Förord. NUTEK Innovationssystem

Transkript

1 Förord Denna rapport redovisar innovationspolitiska tendenser i Finland, Danmark, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien, Japan och USA, där forsknings- och teknikpolitiska frågor ingår som centrala element. De studerade länderna har skilda ekonomiska och kulturella förutsättningar för att driva innovationspolitik, vilket också påverkar politiken i länderna. Skilda förutsättningar gör det svårt att kopiera åtgärder från ett land till ett annat. Därför bör denna rapport ses som ett bidrag till den pågående debatten om en svensk innovationspolitik. Arbetet har drivits tillsammans med Sveriges Tekniska Attachéer (STATT) men rapporten har huvudsakligen författats av den teknikpolitiska enheten vid Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK). Följande personer har medverkat i arbetet: Anna Backlund, Lars Eriksson, Åsa Ivarsson, Nils Markusson, Lennart Norgren, Adrian Ratkic, Cecilia Sjöberg och Christian Svanfeldt. Dessutom har Michael Novotny vid STATT-kontoret i Italien medverkat. Inledningsvis var Sara Modig projektledare för projektet och avslutningsvis Gunnel Dreborg. P-O Eriksson Generaldirektör NUTEK Göran Marklund Direktör NUTEK Innovationssystem

2 Innehåll,1/('1,1*,1129$7,216)5b0-$1'(Ãc7*b5'(5 UTBILDNING... 2 FORSKARMOBILITET... 3 ÖKA MEDVETENHETEN HOS ALLMÄNHETEN... 3 FRÄMJANDE AV KLUSTER OCH SAMARBETE FÖR INNOVATIONER... 3 UTLÄNDSKA DIREKTINVESTERINGAR... 4 FÖRBÄTTRING AV LAG- OCH REGELMILJÖ... 4 RISKKAPITAL...5 FORSKNING I RIKTNING MOT INNOVATION... 5 STÄRKANDE AV SMÅ OCH MEDELSTORA FÖRETAGS FÖRMÅGA ATT TA TILL SIG NY TEKNOLOGI OCH KNOW-HOW... 5 TEKNISK FRAMSYN $025'1,1*Ã)g5Ã())(.7,9Ã,1129$7,21632/,7,. STATSMINISTERNS ROLL I SAMORDNINGEN... 8 DEPARTEMENTENS ROLL I SAMORDNINGEN /876$76(5 %,/$*25ñÃ5$33257(5Ã)5c1Ã'(Ã678'(5$'(Ã/b1'(51$ 1. Finland 2. Danmark 3. Nederländerna 4. Tyskland 5. Storbritannien 6. Frankrike 7. Italien 8. Japan 9. USA

3 Inledning Den teknikpolitiska enheten vid Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) följer och analyserar innovationspolitik i ett antal länder. Anledningen är att sådan kunskap är av betydelse för att förstå, värdera och utveckla den inhemska politiken samt för att identifiera centrala politiska frågor för att främja svensk innovationsverksamhet. Syftet med rapporten är att sammanfatta ett antal länders åtgärder för att stimulera och främja innovationsförmågan. Rapporten behandlar flertalet länder som finns representerade i Sveriges Tekniska Attachérs (STATTs) bevakningsansvar, men inrymmer också några andra, mindre länder (Finland, Danmark och Nederländerna). Länderna som studerats är: Finland Danmark Nederländerna Tyskland Storbritannien Frankrike Italien Japan USA Studierna, som genomförts tillsammans med STATT, är dels baserade på skriftligt material, dels på personliga intervjuer med personer på centrala poster i departement, på myndigheter, med flera aktörer i de utvalda länderna. Intervjuerna genomfördes under april-augusti Det är viktigt att komma ihåg att alla länder har olika förutsättningar och särdrag, såväl ekonomiska som kulturella, vilket påverkar den förda politiken. Detta gör det mindre lämpligt att direkt kopiera åtgärder mellan olika länder. Rapporten måste därför betraktas mer som bidrag till en pågående debatt om hur svensk innovativitet kan främjas, än som direkta förslag till hur politiken ska utformas. Bilagorna 1 till 9 innehåller individuella rapporter för de olika länder som studerats. 1 Totalt har nio personer vid den teknikpolitiska enheten samt en person från STATT varit engagerade i rapportskrivandet. Länderbesöken har i flertalet fall genomförts gemensamt mellan NUTEK och STATT. 1

4 Innovationsfrämjande åtgärder Ett ökat nyttiggörande av den offentligt finansierade forskningen vid universitet och högskolor är en uppgift som uppfattas som viktig för ökad innovativitet i alla studerade länder. Det offentligt finansierade forskningssystemet är långt ifrån den enda källan till innovationer och tekniska framsteg. Idéer till innovationer kan uppstå såväl ur utveckling, marknadsföring och användning av produkter som ur forskning, och i synnerhet i växelverkan mellan dessa. Det betyder att effektiviteten hos det nationella innovationssystemet i hög grad avgörs av interaktionen mellan företag, forskningsorganisationer och finansiärer med flera aktörer. Alla länder experimenterar med olika sätt att öka samverkan mellan aktörer i innovationssystemet. De små och medelstora företagen står ofta i fokus för åtgärderna. I detta kapitel ges exempel på åtgärder från olika politikområden som förväntas stärka nationella innovationssystem. Utbildning Regeringarna i USA och Storbritannien befarar att brister i utbildningen hos de breda folklagren och på universitetsnivå kan försvåra möjligheterna att höja innovationsförmågan. Den brittiska regeringen anser att det behövs en kontinuerlig uppgradering av kompetensen på varje nivå i samhället och speciellt i små företag. I flera länder finns dessutom ett svagt engagemang hos ungdomar att utbilda sig inom tekniska och naturvetenskapliga ämnen samtidigt som det är brist på lärare inom dessa områden. I Tyskland anges ett stelnat utbildningssystem med långa utbildningstider som ett hinder för innovativitet. Flera länder satsar på yrkesutbildning på hög nivå. I Finland byggs yrkeshögskolan ut och i Tyskland framhålls yrkesutbildningen som en styrka. I flertalet länder identifieras brist på IT-specialister och Danmark har bland annat därför inrättat en näringslivsstyrd IT-högskola. I USA och i Frankrike gör immigration att det inte råder någon brist på kvalificerad arbetskraft för näringslivet. Det japanska handels- och industriministeriet (MITI) har påbörjat ett samarbete med en brittisk ackrediteringsorganisation för att ingenjörsutbildningarna ska motsvara näringslivets krav. Det övergripande målet är att Japan tillsammans med USA, Storbritannien och Australien ska ha ett system med ömsesidigt erkännande av utbildningar. 2

