Kapitel 1. om jag är en ensamstående kvinna, vem är jag då?

Transkript

1 Kapitel 1 om jag är en ensamstående kvinna, vem är jag då? Det är januari och det är så kallt att man nästan inte kan andas, precis sådant väder som Lisas nordiska väsen trivs allra bäst i. Men idag känns det inte lika bra som det brukar göra. I stället för att se så där hälsosamt frisk ut som hon gör i vanliga fall, ser Lisa trött och ensam ut, som om hon var på väg på fest och det visade sig att festen redan var slut. Och på sätt och vis är det precis det som har hänt. Fyra år efter att de träffats på den hippa klubben Joe s Pub och blivit förälskade vid första ögonkastet har Lisa och Sam kommit överens om att separera. Beslutet verkade växa fram av sig självt, det började sippra fram ur deras apatikänslor, som när ett rått ägg rinner iväg mellan d elarna av skalet, och de var så trötta efter alla gräl att de inte ens orkade städa upp efter sig. Lisa brukade säga att när hon träffade Sam hade hon träffat den människa som var så mycket lik henne själv som hon någonsin kunnat tänka sig. Sam frilansade som journalist. Lisa tyckte han var den s martaste och mest spännande man hon någonsin hade träffat.»jag 13

2 florence falk blev inte bara kär i hans sätt att tänka, utan även i att han var så sexigt ovårdad. Jag tände till och med på hans trasiga tand.«hon älskade att han var vänsterhänt, hans hesa röst, hans sätt att yla när de älskade, doften av hans kropp. Hon förundrades över hans gränslösa energi, hans ohämmade fantasi och den stabila disciplinen som gjorde att han kunde läsa en hel bok eller skissa fram en artikel i ett enda svep. Framför allt älskade hon att de inte bara var älskande utan även varandras»närmaste vän«och de betedde ofta sig mer som femåringar än som vuxna. De lekte tillsammans i sin egen lilla värld, som om världen utanför inte längre fanns. Ett helt år gick. Sedan började saker och ting att förändras, sakta och nästan omärkbart till en början. Inbillade hon sig bara, eller började Sam ta avstånd från henne? Han verkade vara mindre känslo mässigt mottaglig än tidigare. För första gången sedan de blev tillsammans kände Lisa en sorts tomhet inom sig. Hon skulle ha gett vad som helst för att överbrygga avståndet emellan dem. Allteftersom tiden gick kom den där tomhetskänslan tillbaka med jämna mellanrum. När Sam var sitt älskvärda jag verkade Lisas värld ordna till sig igen och hon kände sig hel. Men så snart han verkade vara det minsta tankspridd eller rastlös började besvikelsen och längtan värka i henne. Både Lisa och Sam hade varit stolta över att vara så oberoende. De hade till och med lovat varandra att inte prata om framtiden. Prob lemet var att Lisa trots det ville ha mer. Hon var både förvånad och störd över den längtan som Sam orsakade känslor som hon inte ens visste fanns där. Men så fort hon antydde något om»långsiktiga möjligheter«, som var hennes omskrivning för äktenskap, hejdade han henne.»vi har ju det jättebra«brukade han säga för att lugna henne.»vi kan väl vänta och se vad som händer?«hans motstånd gjorde henne osäker och hon började tvivla på sig själv; i tidigare förhållanden hade hon alltid känt att hon hade kontroll. Lisa började tycka illa om de egenskaper hos Sam som hon hade attraherats av från början. Hans skrivande verkade ta mer och mer av 14

3 deras privata tid och hon var övertygad om att han använde sina deadlines som en ursäkt att kunna»försvinna«. Till en början försökte Sam komma med förklaringar för att lindra hennes oro, men allteftersom tiden gick började han bli arg i stället.»sluta lägga dig i mitt jobb«kunde han avbryta,»och bekymra dig om ditt eget i stället«. Snart hade deras innerliga kyssar ersatts av pussar på kinden. Lisa klagade över att de aldrig älskade. De började gräla oavbrutet och de slängde ur sig oförskämdheter och anklagelser: hans»behov av att stå i centrum«; hennes»konstiga humör«; hans behov av att alltid ha»rätt«; hennes»jävla snokande«; hans»sadistiska sätt att snäsa av särskilt framför mina kompisar«; hennes lathet. Gräl som tidigare hade avslutats med förnyade löften om kärlek och passionerat sex tog nu i stället all deras energi. Men när Sam talade om för Lisa att han ville att de skulle flytta isär blev hon både ledsen och skräckslagen. För första gången sedan de träffades tillät hon sig själv att tänka tanken som hon hade undvikit ända fram till nu tanken på att vara ensam. Dagen då Sam flyttade ut satt Lisa på soffan, förlamad av sin egen förnekelse, medan han sprang mellan sovrummet, arbetsrummet och badrummet för att skilja ut sina saker från hennes saker. När han hade packat klart gick han fram till henne.»var rädd om dig Lisa-vännen«sa han och kysste henne på pannan.»hur som helst har det här varit ett stort äventyr för oss båda två.«lisa blev vansinnigt arg på att han verkade ta så lätt på att plötsligt gå tillbaka till sitt eget liv och bort från deras gemensamma tillvaro. Hon blev både förvånad och ilsken över att han verkade så samlad.»ge tillbaka nycklarna bara, din arroganta jävel!«skrek hon till svar. Med en suck lade Sam ned nycklarna bredvid henne. Biluthyrningsfirman ringde några minuter senare och han gick ut genom dörren. Lisa kände sig för utmattad för att ens röra sig, så hon kröp ihop på soffan och somnade. När hon vaknade igen hade det redan blivit mörkt. Hon var förskräckligt kissnödig, och hennes arm gjorde ont 15

