medmänsklighet. Din tidskrift från biståndsorganisationen IM Nr 2/2013 Följ med på fältbesök i Indien! Sidan 14 17

Transkript

1 medmänsklighet. Din tidskrift från biståndsorganisationen IM Nr 2/2013 Följ med på fältbesök i Indien! Sidan 14 17

2 LEDAREN medmänsklighet. Nr 623 årgång 69. ISSN X Upplaga: ex ANSVARIG UTGIVARE Bo Paulsson, IMs generalsekreterare REDAKTION Redaktör: Monica Brundin Danielsson. Grafisk form: Brynell Design Studio. Textbearbetning: Marie Bosund Hedberg. I redaktionen: Jenny Mark Ketter, Josefin Uppman, Klara Jamison Gromark, Marcus Nilsson, Bo Paulsson. Hej! Våren 1988 avslutade jag min anställning som ansvarig för IMs information och insamling men mitt engagemang slutade inte där. Mina upplevelser och erfarenheter från åren på IM har format mitt sätt att tänka och mitt förhållningssätt till mina medmänniskor och världen. De många samtalen med IMs grundare Britta Holmström ger fortfarande inspiration och oräkneliga gånger har jag citerat hennes kloka ord. För mig är hon entreprenören med en orubblig tilltro till att allt är möjligt med mod och ansvar! Från IM har jag med mig en stark känsla av respekt och tilltro till varje människas inneboende kraft. Alla människors lika rätt och värde är en självklar grund liksom att allt hänger ihop, alla vi människor och allt vi gör! För mig är IM en metod, en attityd och ett förhållningssätt, en kraft att förändra! Genom åren har jag fortsatt som givare och intresserad läsare av tidskriften och följt IMs utveckling till dagens starka, långsiktigt stabila och trovärdig organisation, sann mot sitt ursprung. Jag ser IMs styrka i det tydligt formulerade och kommunicerbara budskapet att bekämpa och synliggöra fattigdom och utanförskap genom arbete med utbildning, försörjning och hälsa. Jag ser att verksamheterna hemma och ute är ömsesidigt beroende av varandra och hur ett gediget arbete i Sverige ger trovärdighet i det internationella arbetet. Jag ser fortfarande samma starka engagemang för medmänniskan och samma starka vilja att vara delaktig, det var härligt att uppleva på vårt jubileumsårsmöte! Jag vill förvalta det förtroendet jag fått som ordförande genom att lyssna och lära av de erfarenheter hela organisationen rymmer. Vi vill alla bli tagna i anspråk, vi vill alla vara med och bidra till att utveckla den verksamhet vi alla är engagerade i. Tillsammans är vi alla medlemmar, medarbetare, styrelse, volontärer och givare en enhet, ett IM där olika delar har olika roller och där alla behövs! Jag vill gärna besöka lokalföreningar och grupper runt om i landet och ha en livgivande dialog om IM och de samhällen där vi är verksamma både här hemma och internationellt. IM har fortfarande, kanske i ännu högre grad idag, en möjlighet att både laga vägen och hjälpa dem som trillat i hålen att både långsiktigt påverka strukturer och ge den enskilda människan verktyg för att bli en aktiv deltagare i samhället med lika rätt och värde. Välkommen att kontakta mig för en öppen dialog som vi tillsammans kan utveckla formerna för. Jag arbetar på Hållbar Utveckling Skåne och har svårt att tala i telefon på arbetstid så välkommen att kontakta mig via mail eller vanligt brev. birthe.muller@ manniskohjalp.se eller till Birthe Müller, Vassbergagränd 6, Malmö. IMs redaktion, Box 45, Lund red@manniskohjalp.se UTGIVNING Medmänsklighet ges ut av biståndsorga nisationen IM, Individuell Människohjälp. Den som är medlem i IM eller skänker 100 kronor eller mer under ett år får Medmänsklighet. Tidskriften ges ut med fyra nummer per år. COPYRIGHT Eftertryck tillåts om källan anges. TRYCKERI JMS Mediasystem Tryckt på miljömärkt papper ADRESSÄNDRINGAR M.M. givarservice@manniskohjalp.se KONTAKTA IM (vx) individuell@manniskohjalp.se pg , bg DETTA ÄR IM IM är en svensk biståndsorganisation som bekämpar och synliggör fattigdom och utanförskap. Organisationen grundades 1938 och verkar i dag i tolv länder världen över. Utomlands arbetar IM för att barn ska gå i skolan, för att förebygga sjukdomar och för att människor ska kunna försörja sig och sin familj. I Sverige handlar IMs arbete om integration och delaktighet i samhället. Vi tror på människors egen kraft och vilja att förändra sin situation. Därför utformar vi insatserna som hjälp till självhjälp. För att utvecklingen ska bli hållbar arbetar IM nära lokala organisationer och individer som brinner för förändring. Verksamheten är möjlig tack vare det samlade engagemanget hos IMs givare, medlemmar och volontärer. OMSLAGET Foto: Monica Brundin Danielsson. Bilden är tagen hos IMs samarbetspartner RTU Birthe Müller Ordförande i IMs styrelse PS. Gilla oss på facebook! 2 medmänsklighet nr 2/2013

3 INNEHÅLL 21 FOTO IM 6 FOTO IM 14 FOTO IM 10 4 FOTO IM FOTO IM 4 Ny generalsekreterare IM får den 1 september ny generalsekreterare. Hon heter Ann Svensén och kommer närmast från RFSU där hon bland annat jobbat med påverkansarbete. 6 IMs årsmöte IM har fått ny ordförande, Birthe Müller. Hon valdes enhälligt under IMs årsmöte i Lund sista helgen i april. 10 PREMIÄRMINISTER- BESÖK FÖR IM Dr. Lobsang Sangay, premiärminister för den exiltibetanska administrationen gästade Sverige och Lund. 14 Fältbesök i indien Sofia Olsson är regionchef i Indien och Nepal och tycker att besöken i fält är det bästa med jobbet. 21 IM-priset Foujan Rouzbeh startade soppkök Stockholm som blev Soppkök Göteborg, Uppsala och Malmö. Hon värnar om asylrätten och säger att vi alla är en. Nu är hon också IM-pristagare. En stolt sådan. ALLTING HAR SIN TID Allting har sin tid. Snart är det dags för mig att lämna IM. Den 1 september går jag i pension. Sedan exakt tio år har jag haft privilegiet att få arbeta i tjänst för andra. Jag har ofta sagt att vi inte kan hjälpa var vi föds eller under vilka omständigheter vi lever. Vi som haft förmånen att födas till den rika delen av världen har ett ansvar för att ge hjälp och stöd till dem som inte fått samma förutsättningar som vi. Tillsammans med volontärer, givare, styrelse och anställda har jag fått arbeta för utveckling av vårt bistånd, nationellt eller internationellt. Den utveckling som IM gått genom det senaste decenniet är i högsta grad resultatet av ett lagarbete. Så många har varit och är delaktiga, inte minst mina goda kollegor på huvudkontoret och på kontor runt om i världen. Till er vill jag säga ett uppriktigt tack för ert hängivna arbete för att fler ska ha möjlighet leva ett liv i värdighet. I IMs arbete är det respekten för varje individs värde och rättigheter som är riktmärket. Må IM fortsatt stå för en linje där både hjärta och hjärna samverkar för att människor ska stärkas till ande, kropp och själ. Jag önskar min efterträdare Ann Svensén lycka till i ett inspirerande arbete! Bo Paulsson medmänsklighet nr 2/

