SKRIVRÅD OM HUR MAN SKRIVER JURIDIK

Transkript

1 C:\Nybergh\Undervisning\Skrivråd-2009.wpd SKRIVRÅD OM HUR MAN SKRIVER JURIDIK Särskilt i studier inom privaträtten Juris magistersavhandling / Övningsseminariearbete i obligationsrätt för professor / universitetslektor Kalle Krävande, våren 2009, juris studerande Nils Nyfiken. (ex. på titelblad med alternativ)

2

3 FÖRORD Denna korta skrift har tillkommit för att fylla de svenskspråkiga studenternas behov av instruktioner i hur man skall gå tillväga för att skriva juridik. Samtidigt hoppas jag att den också kan vara till hjälp för finskspråkiga studenter som vill använda sig av råd i ett koncist och uppdaterat format. Det vetenskapliga skrivandet är inte beroende av vilket språk man skriver på varför de finskspråkiga böckerna väl kan användas. Det kan emellertid vara svårt att veta hur de svenska termerna lyder samtidigt som de publicerade böckerna i ämnet inte alltid ger svar på frågor om den senaste utvecklingen på området. En skrift av detta slag har funnits åtminstone sedan 1980-talet på institutionen för privaträtt vid Helsingfors universitet. Denna version är ett resultat av kumulerat arbete som de svenskspråkiga lärarna lämnat efter sig, men det finns inte särskilt mycket gemensamt längre med de tidigaste versionerna. Detta beror på den kontinuerliga produktutvecklingen och på grund av den tekniska revolutionen på informationssökningens område. Denna gång har Niklas Bruun, Johan Bärlund och Lena Sisula-Tulokas kommenterat den första uppdaterade manuskriptversionen. Jag tackar för de goda kommentarerna och jag har försökt beakta dem. Jag hoppas på ytterligare kommentarer av alla som känner sig hågade både lärarkolleger och författarna till lärdomsprov då motivet till denna skrift är höja nivån på de skriftliga arbetena. Det är något som gagnar oss alla. Porthania Frey Nybergh I denna version av skriften har vissa förändringar och tillägg gjorts som varit nödvändiga. Detta arbete fortsätter ännu. Porthania Frey Nybergh i

4 INNEHÅLL FÖRORD i 1 SYFTET MED DENNA FRAMSTÄLLNING OCH SKRIFTLIGA ARBETEN KRAVEN PÅ ARBETENA Bestämmelser och anvisningar Innehållsliga krav MATERIALINSAMLINGEN FRAMSTÄLLNINGSSÄTTET Disposition Källförteckning Hänvisningar Språkbruk Den yttre utformningen Längd BEDÖMNING BILAGA I MELLANRAPPORTERING: HANDLEDNING FÖR SKRIVANDET BILAGA II GRUNDER FÖR BEDÖMNING AV RÄTTSNOTARIEAVHANDLINGAR / ÖVNINGSARBETEN BILAGA III TYPISKA DRAG FÖR JURIS MAGISTERSAVHANDLINGARS BETYG FÖRKORTNINGAR DL HD HFD JFT JT LM TfR Defensor Legis högsta domstolen högsta förvaltningsdomstolen Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland Juridisk tidskrift (Sverige) Lakimies Tidskrift for Retsvitenskap (Norge) ii

5 KÄLLOR God vetenskaplig praxis 2002 God vetenskaplig praxis och handläggning av avvikelser från den. Forskningsetiska delegationen. Helsingfors Husa m.fl Husa, Jaakko Mutanen, Anu Pohjalainen, Teuvo: Kirjoitetaan juridiikkaa Helsinki Hyvä tieteellinen käytäntö 2002 Hyvä tieteellinen käytäntö ja sen loukkausten käsitteleminen. Helsinki Jensen m.fl Jensen, Ulf Rylander, Staffan Lindblom, Per Henrik: Att skriva juridik. Uppsala RP 7/2009 Regeringens proposition till riksdagen med förslag till universitetslag och lagar som har samband med den Sandgren 2006 Sandgren, Claes: Rättsvetenskap för uppsatsförfattare. Ämne, material, metod och argumentation. Stockholm SLAF 2004 Svenskt lagspråk i Finland. Statsrådets svenska språknämnd. Helsingfors Se även i elektronisk form: Sutela m.fl Marja Sutela Tapio Määttä Matti Myrsky: Ohjeita oikeustieteellisen tutkielman laatimiseen. Joensuun yliopisto. Joensuu Studiehandboken Oikeustieteellisen tiedekunnan opinto-opas Helsingin yliopiston oikeustieteellinen tiedekunta. Studiehandboken under det pågående läsåret. Se antingen den elektroniska versionen eller den tryckta. Timonen 1998 Timonen, Pekka: Johdatus lainopin metodiin ja lainopilliseen kirjoittamiseen. Helsinki Timonen m.fl Timonen, Pekka Långkvist, Kurt Ulfvens, Niklas: Råd till uppgörare av juridiska skrivarbeten. Meddelanden från ekonomisk-statsvetenskapliga fakulteten vid Åbo Akademi, Rättsvetenskapliga institutionen Ser. A:412. Åbo Wilhelmsson TfR 1985 Wilhelmsson, Thomas: Den nordiska rättsgemenskapen och rättskälleläran, TfR 1985 s iii

6 1 SYFTET MED DENNA FRAMSTÄLLNING OCH SKRIFTLIGA ARBETEN Denna framställning har tillkommit för att sänka tröskeln för juris studerande att ta fram innehållsligt och tekniskt goda skriftliga arbeten. Trots att det finns en mängd mera omfattande och nättillgängliga alternativ har det visat sig att skriftliga arbeten ofta lämnar övrigt att önska. Här följer en järnranson utan vilken det inte går att skriva övningsarbeten, rättsfallsanalyser, seminariearbeten, uppsatser och avhandlingar i de juridiska studierna. De juridiska studierna har traditionellt varit mycket centrerade kring "texttankning" och därpå följande kontroller av den mekaniska inlärningen i form av tentamina. Ur lärarens synvinkel har detta främst ur arbetsekonomisk synpunkt varit ett ändamålsenligt sätt att kontrollera inlärningen av kunskapen. En nackdel med metoden har varit att det hos studerandena sker en regression i förmågan att formulera sig i skrift. En annan nackdel är att inlärningen inte blir i minnet på samma sätt som om man aktivt skulle tillägna sig kunskapen. I och med utvecklingen av studierna införs mera skriftliga arbeten redan från och med det första året. Även om kraven på dessa arbeten inte kan jämföras med de egentliga lärdomsproven, dvs. övningsseminariearbetena och avhandlingen är det viktigt att genast från början anamma ett korrekt sätt att uttrycka sig. Vid utförande av de första skriftliga uppgifterna, kan kravnivån kännas alltför hög då det finns så mycket detaljer att beakta. Med tanke på framtida yrkesutövning, som för de allra flesta jurister går ut på att uttrycka sig i skrift, är det ändamålsenligt att satsa på dessa uppgifter under studierna. Det kommande författarskapet i yrkesutövningen skiljer sig nämligen inte på ett markant sätt från det akademiska skrivandet. De yttre formerna och kunskapsintresset varierar men förmågan att behärska källorna och hänvisa till dem på ett entydigt sätt samt att argumentera övertygande är de gemensamma nämnarna. 2 KRAVEN PÅ ARBETENA 2.1 Bestämmelser och anvisningar De officiella bestämmelserna för uppsatserna och avhandlingen finns i studiehandboken "Oikeustieteellisen tiedekunnan opinto-opas (för det läsår som pågår). 1 Man får dock en fullständigare bild av vad det krävs av avhandlingen i boken "Timonen, Pekka Långkvist, Kurt Ulfvens, Niklas: Råd till uppgörare av juridiska skrivarbeten" (1994) eller "Timonen, Pekka: Johdatus lainopin metodiin ja lainopilliseen kirjoittamiseen" (1998). 1 Se Studiehandboken Luku I i avsnittet Yleistä opintojen suorittamsisesta (OTM-tutkielm a) sam t Luku II i avsnitten Kieliopinnot, Harjoitussem inaarit och Syventävät opinnot. 1