4 florence falk eftersom hon hade legat på den, men hon orkade inte sig att röra på sig förrän hon fick kramp i en fot och var tvungen att sätta sig upp. Kroppen kändes orörlig och svag och hon kunde knappt lyfta på fötter na. Telefonen ringde. Hon hörde sin kompis Katherine lämna ett meddelande, men hon brydde sig inte om att lyfta på luren. Det var Sams röst hon väntade på. Den natten kunde Lisa inte förmå sig att gå upp till deras säng, så hon tog med sig sin filt och sin kudde till soffan och låg där och dåsade bort medan hon tittade på gamla filmer. Hon sov på soffan nästa natt också, och natten därpå. Nu när Sam var borta började hon lyssna på tystnaden. Konstigt, tänkte hon. Jag har varit för mig själv massor av gånger, när Sam har varit ute. Men nu är det inte samma sak. Tidigare var jag ensam, men inte på riktigt. Jag väntade på honom. Nu väntar jag inte längre. Hon började snyfta, och till slut släppte hon fram all sin smärta. Hon var både rädd och förvirrad. Det kändes overkligt, men visst var det verkligt. Han var borta, och han skulle inte komma tillbaka. Lisa är scenograf. Hon kom till mig första gången när hennes»smekmånad«med Sam var slut och hon försökte komma underfund med hur ett förhållande som var så magiskt kunde börja samla på sig vardagens trista damm. Hon ville känna sig önskad igen. Hon ville att Sam skulle känna hennes längtan och svara på den med sin. Innerst inne ville hon bevara den romantiska bilden av dem, rosendoftande och med levande ljus, i stället för att behöva hantera den ibland alltför upplysta vardagen tillsammans med en annan människa. Och vem kan klandra henne för det? Det är uppiggande att svepas iväg från jordens yta och sväva ovanför den ett tag. Men verklig kärlek måste kunna rota sig i vardagens jordmån; annars kan den inte utvecklas och fördjupas. Lisas och Sams förhållande var inte hållbart på ett sådant sätt. 16

5 Men för Lisa och för nästan alla andra kvinnor jag känner är problemet den hårda landningen som inträffar när ett förhållande tar slut och hon skäms för att hon är övertygad om att allt på något sätt är hennes fel. Idag är kvinnan som sitter mitt emot mig för omskakad för att orka ta sig samman.»det känns som om det är något allvarligt fel på mig. Jag förstår inte ens varför jag mår så dåligt.«lisa talar långsammare än vanligt. Hon ser förvirrad ut.»jag tror att jag hade vetat länge att den här dagen skulle komma, men jag vågade inte tänka på det. Jag sopade tanken under den berömda mattan.«hon är tyst medan hon försöker förstå sina känslor.»det är inte det att jag vill vara tillsammans med Sam. Eller, jag menar, jag vill det,«rättar hon sig,»men bara om det skulle vara likadant som det var till i början och så vet jag att det inte blir. Det är bara det att...bara det att vad?«frågar jag. Lisa stirrar ned i golvet.»att jag är ensam, helt ensam och det är så skrämmande.«hon gör en kort paus, sedan tittar hon hjälplöst på mig.»jag vet inte hur en ensamstående kvinna ska vara.«jag slås av intensiteten i Lisas känslor som om hon just hade beskrivit den största olycka som kan hända en kvinna. Vad Lisa inte visste åtminstone inte då var att hon gav uttryck för samma rädsla, tvivel, förvirring och känsla av hjälplöshet som mängder av kvinnor känner vid olika tillfällen i livet när de tvingas lära sig vad det innebär att vara ensamma.»jag försöker intyga mig själv att det ändå inte är så farligt att bo ensam«, suckar Lisa och sträcker på sig.»men samtidigt är jag inte säker på att jag klarar av det. Jag är faktiskt inte det.«men innan hon träffade Sam var hon faktiskt ensamstående. Hennes karriär hade börjat ta fart, hon hade flera älskare, möjliga älskare och många goda vänner. Hon var nyfiken på livet. Sitt eget liv. Jag påminner henne om att hon flera 17