4 TEXT: Monica Brundin Danielsson, pressekreterare och redaktör Ann Svensén, IMs nya generalsekreterare: Biståndet är en del av den globala ekonomin Den första september tillträder Ann Svensén tjänsten som generalsekreterare för IM. Hon har arbetat i många år för RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning, där hon byggt upp organisationens påverkansarbete i Sverige, Europa och globalt. Hon har också lagt grunden till RFSUs internationella verksamhet. Varför sökte du jobbet? Det var en väninna till mig som såg annonsen. När jag först läste den, och sen mer om IM på hemsidan, kände jag väldigt snabbt att det var rätt jobb för mig. IM är en organisation med en stabil plattform och med gott rykte om sig som aktör i biståndet. Utgångspunkten för IMs arbete, med medmänsklighet och möten med ögonkontakt, att se och lyfta fram individers fulla potential tilltalar mig starkt. Att IM har ett tydligt rättighetsperspektiv på frågorna och en ambition att förändra även på samhällsnivå gör att det blir en helhet. Vilka egenskaper bidrar du med till organisationen? Jag har femton års erfarenhet som chef. Jag är inte rädd för att fatta svåra beslut och inte heller att låta andra fatta beslut. Jag är analytisk och strategisk. Jag är driven och har förmåga att se och fokusera på målet och på rätt saker på vägen. Bra på att identifiera och ta problem och att inspirera andra till att hitta lösningar och komma vidare. Jag drivs av engagemang, och av viljan att bidra till förbättring. Jag har också förmågan att se saker och ting ur ett helikopterperspektiv. Du har arbetat många år på RFSU. Vilka erfarenheter kan du ta med dig därifrån? Det är att tydlighet kring det som ska uppnås och hur olika roller kompletterar och förstärker varandra. Alla vill bidra och ska kunna göra så men förväntningarna måste vara realistiska och gemensamma. Det finns många starka viljor och åsikter i alla frivilligorganisationer. Jag tror att det är en styrka att ta vara på. Hur ser du på internationellt biståndsarbete? Vilka är utmaningarna? Vad är bra bistånd för dig? Idag kan man nästan se biståndet som en del av den globala ekonomin, en del som är ett uttryck för en vilja att fördela resurser och visa solidaritet. Personligen tycker jag att mer pengar i biståndet ska gå till civilsamhället för att stärka rättighetsbärare. I demokratiska länder kan ett starkare civilt samhälle påverka vilka som ska bli makthavare och bidra till att ekonomiska resurser används där de gör bäst nytta för människors livsutveckling. Jag ser också gärna att Sverige ökar stödet inom hälso- och utbildningssektorerna, alternativt förtydligar dessa områden inom demokrati och mänskliga rättigheter. Även kvinnors rättigheter, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, samt kvinnors möjlighet till försörjning bör prioriteras mer. Detta måste göras medvetet och får inte bara bli en del i en mer allmän ambition om ekonomisk tillväxt. I Sverige jobbar IM med integration. Hur kan vi bidra till ett öppnare och mer inkluderande samhälle? IM kan bidra till att människor möts och pratar om vilket samhälle vi vill ha och skapa för ALLA som bor i Sverige! Rasism handlar om okunskap och oginhet. Det förstärks när vi lever med stora gap mellan varandra. Ett inkluderande samhälle kräver att "integration" är en flervägsprocess, vi måste alla vilja veta mer om och förstå varandra. När människor möts blir likheterna mellan oss synliga. När människor däremot inte möts ansikte mot ansikte förstärks fördomar och villfarelser lättare. IMs roll är att synliggöra flyktingars utsatthet och att vara med och ta ställning och bidra till att motverka myter och osanningar om människor från andra länder och kulturer. Det som görs inom IM nu, till exempel Move It, där ensamkommande flyktingbarn introduceras i föreningslivet, är oerhört bra insatser just för att de bidrar till att öka möjligheten till möten mellan människor och därmed ökar kunskap och förståelse. Varför ska man bidra till IMs arbete? Att bekämpa och synliggöra fattigdom och utanförskap är lika viktigt i Sverige som i de länder runt om i världen där IM verkar. Att kunna försörja sig själv och sin familj, att vara vid god hälsa och ha möjlighet att utbilda sig, är avgörande för att människor inte bara ska kunna klara sig för dagen, utan leva sina liv fullt ut i värdighet. IM har ett gott rykte och många verksamheter för människor att stödja ekonomiskt och att jobba för. Jag ser bara möjligheter för IM när det gäller att engagera fler givare, volontärer och medlemmar. Vi är redan många som på olika sätt kan berätta om IM och motivera fler att komma med och stödja vårt arbete. 4 medmänsklighet nr 2/2013

5 TEXT: BO paulsson Generalsekreterare IMs BISTÅNDSSKOLA IM genom 75 år Ge dem stickor och garn samt något att läsa. Det var uppmaningen från Britta Holmström, IMs grundare efter en resa till Prag i januari Britta hade mött sysslolösa kvinnor som fått lämna Sudetområdet efter Hitlers ockupation av Tjeckoslovakien. Här föddes IMs internationella biståndsverksamhet och här startades hjälp till självhjälp. Människors upprättelse, att få känna sin betydelse och sitt värde som människa har allt sedan de första insatserna varit centralt i allt IMs arbete. Den gudomliga upplevelse Britta Holmström hade den 1 oktober 1938 och som hon tolkade som en kallelse att starta en ny mission var för sin tid radikal. Begreppet mission var redan från starten problematiskt för Britta, mission förknippades med hedendom och därmed omvändelse vilket inte Britta såg som IMs uppgift. Britta såg att missionen måste komma genom människor som ställer sina resurser till förfogande för sina medmänniskor. Hon talade om mission i den ödmjuka diakonins form. Holistisk syn Hjälp till självhjälp blev ett kännetecken för IM. Den grundläggande tanken var att ge förutsättningar för att själv kunna bygga upp sin tillvaro till oberoende. Från början var det viktigt att se till människans olika behov, att ha en holistisk människosyn där stöd ges efter de behov som finns. De mänskliga behoven är såväl materiella och fysiska som sociala och andliga. Behoven kan variera över tid men för att ge de bästa förutsättningar till ett värdigt liv är det angeläget att vara lyhörd i kontakten med människor. Vad hjälper mat och kläder, om man icke har mod att leva sa Britta efter besök i Prag 1939 Till stor del bestod IMs tidiga insatser av humanitär hjälpverksamhet där sändningar av kläder och andra förnödenheter till det krigshärjade Europa var centralt. Kläder och förnödenheter delades ut genom de hem IM skapade. Redan från start var det angeläget att behoven av insatser skulle styra var hjälp skulle ges. Ta den slagne vid handen och finn tillsammans vägen är ett citat från Britta som visar på en grundläggande inställning, att inte komma med färdiga lösningar som beslutats utan dialog med de människor som IM ville ge nya möjligheter i livet. Lärdom för alla Under de 75 år som IM funnits har mycket förändrats i synen på hur effektivt bistånd ska bedrivas. Globaliseringen gör att avstånden människor emellan, oavsett i vilket land man bor, har minskat. Inom IM har dialogen alltid varit viktig. Vi har inte startat nya insatser förrän en dialog med partner i syd eller öst ägt rum. Numera har många av de organisationer som bedriver bistånd följt efter IM i den arbetsmetoden. Inom IM har det alltid framhållits att alla som är involverade i insatser ska ses som både givare och mottagare, inte antingen eller. Alla människor har alltid att lära och hämta erfarenheter i dialogen. Närheten till människor har alltid varit ett centralt begrepp inom IM. Då jag började arbeta inom IM fick jag styrelsens uppdrag att identifiera och tydliggöra IMs identitet och värdegrund. Hur skulle biståndet anpassas till de förutsättningar som gäller när IM finns på fyra kontinenter och samtidigt bevara organisationens grundvärderingar till exempel den att hjälpen ska förmedlas från människa till människa? Genom ett brett deltagande av partners, volontärer, styrelse och anställda utvecklas IMs arbete kontinuerligt och kan idag möta alltfler människors behov. Utöver den grund som Britta Holmström lagt arbetar IM i linje med FNs Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Biståndsverksamheten idag bedrivs för att stärka människors rättigheter och betona den egna statens skyldigheter. Genom att värna om människors rättigheter skapas hela tiden möjligheter att fler får chansen till ett värdigt liv. Att påverka myndigheter på olika nivåer till att leva upp till de konventioner de ratificerat är det bästa sättet för en hållbar utveckling som även inkluderar människor i marginalen. Så har vi då lyckats att behålla de grundläggande värden inom IM samtidigt som vi anpassat biståndsverksamheten till ett bistånd som fungerar idag? sida vid sida Ja det menar jag. Vi finns hela tiden nära de människor som vi arbetar tillsammans med såväl i inledande dialoger då vi tillsammans utformar insatser som under tiden program och projekt pågår. IMs samarbetsorganisationer världen över lyfter fram IM som en unik partner som går sida vid sida, lyssnar och förstår men som också erbjuder ett stöd som gör att de växer som organisationer. Vi värnar om alla människors lika värde och vi ser inte att vi har givare och mottagare, vi är alltid både och. Och vi arbetar holistiskt. Individ betyder odelbar, därifrån har vi vårt namn Individuell Människohjälp. medmänsklighet nr 2/

6 IMs ÅRSMÖTE Kvinnor i ledningen! Ny ordförande och ny generalsekreterare! Förändringens vindar blåste på IMs 68:e årsmöte. Två män i organisationens topp ersattes av två kvinnor. Birthe Müller, 63, från Malmö är ny styrelseordförande och Ann Svensén, 52, från Stockholm blir ny generalsekreterare. Båda har en bas i kommunikation och opinionsbildning. Birthe Müller arbetade på en reklambyrå i Malmö i början av 1980-talet som erbjöd sig att göra en utställning om IM. Det var Birthe som gjorde jobbet och hon kom då i kontakt med Britta Holmström. Britta tyckte att det blev så bra att hon erbjöd Birthe arbete på IM. Det blev åtta år på IMs informationsavdelning och ett fortsatt engagemang som medlem i IM. Som IMs ordförande vill Birthe arbeta för att få ihop IM som rörelse medlemmar, givare, volontärer, medarbetare och styrelse. Hon vill väcka opinion för de värden och frågor som IM står för. På årsmötet fick Birthe varma applåder och hon svarade då rappt: Jag hoppas att jag får lika många applåder om ett år! Debattglädje på årsmötet IMs årsmöte uppmärksammade de 75 år som organisationen verkat med en bildutställning av Linus Edlund och Monica Brundin Danielsson, både på väggar och som bildspel i föreläsningssalen. Många årsmötesbesökare kände igen bilder ur den äldre eller nyare historien. Ulla Nordström gladdes åt en bild av sig tillsammans med Britta Holmström på 1940-talet. Ulla arbetade som Brittas sekreterare på IMs sekretariat i Linköping och har haft nära kontakt med IM sedan dess. Debattglädjen präglade årsmötet som hölls i Lunds stadshall. Dessa konferenslokaler och middagen på kvällen var Lunds kommuns 75-årsgåva till IM. Stefan Edman, miljökämpe och tidigare styrelseledamot, gratulerade IM till de 75 åren samtidigt som han efterfrågade ett tydligare miljöengagemang i IMs biståndsprogram. IMs medlemmar vill ha större delaktighet och inflytande. Årsmötet klubbade igenom att ett informationsnät för IM-grupperna ska bildas. Flera motioner handlade om rättvis handel och IMs medlemskap i WFTO skall nu utvärderas. En medlem vill att IM i större utsträckning delar med sig av svårigheterna, inte endast framgångarna, i verksamhetsberättelsen. Elisabet Åsbrink, journalist och författare, presenterade sin bok Och i Wienerwald står träden kvar. Boken handlar om en judisk pojke som räddas ur den tyska ockupationens Wien och kommer till Sverige, men samtidigt skiljs han från sina föräldrar. Föräldrarna blir kvar i Wien, flyttas så småningom till ett tyskt utrotningsläger men fortsätter att skriva brev till sonen. Boken beskriver det ensamkommande flyktingbarnets utsatthet och avsaknaden av föräldrarna. Erfarenheterna från 1940-talet känns väl igen hos dagens ensamkommande flyktingbarn från till exempel Syrien, Irak och Sudan. Räddningsaktion Den Svenska Israelsmissionen i Wien som genomför räddningsaktionen av de hundra barnen till Sverige får beröm av Åsbrink för mod och beslutsamhet. Men, hon ser en grundteologi som är problematisk. Israelsmissionens uppgift är att omvända judar till kristna och i räddningsaktionen ville man 6 medmänsklighet nr 2/2013

