studier visar också att vinstdrivande företag har högre kostnader än icke-vinstdrivande. Sjukvårdssystemet i USA är förstås kardinalexemplet. Privatisering sägs öka valfriheten för konsumenterna. Det stämmer om konsumenterna definieras enbart som de politiker och tjänstemän som väljer mellan olika utförare. Men de brukare som sedan går till de utvalda verksamheterna har ingen valfrihet. De som har barn i Täby kan inte välja kommunalt daghem, och de som bor i södra Stockholm kan inte välja en offentligt anställd distriktsläkare. Det finns förslag om att ge valfriheten till de direkta konsumenterna patienterna genom något slags vårdcheck. Men det är svårt för de flesta av oss att göra rationella val när det gäller vilken vård vi behöver. Kunskapsgapet mellan vårdpersonalen och patienten är för stort. Det blir dessutom en klassfråga. Det är lätt att räkna ut att fler personer ur medel- och överklass kommer att ha möjlighet att sätta sig in i exakt vad olika sjukhus har att erbjuda. Vårdchecker kan leda till en nära nog permanent privatisering. Verksamheter avkommunaliseras gradvis utan besvärliga debatter, i takt med att patienter väljer att lägga sin check på privata vårdgivare. Vårdchecker leder dessutom, stick i stäv med borgerlighetens ambitioner, till minskad individualisering. För att fastställa innehållet i en vårdcheck måste man göra en schablonbeskrivning av ett stycke vård. Det innebär en risk för att många patienter på grund av komplicerande samtidiga sjukdomar väljs bort av systemet. 32 Privatisering sägs leda till ökad kvalitet. Det motsägs av det vinstkrav som finns i privata verksamheter, vilket direkt drabbar verksamheten. Sjukhus är inga fabriker, att producera vård är inte som att producera TV-apparater. Den industriella produktionen har effektiviserats enormt under de gångna årtiondena. Det går däremot inte fortare idag att lära ett barn läsa eller att behandla äldres sjukdomar. Vården är en verksamhet där det inte går att rationalisera driften i högre grad. Dessutom går det inte så lätt att öka intäkterna, eftersom de styrs av politiska beslut på olika nivåer. Det är alltså endast genom att pressa kostnaderna som vinsten kan säkras och öka. Det går antingen ut över kvaliteten på vården eller över valet av patienter. Det är ingen slump att de första privata mottagningarna var sådana som City- Akuten som specialiserade sig på friska människors tillfälliga och botbara sjukdomar. Men vem ska garantera vården för de fem procent äldre patienter som 1999 stod för 46 procent av besöken i sjukvården och 41 procent av vårdens kostnader i Stockholms södra sjukvårdsområde? 33 Privatisering sägs öka tillfredsställelsen för personalen. Forskaren Annika Härenstam från Arbetslivsinstitutet har visat att upphandling enligt LOU tvärtom gynnar företag med sämre anställnings- och arbetsvillkor. Det händer nästan aldrig i upphandlingar att man ställer krav på arbetsmiljön. Riksdagen skulle inte heller kunna föreskriva att kommunerna och landstingen ska ställa sådana krav, eftersom det skulle ses som ett brott mot det kommunala självstyret. 34 Går det att hejda sjukskrivningarna? Experterna är tveksamma och förslagen till lösningar varierar. Snabbare rehabiliteringsinsatser och mer vård diskuteras, men hur ska vi förebygga att fler blir sjuka? Ett förslag som kommit igen i olika varianter utbildning av chefer. Fast man kallar det inte chefsutbildning, man talar om bättre ledarskap. Det är ingen slump, för det handlar om ett helt ideologiskt paket. Associationerna går till den politiske Ledaren som leder sitt folk genom svåra prövningar, kanske krig. Det handlar inte om formella arbetsuppgifter utan mer om en andlig, personlig egenskap. Jag kopplar ihop det med ett begrepp som återkommer i texter om vad som orsakar utbrändhet: kränkning. En utlösande faktor till sjukskrivning är någon form av kränkning, skrivs det i en rapport. Kränkning