Björn Wessman. norrom

Transkript

1 Björn Wessman norrom 1

2 Björn Wessman N O R R O M 4 juli - 16 augusti

3 Av KÅ Gustafsson På jakt efter Wessman Nej, det handlar inte om att Björn Wessman på något sätt har varit försvunnen eller gjort sig onåbar. Tvärtom. Och alla som med en någorlunda regelbundenhet besöker Konsthallen Hishult vet att han alltid finns representerad här med några verk. Personligen vill Björn dessutom ofta och gärna ha kontakt, glada och positiva möten. Inför senaste utställningen, Björns Trädgård 2011, så möttes vi under några dagar i Björns sydfranska by Aniane för att planera och fotografera till utställningskatalogen. Vi vandrade och blev guidade i det Languedoc ska landskapet. Fotograferade miljöerna som vi kan ana i Björns målningar. Å åt å drack! Ja det var väldigt lyckat och blev ett härligt minne att ta med sig i livet, just som att titta på en Wessmanmålning. När sedan det kom på tal att planera inför en ny utställning så förstod jag på Björn att näsan skulle peka norrut. Mot de landskap och bilder som så många förknippar med Björn Wessmans måleri. Fortfarande svagt berusad av vårt möte i Aniane föreslog jag Björn att vi åter skulle göra en arbetsresa tillsammans. Denna gång norrut. Vandra, turista, utforska en ny plats, tävla i fotografi, å äta å dricka! Men, denna gång skulle jag välja platsen. Mitt val blev Idre, landets sydligaste fjällvärld, uppe i nordvästra dalarna. Inte blev det några spontant stående ovationer för det valet. Där fanns ju, enligt Björn, inte några riktiga fjäll, inte någon riktigt lockande dramatik i landskapet. 4 5

4 Ungefär vid samma tid får jag se ett vykort som skall säljas på Tradera, en kanske inte så lockande svartvit turistbild från en ytterst alldaglig sjö i början av 1900-talet. Men till min stora förvåning så heter sjön Wessman. Jag köper vykortet och skickar det till Björn. Väntar, och väntar med spänning, på hans reaktion. Det händer ingenting, absolut ingenting! Till slut så måste jag stilla min nyfikenhet, ringer Björn och frågar om han inte fått en liten present av mig? Svaret var inte det väntade; Va e de för något Du skickar å va vill Du att ja ska göra me de?. Lite förvånat svarar jag; Ta in det i datorn och skräm upp färgen som Du brukar å gör en härlig målning!. Nä absolut inte, dötråkigt motiv!. Jag ger mig inte, köper fler Wessmankort och skickar upp, men intresset är fortsatt kyligt. Dock har intresset för att åka till Idre vaknat till liv och det blir bestämt att vi skall göra vår resa i slutet av september (2014). Det visar sig också att sjön Wessman ligger strax utanför Ludvika, så vi bestämmer oss för att kanske titta förbi på tillbakavägen. Vykorten har, som Ni kan se, hamnat på ateljéväggen så vi får väl se vad som kan komma ut av det i framtiden! Jakten på, och med, Wessman har inletts! 6 7

