Minnen från ett kyrkbygge John Ronnås, Ingmar Johansson och Arne Annmo berättar om sina minnen från byggandet av Västerkyrkan och studenthemmet

Transkript

1 Minnen från ett kyrkbygge John Ronnås, Ingmar Johansson och Arne Annmo berättar om sina minnen från byggandet av Västerkyrkan och studenthemmet Micklagård på Byggmästaregatan i Lund, slutfört 1965.

2 Minnen från kyrkbygge i Lund av John Ronnås 2 När jag kom till Lund som student år 1945 hette Svenska Missionsförbundets kyrka i Lund Betania. Den låg då på Laboratoriegatan, en liten bakgata, som mynnade ut i Östra Mårtensgatan. När kyrkan byggdes långt tidigare, under senare delen av 1800-talet, fick man inte placera den direkt mot denna lilla bakgata. Kravet var att den skulle ligga inne på gården med ett bostadshus mot gatan. Bostadshuset dolde på så vis kyrkan. Samma sak gällde för Metodistkyrkan på Södergatan. Även den måste byggas inne på gården med bostadshus mot gatan. Man kan ju komma ihåg att byggnationerna då skedde ungefär 20 år efter konventikelplakatets upphävande När jag återkom till Lund år 1958, då som lärare på Katedralskolan, så hade SMF:s kyrka samma läge, men den hade då bytt namn till Missionskyrkan. Kyrkan bestod av dels kyrksalen med läktare och dels en mindre sal, sidoordnad med kyrksalen. Den mindre salen var tillbyggd med ett litet kök som utifrån mest såg ut som ett tillbyggt litet uthus. I bostadshuset hade man efterhand gjort en lägenhet till kyrkans ungdomsvåning. Församlingen bestod 1945 till stor del av köpmän och sjukvårdspersonal. Förankringen i det akademiska Lund var ytterst liten. Studenterna som kom till Lund fördelades på något sätt så att en del kände sig mest hemma i kyrkans ungdomsförening, andra i Frikyrkliga studentföreningen, FKS. Jag kände mig mest hemma i kyrkans ungdomsförening, SMU. Vilken väg man valde, berodde nog bland annat på från vilka förhållanden man kom. Många av församlingens pastorer genom tiderna hade nog sökt sig till Lund eller närliggande församlingar för möjligheten att studera teologi. Gösta Sandberg, Sven Hemrin, Nils Tägt för att nämna några. När jag kom till Lund 1958 var Nils Tägt pastor i Lund. Studentantalet växer 1945 var antalet studenter i Lund mellan och Sverige hade vid den tiden två universitet, Lund och Uppsala. Dessutom fanns det högskolor i Stockholm och Göteborg. Teologi kunde endast läsas vid de två universiteten. Interiörbild från gamla Betania på Laboratoriegatan.