uppifrån, vill säga. Kränkt blir man bara om man hade väntat sig något annat. Alla som yrkesarbetar vet att det vimlar av situationer då arbetsledningar är hänsynslösa och fattar beslut som går emot de anställdas intressen. Jag vägrar tro att det var bättre förr. Jag vägrar tro att det är bättre på fabriksgolvet, där utbrändhet är ovanligare. Däremot tror jag att anställda för några årtionden sedan hade en annan hållning. Man såg arbetsgivaren som en Cecilia arbetar på en kommunal enhet för psykiskt långtidssjuka. I samband med en budgetdiskussion i kommunen lades ett förslag om att lägga ned enheten, och det antyddes i den offentliga debatten att de anställda inte var tillräckligt produktiva. Enheten blev inte nedlagd, och senare avslöjades det att förslaget i själva verket var ett katastrofscenario, för att bädda för ett lindrigare nedskärningsförslag. Under halvåret som följde var Cecilia och en av hennes arbetskamrater sjukskrivna i långa perioder. motpart, och inte som en Ledare. Det fanns en kollektiv medvetenhet om att tillhöra ett arbetarkollektiv, som väntade sig att bli motarbetat, men som kunde sätta sin gemensamma styrka emot. Fackföreningarna förväntades försvara de arbetande. Det är ingen oförklarlig mentalitetsförändring som inträtt: det är konkreta, materiella försämringar. Som den individuella lönesättningen, som gjort att var och en står ensam och i motsatsställning till sina arbetskamrater inför arbetsgivaren. Som den fortsatta försvagningen av fackföreningarna, som inte haft någon linje för att försvara sina medlemmar och därför inte heller attraherat dem. Stora historiska förändringar i basen (produktionen) leder till förändringar i överbyggnaden (ideologin), brukar marxister säga. De senaste decenniernas systemskifte med nyliberala lösningar har skapat nya ideologier. Helt nyligen läste jag att Karolinska institutet ska starta en forskarutbildning i ledarskap. Säkert kommer den nya tiden att kräva allt mer sofistikerade metoder för att styra de anställda. Säkert kommer de att vara evidensbaserade, som man idag kallar det pålitligt vetenskapliga. På samma sätt skapar den nya tidens decentraliserade och kaotiska marknadsstyrning behov av hela kontrollsystem. Kvalitetssäkring är ett krav i sjukvården, och alla anställda har stött på någon metod eller genomgått någon kurs, antingen metoden kallas QUL, styrkort eller kvalitetsstjärnor. Bakom fantasinamnen döljer sig samma behov av att upprätthålla kontroll över en sektor som blir allt svårare att styra. Kanske har någon redan doktorerat på det? Vi som arbetar i de offentliga systemen kan kanske inte stoppa utvecklingen av de härskande ideologierna. Men vi kan åtminstone vägra att ta åt oss den kränkning de försöker pressa på oss. Intressekamp är ett av de tabubelagda ord vi måste återuppliva igen. Och ett annat ord som vi måste fylla med verkligt innehåll är demokrati. Det talas mycket om att rollerna måste bli tydligare mellan olika aktörer i vårdsektorn. Tills för tio år var landstinget den enda aktören inom vården i Stockholm. Det var hierarkiskt organiserat från landstingsfullmäktige, hälso- och sjukvårdsnämnden neråt till sjukhusdirektörerna och klinikcheferna. Därefter infördes en ny uppdelning i beställare, som representerar allmänintresset, och utförare, som producerar vård. Idag, när det finns privatägda verksamheter, talar man om tre aktörer, beställarna, ägarna och utförarna. Men är det inte vettigt att det tydligare finns en part som företräder allmänintresset? Byggde inte det gamla systemet på att man utgick från att sjukhusklinikerna visste vad som var bra vård och förmodades ha det som högsta drivkraft och gav det inte för mycket makt åt röda rummet 3-4/

