VO StraMtrl 21121:57900/2005 TEKNISK PROGNOS 2005 BILAGA 4 OBEMANNADE SYSTEM

Transkript

1 VO StraMtrl 21121:57900/2005 TEKNISK PROGNOS 2005 BILAGA 4 OBEMANNADE SYSTEM

2 Obemannade system Innehållsförteckning 1. Allmänt Inverkan på FM (och hotets) förmågor och funktioner Realiserbarhet Kunskapsläget 4 2. Rymd Inverkan på FM (och hotets) förmågor och funktioner Realiserbarhet Kunskapsläge Luft Inverkan på FM (och hotets) förmågor och funktioner Realiserbarhet Kunskapsläget Mark Inverkan på FM (och hotets) förmågor och funktioner Realiserbarhet Kunskapsläget Sjö, Ytfarkoster Inverkan på FM (och hotets) förmågor och funktioner Realiserbarhet Kunskapsläget Undervattensfarkoster Inverkan på FM (och hotets) förmågor och funktioner Realiserbarhet Kunskapsläget Förkortningar Medarbetarförteckning 21 1

3 Obemannade System 1 Allmänt Obemannade system kommer i ökande omfattning att införas i olika sammanhang där de har fördelar jämfört med bemannade system. Främst gäller detta i farliga tillämpningar eller i tillämpningar som kräver extrem uthållighet eller förmåga att uppträda i miljöer där människor svårligen kan vistas. Militärt utnyttjas obemannade system framförallt till att ge en förbättrad lägesuppfattning, men de används även som vapenbärare. Obemannade system kommer i en överskådlig framtid att användas parallellt med och i nära samverkan med bemannade system. Utvecklingen går mot att obemannade farkoster får ökad intelligens så att de under ett uppdrag kan bilda sig en omvärldsuppfattning och fatta beslut baserade på denna. Den ökande autonomin implementeras gradvis och täcker in allt från plattformens överlevnad, till t.ex. måldetektering och identifiering. Autonomin som utvecklas för de obemannade systemen kommer även att användas i bemannade system som avlastning och för beslutsstöd till operatörerna. Klassiska AI-metoder har visat sig svåranvända i obemannade system. Detta uppmärksammades i artikeln Elephants Don t Play Chess av MIT forskaren Rodney A. Brooks år Problemet är att ett abstrakt symbolmanipulerande förvisso hanterar vissa sällskapsspel, som schack, väl och dessutom påminner om hur vi själva tänker, men är väldigt beroende av processen att skapa sådana abstrakta symboler utifrån sensordata. Detta har visat sig väldigt svårt. I teknikområdet reglerteknik har emellertid brusiga sensordata länge använts till att lösa enklare problem, så som automatisk farthållare i bilar eller styrning och stabilisering av stridsflygplan. Centralt i dessa, så kallade modellbaserade, lösningar är en matematisk beskrivning av farkosten och dess interaktion med omvärlden, samt en kontinuerlig återkoppling av sensordata för att beräkna nya styrkommandon. En sådan återkoppling är också vad Brooks föreslår som lösning på AI-metodernas tillkortakommanden. En algoritmfamilj som fått mycket uppmärksamhet under senare år är så kallade soft computing metoder. Hit hör t.ex. genetiska algoritmer, neurala nätverk, och fuzzy logic/control. Till skillnad från matematiska metoder hävdas att här finns likheter med framgångsrika biologiska system. Frånvaron av matematisk grund gör emellertid att deras prestanda inte kan analyseras eller garanteras, en allvarlig brist hos militära system. Vidare uppvisar metoderna inga av de attraktiva egenskaperna man var ute efter, trots de ytliga likheterna med biologiska system. Lärandet i ett neuralt nätverk består t.ex. i att innan användningen ändra ett antal inställningsparametrar för att förbättra prestanda. Detta kan jämföras med att innan 2

4 användningen av en kontorsstol ställa in höjden på sittdynan för att sitta bekvämt. Varken nätverk eller stol har något begrepp om sitt eget lärande. En trolig utveckling är därför att både klassisk AI och soft computing inte kommer att leverera användbara resultat för obemannade system. Vi kommer istället att se en inkrementell utveckling av automatiseringsgraden genom modellbaserade metoder för styrning och sensordataanalys. En viktig förutsättning för utveckling av autonoma obemannade system för utvecklingen inom datortekniken, som under den aktuella perioden förutsättes fortsätta att följa Moore s lag. En annan vital del är utvecklingen av algoritmer för perception, planering och styrning. Inom algoritmområdet finns det f.n. många olika utvecklingsriktningar, bl.a. lärande algoritmer och modellbaserade algoritmer. På kort sikt (5-10 år) kommer obemannade markfarkoster att självständigt planera en färdväg, följa de valda vägarna och undvika de flesta typer av hinder. Flyg- och undervattensfarkoster med viss förmåga att självständigt bilda en omvärldsuppfattning och agera utifrån den omvärldsuppfattningen införs. I många situationer, inte minst vid vapeninsatser, krävs länk till en mänsklig operatör. På lång sikt (15-25 år) kommer obemannade farkoster med förmåga att bilda omvärldsuppfattning och agera tillsammans med andra bemannade och obemannade farkoster. Även visionen om grupp intelligens ( emergent intelligence ), samverkan mellan mer kompletta system, börjar studeras i former av formationskörning och navigerings samarbete. Data och informations fusion på olika nivåer är också ett mycket viktigt område. De obemannade systemen följer omvärldens utveckling kring öppna standarder och tjänsteorienterade arkitekturer, och även här blir temporära allianser och förmågan att snabbt kunna integrera system och bygga system av system allt viktigare, dock med systemsäkerhet och systemsekretess i fokus. 1.1 Inverkan på FM (och hotets) förmågor och funktioner Obemannade system kan ge förbättrad omvärldsuppfattning och ökad förmåga att uppträda i svåra förhållanden. Obemannade system införs i de avancerade försvarsmakterna, vilket ställer krav på att samverkan mellan obemannade och bemannade system måste kunna hanteras av aktuella koalitionspartner. Mycket billiga obemannade farkoster kan redan idag mycket enkelt konstrueras och användas av icke-statliga aktörer, t.ex. terrorister. De obemannade farkosterna skulle kunna användas för att sprida B- eller C-stridsmedel eller för att leverera konventionella verkansdelar. 3