7 IMs ÅRSMÖTE prioritera de judiska barn som var döpta, något som också den svenska Socialstyrelsen ställde som krav. I frågestunden som följde hävdade Katarina Hedenquist att Åsbrinks beskrivning av Svenska Israelsmissionens utgångspunkt att döpa judiska barn är oriktig. Hennes farbror, Göte Hedenquist, var Israelsmissionens representant i Wien och den som genomförde aktionen. Hon stöds av IMs avgående ordförande, domprost Håkan E Wilhelmsson. Både Göte Hedenquist och Torsten Ysander satt i IMs första styrelse, även biskop Torsten Ysander var engagerad i Israelsmissionen, som styrelseledamot. Det skall tilläggas att när räddningsaktionen väl genomfördes så visade det sig att många av de hundra barnen som kom till Sverige, bland annat bokens huvudperson, inte var döpta. Försörjning nyckeln till oberoende Mohini Poojary förflyttade oss till södra Indien och villkoren för några av de många människor som inte är del av Indiens stora ekonomiska lyft. Här möter vi ursprungsbefolkningar som lever ett marginaliserat liv i ett sydindiskt skogslandskap. I deras samhällen saknas bostäder, mat, hälsovård, skola och vägar. Mohini leder TEED som är en partnerorganisation till IM. TEED bildar självhjälpsgrupper som framförallt består av kvinnor. I självhjälpsgrupperna kan man få lån till att starta ett litet företag. Mohini bjöd på många lyckade exempel där landlösa kvinnor byggt upp små jordbruk, blivit jordägare och fått en helt annan respekt från sina makar i ett eljest mansdominerat samhälle. Mohini själv personifierar den kraft, inspiration och självkänsla som präglar de projekt hon leder. IMs regionchefer kompletterade Mohini Poojarys tydliga exempel på enskilda människor som lyft sig ur fattigdom, med den stora bredden av IMs arbete för försörjning. Försörjning är ett av IMs tre verksamhetsområden, med rötter ner i IMs ursprung. Ulrika Jerre, chef för IMs internationella avdelning, länkade tillbaka till ett krigshärjat Polen. I mötet med de drabbade människorna, inte minst de med funktionsnedsättningar, skapade IM där en modell för sysselsättning, träning och försörjning som sedan spridits till 357 kooperativ i landet. Från sysselsättnings- och försörjningsmodellen i 1940-talets Polen går en röd tråd genom IMs liv via Siebenbürgerkvinnornas noggranna brodyrer i flyktingbaracken i Österrike till väveriet i grekiska Vlasti som gav de vackra men stickiga kjolstygerna, och de funktionsnedsatta jordanska ungdomarnas sömnad av doftpåsar fyllda med lavendel. Men IMs stora tillverkningsland förblir Indien. Liten blomma De färgstarka tibetanska mattorna från IMs matthall i Shanti Niwas och textilierna från de många små tillverkarna spridda över den indiska subkontinenten bildar kärnan av handelsvaror som går till IMs butiker i Sverige. IM har formaliserat sin strävan att ge människorna som tillverkar varorna ett anständigt liv genom att ställa sig bakom International Fair Trade Associations tio grundkrav. Jag hoppas att jag får lika många applåder om ett år. Birthe Müller, ordförande i IMs styrelse Gabriella Larsson som leder IM Fair Trade IMs inköps- och försäljningsorganisation i Sverige och Janusz Lipinski som arbetar med att stödja producenternas arbete och utveckling, gav en nyanserad bild av arbetet på gräsrotsnivå hos producenten Little Flower, i den fattiga Indiska delstaten Bihar. De skissade silkesväveriets utmaningar. Hur skall en leprakoloni få en jämn och hög orderingång som kan trygga de anställdas löner och hur ska man behålla lärarna i kolonins skola? Little Flower behöver hitta nya vägar i framtiden, en del hittar de själva, genom att profilera sina silkessjalar med non-violent silk. Det är silke där man inte dödar silkesmaskarna, utan släpper ut dem ur kokongen innan kokningen sker. För skolfrågan tar de hjälp av österrikiska universitetsstudenter. Men hur gör man med försäljningen? Kan IM hjälpa Little Flower att bygga upp en större marknad? Och på vilket sätt? Skall de ta fram nya produkter? Det är i dessa frågor som IM kan gå in med sin kompetens. Håkan E Wilhelmsson lämnar uppdraget som IMs styrelseordförande och ersätts av Birthe Müller. Bo Paulsson har varit IMs generalsekreterare i tio år. Han går i pension den 1 september och ersätts då av Ann Svensén. Emilia Sandu har arbetat på IM i Rumänien sedan starten i början av talet, först som tolk och sedan som platschef. Hon har gått i pension. Ny platschef i Rumänien är Mihaela Mohorea. Även i Zimbabwe och Moldavien har det skett skiften på platschefsposterna. I Zimbabwe efterträds Albert Mackanza av Momo Masoka och Daniel Andersson efterträds av Silvia Apostol i Moldavien. Håkan, Bo, Emilia, Albert och Daniel blev varmt avtackade. Två nya styrelsesuppleanter är Inger Örtendahl, tidigare ordförande i Vårdförbundet och TCO, och Raja Sundman, planeringssekreterare för Malmö stads avdelning för integration och arbetsmarknad. Två stora IM-personligheter har avlidit, Britta Fenneberg och Bojan Malmquist. Britta och John Fenneberg är den smått legendariska familj som i början av talet tog emot tibetanska flyktingungdomar i sitt hem i Danmark och under fyrtio år byggde upp IMs stora verksamhet för exiltibetaner i Indien och Nepal. Bojan Malmquist var med från IMs begynnelse och var kassaförvaltare på talet. På den tiden fanns IMs sekretariat i Linköping. Bojan återkom sedan som föreståndare för IMs Grandalen i Tjällmo och var intill sin död en kraftfull och sammanhållande gestalt inom IM. TEXT: Erik Edling IM-Priset Foujan Rouzbeh får årets IM-pris till Britta Holmströms minne för sitt engagemang i hemlöshetsfrågor och för att hon lyfter frågor kring asylrätt och migrationspolitik. Foujan har bland annat startat Soppkök Stockholm. Foujans tack är en stark appell för de maktlösa och marginaliserade människorna i samhället. Foujan har en poetisk grundton och hennes budskap går hem hos IMs medlemmar. Läs hela artikeln på sida 20. medmänsklighet nr 2/

