Fiskevårdsplan för Halland

Transkript

1 Fiskevårdsplan för Halland

2 Förord Länsstyrelsen fick den 24 januari 2006 i uppdrag av Fiskeriverket att utarbeta en regional åtgärdsplan för prioriterade fiskevårdsåtgärder. Planen ska gälla för perioden och samordnas med det arbete som görs för Naturvårdsverket med plan för biologisk återställning Enligt Fiskeriverkets riktlinjer bör fiskevårdsplanen främst inrikta sig på okalkade vatten då Naturvårdsverkets uppdrag omfattar åtgärder i kalkade vatten. I Hallands län är majoriteten av alla fiskförande vattendrag påverkade av kalkning. Detta innebär att en stor del av åtgärdsobjekten i fiskevårdsplanen ändå ingår i vattensystem som kalkas, annars skulle endast ett fåtal åtgärder vara aktuella för att tas upp i fiskevårdsplanen. Åtgärderna som presenteras i fiskevårdsplanen finns i regel i kustnära vattendrag upp till första definitiva vandringshindret. Planen för biologisk återställning behandlar åtgärdsobjekt inom kalkningsprogrammets åtgärdsområden. Den regionala fiskevårdsplanen avser att beskriva hur fiskevårdsarbetet ska utformas i länet fram till 2010, samt visa på prioriteringar och behov samt bakgrunden till dessa. Målet är att skapa fria vandringsvägar för fisk så att i dagsläget otillgängliga lek- och uppväxtområden görs tillgängliga samt att återställa förstörda biotoper. Hotade arter som flodkräfta, ål, havs- och flodnejonöga och flodpärlmussla ska gynnas och bevaras. Fiskevårdsplanen har utarbetats av Christina Lindhagen. Planen för biologisk återställning i kalkade vatten har utarbetats av Hans Schibli. Kartor har tagits fram av Christina Lindhagen, Magnus Larsson och Britt Floderus. Jörgen Ljunggren och Peter Norell har bidragit med värdefull kunskap och granskat texten, Per Ingvarsson har granskat texten om stormusslor. Ingemar Alenäs, Nils Ljunggren och Per Ingvarsson har bidragit med foton. Tack även till de personer som ej är nämnda här men som på olika sätt har hjälpt till med viktig information till planen. 2

3 Sammanfattning Fiskevårdsplanen avser att beskriva hur fiskevårdsarbetet ska utformas i länet , visa på prioriteringar och behov samt bakgrunden till dessa. Målet är att skapa fria vandringsvägar för fisk så att ej tillgängliga lek- och uppväxtområden görs tillgängliga samt att återställa förstörda biotoper. Hotade arter som flodkräfta, ål, havs- och flodnejonöga och flodpärlmussla ska gynnas och bevaras. Halland är rikt på fina fiskevatten och inget annat län kan ståta med 14 laxåar. Vattnen utnyttjas dock hårt för vattenkraft och många har rensats, kulverterats och kanaliserats. Försurning har även en betydande påverkan på våra vattendrag och dess invånare. Länsstyrelsens fiskevårdsarbete strävar efter att sjöar och vattendrag ska återställas och bevaras samt öka förutsättningarna för ett långsiktigt hållbart fiske. Den totala kostnaden för fiskevårdsåtgärder i denna plan uppgår till kronor. De åtgärder som föreslås faller under kategorierna fiskvägar, biotopvård, utredningar, inlösen, bildande av FVO och övriga åtgärder (t ex fiskräknare). Åtgärderna kommer i huvudsak att finansieras genom fiskevårdsmedel (C4-anslaget), medel för biologisk återställning i kalkade vatten, kommunala bidrag samt vattenavgiftsmedel (10:5-medel). Möjligen kommer något/några projekt finansieras med EU-medel. En liten del av de totala kostnaderna täcks av privata finansiärer. 3

4 Innehållsförteckning Förord... 2 Sammanfattning... 3 Innehållsförteckning..4 Beskrivning av länet och fiskförekomst... 5 Översiktlig beskrivning av behovet av fiskevårdsåtgärder... 5 Metodik..6 Målsättning och strategi för fiskevårdsarbetet i Halland... 6 Prioriteringar... 7 Samordning med andra insatser... 8 Uppföljning och tillsyn av genomförda åtgärder... 8 Finansiering och kostnader... 8 Åtgärdskatalog och prioriteringslista...9 Behov av forskning och undersökningar.9 Förvaltning av fiske... 9 Karta FVO i Halland..11 Vattenkraft vandringshinder och regleringar Vattenkvalitet.12 Ålen går en oviss framtid till mötes Flodkräfta Stormusslor Lax- och öringbestånden Karta över laxens och havsöringens utbredning i Halland..16 Karta över lek- och uppväxtplatser för lax och havsöring...17 Laxparasiten Gyrodactylus salaris Åtgärdskatalog..19 Åtgärdsområde Stensån Åtgärdsområde Lagan Åtgärdsområde Genevadsån Åtgärdsområde Fylleån Åtgärdsområde Nissan Åtgärdsområde Nyrebäcken Åtgärdsområde Suseån Åtgärdsområde Ätran Åtgärdsområde Törlan Åtgärdsområde Tvååkersån Åtgärdsområde Nygårdsbäcken Åtgärdsområde Himleån Åtgärdsområde Nisebäcken Åtgärdsområde Viskan Åtgärdsområde Löftaån Åtgärdsområde Landaån Åtgärdsområde Rolfsån Åtgärdsområde Kungsbackaån Åtgärdsområde Veån Hallands lax- och havsöringvattendrag..72 Referenser..73 Bilaga 1 - Prioriteringslista.74 Bilaga 2 - Åtgärdstabell Omslagsfoto: Himleån vid Sågkulla, mätpunkten för minimivattenföringen i ån. Foto: Christina Lindhagen 4