5 1.2 Realiserbarhet Området är komplext och det har länge funnits stora förhoppningar som inte har kunnat infrias. Nu görs dock mycket stora satsningar, vilket i kombination med ökad mognad hos många nyckeltekniker gör att realiserbarheten för obemannade system får anses vara god. Inom många nyckeltekniker görs stora civila satsningar och forskningen kring obemannade system är mycket omfattande vid universitet och högskolor. 1.3 Kunskapsläget USA är klart ledande inom obemannade system. Kompetensen i Sverige är god inom många nyckelområden (sensorer, algoritmer, IT, telekom) liksom kompetensen att bygga väl avvägda system. 2 Rymd Allmänt kan sägas att system som kommer att finnas i drift från ca projekteras och utvecklas idag och åren fram mot USAs strategi för militär satkom är att den tekniska arkitekturen baseras på övergång från IPV4 till IPV6 som bedöms bli den civila defakto standard som även kommer i markbaserad mobil telekommunikation. Behovet av bandbredd under operationer ökar dramatisk och det innebär att militär kapacitet måste kompletteras med civila operatörers tjänster. Under Afghanistanoperationen var beroendet av civila tjänster ca 65%. Trenden är att beroendet av civila system ökar ytterligare. Den snabbaste förändringen inom det civila rymdområdet svarar kommersiella företag för. Internet in space blir inom kort realitet inom flygbolagens flottor och tillgängligt för passagerarna att kunna surfa på internet under flygning. Det innebär bla att satellitkommunikation får kraftigt ökad kapacitet för varje generation som skjuts upp för att kunna tillgodose internetoperatörers behov. Även tillgången på satellitbilder ökar kontinuerligt på den kommersiella marknaden, vilket innebär att nationer som inte har egna rymdsystem kommer att kunna få tillgång till i stort lika bra information från de stora civila rymdnationerna. Ett bra kreditkort på fickan räcker långt. Detta gäller förstås även ickestatliga aktörer, organisationer och privatpersoner. Laserkommunikation i rymden kommer att reducera nedtagningstiden med en faktor jämfört med idag. Små kompakta lasermoduler kommer att utnyttjas på rymdplattformar. Lasersändning till mottagningsteleskop på jorden (på höga bergstoppar) ger mycket hög tillgänglighet, upp till 10 tals Tb/s möjligt (DWDM). Även kommunikation mellan UAV/fpl och satellit kommer att ske med bredbandsöverföring. Kommunikation mellan olika rymdenheter ger möjlighet att alltid hitta lämpliga mottagare på jordytan (när inga moln finns). 4

6 Militära spaningssatelliter har väsentligt högre upplösning än motsvarande civila system och kan upptäcka och övervaka nya installationer, flygplansrörelser, fartygstransporter och trupprörelser. Satellitbanor är fixerade och spaningstillgängligheten kan därför beräknas. Satellitburna infrarödbaserade varnarsystem för ballistiska missiler är under produktion. Geosynkrona banor för varning och övervakning studeras. Höghöjds-UAV kan i vissa fall vara en alternativ plattform. Mikrosatelliter kan ges spaningsförmåga i låga banor. Multispektrala system kan exempelvis optimeras för att detektera all flyg- och missilverksamhet över en viss höjd och motverkar existerande smyganpassningsteknik. På 10-års sikt torde även de civila radarsatelliterna vara goda för ca 1 meters, eller bättre, upplösning. Då torde spaningsdata kunna köpas mer fritt, som är fallet med optiska data idag. Planer finns i USA på att implementera system för att upptäcka och följa rörliga mål med ett system kallat SBR bestående av satelliter. På års sikt bedöms USA att ha förmåga till global övervakning av ytmål (mark, sjö), medan motsvarande förmåga för luftmål bedöms ligga ytterligare 5-10 år senare. Rymdspaning från såväl marken som rymdbaserade övervakningssystem för att ha kontroll på alla rymdobjekt, kommer att byggas ut i ökande omfattning ifrån dagens redan kraftfulla läge. Program har startats upp som skall möjliggöra att ha satelliter uppe som flyger förbi okända objekt och kartlägger dessa. Konceptidéer diskuteras i USA som går ut på att det inte är nödvändigt att förstöra satelliter som hotar det egna satellitsystemet. I stället kan metoder som att flyga in nära och spraymåla över sensorer vara verkningsfulla. På så vis minskar man risk för eskalering i rymdkrigföring när satelliten sedan återfår synen. Andra möjliga system som kan komma är sk vaktsatelliter som ges förmåga att flyga in och skydda andra viktiga satelliter från fysisk bekämpning. Bekämpningssystem mot satelliter i omloppsbanor bedöms komma att finnas operativt tidigt i prognosperioden. Därefter förutses en accelererande utveckling av insatssatelliter kommer att finnas med flera bekämpningsfunktioner. Från att kunna förstöra med kinetisk energi till att kunna spraya över en sensor på en satellit som uppfattas som ett hot. Vaktsatelliter bedöms finnas mot slutet av perioden med förmåga att flyga in och skydda strategiskt viktiga system. Utvecklingen av mikrosatelliter fortsätter. Genom att introducera vikbara och adaptiva optiska system kan stor optik kompakteras i samband med uppskjutning. Även miniatyriseringen av mekanik och elektronik möjliggör byggandet av mindre system. När systemets storlek inte är bestämt av en apertur eller fokallängd innebär mikrotekniken att satelliter kan göras mindre än igår och idag utan att förlora i prestanda. Detta sänker i sin tur uppskjutningskostnaden som i praktiken bestäms av en satellits storlek och vilken bana den skall till. 5