5 8 9

6 KÅ (Kjell Åke Gustafsson) Björn, Du har ju tidigt förknippats med det nordliga Nordiska landskapet. Redan på 80-talet gjorde Du väldigt abstrakta målningar med starka associationer till fjällvärlden, ofta med titlar som kändes påhittade, men ändock med anknytning till landskapen i norr. Led oss på rätt spår och skapa ordning i historien. BW (Björn Wessman) Då det begav sig hade jag aldrig sett högre berg än Kilsbergen i Närke, och än mindre varit längre norrut än Delsbo i Hälsingland. Då med fiolen i armvecksgrepp och med fickljummet porsbrännvin för buskspel i ljusa sommarnätter. Målningarna från den perioden hämtade näring ur min idé om ett ursprungligt nordiskt landskap inspirerad av tyske målaren Anselm Kiefer. Ett mytologiskt landskap som fick klä skott för en abstrakt ambition. En stark vilja till ett samtida nytt landskapsmåleri i stort format styrde penseldragen. Fjäll var det knappast tal om, snarare oändliga vidder, småländska mador och ensliga tjärnar. Måleriet med storvulna forsar, vattenfall som kunde fått den romantiske Marcus Larsson att tappa fattningen eskalerade i ett crescendo där ingen återvändo tycktes finnas. Näcken och jag lirade på samma fela. Någon fick stilla sig, och jag valde de avlägsna horisonterna för att få ro. En större svit målningar fick titlar som Malmarvad, Brännorna, Altarvattna. Bildsvep över oändliga, lugna och melankoliska norrländska landskap i dunkel färgskala. Titlarna var aldrig min konstruktion, utan namn på faktiska orter, företeelser i den nordsvenska topografin. De verkligt intressanta titlarna hittade jag oftast på generalstabskartor och inte sällan i änden på återvändsvägar långt ute i det okända. Har någon av läsarna månne varit i Marbrynja eller Ödängla?! Fler har kanske passerat Njutånger med bil på väg norröver, en oansenlig ort med ett namn som kräver eftertanke. Senare nagelfor jag gärna sjökort för att hitta platser och benämningar med en sträv poetisk klang såsom Stålbådan, Nidingen. Ofta namn på platser som man inte bör besöka, grynnor och andra oangenäma orter som inte sällan dragit manfolk i djupen. Mitt intresse för ortsnamn grundar sig i mina litteraturstudier, ortsnamnsforskningens folkliga framtoning. Som liten förundrades jag över de göingska byarnas namn där vi for fram på grusvägar i en ljusblå andrahandköpt Ford Eiffel. Namn som Koddeböke?! Visseltofta! Mala och Vankiva! Målande och mystifierande beteckningar som följt mig sedan dess. KÅ Sedan försvinner i stort sett det norrländska inslaget i Dina målningar under en 10-års period, för att återkomma i början av 2000-talet. Du blir Kunglig hovleverantör och det börjar verkligen knoppas i Dina målningar. Vad är det som egentligen händer under den här tiden? 10 11

7 BW Som ovan sagt, blev det för mycket av det goda. Det storvulna expressionistiska inslaget fick tonas ner för ett mer eftertänksamt och i någon mån postimpressionistiskt måleri. För att balansera drifterna började jag bearbeta bildupplevelsen i två, tredelade dukar och experimenterade med en del kaos och en del saklighet. Färgen steg i intensitet och en ljusare palett bjöd på mer lyriska toner. Monet s påverkan som funnits där sedan debuten på Galleri Engström 1981 blev tydligare och ett flertal besök i Claude s egenhändigt skapade Giverny gav incitament för reflexioner över lugnare vatten och en allt blommigare bildflora. Hans genuina intresse för park och flora berörde mig starkt vilket på senare tid fått oanade konsekvenser. När jag år 2000 fick ateljéstipendium av Konstakademin för ett års vistelse i Paris (finns beskrivet i boken MÄNGA), inbillade jag mig att det franska skulle dominera mitt måleri. De tankarna kom på skam då jag finner mig i full färd med att på det kalla marmorgolvet i Marais kvarteren måla stora flerdelade norrländska landskap med flödig akrylfärg på flera kvadratmeter stora akvarellark, vad jag sedan kom att kalla akryeller. Under promenaderna med familjen i Paris fick jag användning av mitt botaniska intresse och den nya kameran i ett vilt fotograferande av allt växande grönt, skönt färgat i prunkande parker. Kanske som en åskledare för den energi som etablerades i ateljén mellan de stora pappersarkens vilda norra, och de i staden kultiverade parkernas ordnade hegemonier. För första gången hade jag under hösten innan besökt den riktiga fjällvärlden, de jämtländska vidderna invid Handölforsen. Väl hemkommen efter Parisvistelsen återvände jag till mina parkmotiv, kanske som en konsekvens av mötet med Monet s Giverny. Likväl kom snart två mer nordiska målningar till vilka fick avgörande betydelse för en snar utveckling. De två var Bunnerstöten och Bunnerskalet inspirerade av Jämtlandsvistelsen. Den senare köpte konungen själv in för Jubileumsrummet på Slottet som stod färdigställt och möblerat med Åke Axelssons design och med ljuvt blå handmålade akvarelltapeter som bakgrund. Beate Sydhoff, dåvarande ständige sekreterare på Akademien för de fria konsterna, såg mina arbeten i ateljén och entusiasmerades till den grad att hon utverkade en utställning åt mig i Akademiens tre salar redan på våren efter hemkomsten. Smickrad och skräckslagen tackade jag naturligtvis ja till erbjudandet, väl medveten om att jag inte hade tillnärmelsevis tillräckligt med målningar för ens den ena av salarna. Vad göra? Spotta i händerna och börja arbeta på allvar! Utställningen delade jag in i tre delar. Detta för att göra bokslut över vad jag till dags dato sysslat med. Parken, den japanska Zen-inspirerade och den fransk-svenska, och det stora, vilda landskapet. Utställningen blev en, på alla sätt, veritabel succé. Kungen bestämde sig dock, glädjande nog, snart för Bunnerskalet och vi fick tillåtelse att, istället för orginalet som kungen ville behålla på slottet, ersätta målningen med ett nytryckt vykort. Bredvid en notering med texten Inköpt av Carl den XVI Gustaf