3 Men studentantalet vid universiteten kom att växa snabbt. Vid min återkomst till Lund 1958 var studenterna i Lund runt , om jag minns rätt bodde de allra flesta studenterna i privata hem. Det fanns några få mindre studenthem, bland annat Frikyrkliga studenthemmet vid Grönegatan. Där fanns också ett matlag på ungefår 100 studenter, där man kunde äta frukost, lunch och middag. De privata studentrummen kostade runt 50 kronor i månaden. Frukosten på studenthemmet kostade 12 kronor i månaden och middagen 45 kronor i månaden år De studenthem, som efter hand kom till, byggdes i stor utsträckning av de olika nationerna som Lunds, Malmös och Smålands för att nämna några. Staten bidrog generöst med byggnadslån. Micklagård, som frikyrkliga studenthemmet kallades, kändes efter hand också för litet i förhållande till det växande antalet frikyrkliga studenter i Lund. Namnet Micklagård stavades självfallet med ck, eftersom namnet syftade på ordet frimickel. Förhoppningar om bygge När jag återkom till Lund 1958 var alltså situationen på studentfronten en helt annan. I Lund och i församlingen fanns några av mina gamla kamrater från studieåren, bland annat Arne Annmo, som hade en chefsbefattning på Alfa Laval och dessutom var politiskt aktiv i Lund, och Ingmar Johansson, som var lärare på Katedralskolan och samtidigt forskade i fysik. Redan under året 1958 började vi tre prata om möjligheten till nybyggnation i Lund. Den 1 februari 1959 valdes jag till församlingens ordförande. Redan den 2 mars 1959 hade vi samtal med missionsföreståndare Gösta Nicklasson, som för övrigt var född i Ystad och alltså skåning. Jag har en anteckning om att vi hade ett sammanträde med honom i kyrkans ungdomsvåning kl och ett på Micklagård kl Vad som förekom vid dessa två träffar med honom har jag inte antecknat, men helt naturligt använde vi sammanträffandet med honom också till att tala om Missionsförbundets behov i Lund. Att de drömda projekten i Lund var uppe är troligt, för den 1 april hade vi ett sammanträde med fastighetschefen Narsjö i Lund. Då diskuterade vi möjligheten till en tomt för projektet kyrka och studenthem. Vid kontakterna med Lunds kommun spelade Arne Annmo en avgörande roll. Han var på olika sätt politiskt mycket verksam i Lund. Den 25 april besökte Missionsförbundets ekonomichef Torsten Danielsson Lund, säkerligen för att informera sig om situationen. Jag minns att jag tidigt samtalade med Missionsförbundets ledning om Lunds unika situation för samfundet. Inte på någon av de stora studieorterna hade Missionsförbundet en så dålig ställning som i Lund. Hit kom södra Sveriges frikyrkliga studenter i snabbt stigande grad. Och förbundets kyrka i Lund låg på en bakgård. Missionsföreståndare Gösta Nicklasson insåg tydligt den prekära situationen. Löftesteckning Redan på 1930-talet var tanken uppe i församlingen på att bygga ny kyrka. Man hade bland annat möjlighet att förvärva tomten vid Mårtenstorget, där konsthallen nu är belägen. Men man var försiktig, kanske för försiktig. Nu år 1959 fanns det en byggnadskassa på kronor, i dagens penningvärde motsvarande kanske kronor. Inte mycket att starta en kyrkobyggnation med. Men hur var intresset 1959 för att vara med och satsa på en ny kyrka? Vi i den litet informella byggnadskommittén, Arne, Ingmar och jag, bestämde oss för att genomföra en löftesteckning. Vi fick församlingen med på detta. Vi tre beslöt oss för en ekonomisk gräns för att vi skulle fortsätta att arbeta med projektet. Ett beslut som vi höll för oss själva. Vi satte gränsen vid kronor, (i dagens penningvärde runt ). Gav inte löftesteckningen den summan, så skulle vi lägga ner projektet. Det var med spänning, som vi lade ihop summorna på löftesteckningarna vi fick. Resultatet blev kronor och vi fortsatte därför att arbeta vidare. Som om -beslut Under den fortsatta resans gång fick jag församlingen att gång efter annan ta vad jag kallade som om -beslut. Om det en gång bestäms att vi skall bygga, då skall vi bygga så här. Det gällde det ena beslutet efter det andra. Det gällde tomt, det gällde storleken på kyrkan o.s.v. Vi kunde ju inte ta något annat mer slutgiltigt beslut förrän vi såg att projektet kyrka - studenthem var ekonomiskt genomförbart. 3