6 florence falk gånger har beskrivit sig som»trygg i sig själv«innan Sam kom in i bilden.»ja, men det fanns alltid andra män«invänder hon.»jag behövde aldrig bekymra mig om att behöva vara utan«. Som så många andra av oss antar Lisa att en ensamstående kvinna mår dåligt och dessutom, vad värre är, att hon av någon anledning förtjänar att vara ensam, som om hon bar ansvaret för sin egen manlösa tillvaro. Med ett drag av svart humor undrar Lisa om hon bär på någon onämnbar åkomma som smittar och driver männen på flykt. Utan Sam har Lisas självförtroende gått i botten. Hon vet inte längre vem hon är eller vad hon vill. Hon kämpar mot två känslor som torterar henne: skammen över att vara ensam och rädslan för att hon ska förbli ensam. Oavsett vad hennes rationella jag säger till henne kan hon inte skaka av sig känslan av att en ensamstående kvinna är utan status: en helt och hållet utstött varelse. Även om den här fantasin låter väldigt överdriven, finns den någonstans i medvetandet hos de flesta kvinnor oavsett om de har någon partner. Hur kommer det sig att även en kvinna som verkar vara o erhört självsäker faller offer för sådana här otillräcklighetskänslor om hon inte har någon man? Och varifrån kommer de här känslorna av att vara så beroende? Lisa är ett exempel på en paradox som drabbar många kvinnor idag, när de fortsätter att leva»som om...«. En modern kvinna kan vara själva modellen för oberoende när det gäller världsliga bedrifter utbildning, karriär och möjligheten att jobba ihop till ett drägligt liv men det är bara halva sanningen. Den andra halvan, som oftast är väl dold, är hennes skräck för ensamheten. Att vara ensam är, trots allt, en bra grogrund för jobbiga tankar. Och om vi är förvirrade eller osäkra på oss själva, gror de jobbiga tankarna och tar till sist över helt och hållet. Det här är tydligast när en kvinna ger sig in i ett förhållande. Så fort hon känner sig attraherad av en annan person börjar hon tvivla på sig själv. Tänk om han tycker att hon är trist eller en dålig älskarinna! Att hon har för korta ben eller för små bröst! Att hon är dum eller inte till- 18

7 räckligt rolig! Hon har svepts med av sina ogillande tankar om sig själv så till den grad att hon förlorat kontakten med sig själv. Men hennes verkliga rädsla den dolda faktorn som gör att hon är så beroende är rädslan för att vara ensam. Att säga att den här bördan är för tung för att kvinnan ska kunna bära den själv är en rejäl underdrift. Och ändå är rädslan för att vara ensam tillräckligt stor för att vi alltid ska bära den med oss och ofta följer den vår egen önskan om oberoende tätt i hasorna trots att vi har fått uppleva kvinnorörelsen med alla möjligheter den har inne burit. Under ytan är vi kvinnor fortfarande skräckslagna inför tanken på att stå på egna ben. Trots de oerhörda framstegen under de senaste fyra decennierna av frihet, är det fortfarande många av oss som släpar runt på ett tungt bagage; kvinnors långa sociala och kulturella historia som andra klassens medborgare och socialt utstötta om vi inte står under en mans beskydd. Jag slås ofta av det stora antalet gifta kvinnor som kommer till min praktik och är helt övertygade om att de aldrig skulle klara sig på egen hand. Att tanken på att hamna på gatan eller, som en kvinna tänkte sig, bli»en kvinna som får stå vid en kopieringsapparat och stoppa i papper hela dagarna, för det är allt man duger till«, framkallar sådan ängslan, visar hur genomgripande den här rädslan fortfarande är i vår åldersoch statusfixerade kultur. Tyvärr har de här skräckfyllda fantasierna också en djup verklighetsförankring. Men rädslan har bara delvis med överlevnad att göra. Kvinnor brottas också med djupt rotade fantasier om vad det innebär att inte stå under en mans beskydd. Ända sedan historieskrivningens början har kvinnan, som Simone de Beauvoir påminner oss i Det andra könet, definierats enbart i relation till mannen. Som de Beauvoir beskriver det har mannen, fångad mellan skräck och åtrå, avgudat och förnedrat, beundrat och föraktat kvinnan, helt enkelt för att hon är»det andra«. På ett primitivt och negativt 19