7 En annan färsk framställning om temat är: Husa, Jaakko Mutanen, Anu Pohjalainen, Teuvo: Kirjoitetaan juridiikkaa (2001 och 2005). Dessuom finns Marja Sutela Tapio Määttä Matti Myrsky: Ohjeita oikeustieteellisen tutkielman laatimiseen (2003) se på adressen: Navigera vidare: Gradupaja>Ohjeita oikeustieteellisen tutkielman laatimiseen I vissa av publikationerna koncentrerar författarna sig också på annat än formkrav. De behandlar sättet att arbeta börjande med skrivprocessens inledande skede. Även om man skall skriva arbeten som kommer i ett tidigare skede har man nytta av dessa framställningar. Under kurser, seminarier och projekt förväntas att deltagarna använder någon av dessa böcker i stället för att göra misstag. Till och med formella fel kan leda till ett lägre betyg om läsaren inte blir övertygad om att författaren använt källorna på ett korrekt sätt. Det är viktigt att genast från första början anamma det vetenskapliga sättet att skriva. För dem som skriver på svenska kan det löna sig att se på vissa svenskspråkiga termer och dylikt i den svenskspråkiga versionen av Timonens verk som dock särskilt när det gäller att finna material är kraftigt föråldrad. Samma gäller också för EG-rättens del då Finland blev medlem först Det finns också hjälp att hämta från Sverige i verken Jensen, Ulf Rylander, Staffan Lindblom, Per Henrik: Att skriva juridik (2006), Sandgren, Claes: Rättsvetenskap för uppsatsförfattare (2006) och Kellgren, Jan Holm, Anders: Att skriva uppsats i rättsvetenskap (2007). 2.2 Innehållsliga krav För alla former av skriftliga arbeten förutsätts det att man är väl hemmastadd i det eller de rättsområden arbetet gäller. Detta betyder att man skall visa att det inhemska relevanta materialet är nyttjat i tillräcklig omfattning. Användningen av utländskt material beror mycket på ämnet och det är ofta direkt nödvändigt att visa att man behärskar det nordiska materialet i en viss utsträckning. Det går inte att entydigt definiera vad som är tillräckligt. Man kan alltså inte utgå från att en viss på förhand bestämd mängd källor eller tidsanvändning är tillräcklig. Olika personers arbetskapacitet varierar. Det är resultatet som bedöms och inte mängden nyttjat material eller tillkomstprocessen. Författaren förväntas behandla ämnet så uttömmande som möjligt och med ett självständigt grepp om uppgiften. Detta innebär att det krävs mindre för en rättsfallsanalys eller ett seminariearbete än för en uppsats och den slutliga höjdpunkten på skrivövningarna avhandlingen. Ett sätt att få en uppfattning om kraven är att se på publicerade artiklar i de allmänna tidskrifterna inom juridiken (de inhemska LM, DL och JFT samt t.ex. JT (Sverige) och TfR (Norge). Det lönar sig inte att bli nedslagen om det känns som 2

8 om det inte går att nå upp till samma nivå. En nybörjare börjar på en anspråkslösare nivå och kan komma vidare endast genom att skriva. Man måste dock beakta att ibland är artiklar i dessa tidskrifter upparbetade utdrag ur avhandlingar som bedömts med de högsta betygen. Detta utvisar att en rätt ställd ambitionsnivå kan leda till goda meriterande resultat. Många doktorsavhandlingar ger också en bra bild av hur rättsvetenskap kan idkas. De kan fungera som förebilder i både innehållsligt och tekniskt hänseende. Det finns dock undantag. En författare ansvarar därför alltid själv för kvaliteten på sitt arbete. Detta innebär att man måste förhålla sig kritiskt till källorna. En annan författares verk kan innehålla fel av olika slag av tekniskt slag men också tankefel eller vårdlöst dragna slutsatser. Inte heller anonyma texter såsom offentligt tryck är alltid felfritt. Därför är det alltid bra att från olika håll få fakta och bedömningar bekräftade. Man måste alltid pröva vilken källa som är den mest representativa för att dokumentera det man säger i sin text. Oberoende på vilken nivå skrivandet sker måste grundmaterialet bearbetas till en ny helhet. Det räcker inte att man kritiklöst plockar in utsagor ur olika källor och radar dem efter varandra. Skrivandet av rättsvetenskaplig text vilket det således alltid är fråga om oberoende av den personliga ambitionsnivån består av bearbetning av tidigare texter ur en ny synvinkel. Man måste alltså med egna ord säga det som man vill föra fram. Detta betyder ändå inte att allt skall skrivas om. Lagtexter och förarbetesutsagor liksom även andra författares utsagor kan tas in i texten antingen som direkt citat omgivet med citationstecken eller omskrivet. I bägge fallen måste dokumentationen vara entydig, dvs. det måste komma fram varifrån texten är tagen. Detta skall göras med noggranna hänvisningar som företrädesvis genomförs med noter (se också avsnitt 4.3 nedan). Det är synnerligen viktigt att vara noggrann med dokumentationen, eftersom det emellanåt kommer fram fall där författaren antingen av uppsåt eller oeftertänksamhet gör sig skyldig till avvikelse från god forskningspraxis. Granskningen av akademiskt skrivande bygger alltid på att läsaren har förtroende för att författaren följer god forskninspraxis. Det vanligaste förekommande problemet är att det i texten ingår delar som ord för ord är tagna från en annan text utan att delarna är omgivna med citationstecken. Läsaren utgår nämligen då från att det är fråga om författarens egen text fastän så inte är fallet. Den omständigheten att den ifrågavarande delen av texten avslutas med en not, genom vilken det i sig på ett korrekt sätt anges varifrån texten är tagen, är inte tillräcklig. Texten måste alltid vara skriven med egna ord om den inte omges med citationstecken. Om så inte är fallet är det fråga om plagiering. Med detta avses att lägga fram text eller ett 2 avsnitt därur som någon annan tagit fram som sin egen. Vid plagiering är det inte alls möjligt att arbetet godkänns. I 45 universitetslagen regleras disciplinärt förfarande. Enligt paragrafen kan 2 Se God vetenskaplig praxis 2002 s. 12 f. eller samma på finska Hyvä tieteellinen

