vild en vandring till mig själv

Transkript

1 vild en vandring till mig själv

2 sheryl str ayed Vild en vandring till mig själv översättning av Molle Kanmert Sjölander albert bonniers förlag

3 isbn Amerikanska originalets titel: Wild Copyright 2012 by Cheryl Strayed Published by arrangement with Lennart Sane Agency AB Tryck ScandBook AB, Falun 2013

4 Till Brian Lindstrom Och till våra barn, Carver och Bobbi

5 Innehåll Karta 8 Författarens anmärkning 9 Prolog 11 del i De tiotusen tingen 1 De tiotusen tingen 19 2 Uppbrott 40 3 Krökt i någorlunda upprätt ställning 51 del ii Spår 4 The Pacific Crest Trail, Volume 1: California 61 5 Spår 77 6 En tjur i varje riktning 93 7 Enda tjejen i skogen 122 del iii Ljusets bergskedja 8 Kråkforskning Inte gå vilse Ljusets bergskedja 172 del iv Vild 11 Det louiga i Lou Hittills Anhopning av träd Vildmark 257 del v Ruta med regn 15 Ruta med regn Mazama Primalläget Prinsessan av Pacific Crest Drömmen om ett gemensamt språk 345 Författarens tack 359 Böcker brända på vandringen 363

6 KANADA Pacific Crest-leden Seattle WASHINGTON Brookings Bridge of the Gods Portland Salem Eugene Ashland n Olallie Lake K a s k a d b e r g e Cascade Locks Mt. Hood Timberline Lodge Mt. Jefferson Mt. Washington Three Sisters OREGON Odell Lake Crater Lake S T I L L A H A V E T Seiad Valley Mt. Shasta McArthur-Burney Falls Castle Crags Memorial State Park State Park Old Station Lassen Peak Belden Town Sierra City Sacramento S i e r Reno Truckee Lake Tahoe NEVADA r a 0 0 W San Francisco Yosemite National Park KALIFORNIEN Kings Canyon National Park Mt. Whitney Sequoia National Park Lone Pine Trail Pass Kennedy Meadows N S E kilometers miles N e v a d a Tehachapi passet Mojave Ridgecrest Mojaveöknen Pacific Crest-leden Cheryl Strayeds vandring Överhoppad del av leden Los Angeles San Diego Palm Springs MEXIKO

7 Författarens anmärkning När jag skrivit den här boken har jag utgått från mina privata dagböcker, tagit reda på fakta när detta varit möjligt, rådfrågat flera av de personer som förekommer i boken samt stött mig mot mina egna minnen av händelserna som skildras och av det här skedet i mitt liv. I anonymitetens namn har jag döpt om de flesta men inte alla personerna i boken och i några fall också ändrat på vissa detaljer. Inga personer eller händelser är hopplock av flera olika personer och händelser. Däremot har jag utelämnat enstaka personer och händelser, men bara när det inte påverkat vare sig sanningshalten eller innehållet i berättelsen.

8 Prolog Träden var höga, men jag var ännu högre där jag stod på en brant bergssluttning i norra Kalifornien. Alldeles nyss hade jag tagit av mig vandringskängorna och den ena hade ramlat ner bland träden när min åbäkiga ryggsäck välte och puttade till den så att den sprätte iväg i en båge, rullade över stigen och for ut över kanten. Kängan studsade på ett klipputsprång några meter nedan för stigen, dök sedan ner i lövverket och var ohjälpligt borta. Jag drog bestört efter andan. Vid det laget hade jag visserligen varit ute i vildmarken i trettioåtta dagar och börjat lära mig att vad som helst kunde hända. Men det innebar inte att jag inte blev överrumplad när det gjorde det. Min ena känga var borta. För gott. Jag tryckte den andra hårt intill mig som ett litet barn, vad det nu skulle tjäna till. För vad ska man med en ensam känga? Den är för evigt onödig och kommer aldrig att duga något till, och jag kunde inte visa den något förbarmande. Stor och klunsig var den också, min Raichlekänga i brunt läder med röda snören och hyskor i silverfärgad metall. Nu måttade jag ett kast och hivade iväg den så hårt jag orkade och stod sedan och såg den falla ner i grönskan och ut ur mitt liv. Jag var ensam. Jag var barfota. Jag var tjugosex år och lika vilsen som en udda känga. En riktig vilding, hade en person kommenterat några veckor tidigare när jag berättade om mitt planlösa irrande i tillvaron. När jag var sex försvann min far ut ur bilden. Mamma dog när jag var tjugotvå. Av sorgen förvandlades min styvfar från någon jag sett som min pappa till en person jag knappt kände igen, och mina båda syskon gled bort åt varsitt håll 11