8 Mötesplatser stärker integrationen Vårt mål är uppnått när flyktingar och människor som lever i utanförskap på grund av sin etnicitet i Sverige upplever ökad möjlighet till deltagande och är inkluderade i ett mångkulturellt samhälle. Detta uppnår vi genom att skapa mötesplatser med människors engagemang i fokus och genom att arbeta med psykosocialt stöd samt påverkansarbete gentemot beslutsfattare och andra aktörer. Behövs det verkligen ett svenskt integrationsmål? Om inte vi kan ta emot människor på flykt från världens krigshärdar, vem skulle då kunna göra det? Sverige, som är ett av världens rikaste länder och som har en egen historia av utvandring på 1800-talet. Sverige idag har ett stort behov av att ta emot invandrare, både flyktingar och arbetskraftsinvandring. Vårt land är stort och med en åldrande befolkning och en ökad glesbygdsproblematik. Utan den invandring som skett i modern tid hade vi sannolikt fått se ett Sverige med en minskad befolkning och med avfolkning av många mindre orter även om många invandrare bosätter sig i storstäderna. Och vilka konsekvenser hade det fått för svensk vård och omsorg och hela servicesektorn utan invandrad arbetskraft? Viktig uppgift Det senaste året har jag många gånger påmints om varför detta mål är så viktigt och vilken viktig uppgift alla IM-medlemmar och volontärer kan engagera sig i på olika sätt. Vi vet att majoriteten av svenska folket är positivt till en human flyktingpolitik men vi vet också att det finns relativt stora grupper i samhället som tror att orsaken till de problem som finns här i västvärlden beror på de flyktingar och invandrare som kommer hit. Det är väl rimligt att anta att många i denna grupp själva befinner sig i en situation där jobben och den ekonomiska tryggheten är hotad genom den ekonomiska krisen i västvärlden. Till detta kommer olika försämringar i socialförsäkringssystemen i Sverige. Själv är jag orolig för vad som händer i Sverige just nu även mot bakgrund av att de mörka krafterna ute i Europa stärkt sin ställning och vi kan ännu en gång i historien se hur ledande politiker använder sig av olika etniska grupper som måltavla i sina beskrivningar av vad som orsakar problem i samhället. I Ungern finns Europas största högerextrema parti, Jobbik. En ledande företrädare och presidentkandidat vid valet 2010, Krisztina Morvai, har till exempel kallat israeliska judar för smutsiga mördare, fulla med löss och hotat med att deras tid är ute. I sin retorik vänder partiet sig även emot romer och homosexuella. En av grundorsakerna till Jobbiks framgångar är att de kunnat bygga upp en egen bas utan större motstånd från makten. I stället för att ta avstånd från Jobbik har de etablerade partierna försökt att vinna deras röster. Ojämlik människosyn I Sverige har migrationsminister Tobias Billström gjort skillnad mellan blonda och blåögda och andra. Det blev kraftiga reaktioner på hans uttalande, bland annat från statministern och andra i hans eget parti. Enligt mig är det den här typen av beskrivningar av vi och dom väldigt farliga och särskilt när de kommer från ledande personer i samhället. De legitimerar en ojämlik människosyn och stödjer teorier där skulden för problem lätt kan läggas på dem som upplevs som annorlunda. Vad kan då IM göra? Självfallet ska vi ta ställning i de frågor som rör vårt mål och där vi har speciell kunskap. Ett exempel är när vi föreslog bildandet av en Humanitetskommission under hösten 2012 mot bakgrund av att många ärenden hos Migrationsöverdomstolen tar större hänsyn till utlänningslagen än FN:s barnkonvention. IM, som många andra organisationer, anser att barnkonventionen ska införlivas i svensk lagstiftning. Glädjande nog är detta på gång genom att regeringen tillsatt en utredning för att analysera konsekvenserna av en sådan förändring och det är nog ganska tydligt att utredningen tillsatts som en konsekvens av det opinionsbildningsarbete som IM varit en del av. Möten förmedlar kunskap Men ännu viktigare är nog det arbete som IMs medlemmar, volontärer och anställda bedriver när de på olika sätt medverkar till att skapa mötesplatser mellan etablerade och nyanlända svenskar. I de mötena förmedlas kunskap mellan bägge parter och en förståelse för de olika sociala koder som finns. Mötena leder till ett engagemang från båda parter och ger förutsättningar för nyanlända att inkluderas i ett mångkulturellt samhälle. Under 2012 skapade vi över 40 mötesplatser till ca 3000 deltagare och ca 400 volontärer. Att skapa mötesplatser är centralt i IMs verksamhet och vi utformar dem huvudsakligen som olika sociala verksamheter. Exempel på mötesplatser inom IM idag är Move It, Tala Svenska, Biv/Bis café, läxhjälp, evenemang och sommarläger. TEXT: Kjell Jonsson, chef för IMs sverigeverksamhet och Biträdande generalsekreterare 8 medmänsklighet nr 2/2013

9 MOVE IT Vi kommer alla från samma värld Homam Zraki med rötter i Syrien upptäckte Move It i Stockholm av en slump. Glädjen han finner i integrationsprojektet har fått honom att bli volontär och hjälpa andra nyanlända ungdomar till en bra start i Sverige. Homam är 20 år och läser svenska på Stockholms Universitet. Han kom till Sverige från Syrien 2011 och började på programmet språkintroduktion på ett gymnasium i Liljeholmen. Där fick han genom fritidsledaren Hassan Aittalat höra talas om något som kallades Move It. Jag förstod inte direkt var det var för något, bara att vi skulle göra något tillsammans och att de bjöd på fika. Vi skulle skriva upp våra namn hos Hassan om vi ville vara med. Sen följde jag med första gången till boxning i Rinkeby med mina klasskompisar. Jag gillade idén direkt! Att vi skulle få träffa folk som vi inte kände och träna svenska språket tillsammans. Vi visste inte vart vi skulle gå för att göra olika aktiviteter, vi hittade inte i tunnelbanan och visste inte hur det fungerade hos föreningarna. Varje onsdag väntade vi på volontärerna. Homam är född i Sverige, och hans pappa Omar Zraki kom första gången till Sverige för trettio år sedan. Familjen flyttade tillbaka till Syrien när Homam var tio år gammal. De hade en fabrik där, men på grund av oroligheterna så bestämde sig familjen för att komma tillbaka till Sverige igen Hade glömt svenskan Jag hade lite svårt med arabiskan i början när vi flyttade till Syrien. Mina föräldrar ville att jag skulle prata svenska hemma en dag i veckan men det gjorde jag inte, kanske var jag lite blyg eller barnslig. När jag kom tillbaka till Sverige hade jag glömt det mesta av svenskan. Men jag hittade några klasskompisar från Akalla som jag kontaktade, och vi träffas fortfarande idag. Vi hade en workshop med Move It där Saleh från hiphop-gruppen S.T.I.C.S pratade om att vi alla kommer från samma värld, att alla kontinenter satt ihop förut. Det tycker jag var bra! Jag kan inte säga om Sverige eller Syrien är mitt hemland, jag kommer från världen och jag tycker det är dumt med gränser. Move it hela året Efter första besöket på boxningsklubben följde Homam med på varje aktivitet med Move It hela skolåret. Han deltog också på ett sommarläger med Move It på Vrigstadgården. Efter sommaren kände han att han gärna ville fortsätta vara med i Move It på något sätt, men han hade gått vidare till att läsa på komvux. Av en volontär fick han en inbjudan till IM-dagen. Jag gillar att hjälpa andra, det ger en bra känsla, att göra andra glada. Så jag bestämde mig för att vara med som volontär. Det har varit annorlunda att vara volontär, väldigt roligt men också lite stressigt. Man måste hålla koll på tiderna och skynda på. Jag brukar tolka lite också till arabiska för dem som behöver hjälp med det. Innan jag själv blev volontär trodde jag att det var ett jobb, jag visste inte att volontärerna arbetade på sin fritid. När han var liten drömde Homam om att bli astronaut eller pilot. Nu är hans plan att läsa ekonomi på universitetet. Han har fortsatt att träna boxning och varit volontär i Move It i snart ett år. Han kommer absolut att engagera sig även i framtiden. FAKTA Move It Att delta i en förening är ett sätt att delta i samhället. Så tänkte vi när vi startade Move It. Här samlas ungdomar år, som nyligen har kommit till Sverige, ofta från en svår situation i sitt tidigare hemland. I Move It hittar man nya kompisar, tränar svenska, lär känna sin stad och upptäcker vad man vill göra på sin fritid. Syftet med Move It är att främja integration genom att engagera nyanlända ungdomar i föreningslivet. Nea Hassen och Homam Zraki, volontärer i Move It i Stockholm. medmänsklighet nr 2/

10 INDIEN TEXT: Monica Brundin Danielsson, pressekreterare och redaktör På resa för ett förtryckt folk Den 15 till 17 maj gästades IM och Sverige av Dr. Lobsang Sangay, premiärminister för den exiltibetanska administrationen med säte i Dharamsala. IM är emot alla typer av orättvisor och besöket handlade om att ge röst till ett förtryckt folk. Han beskriver sig själv som målmedveten, engagerad och med en stark tro på karma. Det sistnämnda underlättar det dagliga livet som premiärminister, Sikyong, för den exiltibetanska administrationen. Tron på karma gör det lättare. En del kan jag göra något åt. Annat inte. Det som behöver göras ska vi göra. Det som sker det sker, säger Dr Lobsang Sangay och snurrar på sitt buddistiska radband. Bäst och värst Det är sista dagen av det tre dagar långa besöket i Sverige. Han är inbjuden av IM. Schemat har varit hektiskt. Möten med UDtjänstemän, med specialintresserade riksdagsledamöter, föreläsningar, intervjuer och så samtal med tjänstemän på IMs kontor. IM som har varit exiltibetanernas partner sen början av 1960-talet. Jag har ett svårt jobb, säger Lobsang Sangay. Jag önskar det bästa och förbereder för det värsta. En del av min filosofi handlar om att vara mentalt förberedd på besvikelser och motgångar. Och jag tror på uttrycket were there is a need there is a solution. Lobsang Sangay, i dag med tilläggen doktor och Sikyong, föddes 1968 i en tibetansk bosättning i Darjeeling i Indien. Med sitt engagemang och sin målmedvetenhet och med tron på karma tog han sig via studier på universitetet i Delhi till Harvard där han är doktor i internationell rätt. Självklart svar När han för drygt två år sen fick frågan om han ville kandidera till posten som premiärminister för den exiltibetanska administrationen i Dharamsala bodde han i Boston med sin hustru och deras dotter. Livet var bra. Jag är tibetan, säger Lobsang Sangay som svar på frågan varför han tackade ja och säger att utan frun och dotterns stöd hade det aldrig gått. Han skypar med dottern, som i dag är sju år, så ofta han hinner och med jämna mellanrum åker de till varandra. Politisk ledare Det var i mars 2011 som Dalai lama berättade för världen att han avsåg att sluta som tibetanernas politiska ledare och koncentrera sig på andligheten. Senare samma år tillträdde Lobsang Sangay som premiärminister och förvaltare av de politiska frågor som rör Tibet och tibetaner. Om det finns en lösning på problemet så är det onödigt att oroa sig. Om det inte finns någon lösning på problemet så är det meningslöst att oroa sig. Mitt mål är att göra situationen för mitt folk lite bättre än vad den är nu. Det gör vi genom medvetenhet, solidaritet, gemenskap och utbildning i och utanför Tibet. Hade inte jag fått utbildning hade jag inte stått här. Det är det allra viktigaste just nu. Att se till att alla får den möjligheten. Målet med Sverigebesöket har varit att öka medvetenheten hos politiker och allmänhet om det förtryck som tibetanerna i Tibet är utsatta för, och helst hade Dr Lobsang Sangay träffat politiker från UD, men de tackade nej och skickade istället opolitiska tjänstemän till det planerade mötet. Men det är inte en besvikelse som Dr Lobsang Sangay spiller någon energi på. Nästa gång jag kommer är jag säker på att svenska politiska ledare vill träffa mig, säger han istället och citerar den buddistiska filosofin; om det finns en lösning på problemet så är det onödigt att oroa sig. Om det inte finns någon läsning på problemet är det meningslöst att oroa sig. FAKTA IMs arbete med tibetaner i exil Före 2008 kom det mellan och tibetanska flyktingar till Indien. Efter de olympiska spelen i Kina har antalet minskat till ca per år. Många blir arresterade på vägen, fängslade och torterade av kinesisk polis andra går under av kyla, svält och ansträngning. Många föräldrar lämnar sina barn till betalda guider vid Tibets gräns. De barn som överlever vandringen kommer till uppsamlingscentret i Nepals huvudstad Kathmandu. Därifrån skickas de till tibetanska skolor i Indien och Nepal. Många barn bor sedan på skola eller i fosterfamilj under den femton år långa studietiden, eftersom de saknar anhöriga i det nya landet. Vissa återser aldrig familjen som de lämnat i Tibet. IM är väl etablerat i Indien med ett fältkontor i Dehradun. Vi har arbetat nära den tibetanska exilregeringen sedan 60-talet. Med din hjälp kan det tibetanska folket och dess kultur leva vidare, i hopp om en framtid i självständighet och frihet. 10 medmänsklighet nr 2/2013