5 Forskarmobilitet Forskarmobilitet är en viktig mekanism för att stärka interaktionen mellan näringsliv och offentligt finansierad forskning. På detta område är alla studerade länder mer eller mindre aktiva. I Danmark finns till exempel ett program för disputerade forskare för att öka mobiliteten mellan universitet och näringsliv och ett program som syftar till att få företag att anställa yngre forskare för att lösa konkreta företagsproblem. I Storbritannien främjas forskarmobilitet mellan högskola och näringsliv genom program som Postgraduate Training Partnership (PTP). I Finland har forskarskolor med industriell medverkan nyligen skapats. För att råda bot på en låg mobilitet mellan näringsliv och högskola har Frankrike genomfört en lagändring som bland annat medger att forskare kan arbeta i ett företag ett antal år under tjänstledighet. Den nya franska innovationslagen innehåller också en ny form av stöd till företags rekrytering av yngre disputerade forskare. I Japan finns mobilitetsprogram både för universitetsforskare vid företag och företagsforskare vid universitet. Även program för utbyte mellan näringsliv och högskola under grundutbildningen anses viktiga för innovationsförmågan såsom Training and Enterprise Councils (TECs) och Teaching Company Scheme i Storbritannien. Öka medvetenheten hos allmänheten I Storbritannien framhålls särskilt betydelsen av ändrade attityder för att åstadkomma ett innovationsinriktat klimat. I samordningsarbetet för en samlad innovationspolitik är allmänhetens förståelse för betydelsen av FoU med hänsyn till sociala faktorer, etik, hälsa och säkerhet, miljö och ekonomi en viktig del. Även i USA har behovet av ett folkligt stöd för offentligt finansierad forskning ökat när den militära forskningen dragits ned. Därför finns ett antal program som syftar till ökad kunskap om och förståelse för teknik och vetenskap ( scientific literacy ). Främjande av kluster och samarbete för innovationer Åtgärder för att öka nyttiggörandet av universitetsforskningen kan vara generella för hela ekonomin eller fokusera på kluster som kan ha olika utgångspukter (sektoriella, regionala eller teknologiska). Tre länder där klusterpolitiken är explicit är Finland, Nederländerna och Danmark. I Storbritannien har en klusterpolitik börjat föras och en offensiv satsning på bioteknikkluster har nyligen inletts. I andra länder dominerar snarare det regionala perspektivet på kluster. I USA finns exempel på att ett antal kommuner har samordnat sina lagar för att åstadkomma tillväxt inom Silicon Valley. I Tyskland drivs programmen InnoRegio och BioRegio som syftar till att främja samarbete mellan innovationssystemets aktörer 3

6 (företag, forsknings- och utbildningsinstitutioner och statlig förvaltning). I InnoRegio är utgångspunkten regionen och i BioRegio bioteknologi. Fördelen med innovationsfrämjande åtgärder som har kluster som utgångspunkt är att åtgärderna bättre kan skräddarsys till behoven. Dessa åtgärder kan då utformas för att bättre ta hänsyn till att förutsättningarna för att främja innovativitet varierar mellan olika verksamheter, miljöer och regioner. Utländska direktinvesteringar Betydelsen av utländska direktinvesteringar har tagits upp i rapporten från Storbritannien. Under Thatcher-regimen minskade de statliga stöden till näringslivsutveckling. Stödet för att främja utländska direktinvesteringar behölls dock. Detta stöd fokuseras numera på högteknologiområden, eftersom företag som tidigare investerat tenderade att flytta om kostnaderna blev lägre i ett annat land. Att få utländska företag att investera på basis av attraktiva kunskapsmiljöer gör att företagslokaliseringarna blir mer långsiktiga och samtidigt bidrar till att stärka det nationella innovationssystemet. Förbättring av lag- och regelmiljö Lagar kan både främja och förhindra innovationsverksamhet. I vissa länder verkar lagstiftning utnyttjas i större utsträckning för att åstadkomma önskad politisk förändring såsom i exempelvis Italien, Frankrike och Japan. Italien har ett omfattande regelverk men implementeringen av lagar och förordningar är svår på grund av förvaltningsstrukturen. Åtgärder i USA har vidtagits för att underlätta kommersialisering av federal FoU. Den amerikanska regeringen kommer i fortsättningen att arbeta mer med partnerskap mellan innovationssystemets aktörer och målstyrning av den federala forskningen och utvecklingen än med lagstiftning. Åtgärder vidtas i många länder för att öka forskarnas benägenhet att patentera, licensiera och starta företag och därmed öka innovationskraften. Det gäller förändringar av anställningsvillkor och rättigheter till forskningsresultat. Japan och Frankrike är länder där regeländringar anses nödvändiga i detta sammanhang. 4

7 Riskkapital 2 I Danmark har bristen på riskvilligt kapital framhållits och ett flertal finansieringskällor har tillkommit i syfte att tillförsäkra riskvilligt kapital i ett företags alla utvecklingssteg. I Frankrike har tillgången till riskkapital ökat kraftigt. Bristen på såddfinansiering är dock fortfarande stor. Nederländerna utnyttjar på flera sätt skattesystemet för att främja innovativitet i näringslivet. Bland annat finns ett väl fungerande system med subventioner till privatpersoner business angels, som lånar ut pengar till nystartade företag ( the Auntie Agatha scheme ). Forskning i riktning mot innovation I de flesta länder vidtas åtgärder för att öka samverkan mellan olika aktörer i innovationssystemet. Det uttrycks som att det finns ett behov av att få en ökad kommersiell och samhällelig nytta av den offentliga forskningsbasen. Länderna har olika möjligheter och strategier för att åstadkomma detta. Ofta försöker de öka samverkan mellan företag och universitet genom att skapa olika former av Centers of Excellence. Avsikten är att påverka inriktningen på forskningen mot mer industrirelevanta områden och att föra över industriella problem till universiteten samtidigt som företagens mottagningskompetens byggs upp, i synnerhet i de små och medelstora företagen. Regeringarna i Finland och Nederländerna har prioriterat samverkan mellan dessa aktörer under lång tid och har många instrument för att stödja projektsamarbete. Stärkande av små och medelstora företags förmåga att ta till sig ny teknologi och know-how Ett viktigt inslag i politiken för att öka innovationsförmågan är att stärka de små- och medelstora företagens förmåga att ta till sig ny teknologi och know-how. I många länder börjar det traditionella begreppet tekniköverföring, med det offentliga forskningsutbudet i fokus, att ersättas med åtgärder för att bygga upp företagens förmåga att anamma ny teknologi och know-how i sin verksamhet. I förlängningen stimuleras därmed kommersiell efterfrågan på forskning som genereras utanför företaget. Både stora och små företag är målgrupp för åtgärder som syftar till att öka de kommersiella tillämpningarna av universitetsforskningen. Tyskland har en lång tradition när det gäller att utnyttja forskningen för ekonomisk 2 Tillgången på riskkapital har endast behandlats i studierna av Danmark, Frankrike och Nederländerna. 5