8 florence falk sätt börjar kvinnan, av mannen betraktad som ett objekt, att se på sig själv genom hans ögon. Rädslan för att förlora eller aldrig uppnå social status får henne att mäta sina egna önskningar efter hans måttstock. I stället för att fråga sig»vem är jag?«, frågar hon i stället»vem vill han att jag ska vara?«. I stället för att fråga sig»vad vill jag ha?«, frågar hon sig»vad vill han ha av mig?«inte så konstigt då, att kvinnan tycker att det känns farligt att stå på egna ben. Hon ser det inte som ett tillstånd som kan innebära frihet det som de Beavouir kallade»suveränitet«utan som en sorts alienation, och hon inser inte att den person hon är mest främmande för är sig själv. För de flesta kvinnor betyder det att det är något fel på henne om hon är ensamstående och det är inte någon liten defekt hon är be häftad med, som att ha en sned tand eller att vara närsynt, utan det är en inneboende brist, det är något som saknas i hennes innersta v äsen.»för mig är det som det slutgiltiga misslyckandet att förbli ensam stående.«säger Martha, som är författare och runt 25 år. Hon har publicerat sin första roman, som är baserad på hennes romantiska relationer med män.»det betyder att man i grund och botten är oönskad«säger hon.»för om man är önskad behöver man aldrig vara ensam.«martha går från det ena förhållandet till det andra. Precis som i romanen, vill hon i verkliga livet ha kontroll över vart och ett av dem. Att bli förälskad är hennes sätt att undvika den ensamhet hon är så rädd för. Men hennes förälskelser är kortlivade, för så snart hon har konstaterat att mannen beundrar henne, avtar hennes entusiasm och hon börjar planera för hur hon ska ta sig ur förhållandet. Så snart mannen signalerar att han har något a nnat i sinnet eller inte visar något intresse för henne, gör hon allt hon kan för att få tillbaka hans uppmärksamhet. Kosta vad det kosta vill. När Martha kan vara för sig själv kommer hon att vara på väg mot att vara en egen individ, på riktigt; när hon kan känna sig trygg oavsett vad en man tycker om henne, när hon inte känner att hon måste vända ut och in på sig själv för att få hans godkännande eller döma sig själv om hon misslyckas. 20

9 Att kunna förstå och prata om kvinnors rädsla för att vara ensamma har tagit mig nästan hela livet. Nu delar jag inte längre Lisas och Marthas rädsla för ensamheten; för mig är den inte längre förknippad med förvirring och rädsla. Det betyder inte att jag inte tar de känslorna på allvar. Jag känner med alla kvinnor som är rädda för att vara ensamma, inte minst för jag brukade känna precis likadant. Min resa som ensamstående kvinna har lärt mig att ensamheten är ett naturligt och dynamiskt tillstånd och när vi flyr från ensamheten flyr vi också från oss själva. Marknaden för självhjälpsböcker är en lukrativ miljon industri och de flesta av dessa böcker köps av kvinnor. Vi lägger massor av pengar på våra förhoppningar att kunna förbättra vårt själv förtroende genom att lära oss»enkla lösningar«för att gå ned i vikt, bli av med vår blyghet och vår panik, bota oro och depressioner. Samtidigt kan vi eventuellt också lära oss att leva med omöjliga människor, slå tillbaka och vinna, bli vän med vår ilska och lära oss vilka regler som gäller för att hitta en man och behålla honom. Löftet vi nappar på är att vi ska få veta det som»lyckliga«människor vet, vilket ofta har att göra med hänryckt sex och multipla orgasmer 365 dagar om året. De här böckerna säljer bra för att de talar till kvinnors grundläggande missnöje med sig själva. Så mycket enklare det blir om man dessutom kan dela upp de här känslorna i mer hanterbara delar som går att»fixa«, än att erkänna de bakomliggande orsakerna, som ligger i den skam och den låga självkänsla vi bär omkring på. Mitt arbete med kvinnor har övertygat mig om att ensamheten fortsätter att vara en förbisedd och undervärderad dimension i kvinnors liv, som vi alla upplever och som vi är skyldiga oss själva att lära oss mer om. Vår rädsla för att vara ensamma, vilket är något som kvinnor sällan talar om, inte ens med varandra, får oss att fastna i självdestruktiva beteenden. Det är inte ovanligt för en kvinna som är rädd för ensamheten att stanna i ett dåligt förhållande, att snabbt rusa in i nya förhållanden eller använda mat, sex, alkohol eller droger för att dämpa de smärtsamma känslorna. 21