9 trots mina försök att hålla samman familjen. Till slut gav jag upp jag med och försvann i min egen riktning. Under åren närmast innan jag slängde ner kängan från berget hade jag själv kastat mig utför branten. Jag hade irrat och virrat och förirrat mig, från Minnesota till New York till Oregon och över hela västra USA, tills jag äntligen hittade fram till mig själv sommaren 1995, känglös men mer förankrad i världen än vilse i den. Det var en värld jag aldrig förut varit i trots att jag alltid vetat att den funnits. Nu hade jag stapplat in i den i sorg och förvirring och rädsla och hopp. Det var en värld jag trodde både kunde dana mig till den vuxna människa jag visste att jag kunde bli och återfinna det barn jag en gång varit. En värld som var 60 centimeter bred och kilometer lång. Den världen hette Pacific Crest-leden. Första gången jag hörde talas om den var så sent som sju månader tidigare, när jag bodde i Minneapolis, var ledsen och förtvivlad och stod i begrepp att skilja mig från en man jag fortfarande älskade. Jag hade stått i kön i en friluftsbutik för att betala för en hopfällbar snöskyffel när jag på impuls tog ner en bok som hette The Pacific Crest Trail, Volume 1: California från en hylla nära kassan och började läsa på baksidan. Där stod att Pacific Crest-leden var en vildmarksled som gick från mexikanska gränsen i Kalifornien ända till Washington och en liten bit förbi gränsen till Kanada och att den löpte på hög höjd över nio bergskedjor: Laguna, San Jacinto, San Bernardino, San Gabriel, Liebre, Tehachapi, Sierra Nevada, Klamath och Kaskaderna. Fågelvägen var det 160 mil, men leden var mer än dubbelt så lång. Den gick genom hela Kalifornien, Oregon och Washington, genom såväl delstaligt ägda parker och skogar som markområden ägda av staten, indianstammar och privatpersoner, genom såväl öknar och berg som regnskogar, över såväl floder som motorvägar. Jag vände på boken och tittade på omslagsbilden där stora stenbumlingar stack upp ur en sjö omgiven av skrovliga klippor mot en klarblå himmel. Sedan ställde jag tillbaka boken på hyllan, betalade för skyffeln och gick. Men jag åkte tillbaka lite senare och köpte boken. På den tiden 12

10 var inte Pacific Crest-leden någon värld för mig. Den var ett infall, en dimmig och galen idé, löftesrik och gåtfull. När jag följde den taggiga linjen med fingret på kartan var det något inom mig som blommade upp. Den linjen skulle jag följa, beslöt jag åtminstone så mycket av den jag kunde tänkas hinna på ungefär hundra dagar. Jag hade då separerat från min man, bodde ensam i en etta i Minneapolis, jobbade som servitris och var mer vilsen och nere än någonsin. Det kändes som om jag stod på botten av en brunn och tittade upp. Men där nere i brunnen började jag förbereda mig för att bli solovandrare i vildmarken. Varför inte jag hade ju redan varit så mycket annat. Kärleksfull fru och äktenskapsbryterska. Älskad dotter som nu satt ensam på alla storhelger. Ambitiös och högpresterande tjej med författardrömmar som hoppade från det ena meningslösa jobbet till det andra, gjorde dumdristiga experiment med droger och låg med för många män. Jag var barnbarn till en kolgruvearbetare från Pennsylvania och dotter till en stålverksarbetare som sadlat om till försäljare. Sedan mina föräldrar skilt sig bodde jag med mamma och mina syskon i en hyreslägenhet i ett område där det bara bodde ensamstående mödrar. I tonåren bodde jag i norra Minnesotas skogar i ett primitivt hus som saknade både inomhustoa, elektricitet och rinnande vatten. Trots det hade jag blivit hejaklacksledare och homecoming queen på min skola, och efter high school pluggade jag vidare på college där jag blev vänsterradikal feminist. Men tjej som solovandrar 180 mil i skog och mark? Något i den vägen hade jag aldrig varit. Men jag kunde lika gärna göra ett försök jag hade inget att förlora. Det känns som evigheter sedan, den där gången när jag stod barfota på ett berg i Kalifornien, och egentligen var det i ett annat liv som jag fattade det kanske knasiga beslutet att ge mig ut på långvandring för att rädda mig själv. Då hade jag trott att allt jag varit förut hade förberett mig för det. Men det hade det inte. Det fanns inget som kunde det. Varje vandringsdag var den enda möjliga förberedelsen för nästa. Och ibland räckte inte ens föregående dags erfarenheter för att förbereda mig på det som skulle hända därnäst. 13