8 utveckling genom bland annat Fraunhofer-institut och Steinbeis-stiftelser, medan Storbritannien nyligen har inrättat Faraday Partnership efter tysk modell (Fraunhofer-instituten). USA driver kunskapsöverföring genom CRADA Federal Technology Transfer Act. De små- och medelstora företagen är centrala för statliga åtaganden. I Frankrike är systemet inte anpassat till dessa företag. Nu inriktas därför åtgärderna på nya teknikbaserade företag och regionala utvecklingskontrakt förhandlas. Nederländerna har en relativt lång historia av ett väl fungerande tekniköverföringssystem. En förändring är att man integrerat affärsrådgivning och tekniköverföring i ett regionalt system för att bättre motsvara små och medelstora företags arbetssätt. Teknisk Framsyn Även aktiviteter som Teknisk Framsyn är ett medel för att göra företagen och det omgivande samhället medvetna om forskningsfronten och framtida valmöjligheter när det gäller innovationspolitisk inriktning. Flertalet länder har genomfört framsynsprocesser för att öka beredskapen inför framtida tekniska förändringar. I Storbritannien och Nederländerna är framsynsaktiviteter ett av de medel som används för att öppna en dialog mellan näringsliv, universitet och politiker. I Storbritannien har man breddat fokus för framsynsaktiviteterna för att förutom teknologi innefatta mer av sociala och ekonomiska aspekter. Benämningen har då ändrats från Technology Foresight till Foresight. I Nederländerna har arbetssättet i framsynsaktiviteterna ändrats från att vara disciplinindelat till att bli mer tvärvetenskapligt. 6

9 Samordning för effektiv innovationspolitik Innovationspolitik berör ett flertal politikområden. Koordinering mellan politikområden är därför viktigt för att skapa goda villkor för innovation och därmed stödja den nationella konkurrenskraften och tillväxten, samt för att skapa en bättre förståelse för innovationspolitiska frågor i dialogen mellan policyaktörer. De studerade ländernas regeringar är inriktade på att förbättra koordineringen mellan politikområden för att lättare kunna genomföra politiska reformer som syftar till att stimulera innovationer. Länderrapporterna visar att följande politikområden i varierande grad berörs av en innovationspolitik: Forskningspolitik Teknikpolitik Handelspolitik Ekonomisk politik Lagar och regleringar Nationell säkerhetspolitik Utrikespolitik Regionalpolitik Utbildningspolitik Skattepolitik Arbetsmarknadspolitik Socialpolitik Kulturpolitik Energi- och Miljöpolitik Konkurrenspolitik I de flesta studerade länderna förekommer innovationspolitik som ett begrepp. I Finland, Frankrike, Tyskland och Storbritannien är det centralt. I andra länder håller det på att utvecklas. Den danska regeringen har till exempel tillsatt expertgrupper på fem områden för att presentera en innovationspolitik och föreslå konkreta initiativ för att öka innovationstakten i danskt näringsliv. I Italien talas mer om en tekniköverföringspolitik, i Japan om en forsknings- och teknikpolitik och i USA om Technology in the National Interest där olika politikområden integreras. Det kan konstateras att trenden går mot ökad samordning av olika politikområden i de studerade länderna. Orsaken är en förmodad ökad 7

10 effektivitet. Enligt OECD 3 krävs dock inte bara samordning mellan olika politikområden utan också engagemang från intressenter såsom näringsliv, fackföreningar och intressegrupper. Statsministerns roll i samordningen I många länder som studerats i denna undersökning leder landets regeringschef samordningen av innovationspolitiken. I Finland finns Statens råd för vetenskap och teknologi (SRVT), i Tyskland Förbundskanslerns råd för forskning, teknologi och innovation, i Storbritannien Council for Science and Technology, i Frankrike CIRST 4 som är ett interdepartementalt råd för vetenskap och teknisk forskning. I USA samordnar OSTP 5 statens investeringar i vetenskap och teknik och ger policyråd till presidenten. Ett av OSTPs främsta instrument är att använda sin nära anknytning till presidenten för att få genomslag för viktiga förändringar eller skapa samarbeten inom ett visst område. I Japan leds samordningen för närvarande av en minister men diskussioner pågår att överföra den till premiärministern. Departementens roll i samordningen Departementens ansvarsområden skiljer sig åt mellan länderna. Det är vanligt att näringsdepartementet spelar en central roll för innovations- och forskningspolitiken i länderna. Det sker till exempel i Storbritannien, Tyskland, Danmark och Finland. I Frankrike och Nederländerna delas ansvaret mellan näringsdepartement och utbildningsdepartement. I Japan delas ansvaret för vetenskaps- och teknikpolitik mellan utbildningsministeriet (Mombu-sho), byrån för strategiska forskningsprogram (STA) och handels- och industriministeriet (MITI). Interdepartementala grupperingar finns i länder där samordningen ligger på ett eller flera departement. I Nederländerna finns en arbetsgrupp på ministernivå ledd av statsministern som samordnar forsknings- och teknikpolitiken och i Danmark sker en viss koordinering av minsteriernas åtgärder för att främja innovationer. Erhvervsministeriet har där ett utvecklingsråd i vilket representanter från andra ministerier ingår. En motsvarande samordning finns på forskningsministeriet. 3 The OECD Jobs Strategy: Technology, Productivity and Job Creation, Best policy practices, OECD Comité Interministériel de Recherche Scientifique et Technologique. 5 Office of Science & Technology Policy 8

11 Ett speciellt samordningsproblem finns i de stora federala staterna till exempel USA och Tyskland. För att öka koordineringen mellan den federala regeringen och delstaterna i USA finns the United States Innovation Partnership, USIP. Inom ramen för detta arbete knyts guvernörerna i delstaterna nära den federala regeringen. Målet är att nå ökad tillväxt genom att ge en hävstångseffekt på offentliga investeringar genom ett partnerskap mellan delstaterna, den federala regeringen, industrin och universiteten. 9