10 florence falk Med tanke på de grundläggande behov vi människor har av att kommunicera med andra, kan det vara svårt för både kvinnor och män att acceptera ensamheten. Men det finns en stor och viktig skillnad: män som är ensamstående marginaliseras inte. De blir, om något, mytologiserade. Ensamstående män har något heroiskt över sig; till och med deras isolering uppfattas som förförisk. Ungkarlar är alltid efter traktade. I vår kultur blir man alltid lite extra uppmärksam om det dyker upp en obunden man, medan en»gammal ungmö«per definition är färdig för slutförvaring. Det här betyder inte att män som grupp klarar av ensamheten bättr e än kvinnor. De är socialiserade att dölja sina känslor och inte visa sig sårbara, och av den anledningen kan det vara svårare för dem än för kvinnor att hantera de påfrestningar det innebär att vara ensam stående. Deprimerade män söker, enligt Terrence Real, författare till I Don t Want to Talk About It: Overcoming the Secret Legacy of Male Depression, mycket mer sällan hjälp än kvinnor i samma situation. Men kvinnorna bär med sig arvet från vår sociala historia, som är en djup övertygelse om att det är något fel på oss om vi inte är tillsammans med en man. De sociala och ekonomiska framgångarna vi har haft de senaste 40 åren har inte varit tillräckliga för att inte låta oss påverkas av en kultur som ständigt lockar kvinnor att vara mer: mer vackra, mer sexuella och mer eftergivna kort sagt, mer av allt som hjälper oss att fånga, och behålla, en man. Och det spelar ingen roll att vi förmodligen blir allt mindre oss själva under resans gång. Ensamheten är en möjlighet, ett tillstånd som har en oerhörd potential att förnya hela livet den är inte något livstidsstraff. Att vilja utveckla det tillståndet är inget man behöver be om ursäkt för, det är en konst i sig. I utrymmet som ensamheten ger och kanske bara där är kvinnan fri att erkänna sina egna önskningar och uppfylla dem. Det är där vi har möjlighet att upptäcka att vi inte är halva utan hela, enhetliga, varelser. Med den insikten kan vi börja kasta av oss det som finns kvar av objektifieringen den skadliga övertygelsen som ger upp- 22

11 hov till vår blyghet, osäkerhet och rädsla så att vi kan uppnå sann autonomi, med eller utan partner. En dag det var efter min andra skilsmässa insåg jag med intensiv tydlighet att ingen hade förberett mig för ett liv på egen hand. Jag hade varit dotter, syster, älskarinna, hustru, mor, lärare, medlem av den och den kommittén eller organisationen, visst, men aldrig en person i mig själv utan snarare än en kvinna i ett förhållande. Jag lärde mig redan när jag satt i mammas knä att kvinnor vårdar andra man, barn, f amilj och vänner men inte sig själva. Min mamma uppfyllde sin roll så gott hon kunde, ägnade sig helhjärtat åt mig och mina bröder och såg till att vår enväldige och krävande far fick det han behövde. Men som en första generationens immigrant från Ukraina hade hon inte gått gymnasiet, än mindre läst på universitetet. Hon mötte vår far när hon var 16 och de gifte sig när hon var 20. Ett år senare drog hon runt mig i barnvagn i parken. Hon hade ingen aning om vem hon skulle ha varit som ensamstående. Jag vet att hon, allteftersom världen omkring henne förändrades, ville ha mer, och jag är helt säker på att en del av känslan av att vara berövad något har gått i arv till mig. Det var inte förrän far dog som hon började utvecklas som människa. Turligt nog för mig hade jag vissa fördelar som min mor inte hade, jag fick en god utbildning och jag deltog i den tidiga kvinnorörelsen. Men samtidigt som jag hade glädje av kvinnornas ökade möjligheter hade inte jag heller någon aning om vem jag var, vad jag ville, eller hur jag skulle nå mina mål. Precis som Lisa siktade jag på att hitta drömprinsen och blev minst sagt förvånad över skillnaden mellan mina romantiska drömmar och verkligheten. Om jag inte hade känt samma rädsla som Lisa hade jag säkert inte gift mig när jag var 18 år. Inte heller skulle jag ha stannat kvar hos min man i flera år efter att jag insett att jag inte var kär och aldrig hade varit det. Min man var cellist. Han var en underbar person. 23

12 florence falk Men det spelade ingen roll. Jag älskade honom inte. Jag»var förälskad«i hans musik. Under den tid det tog honom att spela en cellosonat var jag hans, passionerat och hängivet. Men mellan de tillfällena fanns stora hål som måste fyllas med något annat än mitt eget missnöje. När en ny man dök upp och erbjöd nya äventyr var det inte svårt att dra sig ur äktenskapet jag hade ju trots allt bara deltagit halvhjärtat i det. Snart hade även det nya förhållandet förlorat sin magiska glans och jag hade verkligen bara mig själv. Men jag trivdes inte med att flacka omkring i den offentliga världen, som männen gör. Jag fick under betalda jobb på teatrar i skuggan av Broadway, levde ensam i nedgångna lägenheter och hoppades kunna hitta något eller någon som skulle skydda mig. Jag gifte om mig med en man som var människorätts aktivist, författare och lärare i juridik och politik på Princeton-universitetet, och ännu en gång var jag helt oförberedd på hur ensam jag skulle känna mig. Jag var i stort sett osynlig för mig själv, trots att jag hade fött två fantastiska söner, doktorerat i engelsk litteratur och fått ett lärarjobb på ett stort universitet. Har jag känt Lisas skräck för att vara ensam sedan dess? Många gånger. Ensamhetskänslan finns alltid med någonstans i utkanten av våra liv. Ibland söker vi upp ensamheten och välkomnar den, som när vi stjäl några timmar från vårt stressade liv för att få sitta ifred och sticka eller äta lunch med någon väninna. Ibland kommer den och stör, som när en älskad partner dör helt oväntat, och ibland kommer den smygande så att vi knappt märker den, som när vi börjar ana vår egen dödlighet. På ett eller annat sätt vägrar ensamheten envist att låta oss förneka den. Mellan olika älskare och före och efter mitt andra äktenskap, och ibland som mest intensivt under dessa förhållanden när det stod klart för mig att jag var beroende av män för att fylla ut tomrummet i mitt liv insåg jag att jag hade försökt rymma från ensamheten och att jag inte längre klarade av att undvika den. För första gången i mitt liv förstod jag att ensamheten är en del av mitt liv, helt enkelt för att jag 24