18 revirförsvarande klinikchefer? Jo, det är alldeles sant. Det skulle gå att fylla den här artikeln med anekdoter om hur kampen om resurserna på svenska sjukhus kunde se ut med inslag av vänskapskorruption, lobbyverksamhet, intriger, förtal. Babels hus av P C Jersild är ett skönlitterärt vittnesmål från den tiden. Men den nya uppdelningen löser inte det problemet. Tvärtom, det blir en modell för att underlätta förstörandet av de gemensamma resurserna och bana väg för privatiseringen. Den tanke som saknas är en verklig demokratisk styrning av sjukvården. Och då menar jag inte (bara) en politisk styrning, med val vart fjärde år och möjligheter att demonstrera utanför landstingshuset dessemellan. Jag tänker på en sjukvård där patient- och personalorganisationer har ett direkt inflytande i styret av vården. Det är förstås en vision. Om det infördes patientrepresentanter i sjukhusstyrelserna idag skulle de i nuvarande system inte kunna göra mer än fackrepresentanterna i storföretagens styrelser. Men första steget mot den visionen är att tänka att det är en rättighet att bestämma över vården, att det är för viktigt för att överlåta vare sig åt politiker eller tjänstemän. Att börja säga ifrån, att hävda sin rätt. Det handlar om att säga nej till de förslag som vill stoppa sjukskrivningarna genom att angripa de sjuka istället för orsakerna till sjukdom. Ingen kommer att bli friskare, av att det blir svårare att bli sjukskriven. Det handlar om att ifrågasätta utgiftstaket ( ett godtyckligt nyliberalt regelverk, som Göran Greider kallat det) istället för att acceptera att taket ska rasa in över de sjukskrivna. Det handlar om att vägra acceptera budskapet att vi inte kan hejda utvecklingen. Socialdemokraterna i Stockholm lovade under valkampanjen att avbolagisera akutsjukhusen, ifall det visade sig att bolagsformen tvingar fram ytterligare upphandling. Det är ett utmärkt förslag. Men samtidigt är socialdemokratin inte att lita på. Löftet att avbolagisera S:t Göran bröts efter 1994 års val. Och nu efter valet går det rykten om att de sista förvaltningsdrivna sjukhusen inte ska bolagiseras, men väl få en aktiebolagsliknande styresform... Men att socialdemokraterna lovar avbolagisering är ändå positivt. Det går att vrida sönder råttfällan. Vi behöver inte acceptera diktat med hänvisning till lagar och EU, utan det finns ett utrymme för politiska beslut. Vi kan ta fasta på socialdemokraternas löfte för att pressa politiker att fatta beslut som stoppar den till synes ohejdbara marschen mot ett annat sjukvårdssystem. Kanske är grundorsaken till Blairs kursändring i våras att det i Storbritannien finns ett motstånd. Där agerar fackföreningarna mot nedskärningar och privatiseringar. Vid Dudleysjukhuset strejkade de anställda i tio månader i protest mot att 600 i servicepersonalen skulle få sin anställning överförd till ett privat bolag i samband med ett privat finansieringsprojekt, vilket också skulle innebära en nedskärning av antalet sängplatser vid sjukhuset. De anställda förlorade den striden i maj 2001, men deras och Vårdanställd på Sahlgrenska sjukhuset, intervjuad i radio: Man kan inte vara hur få som helst. Man måste kunna lyssna. Man måste kunna lyssna utan att flacka med blicken. andras kamp har bidragit till att bygga en opinion mot privatiseringarna. De Dudley-anställda var bittra mot den centrala ledningen för Unison, de vårdanställdas fack. Ändå har fackförbunden i Storbritannien gått ut hårdare mot privatiseringarna än någon av deras svenska motsvarigheter. På den nyligen avslutade Labourkongressen i Blackpool förlorade Tony Blair sensationellt en viktig omröstning. 