5 Beskrivning av länet och fiskförekomst Halland har inte mindre än 14 laxvattendrag och 41 vattendrag som hyser havsvandrande öring (se karta s.16). Rolfsån, Fylleån, Ätran, Stensån och Genevadsån hyser laxstammar som är genuina och särskilt skyddsvärda. Rolfsålaxen är dessutom Hallands enda storvuxna laxstam. Lax, havsöring, havsnejonöga och flodnejonöga vandrar från havet till lek- och uppväxtområden i strömmade vatten för att reproducera sig. Även ålen vandrar mellan salt- och sötvatten och växer till sig i sjöar och vattendrag innan den vandrar tillbaka till Sargassohavet för att leka. I länets vatten lever även arter som gädda, elritsa, spigg, skrubba, signalkräfta, bäcknejonöga samt ovanliga eller rödlistade arter som flodpärlmussla, havsnejonöga, flodnejonöga, lake, stensimpa, bergsimpa, flodkräfta, kustsik, id och färna. I sjöarna finns bland annat abborre, gädda, sik, mört, braxen, siklöja, benlöja, gös, lake, nors, gers, sarv och sutare. Den rödlistade grönlingen förekommer i Nyrebäcken och Smedjeån. Groplöja finns i Stensåns övre delar. Flera stationära bestånd av öring finns uppströms laxens och havsöringens utbredningsområden. I sjön Lygnern lever den storvuxna och skyddsvärda insjööringen och i sjön Fegen förekommer ett av Sveriges fyra bestånd av vårlekande siklöja. Sportfisket är utbrett i länets sjöar och vattendrag. Försurningspåverkan är stor i flera vattendrag och utan kalkning skulle många laxbestånd inte finnas kvar. Andelen sjö av avrinningsområdena är generellt liten och andelen skog är relativt hög. Andelen jordbruksmark är ganska hög, framförallt runt de mindre åarna i södra Halland. Många vattendrag är kraftigt påverkade av vattenkraftsutbyggnad, utdikning, kanalisering och kulvertering. Översiktlig beskrivning av behovet av fiskevårdsåtgärder En stor del av länets vattendrag har utnyttjats kraftigt för vattenkraft, inte minst stora strömvatten. Redan i slutet av 1800-talet startade vattenkraftsutbyggnaden i Sverige. Att många av dagens kraftverk är runt hundra år gamla innebär att det finns nästan lika många gamla vattendomar anpassade till en annan tid, andra förutsättningar och ett annat sätt att se på vattnet som resurs. Det är t ex inte ovanligt med nolltappning eller minimitappningar som är långt ifrån tillfredsställande ur fiskevårdssynpunkt och sällan finns krav på fiskväg. Behovet av att ompröva otidsenliga vattendomar är stort men kostsamt och tidsödande. I många fall saknas vattendom för kraftverk eller dammar på viktiga sträckor där laxfisk förekommer. I Halland är Lagan, Nissan och Ätran de vattendrag som drabbats hårdast av vattenkraftutnyttjande medan t ex Löftaån, Stensån och Himleån är mindre fragmentiserade. Kraftverken utgör även ofta definitiva vandringshinder för fisk som därmed inte kommer upp till lek- och uppväxtområden högre upp i vattensystemet. Bördig jordbruksbygd i södra Sverige har drabbats hårt av utdikning, kulvertering, kanalisering och rensningar i syfte att skapa större ytor av jordbruksmark och effektivare avrinning från åkrarna. Detta har lett till förändrad hydrologi i landskapet och har påverkat fiskbestånden negativt. Därför drabbas mindre vattendrag på sommaren ofta av mycket låga flöden samtidigt som de ofta utsätts för omfattande bevattningsuttag. I slättbygden är överskott av näringsämnen ett problem då påverkan från jordbruksmark är stor. Kvävehalterna i de större vattendragen är generellt sett höga. Genom att behålla buskridåer och träd längs med vattendragen fångas en stor del av närsalterna upp av växtligheten istället för att rinna direkt ner i vattnet. Dessutom blir behovet av rensning av vattendraget mindre då besvärande vattenvegetation kvävs. Rensningar påverkar ofta laxfisk, musslor och andra organismer mycket negativt. Genom att oönskad växtlighet i vattendraget tas bort grumlas vattnet vilket minskar överlevnaden hos laxfiskens rom och yngel. Några viktiga vattendrag där rensningar sker återkommande är Stensån, Suseån, Ramsjö kanal, Törlan och Himleån. Om fisket kan skadas ska anmälan om de planerade arbetena göras till Länsstyrelsens fiskeenhet. Länsstyrelsen avråder från rensning men har ingen laglig rätt att förbjuda den. Alla kanaliseringar, rensningar och rätningar har skett utan att skador på fisk och bottenfauna har kompenserats. Sten har plockats bort för att få vattnet att rinna undan fortare med följden att viktiga lek- och ståndplatser för lax och öring har försvunnit. Himleån, Törlan, Tvååkersån (också kallad Tvååkers kanal), Suseån, Stensån samt flera havsöringvattendrag är exempel på vattendrag i Halland där omfattande kanalisering har skett. Behovet av återställningsåtgärder är därför mycket 5

6 stort, även i många vattendrag som inte har nämnts här. Det ska framhållas att stora insatser i form av biotopvårdsarbete redan är gjorda men mycket arbete återstår. I endast lilla Himleån har över ton med grus och sten lagts ut. Rensning av vattendrag påverkar fisk, musslor och andra organismer negativt. Foto: Christina Lindhagen Metodik Valet av åtgärdsobjekt bygger på en sammanställning av tillgänglig data på Länsstyrelsen. Inventeringar av vattendrag och vandringshinder samt muntlig och skriftlig information har fungerat som underlag för förslag till åtgärder. En enkät har även skickats ut till fiskevårdsområden i länet och andra som har kännedom om fiskevattnen. Kostnadsbedömningarna är i vissa fall relativt exakta då projektering av åtgärden redan har skett och åtgärdsarbetet befinner sig i startgroparna. I andra fall är kostnaderna för åtgärderna grova uppskattningar då projekten ligger längre fram i tiden och den bästa/mest kostnadseffektiva lösningen vid aktuellt åtgärdsobjekt är inte helt utrett. Som ett exempel beräknas byggande av laxtrappa kosta runt kr per fallmeter men priset kan förstås variera kraftigt beroende på de fysiska förutsättningarna i området. Målsättning och strategi för fiskevårdsarbetet i Halland Målsättningen med fiskevårdsarbetet i Halland är att minska fragmentiseringen av vattendragen, återställa förstörda biotoper och skapa attraktiva livsmiljöer för fisk och andra arter i länets sjöar och vattendrag. Fiskevårdsarbetet i områden som gynnar allmänhetens fiske i havet eller där fisket är tillgängligt för allmänheten kommer att prioriteras. Hotade arter ska gynnas och bevaras. Det har redan gjorts stora fiskevårdsinsatser i länet, inte minst i form av byggnation av laxtrappor. Flertalet av dessa fungerar tillfredsställande och har utökat laxens och havsöringens utbredningsområden väsentligt. Därför är det viktigt att även de trappor som fungerar dåligt ses över och restaureras så de fyller sin funktion. Även om fiskväg finns förbi ett vandringshinder är det mer eller mindre ett partiellt hinder. Åtgärder för att styra fisk ned förbi ett kraftverk kan i hög grad variera och det kan vara svårt att basera lösningar på tidigare erfarenheter då olika vattendrag och kraftverk aldrig är identiska. Mer kunskap inom detta område är en nödvändighet. Större resurser kommer att läggas på att minimera dödligheten hos laxfisk och ål som ska vandra ut till havet förbi kraftverk. Nybyggnation av fiskvägar är också av hög prioritet, framförallt när det gäller särskilt värdefulla 6