7 I närtid kommer det att krävas miljövänliga alternativ till Ammoniumperklorat (AP) i fastbränsleraketer och till hydrazin för attitydkontroll och för ökad manövrerbarhet och uthållighet hos satteliter. På längre sikt kommer det att bli möjligt att få fram drivämnen med betydligt högre prestanda vilket kommer att medföra att nyttolasterna till rymden kommer att kunna ökas eller att system kan göras mindre. En intensiv forskning på detta område försiggår bland annat i USA. Viktiga aktörer är NASA, USAF och ESA. Militärt innebär detta att satelliter kan ges ökad förmåga att manövrera, vilket både ökar deras nytta i betydelsen att banan kan förändras efter behoven och minskar sårbarheten genom att en satellits bana kan ändras om ett hot mot satelliten upptäcks. 2.1 Inverkan på FM (och hotets) förmågor och funktioner USAs ambition bedöms bli att införa en modell som kallas Operative Responsive Space som innebär att utveckling sker enligt en gemensam behovsfunktion, med fokus på att tillhandahålla gemensam militär förmåga för operativ och taktisk ledningsnivå. Det innebär ett fokus på att göra rymdtjänster till en aktiv del på stridsfältet. Erfarenheter från Irakkriget visar dock att även stater som inte har egna rymdsystem kan skaffa teknologi för att störa rymdsystem, då främst GPS och satellit-kommunikation. En viktig utvecklingstrend är att belysningsdelen av ett radarsystem förflyttas till stort avstånd från övervakningsområdet. På så vis kan hotet mot bärarplattformen minskas. Mottagardelen (passiv) kan däremot ligga på kortare avstånd, t.ex. i flygplan eller helikoptrar. Den ultimata lösningen är därvid att förlägga belysningsfunktionen i en satellit. Inom år bedöms USA ha skaffat sig denna förmåga. Den operativa nyttan av högupplösta bilder oberoende av väder och ljusförhållanden är sannolikt mycket stor. Tillgång kommersiellt gör att fler aktörer än dagens stormakter kommer att kunna nyttja sådan information. De allt fler privata initiativen att till lågt pris skjuta upp laster på några hundratal kg i ballistiska banor kan ses som både hot och möjlighet. De bör i förlängningen leda till att små satelliter kan läggas i omloppsbana till låg kostnad och med kort ledtid. Kopplat till utvecklingen av mikroelektronik och -mekanik ger de nya uppskjutningssystemen möjligheter att snabbt och billigt placera små laster i omloppsbana. Detta är något som kan utnyttjas militärt för bättre omvärldsuppfattning vid krislägen genom att med kort varsel placera små spaningssatelliter i skräddarsydda banor. Det civila utnyttjandet av rymdbaserad fjärranalysteknik inom optikområdet är omfattande och utvecklingen går mot allt högre spatial upplösning i kombination 6

8 med hög spektral upplösning (multi-, hyper- och ultraspektral upplösning). Förutom traditionell fjärranalys kan tekniken även bidra till övervakning av ingångna avtal, exempelvis gällande utveckling av kemiska och biologiska massförstörelsevapen. Stereoregistrering kan ge tredimensionell kartering. Dessa resurser är även av militärt intresse och kan bidra till kartering av geografiska områden. Klassningsmetoder som utvecklas inom fjärranalysen är även av taktiskt intresse. Tillgången på högupplösande system, civila som militära ökar rejält under perioden. Kommersiella systems förmåga blir i stort sett lika bra som militära system. Det innebär att många små aktörer kan välja att skaffa tillgång till högupplösande optiska system med bilaterala samarbetsavtal eller kommersiella avtal. Därmed går det också för små stater utan egen rymdförmåga att skaffa förmåga med avtal, det innebär en medveten risktagning vid kriser där tillgången på bilder kan begränsas. Några teknikrelaterade utvecklingstender inom satellitkommunikationsområdet som kan få betydelse för militära förmågor redovisas nedan. Varje punkt ges en uppskattad bedömning av dess potential att bidra till operativa/taktiska förmågor: Utvecklingen av fasstyrda antenner - kommer säkert att ge höghastighets datakom-möjlighet även från stridsflygplan inom prognosperioden. Utvecklingen av stabiliserade antenner av traditionell typ (paraboler) - kommer tidigt under prognosperioden att ge mark- och sjörörliga enheter möjlighet att vara "Always OnLine" med hög datatakt (Mbit/s-klass). Utvecklingen av kodning och bandspridning kommer att medverka till att antennsystem enligt 1 och 2 kan realiseras. På längre sikt, kanske inte förrän i slutet av prognosperioden, kan denna utveckling leda till att begrepp som frekvensbrist och bandbreddsbegränsningar inte längre blir relevanta att diskutera. Ökad "intelligens" i rymdsegmentet (satelliterna) kommer att förbättra störskyddet och systemuthålligheten - ett första större steg blir införandet av routrar i rymden, vilket kommer att ske tidigt under perioden. Utvecklingen inom nygamla frekvensband, särskilt Ka-bandet, ger tidigt tillgång till höga datatakter och högt störskydd (smala antennlober). På längre sikt kommer man förmodligen också att kunna nyttja det optiska området - diskussioner om tillgänglig bandbredd och möjligt störskydd kan då helt läggas åt sidan, jämför utvecklingen inom markbundet samband. Kombinationer av några av de ovannämnda utvecklingsinsatserna kommer sannolikt också att medge små bärbara terminaler med höga datatakter. 7

9 Prognosen är dock tämligen osäker, eftersom det kommersiella intresset kanske inte kan bära en målinriktad utveckling inom detta område. Ännu mer osäkert är det om och i så fall när utvecklingen kan ge så små och energisnåla terminaler att de lämpar sig för mängdspridning integrerade i sensorer etc. Militärt kan möjligheten att sända upp små billiga satelliter nyttjas till att skapa t ex små ASAT-satelliter till ett ekonomiskt försvarbart pris. Detta skulle kunna vara mikrosatelliter som positionerar sig intill en annan satellit för att sedan förstöra sig själva och målet eller på annat sätt påverka målet. En tendens är att utnyttja flera satelliter som flyger nära varandra eller på annat sätt är koordinerade för att få ut mer av systemet än vad en enstaka satellit skulle kunna ge. Först och främst är det troligen radarspaning som kan komma att utnyttja formationsflygningsprinciper. Traditionellt har rymdsystem använts för att förstärka befintliga förmågor eller skapa nya rymdspecifika förmågor såsom satellitspaning eller satellitkommunikation. Det finns idag tecken som tyder på att fler system (eller system-av-system ) byggs upp så att rymdkomponenten (eller komponenterna) är en (några) av flera vitala delar i en större helhet. På detta sätt skapas ett tydligt beroende av rymdsystemen. Exempel på sådana är fjärrstyrning och datainsamling med UAV där UAVn står i kontakt med hemmabasen via satellitkommunikation och positionerar sig via GNSS. Ett annat exempel är system för Blue force tracking där enskilda enheter, ner till enskild soldat, positionerar sig med GNSS och sedan sänder sin position till de egna styrkorna i närheten, eller för den delen en lägesbild som byggs upp på andra sidan jordklotet, via satellitkommunikation. Integration av rymdsystem i militära strukturer kan sägas öka den operativa räckvidden. Förmågor som tidigare bara gick att realisera lokalt kan med integrerade rymdsystem komma att vara möjliga att realisera regionalt och globalt. Systemen fortsätter att utvecklas, befintliga tjänster förbättras och nya tillkommer. Lägesprecisionen ökar med varje generation system som skjuts upp. Navigeringsoch tidfunktionen från GPS kommer att finnas integrerat i ammunition för olika bekämpningssystem tidigt i prognosperioden. Detta innebär kraftigt förbättrad förmåga att bekämpa enskilda mål på stora avstånd med hög noggrannhet. Tidgivningen i markbaserade lednings- och verkanssystem kommer mer och mer att styras med systemtid som utnyttjar GPS tid. Reservalternativ behöver finnas som backup i vitala system. Möjligheten till hypersoniska plattformar villkoras av framdrivningssystem och värmetåliga material. På bägge områdena pågår det forskning idag. Givet dessa öppnas möjligheten för verkliga rymdflygplan. Det är inte nödvändigt att nå 8