67 procent av delegaterna röstade för en motion om att göra en oberoende utredning av de privata finansieringsprojekten, och hur de påverkat sjukvården. Ledarna för de tyngsta facken gick upp i debatten och talade mot privatiseringar. Ordföranden för fackförbundet ASLEF sade att privatiseringarna innebär att vi intecknar vår framtid, bara för att göra de feta katterna fetare. Bill Morris, ordförande för TGWU, hävdade att privatiseringarna går mot NHS grundprinciper, och deklarerade: Jag vill inte att vi fortsätter på den vägen! I Sverige är Kommunalarbetarförbundet kluvet, samtidigt som Vårdförbundet och Läkarförbundet öppet stödjer privatiseringar. Det finns undantag, som Vårdförbundets avdelning i Stockholm som tagit avstånd från en del bolagiseringar. I Sverige återstår motståndet till största delen ett bygga upp. Det var mot slutet av semestern i England, sommaren Vi satt och vilade i St James's Park, en oas mitt i storstaden. Jag var mycket trött inte bara av några veckors läsande och samtal om förödelsen av den offentliga sektorn, utan mer konkret av egna upplevelser av samma förödelse. Samma natt hade vi bussats mellan olika stationer på vår väg till London, eftersom nattåget inställts på grund av rälsbrott. Jag ber om ursäkt för vårt järnvägssystem, hade en engelsk kvinna sagt till oss på bussen. Så jag var trött och med säkerhet alldeles för lättrörd. Säkert var det därför jag blev så gripen av den gamle, halvt tandlöse och lite sjaskige gamle mannen som matade duvorna i St James's. De var helt orädda för honom och satte sig på hans armar och huvud. Hur kom det sig att de var så tama, undrade vi när vi bad att få ta en bild. Han berättade att han kom till parken och träffade duvorna varje dag i veckan. Han bodde i Shepherd's Green, en bra bit ut västerut. Åkte han tunnelbana? Jo. Hur hade han råd? Som pensionär åkte han gratis inom hela London Transport. Som sagt, jag var med säkerhet alldeles för lättrörd. Men det slog mig att detta var ett visserligen blygsamt, i samhälleliga mått kanske patetiskt otillräckligt, men ändå viktigt mått på välfärdssamhället. Drömmen om välfärdssamhället som rätten till ett gott liv. Rätten att mata duvor i parken även som gammal och fattig. Rätten till en anständig ålderdom. Det sorgliga är att den typen av rättigheter som funnits under en mycket kort tid av historien, inte alls ingår i det vi kan ta för givet i framtiden. Att det tvärtom kommer att fordra den hårdaste kamp för att försvara den enklaste vision av ett gott liv. NOTER: 1. Dagens Nyheter 15 augusti Karin Johannisson, bland annat Nostalgia. En känslas historia, Bonnier essä Lisbeth Sachs Vårdens etnografi, Almqvist& Wiksell Dagens medicin 14 maj Psykiska besvär bakom var fjärde långtidssjukskrivning, Dagens medicin 20 augusti För en beskrivning av systemskiftet se till exempel Joachim Israel Klappjakt på välfärden, Ordfront 1993, Finns det en annan väg ur krisen? Nio kritiska röster om krisens orsaker och möjliga lösningar, Röda Rummet1994 samt Sten Ljunggren Blåsta på miljarder om ekonomin på 90-talet, Röda Rummet Sten Ljunggren Marknad och kapital - ett omaka par, ETC Förlag Dagens Nyheter 21 augusti Expressen 15 augusti Landstingsförbundets rapport Utveckling inom hälso- och sjukvården Johan Ehrenberg möter Gudrun Schyman, ETC nr Svenska Psykiatriska föreningens rapport Stress och utmattningstillstånd. 13. Intervju med Töres Theorell, professor i psykosocial medicin. Dagens Medicin 30 april Stefan Fölster, Anders Morin, Ola Kahlström Ökad konkurrens för kortare köer - recept för sjukvården, Svenskt Näringsliv Debattartikel Dagens Nyheter 15 juli Anki Bengtsson Utredning där vård blir (vinst)siffror, nättidningen Yelah 20 juli Morgan Johansson, Christer Persson Välfärd till salu och denbrända jordens taktik - en skrift om systemskiftet i storstäderna, Tankesmedjan Agora Stockholms-Tidningen september Henrik Jordahl Valfriheten har kommit av sig, Göteborgs- Posten, Debatt, 6 september Konkurrens för tillväxt, Rapport Svenskt Näringsliv Var nionde i sjukvården privatanställd, SKTF-tidningens nätupplaga (sktfttidningen.nu), 3 oktober Dagens Nyheter 28 augusti Ingen oro på S:t Göran för stopp mot privatvård, Dagens Medicin 10 september Se ovan. 24. Starkt stöd för att vård betalas med försäkring, Dagens Medicin 17 september Göran Arvidsson Mångfald i sjukvården? Javisst, men hur? SNS 22 mars Intervju ur Dagens Industri, 1998, citerad i broschyren Låt inte kapitalet ta över vården! Utgiven av KPML(r). 