- Anmarsch via Badjelánndaleden sedan dalarna Násasvagge, Guohpervágge och Ruohtesvágge till Akka.

Transkript

1 Badjelánnda-Sarek 2007, Ensamvandring - Anmarsch via Badjelánndaleden sedan dalarna Násasvagge, Guohpervágge och Ruohtesvágge till Akka. SAREK 2007, ENSAMVANDRING...2 PROLOG /7 MÅNDAG: - (RESAN UPP) /7 TISDAG: - (DAG 1) ANKOMST TILL FJÄLLEN SAMT LITEN UTFLYKT I NÄRHETEN AV KUTJAURESTUGAN...4 1/8 ONSDAG: - (DAG 2) BADJELÁNNDALEDEN FRÅN KUTJAURESTUGAN TILL LÅDDEJÅKKSTUGAN...6 2/8 TORSDAG : - (DAG 3) FRÅN LÅDDEJÅKKSTUGAN OCH ÖSTERUT PARALLELLT MED MAHTTOAJVVE...8 3/8 FREDAG: - (DAG 4) MAHTTOAJVVES KNÄ, IN TILL GUOHPERVÁGGE VIA NÁSASVÁGGE /8 LÖRDAG: - (DAG 5) GUOHPERVÁGGE FRAM TILL MIKKASTUGAN /8 SÖNDAG: - (DAG 6)VILODAG VID MIKKASTUGAN /8 MÅNDAG: - (DAG 7) RUOHTESVÁGGE FRÅN MIKKASTUGAN TILL KANTBERGET STRAX EFTER VATTENDELAREN /8 TISDAG: - (DAG 8) FRÅN KANTBERGET TILL SJNJUVTJUDISJÅHKÅS STRAND NEDSTRÖMS SAMMANFLÖDET MED SUOTTAS-JÅHKÅ /8 ONSDAG: - (DAG 9) FRÅN SJNJUVTJUDISJÅHKÅS STRAND MELLAN SJNJUVTJUDIS OCH ÁHKKÁ TILL AKKASTUGORNA /8 TORSDAG: - (DAG 10) FRÅN AKKASTUGORNA, TRANSFER MED BÅT/BUSS/BÅT TILL SALTO /8 FREDAG: - (DAG 11) SALTOLUOKTA /8 LÖRDAG: - (DAG 12) FRÅN SALTOLUOKTA OCH HEMMÅT /8 SÖNDAG: - (RESAN HEM)...34 UTVÄRDERING...35 Vägval...35 Väder...35 Packning/Vikt...35 Mat...35 Utrustning...36

2 Sarek 2007, Ensamvandring. Prolog I år var det dags att ge sig upp i fjällen igen. Det blev en ensamvandring i SAREK igen. Denna gång gick jag lite tidigare, redan i början av augusti, i förhoppning att få lite bättre väder än de senaste tre vandringarnas ösregn. Planerna var att som vanligt vara ute i c:a 1,5 vecka, jag hade mat med för 11 dar på fjället. Eftersom jag börjat utforska de västra delarna av Sarek de två senaste vandringarna valde jag även denna gång en färdväg som gick in mot Sarek från Badjelánnda: Helikopter från Rijtsem till STFs Kutjaurestuga. Därifrån följa Badjelánndaleden söderut till Låddejåkkstugan. Där börja anmarschen mot Sarek genom att följa bergsryggen Mahttoajvve rakt österut. Efter att ha kommit in i Sarek gå genom den lilla dalen Nasasvágge mot västra änden av Guohpervágge och vidare in mot hjärtat av Sarek genom den dalen, till Mikkastugan. Därifrån gå genom Ruohtesvágge och slutligen passet mellan Sjnjuvtjudis och Áhkká ner till Badjelánndaleden förbi Akkastugorna och med båten till Rijtsem. Planerade utflykter från vandringsleden, om tid och väder tillät, var: Att en utflykt ner mot Pielaslätten, att bestiga Skárjátjåhkkå samt Niják. Jag närde också en förhoppning om att komma ut åtminståne en dag för tidigt så att jag skulle ha tid över för ta bussen ner till Saltoluokta fjällstation och som vanligt avsluta vandringen med att sova sista natten där med tillhörande tre-rätters middag och bastubad. Fy på mig!! Denna gång hade jag slarvat grovt med den fysiska planeringen. Vanligtvis brukar jag under sommaren gå till och från jobbet (20 min i vardera riktningen) med ryggsäck lastad med 20 kg (vatten och filtar). Men av diverse anledningar blev det inget av med det. Av den anledningen så planerade jag en sträcka som var c:a 3 mil kortare än jag brukat gå samt en inledande sträcka på led. Ett stort tack till alla på Utsidan som har hjälpt mig med tips och råd inför vandring och ett speciellt tack även denna gång till Hannu Aarniolehto som åter igen lånat ut sitt enmanstält, Hilleberg Akto, till mig. 30/7 MÅNDAG: - (resan upp) Så var det dags igen att besöka fjällen. Jag sitter här på tåget, klockan är strax efter midnatt, och jag har just blivit utkörd från restaurangvagnen där jag suttit och språkat med en trevlig herre från Årsunda i Gästrikland. Han heter Ove Lennström och är på väg upp till Abisko, där han ska träffa ett gäng botanikentusiaster och ut och studera växter, speciellt svampar i hans fall eftersom det var hans specialintresse. Tåget rullar på och så vitt jag hört så ligger vi helt enligt tidtabellen. Ja det sammanfattar egentligen hela dan allt har gått enligt tidtabellen. En liten resumé kanske är på sin plats: Jag vaknade i morse och kunde konstatera att i princip allt var inköpt, vägt och packat i plastpåsar eller andra lämpliga förpackningar, dock inte nedpackat i ryggsäcken. Jag hade dock lite kvar att fixa under dagen och det var att köpa bröd, som jag ju vill ha så färskt som möjligt eftersom det ju ska hålla i nästan två veckor. Dessutom skulle jag hämta ut pengar så att jag hade till alla utgifter under vandringen, mat på tåget, helikopter- och båttransporter, stugövernattningar, mat, mm. Någonstans i slutet på förmiddagen var jag klar med alla inköp och ärenden och kunde börja packa ner utrustningen i ryggsäcken Jag fick alla saker på plats och det innefattar även sådant som jag bara skulle ha på resan upp vilket gjorde säcken lite tyngre än den skulle vara när vandringen statade på riktigt. Jag valde att åka med ett pendeltåg som gick 15:18. Det var egentligen två tåg tidigare än jag behövde åka, men mina erfarenheter av SL (Stockholms Lokaltrafik) och det företagets svårigheter att komma i tid gjorde att jag tog det säkra före det osäkra. Så strax före klockan tre så axlade jag min ryggsäck, kysste min hustru farväl, och började vandra ner mot stationen. Jag kom ner till Södertälje Central och där stod tåget redan inne. Jag stämplade min förköpsremsa och klev ombord. 2

3 Resan upp gick helt enligt tabellen och vi anlände till Stockholms Central när vi skulle vilket innebar att jag var där drygt en timme före norrlandstågets avgång. Jag kände mig lite hungrig och tyckte att en korv och en dricka skulle sitta bra så jag gick och köpte det, och det var tur det vilket ni senare ska få höra. Efter att ha mumsat i mig korven gick jag upp mot spår fyra där tåget skulle gå från. Väl där ställde jag av mig ryggsäcken mot en pelare och tänkte ta det allmänt lugnt. När jag ställt ner säcken såg jag till min fasa att det droppade något från ryggsäckens nedre del! Vad i hela fridens namn kunde det vara Coca-colan som jag köpt för att ha på tågresan, som jag hade liggande under locket på ryggsäcken, som börjat läcka. Kvickt öppnade jag locket och kunde konstatera att Coca-colan var hel. Jag fortsatte att gräva mig neråt och hittade läckaget. Det var en av de två burkarna med öl som jag hade köpt med mig för att dricka vid Kutjaurestugan, kvällen första dagen då jag ju ändå inte skulle vandra något. Burken hade legat placerad så att den nötts sönder av ett vasst hörn på kamerastativet som var fastsatt på utsidan av säcken. Eländes elände... fort ut med den ölen ur säcken och i papperskorgen, efter att ha druckit ur det lilla som fanns kvar i den. Jag fick ta en del av toapappret som jag skulle ha under vandringen och försöka stoppa det värsta flödet ur säcken. Tåget kom in i god tid och jag letade rätt på min vagn och klev ombord och tog mig fram till kupén. I kupén hade redan en familj bestående av far och tre söner av varierande ålder, c:a 12 och neråt slagit sig ner, eller ska vi säga klättrade omkring som små apor, om man refererar till barnen som redan tagit sig upp på överslafarna. Det hade slutat droppa om min säck men jag insåg att inuti fanns det fortfarande en hel del kvar. Jag packade upp hela packningen och torkade av den. Som tur är så packar jag ju alltid allt i separata plastpåsar och dessa var i princip alla indränkta i öl på utsidan men den enda påse som läckt och följaktligen även hade öl på insidan var påsen med extrarullen med toapapper. Jag inser snabbt att stoppet i Gällivare då jag haft planer på att ta en hamburgare på Sibylla kommer att gå åt till att jaga rätt på ett par nya rullar med toapapper istället. Ja efter mycket om och men så var det mesta avtorkat och säcken packad på nytt. Vi får väl se hur det blir säcken kommer väl att lukta som ett bryggeri under vandringen men det finns ju värre lukter att behöva stå ut med i fjällen så det ska väl inte bli något större problem, det kanske till och med döljer någon obehagligare lukt vem vet. När jag fått säcken klar så kände jag att jag var lite hungrig och vandrade bakåt i tåget till Restaurangvagnen, för att få något i mig. Men tji fick jag kön var enorm och inte avancerade den något heller. Efter en stund gav jag upp och gick tillbaka till kupén igen. I Gävle klev den herre jag senare på kvällen satt och pratade med i Restaurangvagnen på och slog sig, även han, ner i kupén, så nu var vi fulltaliga. Tiden gick och jag satt ibland i kupén och snackade alternativt gick jag ut i korridoren och fick lite frisk luft från dom öppna fönstren där. Där pratade jag lite med en kille som heter Mattias Wigelius och kommer från Säffle. Även han skulle ut och vandra. Nu insåg jag att om jag skulle få något i mig så var det bara att bita i det sura äpplet och gå och ställa mig i kön så jag gjorde det. Det var ingen fart på den som stod i kassan, tyvärr, allt tog lång tid. Efter c:a en halvtimme kom jag fram och kunde konstatera att det mesta av maten var slut! hmmm inte riktigt som jag tänkt mig. Detta tåget var överfullt av folk och restaurationen helt klart inte dimensionerad för detta. Överfullt tåg på en måndag?! jag hade ju valt måndagen för att det skulle vara lite lugnare, men så var inte fallet minsann. Det mesta av maten slut som sagt jag hade tänkt mig lite fläskfilé men nej det fanns inte alternativ två var en Viltskavsgryta men den var också slut, så jag fick ta en Taccogratäng med pasta, ingen höjdare direkt. Jag köpte på mig lite öl och vin när jag ändå var på plats, med tanke på kön, och beställde även kaffe när jag ändå höll på, för att ställa mig i den kön en gång till hade jag verkligen ingen lust med. Jag slog mig ner på den enda lediga platsen i vagnen. Det visade sig vara ett väldigt trevligt bord. Där satt en trevlig kille från Stockholm som drev ett värdshus på Långholmen. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad han heter, Han sa det en gång men det föll ur minnet innan jag hann anteckna det. Vid bordet satt också en tjej från Gävle som var musiker och spelade altfiol i en symfoniorkester. Vi satt länge och pratade och hade väldigt trevligt. 3

