Undrens tid är inte förbi - den har aldrig funnits!

Transkript

1 Undrens tid är inte förbi - den har aldrig funnits! Även om våra medier envist gör sitt yttersta för att övertyga oss om deras existens är de famösa idrottsundren vid närmare studium inga som helst mysterier. Tvärtom handlar det - precis som för allt annat här i världen - om en balanserad blandning av tillfälligheternas spel och de logiska konsekvenserna av medfödd fysisk talang, tillgänglig infrastruktur och rådande sociala betingelser. Lennart Julin Som bekant blir en illusion detta först i det ögonblick den krossas. På samma sätt fungerar en myt utmärkt som den oinskränkta sanningen ända till dess någon dristar sig att ifrågasätta och därvid avslöjar att verkligheten faktiskt ser annorlunda ut. Något som emellertid är sällsynt om myten uppfyller våra förutfattade meningar om hur det borde vara. Därför lever och frodas Bannister-effekten i de idrottspsykologiska kretsarna, trots att det bara krävs ett ögonblicks bläddrande i statistiken för att upptäcka att den första drömmilen (= att springa engelska milen under fyra minuter) utförd i maj 1954 av britten Roger Bannister inte alls utlöste någon ketchupeffekt. Det var således ingen mental mur som Bannister rev ned åt tusenden och åter tusenden otåliga efterföljare, det var i stället bara ett i mängden av idrottshistoriens oräkneliga små utvecklingssteg. Det enda speciella med detta steg var att det råkade bli det som passerade en av vårt måttsystem genererad - men i realiteten inte existerande - magisk gräns. Men eftersom det borde finnas en Bannister-effekt har den blivit ett odiskutabelt faktum bara av att man sett/hört andra referera till den. På liknande sätt har tesen att nya material och ny utrustning alltid revolutionerar resultat/prestationsförutsättningarna tillåtits leva utan egentligt ifrågasättande. Inte minst eftersom tillverkare och f d aktiva har intresse av att betydelsen av allt nytt överdrivs. Hemligheten med stort H När det handlat om på ett eller annat sätt exceptionella idrottsframgångar - t ex att ett land plötsligt lyft sin konkurrenskraft radikalt - har benägenheten till mer djupgående analys av de faktiska förhållandena inte heller varit speciellt stor. I stället har man genom att snabbt klistra på etiketten idrottsunder nöjt sig med att försöka identifiera en specifik orsak - den så kallade Hemligheten - i singularis. I sådana lägen är det förrädiskt lätt att fastna för något omedelbart iögonenfallande och övertolka dess betydelse. Ett exempel var den kulstötningsteknik ( glidstilen ) som amerikanen Parry O Brien lanserade på 1950-talet och som han använde till otaliga världsrekordförbättringar (från till under en 6-årsperiod). Självklart såg alla analytiker den nya tekniken som hemligheten, men med facit i hand vet vi att den viktigaste faktorn bakom resultatrevolutionen var O Briens föregångarroll vad gäller modern styrketräning. 90-talets Norska idrottsunder avslöjar också hur snett en ytlig snabbanalys kan hamna. Då identifierades ju Toppidrettssentret i 71

2 Den 25-årige medicinstudenten Roger Bannister var den förste att springa 1 engelsk mile (1609 m) under 4 minuter. I Oxford sprang han 6 maj 1954 på min och drömmilen var ett faktum. Foto: Pressens Bild Oslo både av norrmännen själva och av den hemlighetsjagande omvärlden som förklaringen till de exceptionella framgångarna i många idrotter. Vid Toppidrettssentret hade elitaktiva från alla olika idrotter sammanstrålat och tack vare korsbefruktande av varandras träningskunskaper nått tidigare oanade prestationer. Denna förklaring var ytterst attraktiv - synlig och dessutom logisk - men tyvärr hade den en brist: Den stämde inte! Ty om systemet och inte de individuella idrottsmännen och -kvinnorna var hemligheten så skulle ju Toppidrettssentret ha fortsatt producera nya guldmedaljörer. Fast nu tiotalet år senare spanar världen förgäves efter nya Johan Olav Koss, Vebjörn Rodal osv. Faktum är att både skridskon och friidrotten i Norge i dagsläget t o m upplever sin klenaste period någonsin. Alkemistdrömmen Alkemistdrömmen - tron att det existerar en magisk metod att förvandla valfritt utgångsmaterial till guld - avfärdades definitivt som vidskepelse i kemin för hundratalet år sedan. Men inom idrotten