13 finns till. Omständigheterna tvingade mig att lära mig att vara ensam, så jag fick börja vänja mig av med min långlivade fantasi om att bli räddad från ensamheten. När min egen rädsla avtog och ensamheten inte längre framstod som ett hot började jag gradvis utforska dess många sidor och upptäckte att ensamheten är läkande snarare än att vara ett tillstånd av skam och övergivenhet. Jag började känna att de olika delarna av mig själv blev levande det syntes till och med på mig och jag insåg att snarare än att vara ett trist landskap, som jag hade trott, så var det ensamstående livet en ständigt växande värld av möjligheter. I den andan började jag se på mig själv som en ensamstående kvinna, i betydelsen»en kvinna som är beredd att ta ansvar för sitt eget öde«. Med förnyad energi började jag staka ut min egen väg, ibland kände jag mig ensam, men för det mesta gjorde jag det inte. Jag tog hand om mina bägge söner, vidtog åtgärder för att kunna bli ekonomiskt oberoende och upptäckte avskildhetens njutning och rikedom. Den här boken tar avstamp i två stora sammanfallande flöden i mitt liv. Det första är mina personliga upplevelser av att leva som ensamstående och själv lära mig ett delvis nytt sätt att finnas till. Det andra är mitt jobb som psykoterapeut, där ensamhetens skugglika tillvaro hos många kvinnliga klienter uppenbarades för mig för första gången. Jag var tvungen att omvärdera långlivade och djupt rotade kulturella antaganden som jag dumt nog hade accepterat under mitt arbete med andra kvinnor som utkämpade samma kamp. Kvinnorna vittnade om sin ensamhet och förde fram den i ljuset, vilket gav mig ny information som kunde användas i vårt gemensamma arbete och ensamheten blev en dimension av deras liv som visade sig vara värd att utforska på allvar. Efter min andra skilsmässa har ensamheten uppnått ett stabilt tillstånd. Nu när jag har blivit vän med den kan jag räkna med den som en trygg följeslagare, vara tacksam för avskildheten som en plats för koncentration, återhämtning och kreativitet. Jag har också upptäckt att när ensamhetens mångsidighet gör sitt intåg i våra liv vill vi inte 25

14 florence falk gärna ge upp den igen. Kommer jag att fortsätta att vara ensamstående? Svaret ger upphov till en ny fråga: hur ska jag någonsin kunna veta vad som händer härnäst, i resten av mitt liv? De här frågorna saknar betydelse, för de stjäl energi från det som spelar roll här och nu. Det jag däremot kan säga är att eventuella framtida förhållanden kommer att ha sin utgångspunkt i vad jag har lärt mig som ensamstående kvinna och i min egen styrka. Att vara ensam för att man vill det är en sak. Till och med kvinnor som är rädda att tillståndet ska vara kroniskt kan längta efter avskildhet och det ensamheten för med sig. Men att vara ensam för att man tvinga s till det är en helt annan historia en sorglig historia dessutom en energitjuv som för med sig skam och rädsla. De problemen måste vi förlika oss med. Men jag hade inte kunskap om alla dessa skrämmande fakta när Lisa fick sin sorgliga uppenbarelse och sökte hjälp. Ironiskt nog skulle Lisa själv, om någon av hennes väninnor skulle erkänna att hon fastnat i ett dåligt förhållande, ha sagt»varför stannar du då? Du skulle må bättre utan honom.«lisa skulle kanske till och med ha känt förakt:»varför ska hon hålla ihop med en sån typ? Det är ovärdigt!«lisa skulle inte ha insett att hennes egen avsky egentligen var ett lockbete som avledde hennes uppmärksamhet från den egna övertygelsen om ensamheten som ett förödmjukande straff. Jag vet inte hur en ensamstående kvinna ska vara. Lisas ord berörde mig. Fast nu hade jag omvandlat hennes ord till frågor: Vad betyder det att vara en ensamstående kvinna? Hur är man en ensamstående kvinn a? Svaren blev ämnet för den här boken. Kort sagt: kvinnor b ehöver bli vän med ensamheten. Det är det enda sättet att utveckla konsten att vara en ensamstående kvinna var och en på sitt sätt. vem är en ensamstående kvinna? Eftersom vi alla oundvikligen känner oss ensamma ibland, inte bara en gång utan många gånger i livet, använder jag termen»ensamstående«26