4 När dom hade gått så dök Ove, botanikern, upp och jag köpte en öl till, och vi slog oss ner och snackade tills vi, som jag tidigare sa, blev utkörda eftersom dom skulle stänga. Nu är jag tillbaka och sitter utanför kupén och snackar in denna dagbok på MP3-spelaren. Jag ska väl ta mig en tur på muggen innan det är dags att krypa ner i det nu utbredda sovlakanet, och se om jag kan få någon lite gnutta sömn i mig. Sover inte så bra på tåg men hoppas ändå att det ska gå bra. Tåget föresten det har blivit lite fräschare ombord. Dom har klätt om sofforna, nya kuddar och målat om. Det känns faktiskt som om dom ansträngt sig för att göra miljön lite trevligare. Det får vara dagens rapport, från tåget någonstans i Sverige, på väg mot norrland God natt! 31/7 TISDAG: - (dag 1) Ankomst till fjällen samt liten utflykt i närheten av Kutjaurestugan Sov väldigt dåligt inatt, precis som förväntat, ja egentligen sämre än jag brukar, för vagnen förde ett förfärligt oväsen, lät som om det satt en dieselmotor under den, det morrade och klickade, lät illa i största allmänhet. Jag klev upp efter vad jag trodde var Boden, eftersom vi stått still ett bra tag, och kunde konstatera att så inte alls var fallet utan stoppet hade varit i Älvsbyn, lite tidigare än jag tänkt mig alltså. Jag klädde på mig och smög ut ur kupén och gick över till restaurangvagnen där jag tänkte få i mig lite frukost. Men det blev inget av med det eftersom dom just stängde serveringen för att byta personal i Boden. I väntan på frukost, när vi strax efteråt anlänt till Boden, så sträckte jag på benen på perrongen och fick lite frisk luft under omrangering av tåget. Några vagnar från vårt tåg skulle kopplas loss och åka vidare mot Luleå och några vagnar som kom från Luleå skulle kopplas på på vårt tåg, för vidare färd mot Narvik. Strax efter kl. 7 lämnade tåget Boden, helt enligt tidtabellen, och jag ställde mig i kö i restaurangvagnen. Jaaaa det går utför med restaurangvagnen, som jag skrev tidigare. Jag har ju varit van vi att kunna få en rätt så hyfsad frukost, med färskt bröd, olika pålägg, fil, flingor, ägg, mm. på tåget tidigare. Nu bestod frukosten av en inplastad (halvt frusen) renklämma, juice, en burk yoghurt och kaffe, det kallades för frukost, klart tråkigt! Efter att ha fått i mig maten, och suttit och slappat lite efteråt, gick jag tillbaka till kupén där jag satt och snackade med mina medpassagerare ända till vi var i Gällivare. Tåget anlände i tid. Jag packade ihop min packning och klev av på plattformen. Som sagt hade jag ju förbrukat det toapapper jag skulle ha i fjällen med att torka ur min ryggsäck kvällen innan. Så jag gav mig genast av mot centrum för att se om jag kunde hitta någon öppen affär där jag kunde köpa nytt papper. Det lyckades jag hittade till Konsum och handlade toapapper samt lite dricka och godis att ha på den långa bussresan upp till Rijtsem. Sedan gick jag tillbaka till stationens baksida där bussen går från. Där stod jag och snackade med övriga passagerare som skulle med bussen. Bussen kom i tid och vi som skulle ända till Rijtsem blev instruerade av chauffören att lägga våra packningar på bussens vänstersida. Jag klev ombord och visade min förköpta biljett och slog mig ner. Bussresan ja. jag brukar ju klaga på att "vägen västerut" är en skakig upplevelse, men det var ingenting mot vad den var i år, kan jag säga! Visserligen av det mycket tacknämliga skälet att man höll på att göra i ordning vägen, men c:a 50% av sträckan till Rijtsem var grusväg så det blev en förfärligt skakig upplevelse. Efter drygt en och en halv skakig timme rullade vi ner mot Kebnatsbryggan, resans första riktiga stopp. Den här gången skulle jag inte av här utan fortsätta längre västerut, men klev naturligtvis av för att sträcka på benen och få mig lite frisk luft. Utanför fick jag ganska omgående syn på ett ansikte bekant från "utsidan" det var min forumvän "Öringen", eller Staffan Andersson som han egentligen heter, och hans tjej Jenni. Dom hade bilat upp till Kebnats från Östersund, där dom bor. Dom berättade att dom också skulle ta samma buss som jag upp till Rijtsem och sedan båten över till Änonjàlme och ta sig tillbaka till Salto och Kebnats genom Sarek via Ruohtesvágge, Ráphavágge och Kungsleden. Så kom bussen från Rijtsem till Kebnats, där dom alltid möts, och det var dags att kliva ombord igen. Jag, Staffan och Jenni snackade en hel del på vägen upp. Vi studerade varandras planering och konstaterade att vi möjligen skulle kunna mötas igen vid Smájlláträffen, om jag gick fort och dom sakta, eller vid Salto om jag kom ut i tid för att hinna ta mig dit en sväng på vägen hem. Alltid kul att träffa "nätpolare" i verkliga livet. 4

5 När vi närmade oss Rijtsem var jag den första att bli avsläppt eftersom Heliporten ligger i byns utkant. Jag sa hej då till Staffan och Jenni och klev av, plockade ut min packning och axlade den och knallade ner mot Fiskflygs kontor. Jag gick in men det visade sig att det var ett gäng hantverkare som var där, ingen som hade med flygningen att göra, och dom hänvisade mig direkt till piloten som höll på att lasta ombord ett gäng passagerare i sin snygga maskin, en EC 120B Eurocopter Colibri. Vi tog ett snack och han sa att jag fick vänta en stund medan han levererade detta gänget, en liten försening, men det gjorde absolut inget. Så drog helikoptern iväg in mot Badjelánnda. Under tiden jag väntade passade jag på att fotografera lite, några vackra vyer ut över sjön mot Áhkkámassivet bl.a. Efter en stund såg jag båten, m/s Storlule åka iväg ut på sin resa över till Änonjàlme och Vájsáluokta. Efter ett tag kom ytterligare två personer som skulle med helikoptern, två damer, systrar, vid namn Ann-Marie Niva och Anna-Lena Niva-Wörja från Kalix respektive Boden. Vi samtalade lite och dom berättade att dom skulle åka till Staloluokta och sedan gå Badjelánndaleden tillbaka till Änonjàlme. Medan vi väntade kom en helikopter från Lapplandsflyg och landade, tankade och hämtade upp ett par vandrare. Deras helikopter var betydligt äldre och helt klart bullrigare än Fiskflygs moderna maskin. Efter ett tag så kom Eurocoptern tillbaka och vi kunde kliva ombord. Det var ganska gott om plats eftersom det bara var vi tre som skulle iväg. Så lyfte vi äntligen och började resan in mot fjällen. Resan var behaglig och jag kunde fotografera en hel del under flygningen. Det blev rätt hyfsade bilder trots att det var en hel del moln. Jag fick flygbilder mot Áhkkámassivet och över Vájsáluokta till att börja med. Vi följde i princip Badjelánndaleden mellan Vájsáluokta och sjön Guvtjávrre (Kutjaure), och helikoptern tog en sväng söder om sjön på väg till Kutjaurestugan där jag skulle av. Jag fick också fina flygbilder mot Áhkká och Sjnjuvtjudis och Guvtjávrre. Så började inflygningen mot STFs Kutjaurestuga som ligger i väster om Guvtjávrres alldeles vid några forsar i den vackra jåkken Sieberjåhkå, som utgör gränsen mot Badjelánnda. Vi landade mjukt och elegant c:a 10 meter från stugans förstukvist där stugvärden och satt med en hund. Jag slapp betala för några kilos övervikt som jag hade på packningen och betalade ordinarie pris 600 kr för turen in hit. jag vinkade av mina medpassagerare Ann-Marie och Anna-Lena som lyfte för vidare transport till Staloluokta. När helikoptern lämnat Kutjaurestugan och försvunnit bort över Badjelánnda plockade jag upp min packning och gick fram till stugvärden. Hon hette Erika Hedhammar och kom från Stockholm. Jag var så välkommen så, alla bäddar var lediga ännu och att kunde välja och vraka, var jag ville sova, bäst jag ville. Jag bokade in mig i en underslaf. Klockan var nu ungefär tre, nästan exakt ett dygn efter att jag gett mig av hemifrån. Jag gick ut igen och snackade lite med Erika. Hunden var inte hennes egentligen utan tillhörde hennas far. Efter en stund kom en familj som var på väg mot Vájsáluokta och tog en paus utanför stugan. När dom fick höra att jag kommit med helikoptern så frågade dom om Ann-Marie och Anna-Lena hade varit med, dom var bekanta med systrarna. Jag berättade att så var fallet. Dom vandrade vidare efter en stund. Jag kände mig lite kaffesugen och gick in och satte på kaffepannan. När kaffet var klart gick jag ut och satte mig på trappan och avnjöt det. Efter det så gick jag runt och kollade in omgivningarna lite och passade på att gå ner till vattnet och lägga min kvarvarande öl på kylning bland några stenar i kanten av jåkken. Jag strosade ner till bron och "badplatsen" nedanför den och fotograferade lite. Sedan gick jag upp till stugan igen. Ja, klockan var som sagt inte så mycket och jag började fundera på vad jag skulle göra med resten av dagen. Jag beslutade mig för att göra en lite utflykt. Cirka en och en halv kilometer uppströms i Sieberjåhkå finns ett vattenfall som var sevärt, hade Erika berättat, så dit tänkte jag mig. Jag gick in och kokade mig en kopp choklad innan jag gav mig av eftersom jag kände mig lite hungrig. Sedan packade jag min utflyktssäck (sovsäcksfodralet) med regnkläder och lite vandringsgodis och gick iväg. Jag gick över bron in i Badjelánnda och vek av på stigen som följde Sieberjåhkå norrut. Det var lättgånget och snart var jag framme. Fallen var fantastiskt vackra och jag fotograferade dom ur alla möjliga vinklar. Sedan vände jag tillbaka igen. När jag kom tillbaka så hade det dykt upp lite mera folk, ett yngre par som slagit sig ner i det andra rummet. Jag satt och pratade ett tag med dom. Dom var ute på en rundtur från Änonjàlme via broarna vid Sallohaure och var nu på väg tillbaka mot Vájsáluokta. 5