12 Slutsatser I rapporterna från de studerade länderna kan man se ett antal likheter i ländernas sätt att förhålla sig till innovationspolitiken. En genomgående trend är att vidta åtgärder för att öka innovativiteten i näringslivet. Många åtgärder fokuserar på att stärka samverkan mellan olika aktörer i innovationssystemet. Viktiga aktörer är universiteten och högskolorna och flera åtgärder är ägnade att öka nyttiggörandet av den forskning som utförs där. Detta förutsätter att forskning med industriell relevans stimuleras, vidare att universitetsforskarna i ökande utsträckning tar patent på sina rön för licensiering eller nyföretagande liksom att universitetsforskarnas samverkan med näringslivet ökas via olika åtgärder. I flera av länderna har politiker börjat att rikta sådana åtgärder mot kluster (teknologiska, sektoriella eller regionala). Att förbättra förutsättningarna för innovationer inom kluster är ett angreppssätt som utnyttjats framförallt i Nederländerna och Finland. En annan trend i länderna är att öka samordningen av olika politikområden i syfte att koordinera åtgärder mot det gemensamma målet att öka innovativiteten. Inom OECD 6 och EU är trenden att se innovation, teknisk utveckling och forskning som en av de viktigaste faktorerna för ekonomisk tillväxt och därmed på lång sikt för ökad sysselsättning. En allt större samsyn finns inom länderna om att innovationspolitik i högre grad bör ingå i regeringens övergripande strategi. Denna syn försöker regeringarna förmedla till befolkningen i stort. I Finland är innovationspolitik ett väl inarbetat politiskt begrepp sedan många år. Att på olika sätt stärka den regionala utvecklingen är ett framträdande drag i de flesta studerade länder. En förskjutning från ett traditionellt regionalpolitiskt stöd till en mer strategisk hjälp till självhjälp har skett. Några EU-länder har också initiativ som liknar den svenska satsningen på regionala tillväxtavtal. De har genom de regionala strategierna lyckats väl med att få del av medel från EUs strukturfonder. I flera av de studerade länderna finns det klara strukturer för hur samverkan med näringslivet skall gå till, med koppling till högsta politiska nivå. Eftersom innovations- och forskningspolitik är en övergripande fråga lyfts den organisatoriskt till regeringsschefen för 6 The OECD Jobs Strategy: Technology, Productivity and Job Creation, Best policy practices, OECD

13 koordinering. Till hjälp finns oftast en rådgivande organisation med varierande representation av ministerier, myndigheter, näringsliv och andra experter. I Nederländerna har den rådgivande funktionen en roll som oberoende kritiker. Tack vare sin oberoende ställning och genom ett formellt mandat kan rådet ställa obekväma frågor till regeringen som måste besvaras. Rekommendationer för Sverige i ljuset av studierna av de olika länderna är att: Utveckla en innovationspolitik och öka den nationella samordningen av olika politikområden som är relevanta för innovationssystemet och skapa samsyn om behovet av en samlad innovationspolitik. Verka för att statsministern blir en samlande kraft i Sverige som i allt fler andra länder. Förbättra strukturen för samverkan mellan politiker och företrädare för svenskt näringsliv. Verka för att samhällets behov av forskning och forskningens behov av frihet kan kombineras. Utnyttja verktyg från andra länder och stärka befintliga verktyg när det gäller att främja kontaktytor och nätverkskonstellationer mellan olika verksamma organisationer i det svenska innovationssystemet. Program för forskarmobilitet med viss verksamhet förlagd till företag skulle kunna komplettera befintliga verktyg. En förbättrad samordning av enskilda åtgärder genom utveckling av åtgärdsprogram som har kluster som utgångspunkt som i Nederländerna, Finland och Tyskland kan också införas. Verka för att intresset för de naturvetenskapliga och tekniska ämnena ökar hos ungdomar, lärare, politiker, press och andra beslutsfattare. Nyligen presenterade utredningar om svensk forskningsfinansiering 7 behandlar redan några av dessa rekommendationer. Detta bidrag kan därmed ses som stöd för en policyförändring som redan påbörjats. 7 Utredning om vissa myndigheter där Anders Flodström varit utredare, och Att finansiera forskning och utveckling där Hans Wigzell varit utredare. 11

14 FINLAND BILAGA 1 Innovationspolitik i Finland Av Lars Eriksson, NUTEK 1. SAMMANFATTNING ORGANISATION OCH SAMORDNING Ã%HVOXWVIDWWDUHÃILQDQVLlUHUÃRFKÃXWI UDUHÃDYÃIRUVNQLQJÃLÃRIIHQWOLJÃVHNWRU 6WDWHQVÃUnGÃI UÃYHWHQVNDSÃRFKÃWHNQRORJLÃ6597 Ã7HNQRORJLVNDÃXWYHFNOLQJVFHQWUDOHQÃ7(.(6 Ã)LQODQGVÃ$NDGHPL Ã8QLYHUVLWHWÃRFKÃK JVNRORU ÃÃ)RUVNQLQJVLQVWLWXW 3. VIKTIGA INSLAG OCH HÄNDELSER I FINLANDS INNOVATIONSPOLITIK UTBILDNINGS- OCH FORSKNINGSPOLITIKEN STATENS RÅD FÖR VETENSKAP OCH TEKNOLOGI (SRVT) TRENDER OCH FRAMTIDA PROGRAM VIKTIGA FAKTORER FÖR FRAMGÅNG LÄRDOMAR FÖR SVERIGE REFERENSER Sammanfattning Finland har en samordnad innovationspolitik med bred politisk konsensus. Politiken har skapat stabila och långsiktiga förutsättningar för innovationssystemet. Systemet präglas av samverkan mellan alla de viktiga aktörerna i innovationssystemet, såväl privata som offentliga. Betydande nya resurser har tillförts FoU-systemet under 1990-talet, särskilt inom teknisk FoU. Enskilda satsningar som varit betydelsefulla för framgångarna är verksamheten vid Statens råd för vetenskap och teknologi samt satsningarna på teknisk FoU. 2. Organisation och samordning 2.1 Beslutsfattare, finansiärer och utförare av forskning i offentlig sektor P A R L A M E N T E T STATSRÅDET STATENS RÅD F VETENSKAP OCH TEKNOLOGI Undervisningsministeriet Finlands akademi Handels- och industriministeriet Statens utvecklingscentral, T E K E S V T T Övriga ministerier S I T R A Universitet och statiliga forskningsinstitut Företag, privata forskningsinstitut, fonder och stiftelser 12