11 Som att se mina kängor fara nerför ett stup. Sanningen var att jag inte enbart beklagade att de försvann. Under mina sex veckor i de där kängorna hade jag vandrat i öknar och snö, förbi träd och buskar och gräs och blommor, över fält och genom dungar och i terräng jag inte kan beskriva på annat sätt än att säga att jag hade sett den, gått i den, tagit mig igenom den. Och hela tiden hade kängorna gett mig blåsor och skavsår, fått tånaglarna att svartna och plågsamt skiljas från fyra av tårna. Jag var färdig med de där kängorna när jag sumpade dem (och det var nog ömsesidigt) även om jag samtidigt var mycket fäst vid dem. De hade kommit att bli inte döda ting, utan en förlängning av mig själv precis som allt annat jag hade med mig den sommaren: ryggsäcken, tältet, sovsäcken, vattenrenaren, spritköket och den lilla brandgula visselpipan som jag hade istället för skjutvapen. Det var de ting jag kände väl och kunde förlita mig på, de ting som hjälpte mig att överleva. Jag blickade ut över träden nedanför mig, de höga kronorna som vajade för den varma vinden. De fick gärna behålla mina kängor, tänkte jag när jag såg ut över det gröna havet. Det var utsikten som gjort att jag valt att rasta just här. Nu var det eftermiddag i mitten av juli och jag hade långt till civilisationen, många mil kvar till det ensligt belägna postkontor där jag skulle hämta nästa proviantpaket. Det kunde förstås komma någon annan vandrare på stigen, men det gjorde det ytterst sällan. Jag brukade vandra i flera dagar utan att se en människa. Och förresten spelade det ingen roll om det kom någon eller ej. Det här var min egen grej. Jag såg fundersamt på mina bara, sargade fötter med de återstående tånaglarna. De var alldeles likbleka till strax ovanför fotleden där ullstrumporna slutade. Där ovan kom de muskulösa, solbrända och håriga vaderna som var fulla med lort, blåmärken och skrapsår. Jag hade börjat vandringen i Mojaveöknen och tänkte inte ge mig förrän jag stod vid Columbiafloden med handen på en bro som spände över gränsen mellan Oregon och Washington och som bar det storvulna namnet Bridge of the Gods, gudarnas bro. Jag vände mig norrut, där bron lyste som en ledfyr för min inre syn. Jag vände mig åt det håll jag kom ifrån, söderut mot 14

12 vildmarken som hade lärt upp och läxat upp mig, och jag övervägde alternativen. Det fanns bara ett, det visste jag. Det fanns alltid bara ett. Att fortsätta gå. 15

13 del i De tiotusen tingen Att bryta sönder detta stora block drar säkert med sig större sprickor william shakespeare Antonius och Kleopatra (ö. Jan Ristarp)

14 1 De tiotusen tingen Min tremånaders solovandring på Pacific Crest-leden började på många ställen. Dels i det första impulsiva infallet att göra det, dels i det andra och mer överlagda beslutet att göra verklighet av infallet och dels under de veckor då jag handlade och packade och förberedde mig inför vandringen. Jag skulle säga upp mig från ett restaurangjobb och slutföra en skilsmässa och sälja nästan varenda pinal jag ägde och säga hejdå till alla vänner och åka till mammas grav en sista gång. Jag skulle köra tvärs över halva landet från Minneapolis till Portland i Oregon och ett par dagar efter det flyga till Los Angeles och ta mig ut till den lilla staden Mojave och därifrån lifta till ett ställe där vandringsleden korsade en landsväg. Först där började äntligen själva vandringen. Den begynnelsen följdes omedelbart av den bistra insikten om vad fotvandring innebar och ganska snart av beslutet att lägga av eftersom hela projektet var rubbat och meningslöst och sjukt jobbigt och mycket värre än jag hade trott, och eftersom jag var otroligt illa rustad för det. Och sedan gjorde jag det faktiskt alldeles på riktigt. Jag höll ut och gjorde det trots alla motgångar. Trots björnarna och skallerormarna och spillningen efter pumorna jag aldrig såg, trots blåsorna och sårskorporna och skrapsåren och skärsåren. Trots utmattningen och umbärandena, trots kölden och hettan, enformigheten och smärtan, törsten och hungern, stoltheten och spökena som hemsökte mig under de 180 milen jag gick från Mojaveöknen ända upp till Washingtons gräns. Och när jag sedan faktiskt hade gjort det, gått så många mil 19