6 Medan jag pratade med dom så dök det upp ett annat par från Vájsáluoktahållet, Kjell och Irene Andersson från Floda utanför Göteborg. Dom slog sig ner i samma rum som jag bodde i så nu var vi fem gäster i stugan. Klockan hade väl hunnit bli sex när jag bestämde mig för att det var dags att laga middag. Det blev Tortelini med texmexsås. Till detta inmundigades min "Sarek"-öl som jag varit nere vid jåkken och hämtat. Efter middagen kokade jag lite mera kaffe och gick ut och satte mig utanför stugan. Mygg och knottsituationen är hanterbar, det finns både och, men inte i några större mängder. Testade det nya myggmedlet, MK19, som jag köpt via Utsidan, och hittills ser det bra ut. Visserligen är det inte så mycket insekter så det är nog för tidigt att dra några långtgående slutsatser. Jag är helt nöjd med den här dan hittills, och en trevlig kväll då man kan sitta ute, något jag inte varit bortskämd med de senaste vandringarna. Vi får hoppas att det fortsätter så här. Klockan tio började fjällvärden visa sitt vanliga ansikte. Det hade mulnat på inne ifrån Badjelánnda och det har börjat regna, men inte så mycket ännu visserligen. Det mesta regnet fanns inne över norra Sarek där Áhkká, Sjnjuvtjudis, Niják och Gisuris var insvepta i svarta moln och knappast synliga i ösregnet. Ja vi får se, det gör ju inte så mycket om det regnar på natten när jag bor i stuga, så det kan väl regna på (regna över) så att morgondagen kan bli bättre. Det är lugnt nu dom andra i mitt rum har gått och lagt sig. Själv har jag kokat mig ytterligare en kopp kaffe och hällt upp lite Punsch åt mig och slagit mig ner på verandan. Jåkken brusar så vackert, ja nästan sövande så jag tror nästa att jag skulle kunna somna här ute på trappen. Jag ska väl gå och lägga mig rätt snart jag också. Det blev ju, som sagt, inte mycket sovet förra natten så jag får väl ta igen lite av de nu när sängen är mjukare och inte skakar och för oväsen. Skönt att vara här i alla fall och hoppas att det går att genomföra vandringen den här gången. Jag har kollat lite på hur lång morgondagens distans på Badjelánndaleden till Låddejåkkstugan är. Enligt STFs papper är det 19 km dit. det ska väl inte vara omöjligt, det är ju led, bra stig och spångat. Kan inte tänka mig att det skulle innebära några problem. Just nu så regnar det inte, så jag kan sitta här i skymningen och titta ut över landskapet och njuta precis som jag vill ha det. Om en stund så ska jag gå in och krypa ner i säcken. God natt! 1/8 ONSDAG: - (dag 2) Badjelánndaleden från Kutjaurestugan till Låddejåkkstugan Jag gick upp vid halv åttatiden och åt frukost. Det började regna under natten och regnskyarna drog förbi utanför fönstret, ett fint regn inte särskilt tungt, och med den vindriktning som var skulle jag få regnet i ryggen så det borde inte vara allt för förfärligt. Jag hoppades dock att det skulle sluta. Vill inte ha något regn, har fått min beskärda del av det i fjällen tycker jag. Det kändes i alla fall skönt att inte behöva packa ihop ett vått tält den här gången. Klockan halv 10 hade dom andra har knallat iväg. Jag såg Kjell och Irene försvinna bort längs Badjelánndaleden över den sista lilla kullen jag kan se härifrån. Dom var på väg åt samma håll som jag så vi borde ses i Låddejåkkstugan till kvällen om jag inte går i fatt dom tidigare. Stugan var urstädad och jag hade tömt slaskhink och burit in nytt färskt vatten så jag kände mig riktigt nöjd med mig själv. Så det var det bara att axla bördan (säcken) och knalla iväg. Efter att ha gått några kilometer kom jag till en liten bro, där jag stannade för att dricka lite. Vädret gick mot det bättre och just då så regnade det nästan inte alls. Och eftersom jag haft vinden i ryggen så har det inte varit påfrestande alls. Medan jag stod där svävade det en fiskmås över mig, annars har jag nästan hela vägen haft sällskap av en ljungpipare. Den har visat sig ganska mycket och hela tiden pipit sitt ödsliga läte. En bit bort flög tre labbar omkring och jag funderade på om dom skulle bli arga på mig, eftersom jag skulle gå förbi nästan där. Jag fortsatte efter leden som nu bar svagt neråt. Efter fem kilometer kom jag fram till dom långa broarna över Sallohaures utflöde och Vuojatädno. Jag passerade den första bron, som kändes ganska otäck då den var lång och endast bestod av två plankor bredvid varandra hållna på plats av tvärslåar som hängde i otäckt flacka vajrar. Efter den gick jag över en kortare, rätt normal-lång bro. 6

7 Precis vid brofästet vid den tredje bron, den över Vuojatädno kom jag i fatt Kjell och Irene som hittat några stockar att sitta på och tagit rast. Dom skulle just till att gå när jag kom fram. Vi snackade en stund innan dom gav sig av och jag tog över sittplatsen. Sittplatsen var i lä men inte för regnet så klart, för regnet hade kommit tillbaka med full kraft och det syns ingen ljusning. Vinden hade vänt dessutom så jag i princip fått motvind. Man kan väl säga att jag avverkat en knapp tredjedel av dagens etapp. Klockan var strax före halv tolv när jag kom fram och jag vilade en stund där innan jag börjar vandra igen, och knaprade i mig lite GORP, "Good Old Raisins and Peanuts" påspädda med lite chokladbitar, för att få lite mer energi i mig. Jag passade på att dricka ordentligt där där det fanns vatten, det hade varit lite dåligt med det ett tag innan. Den tredje bron, över Vuojatädno, den längsta av de tre, var också ganska otäck. Visserligen hade den ett nät från vajern man höll i och ner till plankorna man gick på men i övrigt så var den konstruerad på samma sätt som den första. Nätet skulle antagligen inte hålla om man föll mot det, det fanns nog där mest för att man inte skulle tappa ner saker i vattnet. Efter broarna var det vanlig led igen. Leden följde Vuojatädno mot sjön Vastenjávrre. Efter ett tag gick jag ikapp Kjell och Irene igen och vi följdes åt till och från. Efter några kilometer började stigen klättra uppåt. Jag hade kommit fram till dagens stora stigning, klättringen upp till högplatån som ligger väster om den lilla toppen Loadásj, en stigning på c:a 250m. Vädret höll i sig, fortfarande regn och nu även ganska mycket dimma. Detta grämde mig eftersom jag hört att utsikten från högplatån, bort över Vastenjávrre, skulle vara en av fjällvärdens vackraste vyer. På väg upp såg jag en stor fågel sväva ute över sjön. Det var svårt att se ordentligt på grund av både dimma över sjön och imma på kikarokularet men jag tror att det var en gammal Havsörn, av form och fjäderdräkt att döma. En bit upp efter sluttningen tog Kjell och Irene rast och jag vandrade iväg före. Väl uppe på platån kunde jag bara konstatera att någon vacker utsikt inte infann sig utan en vägg av dimma dolde vyn, sorgligt. Jag traskade vidare i det i dimman ganska tråkiga landskapet. Jag passerade ett rengärde. Där mötte jag en man som var på väg åt andra hållet. Han var ute och fiskade. Han varnade mig för den sista jåkken innan branten ner till Låddejåkkstugorna. Den var kraftigt översvämmad av det ihållande regnet sa han. De tre kilometrarna fram till det vadet var ganska händelselösa. Terrängen var slät och man passerade en hel del myrar på halvt översvämmade spänger. Till sist, ganska trött, kom jag fram till vadstället vid jåkken Vierttjajågåsj. Vadet ligger precis där den nya och den gamla Badjelánndaleden delar sig. Vadet var mycket riktigt kraftigt översvämmat. Nu har jag ju i och för sig inte sett vadet som det brukar se ut men med tanke på att det är ett vad på en led så var det lätt att se att det inte brukade se ut så här. Massor av vatten i en dånande fors in i en "bassäng" där vadet såg ut att vara. Vadet såg ut att vara åtminstone knädjupt och med rejäl fart på vattnet. Någon hade gett upp sina försök att komma över och slagit upp sitt tält en bit från vadet. Själv slog jag mig ner och vilade en stund för att komma i form inför vadet. När jag så småningom kände mig redo och hade rekat lite runt vadet och höll på att ta på mig mina CoverBoots så kom Kjell och Irene ikapp mig. Vi snackade en stund innan dom höll ett öga på mig under vadet. Vadet var ett gränsfall för mig. Lite hårdare ström och jag hade vänt om. Men nu tog jag mig sakta och försiktigt, halvt hasande på grusbottnen, försiktigt över till andra stranden. Som mest hade jag vatten upp till strax ovanför knäet. Kjell och Irene bestämde sig, efter att ha studerat mitt vad, att ge sig av uppströms för att leta efter bättre vadställe. Så efter en stund knallade dom iväg österut. Strax intill vadet slog jag mig ner för att ta av vadargrejorna. Då fick jag syn på en Fjällabb som låg på en liten kulle bara några meter ifrån mig. Jag plockade fram kameran som jag haft nerpackad hela dagen p.g.a. det dåliga vädret. Fjällabben, Kjell och Irene dokumenterades liksom det översvämmade vadet och forsen ovanför. 7

8 Nu hade jag bara en dryg kilometer kvar till Låddejåkkstugorna, men den var just "dryg", ett nedför-parti på drygt 200 höjdmeter, mina knän och lår protesterade villt. Ungefär tjugo över fyra kom jag fram till stugorna. Det fanns ingen stugvärd på plats men jag letade upp ett rum där det fanns en ledig slaf. Man hade ett smart system där man flyttade en pinne så att det framgick hur många sängar som var upptagna i rummet. Eftersom jag var ganska våt så bytte jag kläder och hängde in min fuktiga utrustning och kläder i torkrummet. Jag tog det lugnt under resten av eftermiddagen och kvällen. Så småningom kom jag igång och har fått i mig fika och blivit torr och varm. Vädret under dagen har varit precis som det brukar vara när jag är här, samma "sketna" ihållande regn. Visserligen slutade det att slutat regna i början av kvällen men det drar fortfarande in tunga moln från sjön. Jag har sett en hel del fågel under dagen trots det dåliga vädret. Ljungpipare har jag sett och hört hela vägen och massor av Labb, det finns mycket Lämmel nu (har sett en tio femton stycken) och det gillar ju Labben. I övrigt har jag sett Blåhake, Stenskvätta, Buskskvätta och både Fjäll- och Dalripa. dessutom lyckades jag skrämma upp tre Tornfalkar som satt i slänten nedanför stugan, när jag var ute och hämtade lite frisk luft. Det är fullt här på stugan nu, alla bäddar upptagna, eftersom inga vågar sig upp och testa vadet. Vid niotiden gjorde jag middag, hade inte orkat göra det förut eftersom det har varit så mycket folk i köket tidigare. Det blev Tortelini idag igen eftersom gårdagen och idag är enda dagarna då jag kan laga "vanlig" mat, sedan blir det frystorkat. Efter middagen, hade det börjat klarna upp ordentligt så jag gick ut och fotade lite, bland annat utsikten in mot Sarek och mot Ráhpok. Klockan är nu runt midnatt och jag är ensam kvar i Sällskapsrummet och försöker sammanfatta dagen. I ljuset från fotogenlampan sitter jag och studerar kartan och planerar morgondagen. Självklart har jag snackat en del med mina stugkompisar: Kjell och Irene kom ner till sist, dom hade fått gå en dryg kilometer uppströms innan dom hittade ett ställe att ta sig över jåkken. Andra jag snackat med är Barbro och Per Sköldenberg, från Malmö, som är på väg på väg leden mot Akka med sin ett och ett halvt-åriga lilla dotter Linéa på ryggen. Jag har också snackat Volker och Susanne från Tyskland. En bit in på kvällen dök systrarna Ann-Marie och Anna- Lena, mina helikopterkompisar från Rijtsem, upp. Dom hade tagit sig ända hit från Staloluokta där dom startade igår, starkt. Någon stugvärd har fortfarande inte dykt upp, många hoppades på att kunna köpa sig båtfärd förbi den översvämmade jåkken med honom, men tji fick dom. Vädret är nu stjärnklart och jag hoppas att det håller i sig så att min vandring in mot Sarek, när jag lämnar leden, blir skön. Nä nu ska jag ta en sista kopp kaffe, en kaka och en smutt Punsch innan även jag kryper ner i sovsäcken, sista natten inomhus. God natt! 2/8 TORSDAG : - (dag 3) Från Låddejåkkstugan och österut parallellt med Mahttoajvve Jag tog det lugnt på morgonen. Det blev faktiskt ännu mera folk här i natt, det var till och med folk som sov i matrummet, fyra stycken som kom ner någon gång på småtimmarna efter att ha tagit sig över det besvärliga vadet. Jag pratade lite med dom som tältade vid vadet igår, ett äldre par, som kom ner nu på morgonen. Dom berättade att vadet nu var normalt, d.v.s. ankeldjupt. Tänk vad det kan ändra sig på några timmar. Vädret på morgonen var helt underbart, lite växlande molnighet med sol tidvis, hög och fin luft, så jag beslutade mig för att det var dags att dra mig in mot Sarek i alla fall. Jag pratade en del med Per och Barbro med sin lilla Linéa i bärstolen innan dom gick iväg mot Kisurisstugorna. Dom funderade på att ta gamla leden. Eftersom stugvärden inte är här och det inte fanns växel i pengaburken så får jag väl betala natthärbärget via bankgiro när jag kommer hem. Jaha då bär det av på andra etappen av själva vandringen. 8