15 för att beskriva alla kvinnor. Som en naturlag, av nödvändighet eller på grund av våra egna val upplever vi alla en mängd olika händelser i livet som gör oss unika. Oavsett om vi vill det eller inte, om vi känner skam eller stolthet över vår situation, betyder det att vi kan vara skilda, änkor, hemlösa, ogifta, mitt emellan två förhållanden, konstnärer med (elle r utan)»ett eget rum«, lesbiska, ensamstående mödrar, kvinnor som genom gått abort eller fått missfall, barnlösa, sjuka, gamla eller döende, övergivna, deprimerade eller ensamma i kärlekslösa eller problemfyllda förhållanden. En kvinna kan känna sig ensam när hon sitter i en fullsatt biosalong, i väntrummet när hon väntar på att få sin strålbehandling eller när hon under uttråkad tystnad älskar med sin partner. För bland de olika sorters ensamhet som finns är en av de mest smärtsamma den som skapas av närvaron av någon som framkallar ett behov, men som inte fyller det behovet; en annan är när likgiltigheten stirrar på oss med en blick som stöter bort alla försök att utbyta omsorger, kärlek och medkänsla människor emellan. En kvinna är ensam när hon känner sig känslomässigt eller själsligen skild från människorna runt omkring henne. Här är ytterligare några tillfällen då ensamhet är ett tillstånd som inte kan accepteras: om kulturen nedvärderar hennes kön, objektifierar henne och uppmuntrar till att hon ska känna sig maktlös om hon känner sig tvingad att leva under bristfälliga sociala eller ekonomiska förhållanden om hon är fysiskt eller känslomässigt oskyddad och utsätts för våld från andra, oavsett om det tar sig fysiska eller emotionella uttryck om hon blir marginaliserad eller övergiven om ensamheten får henne att skämmas och känna sig stigmatiserad om hon inte får ge uttryck för sina åsikter eller använda hela sin kreativa energi utan att känna att hon måste be om ursäkt för det 27

16 florence falk om hennes tvivel och påtvingade försiktighet gör att hennes innersta blir osynligt för henne själv, så att hon känner sig förvirrad, defensiv och osäker på sitt inre om hon är osynlig för andra än sig själv. För de flesta av oss är ensam lika med ogift. När vi är unga och ensamstående, kanske mellan 18 och 29 år gamla, njuter vi oftast av vår frihet. Vid 30 börjar ensamheten kännas besvärande. Många av oss tröttnar på seriedejting, trista förhållanden och alltför många uppbrott, och vi börjar fundera om vi någonsin ska hitta»rätt«partner. Vi uppfostras att förvänta oss att bli gifta och, oftast, att få barn, och vi tror att det är något fel på oss om inte alla förväntningar infrias. Det är då vi börjar känna ensamhetens ok, och med ett visst mått av skuldkänslor och sorg identifierar vi oss som ensamstående kvinnor. Tidigare exempel på ensamstående kvinnor har inte varit så upplyftande.»jag är inte säker på att jag vill gifta mig«säger Isabel Archer om sin önskan att utforska livet som ensamstående och»oberoende«kvinna i Henry James Porträtt av en dam. Senare kastas hon ändå in i ett tragiskt äktenskap. Lucy, den»hemska flirten«i Bram Stokers Dracula, inbillar sig helt hänsynslöst att hon ska kunna gifta sig med inte bara en eller två utan»tre män, eller så många som vill ha henne«och blir omedelbart bränd på bål som vampyr (1800-talets motsvarighet till att bli bränd på bål som häxa). Det är lätt att förstå varför så många kvinnor inte pratar högt om att inte vilja gifta sig, eller helst inte säger något alls. Men i Writing a Woman s Life skriver Carolyn Heilburn ändå att hon noterar hur litet det»talas om hur den ogifta kvinnan lever, hon som, medvetet eller ej, träget har undvikit äktenskapet på ett sätt som sällan påpekas men som inte desto mindre är kraftfullt eftersom det ofta är okänt för kvinnan själv.«kan det verkligen vara så att en kvinna medvetet låter bli att gifta sig utan att själv vara medveten om sitt beslut? Författaren Gail Caldwell sa att hon faktiskt»glömde bort«att gifta sig. När hon var mellan 20 och 40 år verkade det helt 28