10 hastighet tillräcklig för omloppsbana för att dra nytta av hypersoniska system i rymdsammanhang. Även lägre hastigheter möjliggör hopp från en punkt på jorden till en annan på mycket kortare tid än vad traditionella flygplan skulle klara av. Militärt skulle hypersoniska rymdflygplan möjliggöra en global insatsförmåga med någon form av graderad verkan och relativt kort tid från beslut till att vapnet når målet. Detta är svårt att åstadkomma idag med ballistiska missiler respektive kryssningsmissiler. 2.2 Realiserbarhet Utvecklingen av de civila satelliterna leder till att nationer kan tillåta sig att nyttja kommersiella operatörers förmåga och därmed undvika egna kostsamma investeringar. Detta innebär en kalkylerad risktagning som under prognosperioden troligen är hanterlig med hänsyn till mångfalden av operatörer på marknaden. Signalspaningsområdet bedöms ha en svagare utveckling än övriga områden. Främst beroende på att behovet på den civila marknaden inte är stort. För nationella program är signalspaning från rymdbaserade system ett komplement till de andra sensorsystemen och kan nyttjas för att dels spåra störarsystem mot satelliter dels inhämta signalparametrar från vissa markbaserade system. Behovet av optiska avbildande system från satelliter mot jordytan ökar kraftigt både på den civila och den militära marknaden. Trenden pekar mot ökat intresse för högupplösta optiska satellitbilder. Satellitbilder finns att köpa på den kommersiella marknaden med upplösning under 1m. USA satsar stort på realtidssystem med högupplösta optiska bilder. De optiska systemen tenderar att gå mot högre upplösning och med fler spektralband. Därmed öppnas rymden för fler aktörer samtidigt som etablerade rymdaktörer får möjlighet att inom ekonomiska ramar skicka upp fler system. Mikrosatelliter kan också sändas upp som påhäng på större satelliter till en mycket liten marginalkostnad. Tillsammans innebär detta att fler kommer att nyttja rymden och bli beroende av rymden, dvs rymdens betydelse i militära sammanhang kommer att öka. Militära förmågor som tidigare krävt stora satelliter skulle kunna realisera med fler små satelliter i formation och därmed skulle dessa förmågor stå öppna för fler nationella aktörer. 9

11 2.3 Kunskapsläge En ökad spridning av rymdsystem och ballistiska farkoster i kombination med att nya civila system kan användas militärt gör att behovet av omvärldsbevakning och internationell kontroll av området ökar. Utveckling av rymdbaserade system kräver för ett land som Sverige internationellt samarbete. Även på detta område är det enskilda länder som tar initiativ och sedan inbjuder till medverkan i existerande program. Den dominerande aktören i rymden på militär sida är just nu USA som bedöms komma att ha försteg under minst ytterligare 10 år med nu känd rymdstrategi. Av regioner som Europa, Ryssland, Kina och Indien bedöms militärt sett endast Kina kunna ha såväl nationell ambition, ekonomi och teknologi att kunna utveckla delförmågor inom vissa rymdsystem som kan utgöra ett konkurrerande hot mot USAs förmåga. Exempel på sådana förmågor är laserbländning av elektrooptiska satellitsensorer, telerigföring mot kommunikationssystem och bekämpning av satelliter i bana. USA har tidigare haft monopol på högupplösande (sub-meter) SAR(Syntetisk AperturRadar)-bilder från rymden. Inom loppet av ca 5 år kommer Europa att skapa sig en liknande förmåga, dvs högupplösande spaningsinformation beroende av ljuseller väderförhållanden. Inom flertalet delområden som behandlas i detta kapitel finns en hel del internationell planering och prognostisering att tillgå, inte minst från civila statliga rymdorganisationer (NASA, ESA, USAF). I huvudsak är även planer och prognoser från de stora rymdnationernas militära organ möjliga att ta del av. Det är inte lika lätt att få en uppfattning om när operativa förmågor kan uppnås, i praktiken är det först när enskildheterna i teknikutvecklingen implementerats i system av system. 3 Luft Utvecklingstendenserna för militära flygande plattformar går mot dels en vidareutveckling av bemannade multirole stridsflygplan med överljudsprestanda utan ebk och dels mot obemannade spanings- och attackflygplan (UAV,URAV,UCAV). När det gäller obemannade spaningsplattformar kommer det att finnas farkoster allt ifrån små soldatburna system med mycket begränsad räckvidd och operationsområde till tunga system med stor räckvidd och uthållighet som idag illustreras av t ex Global Hawk. Obemannade stridsflygplan, UCAV, kommer att vara allt ifrån små upp till stora och tunga farkoster. Vapenutrymmen kommer att vara integrerade i flygfarkosten pga. kraven på låg signatur. Nya mindre vapen kommer att utvecklas för att dessa farkoster skall kunna utföra precisionsuppdrag. Dessa farkoster kan också ha en 10