9 Klockan var strax före 11 när jag axlade min ryggsäck för att gå i väg. Alla andra som sov i stugan gav sig av före mig, så jag var sist kvar vid stugan. Det var bara några som tältat som fortfarande höll på att packa ihop, och eventuellt någon i nedre stugan också som var kvar. Jag passerade bron över Låddejåkkens vackra forsar, där stannade jag en stund och fotade, och sedan började jag knega mig upp för den branta stigningen på leden. Tänk vad tokigt det kan bli när jag kommit en bra bit upp upptäckte jag att jag inte hade Orvar (staven) med mig. Jag hade nämligen stannat till och tagit några kort ner mot sjön Vastenjávrre och Svártinjunves och tillbaka mot Låddejåkkstugorna en stund efter att jag passerat bron. Då hade jag ställt honom ifrån mig och han hade tippat lite åt sidan så jag glömde kvar honom. Där stod han kvar och väntade så snällt på mig medan jag fick knalla tillbaka ner för branten för att hämta honom hu. Jag trodde dessutom att det var en kortare sträcka dit jag glömt honom, så jag ställde aldrig av mig ryggsäcken vilket jag borde ha gjort, när jag såg tillbaka upp och insåg hur mycket höjd jag tappat. Men det är väl bara bra för benen att få träna lite extra hehe. Jag klättrade upp igen, och fortsatte upp en bit efter Badjelánndaleden. Där lämnade jag den och drog mig in mot sidan av fjället Mahttoajvve som jag skulle följa in mot Sarek. Jag gick lite på skrå in mot fjällsidan över halvt myr- och halvt videmark. Dagens och morgondagens vägval, längs med Máhttoajvves nordsluttning bort mot Nasasvagge, bygger till stor del på en av mina forum-vänner på Utsidan, Erik Hedmans, reseberättelse. När jag bad om tips på hur man bäst gick in denna väg så bad han mig kolla in sin hemsida. Där fick jag en hel del tips och ska försöka ta var på det som gick bra, för honom och hans fästmö Ida, och försöka undvika de felval dom gjorde. Jag fortsatte att dra mig ganska högt upp mot rasbranten på fjället för att försöka undvika de djupaste delarna av de många bäckravinerna som går tvärs över min färdväg. Vädret hade blivit lite sämre och det blåste ganska kallt. Det kändes som det skulle kunna ligga lite regn i luften, eller rättare sagt vädret kunde inte riktigt bestämma sig, för molnen drog sig lite fram och tillbaka. Jag hade hållit koll på några och jag tyckte att dom åkte lite jojo. Klockan halv ett hade jag kommit en bit från Badjelánndaleden och då kom dom första regndropparna trillande ner på mig. Som tur var så befann jag mig på ett ställe där det var lägligt att ställa ifrån sig ryggsäcken och plocka fram regnkläderna och få på regnskyddet på ryggsäcken. Jag fick i alla fall börja dagens vandring i fint väder, alltid nått. Medan jag stod och bytte om blev jag gång på gång anfallen av ett par Fjäll-labbar som antagligen markerade sitt revir eller försökte skydda ungarna (Labbarna är vanliga detta året eftersom tillgången på lämmel är ganska god). Försökte ta några kort på dom när dom anföll och jag tror att dom blev hyfsade. Efter att det började regna så regnade det oavbrutet, inte en sekunds uppehåll. Trots att jag tyckte att jag höll mig ganska högt upp på fjällsidan kom jag in i en hel del vide och sump. Jag vek av och tog mig ytterligare lite högre upp och kom, när jag gått halvvägs efter branten, upp ovanför videt. Där uppe var å andra sidan bäckravinerna lite djupare, men jag går hellre upp och ner i bäckraviner än trasslar mig fram i vide och sump, även om låren protesterade lite efter gårdagens ganska tuffa marsch. Jag slog läger klockan fyra. Alternativet skulle ha varit att fortsätta ner i videsnåren i grytan mellan Máhttoajvve och dalen med jåkken Násasjåhkåtj, där jag ska klättra upp i morgon, och älven Miellädno. Enligt Erik är det ingen höjdare att tälta där nere och eftersom orken inte var helt på topp och jag hade fått känning av skav på en häl så jag stannade lite tidigt istället. Min tältplats ligger på Mahttoajvves knä, in mot Sarekfjällen, strax utanför Sarekgränsen, på fjällets utlöpare mot en stor sväng i Låddejåkken, en väg jag ska ta imorgon. Ser rätt lättgånget ut dit ner. Jag trodde att jag fått in mycket vatten i kängorna under dan men det visade sig att det inte var så farligt. Lädret hade antagligen svällt igen eftersom jag tycker att jag klafsat fram i ganska mycket sump under dan. Det gick varken att vrida ur vatten ur sockorna eller innersulorna så då har det varit ganska tätt, och det är ju bra. Har sockorna inte torkat i sovsäcken i natt så får jag väl ta fram ett par nya, värre är det ju inte. Om man öppnade tältet trots regnet hade jag en jättefin utsikt både ner mot Låddejåkken och in mot Sarekfjällen och Miellädno. Så jag hoppades ju att det här droppandet skulle upphöra så att jag kunde gå ut lite granna och njuta av var jag är någon stans. Tyvärr har det ju blivit lite mycket av detta att sitta och lyssna på regnet under mina vandringar. Jag hade i alla fall kokat mig lite kaffe och brett mig en macka som "lunch". 9

10 Strax efter klockan fem avtog regnet en del och jag passade på att gå ut och uträtta lite naturbehov och hämta in lite vatten och så. Innan jag gick ut öppnade jag upp lite och pejlade in min exakta position genom att krysspejla mot kröken på Låddejåkken och en sjö nere på slätten. Jag hade gissat ganska rätt när jag ritat in tältplatsen på kartan, bara ett par hundra meter fel, och kunde sedan med passaren stega upp att jag gått drygt 9 km under dan, lite längre än det känts faktiskt, och det är ju bra, alldeles utmärkt. Eftersom det regnade så funderade jag på att gå och lägga mig tidigt så att jag kunde vakna lite hyfsat nästa morgon och dra nytta av ev. bättre väder på morgonkanten. Så jag började förbereda middagen. Det bjöds Pasta Bolognese. Det gick jättesmidigt att laga mat med JetBoilen. Man blev klar på ett nafs, har inte varit med om något så smidigt. Kokade upp vattnet på ett par minuter och hällde det i matpåsen, vänta 5 minuter och sedan öppna och röra om. Sedan fick man vänta en stund innan maten kommit ner i ätbar temperatur och sedan kunde man äta direkt ur påsen kanon. Och ingen disk blev det heller. Maträtten gick inte av för hackor den heller Reals mat är kanongod. Sedan bjöds det på "uppmuntring", Chokladpudding till efterrätt. Scenen förändrades helt och hållet medan jag satt och åt. Vinden hade mojnat ner, molnen höll på att dra undan och fläckar av solljus spelade över fjällsidorna här omkring. Skavet på hälen visade sig tyvärr vara en blåsa som dessutom gått sönder. Konstigt det kom så snabbt så mycket hade den faktiskt inte känts. Vid åttatiden hittade äntligen solen hit också. Den hade varit dold bakom ett moln som legat och lurat bakom kammen på Mahttoajvves. Den hade lyst i princip över allt utom just där jag befann mig. Men tillslut kom den hit och det känndes jätteskönt. den värmde inte särskilt mycket eftersom den stod så lågt och den fortfarande var lite disig av resterna av molnet, men den lyste upp och gjorde naturen vacker och härlig. Det kom en Ljungpipare ganska nära här för en stund sedan och jag smög lite på den och försökte få en hyfsad inspelning av den med min inspelare/miniporta (M-audio MicroTrack ). Inspelningen låter rätt hyfsad även om det är en hel del vind"bumpar" och bakgrundsbrus från jåkken nedanför, men man hör den tydligt och fint. Jag får väl försöka filtrera bort en del oönskade ljud när jag kommer hem. Ända sedan jag var klar med middagen har jag varit utomhus och strosat runt lite i närheten. Bl.a. har jag försökt vifta torrt regnstället, kläder och sockor, så nu är det mesta nästan torrt åtminstone. Sockorna och sulorna hinner nog inte torka helt utan kommer att få göra mig sällskap i sovsäcken. Dessutom har jag hunnit med att speja runt lite med kikaren. Man ser väldigt bra in mot Álggavágge och i kikaren såg man tydligt Álggavárre kapell på kammen. Sjön Álggajávre var dold men man såg Sarvestjåhkkå och Niejdariehppe i bakgrunden. Klockan kvart i elva kröp jag in i tältet efter att ha varit ute och tagit en sista nypa luft. Solens sista strålar färgade Sarekfjällen röda och molnen ut över sjöarna var också gyllene i kanten, mycket vackert. Jag har fotat en hel del under kvällen. Klockan närmar sig midnatt och jag fått min kvällsfika med kvällens andra "uppmuntring" Salami och smör till mackan. Jag har packat in det som ska ligga i ryggsäcken, brett ut sovsäcken och gjort färdigt inför natten. Vi får hoppas att det här vädret står sig för sedan jag gick in för att göra fika så har det klarnat upp, i princip, helt. Det är blå himmel över mig och alla moln har försvunnit åt norr och väster. Vi får hoppas att dom stannar där, det kan dom gott göra tycker jag. Passar på och gör en liten sammanfattning av de fåglar jag sett under dan. Jag har sett Labb, några Brushanar, Blåhake, Dalripa, och både sett och hört Ljungpipare. Sedan jag kommit fram hit har jag, som jag tidigare skrev, sett Ljungpipare här också och dessutom en Fjällvråk som ryttlade över nästa dal och letade efter lämpligt byte i kvällsljuset. Fick ett bra kort på den tror jag. Det ska bli intressant att se hur långt jag hinner i morgon, om mitt skavsår sköter sig någorlunda, jag har skött om det efter bästa förmåga, så hoppas jag att jag åtminstone kommer upp i Násasvagge till Násasjávrre som sjön där uppe heter. Först ner i en grop och sedan en stigning på 200 höjdmeter upp till sjön på 938m. Vägen upp ska enligt Erik vara ganska bekväm. Nöjd med att äntligen fått en vacker skön, regnfri kväll, kryper jag nu ner i säcken för att sova God natt! 10