15 under så många dagar, då gick det upp för mig att det jag hade trott vara begynnelsen i själva verket inte alls var det. Att min långa vandring inte alls hade börjat i samma ögonblick som jag fick ingivelsen till den. Den hade börjat långt innan jag ens kunnat föreställa mig den, nämligen fyra år, sju månader och tre dagar tidigare i ett litet rum på Mayokliniken i Rochester i Minnesota i den stund jag fick beskedet att min mamma skulle dö. Jag var klädd i grönt. Gröna byxor, grön blus och grön rosett i håret. Ensemblen var sydd av mamma hon hade sytt kläder åt mig sedan jag var liten. En del av plaggen var en ren fröjd att ha på sig, andra inte. Den gröna byxdressen tillhörde inte favoriterna, men jag hade ändå på mig den: som en offergåva, som en botgörelse, som en amulett. Hela den gröna byxdressens dag följde jag med mamma och min styvfar Eddie från provtagning till provtagning på våning efter våning genom hela kliniken med en bön klampande i huvudet, fast egentligen är bön inte rätt ord för det som klampade. Jag var inte ett dugg ödmjuk inför Gud. Jag trodde inte ens på Gud. Bönen löd inte: Gode Gud, ha förbarmande med oss. Här skulle minsann inte tiggas om något förbarmande. Det behövdes inte. Mamma var fyrtiofem. Hon såg kärnfrisk ut. I många år hade hon ätit nästan helt vegetariskt. För att slippa använda bekämpningsmedel hade hon sått ringblommor bland grödan i köksträdgården. Mina syskon och jag hade fått svälja hela vitlöksklyftor när vi var förkylda. Folk som min mamma fick inte cancer. Det skulle proverna på Mayokliniken visa och därmed vederlägga det läkaren i Duluth hade sagt. Det var jag bergsäker på. Hur kompetent kunde en läkare i Duluth vara? Vad var över huvud taget Duluth? Duluth! En insnöad bonnahåla där läkare som inte visste vad de yrade om kunde säga till en fyrtiofemårig nästanvegetarian som käkade vitlök och bara använde naturmedicin och inte rökte att de hade långt framskriden lungcancer, det var vad det var. De kunde dra åt helvete. Och så löd min bön: Draåthelvetedraåthelvetedraåthelvete. Ändå befann sig mamma nu på Mayokliniken och blev alldeles 20

16 slut om hon var tvungen att stå på benen mer än tre minuter i sträck. Vill du åka rullstol? frågade Eddie när vi kom till en rad sådana som stod i en lång korridor med heltäckningsmatta. Hon behöver ingen rullstol, sa jag. En liten stund bara, sa mamma och formligen rasade ihop i en, och hennes blick mötte min innan Eddie rullade iväg henne mot hissen. Jag gick bakom och tillät mig inte att tänka en enda tanke. Vi var på väg upp för att träffa den sista doktorn äntligen. Den riktiga doktorn, sa vi om honom. Han som skulle dra slutsatser av alla fakta som samlats in om mamma och tala om för oss hur det egentligen låg till. När hissen började röra sig uppåt sträckte mamma ut handen, drog lite i mina byxor och gnuggade belåtet den gröna bomullen mellan tumme och pekfinger. Perfekt, sa hon. Jag var tjugotvå, lika gammal som hon varit när hon väntade mig. Hon skulle lämna mitt liv vid samma tid som jag kommit in i hennes, tänkte jag. Av någon anledning dök den meningen upp färdigformulerad i huvudet på mig och tystade tillfälligt Draåthelvete-mantrat. Det var nära att jag vrålade av smärta. Det var nära att jag kvävdes av vetskapen jag hade innan jag fick visshet. Jag skulle få leva resten av livet utan mamma. Med hela min viljestyrka trängde jag bort det faktumet. Jag kunde inte tillåta mig att tro på det just där och då i hissen om jag ville fortsätta att leva och andas, så jag tillät mig att tro något annat istället. Som att om en läkare skulle tala om för en att man snart skulle dö skulle det ske i ett rum med blankpolerat träskrivbord. Jag trodde fel. Vi blev visade till ett undersökningsrum där en sköterska bad mamma att ta av sig blusen och sätta på sig en vit bomullsrock med snören som hängde utmed sidorna. Mamma gjorde det och satte sig sedan på en vadderad brits med ett vitt papperslakan över. För minsta rörelse hon gjorde knastrade det som en flammande eld av papperets frasande under henne. Jag såg hennes bara rygg, den lilla mjuka utbuktningen nedanför midjan. Inte skulle hon dö. Det var hennes nakna rygg ett bevis på, tyckte 21