15 FINLAND BILAGA 1 Det övergripande forskningspolitiska systemet i Finland är mer sammanhållet än i de flesta andra länder. Statens FoU-anslag delas huvudsakligen mellan Undervisningsministeriet och Handel- och industriministeriet (närmare 80 procent av anslagen). Undervisningsministeriet ansvarar för Finlands Akademi och samtliga universitet och högskolor. Handels- och industriministeriet ansvarar för Statens teknikutvecklingscentral, TEKES. Inom Handels- och industriministeriet har en omorganisation skett där en särskild teknologiavdelning bildats med uppgift att bland annat svara för utvecklingen av innovationspolitiken. Samarbetsklimatet mellan berörda ministerier i olika frågor som rör innovationssystemet är gott. 2.2ÃStatens råd för vetenskap och teknologi (SRVT) Statens råd för vetenskap och teknologi har till uppgift att bistå regeringen och ministerierna i fråga om såväl vetenskaps- och teknologipolitikens inriktning och koordinering som forskningens och forskarutbildningens allmänna utveckling. Rådet ska bland annat bevaka hur forskningen och forskningsbehoven utvecklas på olika områden och uttala sig om fördelningen av de statliga FoU-resurserna mellan olika ministerier och om resursernas inriktning på olika områden. Rådets sammansättning och verksamhet beskrivs mer utförligt nedan. 2.3 Teknologiska utvecklingscentralen (TEKES) TEKES ansvarar för planering och finansiering av tillämpad och industriell FoU (motsvaras närmast av NUTEK i Sverige). TEKES erbjuder finansiering och experthjälp för utveckling av internationellt konkurrenskraftiga produkter, tjänster och produktionsmetoder. År 1999 har TEKES till sin disposition 2,3 miljarder mark för finansiering. TEKES har även en regional organisation. Finlands nationella fond för FoU, (SITRA) är en oberoende fond under Finlands riksdag. SITRA bidrar med riskkapital i teknologiintensiva företag och teknikprojekt. SITRA förfogar över cirka 2 miljarder mark. 2.4 Finlands Akademi Finlands Akademi skall främja vetenskaplig forskning i internationellt samarbete och vara ett expertorgan i policyfrågor inom FoU-området. Forskningsrådsorganisationen i Finland är en sammanhållen organisation med fyra forskningsråd; Kultur och samhälle, Naturvetenskap och teknik, Hälsa samt Miljö och naturresurser. Styrelsen består av en generaldirektör samt vardera ordförande för de olika forskningsråden. Styrelsen beslutar bland annat om Akademins målsättningar och inriktning, budgetar och 13

16 FINLAND BILAGA 1 ekonomiska planer för fördelning mellan råden. Akademin är den viktigaste finansiären i Finland för grundforskning. 2.5 Universitet och högskolor Finland har 20 universitet och högskolor, varav tio är multidisciplinära och tre är tekniska högskolor. År 1997 fanns det studenter i Finland varav 34 procent studerade naturvetenskap eller teknik. Nästan all grundforskning sker vid universiteten. Sedan år 1995 finns ett permanent system med yrkeshögskolor. 25 till 27 yrkeshögskolor beräknas finnas år En yrkeshögskoleutbildning är tre till fyra år. Praktik på arbetsplatsen och samverkan med näringslivet är en viktig del i utbildningen. År 1998 fanns cirka studerande i yrkeshögskolan varav 35 procent inom det tekniska området. 2.6 Forskningsinstitut I Finland finns 20 forskningsinstitut inom nio olika områden finansierade med statliga medel. Forskningsinstitutens samlade forskning är lika omfattande som forskningen vid universiteten. Ett av instituten, Statens tekniska forskningscentral (VTT) är nordens största forskningsinstitut. Deras kunder och samarbetspartners är industrin, universitet och andra forskningsinstitut. Det sker för närvarande en översyn av samtliga forskningsinstitut. Instituten är ålagda av regeringen att låta sig utvärderas av internationella experter. Därefter kommer ställningstagande till framtida organisation och resurser att göras. 3. Viktiga inslag och händelser i Finlands innovationspolitik Under 1970-talet skedde en betydande strukturomvandling i det finska näringslivet. Äldre näringslivsstrukturer, ofta kapital- och arbetskraftsintensiva branscher som till exempel varvsindustrin upphörde och ett behov av förändring uppstod. Krisåren närde en insikt i Finland om att den gamla näringslivsstrukturen inte skulle kunna försörja landet i framtiden. En betydande satsning på ett kunskapssamhälle och på FoU behövde göras. En generell kunskapsuppbyggnad i samhället skulle göras och kunskap skulle genomsyra alla samhällsområden. Satsningen skulle vara långsiktig och bestående. En politisk konsensus om denna inriktning nåddes i början av 1980-talet. År 1982 beslutade regeringen om ett åtgärdsprogram för teknikpolitik. Statsminister Kalevi Sorsa tillsatte en utredning direkt under statsministerns kansli som ledde till en proposition som lades fram för riksdagen 1985 om teknologipolitik. Dessförinnan hade statsmakterna beslutat om inrättandet av TEKES år TEKES har löpande under åren 14