11 3/8 FREDAG: - (dag 4) Mahttoajvves knä, in till Guohpervágge via Násasvágge Vaknade redan kl. 7 av att solen sken som bara den på tältduken, och så fortsatte det till och från. Det drog in en del moln så jag viste inte hur det skulle bli under dagen. Kanske blir det som igår med hyfsad morgon och sedan att det börjar regna framåt dagen. Jag kände mig ganska så stel. Marken var hård och knölig trots att jag inte tyckte den såg ut att vara det, men det är sånt man får leva med, det var inte läge att flytta tältet när jag väl lagt mig. Efter frukosten började jag planera uppbrottet från lägerplatsen, och packa lite granna. Jag passade på att hänga ut sovsäcken på vädring, jag gör det så snart tillfälle bjuds. Sedan försökte jag få bort så mycket kondens som möjligt ut tältet innan det skulle packas ihop. Ett litet moln skymde solen, det drog in en del moln från Staloluoktahållet men ner tillbaka mot Låddejåkkstugorna var det nästan helt klart. Jag hoppades på att det mesta skulle driva i väg åt nordost och att molnen inte hade något regn kvar att drälla på mig. Mygg fanns det men inte allt för irriterande. I går kväll tog jag faktiskt fram mygghuvan en stund, eftersom dom hela tiden skulle vara i ansiktet på mig. Ett mindre problem egentligen, men det var rätt skönt att ha huvan i alla fall. Jag fortsatte att packa. Det var en sån där trevlig dag då man kunde ta ut ryggsäcken ur tältet och packa den stående vilket är bra mycket enklare än att packa den liggande i tältet. Klockan nio hade jag har packat färdigt. Ryggsäcken stod och lutade sig mot Orvar, redo att få bli axlad. Ja det var egentligen bara att ge sig iväg, det var fortfarande hyfsat väder med växlande molnighet. Det lite "fula" molnet i sydväst låg kvar, lite oklart vart det var på väg. En liten slöja av det molnet hade slitit sig loss och var rakt över mig, och skuggade mig. Det var faktiskt rätt så kallt när molnen skymde solen och vinden drog in och inte överdrivet varmt när solen sken heller, så det artade sig att bli skönt vandringsväder. Nu återstod bara att bara snöra åt kängorna, hänga på mig mina saker och vandra iväg. Klockan tio hade jag gått c:a 1,5 kilometer och tagit mig ner till Låddejåkken och befann mig precis på gränsen mellan Badjelánnda och Sarek. Gränsen är precis vid en stor böj på jåkken, mer än 90 grader faktiskt. Det här var en av hållpunkterna i min planering. Nu var det slut på nerförslut och resten av dan blir det uppför, mer eller mindre. Förhoppningsfullt inte för brant, det tycker jag inte om, lite uppför hela tiden passar mig bättre. Vacker var det där i alla fall. Jag tog kort på de vackra forsarna vid böjen i Låddejåkken. Jag gick och hoppades på att solen skulle bryta igenom så att ljuset blev bättre för foto men hela tiden låg ett litet molnstråk i vägen, i och för sig skönare när man går, men motiven blir vackrare i solsken. Efter Sarekgränsen har jag följt en jåkk som heter Bårajågåsj. Jåkken var lätt att följa även om det naturligtvis har varit några surdrag som mynnat ut i den med tillhörande vide som man fått gå runt men i stort sett lättvandrat. Klockan elva ställde jag av mig ryggsäcken en stund och tog en paus. Jag vet inte riktigt hur långt jag hade kommit upp efter jåkken, det fanns inte något bra riktmärke, men jag hade lunkat på rätt bra men utan att stressa. Jag startade ju rätt tidigt så jag hade gott om tid på mig. Jag hade följt jåkken och en hyfsat stor svärm med mygg hade förföljt mig. Den här nya svindyra mikrokapslade myggsprayen, MK19, jag köpte innan vandringen det vete fasen myggen verkar inte bry sig särskilt mycket om den. Nä den blir mer och mer en besvikelse. Demidex som jag kört med tidigare har funkat mycket bättre. Tyvärr verkar den inte gå att få tag i nu för tiden, jag har letat och letat. Om någon vet var man får tag på den får man gärna tala om det för mig. Jag satt kvar en bra stund och käkade lite GORP och drack mig otörstig innan jag vandrade iväg igen. Jag fortsatte att följa jåkken en bit till eftersom den gick i helt rätt riktning. När jag kom upp mot platån och det började dyka upp lite sjöar lämnade jag Bårajågåsj och vek jag av mot sydost, lite grann, och satte kurs mot Násasvágges mynning och Alep Násasjåhkåtj. Det kändes fortfarande bra, mitt skavsår irriterade inte särskilt mycket. Jag hade kommit c:a 4 kilometer hittills under dagen, kunde jag konstatera när jag äntligen hade något att referera mot. 11

12 Jag fortsatte att knalla på. Det såg rätt torrt ut framåt men hur det ser ut och hur det sedan är, är ju två helt olika saker. Vägen mot Násasjåhkåtj blev lite krokig. Jag var ute på en liten ofrivillig "utflykt". Erik lyckades lura mig lite i sin reseberättelse, och sa att dom nästan hade missat Násasjåhkåtj och inte såg den förrän dom nästan var där. Så jag trodde länge att det som var Násasjåhkåtj, och var mycket tydlig och lätt att se, egentligen var en tidigare jåkk och att jag skulle längre bort mot en annan jåkk. Efter ett tag kunde jag dock se med kikaren att den kom ner från fel bergssida. Så det var bara att vända tillbaka lite och försöka hitta ett bra ställe att komma över dom blöta ängarna som skilde mig från den rätta jåkken. På vägen över ängarna spelade jag in en lite konsert som en Rödbena höll vid en av de många små dammarna på platån. Väl framme vid Alep Násasjåhkåtj klättrade jag upp en bit, en 50 höjdmeter kanske, och en ganska trött Claes hittade en bra rastplats alldeles invid jåkken och tog en välförtjänt paus. Jag hade fortfarande en rätt hyfsad svärm med myggor med mig. jag närde en förhoppning om att dom skulle ge sig när jag kommer upp mot passet, med tanke på att myggmedlet i princip inte funkar alls. Från rastplatsen hade jag en tjusig utsikt ner över Badjelánnda, det där svårorienterade landskapet. Det är så fullt av små kullar och vattensamlingar så man har egentligen ingen aning om ifall den vattensamling man står vid syns på kartan eller inte. Man är sällan exakt där man tror att man är, vilket kan vara lite irriterande. Men vackert var det i alla fall så sett från ovan när man är på väg bort från det. Det var fin utsikt ända bort mot Virihaure och fjällen bortom den sjön på Norska sidan. Jag fotograferade en hel del, många fina vyer, ner efter Miellädno mot Árasluokta bl.a. Det hade börjat fläkta en del och det störde mig inte alls lite vind betyder mindre med mygg. Däremot de lite mörkare molnen som började visa sig var inte lika attraktiva. Visserligen inga riktigt tunga regnmoln men det skulle kunna lura såna bakom. Jag hoppades hinna upp till sjön och slå läger innan det började regna, om det nu tänkte göra det. det måste ju inte börja regna det är inget krav jag har ;-). Eftersom jag hade gott om tid på mig så jag stannade jag en bra stund och pustade ut innan vandringen upp mot sjön. Ingen anledning att bränna ut sig. Det skulle ju inte vara några som helst problem att hinna upp i Násasvágge idag. Att däremot stressa och sabba knäna eller dra på sig onödigt mycket mjölksyra i låren är ju bara dumt. Klockan halv två kom jag iväg. Eriks beskrivning av att stigningen upp inte kändes så mycket trots att det stiger en hel del stämde bra. Det var bara på slutet som det tog emot lite. Klockan tjugo över två kom jag upp i Násasvágge och gick ner mot sjön Násasjávrres västände som jag just fått i sikte. Det var vackert här uppe, jättevackert faktiskt med det vackra fjället Guohpers karaktäristiska profil som syns genom dalen framme i Guohpervágge och det pampiga branta fjället Njahke till nordväst på andra sidan sjön. Det jag hörde, av folk tidigare, stämmer myggen följer med upp över 900m höjd. Eftersom klockan inte hade blivit så mycket så bestämde jag mig för att vandra vidare fram mot Guohpervágge. Násasvágge var lättgången men man fick passa sig lite eftersom det fanns rätt mycket mossa på stenskravlet som gjorde det förrädiskt halt här och där. Det var lite obekvämt att gå eftersom mitt avbärarbälte (som vanligt) gav upp och ett fäste släppte på väg upp mot dalen. Jag orkade inte göra något åt det just då så jag gick med lite sned säck istället. När jag befann mig i östra änden av dalen hittade jag ett ställe vid sjön som såg inbjudande ut för ett dopp, med slät och fin botten. Jag hade just bestämt mig för att stanna till och ta ett bad, då började regnet och jag övergav den tanken omgående, och knallade vidare. Där sjön övergår i jåkken som rinner ner i Guohpervágge var det ett rengärde som lättast passerades alldeles vid jåkken. Regnet ökade och det tog i och blåste något fruktansvärt, så jag beslutade mig för att försöka hitta någon bra lägerplats strax nedanför Násasvágges mynning i Guohpervágge. Efter en stunds sökande hittade jag ett ställe. Det var väl inte helt perfekt och man kunde ju ha tänkt sig att gå längre ner och leta men där såg det ut att vara blötare. Tältplatsen var ändå rätt hyfsad bortsett från att det var lite långt till ett bra ställe att hämta vatten på. 12

13 Det regnade så pass kraftigt att jag inte ens iddes öppna ryggsäcken och ta fram den tröja som jag egentligen kände att jag behövde, än mindre resa tältet. Jag hoppades på att det bara var en frontvind, så att det inte skulle blir för jobbigt att resa tältet. I väntan på att den värsta blåsten och strilandet skulle ge med sig så att jag kunde öppna upp och ta på mig något varmare låg jag och tryckte bakom ryggsäcken, som jag ställt upp som vindskydd. Utsikten var fantastisk, eller skulle ha varit fantastisk om det inte ösregnat, vilket det ju faktiskt gjorde, men den var ganska mäktig i alla fall. Klockan fem kom ett litet uppehåll i regnandet och jag fick på mig tröjan och skyndade mig att få upp tältet och få in mina grejor i det. Dom första människor jag har sett på nästan två dar var två vandrare med ett rött tält som dom slagit upp nere i Guohpervágge på andra sidan jåkken. Dom senaste jag såg före dom var dom som gick före mig från Låddejåkkstugan. Det började smådugga lite igen så jag kröp in och fixade mig lite kaffe och en macka. Sedan har jag lagat avbärarbältet. Jag har lite provisoriskt försökt sy fast fästremmen med björntråd. Jag har dessutom vikt remmen dubbelt över bältet och sytt den rakt igenom "sig själv" för att öka stabiliteten så får vi se om det håller, annars får jag väl göra en ny lagning med lite våldsammare metoder: en packrem och silvertape, det har jag testat förut med hyfsat resultat. Jag har stegat upp dagens etapp på kartan och det visade sig att jag gått 14,5 km under dagen, det trodde jag faktiskt inte, men så är fallet. Jag stegade upp hur långt det är härifrån till Mikkastugan också, det är en och en halv mil. Jag vet inte hur svår- eller lättgången Guohpervágge är men det är väl antagligen inte någon svårighet att ta sig fram dit i morgon. Det vore trevligt, jag trivs där. Vägen hit från Låddejåkkstugan var väl den mest "riskabla" sträckan på den här vandringen eftersom det inte är ett särskilt frekventerat vandringsstråk, så, eftersom jag går solo, har jag har varit extra försiktig vid lite svårare passager, med lös sten mm. och ibland gått omvägar runt områden som såg lite osäkra ut. Nu är jag inne på de vanligare vandringsstråken i Sarek ja, jag ska inte bli slarvig bara för det, men... lite tryggare känner man sig. Jag har legat här och funderat över vilka fåglar jag har sett under dagen också. Jag har sett mycket Fjällabb, några Blåhakar, Dalripa, Fiskmås, Buskskvätta, Fjällvråk (den välkomnade mig faktiskt upp till Násasvágge med sitt ödsliga skrik, och jag tittade upp och där gled den fram), massor av Rödbena efter jåkken jag följde och på platån, en Svärta med ungar i böjen på Låddejåkken, en Stenfalk och sist men inte minst hörde jag Korp i Násasvágge. Klockan halv åtta slutade det regna så jag gick ut och tog en liten promenad, det är alltid bra att röra lite på benen efter en vandringsdag, få bort lite mjölksyra ur benen, så att dom inte stelnar till. När jag kom tillbaka så var det hög tid att laga middag, det var Biffgryta. Efter jag hade ätit middagen, jättesmaskigt, gick jag ut igen. Vädret var makalöst vackert, så jag har varit ute en bra stund och tittat på när solens sista strålar färgat fjälltopparnas kanter röda. Solen nådde aldrig fram till mig, men det hade jag ju å andra sidan inte räknat med heller eftersom jag har en stor klump till berg, Njahke, bakom mig. Men den kommer däremot inte att hindra att jag får sol i morgon bitti, om det nu behagar vara fint väder då. Så småningom kröp jag in i tältet igen och klockan halv elva kokade jag vatten och gjorde choklad som jag ska hade till kvällsfika tillsammans med en macka. Det gick på ett nafs med JetBoilen. Den varma ångan från kastrullen lockade hit en massa mygg, så jag fick ställa ut köket utanför tältet en stund. Jag har varit och hämtat vatten så jag ska nog inte behöva ut något mer nu. Klockan är tio över elva och det är dags för en sammanfattning. Det har varit en i stort sett trevlig dag. Vädret har varit på min sida på förmiddagen och större delen av eftermiddagen. Lite tråkigt att jag behövde slå upp tältet i regn, men man kan ju inte få allting här i världen. Kvällen var fin. Nu har jag fått två fina kvällar i rad på fjället, något jag inte är bortskämd med. Vägvalet var bra bortsett från den lilla missen med att jag så när missat Násasjåhkåtj för en annan jåkk. Sånt händer när man går i sån där Badjelánndaterräng, visserligen var jag i Sarek men terrängtypen går in en bit i Sarek. Och otroligt ödsligt och vackert var det uppe i Násasvágge, 13