11 INDIEN Bild ovan: IMs styrelseordförande Birthe Müller tackar exiltibetanernas premiärminister Dr. Lobsang Sangay efter föreläsningen på IMs kontor i Lund. Bild till vänster: Dr. Lobsang Sangay ställde upp för sitt folk när frågan ställdes. Sedan 2011 är han exiltibetanernas politiske ledare. Bild till höger: Dr Lobsang Sangay på lunchpromenad tillsammans med Sofia Olsson, Bo Paulsson och Tenzin Kunga. medmänsklighet nr 2/

12 INDIEN TEXT: Monica Brundin Danielsson, pressekreterare och redaktör Med tålamod som främsta vapen När han var sju år lämnade han Tibet för att ta sig till Indien och en bättre framtid. Kvar i Tibet var hans familj. I dag är Thinley Jigme, även kallad Lay lay, ansvarig för Dehradun Tibetan settlements, med sammanlagt invånare. Minnesbilden som Lay lay bär med sig visar hur hans föräldrar vinkar av honom vid busstationen i Lhasa. Hur han kramade sin mor och hur han tänkte att han aldrig skulle träffa henne igen. Men i många år hoppades han att föräldrarna skulle komma och hämta honom. Det blev inte så. Istället tillbringade han sin barndom och sin ungdom på Tibetan Homes Foundation School i Mussoorie norra Indien. Först i hem nummer fem och sen i hem nummer elva. Min morbror lämnade mig där. Sen reste han iväg utan att säga adjö. Det var bra för annars hade jag aldrig låtit honom åka. Det är vinter i Indien och tibetanerna tycker att det är kallt trots att temperaturen är som en bättre svensk sommar. Lay lay har jackan på fast vi är inomhus på hans kontor. Det är lite kyligt i Dehradun och något värmesystem finns inte. Vi värmer oss med te med socker och mjölk och knaprar på de söta kexen. Dekyiling etablerades 1981 med 720 flyktingar. I dag bor här nästan två tusen personer. Unga och gamla. Bosättningen har egen mattillverkning, skola, sjukhus och ett kloster. Just i dag är en av de höga tibetanska lamorna på besök och klostret är smyckat med orangefärgade blommor. Lay lay ansvarar inte bara för Dekyiling, på hans ansvar ligger också åtta andra områden med tibetanska flyktingar i regionen. Ilska över föräldrarna Det har gått tjugofem år sen Lay lay kom till Indien. I dag är han en vuxen man med fru och ettårig son. När jag var liten kunde jag känna ilska över att mina föräldrar skickade iväg mig. Men nu förstår jag varför, säger han. De första åren på Tibetan Homes Foundation School minns han som svåra. Han var inte någon tuff och modig typ och blev ofta slagen av de äldre barnen. Mycket av tiden gick åt till att anpassa sig till den nya situationen. Men jag jämförde mig med dem som hade det värre än jag och tröstade mig själv. Jag hade i alla fall mina föräldrar någonstans i bakgrunden. När Lay lay kom upp i tonåren blev livet lättare. Han hade funnit sig till rätta och fokuserade på sina studier och efter årskurs åtta flyttade han till hem nummer elva. Där blev han den äldsta eleven och han fick tillfälle att agera storebror till de yngre barnen. Jag minns mycket väl hur det var när jag lämnade Tibet, säger Thinley, eller Lay lay som han också kallas. Foto: Monica Brundin Danielsson och Linus Edlund 12 medmänsklighet nr 2/2013

13 INDIEN Jag började förstå betydelsen av skolan och insåg att det fanns givare som såg till att skolan överlevde. Från den dagen har jag alltid försökt hjälpa andra. Volontär på tibetanskt center Efter åren i Mussoorie fick Lay lay ett stipendium och fortsatte till universitetsstudier. Efter att han tagit sin master i ekonomi 2005 reste han och tre vänner till Dharamsala för att delta i en work shop. Efter workshopen åkte vännerna vidare till Delhi för att arbeta men Lay lay stannade kvar. Han var utan pengar och arbete när han mötte en tibetansk munk. Han delade sina problem med munken som erbjöd honom att dela hans rum. Lay lay började jobba som volontär på Tibetan Centre for Human Rights and Democracy. Där jobbade han på dagarna med att hjälpa sina landsmän på olika sätt. På nätterna delade han dubbelsäng med fem andra tibetanska killar. Jag levde lång tid utan inkomst. Men en gammal skolkamrat från Mussoorie tog mig under sina vingar och erbjöd mig husrum. Jag är mycket tacksam för vad han gjorde för mig. Lay lay bidade sin tid. Tålamod är en av hans främsta egenskaper och efter nästan ett år i Dharamsala fick han jobb i den tibetanska administrationen. Från och med då blev allt bättre och nu är jag en bättre man med en bättre hälft. Saknat familjen Familjen betyder mycket för Lay lay och eftersom han själv tvingades lämna sin familj som liten värdesätter han tiden med sin fru och sin son. Jag har saknat familjen hela mitt liv. Den 6 oktober 2012 tillträdde han som chef för Tibetan settlements i regionen med ansvar för tibetanska bosättare. Han säger att det är hans tålamod som tagit honom dit han är i dag och att få göra sådant som gör andra lyckliga är hans betalning. Som chef ansvarar han för allt från att upprätthålla lag och ordning till att förbättra tillvaron för sina landsmän i flykt. Han är en länk mellan den tibetanska administrationen och folket. Om fyra år kommer han att förflyttas. Vart vet han inte, men det är så det går till inom den tibetanska administrationen. Jag har mycket lätt att anpassa mig till nya platser och nya människor. Så det kommer inte att bli några problem, säger han. 117 tibetaner har satt eld på sig själv I desperation över det förtryck som tibetaner i Tibet lever under och i ett rop om hjälp till omvärlden väljer allt fler tibetaner att sätta eld på sig själva för att världen runt om dem ska vakna upp och förstå hur allvarlig situationen är. Kinas övergrepp och övervakning av tibetaner i Tibet gör till exempel att de inte kan utöva sin religion och kultur. Etnisk diskriminering gör att de flesta arbets- och utbildningstillfällen går till inflyttade kineser istället för tibetaner. Det är vanskligt att skriva en siffra, men när den här texten skrivs i mitten av maj 2013 har 117 personer satt eld på sig själva, varav 115 sedan mars De flesta självbränningarna har skett inne i Tibet, men även i New Delhi i Indien och Kathmandu i Nepal har tibetaner valt att gå det förfärliga ödet till mötes att dö av extrema brännskador. Många är unga munkar som inte ser någon annan utväg för att få världen att förstå att de inte tillåts utöva sin religion, men även kvinnor och äldre män sätter eld på sig själva i protest. Flera unga mammor med små barn har avlidit som en följd av självbränning. 23 av självbrännarna har varit under 18 år. I Nepal har en uppmärksammad självbränning i början av februari lett till att säkerheten och övervakningen av tibetaner skärpts väsentligt. Många tibetaner känner sig inte längre bekväma med att röra sig fritt i Kathmandu och ett stort antal har blivit arresterade på öppen gata utan att ha begått någon brottslig handling. Den takt som självbränningarna ökar i är alarmerande. Ändå verkar omvärlden inte ta frågan på allvar. Ett problem är självklart att det i princip inte är några utländska journalister som får visum för att vistas inne i Tibet. Men via källor i Tibet når nyheterna ändå ut till exilbefolkningen i Indien och Nepal. I Dharamsala försöker den tibetanska exiladministrationen belysa frågan genom att hålla konferenser i ämnet och göra utländsk massmedier uppmärksamma på den allvarliga situationen. Trots exiladministrationens försök att i form av kampanjer och lobbyarbete att sätta frågan på den globala dagordningen ser vi väldigt få reaktioner från omvärlden. Ingen verkar vilja eller våga lyfta frågan till en ny nivå. IM har sedan över 50 år tillbaka omfattande verksamhet tillsammans med tibetanerna, framför allt med de som lever i flyktingskap. Bland annat arbetar vi för att stärka förutsättningarna för att tibetanerna ska kunna bevara sitt språk och sin kultur under tiden de är i exil. Dessutom arbetar vi ständigt för att synliggöra den tragiska och problematiska situation som tibetanerna sedan många år befinner sig i. Text: Sofia Olsson, regionchef i Sydasien FAKTA Tibetaner i Indien I Indien bor det cirka tibetanska flyktingar. De flesta bor i någon av det fyrtiotal bosättningar som är utspridda över Indien. Thinley Jigmey är bosättningschef för åtta olika bosättningar och tibetanska områden med sammanlagt flyktingar i delstaten Uttarakhand i norra Indien. I flera av dessa bosättningar och områden stödjer IM utbildnings- och hälsovårdsverksamhet. medmänsklighet nr 2/