7 vattendrag och då det finns högkvalitativa och omfattande arealer av reproduktionsområden uppströms vandringshindret. Utrivning av kraftverk, dammar, kulvertar eller andra typer av hinder är dock alltid att föredra före byggande av fiskväg, eftersom fisk och andra arter garanterat kan passera samtidigt som det ger större effekt på ekosystemet som helhet. Naturliga vandringshinder ska inte åtgärdas. Återställning av förstörda biotoper innebär förutom utrivning av vandringshinder och skapande av fiskvägar, utläggning av lekgrus och ståndsten samt plantering av skyddande buskridåer och träd längs med vattendraget. Fiskevården har länge, både regionalt och nationellt, varit inriktad på laxfisk vilket för lax och öring varit mycket positivt men har lett till att andra fiskarter har försummats. För att i någon mån kompensera detta utan att försämra utbredningsmöjligheterna för laxfisk bör man i ökad utsträckning satsa på anläggande av omlöp. Fördelen med omlöp är att alla arter kan ta sig förbi vandringshindret. Kräftor, fisk och bottenfauna kan ta sig upp och ned förbi hindret i omlöpet som är utformat som en naturlig bäckfåra till skillnad från en laxtrappa. Insekter och bottenfauna som är föda för fisk kan därmed också sprida sig tillsammans med fisk i vattensystemet, hydrologin återställs och transporten av näringsämnen sker på ett mer naturligt sätt. Ett omlöp kräver dessutom i regel inget underhåll till skillnad från en laxtrappa och är estetiskt mer tilltalande. I Halland finns idag inga omlöp, varför Länsstyrelsen gärna ser att anläggande av omlöp förekommer i större utsträckning i det framtida fiskevårdsarbetet. Där det är fysiskt och ekonomiskt möjligt bör man överväga anläggande av omlöp istället för trappa. Eempelvis lämpar sig bergiga områden sällan för omlöp. Byggande av omlöp behöver inte alls vara mer kostsamt än anläggande av laxtrappa, det är framförallt de naturliga förutsättningarna i omgivningarna som avgör priset för åtgärden oavsett typ. Nackdelen med omlöp är att de tar mark vid sidan av vattendraget i anspråk, vilket innebär att markägare inte alltid ställer sig positiva till anläggande av omlöp. Åtgärder för att förbättra vattenkvaliteten i länets vatten kommer att göras inom Länsstyrelsens andra ansvarsområden. Här kommer vattendirektivet att spela en viktig roll för restaureringen av påverkade vattenmiljöer. Inriktningen mot en integrerad vattenförvaltning utifrån avrinningsområden är något nytt och positivt i dessa sammanhang. Även fiskevårdsarbetet ska integreras i detta arbete. Prioriteringar De föreslagna åtgärdsobjekten listade i prioritetsordning finns i bilaga 2. Prioriteringen har gjorts efter i första hand hur värdefullt ett vattendrag är ur nyttjande- och bevarandesynpunkt. Vattendrag med en genuin (t ex Ätran och Fylleån) och/eller storvuxen laxstam (Rolfsån) prioriteras särskilt högt. Det gör även vattendrag som har särskilt stor betydelse för länets totala produktion av laxsmolt (Ätran/Högvadsån, Fylleån och Stensån). Finns hotade eller sällsynta arter (t ex ål, flodkräfta, flodpärlmussla, färna, grönling, havsnejonöga, flodnejonöga) prioriteras också vattendraget högt samt om fisket är tillgängligt för allmänheten. Gemensamt för alla åtgärdsobjekt i denna plan är att de ligger i vattendrag som hyser havsvandrande lax eller öring. Åtgärder för bevarande av lax och öring gynnar ofta även andra arter som t ex flodpärlmussla som är beroende av laxfisk för sin reproduktion. Nejonögon leker precis som laxfisk på sten- och grusbottnar i strömmande vatten. Åtgärdande av vandringshinder långt ner i ett vattensystem prioriteras högt samt fiskvägar som ger fri passage till stora och värdefulla lek- och uppväxtområden uppströms. Omlöp prioriteras högre än laxtrappa där det är fysiskt möjligt och ekonomiskt försvarbart. Utrivning av hinder är alltid att föredra om detta är möjligt. Att laxen är en art som prioriteras högt i denna plan har flera anledningar. Laxvattendragen hyser en hög biologisk mångfald och det är vanligt att många rödlistade eller sällsynta arter förekommer tillsammans med laxen, t ex havsnejonöga, grönling och flodpärlmussla. Bevarande och restaurering av laxvattendrag inverkar därför oftast positivt på den biologiska mångfalden och flera 7

8 hotade arter. Laxen är också viktig som miljöväktare då den är en bra indikator på en frisk vattenmiljö och är i sötvattenfasen starkt beroende av stora strömvatten som tillhör en av landets mest förstörda habitattyper. Laxen är mycket känslig för försurning och tar skada redan vid ett ph runt 6,3. Idag är laxen inte av särskilt stor betydelse för yrkesfisket men däremot för sportfisket. De flesta sportfiskare värderar laxen särskilt högt i jämförelse med många andra fiskar. Intresset för sportfiske ökar och det finns en stor potential för utveckling av fisketurism i glesbygdsområden där nya arbetstillfällen kan skapas, men då krävs också att det finns lax och öring i våra vatten. Tyvärr återkommer allt färre hallandslaxar till Hallandskusten och sina lekåar efter vistelsen i Nordatlanten. Åtgärder för att hålla laxstammarna intakta intill dess förutsättningarna i Atlanten förbättras och den negativa trenden bryts är mycket viktiga. Samordning med andra insatser Arbetet med fiskevårdsplanen har samordnats med arbetet med planen för biologisk återställning. Då flera åtgärdsobjekt i fiskevårdsplanen ligger i kalkade vatten kommer några av dessa åtgärder finansieras helt eller delvis med medel för biologisk återställning. Denna möjlighet bör utnyttjas när det går eftersom medelstillgången är relativt stor för biologisk återställning i kalkade vatten i jämförelse med fiskevårdsmedel. Fiskevårdsåtgärder kommer även att samordnas i åtgärdsprogram inom arbetet med EU:s vattendirektiv. Uppföljning och tillsyn av genomförda åtgärder I Halland finns löpande program för elfisken och sjöprovfisken fastställda för länets vattensystem. Dessa provfisken ger värdefull information som i sin tur ger oss möjlighet att följa olika arter och stammars beståndsutveckling över åren. Då nya fiskevårdsåtgärder genomförs ska uppföljningsplaner fastställas för dessa. När det gäller biotopvård sker uppföljningen i form av elfisken före åtgärd samt varje år under minst fem års tid efter åtgärd på lämplig lokal i vattendraget. Vid skapande av fiskväg sker återkommande tillsyn två gånger per år på våren och hösten för att säkerställa att fiskvägen fungerar tillfredsställande. Dessutom följs åtgärden upp genom elfisken före åtgärd samt varje år under minst fem års tid efter åtgärd på lämplig lokal ovan återställningsobjektet. I vissa fall sker uppföljning genom fiskfällor och fiskräknare, som t ex vid Hertings kraftverk i Ätran. Kostnaden för uppföljning som faller utanför de löpande provfiskena har räknats in i uppgiven kostnad för åtgärden. Finansiering och kostnader Åtgärderna som är upptagna i denna plan kommer i huvudsak att finansieras med fiskevårdsmedel, medel för biologisk återställning i kalkade vatten, kommunala bidrag samt vattenavgiftsmedel (10:5-medel). Möjligen kommer något/några projekt finansieras med EU-medel. I Rolfsån pågår ett fiskevårdsprojekt som till stor del kommer att finansieras av Svenska Naturskyddsföreningen. En liten del av de totala kostnaderna täcks av privata finansiärer. Enligt bifogad åtgärdskatalog (bilaga 1) bedöms fiskevårdsåtgärderna uppgå till en total kostnad av kr för åren Av denna kostnad bedöms kr vara aktuellt för finansiering genom fiskevårdsmedel. Utöver detta tillkommer en kostnad för fisketillsyn på ca kr per år. Fem tillsynsgrupper finns i länet, en i varje kustkommun. Åtgärd Antal Totalkostnad Fiskvägar kr Biotopvård kr Projektering, utredning kr Bildande av FVO kr Inlösen kr Övrigt kr Fisketillsyn kr 8