14 synd bara att det började regna så att man fick lite bråttom där ifrån. Det mesta har funkat, men haveriet av avbärarbältet har irriterat så klart. Första dagen efter att jag vadat hade det kommit in lite vatten i den ena av mina CoverBoots, när jag tog av dom. Jag kollade men hittade inget hål då, men i kväll fick jag syn på det, ett litet jack i hälen. Så det har jag också lagat, med lite Liquisol, när jag ändå hade reparationsgrejorna framme. Det ser bra ut tidsmässigt, behöver inte känna mig särskilt stressad. Vore kul, som sagt, att komma ner till Mikkastugan i morgon, jag får se om jag hinner det annars är det ju inte någon katastrof. Men det är trevligt att tälta där tycker jag. Mitt skavsår på vänster häl har inte stört mig särskilt mycket under dagen och det ser bra ut, inga tecken på infektion. Jag upptäckte nu ikväll att jag har en irriterad tå på samma fot. Den är svullen. Jag vet inte om den har stött i framkanten på kängan eller bara gnidit mot lädret. Hoppas att den inte kommer att ställa till något. Inte heller idag var jag så våt om fötterna som jag trodde. Det gick inte att vrida ur något vatten ur sockorna nu heller. Jag har haft dom på när jag legat i tältet så nu är dom faktiskt helt torra. Nu sitter jag här och smuttar på min Punsch och dricker en sista kopp kaffe. Jag har stuvat undan det mesta och nu återstår bara att lista ut hur det blir bekvämast att ligga. Det känns på något sätt som om det är högst på mitten i tältet, men jag hade ju inte så mycket att välja på när jag reste tältet, så det blir väl att köpa läget ;-) men marken känns i alla fall mjukare här än vid förra lägerplatsen. Myggsituationen: ja det är mycket mygg och dom följer med högre upp än jag är van vid. Násasvágge ligger på drygt 930 meters höjd, och där var det hur mycket mygg som helst när det var vindstilla. Så fort det blåser eller regnar så försvinner dom så det ena onda fördriver det andra. Men det går ganska bra, synd bara att myggsprayen är så dålig. Jag har aldrig varit med om något sämre, till och med "Mygga" är bättre, och den har jag ju aldrig tyckt fungerat bra. Den ska få en riktigt dålig recension på Utsidan när jag kommer hem. Nä nu säger vi god natt och hoppas att det inte kommer att regna under natten, och att det är uppehåll och vackert väder i morgon bitti. God natt! 4/8 LÖRDAG: - (dag 5) Guohpervágge fram till Mikkastugan Vaknade ganska tidigt igen, vid strax efter sju, och steg upp. Har legat illa! Var/hur jag än lade mig domnade någon kroppsdel (Nog gnällt om det). Det var en fin morgon och solen sken så jag gick kvickt upp för att torka bort kondensen på insidan av tältduken så att tältet skulle hinna blåsa helt torrt innan jag skulle packa ihop det. Himlen var klarblå utom in mot Sarek där det drog in lite lätta moln från Álggavágges mynning. Det blåste rätt hårt och jag undrade om det betydde att något sämre väder var i antågande eller om det bara var just vind. Solen lyste fint på min lägerplats medan dom som badade i solsken kvällen innan befann sig i skuggan, ha ha. Vid kvart i åtta gjorde jag min frukost och sedan började packandet. Tältet kunde packas ihop torrt för andra dagen i rad, alltid trevligt. Det strålande vädret fortsatte, endast några luddiga moln på väg ut ur Álggavágge. Det blåste fortfarande rätt hårt vilket ju innebar att det inte skulle bli några problem med myggen till att börja med. Har inte sett särskilt många på morgonen. Däremot så skulle det bli det motvind vilket tyvärr inte brukar vara så skönt. Fast kanske berodde det på att jag befann mig i "vindtunneln" mellan två dalar, så det var egentligen för tidigt att avgöra hur mycket det egentligen blåste. Det kanske var mindre vind nere i Guohpervágge. Jag närde en förhoppning att detta skulle bli vandringens första helt regnfria dag, det såg åtminstone vackert ut! Molntussarna som kom ut ur Álggavágge såg mest ut som morgondimma på väg bort, eller fuktig luft som tvingas upp och kondenserar. Det såg ut som om molnen löstes upp efter ett tag så det kunde mycket väl ha varit så. Strax före nio knallade jag iväg. Dom i röda tältet nere i dalen hade inte rivit sitt tält så jag kom iväg först. Jag gick på Eriks inrådan på skrå ner mot dalen för att så länge som möjligt undvika växtligheten och våtmarkerna 14

15 nere i dalen. Det visade sig vara helt onödigt eftersom Guohpervágge visade sig vara extremt lättgången, med stora fina släta ängsmarker nere vid jåkken, inget vide och ganska små blötare partier. Guohpervágge var vacker med många små glittrande jåkkar som jag passerade och ibland kunde man hitta vackra små snöfyllda jåkkraviner. Efter ett tag kom dom från röda tältet ifatt och om mig (på andra sidan jåkken), det gick lite långsammare för mig eftersom jag hade lite mer stenskrövvel och vide att ta mig igenom, och vägen var dessutom lite ginare för dom eftersom dom hade innerkurva. Strax efter elva stannade jag till lite nere vid Guohperjåhkkå alldeles nedanför Guohper-fjällets brant, Juovvabåhke på andra sidan jåkken. Det var ett litet sel i jåkken där med nästan stillastående glittrande vatten, små sedimentrevlar med frodigt gräs och ängsull, mycket vackert. Jag uppskattade att jag gått c:a 4 kilometer. Vädret var fortfarande soligt. Det kändes ganska kallt i blåsten de få gånger som någon molntuss skuggade solen. Fortfarande motvind vilket var lite jobbigt men å andra sidan hade jag inte sett en mygga sedan jag vandrade iväg. Jåkken som här rinner västerut mot Badjelánnda heter samma, Guohperjåhkkå, som jåkken som i andra änden av dalen, där jag varit förut, rinner österut, lite konstigt... Någonstans måste det ju finnas en vatttendelare. Lustigt att den heter lika åt båda hållen. Jag började fundera på att ta mig över på andra sidan jåkken. Men just där jag var det inte så lämpligt eftersom botten såg ut att vara ganska lös och "svampig". Jag fortsatte efter kanten på det lilla selet och i öständen av det, nedanför den lilla glaciären på Lánjektjåhkkås nordsluttning, där det började bli lite strömt, så mändrade jåkken ut sig jättefint och delade upp sig i en sju, åtta, fåror med fasta grusbankar emellan. Jag bestämde mig för att vandra över. Jag tog inte ens på mig CoverBootsen eftersom det såg så grunt ut. Det visade sig också vara rätt val eftersom det djupaste stället jag satt foten i inte var djupare än strax över fotknölen, ett perfekt ställe att vada över på. Så hade jag alltså tagit mig över på nordsidan av Guohpervágge till Guohper-fjällets sida alldeles nedanför rasbranten på fjällets "framsida" och fortsatte österut mot Raphadalens början. Strax före 12 så stannade jag och tog en liten lunchrast. Bra väder och bra plats fick mig att bestämma mig för det. Det brukar vara svårt att få av mig ryggsäcken när jag väl fått den på mig men jag hittade en sådan bra, torr, plats med en sittvänlig sten, "lutvänlig" sten för ryggsäcken, och en liten jåkk med gott vatten alldeles intill, och dessutom en härlig utsikt. Jag slog mig ner och kokade mig kaffe och tog en macka. Efter fikat fortsatte jag österut i dalen och när klockan var runt ett så passerade jag Guohpervágges vattendelare med Vattendelar-Glaciären på andra sidan jåkken. Dalen var fortfarande mycket lättgången och dessutom mycket vacker. Molnigheten hade ökat lite, främst inne över Sarek där molnen var lite grå i nederkanten. Det blåste fortfarande hårt, ibland så pass att det ibland tog stopp mitt i steget. Därifrån hade jag drygt 4 kilometer fram till vadstället där Guohperjåhkkå och Álggajåhkkå möts. Strax före halv tre kom jag fram till vadstället nedanför Álggavágges mynning efter att ha gått och beundrat de vackra fallen i Guohperjåhkken som är strax innan vadstället där dalen börjar bli lite brantare ner mot Raphadalen. Jag hade gått på ganska bra trots att det inte var lika lättvandrat den här sista delen. Det hade också blivit en hel del stopp för att med kameran dokumentera dom vackra vyerna. Vid vadstället tog jag en liten rast och låg en stund och vilade benen. En bit upp i Álggavágge såg jag ett par andra vandrare som låg och vilade sig, i solskenet, på en stor sten. Det hade blivit molnigare och molnen mörkare. Efter en del funderande bestämde jag mig för att fortsätta fram till Mikkastugan. Den del av Guohpervágge som nu väntade har jag gått förr, dels när jag kom ut ur Álggavágge och vadade över via detta vadstället och dels gången innan det, då jag gjorde en utflykt med lättpackning nästan ända in hit in under en liggedag vid Mikkastugan. Till skillnad mot tidigare gånger så bestämde jag mig denna gång för att följa stigen, som finns utmärkt på kartan, till Mikkastugan. Så här i efterhand så inser jag att jag nog borde ha stannat och slagit läger i närheten av vadstället. Vägen till stugan var en pärs! Att följa stigar i Sarek det blir ju oftast inte så bra, om man säger. Stigen delade sig och 15