4 4 Vi tittade på olika tomtmöjligheter, bland annat på en tomt vid Clemenstorget. Men det visade sig att den var för liten med tanke på både kyrka och studenthem. Vid Byggmästaregatan låg en tomtmark som staden ägde och som var tänkt för ett annat ändamål, som hade blivit inaktuellt. Den tomten var staden villig att sälja till oss. Så då togs ett som om -beslut. Skulle vi bygga, skulle vi bygga på den tomten. Så var då frågan hur vi skulle förhålla oss till försäljningen av den gamla kyrkan. Solidar, som var namnet på Konsum i Lund, var intresserad av att förvärva kyrkan och bostadsfastigheten. Vi gjorde ett villkorat köpeavtal med Solidar. Om församlingen beslutar bygga ny kyrka skulle Solidar få köpa den gamla för :- ( dagens värde ). Vi visste nu att vi disponerade kronor. Missionsföreståndare Nicklasson hade dessutom lovat försöka skaffa fram en del pengar hos intresserade missionsförbundare i Sydsverige. Styrelsen Vid mitt tillträde som ordförande 1959 samlades styrelsen i de olika ledamöternas hem ungefär en gång i månaden. Följande tillhörde då styrelsen: Arne Annmo, direktörsassistent på Alfa- Laval, Allan Grundemar, folkskollärare, Ingmar Johansson, docent, Valter Ramklint, ägare till Ramklints konditori och församlingens kassör, Greta Kruse, sjuksköterska, Svea Lundin, sjukvårdsbiträde, Hjalmar Ugglin, jur. kand., Evald Hösth, vaktmästare, Sven Olof Franzen, Nils Tägt, pastor och församlingsföreståndare, och så jag som ordförande. Församlingsmötena Församlingsmöten hölls som regel en gång i månaden. Det var viktigt att byggkommittén kontinuerligt höll församlingen informerad om händelseutvecklingen och att församlingen tog de beslut som gjorde att kommittén kunde gå vidare. Till den viktiga informationen hörde också hur Svenska Missionsförbundet såg på våra förehavanden. Den 28 oktober 1960 kom missionsföreståndare Nicklasson till Lund i sällskap med förbundets styrelseordförande Johan Ahlsten. Nicklasson hade bestämt sig för att få Ahlsten allvarligt intresserad av Lund och dess byggplaner. Han tog Ahlsten med sig till Laboratoriegatan. Han visste från vilket håll de skulle gå in på Laboratoriegatan. De gick in i den norrifrån. Då kunde de i en given vinkel se kyrkan så, att det var det lilla uthusköket, som kom i blickfältet. Då hejdade Nicklasson sin ordförande, pekade och sa: Det här är Svenska Missionsförbundets ansikte i Lund. Den repliken och den åsynen var tillräcklig för att Nicklasson hade förbundets ordförande på sin sida. Församlingsmötena fick nästan en sorts ritual. Jag gav min information av det aktuella läget och de eventuella beslut som måste tas, den gamla turkestanmissionären Hanna Raquette talade frimodigt och engagerat om den nya kyrkan som ett missionsfält. Församlingens pastor Nils Tägt begärde alltid ordet sist i överläggningen och talade om alla vanskligheterna med kyrkbyggnadsplanerna. Andra församlingsmedlemmar var tysta. De gav bland annat i löftesteckningen sin syn till känna. Den som lovade mest i den löftesteckningen sade aldrig något på församlingsmötena, nämligen kvinnan som drev missionshotellet vid Clemenstorget. Hon hette, om jag minns rätt, Emma Winqvist. I församlingen fanns en pensionerad byggmästare, Anders Gullberg, som också utifrån sina erfarenheter var kritisk till byggplanerna. Han avled dock innan nya kyrkan stod klar. Begravningen skedde i gamla kyrkan, som vid det tillfället var fylld av folk. Psalmböckerna räckte inte till, så någon företagsam människa gick och hämtade äldre psalmböcker i ett skåp. De var tyvärr äldre utgåvor. Som väl var fick jag en sådan. Psalmen 726 Jag är en gäst och främling, var inledningspsalmen. Men i min äldre utgåva var 726 en nykterhetspsalm med bland annat följande text: Härjande med nöd i spåren, rusdrycksfloden framåt drar, Lägger ynglingen på båren och de kära från oss tar. Hur många som hann leta reda på nr 726 i den gamla utgåvan som de fått, vet jag inte. Men jag fick bråttom att gå runt i kyrkan och samla ihop de gamla psalmböckerna. Så fortskred arbetet med som om -besluten. För flertalet med stora förhoppningar om en ny kyrka och för en mindre del med förhoppningen att som om -besluten aldrig skulle komma att verkställas.