9 Åtgärdskatalog och prioriteringslista Till planen bifogas en sammanställning av fiskevårdsprojekt i Halland efter vattensystem från söder till norr (bilaga 1). En lista över hur åtgärderna är prioriterade finns i bilaga 2. Här är även åtgärder inom kalkningsprogrammets åtgärdsområden inräknade. Avsikten är att planen ska vara vägledande i länets fiskevårdsarbete, inte följas till punkt och pricka. De kostnader som anges för olika åtgärder är endast uppskattningar då många åtgärdsobjekt inte ännu är projekterade och därför är det svårt att ange mer exakta kostnadsuppgifter. Huvudman för åtgärderna är endast förslag och kan komma att ändras. Behov av forskning och undersökningar Behovet av ökad kunskap är stor inte minst när det gäller flera av våra hotade arter. Mycket är fortfarande okänt om ålens livscykel och varför den har minskat så kraftigt under de senaste decennierna. Laxuppvandringen har de senaste åren över lag varit mycket dålig, inte bara på västkusten utan även i andra länder runt Nordsjön vilket tyder på att en stor dödlighet sker till havs. Om våra regionala fiskevårdsåtgärder ska ha någon effekt måste laxen kunna återvända till sina vattendrag. Forskning kring vad som händer laxen till havs och vilka födoområden olika laxstammar söker sig till är nödvändig, men kräver förstås stora resurser. Anledningen till ålens tillbakagång och laxens ökade dödlighet till havs måste utredas men detta faller naturligtvis inte inom Länsstyrelsernas fiskevårdsarbete utan här krävs internationellt samarbete. Mycket ål och laxfisk dör vid nedvandring förbi kraftverk. Forskning kring hur man kan lösa detta problem är önskvärt. En omfattande inventering av länets lax- och havsöringförande vattendrag gjordes senast under somrarna Vattendragen inventerades upp till första definitiva vandringshindret och i vissa fall även högre upp i vattendraget. Sedan dess har ett flertal vandringshinder försvunnit, både av naturliga orsaker som t ex kraftiga vårfloder, och genom medvetna fiskevårdsåtgärder. Små öringbäckar som vid inventeringarna på 1980-talet var torra sommartid kan idag vara vattenförande på grund av ändrad hydrologi i avrinningsområdena. De nu mer än 20-åriga inventeringarna används fortfarande ofta som underlag i Länsstyrelsens fiskevårdsarbete och har t ex varit en viktig källa i arbetet med denna fiskevårdsplan. Det finns ett stort behov av nya inventeringar för att få ett mer tillförlitligt underlag. Ett framgångsrikt fiskevårdsarbete måste bygga på aktuella och tillförlitliga uppgifter. Kommande inventeringar bör inte bara ske upp till första definitiva vandringshindret utan upp till det andra eller tredje. Endast om man har kunskap om vattendragets förutsättningar uppströms vandringshindret, t ex om här finns lämpliga lek- och uppväxtområden, kan man avgöra om utrivning eller fiskväg är angeläget ur fiskevårdssynpunkt samt om det är ekonomiskt försvarbart. Kunskapen om förekomsten av havs- flod- och bäcknejonöga i länet är mycket dålig. Havsnejonögat är starkt hotat enligt den senaste rödlistan från 2005 och flodnejonögat bedöms vara missgynnat. Det finns ett stort behov av en riktad inventering av nejonögon i länet. Detta är nödvändigt för att konstatera status och behov av skyddsåtgärder. Åtgärdsprogram för havs- och flodnejonöga är under utarbetande och längre fram kommer det sannolikt att finnas pengar att söka inom ramen för dessa program för inventering av respektive art. Förvaltning av fiske Fiskevårdsområden samordnar fisket och fiskevården inom ett vattenområde. En god fiskevård främjas i hög grad genom ett allsidigt och väl avvägt fiske. I flera halländska laxfiskevatten saknas idag fiskevårdsområden (se karta s. 11). Dessa åar kalkas för att upprätthålla laxbestånden och som fiskevatten är de av stort allmänintresse. Mellan 200 och 300 miljoner kronor av allmänna medel har använts för kalkning av dessa vatten. I Halland råder det idag brist på upplåtna laxfiskevatten och några sådana vatten arrenderas av sportfiskeklubbar som inte säljer fiskekort till allmänheten. 9

10 De kvarvarande områden som Länsstyrelsen anser vara i behov av förvaltning finns upptagna i denna plan. I Rolfsån, Ätran (sträckan Vessigebro-Ätrafors) och Genevadsån arrenderar sportfiskeklubbar fiskerätten av markägare sedan många år tillbaka. Inga fiskekort säljs till allmänheten förutom på en viss del av Rolfsån. Sträckan Vessigebro-Ätrafors i Ätran är ett av Sveriges attraktivaste laxfiskevatten. Löftaån, Himleån och Suseåns nedre delar arrenderas också av sportfiskeklubbar men här upplåts fisket till allmänheten via försäljning av fiskekort under vissa perioder. Framförallt i Himleån och Löftaån har sportfiskeklubbarna lagt ner mycket tid och arbete för att gynna lax- och öringbestånden genom skapande av fiskvägar, återställande av lek- och uppväxtområden samt tillsyn. I de halländska sjöarna finns ett stort antal fiskevårdsområden och här är behovet av ytterligare FVO inte lika stort som i rinnande vatten. I Halland finns 50 st fiskevårdsområden (FVO) i sjöarna och 15 st i rinnande vatten. Prioriteringslista för bildande av FVO Ätran Genevadsån Rolfsån Viskan Suseån /104 Tvååkersån /106 Löftaån /104 Törlan Förvaltning av fiske kan även innebära skydd av grunda kustområden som är mycket viktiga för många arter av uppväxande fisk skapades nya stora fredningsområden utanför mynningarna till lax- och öringförande bäckar och åar. I dessa områden är nätfiske förbjudet hela året och övrigt fiske är förbjudet 1/10-31/3. Andra viktiga fiskevårdsåtgärder som Fiskeriverket beslutade om 2004 är ökat minimimått för havsöring (45 cm från tidigare 40 cm) och ökad maskstorlek i nät som används på grundområdena (0-3 m djup) från 110 mm till 120 mm maska. 10