17 FINLAND BILAGA 1 tillförts betydande resurser och är i dagsläget den mest betydelsefulla offentliga finansiären av FoU i Finland. En viktig del i innovationspolitiken var inrättandet av Statens råd för vetenskap och teknologi (SRVT) år Det var även startskottet för bildandet av en samordnad forsknings- och teknologipolitik. Det nya Rådet ersatte den gamla vetenskapskommittén som i stora drag fungerat på samma sätt och med liknande sammansättning, men som huvudsakligen ägnat sig åt forskningspolitik. Den gamla vetenskapskommittén hade sedan 1963 lagt fram treåriga program med förslag till inriktning och omfattning av FoU i Finland. Det nya Rådet innebar bland annat en breddning av rådet med representanter för arbetsmarknadens parter och industrin. Det var en viktig markering och ett viktigt steg för den finska innovationspolitiken. Samordningen av vetenskaps- och teknologipolitiken innebar att resurserna för båda områdena beaktades tillsammans vilket gynnade möjligheterna till gemensam finansiering för FoU-verksamheten i Finland. Detta skedde samtidigt som FoU-systemet tillfördes betydande resurser, såväl från statsmakterna som från näringslivet. Sammantaget blev det en kraftfull markering av den nya innovationspolitiken. En annan viktig utgångspunkt för innovationspolitiken var olika utvärderingar av OECD (1986 och 1988) av den finska FoU-politiken. Dessa har bland annat granskat den högsta politiska beslutsprocessen och arbetsfördelningen i koordineringen och verkställandet av den övergripande forskningspolitiken. Rapporterna har varit viktiga utgångspunkter för utformandet av den finska innovationspolitiken som beskrivits som ett samlingsbegrepp för FoU, utbildning, arbetsliv, miljö, kultur, sociala frågor det vill säga övergripande de flesta samhällsområden. OECD-rapporterna pekade dessutom på behovet av en fortsatt satsning på FoU. Begreppet innovationspolitik infördes på allvar i Finland under krisåren Innehållet i politiken var dock i sak bara en upprepning av de principer som mejslats fram under början av 1980-talet. Insikten om att kunskapsintensiva branscher höll igenom krisen gjorde att under och efter krisen i början av 1990-talet blev det nya kunskapssamhället synligt. Det var i de kunskapsintensiva branscherna man klarade sig bäst. Det blev därmed tydligt var framtida satsningar skulle göras. Innovationspolitiken utgår från att det finns ett samband mellan FoU/utbildning, ekonomisk/industriell utveckling och tillväxt och därmed sysselsättningstillfällen. Målet är ett brett samarbete och samverkan mellan alla parter i innovationssystemet och andra beslutsfattare i samhället. Det nationella innovationssystemet utvecklas 15

18 FINLAND BILAGA 1 som en helhet så att balans råder mellan grundforskningen och den tillämpande forskningen. Innovationssystemet har blivit en viktig och mer självklar del inom flera politikområden. Exempelvis ingår utveckling av innovationssystemet i regeringens arbetsmarknadspolitiska program. Planeringen och administrationen av strukturfonderna från EU utvecklas så att de förstärker förutsättningarna för regional innovation. Även inom området hållbar utveckling är innovationssystemet en viktig aspekt bland annat genom att marknaderna för miljöprodukter utvecklas. År 1996 beslutade regeringen om en betydande ökning av statens FoUanslag under åren Sammanlagt 1,5 miljarder FIM tillfördes innovationssystemet i Finland. Detta motsvarar en ökning med 25 procent av FoU-anslagen. Medlen kom från utförsäljning av statliga bolag. Ökningen innebar att nivån av andelen FoU av BNP skulle höjas till 2,9 procent år Detta nivåmål nåddes redan under 1998 tack vare betydande satsningar från näringslivet på FoU. Under 1999 beräknas nivån uppgå till minst 3,0 procent. Detta kan jämföras med en motsvarande nivå på cirka 3,4 procent i Sverige. Medlen användes bland annat till: förstärkning av TEKES basaktiviteter (tillämpad och industriell FoU), bland annat klusterprogram samt utveckling av små och medelstora företags innovationer, etablering och förstärkning av centers of excellence vid universiteten, forskarskolor och post-doc-satsningar, förstärkning av FoU inom industriella kluster, förstärkning av internationellt FoU-samarbete. 4. Utbildnings- och forskningspolitiken Utbildnings- och forskningspolitiken syftar till ett ökat vetande och kunnande. Kvaliteten i forskning och utbildning ska vara på en hög internationell nivå. En långsiktig utveckling av innovationssystemet ligger till grund för Finlands FoU-politik. Det är naturligt att ta in hela forsknings- och utbildningspolitiken inom ramen för innovationspolitiken. Målet är att skapa innovativa individer. Ett utbildningspolitiskt mål är att procent av varje årskull skall erbjudas en plats i högskoleutbildning år Ett annat mål är att 75 procent av nybörjarna ska avsluta en magisterexamen. Andra delar i utbildningspolitiken är bland annat livslångt lärande och anpassning av utbildningssystemet till arbetsmarknadens förändringar och till de nya jobben. 16

19 FINLAND BILAGA 1 Vidare är internationalisering, IT och bättre kunskaper i naturvetenskap och teknik viktiga områden. Fortfarande finns ett stort behov av utbildade inom IT- och elektronikindustrin som inte täcks. Ett särskilt universitetsprogram för IT-industrin har sjösatts för åren Det innebär en permanent ökning med 1000 platser vid högskolan inom IT, elektronik, telekommunikation och databehandling samt vidareutbildning med riktade kurser för 5000 personer. Fördelningen av nya platser inriktas mot framtidsindustrier. Det har skett en stark expansion av högre utbildning och forskning sedan 1960-talet med en nedgång under 1990-talets inledning. Därefter har expansionen fortsatt under senare delen av 1990-talet. Universitetens utveckling är reglerad genom en särskild lag. Den innebär att femåriga program fastställs av riksdagen som anger ramarna bland annat budget för utbildning och forskning vid universiteten. Det nuvarande programmet för universitet och högskolor löper under åren Det läggs inte fram några egentliga utbildnings- och forskningspolitiska propositioner i Finland. Tidigare har sådana lagts fram åren 1974 och Statsmakternas ställningstaganden sker istället principiellt inom ramen för de treåriga programmen från SRVT och formellt inom ramen för de årliga budgetarna för respektive politikområde. Rådets program har hittills haft en stor styreffekt på de årliga budgetarna. Prioriteringar för universitetsforskningen är hög internationell kvalitet, spjutspetsforskning och en forskarutbildning av hög kvalitet. Regeringen har haft som mål att investeringarna i forskning och utveckling, räknat som andel av BNP, den privata sektorn medräknad, skall växa. Forskningen inriktas i synnerhet på industri- och tjänstebranscher som växer, såsom energi, telekommunikation och miljö. Samarbetet inom centers of excellence inom utbildning och forskning kommer att spela en ökad roll i framtiden. Idén har funnits sedan i början av 1990-talet och det första centrumet inrättades Idag finns 27 centrumbildningar spridda vid landets universitet. De får ett anslag på cirka 50 miljoner FIM varje år. Enligt preliminära bedömningar har resultaten hittills varit lyckade. Det som bland annat framhålls som framgång är att man lyckas locka till sig utländska forskare samt att satsningarna fungerar som katalysatorer för att erhålla extern finansiering. Sedan 1995 finns ett program med ett 100-tal forskarskolor som är kopplade till centers of excellence vid universiteten samt olika forskningsprojekt. Forskningsinstitut och företag ingår i programmen. Syftet är att öka kvaliteten och effektiviteten i forskarutbildningen. 17