9 en studerande som har gjort sig skyldig till en förseelse som riktar sig mot universitetets undervisning eller forskning eller på något annat sätt har brutit mot universitetets ordning bestraffas disciplinärt. Bestraffningen skall enligt paragrafen vara beroende på hur allvarlig förseelsen är. Det är fråga om varning eller 3 avstängning för viss tid, högst ett år. Den allvarligaste följden vid alla fall av avvikelse från god forskningspraxis är ändå att en persons renommé får sig en så allvarlig törn att den påverkar framtida arbetsmöjligheter. Direkta citat skall man inte ta in i texten utan särskild orsak. En sådan orsak kan vara att man jämför olika formuleringar sinsemellan. Efter citatet förväntar sig läsaren att författaren med egna ord berättar vad det intressanta i citaten är. 3 MATERIALINSAMLINGEN När ett skrivarbete inleds skall man ha bekantat sig med den inhemska litteratur och rättspraxis som berör ämnet. Dessutom är det ofta nödvändigt att utnyttja källor från andra nordiska länder. Orsaken till detta är att rättssystemen påminner om varandra och respektive fråga kan ha behandlats mera ingående i de övriga länderna. Finlands medlemskap i EU har lett till att man på många områden måste utnyttja EG-rättsligt material. Detta förutsätter kunskaper i hur EU fungerar. Vid behandling av ett tema som har en EG-rättslig anknytning blir denna sida betonad. På motsvarande sätt sätter internationella aspekter sin prägel på teman med allmänna internationella anknytningar. I avhandlingsskedet måste användningen av källorna vara omfattande. 4 Särskild vikt måste läggas vid att alla representativa källor tas med. För dessa gäller vissa tumregler som dock inte är undantagslösa: 1. Om det finns flera upplagor av ett verk är den senaste att föredra. Det kan finnas skäl att använda en tidigare upplaga när t.ex. framställningen till någon del förkortats i en senare upplaga. Ibland har den nyaste framställningen inte gått att få tag på. 2. I första hand skall en forskningspublikation användas framom läro-/handböcker eller populära framställningar av samma författare. Ibland måste man avvika från detta krav då en uppdatering endast finns i t.ex. en läro- /handbok. 3. Om samma författares ställningstagande i en rättsfråga har ändrats är det 3 I den gam la lagen reglerades detta i 19 universitetslagen (645/1997) och 20 universitetsförordningen (115/1998). Enligt detaljm otiveringen i RP 7/2009 m otsvarar den nya lagens bestäm m else till sitt innehåll bestäm melsen om disciplinärt förfarande i den gällande universitetslagen. Bestäm m elsen har em ellertid i enlighet m ed grundlagsutskottets ståndpunkt (GrUU 74/2002 rd) beträffande bestäm m elserna om disciplinärt förfarande i yrkeshögskolelagen preciserats så, att påföljdens stränghet kopplas till hur klandervärd förseelsen är. Dessutom föreslogs det att förfarandebestäm m elserna i 20 universitetsförordningen flyttas till lagen. 4 Se t.ex. Timonen 1998 s. 113 f. 4

10 ofta skäl att föra fram den omständigheten att uppfattningen ändrats. 4. Källorna skall inte väljas ensidigt så att endast källor med en uppfattning används. 5. Materialinsamlingen kan inte göras punktvis vid arbetets inledande utan relevant material kan publiceras i ett mycket sent skede. Därför måste materialinsamlingen ske kontinuerligt till ett så sent skede som möjligt. 6. Hänvisningar kan ske endast till källor som man haft till handa i någon form. Om originalet inte har gått att få måste man hänvisa till den källa man har tillhanda och sedan redogöra för hänvisningen till den intressanta källan. Vid användningen av utländskt material måste man vara försiktig, eftersom värderingen av materialet är svår. Detta problem blir ännu större då man samlar material via Internet. Det är all anledning att notera att nordiskt material har en särställning jämfört med annat utländskt material. Det finns flera orsaker till detta. På ett allmänt plan är det fråga om att den s.k. rättskälleläran i huvuddrag är enhetlig. Inom vissa rättsområden är rättslikheten stor medan den på andra kan vara obetydlig. Det finns flera olika frågor som uppkommer när nordiskt material används och som Wilhelmsson behandlat i sin artikel Den nordiska rättsgemenskapen och 5 rättskälleläran. Då man läser artikeln måste man beakta att EU-medlemskapet i viss mån har tillfört nya drag till de frågor som behandlas i artikeln. Allt har dock inte förändrats. En stor del av de gamla lagarna är fortfarande i kraft och rättssystemet har inte ändrats på ett sätt som förhindrar det nordiska materialets användning. Norge och Island är EES-stater medan de övriga nordiska länderna är medlemsstater. En stor del av lagstiftningsinitiativen utgår numera från EU. Fortfarande gäller dock att de nordiska samhällena påminner mera om varandra än de övriga medlemsstaterna. Därför är det intressant att undersöka hur genomförandet av direktiven sker i de nordiska länderna. Det är sällan nödvändigt att uppmana studenter att de inte skall förbli "eviga" materialsamlare. Det är ändå ganska vanligt att skrivskedet inleds onödigt sent. Vissa frågor dyker upp först när man försöker formulera en sak med egna ord. Skriva lär man sig genom att skriva. Materialet skall också utnyttjas på ett effektivt sätt och inte för att visa ovidkommande saker. Detta innebär oundvikligen att man också lägger ner arbete på att söka fram material som det visar sig att det inte går att utnyttja i framställningen. Då man står inför valet av källmaterial är framställningen i 4 kap. Timonen 1998 till stor hjälp. Olika källor såsom författningstexter, förarbeten, rättsfall och litteratur skall användas med beaktande av vissa krav. Om man vill få en utförlig bild av informationssystemen inom rättsvetenskapen rekommenderas ämneshel- 5 W ilhelmsson TfR 1985 s Se avsnitt 3.1 Nordiskt m aterial som källa till sakargum ent, 3.2 Nordiskt material som auktoritetsargum ent, 3.3 Nordiskt m aterial som stöd för förståelsen av egna källor och 3.4 Im port av dogmatiska konstruktioner. 5