17 enkelt inte nödvändigt och när hon passerat 40»vandrade«Caldwell fortfarande runt på egen hand och hade varken förvandlats till häxa eller hamnat på gatan. I den värld vi lever finns det oändligt många olika anledningar till varför vissa kvinnor fortsätter att vara gifta, andra skiljer sig och åter andra aldrig gifter sig. Tänk om vi kände till våra verkliga tankar och önskningar. Tänk om vi kunde ge uttryck för dem utan att behöva höra högljudda viskningar från kulturens sufflöser som påminner oss om att våra önskningar måste vara inriktade på äktenskapet speciellt de som»glömmer«att tänka på äktenskapet eller som väljer sina egna levnadsformer. I den här boken vill jag erbjuda ett nytt paradigm, som omfattar alla kvinnor, både inom och utanför äktenskapet även de som formar sina egna»äktenskap«. Kvinnor ska kunna känna sig fria att våga ställa de frågor de tidigare bara vågat drömma om i mörkret. De skulle förmodligen fortfarande börja med den fråga som Freud ställde till Marie Bonaparte (och som ingen av dem var beredd att svara på):»vad vill kvinnan ha?«men nu i början av 2000-talet finns det ett antal andra frågor som vi också borde ställa oss själva: 1. Vem är jag som ensamstående kvinna? 2. Vad vill jag som ensamstående kvinna? 3. Respekterar vårt samhälle mina rättigheter, uppmuntrar det mig till att känns mitt eget värde och skydda mig? 4. Om så inte är fallet, hur kan jag säkerställa att mina behov blir tillgodosedda? 5. Vem kan hjälpa mig i den processen och hur kan jag hjälpa mig själv på bästa sätt? 29

18 florence falk Statistiken över det stigande antalet ensamstående kvinnor i vår tid är skrämmande. Ensamstående kvinnor över 18 år står nu för hela 48 % av den kvinnliga befolkningen i USA. Mer än 30 miljoner amerikanska hushåll ungefär tre av tio består av ogifta kvinnor. Tio miljoner av dessa kvinnor är ensamstående mödrar, vilket kan jämföras med tre miljoner år Och ändå verkar ensamheten, som påverkar var och en av dessa kvinnor, på något sätt ha förbigått hela samhället. Kvinnors ensamhet är knappast ett nytt ämne. Men den»ensamstående kvinnan«som subjekt, som jag, hon som själv är den centrala röste n som berättar om sin ensamhets inre territorium, å sina egna vägnar det är något helt nytt. Det är även begreppet den»ensam stående kvinnan«i betydelsen»en kvinna som står ensam«. Som en egen kategori av kvinnor bidrar begreppet till att höja vår status, hjälper till att synliggöra oss och låter oss återställa vårt marginaliserade tillstånd. För när ensamheten övergår från att vara ett straff och en fördömelse blir den i stället en resurs och en möjlighet till växande och utveckling. Genom att omvärdera ensamheten kommer vi att kunna integrera den med våra liv på ett nytt sätt, eftersom vi äntligen inser att det är ett privilegium och inte en plåga. Vi kommer också att upptäcka att ensamheten inte upphäver vårt behov av relationer, på samma sätt som våra relationer inte upphäver vårt behov av att vara ensamma. Vi behöver både och. Påtvingad ensamhet kan på så vis bli en inspirerad sorts ensamhet. I samma anda kan vi också börja ta itu med de speciella problem som finns bland kvinnor som inte bara är ensamma utan också utsätts för risker, till exempel (men inte enbart) invandrarkvinnor, handikappade kvinnor, misshandlade kvinnor, hemlösa kvinnor, sjuka kvinnor, äldre kvinnor och alla kvinnor som har dömts ut som»osynliga«och som känner sig hjälplöst»ensamma«. Den här boken bildar ett lapptäcke av en mängd olika historier. Först och främst är det mina patienters historier. Patienterna har på många sätt fungerat som mina mentorer. Jag har ofta funderat över hur det skulle vara om de träffade varandra och delade med sig av det de 30

19 har lärt sig om ensamheten i sina dagliga liv. Kanske den här boken kan bli deras gemensamma mötesplats; om det skulle ske, har en av mina drömmar slagit in. För egen del kan jag säga att varje möte har stannat kvar hos mig som en liten skatt som jag fått mig till skänks. Jag har också tagit med historier från intervjuer med kvinnor som jag har sökt upp i förhoppningen att deras upplevelser, både bra och dåliga, bidrar med användbar information och att de själva kan bli mentorer och förebilder som kan hjälpa andra. Andra historier är baserade på samtal med mina egna vänner och kolleger som har varit generösa och delat med sig av sina personliga upplevelser av att vara ensam. Där jag har tyckt att det passar har jag använt mig av min egen historia. Det finns många källor att ösa ur och jag har använt mig av många av dem: myter, romaner, pjäser, essäer, andliga texter, målningar, filmer, låtar och nyhetssändningar. Mina perspektiv har varit psykologiska, socio logiska, kulturella och andliga. Slutligen har jag maskerat mina källor till sammansättningar av olika personer så att de är anonyma, utom när personerna har godkänt att jag använt deras riktiga namn och gett mig tillåtelse att göra det. Om jag lyckas kommer mitt arbete att vandra från den ena kvinna n till den andra, från mödrar till deras döttrar, från döttrar till deras mormödrar, mostrar, fastrar och kusiner, och från dem alla till deras kvinnliga och manliga vänner i en öppen dialog. 31