14 INDIEN TEXT: Monica Brundin Danielsson, pressekreterare och redaktör Fältbesöken är det bästa med mitt jobb Sofia Olsson, IMs regionchef i Sydasien Varför gör IMs personal fältbesök? För att möta målgruppen personligen För att se verksamheten med egna ögon För att diskutera strategier, utmaningar och framtiden tillsammans med partnern För att stämma av att allt går rätt till i projektet För att samla information till rapporter och berättelser till huvudkontoret och givarna Det är tidig morgon på Dehraduns flygplats och allting står stilla. Indiens premiärminister som har ett hus i närheten är på väg att landa. Alla är på tåspetsarna. Förväntansfulla. Vi sitter lugnt, dricker te och äter en andra frukost och undrar hur det ska gå med våra anslutningar söderut. Sofia Olsson, IMs regionchef i Sydasien, Karma Chopell, ekonom på regionkontoret, Tsering Youdon, som är programhandläggare, och jag har lämnat Shanti Niwas, där regionkontoret ligger, för att åka på fältbesök i södra Indien. Och när premiärministern landat och forslats bort i den framkörda bilen kan vi komma iväg. Vi mellanlandar i Delhi och i Chennai och när vi kommer fram till Madurai i delstaten Tamil Nadu är det redan mörkt. Ännu mörkare är det när vi, efter två timmars bilfärd, kommer fram till partnerorganisationen RTU, Reaching the Unreached. Vi är långt ute på den indiska landsbygden där elen kommer och går och där eldflugorna dansar i luften. Efter en natt under myggnätet möter vi omgivningen. Utanför hälsokliniken har en grupp åldringar samlats. De kommer en gång i veckan för att få ett ekonomiskt bidrag och för att få sjukvårdshjälp. Hit går också barnen som går på RTUs skola och alla de människor som bor i byarna runtomkring för att få hjälp med sin hälsa. Stöd från IM sedan 1988 RTUs verksamhet är bred. De bygger hus och borrar brunnar, driver ett barnhem där en stor del av barnen är hiv-positiva, de driver en skola och en klinik. Varje dag serveras två tusen portioner mat, till skolbarn och till åldringar. De engagerar också kvinnor i självhjälpsgrupper, driver förskola och tar hand om leprasjuka. Det var Brother James Klimpton som startade alltsammans. En tystlåten äldre man som lever som han lär och som har dokumenterat all verksamhet i små anteckningsböcker. Organisationen bildades i slutet av 1970-talet. RTU drivs av en mängd donationer. Av deras totala budget bidrar IM med 3,4 procent och vi har stött organisationen sedan RTU försöker jobba med rättighetsbaserat 14 medmänsklighet nr 2/2013

15 INDIEN Bild längst till vänster: Sifferdrillning på en förskola ute i den indiska landsbygden. Förskolan drivs av TEED. Bild till vänster 1: Sofia Olsson fick visa bilderna för barnhemsbarnen på RTU i delstaten Tamil Nadu. Bild till vänster 2: Skoluniform och raka linjer. Bild till höger: Kvinnogrupp formad av TEED i delstaten Karnataka. Kvinnorna härstammar från de slavar som skeppades till Indien på 1800-talet. Foto: Monica Brundin Danielsson utvecklingsarbete, men svårigheterna är stora, liksom den akuta fattigdomen och nöden. Bland annat är alkoholismen bland männen på landsbygden så hög som 70 procent. Männen dricker upp de små ekonomiska medel som finns och det leder till våld i hemmet, till att familjerna inte har mat på bordet, till att kvinnorna och barnen far illa. En annan utmaning är den utbredda korruptionen. Alla äldre i delstaten Tamil Nadu är berättigade till en månadspension på rupies, cirka 120 svenska kronor. Men för att ens komma på tal för pension är det många tjänstemän som kräver uppemot rupies i mutor av den som söker. Välfungerande organisation RTU är en otroligt välfungerande och pålitlig organisation. Det problem vi ser hos organisationen är kanske att de fokuserar mer på aktiviteterna än på det långsiktiga resultatet. Det är ju en generell utmaning som man ofta stöter på i biståndssammanhang, säger Sofia Olsson. Vi sitter på den minimalistiska altanen utanför våra sovrum och pratar. Dagen har varit lång. Intrycken många. Människoöden staplade på varandra. Hjärnan går på högvarv. Fältbesöken är den bästa delen av mitt jobb. När jag får se hur det fungerar i fält och knyta relation med partner på deras hemmaplan, säger Sofia Olsson. Att aldrig uppleva verkligheten, var en av anledningarna till att hon lämnade sitt förra jobb på regeringskansliet i Stockholm. Fältbesöken ger mig den verklighetsförankring jag behöver. De ger mig också en insikt i att det inte är så lätt att klippa av det behovsbaserade biståndet till förmån för det rättighetsbaserade. Fältbesöken har flera olika syften och dimensioner. Ett syfte är att leva upp till den närhet som IM säger sig arbeta efter. Och fältbesöket på RTU innehåller mycket närhet. Med själva partnerorganisationen men främst med målgruppen. Närhet med kvinnan i Veriappanaickenpatti som tack vare en självhjälpsgrupp kunnat köpa en ko som nu försörjer familjen och med kvinnogruppen i Parasuramapuram som diskuterar allt från renhållningen i byn, till männens alkoholism och tonårsproblem. Det värmer att vara på plats och se hur kvinnorna sparar pengar i en gemensam kassa som de sen kan låna ur och att följa läxhjälpsgruppen som gör allt för att flickorna ska gå kvar i skolan även efter att de fått sin första menstruation. Minoriteter på landsbygden Efter två hela dagar med RTU går resan vidare till organisationen TEED i Yellapur i delstaten Karnataka. Organisationen drivs av Mohini Poojary, en livlig indisk kvinna med mycket kunskap och pondus. TEED jobbar främst med de minoriteter (stambefolkningar) som lever på landsbygden. De medverkar till att starta kvinnogrupper och förskolor, arrangerar workshops och driver frågor om rättigheter till skog och utbildning. Just nu engagerar TEED kvinnor i olika grupper och de driver tolv förskolor så att mammorna kan arbeta. En av de äldsta kvinnogrupperna har funnits i tolv år och organisationen har fram till nu startat 45 förskolor, varav tolv har tagits över av staten. IM är TEEDs enda partner och bidragsgivare. TEED jobbar rättighetsbaserat rakt igenom, säger Sofia Olsson när vi är på väg ut till en grupp kvinnor långt ut på landsbygden. Kvinnorna härstammar från Afrika och deras förfäder kom hit på 1800-talet då portugiserna hämtade hit slavar. I dag lever de som ett av flera minoritetsfolk i området. De har klätt sig i likadana saris och bjuder in oss att sitta med dem i det förvånansvärt svala huset. Vi pratar en lång stund med Mohini Poojary som tolk, om livet och om vilken roll kvinnogruppen har för dem, för deras barn och för det lilla samhälle som de alla är en del av. De avslutar med att bjuda upp till dans. Taktfasta trummor med rötter i Afrika och svajande rumpor. I ett hörn har en liten flicka somnat. Att kvinnorna tillsammans med TEED lyckats kräva sina rättigheter i så stor utsträckning som de faktiskt har är en otrolig framgångssaga. Många av kvinnorna har lyckats ta makten över sina egna liv tack vare TEEDs insatser, säger Sofia Olsson i jeepen på vägen hem. Ett fältbesök är omtumlande. Det är långa resor, omfattande program, intensiva möten och ett tydligt bevis på att IMs arbete ger resultat. I det lilla men också i de lite större perspektiven. medmänsklighet nr 2/