11 heten valfria studier i rättsinformatik inom ramen för ämnesstudierna. 6 Författningstexterna hittas i databasen Finlex, Uppdaterad lagstiftning, i verket Finlands lag Suomen laki i pappersversion eller i elektronisk form i 7 databasen eller i databasen Edilex. I vissa fall måste ett visst skede av en lag rekonstrueras då lagändringar skett ofta och då de publicerade lagböckerna inte innehåller den version som varit i kraft under den tid som är föremål för bedömning t.ex. i samband med en analys av ett prejudikat. I sådana fall behövs databasen Författningssamlingen Asetuskokoelma och/eller årgångarna av författningssamlingen i pappersformat. EG-författningstexterna finns på samtliga officiella språk i EU, dvs. också på finska och svenska. 8 Med förarbeten avses kommittébetänkanden, lagberedningsavdelningens publikationer, utlåtanden av laggranskningsrådet samt riksdagshandlingar (dvs. regeringens proposition, utskottens betänkanden och eventuella sakkunnigutlåtanden vid utskottsbehandlingen). Riksdagsbiblioteket är den bästa platsen då man skall studera riksdagshandlingarna. Man kan också besöka det virtuellt på 9 adressen: Regeringens propositioner är som det slutliga PDF-dokumentet på adressen: På de olika ministeriernas hemsidor hittar man material som föregår regeringens propositioner. De olika myndigheternas hemsidor är också till stor hjälp i vissa fall (t.ex. Konkurrensverket och vissa sektormyndigheter som Energimarknadsverket och Kommunikationsverket). Då man går igenom rättsfallen på området sker det lättast genom portalen Finlex på adressen: Man får mera ut av sökningen med Finlex om man på förhand har bekantat sig med de olika registren och de senaste årsböckerna, eftersom man då fått en bild av vilka slag av fall det finns inom det område man är särskilt intresserad av. Databasen Oikeuskäytäntö kirjallisuudessa Rättspraxis i litteraturen som också funnits i bokform underlättar en att hitta analyser av prejudikat. Den finns på också i Finlexportalen på adressen: De EG-rättsliga instanserna är dels kommissionen (särskilt vid konkurrensärenden) och EG-domstolarna. 10 Många rättsfall ofta de färskaste publiceras och kommenteras i juridiska tidskrifter (LM, DL, JFT etc.) och i serien KKO:n ratkaisut kommentein som givits 6 7 Se Studiehandboken Luku II, Tiedekunnan oppiaineet. Se adresserna: Se t.ex. ingångssidan: Se om de olika möjligheterna Timonen 1998 s. 69 ff. Se kommissionens ingångssida: och domstolens: 6

12 ut från och med De här rättsfallen utgör emellertid endast en liten del av praxis. I bland är det motiverat att använda opublicerade rättsfall från HD, HFD eller avgöranden från lägre rättsinstanser. Beroende på temat kommer även avgöranden från andra särskilda instanser såsom marknadsdomstolen, konsumentmyndigheter osv. i fråga. 11 Det lättaste sättet att få tag på relevant litteratur är att söka litteratur med hjälp databaser på Internet. När det gäller utländsk doktrin är HeinOnline och Westlaw till stor hjälp. En bra utgångspunkt är juridiska fakultetens hemsida på adressen: Det nyaste verket på området förutsatt att det verkligen är färskt innehåller ofta i sin litteraturförteckning de flesta andra verk av nytta. Det kan vara givande att allra först bekanta sig med förteckningen över slagord och därifrån välja ut dem som har beröringspunkter med ens eget ämne. Man skall alltid försöka få tag på den nyaste upplagan av ett verk. Böcker, vilka är akademiska avhandlingar, särskilt doktorsavhandlingar, är ofta omfattande i sina litteraturförteckningar. För att få en uppfattning om kvaliteten på böcker kan det löna sig att söka fram en recension av dem i någon tidskrift. Här är opponentutlåtanden över doktorsavhandlingar ibland till stor hjälp på grund av att de är rätt så utförliga. I Finland publiceras de vanligen i tidskriften Lakimies eller JFT. Det traditionella sättet att systematiskt söka fram litteratur var att gå igenom bibliotekens register och nyhetsförteckningar samt i bibliografier. Dessa sätt kan nyttjas som komplement till de ovan nämnda databaserna. Ett nytt sätt att leta efter material är att använda sig av sökrobotar på Internet. Sådana är Google, Yahoo, Ask, AllTheWeb, Live, Lycos, Technorati, Feedster, Bloglines, Altavista och A9. Ett snabbt sätt att få en uppfattning om någon fråga eller fenomen är att använda en encyklopedi av vilka Wikipedia på nätet hör till de 12 kändaste. Innan en hänvisning görs måste man dock ta ställning till vilken källa som är tillförlitlig och representativ. Ofta är användningen av denna typ av källsökningsinstrument det första ledet i en sökning i att finna den källa som slutligen skall användas. 11 Se närmare om de olika möjligheterna Timonen 1998 s. 81 ff. men beakta att åtminstone i pappersversionen är det som sägs om Internet-m öjligheten att utföra sökningar redan föråldrat. 12 Länkarna till de övriga robotarna kom mer på Googles söksida efter att m an inlett en sökning. 7

13 4 FRAMSTÄLLNINGSSÄTTET 4.1 Disposition Framställningens disposition skall vara konsekvent och tydlig. Författaren skall hela tiden vara på det klara med vilken fråga det rör sig om och varför denna fråga behandlas där den behandlas. Texten måste också formuleras så att läsaren utan svårigheter kan följa författarens tankar. Dispositionen framställs i form av en innehållsförteckning där alla rubriker och underrubriker finns antecknade med sidnumrering. Läsaren kan på förhand med hjälp av denna bilda sig en uppfattning om arbetets struktur. Det är redan under arbetets gång mycket lätt att hålla sig med en ajourförd innehållsförteckning. Man gör det tekniskt på det lättaste sättet genom att utnyttja textbehandlingsprogrammets automatiska funktion som framställer innehållsförteckningen på nytt efter varje ändring i rubrikerna i avhandlingstexten. Detta förutsätter att man märkt ut alla rubriker och underrubriker i texten med koder. Det lönar sig redan i planeringsskedet av arbetet att göra upp en preliminär disposition som sedan vid behov justeras. I det praktiska arbetet skall man inte skriva på stora ändringar i den gamla versionen utan att först spara den t.ex. under ett annat filnamn. Man kan då utan tidsförlust återgå till den tidigare versionen om ändringen visade sig vara förhastad. Man skall undvika att överarbeta dispositionen/innehållsförteckningen med alltför många underrubriker. Man kan dock inte ge en allmängiltig regel om hur en disposition skall se ut. En tumregel som man kan utgå ifrån är att det i kandidatavhandlingar sällan lönar sig att operera med underrubriker med mera än fyra nivåer (t.ex. att 2 kapitlet har avsnitten 2.1, och ). Läsningen blir nämligen besvärlig om det kommer nya underrubriker så gott som på varje sida. För att det skall vara möjligt att uppgöra en god arbetsdisposition måste författaren läsa in sig i materialet i en tillräcklig omfattning för att självständigt kunna behandla sin frågeställning. Det är i hög grad beroende på individuella egenskaper och vanor när det lönar sig att inleda skrivandet. Samma gäller även arbetsmetoderna vid inläsningsskedet. En del föredrar att göra korta anteckningar enligt sin arbetsdisposition medan andra gör detaljerade anteckningar angående 13 enskilda verk som lästs mer eller mindre intensivt. Den moderna tekniken är till stor hjälp numera genom att man kan göra anteckningarna i elektronisk form så att de med små ändringar går att formulera om till löpande text i arbetet. Särskilt i projektskedet ingår det seminarier där en mellanrapportering genomförs för att underlätta och styra skrivarbetet i begynnelseskedet. För en sådan rapportering är de frågor som tas upp i bilaga I Mellanrapportering: Handledning för skrivandet till hjälp. 13 Se ytterligare om detta Timonen kap. 8