8 KÅ Du får 2002 överta en ateljé i Vällingby och det känns som om Ditt måleri får en extra injektion. Något som vi utomstående betraktare kan uppleva som mer stabilt och livsbejakande. Det känns även som om Din färgpalett blir mer intensiv och klar. Stämmer min känsla och finns det något samband med Din nya miljö? BW Under Jämtlandsvistelsen möter jag en tomte i väglöst land. I en timmerkoja utan el och vatten talas vi vid och under samtalet nämner jag mitt sökande efter en ateljé. Hitintills har familjen levt i mitt måleri på gott och ont, i loftmiljö på Kungsholmen. Sonen Isidor lider här av att inte kunna se ut, och får nöja sig med måsarna och luftballongernas väsande ovan de 9 takfönstren. Tomten, en god akvarellist och konstnär, visar sig ha en kontakt som möjligen ska lämna en klassisk ateljé ute i Vällingby. Jag får snart ta över ateljén som familjen blir förälskad i. Vi kallar den för datjan och tillbringar helgerna där tillsammans. Sover på madrasser, spelar fia med knuff och tittar på tv med Isidor och hans kamrater. Jag målar frenetiskt och hittar snart tillbaka till mina sydfranska vyer. Ateljén har naturen utanför fönstret, parker inom synhåll och om morgnarna drar horder av skolbarn skrattande förbi. Sent om hösten strax innan snön drar ner från norr fylls de fruktdignande rönnbärsträden med svirrande flockar av Sidensvansar. Bären är jästa och snart ligger de vackra fåglarna berusade i gräset. Ett naturens skådespel som upprepas år från år. Efter ett antal år i storstadens loftliv har jag nu hamnat i miljonprogrammets förort Vällingby och jag stortrivs med det nya i randmoränen. Allt stämmer och arbetslusten är ständigt närvarande. Färgpaletten bejakar det uppdämda sydfranska ljuset i mig. Vandringarna i de Languedocska bergen har genom åren lagrat sediment av sinnliga upplevelser och äntligen släpper jag lös de ljushylta energierna. Vinklädda dalar och olivkullarna ger struktur åt den annars karga naturen. Och på duken ges färgen alltmer frihet. Ett experimenterande med motljus i frätande zenitsolstånd ger närmast deliriska tillstånd och aptit på färgens möjligheter. Frankrikevistelserna och en tremånadersresa med familjen till Australien ger energi och material för många års arbeten i Vällingbyateljén