5 Arkitekten Diskussionen om arkitektval var ganska livlig. Det fanns arkitekter i Lund - Malmöområdet som var aktuella. Men valet föll på arkitekt Carl Nyrén, Stockholm. Skälen var flera. För mig var det viktigaste skälet att han hade ritat Västerortskyrkan i Stockholm, kyrkan som den nybildade missionsförsamlingen i Vällingby låtit bygga. Den var på sitt sätt nydanande på kyrkobyggnadsområdet. Vällingby var ju den nybildade stadsdelen i Stockholm som i sig ansågs vara nyskapande och framåtsyftande. När den världsberömde franske arkitekten Le Corbusier besökte Stockholm, så var det framför allt Vällingby som Stockholms stad ville visa upp. Men det som särskilt intresserade den franske arkitekten i Vällingby var SMF:s kyrka, som låg och ligger sammanbyggd med ett högt bostadshus som församlingen samtidigt lät bygga för att kunna finansiera kyrkbygget. Dessutom hade Carl Nyrén missionsförbundiskt påbrå. Hans far hade varit missionsföreståndare i SMF. Carl Nyrén hade också ungefär samtidigt med våra byggplaner fått uppgiften att rita kapellet på Lidingö teologiska seminarium. Erfarenheterna både från Lund och Lidingö visade att Nyrén inte hörde till de billiga arkitekterna. Alla sneda vinklar som man bland annat kan se i Lunds Västerkyrka ger ju syn för sägen. Men det blev ju en fin och speciell byggnad som står sig väl bland alla nybyggda kyrkor. Men missionsstyrelsens reaktion blev: Aldrig mer Nyrén, han blir för dyr. Men han var en angenäm person att samarbeta med, även om hans arbetsbelastning var sådan, att han ibland låg efter med de ritningar som byggarna behövde. SMF:s ekonomiska åtaganden Svenska Missionsförbundet hade aldrig ekonomiskt gått in i enskilda församlingars byggnationer. Det var de enskilda församlingarnas sak att klara sina kyrkbyggen. Lund blev ett undantag, och så vitt jag vet var det och är det fortfarande det enda undantaget i SMF:s historia. Att Lund blev ett undantag berodde på argumenteringen från vår sida. Kombinationen av en bakgårdskyrka och den stora studentexpansionen i Lund var olycklig för både församlingen och samfundet i stort. Krasst ekonomiskt resonerade vi så, att skulle unga missionsförbundsstudenter i Lund räddas för SMF för framtiden så krävdes det en viktig insats här. Ekonomiskt skulle det löna sig för samfundet att församlingen i Lund var attraktiv. Årtionden av missionsoffer från dessa studenter som blivande samhällsmedborgare skulle mer än nog betala tillbaka lokalt och nationellt det SMF satsade i Lund. Missionsstyrelsen anslog kronor (i dagens penningvärde ca ) med en motivering, som skulle göra anslaget till en engångshistoria i samfundet. Vi kom under hand att bli ett svårhanterat ekonomiskt problem för samfundet. Dels ville vi öka ut byggnadsprogrammet med en källarvåning för den unga generationens skull, dels rörde vi oss nog med en del glädjekalkyler för sakens skull. Missionsförbundet bad en byggmästare från Stockholm, som tillhörde SMF, att se på den ekonomiska situationen i Lund. Inrednings- och konstkommittén Efter hand blev det nödvändigt att också ha en kommitté med särskilt ansvar för inredning och konst. I den ingick Greta Kruse, Per-Olof Alffram och Arne Redfors, de båda senare läkare. Jag minns att vi underströk flera gånger i församlingen att vi inte ville få olika saker skänkta till kyrkan. Vi insåg problemet både med arten av gåvor och dess placeringar. Helt undgick vi inte problemet. Konstnären