14 4.2 Källförteckning Alla nyttjade källor skall nämnas i källförteckningen (dock inte författningar och rättsfall). Om det förekommer rättsfall i en större mängd är det skäl att göra upp ett särskilt rättsfallsregister ur vilket det framkommer på vilken sida/-or fallet behandlas. Endast de källor som man hänvisat till i arbetet skall medtas. 14 Följande uppgifter skall ges om böckerna: Författarens namn (släkt- och förnamn angivna på det sätt som de är skrivna på titelbladet), verkets fullständiga titel, del, upplaga, tryckort eller utgivningsort (här måste man vara konsekvent), tryckår eller utgivningsår. Samma principer följs då det gäller artiklar. Följande uppgifter medtas i källförteckningen: Författare, artikelns fullständiga rubrik, tidskriften (med dess vedertagna förkortning), nummer (inom parentes; behöver inte nämnas om tidskriften har löpande numrering av sidorna), de sidor där artikeln börja och slutar, utgivningsår. Har artikeln utgivits i ett separat samlingsverk (t.ex. en festskrift) bör publikationens namn samt tryck- eller utgivningsort nämnas. Författarna anges i alfabetisk följd i litteraturförteckningen. Har man flera verk av samma författare anges de internt i kronologisk ordning. Alla tryckta källor 15 anges i en förteckning, ifall inte t.ex. det offentliga trycket är så omfattande att det finns skäl att göra en särskild förteckning över detta. Nuförtiden måste man också ta ställning till hur källor på Internet skall anges. Det har blivit allt vanligare att man hittar källor som PDF-dokument på olika hemsidor. I synnerhet när det är fråga om offentligt tryck är det dokument som finns i elektronisk form identiskt med det som finns på papper varför det inte finns någon orsak att sätta upp hemsidans adress. Samma gäller även andra källor som publicerats på papper. Endast i sådana fall där källan endast finns på en hemsida i html-format måste man uppge hemsidans adress i källförteckningen tillsammans med det datum då man senast granskat källan. Ibland måste man använda ett annat sätt för dateringen. I portalen WSOYpro finns databasen Juridiikkaonline där texterna i bokserien Oikeuden perusteokset återges i delvis uppdaterat skick. När den elektroniska versionen använts är det nödvändigt att datumet för uppdateringen av texten återges och inte datumet då besöket på hemsidan skett. Orsaken till att källförteckningen skall göras exakt är att läsaren skall kunna söka fram samma källa som författaren använt sig av. Den vetenskapliga metoden bygger på ett krav på kontrollerbarhet. När det gäller rättsvetenskap finns det inga laboratorie- eller fältförsök som skall kunna upprepas. Det finns endast texter som skall gå att finna Se även Timonen 1998 s. 146 ff. Offentligt tryck är sam lingsnam net på de dokum ent som produceras av regering, riksdag, kommuner och olika myndigheter. 9

15 4.3 Hänvisningar Här behandlas hänvisningarna i den ordning som de har betydelse som rättskällor, dvs. lagar, förarbeten, rättsfall och litteratur. Då det finns tillämpliga lagrum skall man hänvisa till dem direkt och inte via någon andrahandstext såsom förarbeten eller läro-/handböcker. Behandlingen av hur dessa skall tolkas förutsätter att man tar del av och redogör för vad som sägs i förarbetena. När en lag har funnits så länge att det finns praxis skall man redovisa för denna och analysera den. Detta låter sig göras bäst genom att beakta det som tidigare sagts i litteraturen (doktrinen). De vedertagna sätten att hänvisa till källorna skall följas för att undvika missförstånd. Det är fråga om att i fotnoter underrätta läsaren i vilken källa den tanke finns som man återger mer eller mindre med egna ord. Läsaren skall med stöd av noten och källförteckningen lätt och snabbt kunna finna källan utan eget källsökningsarbete. I noterna kan man hålla sig till att enbart dokumentera (dokumenterande not), dvs. det framkommer vilken källa författaren har nyttjat och vilket ställe i källan. Därutöver finns det diskuterande noter vilket betyder att författaren jämför källor sinsemellan och tar ställning till ställningstagandena i källorna i förhållande till hur han eller hon själv tycker. Dessutom kan man närmare beskriva någon detalj. Denna teknik skall användas med eftertanke så att inte framställningen blir svåröverskådlig. Om det är fråga om saker som är centrala med tanke på framställningens tema är den rätta platsen för diskussionen i brödtexten. Hänvisningstekniken behandlas närmare nedan vid litteraturhänvisningarna då det ofta är fråga om sådana även om hänvisningar till förarbeten görs på motsvarande sätt. Lagar. Man hänvisar till lagar genom att skriva ut namnet på lagen i den form den har i författningssamlingen eller i databaserna. Rent tekniskt lönar det sig alltid att plocka lagtexterna i elektronisk form för att undvika att det uppstår felslag. Det är en smaksak om datumet för givandet sätts ut eller om man nöjer sig med författningssamlingens nummer och årtal. För att entydigt identifiera en lag räcker nummer och årtal, se t.ex. lag om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (228/1929). Lagen gavs och detta är inte en uppgift som märkbart underlättar sökningen. I verket Svenskt lagspråk i Finland (förkortas SLAF) återges hur laghänvisningar och hänvisningar till internationella konventioner skall göras. Där jämförs hur man skall göra det på svenska och finska varför de som skriver 16 på finska eller översätter också har nytta av boken. I vanliga fall hänvisar man till lagrum i brödtexten och använder inte alls noter. När namnet på en viss författning skall upprepas är det praktiskt att använda 16 Se SLAF 2004 s. 193 ff. Observera att verken Finlands Lag och Suomen Laki är utgivna av en privat förläggare (Talentum, tidigare Kauppakaari och Juristförbundets Förlag) och att signum en i verken inte kan användas i hänvisningar. Då äldre upplagor av verken används skall man beakta att signumsystematiken ändrades på mitten av 1990-talet. 10