17 jag. Jag stod och stirrade på den när den riktiga doktorn kom in i rummet och sa att mamma skulle leva ett år till i bästa fall. Han förklarade att de inte tänkte försöka bota henne eftersom hon inte kunde botas. Det gick inte att göra något, sa han. Det var vanligt att lungcancer upptäcktes så sent. Men hon röker ju inte, invände jag, som om det gick att resonera med honom om diagnosen, som om cancer var något som framskred resonligt och förhandlingsbart. Inte sedan hon var ung. Hon har inte rökt på många år nu. Läkaren skakade sorgset på huvudet och fortsatte. Han hade sitt jobb att sköta. De kunde försöka mildra ryggsmärtorna med strålning, erbjöd han. Då skulle eventuellt tumörerna som växte längs hela ryggraden minska i storlek. Jag grät inte. Jag bara andades. Vidrigt. Medvetet. Och glömde sedan att andas. En gång hade jag svimmat av raseri, när jag var tre år och höll andan för att jag inte ville stiga upp ur badkaret. Jag mindes det inte själv. Vad gjorde du? Vad gjorde du? hade jag ofta frågat mamma när jag var liten, fått henne att berätta om och om igen och häpnat över min egen våldsamma viljestyrka. Hon hade hållit fram händerna och sett mig bli blå i ansiktet, svarade hon varje gång. Hon hade väntat tills mitt huvud föll i hennes kupade händer och jag tog ett andetag och kvicknade till igen. Andas. Får jag rida? frågade mamma den riktige doktorn. Hon satt med händerna hårt knäppta i knät och fotlederna krokade om varandra. Fjättrad vid sig själv. Som svar tog han en blyertspenna, ställde den på sin spets på handfatskanten och knackade hårt med den. Det här är din ryggrad efter strålningen, sa han. En hård smäll och benen kan smulas sönder som ett torrt kex. Vi gick till damtoaletten, låste in oss i varsitt bås och grät. Vi sa inget till varandra. Inte för att vi kände oss så ensamma i vår sorg, utan för att vi var så sammansvetsade i den, som en enda kropp istället för två. Mamma lutade sig mot dörren; jag kände tyngden av hennes kropp, och när hon långsamt slog handflatorna mot den skakade hela raden av bås. Efter ett tag gick 22

18 vi ut, tvättade händer och ansikte, såg på varandra i den skarpt upplysta spegeln. Vi blev skickade till apoteket att vänta. Jag satt mellan mamma och Eddie i min gröna byxdress och den gröna rosetten som otroligt nog satt i håret än. Där satt en stor skallig pojke i knät på en äldre man. Där satt en kvinna vars ena arm svängde lealös från armbågen. Hon höll den stelt med andra handen och försökte lugna den. Hon väntade. Vi väntade. Där var en vacker mörk hårig kvinna i rullstol. Hon hade lila hatt och en rad diamantringar på fingrarna. Vi kunde inte låta bli att glo på henne. Hon pratade spanska med dem som flockades runt henne hennes släktingar och kanske hennes man. Tror du hon har cancer? väste mamma till mig. Eddie satt på andra sidan om mig, men jag förmådde inte se på honom. Gjorde jag det skulle både han och jag smulas sönder som torra kex. Jag tänkte på min storasyster Karen och min lillebror Leif. På min man Paul och på mormor och morfar och min moster, som bodde flera hundra mil bort. Vad de skulle säga när de fick veta. Hur de skulle gråta. Min bön hade ändrats nu: Ett år, ett år, ett år. De två orden bultade som hjärtslag i bröstet på mig. Så länge skulle mamma leva. Vad tänker du på? frågade jag henne. I högtalarna i väntrummet spelade en låt. Det var bara melodin och ingen sång, men mamma kunde texten och sjöng dämpat med i låten istället för att svara på min fråga. Paper roses, paper roses, oh how real those roses seemed to be, sjöng hon. Den sången lyssnade jag mycket på som ung. Lustigt egentligen. Att jag lyssnar på samma sång nu. Det hade man väl aldrig trott då. Just då ropades mammas namn upp: hennes recept var expedierat. Hämtar du medicinen åt mig, sa hon. Säg vem du är. Tala om att du är min dotter. Visst var jag hennes dotter, men inte enbart. Jag var Karen, Cheryl, Leif. Karen Cheryl Leif. KarenCherylLeif. Så länge jag levat hade våra namn smält samman till ett enda i mammas mun. Hon viskade det och ropade det, väste det och jollrade det. Vi 23