9 KÅ Efter senast utställningen i Hishult, sommaren 2011, så har mycket hänt. Mycket har förändrats och Du har lämnat ateljén i Vällingby och skapat Din egen plats ute på Värmdölandet. Längst ut, i Sollenkroka, har familjen fått sitt efterlängtade egnahem och du har byggt en ny ateljé. Tillika anlagt en magnifik rhododendron-park. Att leva och verka i denna dröm måste väl speglas i Ditt måleri? Dessutom är väl utställningen, som i sommar visas i Hishult, den första som har sitt ursprung i Din nya ateljé? BW Våren 2012 hittar Inger och jag efter 8 års intensivt letande den sommarstuga vi aldrig trodde vi skulle finna. Eller snarare, den sökte oss. Vi gick vilse, i ett skärgårdslandskap på jakt efter en röd stuga med vita knutar, och vi fann en glänta! För att göra en lång historia kort ramlade vi bokstavligen över den ultimata platsen för vår längtan. Äntligen kunde vi leva ut våra lägenhetsdrömda förväntningar. Snart nog tar vi domänen Gläntan i besittning och en ateljé visar sig kunna skapas på en avskild del av tomten. Här utan att genera den övriga fastigheten. Goda vänner blir till oersättlig hjälp och snart är planering och villkor för nybyggnation klar. Ateljén i Vällingby övertar en nära kollega, och sent i november 2013 kan jag på väggen i nya ateljén på Vindö sätta upp den skiss som var sistlingverket i den förra. Knappt har färgen på väggarna torkat förrän jag spänner duk på två stora ramar tidigt i december. Så påbörjar jag diptyken Kungsled och en ny era inleds i mitt måleri. Målningen blir ledstjärna för det ett och ett halvt år långa arbetet med utställningen Norrom. En föreställning som Kjell Åke beställt inför sin 60 års födelsedag. Smickrande för mig! Trettiosju målningar senare, alla bortforslade för evenemanget på Konsthallen Hishult, ser jag tillbaka och ut över allt annat som i febril verksamhet hunnits med. Som renovering av ett svart modernistiskt hus från sent sextiotal. Så småningom skapandet av Björns Trädgård Vindö, ett parkprojekt kanske inte lika storslaget som Monet s Giverny, men med skärgårdsgenuina aspekter att ta till vara. Mellan vad vi kallar valryggarna, klippor av nordsydgående granit, har jag skapat ett vattenfall för den grävda dammen. Fem guldfiskar inköptes lagom till den första av Rhododendronfester som årligen ska hållas här i dalen. Och så småningom ska de rosa näckrosorna dyka upp ur bottenleran. Träd har fällts, stubbar har rotats upp, eldar har brunnit i dagar och nätter och etthundrafemtio Rhododendronbuskar och Azaleor har planterats i 25 kubik torv. Det ser måhända inte storslaget ut ännu men buskarna är genuina och vilda, inte som parkernas vulgära hybrider. Liksom i japaninspirerade trädgården Asa Stenar i Hishult, vilken Kjell Åke så generöst lät mig och arkitektparet Kastrup-Sjunnesson utföra, släpar jag ånyo sten med karaktär för min egen zenträdgård. Jag kör singel och sand och tuktar tallar i bergskrevorna. Frilägger klippor från flak av mossor jag sedan återanvänder i stenläggningen

10 18 19

11 Inom en snar framtid kommer en tredimensionell målning växa fram ur skvattramträsket och upp över granitbergens isärriga ryggar. Äntligen får jag liksom Claude Monet leva min dröm. Målaren som odlar sin trädgård. KÅ Nu till vår resa Norrut, till den fjällvärld som jag känner och som Du kände Dig lite främmande för. Men blev det inte så att Du ganska snabbt ändrade uppfattning om Dina känslor för denna, för Dig nya miljö. Till och med började Du uppskatta de mjuka fjällen. BW Många år tidigare körde familjen från Norges dramatiska fjordlandskap hem genom Idreområdet och Älvdalens mjukare norrländska natur. Ett landskap som kanske hade mer gemensamt med mina tidigare norrländska målningarna än jag anade. I vårt absoluta norr, Nikkaluokta, Abisko, Torneträsk och Riksgränsen är bergen av en annan dignitet. Här är dramatiska djup, spetsiga toppar. Porlande skrevor fyllda av ranunklar och jokkar som klunkar fram i strida strömmar. Du måste över bergskammar för att se ner i nästa dal och detta oftast med stor ansträngning. Till Nipfjället i Idre kör du bil ända upp, nästan. Vägarna är här oändliga och lika raka som ointressanta, om det inte är så att du som jag, blir tagen av väldigheten, av omfångets dramaturgi. Jag får en deja vu-känsla i mötet med denna storslagenhet. Minnet av otaliga besök i Jardin des plantes och dess alpina trädgård i Paris dyker återigen upp. Dess stigar, de små kullarna med succulenter och ett otal timjanvarianter blev som ett miniatyrlandskap. Jag svävade som en örn över den vilda terrängen. På Idrefjället med siktdjupet mot Norge återkopplar jag till mina insikter om landskapet som mikro och makro. Det lilla ryms i det stora och det handlar bara om blickpunkten. Så får mitt intresse för Zen-trädgården också sin förklaring. Sittande på ett trädäck ovan den vita krattade stenträdgården Ryoanji i Kyoto ser du ut över ett universum. Stensättningen i denna kare sansui (drystonegarden) rymmer en rofylld, storslagen tråkighet. Idrefjällen fyller denna storslagna tråkighet med energier som öppnar sinnena på vid gavel! 20 21