11 11

12 Vattenkraft vandringshinder och regleringar Vattenreglering kan leda till att fisken blir stressad av de variationer i vattenföring och vattenstånd som uppstår, och lekbottnar kan torrläggas. Vattenkraftanläggningar utgör ofta effektiva vandringshinder för fisk och andra vattenlevande organismer. Vandrande fiskarter som lax, öring, ål och havs- och flodnejonöga är de som drabbas hårdast av vattenkraftutnyttjande och därpå följande regleringar. Vid fiskens utvandring till havet/sjön kan det ske en betydande dödlighet när lax- och öringsmolt tvingas gå igenom kraftverksturbiner. Olika typer av turbiner kan göra mer eller mindre skada på nedvandrande smolt. Kaplan-turbiner anses vara mer skonsamma mot nedvandrande fisk jämfört med Francis-turbiner. Dödligheten för smolt i Kaplan-turbiner är 1-20 % medan 3-5 gånger fler laxsmolt dör om Francis-turbiner är installerade. Även om alla kraftverk skulle vara installerade med Kaplan-turbiner riskerar ett vattensystem med flera kraftverk upprepade förluster av % av smolten, vilket på längre sikt kan leda till att antalet utvandrande smolt reduceras till mycket låga tal (Degerman et al 1998). Utvandrande ål har betydligt sämre förutsättningar än smolten att ta sig förbi kraftverksturbiner levande, överlevnaden är endast ca 70 %. Ålens långsmala kropp gör det svårt för den att passera en turbin med livet i behåll. Då stöd till den småskaliga vattenkraften kommer att införas på nytt innebär det att minikraftverk nu åter kan bli lönsamma och vi kan vänta oss nybyggnationer av kraftverk i mindre älvar, åar och bäckar. Detta är ett reellt hot mot fiskevården som bör beaktas. Minikraftverk ger minimalt med el i förhållande till den miljöförstöring de ger upphov till. I nuläget är Fylleån det enda halländska vattendraget som är skyddat mot ytterliggare vattenkraftsutbyggnad enligt Miljöbalken 4:6. Ätrafors kraftverk, det definitiva vandringshindret i Ätran. Foto: Per Ingvarsson Vattenkvalitet Halland är hårt drabbat av försurning. Hög nederbörd kombinerat med en kalkfattig berggrund och stora utsläppskällor i Europa gör att regionen är särskilt utsatt för försurningspåverkan. Många laxbestånd skulle idag vara utslagna utan kalkning. Öringen tål försurning något bättre än laxen. Flodpärlmusslan har redan slagits ut av försurning i de övre delarna av flera vattendrag, t ex Fälån. Framförallt mörten men också abborren har slagits ut eller skadats på grund av försurning i flera halländska sjöar. Överhuvudtaget minskar den biologiska och genetiska mångfalden genom försurning. Kalkningen av länets vattendrag, sjöar och våtmarker kostar ca 12 miljoner kronor om året och de flesta viktiga åarna kalkas och så även en tredjedel av de nästan sjöarna i Halland. Det rationella skogsbruket bedöms ha en avgörande del i försurningsprocessen och försöksprojekt med kalkning av skogsmark har genomförts. En konsekvens av försurning av vattendrag är att förekomsten av giftiga metaller ökar. 12

13 Kalkningsverksamheten i Halland har varit mycket framgångsrik och på flera håll har arter som varit utslagna på grund av försurningen kunnat återkolonisera sina vatten och ökat i förekomst. Fortsatt kalkning är avgörande för bevarandet av den biologiska mångfalden i halländska vattendrag. Försurningspåverkan är störst i de övre delarna av vattensystemen medan områden längre ner på slätterna i högre grad är påverkade av närsaltsläckage från omgivande jordbruksmark. Vissa områden vid kusten och särskilt mindre öringbäckar är även starkt påverkade av enskilda avlopp. Utsläpp från industrier förekommer men inte alls i den utsträckning som skedde för år sedan. Ålen går en oviss framtid till mötes Ålen är en av det halländska kustyrkesfiskets viktigaste målarter. Även husbehovsfiskare och fritidsfiskare sätter stort värde på ålen. Ålen leker i Sargassohavet och efter kläckningen driver ålynglen med strömmen mot kontinenten där de sprids in i Medelhavet, Biscayabukten, Engelska kanalen och Nordsjön. Vid kusten eller i vattendrag och sjöar växer ålen sedan till innan det är dags att vandra tillbaka till Sargassohavet för lek. Ålinvandringen till Europa och Sverige har minskat dramatiskt de senaste två decennierna. Arten har nyligen förts upp på Sveriges rödlista som akut hotad. Anledningen till minskningen är fortfarande oklar men man tror att det kan bero på klimatförändringar med åtföljande förändringar av havsströmmar, överfiskning av såväl yngel som vuxen ål, minskade uppväxtområden, hög dödlighet vid utvandring förbi vattenkraftverk och/eller miljögifter. Den europeiska ålen är ett och samma bestånd vilket gör att hela arten riskerar att dö ut om beståndets fortlevnad hotas. Eftersom ålen fiskas i flera europeiska länder har EU-kommissionen kommit med ett förslag om att alla medlemsstater ska se till att inte mer än 60 % av ålen försvinner genom fiske eller annan mänsklig påverkan. Då situationen bedöms vara akut har Fiskeriverket i väntan på EU:s slutgiltiga beslut infört nya bestämmelser som innebär att allt ålfiske förbjuds utom för de som fiskar över 400 kg per år. Dessutom höjs minimimåttet på Västkusten från 37 till 40 cm och i sötvatten från 60 till 65 cm. I vissa sötvattensområden där ålen inte bedöms kunna bidra till beståndets reproduktion på grund av att den inte har någon möjlighet att vandra ut, kommer undantag från ålfiskeförbudet att göras. Bevarandearbetet med ålen försvåras av att den rör sig över stora områden vilket innebär att många stater tillsammans måste vidta åtgärder för att gynnsam bevarandestatus skall uppnås. Dessutom vet man inte säkert varför ålinvandringen har minskat så kraftigt, varför det är svårt att veta om en åtgärd kommer att ha märkbar effekt. På regional och lokal nivå är det viktigt att myndigheter arbetar aktivt med att förbättra ålens möjligheter att ta sig levande förbi vandringshinder i vattendragen, men det krävs också att kraftverksbolagen tar sitt ansvar i frågan. I samband med att arbetet med denna fiskevårdsplan påbörjades skickades en enkät ut till länets fiskevårdsområden och andra som har kunskap om lokal fiskförekomst mm med syftet att få veta mer om olika arter har minskat, ökat, försvunnit, tillkommit etc. Ett återkommande svar från många uppgiftslämnare var att ålen hade minskat i deras vattendrag/sjö. Ett svar som var väntat och som bekräftar larmrapporterna om det europeiska ålbeståndets tillstånd. Fiskeriverket har nyligen gjort en rikstäckande inventering av vandringshinder för ål. Resultatet är ännu inte sammanställt men kommer att vara ett viktigt verktyg i arbetet för att bevara ålen. Även utsättning av ålyngel kan bli aktuellt i vissa vattensystem med få eller inga hinder för utvandring. Flodkräfta Flodkräftan är starkt hotad enligt den senaste rödlistan från Det största hotet mot flodkräftan är kräftpest som vanligtvis sprids genom illegal utsättning av signalkräfta. Kräftpestsvampen förekommer som parasit hos i stort sett alla signalkräftspopulationer och signalkräftan har genom en lång samexistens utvecklat resistens mot pesten, något flodkräftan inte har. Flodkräftan har aldrig varit särskilt utbredd i Halland då ålen länge har varit en vanligt förekommande art i länets sjöar och vattendrag. Ålen är en av kräftans värsta fiender och tar sig med lätthet in i en vuxen 13