16 en vedertagen förkortning av den och om en sådan inte finns att själv bilda den. Förkortningarna skall återges i en särskild förteckning och första gången en förkortning används skall hela namnet återges med förkortningen inom parentes. Lagrum i lagar med en kapitelindelning där paragrafernas numrering löper kapitelvis hänvisar man till så här: KSL 4:1 (det är således fråga 1 i 4 kapitlet i konsumentskyddslagen). Man använder således inget paragraftecken. Till lagrum i lagar med en löpande numrering hänvisar man så här: RättshL 36 eller om man använder sig av lagens namn i kortform: 36 rättshandlingslagen. Det fullständiga namnet lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (228/1929) behöver endast nämnas första gången man nämner lagen i texten. Förarbeten. När man hänvisar till förarbeten är det ändamålsenligt att använda den tryckta pappersversionens sidnummer. Om denna inte finns till hands måste man hänvisa till underrubriker eller detaljmotiveringarna genom paragrafnummer. I Finlex och riksdagens databaser finns sedan 2001 handlingarna som PDF-dokument vilket alltid möjliggör hänvisning till sidnummer. Rättsfall. Då man hänvisar till äldre rättsfall kan man med fördel kort referera ifrågavarande fall så att läsaren inte i onödan behöver slå upp det. För nyare rättsfalls del kan man utnyttja den rubriktext, som återfinns i Finlex eller i HD:s årsbok respektive andra instansers register både på finska och på svenska. Sålunda undviker man ofrivilliga inexaktheter genom översättning. Ibland kan dock sammanhanget kräva att man återger utsagor ur domskälen i de olika instanserna för att man i tillräcklig detalj skall kunna få stöd för sin argumentering. Detta gäller i synnerhet när formuleringen fråga om... använts i rubriken varför det blir nödvändigt att själv beskriva vad fallet gällde. Identifieringsuppgifterna för rättsfallet skall uppges exakt. Har det publicerats i HD:s eller HFD:s årsbok anges redogörelsens eller notisens nummer (t.ex. HD 1974 II 15, observera dock numreringen från och med år 1987 för HD:s del), i övriga fall anges datum och diarienummer samt liggarens nummer (fi. taltio). Har fallet tagits ur en tidskrifts rättsfallskommentar och inte ur ett officiellt register måste detta nämnas. I normala fall skall dock de officiella databaserna användas. Litteratur. Det finns ingen absolut regel om hur man skall göra litteraturhänvisningar. Den traditionella metoden med fotnoter är läsarvänlig och tydlig. Man 17 kan ta modell av någon nyare doktorsavhandling. Det är även möjligt att placera hänvisningarna inom parentes i texten. Nackdelen med detta system är att diskuterande kommentarer inte kan tas med på grund av att texten då blir onjutbar att läsa. Man måste således anpassa uttryckssättet efter hänvisningstekniken. I varje fall måste man vara konsekvent. Man skall alltid hänvisa till en utnyttjad källa. 17 Se Timonen 1998 s. 136 ff. där de olika sätten förklaras åskådligt. I denna framställning används ett sätt som är kort och informativt: Släktnamnet (vid officialtryck lämplig förkortning) och årtalet för utgivningen anger att det är fråga om ett separat verk. På motsvarande sätt hänvisar m an till en tidskriftsartikel eller artikel i ett sam lingsverk (t.ex. Nybergh JFT 2005 s ). På detta sätt ser läsaren genast vilkendera publikationsformen det är fråga om utan att se i källförteckningen. 11

17 Det kommer inte på fråga att bara ange att en författare är av den eller den åsikten utan att meddela var denna ståndpunkt finns dokumenterad. Långa citat skall undvikas och om det är nödvändigt att citera någon författare mera utförligt kan man placera citatet i ett eget avsnitt med mindre radavstånd, bredare marginal och eventuellt mindre textstorlek för att avskilja det från den övriga texten. På samma sätt kan man redogöra för någonting som inte hör till kärnan av det som behandlas men som i en not skulle göra texten tungläst. Ibland förekommer det att en framställning innehåller hänvisningar i huvudsak till endast några källor per kapitel samt att avhandlingstexten följer källornas framställningsordning. Detta är ett tecken på att framställningen är osjälvständig och att författaren inte bildat sig en egen uppfattning av det problem som behandlas. Detta är en allvarlig kvalitativ brist som ofta leder till underkänt betyg eller om det förekommer i mindre omfattning till att betygssättningen blir 18 lägre än annars. Ännu allvarligare är det om det är fråga plagiering (se ovan underavsnittet 2.2). Om man hänvisar till flera källor i samma not är det en god tumregel att ange dem i kronologisk ordning. Ibland kan det emellertid vara nödvändigt att gruppera dem annorlunda t.ex. då man redogör för olika meningsriktningar, talar om olika länder eller annars opererar med källor som har olika utgångspunkter. Det finns också vissa saker man måste beakta när man hänvisar till källor på Internet. Då en källa finns som PDF-dokument på en hemsida är det dokument som finns i elektronisk form identiskt med det som finns på papper varför det inte finns någon orsak att hänvisa till hemsidans adress i noten varje gång. Här är samma förfarande som gäller för källor i allmänhet att föredra. Bilda en informativ förkortning av källan som anges i noten. Endast i sådana fall där källan endast finns på en hemsida i html-format måste man uppge hemsidans adress i källförteckningen tillsammans med det datum då man senast granskat källan. I noten är det också i dessa fall bäst att endast ange källan genom en förkortning på grund av att långa nätadresser gör noterna onjutbara att läsa och inte fyller någon informativ funktion. 4.4 Språkbruk I bland är språket i studenters skriftliga arbeten invecklat och svårfattligt. Det kan bero på att studenten har fått en felaktig bild av hur man skriver när man skriver vetenskapligt eller akademiskt, dvs. då man rör sig inom denna genre. Detta är inte alls eftersträvansvärt när man skriver rättsvetenskaplig text. Ordspråket 'det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta' säger det väsentliga. En provläsning med en studiekamrat eller någon närstående person kan 18 I praktiken sker ingen form ell betygssättning genom beslut i fakultetsrådet utan handledaren tar kontakt och ger arbetet tillbaka för en upparbetning. 12