12 KÅ Vi gjorde ett besök i nationalparken Fulufjället, med sitt berömda vattenfall Njupeskär (landets största fria fall). Efter en rundtur med mycket fotograferande av storslagna vyer i starka höstfärger, fick vi ett överraskande slut. En flock lavskrikor följde intresserat oss över den sista myren innan vi var tillbaks vid vår utgångspunkt. Och där, enligt Din övertygelse, får vi höra ett hisnande björnbröl! Det verkar Du inte ha kunnat glömma. Hursomhelst så finns det åtskilligt av vår resa i Dina nya målningar, ett minne för livet nu för oss alla! Dessutom fick vi till slut även se sjön Wessman, eller Wäsman (Väsman) som den också har benämnts. Kanske inte så imponerande, men jakten lyckades! BW Besöket i Naturrummet vid Fulufjället indikerade riklig björntillgång. I klyftor och under rotvältor skulle nallarna snart finna ro för välfyllda magar och sömnigt pliriga ögon. Hundskallet med efterföljande bamsevrål tar inte jag miste på. Och det var med skräckblandad förtjusning som jag vandrade tillbaka i kortminnet in i Njupeskärs djupa kanjon. Låg björnarna redan på lur, eller plirade dom nyfiket på oss från blåbärssnåren på säkert avstånd? Upprinnelsen till flera av de målningar jag nu visar i Konsthallen börjar under det imponerande fallet. Vatten, det mjukaste av allt, har mejslat ut denna klyfta, och under årtusenden skurit sig ner i berget. Detta är kraften jag alltid fascinerats så mycket av och som gav mig anledning till måleriet vi beskriver i början av texten. Motsatsernas dialektik. Andra dukar representerar i hög grad mina upplevelser sedan några år tillbaka i Tornedalen och dalgångarna kring Nikkaluokta med Kebnekaijsemassivet som återkommande profil. Hemresan från Idre gick genom vackra landskapet Älvdalen med vattendraget som vidgar sig, klyvs av öar, och meandrar sig in i Sverige från Norge i väster. En förr frodigt fertil bygd, som idag känns avfolkad, med av brädor förbommade handelsbodar. Bensinmackar som rostar ner i sedan länge torkade oljefläckar. Så småningom närmar vi oss Kjell Åkes avsiktligt valda sista station på väg mot civilisationen, sjön Väsman. En silverfiskglänsande typisk svensk insjö med orolig vindkrattad vattenyta och med industriorten Ludvikas skyline i horisonten. Sjön känner jag sedan länge, men KÅ s idoga sökande efter gamla vykort gav mig för första gången referenser till den tidigare benämningen, sjön Wessman. Jag känner mig hedrad å släktens vägnar. Tack för den upptäckten! Varför den benämndes så måste jag utforska, som den ortsnamnsnörd jag är. I Idretrakten besöker vi en glasklar underskönt vacker sjö vilkens namn fallit mig ur minnet. En vidsynt plats som gjord för meditation och sinnesfrid. Så får den bli synvilla för sökandet. Sjön har förevigats inför utställningen och lovats namnet Väsman. Detta som en hyllning till min snart 60 årige gode vän och arbetskamrat. För hans vilda idéer. Ludvikas sjö Väsman kan kanske inte betraktas som storvilt i vår jakt, men ingår likväl i vår stimulerande samvaro Norrom medelhavet