20 FINLAND BILAGA 1 Forskarskolorna täcker samtliga vetenskapsområden, men har ett fokus på informations- och kommunikationsområdet. Samverkan mellan universiteten och det övriga samhället växer kontinuerligt. Den statliga finansieringen av industrins FoU blir allt mer betydande. Näringslivets FoU-satsningar har samtidigt ökat betydligt. Ökningen kan innebära problem, men bedöms huvudsakligen vara bra. Det är viktigt att staten kan ges möjlighet att tillföra ytterligare resurser för grundforskning och motfinansiering för att kunna matcha den privata expansionen. Externfinansieringen av forskningen vid universitet har ökat betydligt under senare år. Regeringens mål hittills har varit att uppnå en finansieringsbild där offentliga medel uppgår till 40 procent och näringslivet till 60 procent. Utvecklingen har varit sådan att trots de betydande offentliga satsningarna inom FoU så har näringslivets andel ökat än mer och i dagsläget är fördelningen 37 procent offentligt och 63 procent näringslivet, inom teknik ända upp till närmare 75 procent. Det har varit en livlig debatt i Finland kring utvecklingen av FoU där kritiker hävdat att grundforskningen, den fria forskningen, har minskat alldeles för mycket och att det har inverkat negativt på kvaliteten. Enligt bedömare vid ministerierna kan detta till viss del stämma. Pendeln kanske har slagit lite väl långt till fördel för tillämpad FoU. Det är viktigt att bibehålla en hög kvalitet på internationell nivå i FoU-systemet och att säkerställa en jämn ström av bra forskare från universitetens forskarutbildning. Detta förutsätter tillräckliga resurser för grundforskningen. Efter riksdagsvalet 1999 har regeringen i sin förklaring sagt att visserligen ska fortfarande cirka 3 procent av BNP läggas på FoU, men andelen ska inte längre öka. Det innebär fortsatt ökade statliga resurser för att matcha näringslivets insatser. Det är en viktig förändring där det läggs ökad fokus vid olika kvalitetssäkrande insatser framöver till exempel centers of excellence, snarare än en allmän expansion av forskningen volymmässigt. 5. Statens råd för vetenskap och teknologi (SRVT) Statens råd för vetenskap och teknologi har inrättats för beredning av frågor som är viktiga för det allmänna främjandet av vetenskap, teknik och vetenskaplig utbildning. Rådet har till uppgift att biträda regeringen och ministerierna med att: behandla den allmänna utvecklingen, inriktningen och koordineringen av den vetenskapliga forskningen och utbildningen och för regeringen utarbeta planer och förslag härom, 18

21 FINLAND BILAGA 1 för regeringen följa utvecklingen i fråga om forskningen och forskningsbehovet på olika områden, behandla, följa och bedöma åtgärder för utvecklande av teknologin och för att främja dess genomförande, handlägga viktiga ärenden, som rör landets deltagande i det internationella vetenskapliga och teknologiska samarbetet, behandla fördelningen av statens resurser för vetenskap och teknologi mellan olika ministerier och resursernas inriktning på olika områden, handlägga de viktigaste lagstiftningsärenden, som rör forskningens organisation och förutsättningar eller som hör samman med främjandet och genomförande av teknologi samt ta initiativ och göra framställningar, som rör rådets verksamhetsområde, till regeringen och dess ministerier. Rådets ordförande är statsministern. Vidare ingår ministrarna för utbildnings-, handel- och industri-, finans-, trafik-, omsorg- och miljöområdet. Därutöver har rådet tio höga företrädare för Finlands Akademi, TEKES, Högskolerådet, industrin samt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Mandatperioden är tre år. SRVTs uppgifter bestäms av en arbetsplan som revideras årligen. Rådet följer utvecklingen inom högre utbildning och FoU vid universiteten och forskningsinstituten, internationell bevakning av utvecklingen inom FoU och teknologi (bland annat intresserade av den svenska debatten om Forskning 2000). Rådet följer utvecklingen inom sektorsforskningen, utvecklingen av humankapital samt processerna för kommersialisering av FoU-resultat. Rådet har ett arbetsutskott (leds av utbildningsministern eller handelsoch industriministern) och en vetenskapssektion (leds av utbildningsministern) samt en teknologisektion (leds av handels- och industriministern). Sektionerna träffas 8 gånger per år. Närvaron är genomgående god och de flesta ministrarna är oftast med. Generaldirektörerna för Finlands Akademi och TEKES sitter med i båda sektionerna. Två tjänstemän från undervisnings- respektive handels- och industriministerierna deltar i sektionerna. Härigenom samordnas verksamheten med de två viktigaste myndigheterna inom FoU-området samtidigt som det förankras i de två viktigaste ministerierna. Sedan starten 1986 har ett flertal treåriga program lagts fram av SRVT. Särskilt viktiga för innovationspolitiken har de tre senaste programmen åren 1990,1993 och 1996 varit. Arbetet pågår för närvarande med ett nytt program för åren Programmet kommer att presenteras hösten 19

22 FINLAND BILAGA Tack vare Rådets sammansättning och dess starka förankring i statsapparaten och i näringslivet har i stort sett samtliga målsättningar följts av regering och ministerier. Den viktiga politiska förankringen har skett i Rådet vilket medfört att processen i den ordinarie budgetprocessen löpt relativt smärtfritt. Det finns inget formellt krav om att Rådets treårsprogram ska antas av regeringen och de framläggs heller inte för riksdagen. Dock har de senaste treårsprogrammen från Rådet antagits av regeringen som en sorts regeringens forsknings- och teknologipolitiska program. Rådets betydelse för innovationssystemet och de framgångar Finland rönt under senare år har betonats av en enig bedömarkår. Rådet har haft en väldigt stor betydelse, inte bara i utformandet av en policy utan även för att ha skapat en miljö för diskussioner i lugn och ro kring dessa frågor med de viktigaste regeringsrepresentanterna, där det så småningom vuxit fram en gemensam accepterad policy för en framtida utveckling. Diskussionerna har aldrig förts på en detaljerad nivå, till exempel fördelning av enskilda anslag, utan har varit mer principiell. Diskussionen har haft ett helhetsperspektiv där frågor om till exempel vilken kunskapens roll är i samhället, för ekonomin, för hälsan, för regionerna, för miljön har förts. En allmän slutsats har varit att innovationer och kunskap inte är isolerade områden utan istället utgör kärnan i hela samhällets utveckling. En viktig förutsättning för de lyckade resultaten är att SRVT lite grann står utanför den ordinarie politiska arenan och därför kan fungera som en opartisk diskussionsplan för olika åsikter. Enligt företrädare för Rådet är framtida viktiga frågor för det finska innovationssystemet följande: Förstärka universitetens basresurser för att därigenom stärka kvaliteten (ökade basresurser så att de matchar externfinansiering 50/50), Förstärka el- och elektronikforskningen som ett permanent område, Förstärka kommersialiseringen av FoU-resultat, nya utbildningar och nya instrument för förbättring av kommersialiseringen. Detta skapar nya företag. Förstärka lyckade klusterprogram och stödja nya kluster, Genomföra viktiga utvecklingsprogram för användarvänlig IT, särskilt beakta humaniora och samhällsvetenskap, Ett nationellt innovationssystem för små och medelstora företag. 20