27. Konkurrens för tillväxt. Se ovan not Upphandling av akutsjukvården? Juridiska rambetingelser, Setterwalls Advokatbyrå Stockholms läns landsting 29. Privatisering slår ut den svenska välfärden, Sven Wollter, Hasse Nilsson Aftonbladet Debatt, 12 juni Ett världskrig om vården, Wayne Brittenden och Varning för GATS, Björn Eklund, Ordfront Magasin nr 5/ Välfärd till salu... Se ovan not Ibid. 33. Förnedrande sälja ut de sjuka till lägstbjudande, R-pocket 1/ Arbetsmiljön offras vid offentlig upphandling, Annika Härenstam, Göteborgs-Posten 16 juli RÖDA RUMMET 3-4/2002

19 DEN ONÖDIGA SAMTIDEN ÄN I DAG? om politiska debatter och tidsandans förskjutning För snart trettio år sedan, 1974, publicerades en bok med ett meningsutbyte mellan författarna Jan Myrdal och Lars Gustafsson, Den onödiga samtiden. Den blev en av de mest utskällda av 1970-talets böcker, men har nu kommit i en ny upplaga. Förra året, 2001, kom en annan bok, Global rättvisa är möjlig av Johan Norberg och America Vera-Zavala som utifrån globaliseringen diskuterar dagens stora frågor från två helt olika utgångspunkter Har något hänt med den politiska debatten under åren som gått? Båda böckerna är mycket typiska för sin tid och en jämförelse kan säga en hel del om skillnaderna mellan vad som är debatt nu och vad som var det i mitten av 1970-talet. Vad har det gångna kvartsseklet egentligen gjort med den politiska debatten? Erik Wijk, som är den drivande kraften bako m förlaget Manifest, berättar i inledningen till den nya upplagan av Den onödiga samtiden om sitt möte med boken i början av 1980-talet. För honom blev den något av en uppenbarelse. Här diskuterades grundläggande frågor om samhället och historien med en moralisk underton. Den gav honom både ett sammanhang och ett moraliskt ansvar för samhällets utveckling. För att förstå Myrdals idé om den onödiga samtiden måste man börja med den ställning som Jan Myrdal innehade i den svenska vänstern några år in på 1970-talet. Myrdal hade, tillsammans med några andra intellektuella (Göran Palm, Sara Lidman) gått till storms mot imperialismens framfart i tredje världen och särskilt engagerat sig för solidariteten med det kämpande folket i Vietnam. Hans ställning var central i den tidens vänster, speciellt den med dragning åt det maoistiska eller stalinistiska hållet. Han anslöt sig aldrig till någon speciell grupp inom vänstern utan försökte bygga en egen bas med hjälp av sitt projekt FIB-Kulturfront. Många beundrade Myrdal för hans stora kunskaper och hans ständiga predikande om att man måste gå till källorna och inte ta något för givet. Det skulle dock visa sig att det fanns gränser för Myrdals källkritiska hållning. När han med gäll röst, som krävde att man skulle tro på hans ord, började försvara de ökända skådeprocesserna i Sovjetunionen var det många som tappade allt förtroende för honom. Det källkritiska förhållningssätt som Myrdal förespråkade fungerade alldeles utmärkt också på hans egna påståenden. Om vi ska tro Myrdal kom idén om den onödiga samtiden till honom den vinter 1943 när det avgörande slaget under andra världskriget (Stalingrad) ägde rum. Han slogs då av att inget av detta egentligen var nödvändigt. Det hade EN ARTIKEL AV PER-OLOF MATSSON Artikelförfattaren är litteraturvetare vid Stockholms universitet kunnat vara annorlunda. Det låter självklart, och har så varit åtminstone sedan upplysningen på 1700-talet, men Myrdals speciella konst en konst han behärskar till fullo, även om dess magiska effekter avtagit med åren är att få det att framstå som att han själv i tur och ordning gör om alla stora upptäckter. Han kan sedan, inte utan en viss förnöjsamhet, konstatera att dessa idéer redan debatterats av de största andarna i den intellektuella världen. BLINDA FLÄCKAR Myrdal drar en skarp gräns vid 1848 och menar att allt