13 24 25

14 BW Tack Kjell Åke för dina vilda tankegångar och för att du tveklöst bjuder mig att härja i Konsthallens egen park. Det är snart dags för mig att klippa buxbommen och taxusen. Björns Trädgård på Vindö får nu konkurrens av rhododendronbuskarna vi planterade under våren hos dig i parkens boke. Det växer både söderom och norrom. Gläntan, Sollenkroka den 27 juni 2015 KÅ Tack Björn för trevlig och inspirerande tur och härligt att nu få visa det efterlängtade resultatet här i Hishult. Hishult, 24 juni

15 28 29

16 30 31

17 Molnspegel Olja på duk, 170 x 225 cm,

18 Kungsled Olja på duk, 2 x 200 x 190 cm,

19 Nornatt Olja på duk, 120 x 120 cm,

20 Eldland Olja på duk, 120 x 120 cm, Saven Olja på duk, 120 x 120 cm,

21 Njupet Olja på duk, 120 x 120 cm, Skymma Olja på duk, 120 x 120 cm,

22 Forsmark Olja på duk, 140 x 200 cm,

23 Tjärnfall Olja på duk, 190 x 200 cm,

24 Frost Njupan Spegelö Vatnajäkel Njutan Röda Korset Skymen Skål Samtliga är olja på duk, 60 x 60 cm, Samtliga är olja på duk, 60 x 60 cm,

25 Väsman Olja på duk, 2 x 200 x 190 cm,

26 Björn Wessman Born in Hässleholm Master in Art, Royal Academie of Art, Stockholm Bachelor in Litteratur, Örebro University, One man show, selection 2015 Grafiska Sällskapet, Stockholm Konsthallen Hishult 2013 Galerie Proarta, Zürich Galleri Örsta, Kumla Galleri Blå, Linköping Vida Konsthall, Borgholm Galleri Skaidi, Nikkaloukta Konsthallen i Vänersborg 2012 Galleri Leger, Malmö Galleri Aveny, Göteborg Galerie Proarta, Zürich 2011 Konsthallen Hishult Ronneby Konsthall Millesgården, Stockholm 2010 Kristinehamns konstmuseum 2009 Galleri Andersson&Sandström, Umeå Galleri Aveny, Göteborg 2008 Galerie Maria Lund, Paris Vida Konsthall, Borgholm 2007 Galleri Leger, Malmö Konsthallen Hishult Galleri Stockselius, Skövde 2006 Galerie Maria Lund, Paris Borstahusens Konsthall 2005 Galleri Bo Sverdén, Växjö Hässleholms Konsthall 2004 Galleri Flach, Stockholm 2003 Galerie Maria Lund, Paris Galleri NB, Roskilde, Danmark Galleri NB, Viborg, Danmark 2001 Galerie Danoise, Paris, Frankrike Royal Academie of Art, Stockholm Groupexhibitions, selection 2015 Galerie Plan B, Växjö Fabriken, Bästekille 2014 Konsthallen Hishult 2012 Vida Konsthall, Borgholm Sandvikens konsthall Galerie Proarta, Zürich 2011 Vida Konsthall, Borgholm Ljungbergsmuseet, Ljungby 2010 Proarta, Zürich 2004 Rasjöcollection, Vida Konsthall, Borgholm 2000 Den Gyldne, Charlottenborg, Copenhagen Represented The Royal Castle in Stockholm Rasjö collection Fredrik Roos collection Museum of modern Art, Stockholm Göteborgs Artmuseum, Gothenburg Malmö Artmuseum, Malmoe The Artmuseum, Umeå Norrköpings Artmuseum Linköpings Artmuseum Kristianstads Museum Örebro Artmuseum (Höger sida) Till slut framme, vid sjön Väsman den 1 oktober Katalog #124 i en löpande serie utgiven vid varje utställning sedan starten Katalogens idé & form KÅ Gustafsson Foto KÅ Gustafsson & Björn Wessman (sidorna 2, 48) Text KÅ Gustafsson & Björn Wessman Upplaga ex Konsthallen Hishult, Markarydsvägen 10, SE Hishult ISBN / konsthallen@hishult.com +46-(0) Öppet: Maj-Augusti: Tisdag-Söndag November-mars, onsd-fred , lörd-sönd April, sept-okt: Onsdag-söndag Kataloger 2014 produceras med stöd av: Sparbanken Boken, Skånes Fagerhult Hishult Tack! 50 51

27 52 #124 4 juli - 16 augusti