12 multirole-funktion t ex kombinerad spaning och attack för att minska tiden mellan upptäckt och verkan i målet. De mindre farkosterna av denna typ kommer förmodligen vara av engångstyp, dvs. en robot med autonoma egenskaper. Dessa utformas då endast för ett envägsuppdrag och kan bäras omkring av såväl bemannade som obemannade större moderflygplan. Bemannade såväl som obemannade farkoster kommer att ha allt större inslag av typen MEA More Electric Aircraft. Utvecklingen är redan långt framme när det gäller elektriska system där nya effekt- och energiomvandlingssystem ersätter konventionella mekaniska eller hydrauliska system. De nya elektriska systemen medger en helt annan flexibilitet i systemarkitektur samt lägre vikt och högre tillgänglighet och tillförlitlighet och skulle t.ex. kunna ge möjlighet till egenskaper som "rearm while refueling. Nya elektriska vapen, elektriska acceleratorer såväl som mikrovågsvapen kräver mycket höga effekter så de nya elektriska systemen kräver helt nya kraftelektriska/kraftelektroniska system och komponenter. Farkosternas smygegenskaper kommer att behöva förbättras i takt med att sensorsystemen utvecklas. Nya nätverksbaserade sensorer kan medge multifunktionella hotsystem, där såväl lägre frekvensområden som multistatisk tyst funktionalitet kommer att kunna utnyttjas, vilket ställer helt nya krav på anpassade smygåtgärder. Den ökande processorkraften leder till högre prestanda och större tillförlitlighet i nya eller modifierade flygfarkoster och system vilket leder till att den operativa förmågan ökar. Mikroelektronik och mikromekanik ger möjlighet till mindre och lättare utrustning i alla typer av flygfarkoster och gör det möjligt att bygga mycket små spaningsfarkoster som är lätta att transportera och svåra att upptäcka. Under perioden kommer också höghöjdsaerostater att utvecklas och användas. Höghöjdsaerostaterna fyller ett gap mellan satelliter och konventionella flygfarkoster genom sin förmåga att flyga på höjder av km och genom en uthållighet från några månader upp till ett år. Speciellt intressant är förmågan att kontinuerligt ligga på plats över ett geografiskt område och utgöra plattform för olika typer av sensorer och kommunikationsutrustning. Begränsningen för uthålligheten i dessa system är energitillgången och man experimenterar med kombinationer av solceller och bränsleceller för att nå den önskade uthålligheten. Nya kraftfulla beräkningsmetoder gör att system som utvecklas med hjälp av beräkningsteknik blir effektivare genom att tiden för varje designcykel kan minskas. Effektivare och noggrannare modellutveckling, snabbare beräknings-, provnings- och utvärderingsmetoder kan också ge stora tidsvinster. 11

13 3.1 Inverkan på FM (och hotets) förmågor och funktioner Två frågor dominerar inom utvecklingen av obemannade flygfarkoster och frågorna är dessutom delvis kopplade till varandra. För att de obemannade flygfarkosterna ska nå sin fulla potential krävs att de autonoma funktionerna utvecklas vilket i sin tur kräver en stark utveckling inom ett stort och komplext område. Kopplat till detta gäller att om de obemannade flygfarkosterna ska komma till en mer allmän användning så måste de certifieras enligt de regelverk som finns. Obemannade flygfarkoster med autonoma funktioner kan förutses ge upphov till situationer med oklara ansvarsförhållanden som blir svåra att hantera ur certifieringssynpunkt. Det finns trots dessa frågor så stora fördelar och så stor potential inom området obemannade flygfarkoster att en stark utveckling kan förutses inom perioden. Förutom de två huvudfrågorna kommer utvecklingen att präglas av fortsatt miniatyrisering, kortare designprocesser, förbättrade smygegenskaper, samt mer elektronik och mindre mekanik/hydraulik i farkosterna. Förmågan till spaning och verkan ökar, i och med införandet av obemannade flygfarkoster. Ökad förmåga att operera över längre avstånd och under längre tid både över ytan och mot punktmål. Obemannade farkoster såväl som bemannade kommer att ha ökad grad av autonomitet. Stort intresse riktas mot applikationer av autonoma/intelligenta system i olika typer av obemannade flygfarkoster där tekniken är en förutsättning för ett genombrott i användandet av sådana farkoster. Parallellt kommer också bemannat flyg att använda tekniken som avlastning och för beslutsstöd till piloter och andra operatörer. Denna utveckling kan ses som naturlig eftersom både plattformar och övriga system blir alltmer komplexa och svåra för en enskild operatör att hantera. Tekniken kan bl.a. situationsanpassat lösa specifika uppgifter som uppdragsplanering, lämplig taktik, sensorstyrning och felhantering. Situationsanpassningen innebär att tekniken känner igen vilket stöd operatören behöver genom att kombinera information om situationen med en detaljerad uppgiftsanalys som finns representerad i systemet. Empiriska studier kommer att vara viktiga för att hitta de bästa formerna av beslutsstöd. Ett genombrott i tekniken kommer att leda till autonoma obemannade flygfarkoster/systemplattformar som under uppdraget tar in information från omgivningen och med hjälp av denna identifierar och undviker uppdykande hot samtidigt som de undviker kollision med omgivande terräng. Utvecklingen går mot att obemannade farkoster kommer att ha sådan intelligens att de kan ta beslut i ett uppdrag som i ett bemannat system skulle tas av en pilot. Under senare delen av perioden kommer obemannade flygfarkoster att kunna spana och verka mot luftmål. 12

14 Som hot betraktat innebär förekomsten av obemannade flygfarkoster att det för FM förband finns en ökad risk för upptäckt och bekämpning. Nya typer av sensorer och luftvärnssystem kommer att bli nödvändiga för att möta detta hot. Ett annat hot som finns redan nu och som kommer att växa under perioden är den civila teknik som finns tillgänglig på öppna marknaden med vilken det går att tillverka enklare UAV-er (GPS-styrda) lämpliga för sabotage och terroraktioner. 3.2 Realiserbarhet Motiven att utveckla och använda obemannade flygfarkoster är flera och traditionellt nämns dirty, dull and dangerous som en anledning, men tekniken innebär också helt nya taktiska och operativa förmågor. De nya/ökade förmågorna är givetvis en starkt drivande kraft för utvecklingen av obemannade flygfarkoster men också det faktum att ingen besättning behöver utsättas för risker. På sikt kommer det att utvecklas civila tillämpningar som använder obemannade flygfarkoster. Här kan nämnas t.ex. polis, räddningstjänst, kustbevakning och lantmäteri. Vad som till viss del hindrar utvecklingen och användandet av obemannade flygfarkoster i nuläget är frågeställningarna i samband med certifiering. Svårigheterna att certifiera obemannade flygfarkoster med autonoma funktioner får anses vara betydande och det kan komma att krävas principiella ändringar i de nuvarande regelverken för att det överhuvudtaget ska vara möjligt. Det finns dock så stora fördelar med obemannade flygfarkoster att en certifiering är nödvändig och kommer att ske trots att regelverken inte är anpassade för detta. Utvecklingen av flygande plattformar följer relativt väl kända metoder och principer medan däremot utvecklingen av autonoma funktioner är mindre väl kända. Här kan jämförelsen göras med programvaruutveckling där kostnaderna ökar exponentiellt med ökande komplexitet. En kostnadsuppskattning i dagsläget ger att en obemannad flygfarkost med samma funktionalitet som ett konventionellt stridsflygplan kostar minst lika mycket eller troligen mer. 3.3 Kunskapsläget Globalt dominerar givetvis USA inom kunskapsområdet obemannade flygfarkoster men även Israel och Frankrike kan nämnas i sammanhanget. USA lär behålla sin ledande ställning under perioden och möjligen kan man på Europeiskt håll med gemensamma krafter lyckas minska det Amerikanska försprånget något. 13