frodas alltså vidskepelsen fortsatt såtillvida att såväl utövare, tränare som utomstående 72 analytiker tycks omfatta tesen att om bara den rätta viljan finns - och den rätta träningsmetoden tillämpas - så kan vem som helst bli bäst i världen. Man kan ana klara drag av både politisk korrekthet ( alla kan ) och amerikansk framgångsfilosofi ( du bestämmer själv om du vill lyckas ) i detta synsätt. Dessutom finns ju parter med egenintresse av att blåsa upp - inte sällan med en halvt outtalad messiansk touch Följ mig så lovar jag dig att komma till det förlovade landet - effekten av metoder och program man själva tillhandahåller. Den som ev känner sig lockad av sådana säljbudskap för t ex ett mentalt träningsprogram bör emellertid först begrunda följande ovedersägliga faktum: Även om alla tolv deltagarna i en tävling följt det påstått vinnande programmet så blir i slutänden oundvikligen elva av dem ändå förlorare! En annan vanlig brist i analyserna av så kallade idrottsunder är att man ensidigt spanar efter orsaker/ förklaringar hos de framgångsrika i stället för hos de saknade eller misslyckade konkurrenterna. Att en grupp är överrepresenterad i eliten kan ju

3 Från 50-talet och framåt fanns svensktillverkade pingisbord överallt. Alla kom i kontakt med den idrotten. Sverige blev en världsnation från Kjell Hammaren Johanssons dagar och fram till J-O Waldners framgångssaga. Bild: Pressens Bild, Jack Mikrut. alternativt ses som att andra grupper är kraftigt underrepresenterade därför att de hindras på något sätt. Den som söker förklaringen till att Österrike är överlägset Jamaica i störtlopp behöver ju faktiskt inte åka till Kitzbühel eller Innsbruck för att kolla in träningsmetoderna därstädes. Alla dessa invändningar och ifrågasättanden betyder dock inte att det är meningslöst eller ointressant att ta itu med frågekomplexet Hur blir man framgångsrik i idrott? - tvärtom. Men det gäller då att gå in med öppna ögon och att inte se som sitt mål att identifiera Förklaringen med stort F, ty en sådan finns inte. I stället kan man urskilja fyra distinkta steg som definierar Vägen till framgång. * Steg 1: Att besitta den nödvändiga fysiska talangen De allra flesta idrotter ställer stringenta krav på utövarnas fysik: Längd, vikt, hävstångsförhållanden, muskelstyrka och -fibersammansättning, hjärt/lungfunktion, osv. En del av detta är i större eller mindre utsträckning träningsbart, men absolut inte allt. Längden och kroppsproportionerna tillhör det som vi inte kan ändra på genom träning - och samtidigt har de helt avgörande betydelse för prestationsförmågan i många idrotter. Exempelvis kan den som är 2.01 lång aldrig bli stjärna i boxning klass 48 kg eller i gymnastik medan förutsättningarna i det avseendet finns för bl a volleyboll, simning och brottning klass 130 kg. Låg tyngdpunkt (förhållandevis korta ben) är till fördel i utförsåkning och andra balanssporter medan det är till allvarlig nackdel i höjdhopp och utväxlingssporter. På samma sätt bestämmer även de osynliga under-skinnet-egenskaperna (syreupptagning, typ av muskelfibrer) man tilldelats i det genetiska lotteriet vilka sporter/grenar man har talangen för att kunna bli framgångsrik i. Alla kan inte bli bra på allting. Man kan tycka att detta är orättvist, men idrott är nu i de allra flesta fall en fysisk aktivitet och då är de fysiologiska premisserna direkt avgörande. Att Sverige exempelvis nått nästan alla sina stora brottningsframgångar i de tyngsta viktklasserna är i det här perspektivet en helt logisk konsekvens av att det svenska folket är förhållandevis storvuxet. Det har helt enkelt inte funnits ett tillräcklig urval av talanger formatmässigt för de lätta viktklasserna bland de ungdomar som sökt sig till våra brottningsklubbar. Men även om rätt fysisk talang är ett absolut nödvändigt villkor för idrottsliga framgångar är det inte ett tillräckligt villkor. Det finns ytterligare tre steg som måste tas av talangen för att guldmedaljerna och rekorden skall bli verklighet och inte bara möjlighet. * Steg 2: Att upptäcka och inse att man har talangen De flesta av oss är synnerligen väl medvetna om att ingen superstjärna på 100m eller i fotboll gick förlorad, när vi avstod från att göra en seriös elitidrottssatsning. Vi vet detta eftersom vi prövat på dessa idrotter organiserat och/eller oorganiserat redan från tidiga år. Vi har sprungit ikapp med lekkamrater och vi har sparkat boll i tid och otid. Skulle vi då ha besuttit en världstalang hade det omedelbart avslöjats 73