Hans Larsson hade gått och tittat på kyrkbygget flera gånger och känt sig manad att måla en altartavla intänkt i fonden på kyrkan. Han presenterade det färdiga resultatet. Den godtogs, men med reservation från några. Försäkringsbolaget Ansvar köpte tavlan, skänkte den till studenthemmet med besked att den skulle hänga i kyrkan. Där hängde den också under ett antal år, togs sedan bort. Tavlan kom på okänt sätt ut på marknaden och köptes av Karl-Olov och Lilian Nilsson, ett missionsförbundarpar i Malmö. Där finns alltså nu den tavla som målades med tanke på Västerkyrkan i Lund. Länge förblev sedan fondväggen tom. År 2004 kom till slut ett nytt konstverk på plats, en vävnad av Dan Wolgers. Ett problem med studenthemmet. Även om jag i stort har lämnat studenthemsbygget utanför den här historiebeskrivningen, så vill jag ändå beröra en fråga som vållade stor dis- 5

6 6 Bilder från bygget av kyrkan kussion. Det gällde matlaget. På gamla studenthemmet på Grönegatan spelade matlaget med sina omkring hundra gäster en väsentlig roll. Inte minst för gemenskapen. Kravet var därför starkt från de frikyrkliga studenterna att matlaget skulle få sin fortsättning i nya Micklagård. Samtidigt krävde de statliga myndigheterna att det skulle inrättas korridorkök i studenthemmet för att lån skulle kunna beviljas. Korridorköken var till för att studenterna skulle kunna ha egen hushållning. Kravet från studenterna på matlag, restaurang, i studenthemmet var som sagt starkt. Vi i byggnadskommittén var däremot tveksamma. Vi menade att matlaget, restaurangen, skulle få svårt att klara sig när det fanns korridorkök. Jag minns att jag tyckte att studenterna hade ett för stort inflytande. När det nya studenthemmet stod klart hade dessa studenter flyttat och nya kommit till. Men vi i byggnadskommittén skulle vara kvar och ansvara för studenthemmets ekonomiska överlevnad. Studenterna fick sin vilja fram. En restaurang byggdes in i bottenvåningen. I dag vet vi att korridorkök och restaurang var en omöjlig kombination Ekumeniskt samgående? Metodistkyrkan i Lund hade och har fortfarande ju samma belägenhet som Missionskyrkan hade på Laboratoriegatan. Kyrkan ligger gömd inne på en gård bakom en gatufastighet. Vi förde från missionsförsamlingen allvarliga, mycket ingående samtal med metodistförsamlingen om någon form av samgående. Vi hade under en tid gemensamma gudstjänster för att känna på varandra. Från vår sida sade vi att vi inte ställde några ekonomiska villkor. Ville de kunde de sälja sin kyrka och låta pengarna gå till Metodistkyrkan i Malmö. De kunde också ha sitt medlemskap kvar i Metodistkyrkan, då i Malmö, men ha sin söndagliga gudstjänstgemenskap med oss. Så långt jag minns var de flesta metodisterna i Lund inne på den linjen ända tills deras biskop Ole Borgen sa ifrån. Så föll hela tanken och så långt jag vet finns en liten metodistisk spillra kvar på Södergatan. Som om -besluten blir definitiva Den 27 mars 1963 lämnades anbuden på byggnationen in på både kyrkan och studenthemmet in. Flera anbud kom in. Skånska Cementgjuteriet låg närmast till och antogs. Den 2 april sammanträder byggnadskommittén. Den 4 april sammanträffar vi med länsbostadsnämnden med avseende på studenthemmet. Den 9 april sammanträder missionsstyrelsen. Den 21 april beslutar Lunds missionsförsamling om bygge av ny kyrka. Den 11 maj tas första spadtaget på kyrkbygget av missionsföreståndare Gösta Nicklasson.