15 Inom Sverige finns det relativt god kompetens inom området obemannade flygfarkoster både inom försvarsmyndigheterna och inom industrin. Industrin, främst SAAB, visar tydligt intresse av att vilja utveckla obemannade flygfarkoster för militärt bruk. Det pågår förhandlingar om olika samarbetsprojekt mellan ett flertal Europeiska aktörer inom den militära flygindustrin och inom certifieringsfrågan är inställningen försiktigt positiv. En liknande situation råder också i flera andra länder i Europa. 4 Mark I dagsläget är obemannade fjärstyrda fordon en realitet. I Afghanistan och Irak används små fjärstyrda robotar av de amerikanska förbanden för spanings och EOD (Explosive Ordnance Demolition) uppgifter. Dessa system är relativt billiga och portabla, dvs. den kan bäras av en soldat. Även större system börjar att realiseras, det är då främst avsedda som packåsna för att transportera materiel, skadade mm. Försvarsmakten har ett allt större deltagande i internationella operationer, hotbilden för svenska förband har ändrats. Nu finns hot som IED, OXA, NBC, uppträdande i stadsbebyggelse mm. För att kunna säkert ta sig in i byggnader eller undersöka misstänkta objekt vid t.ex. vägspärrar, krävs ny teknik för att inte utsätta soldaten för onödig fara. 4.1 Inverkan på FM (och hotets) förmågor och funktioner I framtiden bedöms obemannade system kunna lösa kvalificerade uppgifter vilket: Minskar risken för personalen Kan reducera personalbehovet Möjliggör mindre fordon eftersom ingen personal skall rymmas eller skyddas 4.2 Realiserbarhet I dags läget finns fjärrstyrda system att köpa från främst USA men även Israel. Dessa system kan användas för EOD och spaning i bebyggd miljö. Helt autonoma system kommer att dröja ca 15 år innan de finns tillgängliga. Här är det inte bara den tekniska utvecklingen som sätter gränser, det gäller även frågor kring hur systemen skall användas samt oklarheter i regler och lagstiftning. Det sistnämnda är troligtvis till skillnad från luftfallet inte något avgörande problem. 4.3 Kunskapsläget Kunskapsläget är mycket gott inom forskningsområdet. Civila och militära institutioner främst i västvärlden arbetar och forskar kring autonoma system. USA ligger främst inom detta område, där stora summor läggs på FCS (Future Combat System). USA har som mål att 20-30% av de fordon som ingår i FCS skall vara autonoma. Det är främst organisationer som DARPA och NASA som driver på 14

16 utvecklingen. I Europa pågår mycket kvalificerad forskning, men den är inte ensad utan nationella angelägenheter. Här skulle EDA kunna göra en insatts för att bidra inom området. För Sveriges del så är det främst de civila universiteten som håller på med UGV forskning. Industrin har börjat visa intresse men avvaktar medel från FMV, dvs. ingen intern företagsutveckling sker mot UGV området. På uppdrag av FMV har FOI samanställt de olika aktörerna inom UGV området på Bedömningen att Sverige skall kunna ta fram autonoma system är god, det som krävs för att få igång en verksamhet inom UGV området är en stark vilja och kunskap hos kunden (Försvarsmakten) samt medel för att anskaffa. Kunskapsläget hos användaren bedöms lågt i dagsläget, men kommer att öka inom en femårsperiod. Detta beror främst på att testsystem kommer att gå i förbandsutbildningen under denna tidsperiod. FMV bedriver inom FoT 17 en studie för att utröna var forskningsfronten ligger i dag samt knyta an till både industri och användare. 5 Sjö, Ytfarkoster USV (Unmanned Surface Vehicles) eller som de kallas på svenska: obemannade ytfarkoster, förekommer och kommer även fortsättningsvis att finnas för flera olika uppgifter. Både användningsområden och prestanda inom respektive användningsområde kommer att utvecklas. Hittills har utvecklingen inom obemannade ytfarkoster gått mot att befintliga båtar och fartyg har försetts med utrustning för obemannat uppträdande. Det finns några exempel på farkoster som inte bygger på bemannade fartyg. Det är farkoster för minspaning som opererar strax under ytan med endast snorkel och kommunikationsutrustning ovan ytan. Detta för att inte påverkas av sjögång som stör farkosternas spaningsutrustning. 5.1 Inverkan på FM (och hotets) förmågor och funktioner Obemannade ytfarkoster används redan i dag och kommer inom överskådlig framtid att få fler användningsområden. Några exempel på användningsområden är: minjakt, övningsmål, ubåtsjakt och avvisning. Vid minjakt används obemannade system vid sökning och svepning där risken för minexplosion är överhängande. På så vis minskas risken för personella resurser. I många fall är det ett konventionellt minjaktsfartyg som utrustats med utrustning för fjärrstyrning. Det styrs och övervakas via radiolänk från ett annat fartyg. Att använda obemannade ytfarkoster som målfarkoster är i många fall lämpligt eftersom man inte riskerar att personal beskjuts under en övning. De kan opereras som fjärrstyrda eller programmerade med en rutt som de följer mha GPS. De kan 15

17 utrustas med olika typer av påbyggnader eller släp för att simulera olika typer av mål. Eftersom målet är en egen farkost och inte bogseras av ett bemannat fartyg får det dessutom god fart och manöverprestanda och kan därför manövermässigt simulera många olika typer av mål. Inom ubåtsjaktområdet är det troligt att vi i framtiden får se små snabba obemannade ytfarkoster som ersätter eller kompletterar helikopterns roll vid ubåtsjakt, dvs de är utrustade med ubåtsjaktsonar och vapen för bekämpning, (torped). En obemannad ytfarkost kan göras nästan lika snabb som en helikopter och har den stora fördelen att den kan ges en betydligt större uthållighet. Troligen blir den inte heller lika dyr. Under ubåtsjakt är det troligt att ubåten försöker försvara sig, om den har den möjligheten. I det fallet är det bättre om den obemannade ytfarkosten blir attackerad än om den bemannade helikoptern skulle bli det. Vid avvisning av eventuellt farliga båtar (terrorister) är det lämpligt att använda fjärrstyrda beväpnade båtar som fjärrmanövreras mha radiostyrning fram till inkräktaren. Med detta angreppssätt erhålls förmågan att avvisa utan att placera egen personal i riskzonen. Hotbilden från obemannade ytfarkoster är tydlig. Många fritidsbåtar är i dagsläget utrustade med autopilot och GPS. Det är inte någon större ekonomisk eller teknisk utmaning att lägga in en rutt och låta båten, på egen hand, navigera mot något lämpligt mål. Är dessutom båten lastad med sprängämne och någon typ av detonator kan den ställa till stort elände i målet. Ett idealiskt terroristvapen! 5.2 Realiserbarhet Det finns i dagsläget flera fjärrkontrollerade system i bruk och att realisera fler bedöms inte som något tekniskt problem. Troligen kommer utveckling en gå mot att farkosterna blir mer autonoma, dvs de upptäcker och undviker hinder och planerar om sin rutt utan att operatören behöver ingripa aktivt. Operatören går från att vara styrare till att vara övervakare. 5.3 Kunskapsläget I stor utsträckning är det samma kompetens som krävs för utveckling av bemannade ytfartyg och båtar som krävs för utveckling av obemannade ytfarkoster och den kompetensen är god. Det som behöver tillföras är en kommunikationslänk och ett operatörsinterface ombord på den bemannade enheten. 16