16 Foto: Monica Brundin Danielsson Mohini Poojary driver organisationen TEED som får allt sitt ekonomiska stöd från IM. Laxme kunde tack vare sparandet i kvinnogruppen köpa en ko. TEED en framgångssaga TEED har fått stor uppmärksamhet och vunnit många priser för sitt biståndsarbete. Vad är nyckeln till framgång för en organisation som TEED? Svaret är delaktighet och empowerment (ungefär självbestämmande/egenmakt på svenska). Det som gjort TEED så framgångsrika är att de på ett genomtänkt och genuint sätt involverat sin målgrupp i utformandet av biståndsinsatserna. Många biståndsorganisationer skriver i sina rapporter att de involverar målgruppen i planering och genomförande av insatserna, men när det kommer till kritan är det mest vackra ord. I TEEDs fall är det på riktigt, de har arbetat tillsammans med målgruppen istället för att bara arbeta för målgruppen. TEEDs målgrupp består av stambefolkningar som bor i otillgängliga skogsområden i sydindiska delstaten Karnataka. Vissa av stammarna är ättlingar till afrikanska slavar som togs till Indien av britterna och portugiserna för flera hundra år sedan. Stambefolkningarna har tidigare inte haft förmåga att kräva sina rättigheter i det indiska samhället och varit diskriminerade på många sätt. Tack vare TEEDs insatser har detta förändrats till det bättre. Det TEED har gjort är att utgå från grundproblematiken: vad är det som är roten till att de här grupperna är så marginaliserade? För att få fram en korrekt analys har de samarbetat med målgruppen på fältet, inte bara suttit på ett kontor och funderat ut vad det rätta svaret är. Sedan har TEED stärkt stambefolkningarna genom utbildning och kapacitetshöjning samt gjort det möjligt för dem att organisera sig som en del av civilsamhället. Kunskap om stambefolkningarnas rättigheter har gjort att de tagit makt över sina egna liv och skapat sig en röst, en gemensam röst som de har kunnat använda sig av när de vänt sig till beslutsfattare. Tack vare framgångsrikt lobbyarbete gentemot bland annat Karnatakas delstatsregering har stambefolkningarna tillsammans med TEED till exempel lyckas ta rätten över sin egen mark. Deras status har höjts genom de här processerna vilket lett till att de nu är en part som delstatsregeringen lyssnar till och tar i beaktande när det ska fattas beslut. Självklart leder detta till långsiktiga och hållbara förändringar, vilket är nyckeln till framgångsrikt biståndsarbete. TEXT: Sofia Olsson, regionchef i Sydasien 16 medmänsklighet nr 2/2013

17 TEXT: Monica Brundin Danielsson, pressekreterare och redaktör INDIEN Ett möte med ögonkontakt Laxme tittar på mig. Hon ler. Men munnen är stängd. Kanske ler hon för att jag ser så annorlunda ut. Lång. Blond. Välnärd. Jag ler tillbaka och visar alla mina tänder. Två kvinnors möte ute i den indiska landsbygden. Ett möte mellan två världar. Två förutsättningar. Vi ler och hon hoppas på ett bättre liv. För barnens skull och med din hjälp. Det är svårt att veta i vilken ända jag ska börja. Mötet med Indien är intensivt. Svårt. Smärtsamt. Den råa skitiga fattigdomen är liksom både väldigt högljudd och helt tyst. Barnen som bor längs med de dammiga gatorna säger ingenting. De bankar entonigt på något som kanske ska bli ett kokkärl av någon sorts metall eller letar i soporna efter något att äta. Det gör ont i hjärtat. Smärtan är djup. Avgrundsdjup. Det gör också ont att träffa Laxme även om hon tack vare IM och partnerorganisationen TEED numera har både ko och växtodling. Laxme är 38 år. Hon har tre döttrar och ler med stängd mun. Färden till Village Naginkoppa där Laxme bor går på en väg röd av lera, gropig av de häftiga regnen som ibland överraskar landskapet. Det är tidig morgon och vi möter prydligt klädda skolbarn på väg ut till landsvägen och den väntande skolbussen. Morgonpromenaden är flera kilometer. Viljan att lära, viljan att få det bara lite bättre, bär dem framåt. Village Naginkoppa är trots vad namnet antyder ingen by utan mer ett antal hus utslängda i skogen i delstaten Kanataka i södra Indien. Vi parkerar bilen och går de sista trehundra meterna fram till Laxmes hus. Det är byggt av lera och rymmer inte mer än ett rum och ett kök. Vi sätter oss på verandan. Där i ett hörn står en symaskin. Laxmes äldsta dotter Mamalka hoppade av skolan och nu bidrar hon till familjens försörjning med att sy för betalning. Mannen har vi bett ska gå någon annanstans. Han verkade inte helt överförtjust i att uppmanas att gå men det här är liksom en grej för kvinnor. Samtalet. Om vad kvinnor kan göra om de får möjligheten. Laxme ler med sin stängda mun. Hon har varit gift i 19 år. Halva sitt liv. Och hon har tre döttrar, Mamalka är äldst med sina 18 år, sen kommer Sunilka som är 16 och Sanitha 14. Från början är Laxme från en by långt borta säger hon och pekar i ett väderstreck som jag inte kan tolka. Långt borta är cirka 30 kilometer. Här betyder det en evighet. Laxme har ingen utbildning alls och kan varken läsa eller skriva. Innan hon kom i kontakt med TEED var hon för det mesta hemma. I alla fall de dagar hon inte jobbade som kuli, daglönearbetare, för fem kronor om dagen. På den tiden hade hon inga pengar alls och mannen bestämde allt. Sen dess har saker och ting förändrats och Laxme visar stolt upp sin ko, sina odlingar och huset hon håller på att bygga av riktigt tegel.för tolv år sen gick Laxme med i en självhjälpsgrupp för kvinnor. Gruppernas syfte är dels att vara sparlåneklubb för medlemmarna, dels att jobba för att stärka kvinnorna att kräva sina rättigheter i det indiska samhället. Vid varje möte har kvinnorna med sig 100 rupier, cirka tio kronor, till den gemensamma sparkassan. Och när någon sen behöver låna så lånar de av sig själva. Inga andra är inblandade. Inga lånehajar, inga ränteintressenter. Ingen annan mer än kvinnorna i den egna gruppen. Lånet ska vara betalat inom ett år och medlemmarna kan bara ha ett lån i taget. För tio år sen tog Laxme sitt första lån för att gräva en brunn för att få dricksvatten. Sen dess har hon lånat till en vattenpump, en plantering med enklare bevattningssystem, en vattentank och en ko. Kon står under ett tak längre bort på ängen och i solen ligger hennes kalv. Kon är ett riktigt praktexemplar. Laxme berättar att hon mjölkar drygt tio liter varje dag. Det räcker och blir över både till kalven, familjen och till försäljning. Efter att jag gick med i självhjälpsgruppen har jag förstått att jag måste göra något för att förbättra mitt liv. Att det är mitt eget ansvar. Att vara med i kvinnogruppen har gjort mig medveten, säger Laxme. Hon har också förstått hur viktigt det är med utbildning. Att utbildning och kunskap är vägen ut ur fattigdom. Och hon och hennes man är överens om att de ska stödja döttrarna så länge de vill gå i skolan. Vi måste ge döttrarna utbildning och vi måste hitta utbildade män till dem att gifta sig med. Jag tittar på kvinnan framför mig. En del av mina frågor till henne susar liksom bara förbi. Typiskt felställda. Ur fel perspektiv. Mitt perspektiv, som jag trodde var ganska öppet, men som visar sig vara just mitt. Det vi har gemensamt är att vi är kvinnor. Med döttrar. Vi har en massa gemensamma känslor och kanske också tankar. Men där slutar likheterna. Medan jag fått allt har Laxme inte fått någonting. Ingen utbildning, inget arbete, inga pengar. Klart att hon önskar allt det för sina barn. Och så plötsligt spricker det upp. Leendet. Tankarna på en hoppfull framtid gör att skammen över den tandlösa överkäken försvinner. För en stund. Där på altanen. I mötet mellan två världar. Mellan två kvinnor. Mellan två människor. Laxme och mig. medmänsklighet nr 2/