7 När grunden och kyrkgolvet var gjutet och murningen av tegelväggarna började murades ett skrin in i väggen ungefär där orgeln står. I skrinet ligger bland annat ett nummer av Lunds Dagblad och några mynt och sedlar av olika valörer, inte allt för stora. Pastorsbyte Ny kyrka i ny stadsdel krävde också medvetna och genomtänkta nysatsningar. Församlingens pastor under planerings- och byggnationstiden var Nils Tägt. Han hade under hela den tiden varit motståndare till nybyggnadsplanerna. Det var otänkbart att starta i den nya kyrkan med en pastor som varit så tydligt emot hela planeringen. Det var församlingsstyrelsen och missionsföreståndare Gösta Nicklasson helt överens om. Det var på sitt vis min tyngsta uppgift under den här tiden att meddela honom att han inte kunde vara kvar som pastor. Men han erbjöds samtidigt en tjänst som lärare på missionsskolan på Lidingö. Märkligt nog har vi mötts på senare år i Siljansnäs, där han numer bor. Jag var under ett och ett halvt år komminister i Siljansnäs. Samtidigt var han studieledare i Svenska kyrkans församling där. Men vi har inte med ett ord berört våra roller i Lunds missionsförsamling trettio år tidigare. Kontakt togs med pastor Olle Olofsgård, Västerortskyrkan i Stockholm med förfrågan om han kunde tänka sig bli församlingens nya pastor. Han tackade ja till tjänsten med tillträde den 1 januari En del av den tjänsten var att vara studentpastor i Lund, vilket för församlingen också betydde ett tillskott från centralt håll till hans lön. Hastigt uppbrott Dagarna runt midsommar 1964 fick jag ett brev från skolrådet Maj Bosson - Nordbö med en förfrågan om jag som skolkonsulent ville ta tjänsten som föredragande i ämnet kristendomskunskap inom den omorganiserade Skolöverstyrelsen. Tjänsterna i alla andra ämnen var tillsatta. Men kristendomsämnet var politiskt svårhanterligt efter 1963 års namninsamling för kristendomsämnet, en insamling som gav 2,3 miljoner namn. Därför hade tillsättning av den tjänsten dröjt. Brev gick både till hemmaadressen i Lund och till mina föräldrar i Skärblacka. Jag fick det brev som sänts till mina föräldrars adress. Skolrådet ville ha omgående besked. Det fanns ingen möjlighet till överläggning med mina kamrater i Lund. Erbjudandet om skolkonsulenttjänsten kunde förändra resten av mitt yrkesverksamma liv. Jag vägde för och emot, men kom till den ståndpunkten att framtiden för en församling av Lunds typ inte kunde bero på en enda människas insatser. Dessutom var själva byggnadsprojektet nära sin avslutning Jag svarade ja. Det nya arbetet började den 1 september 1964 med arbetsplatsen förlagd till Stockholm. Veckopendlingen mellan Lund och Stockholm för min del tog sin början. Samtidigt var jag ordförande i Lunds missionsförsamling, som ett halvt år senare skulle inviga sin nya kyrka. Jag minns, att jag varje lördagsmorgon hade överläggningar med pastor Olofsgård om den fortlöpande verksamheten. Samtidigt kände jag att det fanns de som tyckte att jag svek Lunds missionsförsamling. Jag kan förstå uppfattningen av svek. Men samtidigt gick min egen yrkesinriktning in på helt nya banor. Dessutom kan jag ju se hur väl församlingen i Lund har överlevt till skillnad från många andra frikyrkoförsamlingar. Med start i en byggnadsfond på kronor och en bakgårdskyrka på en bakgata år 1959 invigdes en ändamålsenlig och arkitektoniskt förnämlig kyrka år 1965 vid en park. Numer får Västerkyrkan också betraktas vara centralt belägen i en starkt expanderande stad som Lund är i dag. Invigning Lördagen den 24 och söndagen den 25 januari 1965 hölls så invigning av Lunds nya missionskyrka, Västerkyrkan, i närvaro av Svenska Missionsförbundets föreståndare Gösta Nicklasson, som förrättade invigningen, församlingens avgående pastor, Nils Tägt, och den nytillträdande pastorn, Olle Olofsgård. John Ronnås, Rättvik i januari