därefter är en onödig samtid. Det är ett delvis begripligt årtal, delvis slumpmässigt valt bland ett antal möjliga årtal. Varför inte 1933? Ja, antagligen skulle Myrdal då hamna i en besvärlig diskussion om varför det tyska kommunistpartiet följde den självmordspolitik som förordades av Stalin och den stalinistiska byråkratin i Moskva. Det måste också redan nu sägas att Lars Gustafsson, det vill säga den liberale herr Gustafsson av år , som stod betydligt längre till vänster som liberal än den pompöse och reaktionäre professor i filosofi i Texas som är dagens Lars Gustafsson, utgör en ganska blek diskussionspartner. Det är inte helt enkelt att förstå varför Myrdal valde att skriva boken om den onödiga samtiden just tillsammans med Gustafsson. Lars Gustafsson tassar lågmält fram med sina liberala idéer och bedriver en försiktig kritik av kapitalismen. Men när han kommer in på de stalinistiska staterna, sätter han fingret på en del, för Myrdal, ömma punkter. Han frågar sig själv och Myrdal om det finns någon socialistisk revolution och därmed menar han inte bara den enda segerrika arbetarrevolutionen i Ryssland 1917, utan också alla de stater där stalinismen kom till makten med hjälp av den sovjetiska armén eller i ledningen för landsbygdsbaserade gerillarörelser som uppnått en nivå av livskvalitet som kan legitimera det våld och förtryck som förekommit. Svaret är naturligtvis negativt. Ingenstans fanns det 1974 och för den delen inte heller (med några få undantag) varken senare eller tidigare en sådan självklar livskvalitet i de stalinistiska länderna. Den tidens Gustafsson är också fiende till eller åtminstone kritiker av industrialismen som sådan. Det är inte maktförhållandena utan de industriella produktionsmedlen som håller människan fången, menar han. Jan Myrdal har en alldeles speciell stil när han debatterar. Istället för att gå rakt på sak väljer han ofta att berätta någon episod ur sitt eget liv eller att portionera ut något ur sina obestridligt stora historiska kunskapskammare. Den förvånade läsaren följer gärna med på utflykterna de kan vara både underhållande och intressanta men när Myrdal sedan vrider in det hela mot den aktuella fråga som debatteras, då ställs man inför slutsatser som inte alls är självklara utifrån det som anförts. Men Myrdal tycks helt förlita sig på sin litterära förmåga, och hur många gånger lyckas han inte? Hur många personer inom vänstern har man inte diskuterat med under årens lopp som inte alls är hårdföra stalinister, och som inte skulle drömma om att försvara en del av det som utgör Myrdals politiska bagage, men som ändå är ett slags myrdalianer ett slags radikala, antiimperialistiska försvarare av demokratiska rättigheter (även för nazister!) med stalinistiska böjelser. DETERMINISM I ett av bokens avsnitt, Varning för teologiskt ursinne, argumenterar Myrdal utmärkt mot en deterministisk tolkning av marxismen. Han citerar Marx brev från 1877 till redaktionen för en rysk tidskrift, där han bland annat skriver: Han måste helt och hållet förvandla min historiska skiss till en historiefilosofisk teori om den allmänna utvecklingsgång, som av ödet är föreskriven alla folk, vilka historiska omständigheter de än befinner sig i. Det är givetvis befogat att i det sammanhanget kritisera bland många andra Georg Lukács, ett av marxismens stora namn under 1900-talet. Men varför inte ett ord om Josef Stalin? I den maoistiska rörelse som Myrdal stod så nära under 1970-talet omhuldades särskilt en liten skrift av Stalin med titeln Om den dialektiska och historiska materialismen. Där återfinns exakt det som Marx vänder sig mot i det här brevet. Stalin slår fast att mänskligheten och alla folk och nationer genomgår fem olika samhällsformer urkommunismen, slaveriet, feodalismen, kapitalismen och socialismen. Detta var 1974 den mest spridda varianten av determiröda rummet 3-4/