18 IM FAIR TRADE Håll utkik efter Sajads handmålade träprodukter i vår webbutik: IM Fair Trade utvecklar hantverksgrupp i Kashmir Sajad är en skicklig målare och hantverkare som sedan många år tillverkat produkter som IM Fair Trade köpt in via MESH (Maximising Employment to Serve the Handicapped) och som sedan sålts vidare i Sverige. Kashmir-området, även ofta kallad heaven on earth, är en av jordens vackraste platser med fantastiska vattenfall, blomstrande trädgårdar, Dal Lake med Himalayabergen i bakgrunden. Men Kashmir har även i mer än sextio år varit en konflikthärjad region där Indien och Pakistan strider om gränsområdet med ständig militär närvaro och skottlossning. Sajad bor i storstaden Srinagar och är handikappad sedan tio års ålder då han delvis förlamades i benen. Han arbetar hemifrån tillsammans med sin bror och försörjer sig genom att måla och tillverka produkter i papier-maché. Som handikappad i Indien har man ofta mycket få möjligheter till försörjning. Sajad och hans bror är medlemmar i nätverket Care Kashmir som bildades 2007 för att förbättra villkoren för hantverkare med funktionsnedsättningar. Nu samarbetar medlemmarna genom att tillverka och sälja olika typer av hantverk såsom papier-maché, brodyr och läderprodukter. Sajad är själv mycket drivande i att marknadsföra nätverket och gör vad han kan för att dra in beställningar för att säkra nätverksmedlemmarnas inkomster. Flera av hantverkarna har låg utbildning, kan ingen engelska och har svårt att sälja sina produkter på marknaden utan mellanhänder. Rättvis handel Nätverket arbetar inom ramarna för rättvis handel och några av målsättningarna är att förbättra arbetsvillkoren, öka självrespekten, höja produktkvaliten och att möjliggöra ökad ekonomisk utveckling. Även om medlemmarnas tillvaro inte drastiskt ändrats omgående så har deras chanser ökat avsevärt när de själva uppmanas att ta ansvar för sin situation. Genom att vara medlemmar i rättvishandelsrörelsen kan de ställa krav på att kunden står för kostnaderna av råmaterial. Utan den möjligheten fick de tidigare ofta tacka nej till beställningar då de inte hade råd med inköpen. Genom att arbeta enligt Fair Trade kan Care Kashmir få hjälp med marknadsföring, nå ut till nya marknader och exportera sina produkter. Nu får de betalt direkt, vilket underlättar mycket men för långsiktig försörjning är de fortsatt beroende av återkommande beställningar. Konkurrensen på marknaden blir allt större och småskaliga producentgrupper som Care Kashmir och Sajad tvingas konkurrera med alla andra producenter. IM Fair Trade har sedan flera år tillbaka stöttat och handlat produkter av Sajad och Care Kashmir som sedan sålts genom IM Fair Trades olika säljkanaler. Under åren som gått har en attitydförändring skett och dagens kunder handlar inte längre varor enbart för att de tycker synd om och vill stödja. De vill konsumera hållbart och behov, funktion, design, material och produktionssätt står till grund för köpbeslutet på ett helt annat sätt än tidigare. Produktutveckling Bristen på design- och produktutveckling för den europeiska marknaden är mycket stor i dessa producentgrupper och det är en stor uppgift och ett stort ansvar för IM Fair Trade att matcha denna utveckling och se till att producentgrupperna får information, kunskap och hjälp med att utveckla nya typer av produkter, i nya material och bredda sortimentet. Allt för att dessa småskaliga producenter ska kunna fortsätta producera produkter som faktiskt är säljbara på den europeiska marknaden och fortsättningsvis få en säkrad, långsiktig och jämn inkomst. Sajad som är en fantastiskt skicklig målare, målar både traditionella Indiska mönster och mer västerländska moderna mönster. Han kan själv tolka mönster och ge förslag på design och färgnyanser som passar olika typer av produkter. Detta är mycket värdefull kunskap och något att ta vara på. Dessvärre är papier- maché ett svårt material att tillverka en större bredd av produkter i och produkterna är tyvärr relativt svårsålda i Skandinavien. Det är ofta mindre och billigare produkter som tillverkas och det måste säljas stora mänger för att säkra inkomster till producentgruppen. IM Fair Trade har uppmärksammat detta problem och har tillsammans med IMs enhet PD (Producer Development) inlett ett samarbete med Sajad och paraplyorganisationen MESH, vilket innebär att Sajad och hans grupp får resurser och designstöd till att tillverka och måla produkter i trä. Produktutvecklingsmöjligheterna blir mycket bättre, han och hans grupp får tillgång till en betydligt större europeisk marknad som i sin tur ska leda till en stabil och säker inkomst till producentgruppen. 18 medmänsklighet nr 2/2013

19 INSAMLING Möt IM ute på stan Det personliga mötet är kanske det viktigaste verktyget som IM har för att nå ut med information om IM som organisation och sin verksamhet i Sverige och i världen. När man står öga mot öga är det lätt att informera och svara på frågor som kommer upp under samtalet. Under våren och sommaren syns IMs representanter ute på gator och torg i Lund-Malmö-regionen för att informera och värva nya faddrar. Detta är ett bra sätt att träffa givare och att informera blivande faddrar om IMs arbete. Att finnas tillgängliga ute på stadens gator är ett av de bättre verktygen vi har för att skapa dialog och få ett personligt, givande samtal, säger Gunilla Karlsson, ansvarig för projektet. Projektet utökas I dagsläget har IM en mindre grupp ute på stan. Men tanken är att denna skall utökas efterhand. Vi har börjat med några få medarbetare och vi ska utöka gruppen under sommaren. Då ska vi även finnas på plats i Helsingborg, Trelleborg och Ystad. Sedan får vi utvärdera hur det har gått. Förhoppningen är att denna kommunikation med nya givare kommer slå väl ut och att vi till nästa år kan utöka projektet även till andra delar av Sverige, förklarar Gunilla Karlsson. Text & FOTO: Linus Edlund, KOMMUNIKATÖR Carl-Christian Geser Knutsson, 21 år Parisa Shamsa, 31 år Vad är roligast med att vara ute och informera? Det är att jag får träffa människor och kanske främst att jag får träffa människor med hjärtat på rätt ställe. Sedan är det väldigt trevligt att träffa gamla givare och medlemmar som med glädje berättar sina livs historier och om sina erfarenheter inom IM. Har du lär dig något genom arbetet? Man lär sig att ta kontakt med människor och känna av stämningen hos just den personen, vilket är en väldigt bra erfarenhet. Parsa Mesri, 20 år Vad känner du är positivt med att vara ute så här och informera? Det är väldigt roligt när man får ett bra och trevligt bemötande från de man går fram till, mindre roligt när folk är nonchalanta. Var i Malmö upplever du att du får bäst bemötande? Det är att stå vid biblioteket. Där är de flesta positivt inställda till att stanna upp och prata lite. Vad uppskattar du mest när du är ute och informerar? Att träffa alla människor som har mycket intressant att berätta om. Jag gillar även att arbeta i gruppen. Vi har en väldigt bra sammanhållning och stöttar varandra i arbetet. Vilka frågor får du oftast? Många vill veta om specifika länder och verksamheter. De frågar även om hur pengarna kommer fram och ställer generella frågor kring vad IM är och står för. För det mesta kan vi svara på deras frågor men i de fall där de frågat om något specifikt som vi inte vet hänvisar vi till IMs hemsida där de kan finna mycket information. Martin Kuoppala Carlqvist, 19 år Vad är svårast med ditt arbete? Många har en stressad vardag, så det svåraste är att få dem att stanna upp en stund. Men vi är hela tiden rörliga och söker hela tiden efter nya personer att informera. Har du arbetat med något liknande tidigare? Ja, jag har arbetat med informationskampanjer ideellt tidigare och jag tycker att det är väldigt roligt! medmänsklighet nr 2/

20 INSAMLING Testamente en gåva för framtiden Vi ser varje dag hur människor vill göra världen bättre. Människor väljer att stödja vårt arbete på olika sätt. Varje år är en betydande del av gåvorna till IM testamentsgåvor. Genom att testamentera till IM ger du en gåva för framtiden. En framtid där fler familjer kan försörja sig och fler barn gå i skolan. Vi tar tacksamt emot testamentsgåvor och vi ser till att de gör skillnad, säger IMs generalsekreterare Bo Paulsson. Varje år lämnas det in mellan 30 och 40 testamenten med gåvor riktade till IM. Vi får samtal och förfrågningar om hur det går till att testamentera en gåva. Det är samtal som berör oss djupt och vi är oerhört tacksamma mot alla er som hör av er. IM har tagit emot testamentsgåvor under lång tid och det har verkligen gjort mycket av vårt arbete möjligt. IM har byggt upp kunskap och erfarenhet och vi vill därför berätta mer om hur det går till att testamentera och vad du ska tänka på. Att skriva sitt testamente behöver inte vara svårt, men det är en betydelsefull handling och det finns några saker att tänka på så att det blir giltigt. Ett testamente måste alltid vara skriftligt. Skriv enkelt och rakt så att det är lätt att förstå. Skriv gärna testamente överst i dokumentet. Låt helst en sakkunnig person titta på det. Arvtagaren tydligt angiven. Namn, adress och helst personnummer på arvtagaren. Om det är till en organisation som IM är det viktigt att ange organisationsnummer. IMs organisationsnummer är: Beskriv kvarlåtenskapen tydligt. Detta är viktigt så att det inte uppstår några frågetecken kring din vilja. Undertecknas och bevittnas. Ort och datum ska anges och din namnteckning ska bevittnas av två närvarande vittnen. Förvaring. Testamentet ska förvaras säkert. Bäst är i ett bankfack, hos en jurist eller hos en begravningsbyrå som erbjuder förvaring. Ta kopior på alla viktiga handlingar. Ändringar. Du får ändra testamentet hur många gånger du vill. Antingen kan du upprätta ett tilläggstestamente eller skriva ett nytt. Vi har skrivit mer utförligt om testamentsgåvor och vad man ska tänka på i broschyren Din gåva för framtiden. Hör av dig till oss så skickar vi den hem till dig. Du kan också kontakta oss direkt och få svar på dina frågor. Ring eller skriv till Stefan Lundell på eller stefan.lundell@manniskohjalp.se Framgång för kvinnogrupper i Indien IM samarbetar med många olika partners i Indien och via försörjningsprojekten når vi cirka 450 kvinnogrupper som på olika sätt jobbar med att skapa försörjning. Totalt når grupperna cirka kvinnor. IM jobbar sedan länge med kvinnors försörjning i Indien. Indiens ekonomi är på frammarsch men gynnar inte de allra fattigaste, snarare växer klyftorna och kvinnorna på landsbygden tillhör de mest utsatta grupperna i det indiska samhället. Enligt traditionella könsroller ansvarar männen för familjens inkomst och kvinnorna har sällan något inflytande över hur pengarna används. Med en egen inkomst får kvinnorna ett större inflytande och kan klara sig själva om så krävs. Lyckad satsning i Malawi Under 2012 fick kvinnor i Malawi möjligheten att förändra sina liv med ett starta-eget-bidrag! Malawi är ett av världens fattigaste länder. Hälften av befolkningen beräknas leva i fattigdom medan 20 procent lever i extrem fattigdom. De grupper som är mest utsatta och sårbara i Malawi är flickor och kvinnor. Därför satsar IM på flickors utbildning och kvinnors försörjning. 20 medmänsklighet nr 2/2013