18 6 Undervattensfarkoster Dessa farkoster kallas ofta för AUV (Autonomous Underwater Vehicle) eller UUV (Unmannde Underwater Vehicle). Det finns också en, via kabel kraftförsörjd och kontrollerad, variant som kallas för ROV (Remotely Operated Vehicle). Nu börjar det dessutom dyka upp koncept med batteriförsedda ROV:ar som ibland kallas för semiautonoma. Detta innebär att det ofta blir lite förvillande eftersom begreppen överlappar varandra. I texten nedan används begreppet UUV om farkosten ifråga inte är kabelansluten och begreppet ROV om den är kabelansluten. I dagsläget och inom överskådlig framtid ser man att ubåtens traditionella roll som bärare av kraftfulla vapen för strid på djupt vatten är nedprioriterad till förmån för ubåtens roll som dold informationsinhämtare och ledningscentral. Svenska ubåtar har av naturen varit designade för grunda vatten (Östersjöns medeldjup är ca 50 m) men precis som andra länders ubåtar har de traditionellt opererat på egen hand med mycket sparsam kommunikation med omvärlden. För att kunna nå ännu grundare vatten utan att röja sin närvaro på ytan utrustas framtidens ubåtar med obemannade undervattensfarkoster som utan risk för personella resurser kan operera i trånga och grunda vatten. Fjärrstyrda undervattensfarkoster opererade från ytfartyg, ROV:ar, är en nödvändighet för att kunna genomföra ett minjaktsuppdrag. Inom detta område går trenden mot att ROV:arna kan koppla loss sig från sin kommunikations- och kraftförsörjningskabel under en tid för att genomföra ett autonomt uppdrag på avstånd från moderfartyget som inte går att nå med ansluten kabel. Farkosten drivs då av ett inbyggt batteri och kommunicerar med moderfartyget via en akustisk länk. Efter genomfört uppdrag återgår farkosten till sin kabel och dockar med den. Under tiden som batteriet laddas och insamlad information överförs, (med akustisk länk på längre avstånd kan endast begränsade datamängder överföras), kan den brukas som traditionell ROV för att sedan kunna återvända ut på ett nytt autonomt uppdrag. Det finns även en trend som pekar på utvecklandet av små, (storleksordningen bärbara), obemannade undervattensfarkoster som opererar på extremt grunda vatten för att detektera och oskadliggöra objekt i princip ända upp till vattenbrynet. I denna kategori återfinns inte bara simmande farkoster utan även bottenkrypande farkoster. Farkosternas utformning beror på vilken typ av strandlinje de optimerats för. Det är stor skillnad på slät sandbotten, kuperade klippor, dy och täta bestånd av bottenväxtlighet. Utvecklingen inom obemannade undervattensfarkoster går mot en indelning i fyra olika storleksklasser som grovt kan delas in i bärbara, lätta, tunga och stora. Detta beror till del på att de då passar i befintliga hanteringssystem och gränsytor för lätta och tunga torpeder samt att uppgifterna de är designade att lösa klassar in dem i olika storlekar beroende på hur mycket last de måste bära, hur lång uthållighet som 17

19 krävs samt vilka miljöförhållanden de skall klara. En bärbar farkost kan tex vara väl lämpad för att spana av ett begränsat hamnområde med korträckviddiga sensorer men skulle samma farkost användas för att spana av ett större sund skulle den med stor sannolikhet få problem eftersom vattenrörelserna genom sundet ligger i samma storleksordning som farkostens maximala framdrivningshastighet. Av hydrodynamiska skäl är cylinder- eller torpedformen den mest effektiva men av hanteringsmässiga, manövreringsförmåge- och/eller lastoptimeringsskäl väljs ibland en mer rektangulär eller plattfisklik form. Dessa fyra klasser har ungefärliga storlekar enligt nedan: Bärbara (30 kg) Lätta (300 kg) Tunga (1500 kg) Stora (10000 kg) De bärbara är tänkta för att spana av mindre områden och är ofta beroende av ett extern navigeringssystem, uppdragstid 5-20 timmar. De lätta avses för att spana av mindre och större områden och är förutom att de kan hanteras ombord på ytfartyg och ubåtar möjliga att fälla från helikopter, uppdragstid timmar. De tunga avses för att spana av stora områden, som kommunikationslänk eller för att placera ut utrustning. Sjösätts och bärgas av ubåt, ytfartyg eller vid kajkant. Uppdragstid timmar. De stora avses främst för riktigt långa uppdrag och uppdrag då stora laster skall placeras ut. Uppdragstid timmar Vad gäller byggsätt går utvecklingen mot modulsystem vilket möjliggör anpassning av farkosten för den specifika uppgift som skall lösas. Moduler kan återanvändas i flera olika farkoster och på så sätt kan tillverkningen göras mer seriemässig även om det totala antalet av respektive farkost är litet. Vad gäller kommunikationsstandarder går utvecklingen inom akustisk undervattenskommunikation åt samma håll som software radio ovan ytan, dvs man ser till att kommunikationsprotokollen är anpassningsbara genom mjukvaruförändringar och på det sättet skapar man sig förmåga att förändra sitt kommunikationssätt beroende på vem man önskar kommunicera med. Vad gäller energiförsörjning används idag Li-jon batterier i stor utsträckning och dessa verkar ha viss utvecklingspotential. Ett annat intressant energiförsörjningssystem är bränslecellen. I Sverige finns inom undervattensvärlden en lite ovanlig kompetens, förmågan att hantera väteperoxid 18