4 i att vi var snabbast i klassen eller gjorde alla målen i fotbollsmatcherna. Fast nu var det inte direkt så... Löpning och fotboll är dock egentligen de stora undantagen. De allra flesta av oss får aldrig ens chansen att pröva på merparten av de oräkneliga idrotter som finns och nyskapas. Vi kan inte svara på om vi hade talangen för att bli superstjärna i sabelfäktning, cricket eller dubbel-trapp, därför att dessa idrotter helt enkelt inte var tillgängliga för oss under barn- och ungdomsåren i vår närmiljö. Dessa brister är något som vi svenskar sällan reflekterar över eftersom utbudet ändå är så stort i ett rikt land som Sverige. Men så är inte situationen överallt, tvärtom är faktiskt de flesta människor i världen i praktiken utestängda från merparten av världens idrotter. De viktigaste begränsande faktorerna är: 74 - Klimat/topografi: För att upptäcka skidåkningen måste man ha tillgång till minusgrader och snö. Något som en ytterst liten del av världens befolkning har, men som t ex den norska huvudstadens innevånare har bara en spårvagnsresa bort i Holmenkollen. Vill man upptäcka utförsåkningen måste man dessutom ha tillgång till höga berg med snö. Omvänt krävs det värme och havsvågor om man skall kunna pröva - och bli frälst - på surfing. - Infrastruktur/resurser: De allra flesta idrotter ställer betydande krav på anläggningar, redskap och annan utrustning redan i pröva-på-stadiet. Något som i sin tur förutsätter goda ekonomiska resurser. Det är alltså ingen slump att resurssvaga Mozambiques aktuella bidrag till världsidrotten - Maria Mutola - började med fotboll och sedan blev världsstjärna i löpning i stället för i simning, tennis eller höjdhopp. - Tradition: Om en idrott har en stark tradition skapar det ett positivt pröva-på-klimat för nya generationer ungdomar. Det är status i det egna samhället att vara duktig i en sådan idrott och dessutom finns det tack vare traditionen en stabil bas av uppmuntrande/stödjande ledare och tränare plus att behoven av anläggningar och utrustning är väl tillgodosedda. Typiska traditioner med till synes evigt liv är finsk spjutkastning, ungersk simning och tjeckisk/slovakisk ishockey. Omvänt har det aldrig funnits danska spjutkastare, österrikiska simmare eller ungerska hockeyspelare. - Samhälle/kultur: Alla samhällssystem och kulturer är inte positiva till all idrott, i vissa fall kanske inte ens till någon idrott. Framförallt har denna typ av motstånd under historiens gång och ända in i våra dagar drabbat kvinnlig idrott. Allt detta kan sammanfattas i begreppet exponeringstal, dvs hur stor andel av varje generation ungdomar som blir exponerade för (får pröva på) sporten för att upptäcka eventuell fallenhet (talang). Ju högre exponeringstal desto fler upptäckta talanger - och vice-versa. Utifrån det perspektivet framstår många proklamerade idrottsunder som logiska konsekvenser av höga exponeringstal snarare än av sluga träningsmetoder. Pingisens konjunktursvängningar Betrakta exempelvis svensk bordtennis under det senaste knappa halvseklet. Från mitten av 50-talet och år framåt översvämmades Sverige av bordtennisbord tillverkade av en driftig småländsk entreprenör. Effekten blev att det fanns bordtennisbord i snart sagt varje garage och gillestuga plus att bordtennisbordet hade en självklar centralposition i alla fritidsutrymmen för ungdomar på skolor och fritidsgårdar. Detta i kombination med sportens enkelhet och billighet (två billiga racketar och en boll, ingen speciell klädsel) gjorde att exponeringen under denna period blev snudd på 100% - alla svenska ungdomar spelade pingis. Observera att bordtennisen fick denna exponering i princip till skänks eftersom den inte byggde på organiserad träning i föreningsregi utan på att sporten utgjorde en del av ungdomens vanliga vardag. Visade det sig att man hade talang och intresse sökte man sig sedan till en klubb. Men på 80-talet förändrades allting. Bordtennisborden förlorade sin självklara plats i ungdomarnas vardagsmiljö. Exponeringstalet sjönk brant - nu var det nästan bara de som sökte