14 kräftas håla. Under 2002 genomfördes ett provfiske i ett urval halländska sjöar där man förväntade sig en flodkräftsförekomst. Signalkräftan dominerar klart i länet och ökar allt mer på bekostnad av flodkräftan. Försurning är ett annat hot mot flodkräftan som är mycket känslig för låga ph-värden. Redan då ph-värdet sjunker under 6 påverkas kräftbeståndens täthet. Naturliga flodkräftvatten i Halland där flodkräfta fortfarande förekommer är Glänninge sjö, Högsjön, Yasjön-Nejsjön, Torsjön, Hylte sjö, Skärsjön och Yttern samt delar av vattensystemen Stensån och Viskan. I dessa vatten tillåter Länsstyrelsen inga utsättningar av signalkräfta för att undvika att kräftpest drabbar flodkräftbestånden. Av nämnda sjöar och vattendrag bedöms endast bestånden i Glänninge sjö, Högsjön och Torsjön ha goda förutsättningar att överleva på lång sikt. Stormusslor Stormusslor finns representerade i ett flertal halländska vattendrag. Framförallt den rödlistade (sårbar) och försurningskänsliga flodpärlmusslan har tidigare varit relativt vanligt förekommande i Halland. Stormusslornas larver är beroende av fisk då de har ett parasitiskt stadium på fiskens gälar. Valet av värdfiskart varierar mellan musselarterna, t ex flodpärlmusslan använder öring eller lax som värd. Flodpärlmusslan kan bli över 150 år gammal, har inga naturliga fiender och har funnits här sedan istiden. I Halland förekommer flodpärlmusslan numera endast kvar i små restpopulationer som är mycket sårbara. I Högvadsån, Ätrans huvudfåra, Musån och Hovgårdsån (biflöde till Suseån) har unga musslor hittats på senare tid vilket tyder på att här sker en föryngring till skillnad från de andra bestånden i länet där man endast har påträffat gamla musslor. Oftast hittas bara ett fåtal musslor och endast Högvadsån, Hovgårdsån och Lillån (biflöde till Kungsbackaån) hyser lite större populationer. Även stor dammussla, flat dammussla, spetsig målarmussla, allmän dammussla och äkta målarmussla förekommer i halländska vattendrag. Viskan och Ätran är de artrikaste åarna i Halland vad gäller stormusslor och hyser fem olika arter vardera. Försurning och övergödning har påverkat många musselbestånd negativt. Rensning av vattendrag är ett av de största hoten mot musselbestånden. Vattenkraftsutbyggnaden har också stor påverkan på stormusslor genom att regleringar förändrar hydrologin och själva byggnaderna utgör vandringshinder för fisk (som musslorna är beroende av för att överleva), förstör habitaten och försämrar biotopen. Ökad fragmentisering av vattendragen missgynnar de flesta strömvattenlevande arter. Lax- och öringbestånden Laxfångsten i Kattegatt och i de halländska åarna har minskat successivt sedan toppåren 1986 och 1993 (räknat fr o m 1978) då det fångades ca 33 ton lax med fasta bottengarn i Kattegatt. Fångsten av lax med fasta redskap 2006 blev det sämsta någonsin rapporterat från yrkesfiskarena i Halland, endast 0,6 ton lax. Fiske med laxbottengarn har minskat i takt på tillgången på lax och 2006 nyttjades endast 6 av 23 tillstånd. Det ökande säl- och skarvbeståndet har även påverkat laxfisket negativt och fått fiskare att ge upp fisket. Under de senaste årtiondena fanns det som mest 83 fasta laxredskap vid Kattegattkusten Anledningen till nedgången tros framförallt bero på minskad överlevnad hos laxsmolten på uppväxtområdena i Atlanten. Den återvändande smålaxen från ostatlanten (grilse) har dessutom varit ovanligt mager både 2005 och Även i Norge, Skottland och Irland har man sett liknande tendenser och orsaken tros kunna vara förändrade vattentemperaturer i Atlanten vilket ger minskade uppväxtområden. Svält och sjukdomar kan vara andra förklaringar, samt att laxsmolt ibland fångas som bifångst i trålfiske efter sill och makrill. De dåliga fångsterna kan till viss del även bero på faktorer i sötvattenområdena, t ex försurning och laxparasiten Gyrodactylus salaris. De senare årens torra höstar med åtföljande låga flöden i vattendragen kan också ha påverkat produktionen av laxsmolt. Det har även diskuterats om det kan vara så att det högenergirika foder som ges till den odlade laxen som sätts ut kan ha negativ inverkan på överlevnaden. 14

15 Även fångsten av havsöring har minskat, men inte lika dramatiskt som laxfångsterna fångades 0,4 ton och ,1 ton. Toppåren 1990 och 1992 fångades 7,4 ton havsöring. De dåliga fångsterna 2006 tros bero på ökat uttag i Bohuslän och Norge, skarv- och sälförekomst och torrår med låga flöden som påverkar öringen särskilt mycket eftersom de ofta leker i små bäckar som då kan torka ut helt. I sportfisket fiskades 6,5 ton lax och 1,2 ton havsöring Som en jämförelse fångades ca 10 ton lax årligen i de halländska åarna. Toppåren 1992, 1993 och 1995 fångades genomsnittligen 5,5 ton havsöring per år. Havsöring. Foto: Christina Lindhagen 15

16 16

17 17

18 Laxparasiten Gyrodactylus salaris Laxparasiten Gyrodactylus salaris är en plattmask som har sitt ursprung i Centralasien och har spridit sig till Östersjöområdet. Man vet inte om parasiten har funnits naturligt i västkustens vattendrag. Troligtvis kommer smittan från laxungar som flyttats från svenska odlingar på Östersjökusten till en central norsk odling, varifrån sedan sekundär spridning kan ha skett mellan vattensystemen. G. salaris är en ektoparasit (yttre parasit) som angriper laxen framförallt vid lägre vattentemperaturer. Trots att parasiter oftast är värdspecifika kan G. salaris också angripa vissa andra fiskar, t ex öring. Olika stammar av lax kan visa stora skillnader i resistens mot parasiten. Både laxungar, smolt och vuxna fiskar kan angripas av G. salaris. Rolfsån och Kungsbackaån är de enda halländska laxvattendragen som ännu inte har infekterats av parasiten, men båda systemen bedöms vara i farozonen då de ligger emellan de smittade vattendragen Viskan i söder och Göta älv-systemet i norr. Studier har visat att infektionsgraden ofta är högre i biflöden jämfört med huvudfåran (t ex Nissan-Sennanån, Viskan-Surtan). I Norge har minst 40 vattendrag infekterats av G. salaris och ungefär hälften av dessa har behandlats med rotenon för att slå ut hela fisk- och parasitfaunan (Västkustens laxåar, 1999). Oftast är detta ett effektivt sätt att rensa vattendraget från parasiten men det har hänt i enstaka fall att den har kommit tillbaka. Om en fisk utsätts för stress, t ex vid låga flöden, kraftiga regleringar eller försurning är den mer mottaglig för parasitangrepp. För att undvika ytterligare spridning av G. salaris är det viktigt att osmittade vattendrag som Rolfsån och Kungsbackaån skyddas från introducering av främmande fiskstammar. Kunskapsspridningen i ämnet bör öka, t ex ska folk som fiskar i smittade vatten veta att de inte ska använda samma redskap i osmittade vatten innan de första har torkat helt. Utplantering av fisk eller kräftor kräver alltid Länsstyrelsens tillstånd. 18