18 hjälpa en att höja textens nivå. Ett förhållandevis färskt hjälpmedel är hemsidan Språkhjälpen eller på finska Kielijelppi. Enligt ingångssidan är Språkhjälpen en handledning i vetenskapligt skrivande som i första hand riktar sig till studerande på proseminarie- och progradunivå. Där ges allmänna råd och rekommendationer för hur man skriver vetenskapliga uppsatser. I samband med språkstudierna ges kommentarer om korrekt språkbruk. Språket skall till sin stil vara neutral sakprosa och man skall sträva efter en lättfattlig framställning. I synnerhet skall man undvika att direkt översätta källor till svenska. Källor som finns på ett annat språk måste man skriva om till flytande svenska. Innan skrivarbetet inleds är det nyttigt att skaffa "Skrivregler", utgivna av 21 nämnden för svensk språkvård (det finns en ny upplaga år 2000). Där finns bl.a. regler för kommatering och användning av stor respektive liten bokstav. Det finns också rent språkliga råd i SLAF. Man har numera genom universitetets datorer tillgång till många språkliga databaser såsom MOT, se adressen: Utöver dessa databaser kan de sökrobotar (Google mm.) som finns tillgängliga via Internet användas för att finna språkligt gångbara uttryck och begrepp. Om ett uttryck på svenska endast hittas på hemsidor i Finland men inte alls i Sverige beror det sannolikt på att det inte fråga om gångbar svenska. Ett undantag till detta är om det är fråga om uttryck från lagtext som i sig är korrekt men inte har en direkt motsvarighet i Sverige. Man kan lätt utveckla goda granskningsrutiner. Till dessa hör att åtminstone använda sig av textbehandlingsprogrammets språkgranskningsfunktion innan arbetet lämnas in. Ett bristfälligt eller direkt felaktigt språk kan försvåra eller förhindra en riktig uppfattning av författarens tankar och inverkar då sänkande på betyget. Slutligen utgör maturitetsskrivning på svenska ett bevis på att studeranden fullständigt behärskar det svenska språket. Motsvarande gäller maturitetsskrivning på finska för finskspråkiga. En särskild utmaning för studenter som skriver på svenska är hitta goda uttryck för begrepp och formuleringar som endast finns på finska i litteraturen. Det är inte sagt att det finns svenskspråkiga motsvarigheter i Sverige på grund av skillnader i lagstiftningen. Man kan bli tvungen att som en av de första författarna på området bilda gångbara uttryck. Det är vanligen inte fråga om uttryck som finns i lagstiftningen eller regeringens proposition då dessa föreligger på svenska sgs. samtidigt då den finskspråkiga texten publiceras Svenska språknämnden bytte namn till Språkrådet den 1 juli

19 4.5 Den yttre utformningen De skriftliga arbetena skall vara prydliga och snygga till det yttre. Med detta avses det resultat som uppnås med normala skrivare till datorer. Det skall finnas ett titelblad som t.ex. kan utformas såsom titelbladet till denna framställning. De olika delarna av arbetet skall placeras i följande ordning: 1) Titelblad 2) 22 Sam m andrag (endast i avhandlingar) 3) Innehållsförteckning 4) Förkortningar 5) Källor 6) Texten 7) Bilagor (tabeller, rättsfallsregister, standardavtal osv.). Rättsfallsanalyser, seminariearbeten och uppsatser skall vara hopnitade (en nit i övre vänstra hörnet) och avhandlingen skall vara nitad längs med ryggen samt dessutom limmad med ett ryggband. I vissa fall godkänner lärare att seminariearbeten levereras i elektroniskt format och då är PDF-formatet det bästa även om textbehandlingsprogrammens format också godkänns. I varje fall förutsätts att läraren uttryckligen godkänner detta distributionssätt. 4.6 Längd Rättsfallsanalyser, seminariearbeten och övningsuppsatser skall omfatta minst det sidantal som handledaren har angett (vanligtvis sidor) medan avhandlingen skall vara sidor lång. För avhandlingen bestäms vidare i studiehandboken att sidorna skall vara A 4 pappersstorlek, fonten 12 punkter Times New Roman eller motsvarande (dvs. proportionerlig font = i praktiken annan font än courir = skrivmaskinstyper där alla tecken tar lika mycket plats på papperet), radavståndet 1,5, vänster marginal 3 cm och de övriga marginalerna 2,5 cm, dvs. 23 höger-, över- och undermarginal. Fastän dessa tekniska krav inte gäller övriga skriftliga arbeten finns det ingen orsak att märkbart avvika från dem. I alla fall får man inte manipulera den yttre utformningen så att bedömningen av längden blir svår eller så att läsbarheten blir lidande. Särskilt vid nyttjande av proportionerliga fonter måste man fästa uppmärksamhet vid att inte pressa in alltför mycket text per sida. En allmän tumregel är att en rad skall innehålla tecken inklusive mellanslag för att den skall vara läsbar. Härvid skall punktstorleken på fonten vara 12. Avstavningen skall vara påkopplad och den högra marginalen skall vara jämn. Typografiska finheter såsom att fontstorleken i noter och indragna stycken är mindre är givetvis tillåtna, 22 Se Studiehandboken Luku I, OTM-tutkielm a. I denna text har marginal- och radavståndsstandarderna inte använts för att spara på papper. I övrigt är utform ningen av texten uppgjord för att fungera som exem pel. 23 Se Studiehandboken Luku I, OTM-tutkielma. 14

20 eftersom de inte i någon betydande grad inverkar på sidantalet. 5 BEDÖMNING För bedömningen av de mindre skriftliga arbetena gäller det som anges separat för dem i studiehandboken eller i samband med den kurs det är fråga om. För övningsseminarierna gäller fakultetsrådets beslut , bilaga A (se bilaga II nedan). De bestämmelser som finns angående bedömningen av avhandlingen gäller förfarandet. Dessutom finns fakultetsrådets beslut , bilaga A med rubriken Typiska drag för juris magistersavhandlingars betyg (se bilaga III nedan). Kontentan av dessa handlingar är att man vid bedömningen fäster speciell uppmärksamhet vid huruvida användningen av källorna är mångsidig och kritisk samt huruvida framställningssättet är självständigt och kritiskt. Detta framkommer t.ex. av om författaren kunnat jämföra olika författares åsikter och själv kunnat ta ställning till dessa på ett moget sätt. Både arbetets innehåll och utformning påverkar bedömningen. 24 Även om ett arbete till sitt innehåll är av hög klass inverkar det nedsättande på betyget om det tekniska utförandet är störande vid läsningen. 24 Se även Studiehandboken, OTM-tutkielma. 15