sig till en bordtennisklubb som på allvar fick bekanta sig med sporten - och då är det egentligen inget att alls förvånas över att också superspelarflödet som varit stabilt från Hasse Alsér till J-O Waldner sinade. Detta exempel illustrerar också att den ofta upprepade tesen om eliten och bredden som varandras förutsättning är ett för ytligt sett att se på problematiken. Vi hade bevisligen absolut elit i bordtennis under en lång följd av år, ändå försvann bredden. Omvänt kan man titta på Magdalena Forsberg, som utövade en sport (skidskytte) utan någon som helst bredd i Sverige, men som ändå blev suverän världsetta. Situationen är alltså mycket mer komplex än vad som ryms i enkla slagord. Enstaka elitaktiva är i huvudsak en produkt av tillfälligheternas spel, ett mer eller mindre kontinuerligt flöde av elitaktiva förutsätter däremot ett stabilt högt exponeringstal. Och exponeringstalets kärna är inte hur många som håller på utan hur många som prövat på! Häri ligger den befintliga elitens värde eftersom den skapar uppmärksamhet kring sin idrott/gren vilket i sin tur ökar sannolikheten för att nya ungdomar skall känna sig lockade att pröva på. Men då måste de också ha möjlighet att pröva på, annars dör lockelsen snabbt. * Steg 3: Att ges möjlighet att på bästa sätt utveckla talangen Kopplingen till steg 2 är mycket stark, men för att kunna utveckla en upptäckt talang krävs en fortsatt kontinuerlig tillgång på hemmaplan (dvs där man bor och går i skola) till nödvändiga anläggningar, redskap, tränarkompetens osv. En tillgång som ofta är kraftigt begränsad av praktiska skäl. Det finns bara plats för ett synnerligen litet fåtal att träna simhopp, tennis, konståkning eller fäktning de nödvändiga timmarna i veckan. Överhuvudtaget är infrastrukturen (anläggningarna) i de flesta idrotter av direkt avgörande betydelse för om en ung talang skall kunna utvecklas till absolut elit. Vill man bli stavhoppare måste man bo på en ort med tillgång till en hall där det permanent finns en omedelbart användbar stavanläggning. Inte minst i ett land som Sverige - där det är mörkt och kallt minst halva året - är hallarna oundgängliga. Endast idrotter som kan tillhandahålla ljus och värme kan numera räkna med att kunna behålla sina unga talanger. Lek gärna med tanken hur svensk elitishockey skulle se ut idag om all ungdomsverksamhet bedrevs utomhus på naturis... Förutom anläggningarna har naturligtvis innehållet och kvaliteten i omhändertagandet av talangerna stor betydelse för utfallet. Som svenskar har vi traditionellt sneglat längtansfullt utomlands och känt oss avundsjuka på resurserna och profes-

5 sionaliteten i framförallt den gamla östeuropeiska statsidrotten (del av den offentliga sektorn) och den anglosaxiska skolidrotten (integrerad del av utbildningsväsendet). Själva har vi fått nöja oss med folkrörelsemodellen där vi haft att klara oss själva, dvs förlita oss till entusiasm och idealitet som huvudredskap för att locka, motivera och utveckla talangerna. Men sedan östblocket rasat samman politiskt och i takt med att skolidrotten i England och USA tappat resurser har den svenska konkurrenskraften förstärkts. Det finns faktiskt en fördel att inte underskatta i att vara oberoende av yttre krafter man inte kontrollerar. Vinnande koncept saknas En annan lärdom man kan dra av den internationella utvecklingen under de senaste decennierna är att inget tyder på att det existerar någon garanterad framgångsmetod i idrott. Många har gjort anspråk på att ha utvecklat ofelbara vetenskapliga träningsmetoder, men konfrontationen med verkligheten har behagat avslöja dessa anspråk som grundlösa. Typiskt är att sedan muren fallit sjönk prestationsnivån markant även för de östtyska aktiva som kunde fortsätta idrotta på heltid i det förenade Tyskland. Slutsatsen av detta blir att det inte var smartare träning så mycket som systematiskt missbruk av förbjudna preparat som gav DDRidrottarna deras vinnande övertag under 60-, 70- och 80-talen. Inte heller andra länder som getts - om inte obegränsade så ändå exceptionellt generösa - ekonomiska resurser från staten eller näringslivet har kunnat peka på motsvarande lyft i framgångar i internationell konkurrens. Länder som Frankrike, Italien, Storbritannien och Spanien har byggt upp system