19 Åtgärdskatalog planerade fiskevårdsåtgärder

20 Åtgärdsområde Stensån Områdesbeskrivning Stensån rinner ut i Laholmsbukten i Båstads kommun och den laxförande delen av ån sträcker sig ca 25 km från havet till Drakabygget ovan Sjöaltesjön. Totalt har ån en längd på ca 4,7 mil och ett avrinningsområde på 284 km². I de övre delarna av vattensystemet dominerar skogsbruk medan andelen jordbruksmark ökar mot slättlandskapet. I övre delen är Stensån splittrad i flera grenar (kvillbildningar) och en del forssträckor finns här. Nedströms slingrar sig ån genom ett starkt kuperat landskap med öppen jordbruksmark varierat med lövskogskullar. Från Hasslöv till länsgränsen rinner ån till stor del i en grävd kanal. Fisket i ån var förr i tiden hårt och det finns uppgifter på att laxen nästan var borta från de övre delarna av systemet under talen. Lakvatten från tunnelbygget genom Hallandsåsen orsakade lax- och havsöringdöd i Båstad Natur- och nyttjandevärden Stensån är av riksintresse för naturvård och är enligt Miljöbalken även klassad som nationellt intresse för fritidsfiske och för sin lax- och havsöringstam. Stensåns oförsurade bäckar hyser en unik ravinbottenfauna vilket gör att naturvårdsvärdena är mycket höga. Med sina biflöden räknas Stensån som ett av länets viktigaste reproduktionsområden för laxartad fisk. Laxstammen i vattendraget är tidigstigande och ursprunglig. De viktigaste lekbottnarna för lax finns i huvudfåran mellan Vindrarp och Sjöaltesjön men då och då vandrar laxen även genom sjön. Havsöring leker främst i biflödena som rinner från Hallandsåsen. Laxen dominerar helt över havsöringen på reproduktionsområdena. Stensåns laxstam bedöms ha mycket stort skyddsvärde med få motsvarigheter inom landet och havsöringstammen stort skyddsvärde med få motsvarigheter inom länet. Följande fiskarter förekommer i Stensån: stationär öring, havsöring, lax, elritsa, abborre, gädda, id, gärs, braxen, ål och havsnejonöga. Flodkräfta finns kvar i små bestånd i vattensystemets övre delar och flodpärlmussla har påträffats vid Kärramölla påträffades flodkräfta vid Kärramölla och på 2000-talet har nyfynd av flodkräfta gjorts i nedre Stensån. Från det definitiva vandringshindret till havet är fallhöjden totalt 75 m, dvs en lutning på 0,3 %. En sådan lutning är tillräcklig för att ån skall kunna hysa ett naturligt och relativt stabilt laxbestånd. Beståndstätheten av laxungar brukar i regel vara mycket hög. Fiskevårdsområde finns i mynningsområdet (Nedre Stensåns FVO) samt på sträckan uppströms länsgränsen till och med strax söder om Våxtorp (Mellersta Stensåns FVO). Påverkan och åtgärdsbehov Omkring 3 % av avrinningsområdet konstbevattnas och detta uttag kan uppgå till 0,5 m³/s, vilket kan påverka en så pass liten å som Stensån och dess biflöden negativt. En hel del rensningar har gjorts både i huvudfåran och i många biflöden, vilket betyder att biotopvård i dessa områden behövs. Stensån är inte ett särskilt reglerat vattendrag men kvarnarna Kärramölla (enkel fiskväg byggd 1994) och Stackarp utgör partiella vandringshinder. Vattendomar saknas för båda dammarna. Vid Drakabygget finns ett definitivt vandringshinder. Även i Örebäcken finns ett definitivt vandringshinder, kvarnen vid Korrödsmölla. Då Stensån räknas som ett nationellt särskilt värdefullt vatten och hyser en ursprunglig laxstam är det viktigt att tillgängliggöra reproduktionsområden uppströms vandringshinder. Målsättning Minska fragmentiseringen av vattendraget. 20

21 Genomförda åtgärder Tabell 1. Genomförda fiskevårdsåtgärder Vatten Lokal Koordinater Genomförd åtgärd År X y Stensån Kärramölla Fiskväg 1994 Stensån Stackarps kvarn Smolt- och beseledare 2000 Planerade åtgärder Inga åtgärder planerade som faller inom denna åtgärdsplan. De åtgärder som planeras ingår i planen för biologisk återställning i kalkade vatten. Referenser 1. Arwidsson, Västkustens laxåar, Lax och havsöring i Hallands län, Schibli, Område av riksintresse för naturvård i Hallands län,