19 var hennes barn, hennes kompisar, slutet av henne och början. Vi turades om att åka bredvid henne i framsätet. Älskar jag er såhär mycket? brukade hon fråga och hålla upp händerna en decimeter isär. Nej, sa vi och log illmarigt. Älskar jag er såhär mycket då? frågade hon med lite längre mellan händerna, och så frågade hon om gång på gång på gång. Men hur långt hon än sträckte ut armarna förslog det aldrig. Hennes kärlek till oss gick inte att mäta upp. Den kunde inte kvantifieras eller inneslutas i något. Den var de tiotusen tingen i Tao Te Chings universum och tiotusen till. Hennes kärlek var orkanartad och oreserverad och ohämmad. Varje dag körde hon på max. Hon var dotter till en yrkesmilitär och hade fått en katolsk uppfostran. Innan hon fyllde femton hade hon bott i fem delstater och två länder. Hon älskade hästar och Hank Williams och hade en bästis som hette Babs. Hon gifte sig med pappa när hon var nitton och gravid. Tre dagar senare fick hon stryk av honom. Hon stack och kom tillbaka. Stack och kom tillbaka. Hon fann sig inte i det, fast gjorde det ändå. Han knäckte näsan på henne. Han krossade porslinet. Han släpade henne i håret längs en trottoar mitt på ljusa dagen tills hennes knän var sönderskrapade. Men han kunde inte knäcka henne. När hon var tjugoåtta lyckades hon lämna honom för gott. Hon var ensam med KarenCherylLeif bredvid sig i framsätet. Vid den tiden bodde vi i en småstad en timmes bilväg utanför Minneapolis, flyttade från hyreslägenhet till hyreslägenhet i olika områden med bedrägligt tjusiga namn: Mill Pond och Barbary Knoll, Tree Loft och Lake Grace Manor. Hon hoppade från jobb till jobb. Hon var servitris först på ett ställe som hette The Norseman och sedan på ett som hette Infinity och där personalen skulle ha på sig en svart t-shirt med texten ta för dig i regnbågsglitter över bysten. Hon jobbade dagskift i en fabrik som tillverkade plastkärl för förvaring av starkt frätande vätskor och tog med sig kasserade exemplar hem, brickor och lådor som spruckit eller blivit kantstötta eller skeva i maskinen. Vi hade dem som leksaker: sängar åt dockorna, ramper åt bilarna. Hon jobbade och jobbade och jobbade, och ändå var vi fattiga jämt. Vi fick statssubventionerad ost och mjölkpulver, matkuponger och sjukvårdskort 24