20 Jan Myrdal nism i den svenska vänstern. Det vore synd att säga att det verkligen kommer till någon debatt mellan Myrdal och Gustafsson. På ett par punkter sammanfaller intressena det bedrövliga tillståndet för demokratiska rättigheter i Sverige, som helt tillskrivs socialdemokratin, samt FIB-Kulturfront men i regel mässar Myrdal på om allt från franska historiker som Thierry till sina bilfärder, medan Gustafsson småfunderar över ditt och datt. STALINISMEN Närmast i förbigående levererar Myrdal även kritik av vissa stalinistiska hörnpelare, men nästan alltid i samband med den tidiga perioden ( tredje perioden ). Han kan bland annat skriva följande om Kominterns 6:e kongress 1928: en helt felaktig analys av styrkeförhållandena i Europa [som] riktade ett hårt slag just mot vänstern inom socialdemokratin. Myrdal har en del kloka saker att säga om den tyska stalinismens oerhörda politiska förfall under början 1930-talet, vilket ledde till att Hitler och nazisterna kunde komma till makten utan en verklig strid från den tyska arbetarrörelsens sida. Mot denna politik ställer Myrdal den så kallade folkfrontspolitik som lanserades på Kominterns nästa kongress Den fråga Myrdal ställer till det disparata material han förtvivlat försöker sammanfoga hänger nära samman med bokens huvudtema: hade analysen från 1935 kunnat göras redan 1929? I det sammanhanget citerar han också Stalins skandalösa brev till en tidskrift 1931 där denne försökte skära bort Rosa Luxemburg ur den revolutionära traditionen. Av någon mystisk anledning verkar Myrdal betrakta Stalins inlägg i debatten om den tyska marxismen som ett positivt och avgörande bidrag. Varför eller hur förblir dock oklart. Istället för att peka ut och kritisera de verkliga makthavarna och de som formulerade den vansinniga politiken i Tyskland det vill säga främst Stalin och gruppen kring honom så har Myrdal mage att lägga ett tungt historiskt ansvar på tre helt perifera personer: KA Wittfogel, Georg Lukács och den obskyre Kurt Sauerland. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Ingen kritik av Stalin som redan 1927 framstod som, med Trotskijs ord, revolutionens dödgrävare men en kanonad mot några underhuggare av i bästa fall perifert intresse. Även här använder Myrdal sitt favoritknep: om någon börjar diskutera de riktigt centrala frågorna, börja då tala om något helt annat. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen när man läser Myrdal. När man tror sig läsa en text som handlar om varför nazismen segrade i Tyskland 1933, är man plötsligt mitt i en lång och slingrande utläggning om Wittfogel, Sauerland eller någon annan person som knappt alls hör hemma i sammanhanget. IAKTTAGELSER Myrdals styrka som författare har aldrig riktigt legat i den goda iakttagelsen, förmågan att i ett enda kort stycke formulera något av tillvarons grunder. Det kanske är därför som man aldrig riktigt förstår vad han menar när det diskuteras politiska och historiska frågor. Gustafsson är däremot mer av litterär iakttagare och när detta strålar samman med en viss politisk insikt kan det bränna till i texterna. På ett ställe i boken berättar Gustafsson om hur han såg intervjuer på teve med strejkande gruvarbetare i Malmfälten 1969: I deras tonfall fanns det en jättelik förändring. De talade inte längre kantigt, de satt inte längre fast i den litet infantila, ofullständiga syntax som man väntar sig av en jobbare. De hade lagt av hela den rollen. De stod där och talade. Och de talade som vuxna män. Den upplevelsen har sin grund i något som trots allt förblev en stängd dörr för Gustafsson: den självkänsla som kampen framkallar. Direkt pinsamt eller plågsamt blir det när Myrdal mot slutet av boken ska förklara varför allt inte står rätt till i Sovjetunionen: produktion av mervärde är den absoluta lag som bestämmer utvecklingen och skapar nödvändigheterna. Men i Maos Kina är allt annorlunda: kulturrevolutionen i Kina var en verklig revolution som