21 MELLANRAPPORTERING: HANDLEDNING FÖR SKRIVANDET BILAGA I Frågor som uppkommer vid skrivandet och som måste klargöras innan arbetet inleds och behandlas under mellanrapporteringen Meningen med mellanrapporteringen är att säkerställa att deltagarna kommer i gång med sitt seminarie-/avhandlingsarbete. Det ganska vanligt att en del har "startsvårigheter". Även om man inte har sådana svårigheter finns det också en risk för att det sker energispillan genom att arbetsinsatsen inte görs med eftertanke. Mellanrapproteringens uppgift är därför att hjälpa alla deltagare på traven. Det är dock bäst att genast påpeka att det hårda arbetet skall utföras av författaren. Lärarens och de övriga deltagarnas roll är endast att bidra med uppbyggande kritik. För att mellanrapporteringen skall fylla sin funktion krävs vissa saker av det papper som skall presenteras. Seminariet går ut på att deltagarna skall presentera sin forskningsplan. Detta låter ambitiöst men man skall faktiskt ta skrivuppgifterna som ett forskningsarbete även om det är ett lärdomsprov. Detta betyder att författaren övar sig och håller på att lära sig i vetenskapligt skrivande. Det finns sällan särskilt mycket att säga om endast en disposition. Därför skall man göra upp en forskningsplan där man satt till pappers svar på de frågor som nämns nedan i punkterna 1 5. Det är fråga om de arbetsskeden som skall gås igenom. Se också angående denna fråga Timonen, Pekka: Johdatus lainopin metodiin ja lainopilliseen kirjoittamiseen 5 kap. och särskilt avsnitt ) Preciserad frågeställning Vilken eller vilka frågor avser författaren att söka svar på? Har han eventuellt någon eller några "hypoteser"? Detta är väsentligt med hänsyn till arbetets kvalitet. En god frågeställning underlättar skapandet av den enhet den "röda tråd" som åtminstone avhandlingens bedömare uppfattar som ett mycket viktigt kriterium för en god avhandling. Varför upplever författaren denna frågeställning som (teoretiskt och/eller praktiskt) meningsfull? Har författaren några särskilda värdemässiga utgångspunkter eller mål (förutom att bli färdig) med sitt arbete? 2) Temats avgränsning Förhållandet till frågeställningen 3) Material Hurdant rättskällematerial (nationellt och internationellt) har författaren påträffat och vad hoppas författaren ytterligare finna (allmänt om litteratur, förarbeten, praxis etc. angående frågan)? Vad för eventuella andra typer av material (intervjuer, kartläggning av avtalspraxis m.m.) avser författaren att använda? Hur avser författaren att använda materialet? 4) Särskilda problem Om det för författaren har dykt upp några särskilda problem gällande innehållet i avhandlingen eller metoden finns det möjlighet att precisera dem för att vid handledningsseminarietillfället kunna behandla dem. 5) Utkast till disposition med motiveringar

22 BILAGA II GRUNDER FÖR BEDÖMNING AV RÄTTSNOTARIEAVHANDLINGAR / ÖVNINGS- ARBETEN (Ingen officiell översättning finns ännu av fakultetsrådets beslut , bilaga A.) OIKEUSNOTAARIN TUTKIELMIEN / HARJOITUSTÖIDEN ARVIOINTI Oikeusnotaarin tutkielmassa / harjoitustyössä opiskelijan tulee osoittaa perehtyneisyytensä oikeudelliseen ajatteluun ja kykyä käsitellä oikeudellisia ongelmia kirjallisesti oikeustieteen menetelmin. Tutkielma / harjoitustyö on harjoitusseminaarin yhteydessä tehtävä tekstisivun laajuinen kirjallinen työ. Koska oikeusnotaarin tutkielmat tehdään harjoitusseminaareissa, joissa tehdään myös muita harjoitustöitä, tulevat arvosteluperusteet koskemaan yhtälailla muitakin kirjallisia harjoitustöitä kuin oikeusnotaarin tutkielmia. Tiedekunnan yhteisten arviointiperusteiden tarkoituksena on täsmentää oikeusnotaarin tutkielmien / harjoitustöiden tavoitteita ja kytkeä ne työstä annettavaan arvosanaan. Tavoitteena on riittävän yhdenmukainen arvostelu tiedekunnan eri oppiaineissa sekä opiskelijan oikeusturvan varmistaminen. Opiskelijoille kriteerit kertovat niistä seikoista, joihin opinnäytteiden kirjoittamisessa on syytä kiinnittää huomiota. Arviointiperusteet ovat julkisia. Oikeusnotaarin tutkielma / harjoitustyö arvostellaan asteikolla: 0 = hylätty, 1 = välttävä, 2 = tyydyttävä, 3 = hyvä, 4 = kiitettävä ja 5 = erinomainen. Arvioinnissa käytetään arvostelulomaketta. Lomakkeessa on viisi kohtaa, jotka otetaan huomioon arvosanaa määrättäessä. Lopullinen arvosana ei välttämättä ole osioiden keskiarvo. Tutkielma / harjoitustyö arvioidaan kokonaisuutena, jolloin mm. itsenäinen ja oivaltava ote palkitaan. Työn pituus ei korvaa laatua. Arvostelussa otetaan huomioon muun muassa aiheen vaikeusaste. Jos jokin osioista arvioidaan arvosanalla 0, työ ei ole valmis tarkastukseen jätettäväksi. Hyvän tutkielman tunnusmerkit: 1. Tehtävänasettelu ja aiheen rajaus Tehtävänasettelu on selkeä. Tutkielman tarkoitus ja tavoitteet on määritelty. Aiheen rajaus ja tarkastelunäkökulma on onnistunut. Tutkimus perustuu asianmukaiseen aineistoon. 2. Rakenteen selkeys ja systemaattisuus Rakenne on harkittu, esitys etenee systemaattisesti. Tutkimuskysymys ja siihen löydetty vastaus on esitetty selkeästi. 3. Lähteiden käyttö Tutkielma perustuu riittävään määrään monipuolista oikeuslähdeaineistoa. Oikeuslähdehierarkia on hahmotettu asianmukaisesti. Pelkkä kirjallisuuden referointi ei riitä. 4. Argumentointi ja päätelmien johdonmukaisuus Tutkielman kannanotot ja pohdinnat ovat johdonmukaisia ja aineistoa kyetään arvioimaan myös kriittisesti. Tulokset ja päätelmät muodostavat loogisen kokonaisuuden. Tutkielma sisältää itsenäistä johtopäätöskeskustelua. 5. Esitystapa ja kirjallinen ilmaisu Tutkielma on kieliasultaan selkeä, ymmärrettävä ja viimeistelty. Tutkielma muodostaa johdonmukaisesti jäsennellyn, tiiviin kokonaisuuden, jossa olennaisin tulee esille. Esitystapa ja tyyli ovat oikeudellisen asiaproosan tasolla, ja ne noudattavat tieteenalan käytäntöjä. Viittaustekniikka noudattaa alan käytäntöjä. Viittaukset ja luettelot on laadittu huolellisesti.