där otaliga aktiva i princip haft månadslön för att träna under ledning av supertränare som vet allt - utan ökat utbyte av medaljer på OS och VM. Visst är det en ganska hugnesam tanke att man tydligen inte kan köpa medaljer? Ser man verkligheten i ett längre historiskt perspektiv handlar förstås det verkligt stora svinnet av talanger som aldrig blev stjärnor om alla tjejer, som inte bara saknade uppmuntran utan som rentut motarbetades i sina idrottsliga ambitioner. Det var inte förrän på 1960-talet som man egentligen kan tala om att det fanns en seriös kvinnlig elitidrott - internationellt så väl som nationellt. Dessförinnan handlade det bara om enstaka viljestarka individer. * Steg 4: Att finna det mödan värt att försöka utveckla sin talang Även om allt som behövs - talang, infrastruktur och all slags support - är tillstädes är inte framgången given. En elitsatsning i idrott handlar om att göra ett val där andra saker får stå tillbaka för de krav på tid och ansträngning idrotten ställer. Ofta använda ordet uppoffring är inte rätt men det handlar tveklöst om en inte alldeles banal prioritering. Medvetet eller undermedvetet måste talangen bedöma om det råder en rimlig balans mellan satsningens omfattning och den möjliga/troliga utdelningen. Är det värt besväret? är alltså nyckelfrågan och svaret är beroende av oräkneliga parametrar. För den som kommer från en fattig bakgrund kan idrotten många gånger ses som den stora - kanske enda - chansen att få ett bättre liv. Gunder Hägg, portalfiguren i den svenska 40-talsguldåldern i friidrott, har aldrig hymlat med att hans satsning på löpningen primärt motiverades av drömmen om att den vägen kunna byta skogshuggarfamiljutgångsläget mot ett säkert framtidsjobb i brandkåren i en större stad. Alltså precis samma typ av mekanism som nu ett drygt halvsekel senare får otaliga unga män och kvinnor i länder som Kenya, Etiopien och Marocko att använda sin löpartalang som social hävstång. I länder med stor arbetslöshet och explosiv befolkningsökning kan just löpningen framstå som den överlägset bästa chansen att skaffa sig ett bättre liv. En enda framgångsrik säsong kan ju indirekt säkra resten av livet ekonomiskt. Omvänt är det precis samma mekanism men motsatt slutsats som gjort att Västeuropa inte längre förmår producera nya Sebastian Coe, Anders Gärderud, Lasse Virén, osv. Likvärdiga löparbegåvningar måste ha funnits också de senaste åren, men de har inte varit beredda att satsa lika hårt och målmedvetet på att utveckla sin idrottstalang. Vilket är logiskt med tanke på att oddsen för att lyckas fullt ut är låga och med tanke på att det egna samhället efterfrågar akademiker snarare än avdankade idrottare, som kanske inte ens haft en framgångsrik idrottskarriär. Äran - inte pengarna I några sporter, t ex ishockey, fotboll, golf, tennis och skidor, kan bedömningen fortfarande också för en västerlänning sluta med att det kan vara värt en helhjärtad satsning. Ty lyckas man kan det ekonomiska utfallet bli så bra att några års elitkarriär kan trygga ekonomin för resten av livet. Det vore dock en total missuppfattning att tro att bara det möjliga/troliga ekonomiska utfallet avgör om det skall bli en elitsatsning eller inte. Även om dagens sportjournalistik ibland tycks mer intresserad av prispengarnas storlek än själva idrottsprestationen är fortfarande vad som skulle kunna kallas äregirighet den viktigaste drivkraften för de elitaktiva själva. Att vara bäst på någonting är i sig en nästan oemotståndlig morot. Om det inte vore så skulle ju merparten av världens idrottsutbud ha slagits ut för länge sedan p g a brist på utövare. Merparten även av världens elitidrott utspelar sig nämligen också idag långt borta från pengar och medial uppmärksamhet. Detta därför att idrott är kul och därför att den stora tillfredsställelsen ligger i att klara av utmaningen - oberoende av om prestationen uppmärksammas av bara de närmast sörjande eller av hela världen. Sammanfattning Framgång i idrott kräver alltså en medfödd fysisk begåvning för den aktuella idrotten plus att man hamnat i en miljö som tillhandahåller nödvändig infrastruktur och socialt sammanhang. Dvs, idrottsframgång är inte bara en slump - men faktiskt mycket mer av tillfälligheternas spel än vad vi indoktrinerats att tro. 75