20 som syregivare i torpedmotorer. Det är troligt att detta även för bränsleceller är ett effektivt sätt att ta med sig syre i en undervattensfarkost. För den stora farkostklassen kan dessutom Stirling vara ett konkurrenskraftigt alternativ. 6.1 Inverkan på FM (och hotets) förmågor och funktioner Obemannade undervattensfarkoster bör användas i uppdrag där de förbättrar prestanda, minskar kostnaden, möjliggör genomförandet av ett uppdrag som inte är genomförbart med ett bemannat system, eller reducerar risken för bemannade system. Egenskaperna för en UUV som möjliggör detta är: förmågan att placera en sensor i optimal position både i vertikal och horisontell ledd, autonomiteten, uthålligheten, den låga upptäcktsrisken, modulariteten och räckvidden Autonomitet Förmågan att operera oberoende under långa perioder skapar en möjlighet för det bemannade modersystemet att utöka sin räckvidd och fokusera på komplicerade uppgifter. Låg upptäcktsrisk UUV:er opererar under ytan med potentiellt låga akustiska, elektriska och magnetiska signaturer. Emellanåt behöver de inta ytläge för att sträcka upp antenner ovan ytan men även då håller de en låg profil om man bortser från aktiv sändning. Sjösättning UUV:er kan sjösättas från en mängd olika plattformar, fartyg, ubåtar, helikoptrar eller lastbil vid kajkant. Återtagning behöver inte ske av sjösättande enhet. Miljöanpassning UUV:er kan anpassas för att operera på alla vattendjup, i dåligt väder, under tropiska eller arktiska förhållanden under alla tider på dygnet och året. Obemannade undervattensfarkoster är lämpliga som komplement i uppdrag av nedanstående typer: Underrättelseinhämtning, övervakning, spaning Minjakt Ubåtsjakt Inspektion/identifiering Oceanografi Kommunikationsnod / nätverksnod Leverans av last / utplacering av utrustning I dessa uppdrag fungerar de som riskreducering och force multiplier, dvs de kan skickas in i områden där man inte vågar gå in med en bemannad enhet eller de kan användas för att förbättra moderfartygets spaningsförmåga eller slagkraft. I det 19

21 första fallet genom att agera som en framskjuten sensor och i det andra fallet som framskjuten vapenplattform. Man kan också tänka sig att de tilldelas långvariga, enahanda uppgifter som att hålla koll de hydroakustiska parametrarna i ett område för att på så sätt öka spaningsprestandan hos moderfartyget och andra i operationen ingående enheter. Dessutom finns det en möjlighet att använda dem som ubåtsjaktmål genom att utrusta dem med system som genererar en ubåtssignatur. Att bedriva ubåtsjaktövningar med hjälp av en UUV borde vara kostnadsbesparande eftersom en ubåt kan ersättas. Man kan också tänka sig en situation där en ubåt som är utrustad med en UUV får möjligheten att öva duellsituationen, ubåt mot ubåt, på egen hand. Detta genomförs genom att UUV-operatören ombord på ubåten kontrollerar UUV:n så att den uppför sig som en duellerande ubåt. Inom undervattensfarkostområdet är det inte lika lätt att se ett terroristhot på samma sätt som inom ytfarkostområdet. Det är relativt komplicerat och kostsamt att bygga en självständigt navigerande undervattensfarkost eftersom radiokommunikation och GPS-navigering inte fungerar pga vattnets förmåga att dämpa elektromagnetiska signaler. Civila ubåtar och dykarfarkoster förekommer, bl a inom narkotikasmuggling, och antalet kommer troligen att öka något i framtiden. Men obemannade undervattensfarkoster kommer inom överskådlig framtid inte att vara det första valet för en terrorist. 6.2 Realiserbarhet I dagsläget står vi i ett läge där vi ser att det är möjligt att antingen med egna resurser bygga system eller köpa system från någon industri i utlandet. Problemet ligger i dagsläget inte till så stor del inom teknikutvecklingen som inom taktikutvecklingen även om det även inom tekniksidan är en lång väg kvar att gå. Frågan om hur dessa farkoster skall användas för att uppnå den förmåga som eftersträvas behöver belysas. Rådet blir därför att satsa mer på provverksamhet i tidiga faser av utvecklingen av dessa farkoster. På det sättet blir det tydligare vad som behöver teknikutvecklas och därmed kan besparingar göras. Ett system med begränsade prestanda som används och utvärderas i förbandsverksamheten är mer givande än utvecklandet av ett system som har fulländade prestanda i labbmiljö. Därför rekommenderas ett utökat experimenterande med UUV:er i syfte att utveckla taktiken kring dessa system samt införande av UUV:er på försök i förbandsverksamheten så snart som möjligt. Visst kvarstår det problem av teknisk art att lösa, t ex inom områdena: Återtagning till moderfartyg Kommunikation Navigering 20

22 Energisystem Ingripande mot mål Modularitet Men inget av dessa problem hindrar en experimentell användning i syfte att utveckla taktiken. 6.3 Kunskapsläget USA är ledande inom kunskapsområdet obemannade undervattensfarkoster men även länder som England och Norge spelar framträdande roller i sammanhanget. USA kommer att behålla sin ledande ställning under perioden och möjligen kan man på Europeiskt håll med gemensamma krafter lyckas minska den Amerikanska dominansen något. Sverige bör ha ett försprång genom sin vana att operera i trånga grunda vatten med besvärliga ljudutbredningsförhållanden, sk littoral waters. Det är i sådana områden som UUV:er är lämpliga att använda. Inom Sverige finns det relativt god kompetens inom området undervattensteknik både inom försvarsmyndigheterna och inom industrin. Inom delområdet obemannade undervattensfarkoster finns kompetens hos industrin främst inom områdena torped och ROV (Remotely Operated Vehicle) men det är tydligt att stora delar av denna kompetens är överförbar på obemannade undervattensfarkoster. Inom industrin är det främst SAAB Underwater Systems som visar intresse av att vilja utveckla obemannade undervattensfarkoster för militärt bruk. 7 Förkortningar ASAT Anti SATellite AUV Autonomous Underwater Vehicle GNSS Global Navigation Satellite System GPS Global Positioning System OXA Oexploderad ammunition SAR Syntetisk AperturRadar UAV Unmanned Air Vehicle UCAV Unmanned Combat Air Vehicle USV Unmanned Surface Vehicle UUV Unmanned Underwater Vehicle 8 Medarbetarförteckning Carl-Martin Larsson FMV sammanhållande Carl-Johan Andersson FMV 21