22 22

23 Åtgärdsområde Lagan Områdesbeskrivning Lagan har sitt utlopp i Laholmsbukten norr om Mellbystrand och rinner från det småländska höglandet strax söder om Jönköping. Ån är totalt 24,4 mil och har ett avrinningsområde på km². Sedan Laholms kraftverk byggdes 1932 saknar sträckan mellan dämmena i Laholm och mynningen helt lek- och uppväxtområden för lax och öring. I Lagan kan havsvandrande fisk gå ca 9 km upp till dämmena i Laholm. Endast i biflödet Smedjeån återstår numera ett naturligt laxbestånd och här kan den havsvandrande fisken vandra 29 km upp till Oxhults kvarn. Även biflödena till Smedjeån, Edenbergaån och Menlösabäcken hyser lax. I Smedjeån har man anlagt fyra laxtrappor (vid Ränneslöv 1989, Värestorp + smoltledare1988, Gränshus 1990, Horsabäck + smoltledare 1996). Alla fyra dämmen saknar vattendom. Natur- och nyttjandevärden Nedre delen av Lagan med Smedjeån och Edenbergaån är av riksintresse för fritidsfiske och för sin grönling-, lax- och havsöringstam. Tack vare sin storlek har Lagan många fiskarter som normalt är sjölevande, t ex gös, benlöja, sik, siklöja, lake och sutare. I de nedre delarna av ån förekommer gädda, abborre, lax, havsöring, ål, braxen, id, färna, skrubba och flodpärlmussla. Det finns många strömlevande bestånd av öring i vatten uppströms laxens utbredningsområde. I Smedjeån finns grönlingen sparsamt och förutom lax, öring, gädda, och ål även elritsa och bäcknejonöga. Flodkräfta noterades under 1990-talet i biflödet Blankan och finns möjligen kvar i Hultån, men har slagits ut troligen på grund av kräftpest i Lagans nedre delar 1981 och i Smedjeån Sedan 1930-talet har laxstammen i Lagan upprätthållits genom odling för att kompensera kraftverksutbyggnaden. Enligt överenskommelse mellan kammarkollegiet, Fiskeriverket och kraftverksbolaget ska laxsmolt sättas ut varje år i ån. Under några år (t ex ) har även nätfångad leklax transporterats upp från Lagan till Smedjeån för att etablera laxen ovan vandringshindren.fiskevårdsområden finns i Lagans nedre del (Lagans FVO) och i Smedjeån (Smedjeåns FVO). Påverkan och åtgärdsbehov Huvudfåran i Lagan har inte mindre än åtta kraftverk. Ån korttidsregleras kraftigt i Laholm vilket missgynnar sportfisket och troligtvis de få kvarlevande flodpärlmusslorna. Nolltappning råder under nätter och helger vid lågvattenföring. I Smedjeån finns fyra minikraftverk i drift (Värestorp, Gränshus, Horsabäck och Oxhults kvarn). Från vandringshindret vid Oxhults kvarn i Smedjeån är fallhöjden totalt 70 m till Lagan vilket innebär en lutning på 0, 25 %. Denna lutning är på gränsen för att en så pass liten å skall kunna hysa ett naturligt och stabilt laxbestånd. Det sker ett stort bevattningsuttag i Smedjeån och ca 5 % av avrinningsområdet används för konstbevattning. I Smedjeån finns flera fasta ålfisken som hindrar fisken under vandring. Laxstammen är infekterad av laxparasiten Gyrodactylus salaris. Sedan slutet av 1970-talet har omfattande kalkningar genomförts i avrinningsområdet. Lagans huvudfåra är starkt försurningspåverkad trots sin storlek. Idag kan dock vattenkvaliteten bedömas som tillfredsställande på den laxförande sträckan. Smedjeån, Edenbergaån och Menlösabäcken påverkas starkt av de många jordbruken i området och har höga halter av kväve och fosfor. En kulvert utgör definitivt vandringshinder i Norrån vid Ysby och i Söderån är den så kallade Stockholmsmöllan det definitiva vandringshindret. Målsättning Minska fragmentiseringen av vattendraget. Återställa förstörda biotoper. 23

24 Genomförda åtgärder Fiskvägar har anlagts i Smedjeån vid Ränneslöv (1989), Värestorp (1990), Gränshus (1990) och Horsabäck (1996). Fiskvägarna har varit dåligt skötta vissa år vilket har lett till att vandringsfisk tidvis har haft svårt att ta sig förbi dem. Laxungar påträffas ofta uppströms Gränshus men sällan ovan Horsabäck påträffades dock en laxunge vid elfiske. Smoltfälla byggdes i Norrån 2000 men är inte i funktion för tillfället. Tabell 1. Genomförda fiskevårdsåtgärder. Vatten Lokal Koordinater Genomförd åtgärd År X y Smedjeån Ränneslöv Fiskväg 1989 Smedjeån Värestorp Fiskväg 1990 Smedjeån Gränshus Fiskväg 1990 Smedjeån Horsabäck Fiskväg 1996 Edenbergaån Norrån Smoltfälla 2000 Planerade åtgärder Borttagning av kulvert i Långavadsbäcken, fiskväg vid Stockholmsmöllan i Söderån, upptagning av kulvert i Mellbybäcken samt biotopvård i Smedjeån och dess tillflöde. Smedjeåns FVO har för avsikt att inventera Smedjeån och upprätta en detaljerad fiskevårdsplan för ån. Uppföljning och tillsyn Elfiske före åtgärd samt elfisken varje år under minst fem års tid efter åtgärd på lämplig lokal ovan återställningsobjektet. Referenser 6. Västkustens laxåar, Lax och havsöring i Hallands län,

25 25

26 Åtgärdsområde Genevadsån Områdesbeskrivning Genevadsån bildas där Vessingeån (längst söderut), Brostorpsån och Alslövsån (längst norrut) rinner samman vid Genevad och har sitt utlopp i Laholmsbukten i Tönnersa naturreservat. Ån är 3,7 mil lång och har ett avrinningsområde på 224 km². De övre delarna av avrinningsområdet domineras av skog medan jordbruksmark dominerar i kustområdet. Natur- och nyttjandevärden Genevadsån är av riksintresse för naturvård, fritidsfiske och för sin lax- och havsöringstam. Laxoch havsöringstammarna i ån är genuina. I Genevadsån lever förutom lax och havsöring även ål, elritsa, havsnejonöga, bäcknejonöga, id, abborre, gädda. Den sjölevande siken förekommer också i vattensystemet. De viktigaste lekbottnarna.för lax finns i Alslövsån upp till Strömmasjöns utlopp. Dessutom finns fina lekbottnar i Brostorpsån, Vessingeån samt i mindre omfattning i Genevadsåns huvudfåra. Tidigare kalkning och biologiskt återställningsarbete i Genevadsån har varit framgångsrikt och har ökat den havsvandrande laxfiskens utbredningsområde väsentligt. Inga fiskevårdsområden finns i Genevadsån och lokala sportfiskeklubbar arrenderar attraktiva delar av åns nedre del. Sportfisket efter havsöring vid mynningen på våren är omfattande. Påverkan och åtgärdsbehov De nedre delarna av Vessingeån har varit starkt påverkade av bevattningsuttag under torra somrar. Vattenkvaliteten kan idag bedömas som tillfredsställande på den laxförande sträckan men försurningspåverkan är stark i systemet. Utan kalkning är det tveksamt om lax skulle kunna leva i ån. Vattensystemet är infekterat av laxparasiten Gyrodactylus salaris. Vattensystemet är även starkt näringspåverkat, inte minst på grund av omgivande åkermark och de fyra mindre reningsverken som belastar ån. Fiskdöd har förekommit vid enstaka tillfällen, t ex 1997 då havsöring och andra arter förgiftades i Snuggabäcken (biflöde till Genevadsån) sannolikt till följd av gödsling av markerna runt bäcken. Det finns flera minikraftverk, flera saknar vattendom. Bölarps kvarn i Vessingeån utgör definitivt vandringshinder såsom även en damm och sedan kulvert i Missebäcken (biflöde till Alslövsån). Arbete med fiskväg pågår vid Bölarps kvarn och beräknas vara färdig under Missebäcken är en liten havsöringbäck och kulverten bör tas upp och läggas om så att bäcken återställs till ursprungligt skick. Vid Allareds mölla är ån torrlagd på en sträcka av ca 1,5 km under lågvattenperioden. Vattnet avleds här till ett kraftverk för att sedan släppas ut ca 1,5 km längre nedströms. Torrlagd sträcka i Brostorpsån vid Allareds mölla. 26