23 FINLAND BILAGA 1 6. Trender och framtida program FoU-systemet har expanderat kraftigt under senare år. Sedan början av 1980-talet har FoU-verksamheten i Finland fördubblats i reala termer. Drygt 60 procent av FoU-verksamheten utförs i företag, 20 procent vid universitet och högskolor och 20 procent vid statliga forskningsinstitut och övrig offentlig sektor. År 1999 beräknas närmare 19 miljarder FIM avsättas för FoU i Finland. Det motsvarar cirka 3 procent av BNP. Den finländska industrins FoU-resurser växte snabbt under 1980-talet, snabbare än i något annat OECD-land. Efter en viss svacka under 1990-talets första år har expansionen fortsatt. Ökningen av FoU-resurser och FoU-verksamhet har skett främst inom tillämpad och industrirelevant FoU. Den snabbaste tillväxten skedde inom el- och elektronikindustrin. Av företagens FoU-verksamhet dominerar eloch elektronikindustrin sektorns FoU-utgifter. Ökningen av resurser till TEKES har varit betydande och uppgår år 1999 till cirka 3,5 miljarder kronor. Detta kan jämföras med cirka 1 miljard kronor till NUTEK. En viktig del i regeringens satsning 1996 på FoU var utvecklandet av sju kluster som fick särskilda anslag för att utveckla otraditionella nätverk mellan olika aktörer i hela innovationskedjan inom klustren. Målet med klusterprogrammen har varit att producera ny kunskap och nya tjänster samt nya former av samarbete mellan olika instanser inom forskning och näringsliv. Innovativ verksamhet har varit ett nyckelord. Ett viktigt syfte har varit att sudda ut de gränser som finns mellan forskning och näringsliv. De sju klustrena är skogen, livsmedel, välfärd, trafik, tele- och datakommunikationer, utveckling av arbetslivet och miljön. Av intervjuerna framgår att resultaten hittills varit lyckade. De medel som satsades har fungerat som katalysatorer som sedermera har bland annat genererat externa medel till FoU inom klustrena. Ett viktigt område för den nytillträdda regeringen våren 1999 har varit fortsatt utveckling av den regionala innovationspolitiken. Alla ekonomiska system, såväl nationella som regionala hänger ihop och det är viktigt med en regional balans. Annars riskeras överhettning i vissa områden och fullständig utflyttning i andra regioner, vilket är en realitet idag. Det har i Finland pågått planeringsprocesser som har stora likheter med de som för närvarande pågår i Sverige inom ramen för de regionala tillväxtavtalen. Det har dock inte rört sig om fastställande av några program, utan snarare att regionala aktörer samverkar i ökad utsträckning. Principen är att de regionala myndigheterna, universiteten och näringslivet ska samverka för att stärka de regionala styrkor som finns och utveckla dem. Även här är kunskap och kompetens ledord. 21

24 FINLAND BILAGA 1 En viktig förutsättning för den nya regionala innovationspolitiken har varit den omstrukturering av regionala myndigheter som skett. Detta har gjorts i syfte att bryta upp gamla invanda mönster och ge möjligheter till nya samverkansformer. Man har också sökt att slå samman mindre regionala enheter till större. Tidigare präglades den regionala verksamheten av att de olika myndigheterna arbetade på inom sina områden och endast i begränsad omfattning samverkade med andra regionala myndigheter. Var och en uppfann sina egna lösningar på olika regionala problem som uppstod. De genomförda förändringarna har dock givit effekter mot en ökad regional samverkan mellan främst myndigheter men även med näringslivet. Idag finns det fem länsstyrelser i Finland, mot tidigare tio. Det finns femton Arbetskrafts- och näringscenter (motsvarar sammanslagning av länsarbetsnämnd och utvecklingsfond). De geografiska avgränsningarna mellan dessa olika myndigheter sammanfaller oftast inte vilket givit nya möjligheter att inte fastna på just dessa. Utbildningssystemet, frånsett universitet och högskolor har dock fortfarande kvar ett eget regionalt system. Inom SRVT har de regionala innovationssystemen utretts. Rådet har bland annat identifierat olika för tillväxten starka regioner i Finland. Resultatet var entydigt att de starka tillväxtregionerna fanns i anslutning till universitet. Rådet har identifierat sammanlagt sju utvecklingsregioner, där fyra av dem har särskilt goda tillväxtförutsättningar och i stort sett fungerar bra idag och tre som behöver utvecklas ytterligare. Därutöver finns regioner, särskilt i Östra Finland som har mycket svårt att utvecklas. Rådet avser att formulera förslag till en policy för hur den regionala innovationspolitiken ska utformas utifrån dessa analyser. En viktig förutsättning för den regionala innovationspolitiken är den förändring som skett i opinionen kring regionalpolitiken under senare år. Tidigare var uppfattningen bland till exempel politiker stark att staten skulle stödja svaga regioner med olika bidrag. Det som skedde var att under och efter krisen tog pengarna slut. Detta ledde till en allmän insikt att det inte gick att fortsätta med den traditionella inriktningen det vill säga att dela ut bidrag. Den nya inriktningen bygger på att det måste byggas upp regionala kunskapsmotorer. Om förutsättningar inte finns att bygga upp dessa motorer så finns inte mycket att göra åt saken för statsmakterna. Denna svängning skedde i samband med EU-inträdet. Detta innebar att den framtida regionalpolitiken och det regionala stödet huvudsakligen skulle finansieras via strukturfonderna och därmed dess principer. Det finns en politisk konsensus kring principerna för den nya regionalpolitiken. 22