16 lurade upp mig på alla möjliga vådliga ställen på kanten till stup och ner i stenskravel, vide och sump. Det var hopplöst att avgöra vad som var den riktiga stigen. Det är nästan bättre att inte rita ut en stig på kartan på såna här ställen. Halvvägs till Mikka kände jag mig helt utmattad och allmänt vinglig, men jag fick väl skylla mig själv. Jag stannade upp ett tag och samlade kraft medan jag beundrade fallen i dalen nedanför mig där Guohperjåhkken faller ner i Raphadalen. sedan tog jag nya tag och satte fart mot Mikkastugan igen, för där jag var fanns i alla fall inga tältplatser. Till slut fick jag syn på Smájllájåhkås ravin och Mikkastugan ovanför. Stigen kom ut halvvägs ner efter forsarna i ravinen så det blev en grym stigning upp till stugan. Jag kom fram till Mikkastugan kvart i sex, ganska slutkörd efter de sista besvärliga fyra kilometrarna från vadet, som detta till trots gått fortare än jag trott. Dom två som jag sett, latande sig, en bit upp i Álggavágge kom fram till Stugan strax efter mig, från en högre belägen stig. Det var Måns och Anders, far och son, från Göteborg. Dom hade gått in via Kvikkjokk och sedan genom Portemassivet och den klassiska rutten via Sarvesvágge och över till Álggavágge. Både dom och jag slog upp våra tält på ängen mellan stugan och bron. Det blåste något fruktansvärt medan vi satte upp tälten. Efter vi satt upp tälten tog vi lite matgrejor med oss och gick upp till raststugan. Japp det finns en raststuga vid Smájlláträffen (annat namn på området vid Mikkastugan) numera. Det har nämligen skett lite förändringar. Det som förut var soprum, där jag räknade med att kunna göra mig av med lite skräp jag samlat på mig, var ombyggt till en liten raststuga. Det var bra tycker jag, varför ska man ha ett soprum där? själv hade jag bara skrapat ihop en bottenfylla på en plastpåse, kan jag lika bra bära ut. Man går numera in vid dörren där nödtelefonen är och sedan har man rivit halva bakre väggen in mot gamla soprummet och där inne har man byggt två bänkar, den ena lång nog att ligga på, och ett bord emellan, och sedan tagit upp ett litet fönster. Riktigt trevligt faktiskt! (Dasset fanns fortfarande kvar, en bit därifrån, men tyvärr har taket blivit dåligt och läckte så det var rätt blött och kladdigt där inne). I stugan lagade vi middag, Chili con Carne i mitt fall. Vi satt och pratade och hade riktigt trevligt. Grabbarna var på väg "Sluggavägen" till Salto, så vi diskuterade vägval en bra stund. Medan vi satt där och åt kom det ett par vandrande. Dom hette Cecilia och Anders och var från Göteborg. Vi började naturligtvis snacka lite granna och det visade sig att dom kände igen mig från Utsidan. Vi kom på det när jag skulle visa något på kartan och Cecilia sa: har du gjort en sån där karta, en sån såg jag på Utsidan. Då berättade jag att det var just den kartan hon sett där, som jag skrivit om och lagt upp ett par bilder på. Ungefär när Cecilia och Anders kom så började det regna och det har det fortsatt med hela kvällen till och från, så min förhoppning om en helt regnfri dag kom på skam. Cecilia och Anders hade även dom kommit in via Kvikkjokk och sedan Cykelstigen, båtskjuts med Länta och sedan Raphadalen upp. Dom skulle sedan gå upp mot Gisuris och ut via Akka/Rijtsem. Dom hade egentligen tänkt gå vidare direkt men när vi stått och snackat en stund så kände dom att det nog var dags att äta en bit. Så eftersom Måns och Anders gått ner till sitt tält så fanns det plats i stugan även för dom att göra lite middag där. Vi satt där en bra stund och snackade, det slutade med att dom beslutade sig för att stanna kvar och slå läger, i alla fall, dom också. Så då blev det tre tält på ängen. Klockan har snart blivit midnatt här vid Mikkastugan och det är dags för en sammanfattning. Det regnar fortfarande. Bortsett från det och att jag tagit ut mig lite för mycket så har det varit en fin dag, bra fotoväder och massor av fina vyer att fotografera. Trevligt sällskap här vid Mikkastugan. Maten blev jag klart missnöjd med, Wildlifes Chili con Carne. Längre tillagningstid, sämre konsistens och dåligt kryddat. Dessutom blev inte all mat mjuk under tillagningen, bland annat så var en hel del riskorn fortfarande knapriga. Nä tacka vet jag Norska Real! Med tanke på att jag känner mig lite slutkörd tänker jag ta en liggedag här vid stugan i morgon. Jag har ju gott om tid på mig, nästan en vecka. Det blir bra då kan jag ju kanske tvätta lite och kanske tvaga av mig själv lite noggrannare också. Hoppas att det blir uppehållsväder bara. 16

17 En av anledningarna till att jag är så slutkörd är nog att jag har haft kraftig motvind hela dagen. Sträckan var ju lika lång igår och det var mindre stigningar och dalen, fram till vadet i alla fall, var som sagt extremt lättgången så det borde ju inte varit mycket tyngre att gå idag. Men har man en så kraftig motvind så att det till och med tar stopp ibland så tar det hårt på krafterna. Jag har sett om mitt skavsår och min svullna tå och såret ser fortfarande bra ut, tån däremot har svullnat ytterligare. Vi får se imorgon om jag kanske ska ta och se om det går att sticka hål och dränera den lite. Nej, nu när all dagens mat och fika är uppäten så återstår bara att breda ut sovsäcken leta fram Apné-skenan och näsvidgaren och krypa ner för att få några välförtjänta timmar sömn. God natt. 5/8 SÖNDAG: - (dag 6)Vilodag vid Mikkastugan Sov dåligt under natten eftersom marken var högst i mitten så ingen ställning var bra. Hur man än vände sig eller kröp ihop så var det alltid någon del av kroppen som domnade, o.s.v. På grund av den obekväma natten, och naturligtvis det faktum att jag tänkte stanna här en natt till, så halvsov jag rätt länge på morgonen. Det som fick mig att vakna till var ett plötsligt prasslande och buffande under innertältets golv. Kunde det möjligen vara en lämmel Jag knackade försiktigt på bulan i bottenduken och ut i absiden rusar en irriterad liten gynnare som ställer sig på bakbenen och stirrar in på mig genom myggnätet, mycket riktigt en Lämmel. För att hämnas kastar den sig på min regnjacka och försöker gnaga lite på den. Jag öppnar snabbt innertältet och schasar bort den. Ja inte är den särskilt rädd av sig inte, troligen van vid folk, inte så konstigt här vid Smájllá där det i princip alltid finns någon som övernattar. När jag schasade bort den sprang den in runt innertältet och gömde sig en liten stund. Sedan smög den fram igen och kikade ut vid innertältskanten. Nu hade jag lyckats få fram kameran och hann få ett kort innan den smet iväg. Tyvärr var kameran inställd på att fokusera på närmaste föremål vilket innebar att skärpan på bilden hamnade på tältets dragkedja istället för på Lämmeln. (jag tog med den i alla fall eftersom jag tyckte den var lite rolig ändå) Eftersom klockan var runt åtta så var det ingen idé att krypa ner igen utan jag klädde på mig och gick upp. När jag kom ut var Göteborgsgrabbarna redan uppe i raststugan och lagade frukost. Cecilia och Anders hade inte gått upp än utan var kvar i sitt tält. Jag knallade runt lite för att leda upp min stela lekamen efter nattens obekväma ställningar. Efter en stund hade Måns och Anders käkat färdigt och kom ner från raststugan. Dom hade lite bråttom iväg och började genast packa ihop sina prylar. Själv tog jag med mina matprylar och knallade upp dit för att göra min frukost. Cecilia och Anders tog det lite lugnare och passade bland annat på att ha lite fotvård. Vi satt och småpratade en bra stund innan dom gav sig av. Som sagt detta skulle vara min vilodag. Jag tog det jättelugnt på förmiddagen. Snackade lite med folk som gick förbi. bl.a. en annan ensamvandrare, Jack Juwel från Stockholm, som var på väg mot Ruotesvagge, och som passerade vid 11 tiden. Mitt på dagen var det riktigt lugnt och jag beslutade mig för att det var hög tid för lite hygienaktiviteter. Jag gick till tältet och letade fram tvål, schampo, handduk, tvättmedel och ombyteskläder och gick ner till Smájllájåhkås strand. Här vidtog tvagning av hela kroppen och hårtvätt i det kalla grumliga vattnet, skönt, även om fötterna inte höll med eftersom dom fick den äran att stå i det kalla vattnet hela tiden. Medan jag torkade i vinden och den värmande solen passade jag på att tvätta T-shirt, kallingar, sockor, innersulor och en handduk. Väl torr och iklädd rena kläder klättrade jag upp till stugan igen för att hänga tvätt. Nu började det dyka upp folk igen. Det har passerade mycket folk både upp och ner och på tvären förbi Mikkastugan. T.ex. Henry Enström och hans son Erik från Uppsala, en riktigt hurtig liten 9 åring, med en lagom liten ryggsäck på ryggen. Dom passerade snabbt söderut. Sandra Pfeil, Dominik Folz och Josef Lukas Heger från Saarland Tyskland som passerade vid ettiden, stannade till för att käka och sola lite innan dom fortsatte mot Kvikkjåkk. Lisa och Mats Lundin från Sköndal en timme senare på väg mot Aktse och vidare till Salto. Lisa och Mats kände igen mig från Utsidan där dom brukade läsa en del, vi pratade en bra stund. 17

18 Apropå Utsidan så dök det upp flera namnkunniga personer därifrån under dagen. Först ut var Per Folkesson (fson) ensamvandrare från Nyköping som var på väg mot Sourva. Vi språkades lite och sedan slog han sig ner vid stugknuten för att göra lite lunch. Eftersom Per är en hängiven fotograf, och dessutom hade en likadan kamera som jag, en Nikon D70, så blev det naturligtvis en hel del fotosnack. Jag är helt klart avundsjuk på hans teleobjektiv, ett Tamron AF zoomobjektiv på mm. Mitt tele är ett gammalt helt manuellt spegeltele som är mycket svårt att få bra skärpa med eftersom autofokuskameror inte har något fokuseringsprisma i sökaren. Inte heller exponeringen funkar automatiskt. Pers objektiv verkade vara precis vad jag letat efter så jag ska nog investera i ett sånt så småningom. Per är även fågelintresserad så det ledde till ännu flera samtalsämnen. Bl.a. tipsade jag honom om att det fanns några Tornfalkar nere i Ravinen. Han gjorde en liten utflykt ner för att se om han kunde få en bild på dom, men kom tillbaka tomhänt. Medan Per fortfarande var kvar dök nästa Utsidare upp, Det var Thomas Jonsson (tjonsson) från Umeå som var ute och vandrade med sin kompis Henrik Lundgren från Stockholm. Dom var på väg mot Salto via Bastavagge. Alltid kul att träffa folk, som man vanligtvis bara brukar "träffa" på nätet, ute i den verkliga Utsidan, naturen. Så småningom knallade Per, Thomas och Henrik iväg. Per skulle, som sagt, gå mot Suorva men på "fel" sida om Bierikjávrre för att få vyn över sjön mot Sarekmassivet. (Senare berättade han att han bl.a. övernattade uppe på Vuojnesvaratj tillsammans med en familj jaktfalk). Thomas och Henrik gick mot Bastavágge men hade planer på att bestiga Svarta Spetsen innan dom gick ditåt. (Senare berättade Thomas att bestigningen tyvärr gick om intet, eftersom dom, liksom jag, hade tät dimma och regn under måndagen, men nu går vi händelserna i förväg.) En bit in på eftermiddagen så dök det upp en far och hans son, Bengt och Kristoffer Svensson. Dom kom söderifrån och hade gått in i Sarek via Bastavágge och var på väg upp samma väg som jag ska gå ut. Vi slog oss i slang och efter en stund så visade det sig att dom också var Södertäljebor. Bengt, pappan, bodde fortfarande där medan hans son Kristoffer utvandrat till Stockholm. Vi satt och pratade, lagade och diskuterade mat och primitiv matlagning och tiden gick och dom beslutade sig för att bli kvar och övernatta här. När grabbarna slagit läger tyckte vi att det skulle vara mysigt med en liten lägereld. Sagt och gjort, vi gav oss ut på jakt efter brännbara saker och efter en stund hade vi en liten sprakande brasa att sitta och mysa vid. Kaffepannan kom fram och Bengt bjöd på Whiskey. Vi satt länge och utbytte erfarenheter, diskuterade vägval mm. Vid niotiden, medan vi satt där kom två grabbar gående förbi, fick aldrig klart för mig vad dom hette. Dom hade inte gått klart för dagen, som dom uttryckte det, och fortsatte efter ett tag mot Álggavágges mynning där dom tänke slå läger. Dom berättade att dom sedan tänkte sig över passet till Sarvesvágge och sedan via Jeknavágge in i Bårddemassivet. Dom skulle försöka sig på en topp där, kommer inte ihåg vad den heter men det är den med Axel Hambergs observatorium. Den hade dom missat flera gånger men nu skulle dom minsann ta den och hoppades att vädrets makter var på deras sida denna gång. När elden brunnit ut fick jag syn på min kompis Lämmeln, från i morse, tror i alla fall att det var samma. Jag hade kameran med mig och med Kristoffers och Bengts hjälp lyckades jag äntligen "fånga" en lämmel i en återvändsgränd vid en sten så att jag kunde ta några bra närbilder den. Den såg inte särskilt skraj ut och jag hade inte alls något dåligt samvete med tanke på Lämmelns besök hos mig tidigare. Som vanligt åt jag en sen middag. Medan jag plockade ihop matattiraljerna för att gå upp till raststugan så gick Bengt och Kristoffer på en liten utflykt ner för ravinen. Eftersom dom kom nerifrån Bielaslätten så hade dom ju inte sett så mycket av dom ännu. Så dom gick en "foto-runda" för att kolla in forsarna, stenformationerna i Smájllájåhkås dramatiska katarakter på väg ner till sammanflödet med Raphajåkken. Middagen eller kvällsmaten som man skulle kunna kalla den för bestod av Biff Gulash även den liksom gårdagens mat från Wildlife. Ganska OK, klart bättre än den i det närmaste oätliga Chili con Carne jag åt igår. Efterrätten Choklad-pudding, satt jättefint. Klockan är nu halv ett på natten och jag har krupit in i tältet för natten. Har burit ner allt jag burit upp till raststugan, ifall någon mot förmodan skulle behöva den under natten. Sedan har jag sett om mina skavsår. Såret på vänster fot utvecklas bra, ser snyggt och fint ut. Jag har tvättat rent det med alsolsprit och satt på en 18