påtagligen förändrade samhället och skapade helt nya strukturer. Gentemot dessa sagor om stalinismens två stormakter invänder Gustafsson att samtiden bara kan vara onödig om det finns något att jämföra med; och något att jämföra med ser inte Gustafsson. Det är svårt att inte känna en viss sympati för den liberale Gustafsson som förgäves försöker få i gång en diskussion om de reellt existerande stalinistiska länderna men bemöts av diverse kryptiska utläggningar om allt under solen med en och annan klarsynt tanke som garnering. KOMMENTARER 28 ÅR SENARE Den debatt eller vad vi ska kalla det för som utspann sig mellan Myrdal och Gustafsson kommenteras av författarna själva i ett tillägg till den nya upplagan. Här blir det ännu svårare att stå ut med sättet att debattera. Gustafsson har blivit alltmer lik Myrdal i sin självgodhet. När han ska kommentera den hårda kritiken mot boken när den utkom 1974 faller argumenten till bedrövliga nivåer. Exempelvis beskrivs Olof Lagercrantz som denne allmänt mycket dumme man. En viss självinsikt lyser dock med sin närvaro. Gustafsson tycker att boken bitvis är förfärligt tråkig och vem vill motsäga honom på den punkten? Han har också helt bytt fot: i vissa avseenden är världen mycket hoppfullare än under vintern Frihandelns utveckling lovar en fredligare och bättre värld, något som några stenkastande bakåtsträvande huliganer här och var inte kan ändra. Det tycks alltså som om Gustafsson ändå är den som lärt sig av Myrdal. Han har numera lika svårt som Myrdal att sätta sig in i andras ståndpunkter. Självupptagenheten leder till en allt större koncentration på hur den egna personen eller de egna böckerna bemöts. Här finns inte längre någon distans till det egna jaget. Efter flera decennier förenas de två kombattanterna i sin självgodhet. Självgodheten tycks dock inte utesluta ett tämligen konfliktfritt förhållande mellan herrarna Gustafsson och Myrdal. Nyliberalen och stalinisten möts men inte heller nu, efter 28 år, blir det någon riktig debatt. Lars Gustafsson GLOBALISERING Den debatt som förlaget Tranan samlat i boken Global rättvisa är möjlig har en helt annan karaktär. Här saknas alla lärda utläggningar om Marx men annat har tillkommit. Den gemensamma titeln på bokens två bidrag är inte bara en grafisk förenkling. Den sammanfattar de båda debattörernas gemensamma målsättning. Det som i grunden skiljer dem åt är recepten för vägen till global rättvisa. Johan Norberg är i jämförelse med den liberale Lars Gustafsson anno 1974 självsäker och vet precis vad han vill se för slags utveckling. Förutom en del tankegods som man förväntar sig hos en borgerlig debattör har Norberg dock även anammat en helt annan slags idéer, närmast av nyliberal art. Hans sätt att argumentera för dem är ibland förvillande likt vänsterns sätt att resonera. En traditionell konservativ ståndpunkt går ut på att det alltid av en rad olika skäl kommer att finnas fattiga. Den rådande ordningen kan i grunden inte förändras på grund av den mänskliga naturen, som sätter stopp för en alltför altruistisk inriktning av samhället. Norberg inleder däremot med en god analys av tillståndet i världen: över en miljard människor är extremt fattiga och samtidigt förefaller alla förutsättningar finnas för att hela jordens befolkning ska kunna leva gott. Frågan är då varför fattigdomen ändå dominerar i så många länder? Norberg hävdar med rätta att fattigdom är regel i mänsklighetens historia medan välstånd är undantag. Istället för att grubbla över fattigdomens ursprung vill han förklara perioderna av välstånd. Förklaringen är enkel och kan sammanfattas i ordet frihet. Det viktigaste som hänt under de senaste 200 åren är att individens frihet har ökat. Nu är det inte alla friheter som är lika viktiga i Norbergs historiefilosofi. Den viktigaste är ekonomisk liberalism. Världen behöver, enligt Norberg, inte mindre kapitalism eller 20 RÖDA RUMMET 3-4/2002