20 och om jularna julklappar från olika väl görenhetsföreningar. Vi lekte kull och rött ljus och charader medan vi väntade på att välgörenhetscheckarna skulle komma vid postfacken som bara kunde öppnas med nyckel. Vi är inte fattiga, sa mamma gång på gång, för vi är rika på kärlek. Hon blandade karamellfärg i sockervatten och låtsades tillsammans med oss att det var en viss dricka. Sarsaparill eller Orange Crush eller lemonad. Önskas påfyllning, fröken? frågade hon med snobbigt brittiskt uttal och varenda gång skrattade vi så vi kiknade. Hon bredde ut armarna så mycket hon kunde och frågade hur mycket och den leken tog aldrig slut. Hon älskade oss mer än alla namngivna ting i hela världen. Hon var optimistisk och lugn, utom någon gång emellanåt när hon blev arg och gav oss smisk med en träslev. Eller den gången när hon vrålade HELVETE och brast i gråt för att vi inte städade vårt rum. Hon var snäll och förlåtande, generös och naiv. Hon var ihop med män som hette Killer och Doobie och Motorcycle Dan och en kille som hette Vincent och gillade att åka slalom. Männen brukade ge oss fem dollar att gå och köpa godis för så att de fick vara ifred hemma med mamma. Titta åt båda hållen, ropade hon efter oss när vi drog iväg som en flock utsvultna hundar. När hon träffade Eddie trodde jag inte att det skulle hålla eftersom han var åtta år yngre än hon, men de blev förälskade ändå. Karen och Leif och jag blev också förälskade i honom. Han var tjugofem när vi träffade honom och tjugosju när han gifte sig med mamma och lovade att vara pappa åt oss, och han var snickare och kunde bygga och laga vad som helst. Vi lämnade hyresområdena med de flotta namnen och flyttade med honom till en hyrd fallfärdig bondgård som hade stampat jordgolv i källaren och var målad utvändigt i fyra olika färger. Vintern efter att de gift sig ramlade Eddie ner från ett tak på jobbet och bröt ryggen. Ett år senare tog han och mamma ersättningen på tolvtusen dollar som han fått och köpte fyrtio hektar i Aitkin County en och en halv timme från Duluth. De betalade kontant för marken. Där fanns inget hus. Ingen hade byggt där förut. Våra fyrtio hektar var en fyrkant med träd och buskar och ogräs, sumpiga 25

21 gölar och träsk med kaveldun som var precis likadana som alla andra träd och buskar och ogräs och kaveldun som omgav dem på alla håll. De första månaderna som markägare följde vi ofta tomtgränsen på de båda sidor som inte avgränsades av vägar, banade oss fram genom terrängen som om vi på så sätt skulle erövra vår mark och skärma av den från omvärlden. Och så sakteliga blev den också vår. Träd som förut hade sett ut som alla andra kände jag snart igen lika lätt som vänners ansikten i en folkmassa; de gjorde gester åt mig med grenarna och vinkade med sina lövhänder. Särskilda grästuvor och utkanterna av det nu välbekanta träsket blev landmärken, vägvisare som inga andra än vi kunde tyda. Så länge vi bodde kvar i den lilla staden en timmes väg från Minneapolis kallade vi det landet. I ett halvår åkte vi bara till landet på helgerna och slet som galningar för att få bukt med en plätt där vi kunde bygga ett skjul med ett enda rum där vi fick plats att sova alla fem. I början av juni när jag var tretton flyttade vi ut till landet för gott. Rättare sagt flyttade mamma, Leif, Karen och jag dit tillsammans med våra båda hästar, våra katter och hundar och en kartong med tio hönskycklingar som mamma fick på köpet när hon handlade en säck hönsmat i foderbutiken. Eddie fortsatte köra upp på helgerna under sommaren och flyttade först på hösten. Han hade äntligen blivit så bra i ryggen att han kunde jobba igen, och han hade fått ett snickarjobb under högsäsongen som han inte hade råd att tacka nej till. KarenCherylLeif var ensamma med mamma igen, precis som under åren då hon varit ensamstående. Oavsett om vi sov eller var vakna den sommaren var vi knappt utom synhåll för varandra och vi träffade sällan någon annan. Vi bodde tre mil från två småstäder: Moose Lake i öster och McGregor i nordväst. Till hösten skulle vi börja i skolan i den mindre av dem, McGregor med 400 invånare, men hela sommaren var det bara vi och mamma (förutom enstaka besökare i form av avlägset boende grannar som kom fram och hälsade). Vi käbblade och pratade och hittade på skämt och andra tidsfördriv. Vem är jag? frågade vi varandra gång på gång. I den leken skulle den som var tänka på någon, kändis eller vanlig person, och 26