19 ren kompress. Jag hoppas att det ska torka in under natten och sluta såsa sig så att jag kan sätta på ett Compeed. Om såret såsar så löser det upp Compeeden, så det är ingen ide att sätta på något då. Skavsåret på höger fot är helt så det ska definitivt Compeedas i morgon bitti, innan kängorna åker på. En sak som oroar mig lite är den irriterade "pek-tån" på vänsterfoten. Det vette sjutton vad som har hänt med den, om det bara är en vätskeansamling i den eller om den är infekterad från ett irriterat nagelband. Den är fortfarande svullen, mer än igår, inne under nageln till och med. Det kändes i alla fall som om det var dags att göra något åt den så jag tog min spetsiga skalpell och hettade upp den för att den skulle bli steril och sedan punkterade jag tån. Jag kunde pressa ut en hel del vätska ur den, ganska ren, så det är nog ingen infektion. Jag har lagt ett alsolspritförband på den för säkerhets skull. Vi får se hur det utvecklar sig, om det blir amputering eller ej. Lite sammanfattning: Vilodag, ett helt korrekt beslut att stanna här en dag. Jag har hela dagen fokuserat på att vila ut och slappna av, och jag känner mig helt klart mycket fräschare nu. Nu känner jag mig redo att fortsätta upp i dalen under morgondagen. En sammantaget mycket trevlig dag med mycket trevigt sällskap hela tiden. Jag har inte sett så mycket fågel under dan, men lite i alla fall. Tornfalkarna som ryttlat över Smájllájåhkå, lite Ljungpipare samt Fiskmås. Om man bortser från en fyra, fem, droppar som föll mitt på dagen så har det inte regnat alls idag, det ni Det var inte igår jag hade en regnfri dag i Sarek inte, mycket trevligt kan jag säga. Väder har varit jättefint med växlande molnighet och mycket sol. Det har blåst lite lagom för att hålla myggen i schack. Föresten så konstaterade jag att betten från myggen här vid Smájlláträffen kliar mer än dom jag fått tidigare under vandringen, konstigt. Och åter igen kan jag konstatera att myggmedlet MK90 var 90 bortkastade kronor. Snälla kan inte någon tipsa mig om var man kan köpa DemiDex. Tvätten har torkat bra. Allt utom sockor och innersulor torra, och dom har inte heller långt kvar. Dom får följa med mig ner i sovsäcken så är dom säkert torra i morgon. Nu ska jag hänga av mig klockan och visselpipan och krypa ner ordentligt i sovsäcken. Jag har försökt lägga kläder och andra mjuka saker där dom värsta groparna finns så att det ska gå bättre att sova inatt. Funderade ett tag på om jag skulle flytta tältet men så drastisk var jag inte. Vi hörs imorgon, god natt! 6/8 MÅNDAG: - (dag 7) Ruohtesvágge från Mikkastugan till Kantberget strax efter vattendelaren. Efter en god natts sömn vaknade jag och klev upp. Jag käkade frukost tillsammans med Södertälje"pojkarna". Medan jag höll på frukost bestyren hörde jag plötsligt fågelskrin. Det lät precis som rovfågelungar. Jag greppade kikaren och smög mot ljudet som verkade komma från ravinen en bit nedströms från bron. Jag fick syn på en av Tornfalkarna som satt uppe ovanför ravinen på andra sidan. men det var inte den som lät. Efter ytterligare lite spanande upptäckte jag två flygfärdiga Tornfalk-ungar som satt på en klippskreva en bit nedanför den vuxna fågeln i ravinen och skrek efter sina föräldrar. De vuxna, jag fick syn på den andra också, avvaktade och ignorerade ungarna för det mesta, ville antagligen tvinga dom att testa sina vingar. Mamman flög dock ner till sina två ungarna ibland för att kolla att allt var OK. Jag lämnade över kikaren till Kristoffer och Bengt, så att dom också skulle kunna se ungarna, och smög tillbaka till tältet och hämtade kameran och satte på teleobjektivet. Jag ålade mig fram så långt jag vågade på ravinkanten och började fota. Hoppas att det blir några bra bilder för det var rätt skuggigt och då är det jättesvårt att ställa in skärpan, så jag vred skärpeinställningen sakta fram och tillbaka förbi stället där jag trodde att skärpan låg och knäppte bilder hela tiden. Jag hoppas särskilt på ett par bilder där Tornfalkshonan spänner sin falkblick i mig och kollar om jag utgör någon fara för hennes ungar nere i ravinen. Efter frukosten började vi göra oss klara för att ge oss av. Jag började med fotvård och satte Compeed på båda hälarna. Jag testar om det funkar med en liten bit steril kompress mellan såret och skavsårsplåstret, vi får se hur det funkar, om plåstret håller eller löses upp i alla fall. 19

20 Kristoffer och Bengt kom iväg lite före mig, en kvart, tjugo minuter, och försvann norrut. Dom skulle gå mot Akka via Gisurisbroarna, så fram till vattendelaren i Ruohtesvágge hade vi samma stig. Själv passade jag på att nyttja lyxen med dass en sista gång innan det var dags för mig att också ge mig av. Jag gick från Mikka strax före 11 och skrev naturligtvis in mig i loggboken vid nödtelefonen innan jag gav mig av upp mot Ruohtesvágges mynning. Vi får se hur långt jag hinner idag, det är ingen brådska faktiskt. Det gick rätt bra trots att jag inte var lika tränad som jag brukar vara, elände att jag skulle fuska med det det var för mycket annat på våren som kom i vägen för träningen. Jag skymtade Kristoffers och Bengt framför mig då och då. Jag fick en sista fin vy upp mot Sarektjåhkkåmassivet där topparna Stortoppen, Sydtoppen och Bucht-toppen ännu inte hade dolts av molnen Halv ett tog jag en liten GORP-paus efter att ha vadat över Boajsájågåsj. Jag hade gått runt 4 km och befann mig i närheten av stället jag tältade på, på väg ner genom dalen Planen just då var att gå runt en mil under dagen, till området runt vattendelaren eller i alla fall förbi Smájllávadet. Vädret kunde inte riktigt bestämma sig. Det har varit gråmulet ända sedan i morse. Ibland så tittade det fram någon blå fläck, ibland tittade till och med solen fram och spelade med sina strålar nere över Raphadalen och Skårki. En kvart innan pausen kom några regnstänk. Tyvärr var ju topparna i Ruohtesvágge dolda i moln den här vandringen också. En av anledningarna till att jag valde den här vägen var att jag ville se just dessa toppar i all sin prakt. Jag hoppades att vädret skulle gå mot det bättre. Någon sa under gårdagen att dom hört om ett stort högtryck som var på väg in, och att det skulle bli fint väder nu. Fast Sarek har ju sitt eget väder, så det är inte säkert att högtrycket når hit inte. Jag vandrade iväg igen, från vadet, och strax efter det så bestämde sig vädret och det började dugga, högre upp i dalen ösregnade det vad jag kunde se. Samtidigt som det började regna så fick jag syn på mina första renar denna vandring. Japp ni läste rätt jag har varit ute runt en vecka i Badjelánnda och Sarek och först nu får jag syn på ren, känns lite unikt. Det var en liten flock som kom fram på andra sidan om en liten kulle jag passerade Ruohtesvágge är relativt lättgången så vandringen flöt på bra. Däremot har jag fått stanna ett par gånger, och hänga av mig säcken, för att sätta ihop remmarna för axelremmarna på säcken. Dom glider ur dom här plastspännena, från Haglöfs, då och då, väldigt irriterande. Jag vet inte vad jag gör för fel. Halv två passerade jag mitt emot utflödet från glaciären på Gávabákte snett nedanför Gavelberget, på andra sidan dalen. Jag hade då gått ytterligare c:a 2 km efter senaste pausen, och tänkte fortsätta 2 till fram till vadet över Smájllájåhkå. Det hade börjat regna ihållande och dalen såg ut ungefär som den gjorde för 6 år sedan, kanske lite högre till underkanten på molntäcket men topparna syns inte, bara sluttningarna och en del glaciärer. Himla tråkigt att det skulle behöva vara sånt här tråkigt gråväder denna vandring också, hade helt klart hoppats på annat. Jag fortsatte min vandring nedanför Boajsátjåhkkås mäktiga fjällsida upp mot vattendelaren. Det började plana ut lite nu och jag kunde hålla en lite högre fart. Vid halv tretiden mötte jag två herrar från Stockholm/Norrköping på väg från Akka till Kvikkjokk "någon väg", dom hade inte riktigt bestämt sig, det fick vädret bestämma, som dom uttryckte sig. Dom tipsade mig om var det var bäst att vada Smájllájåhkå, bra info inför vadet. Dom hade gått över uppströms från stigen en 100/150m där jåkken breder ut sig lite, från deras håll i princip där stigen norrifrån kommer fram till jåkken, där var det bara att knalla rakt över om man hade CoverBoots. Vi snackade en stund och dom bekräftade det jag hört tidigare om att 5dygnsprognosen i lördags sa att det skulle vara högtryck i hela Sverige idag. (märktes tyvärr inte). När jag närmade mig Smájllávadet följde jag rådet och vek av från stigen och följde jåkken uppströms en bit. Där stannade jag och tog på CoverBootsen. Just där var jåkken uppdelad i säkert tio olika fåror, i ett ganska flackt parti. Jag plaskade ut vadet, som var mjukt i botten av glaciärsediment. Ett ganska enkelt vad, visade det sig, ingen strömfåra gick över knäna. Egentligen bara en som det var någon kraft att tala om i. 20