22 de andra skulle gissa vem med hjälp av ett oändligt antal ja- och nej-frågor: Är du man? Är du amerikan? Är du död? Är du Charles Manson? Den lekte vi medan vi i jord som fått reda sig själv i årtusenden odlade upp en trädgård som skulle förse oss med mat för hela vintern, och medan bygget av huset i andra änden av tomten gick framåt med god fart; vi hoppades kunna flytta in i det i slutet av sommaren. Hela tiden var vi omsvärmade av mygg, men mamma tillät inga kemiska insektsmedel som fördärvade hjärnan, förgiftade naturen och hade skadlig inverkan på kommande generationer. Istället uppmanade hon oss att smörja in oss med pepparmintsolja. På kvällarna blev det en tävling att räkna myggbetten i skenet av levande ljus. Resultaten kunde vara sjuttionio, åttiosex och hundratre. En vacker dag kommer ni att tacka mig för det här, sa mamma alltid när vi syskon beklagade oss över allt vi inte hade längre. Vi hade visserligen aldrig levat i överflöd eller ens som folk i medelklassen, men vi hade i alla fall haft moderna bekvämligheter. Det hade alltid funnits teve i huset, för att inte tala om wc och en kran där man kunde ta ett glas vatten. I vår nybyggartillvaro innebar de mest grundläggande behov att man var tvungen att utföra en lång rad jobbiga, slitiga och enformiga sysslor. Köket bestod av ett gasolkök, ett gnistskydd, ett gammaldags isskåp som Eddie hade byggt och som man måste ha riktig is i för att kunna hålla någonting tillnärmelsevis svalt, en diskbänk lutad mot en av skjulets ytterväggar samt en vattenhink med lock på. Var och en av dessa beståndsdelar var bara marginellt mer arbetsbesparande än arbetskrävande och måste ständigt skötas och underhållas, fyllas och tömmas, kånkas och slängas, pumpas och primas och passas. Karen och jag delade säng på ett sovloft som var så nära taket att vi knappt kunde sitta upp. Leif sov någon meter bort på en egen liten upphöjd säng och i en säng på golvet låg mamma, och på helgerna även Eddie. Varje natt var som ett pyjamasparty där vi pratade varandra till sömns. I taket satt ett fönster som var lika långt som sängen där Karen och jag låg med den genomskinliga rutan bara en halvmeter ovanför. Varje natt hade jag den svarta 27

23 himlen och de klara stjärnorna till hänförande sällskap; det hände att jag såg deras skönhet och upphöjdhet så tydligt att jag drabbades av den svidande insikten att mamma hade rätt. Att jag skulle bli tacksam en vacker dag, ja, att jag faktiskt var tacksam redan, att jag kände något växa inom mig som var starkt och sant. Det var det där som växte inom mig som jag hade erinrat mig flera år senare, när sorgen fått hela tillvaron att komma på drift. Det var det som fick mig att tro att jag skulle kunna hitta tillbaka till den jag varit genom att vandra på Pacific Crest-leden. Till halloween flyttade vi in i huset som vi byggt av träd och spillvirke. Där fanns varken el eller rinnande vatten eller telefon eller inomhustoa eller ens ett enda rum med dörr. Under hela min tonårstid höll Eddie och mamma på och byggde till och byggde ut och bättrade på det. Mamma anlade en rejäl trädgård och konserverade och lade in och frös in grönsaker om höstarna. Hon tappade saven ur träden och gjorde lönnsirap, hon bakade bröd och kardade ull och tillverkade egen växtfärg av maskrosor och broccoliblad. Jag blev äldre och började college på en skola som hette St. Thomas och låg i St. Paul-Minneapolis-området, men inte utan mamma. I mitt antagningsbesked nämndes att elevernas föräldrar fick studera på skolan kostnadsfritt. Mamma trivdes visserligen med nybyggarlivet, men hon hade alltid velat läsa vidare. Vi skojade om det där tillsammans och begrundade det sedan på varsitt håll. När vi sedan diskuterade det igen sa mamma att hon ju var fyrtio och för gammal för att gå på college, och det invände jag inte mot. Dessutom tog det tre timmar att köra till skolan. Vi vred och vände på saken tills vi hittat en lösning: hon skulle också gå på St. Thomas, men vi skulle leva skilda liv och jag skulle ange tonen. Jag skulle bo på skolans internat och hon pendla med bil. Om vi råkade mötas på skolan skulle hon inte låtsas om mig såvida jag inte hälsade först. Fast det blir säkert ingenting av det, sa hon när vi hade kommit så långt i planerna. Jag klarar det antagligen inte. Som förberedelse höll hon koll på det jag gjorde de sista månaderna i high school, finslipade studievanan genom att göra lika mycket skolarbete som jag. Hon skrev av alla mina stenciler, skrev uppsat- 28