8 Micklagård, tankar och minnen av Ingmar Johansson (lätt redigerat från ett föredrag i Café Adam) 8 Nu sitter vi här i Änglagården i november 2004 och jag tycker här är ganska fint - för att inte säga mycket fint. Jag ska försöka erinra om hur det var 1964, för 40 år sen. Det var fint då också. En skärmvägg, ett kök möblerat för barn, ett förråd med lekverktyg, liggunderlag, filtar och kuddar. Det var alltså ett dagis, Lekskolan Smedjan. Föreståndaren hette Gunilla Fritzell och bland eleverna fanns ett mig närstående tvillingpar, Bertil och Gunnar. Tack vare insatser från församlingens fastighetskommitté och Gösta John Bredberg har lokalen kunnat hållas i stånd och upprustas så att den både drar in pengar och kan tjäna som visningsobjekt. Men den lokalen var ett undantag 1964, och därutöver rådde nästan kaos. Här i kvarteret låg då två nästan färdiga huskroppar. Tanken hade nog varit att förrätta invigningen till den 1 jan 1965, men allt var lite försenat. Dessförinnan hade här rått febril byggnadsverksamhet i två års tid. I själva verket var det ett jätteprojekt som hade förverkligats, med mycket stora insatser i tid, pengar och arbete. Det var i alla fall vad vi ansåg, vi som hade hållit på med det. Enligt planerna skulle studenthemmet ha varit klart till höstterminens början 1964 och vi hade antagit hyresgäster. Vad skulle vi göra med dem? Alla i församlingen som kunde hade ställt rum till förfogande - först var det tänkt att det skulle handla om fjorton dar, som dock blev en månad och sen två eller tre. Kerstin och jag hade Göte Råsmark från Alstermo i Småland. Vi tog väl hand om honom och skaffade honom en flicka som han så småningom gifte sig med. (Det var Bibbi, dotter till vice församlingsföreståndaren Nils Arnsäter.) SMU hade på den tiden ett sommarhem på Nilstorp. Det var en oisolerad kolonistuga, dragig och med läckande toalett. Där härbärgerades ett antal opretentiösa studenter som mot slutet for väldigt illa. Efter hand som duschrummen på Micklagård blev färdiga kunde de med viss lättnad flytta över dit. Varken rummen på Micklagård eller restaurangen eller kyrkan var färdiga i tid. För kyrkans del var det i slutänden snickerierna som orsakade förseningen. Bänkar, knäfall och nattvardsbord hade beställts från ett snickeri på Gotland, och jag tror det var gotlandsbåtarna som inte kunde klara frakten. Gamla Micklagård - på hörnet av Grönegatan och Stålbrogatan, nuvarande hotell Concordia - innehöll 18 studentrum och ett så kallat matlag för studenter med något hundratal regelbundna gäster. Hemmet ägdes av Svenska Missionsförbundet och hade en styrelse som tillsattes från Stockholm. På 50-talet blev den folkpartistiske riksdagsmannen Sigge Löfgren, Malmö, ordförande. Från Lund invaldes Arne Annmo, AlfaLaval-direktör och framträdande kommunalpolitiker. På grund av sina politiska engagemang avgick han dock och ersattes av Ingmar Johansson. Den gamla missionskyrkan Betania låg på Laboratoriegatan där uppfarten till Coops parkering ligger nu. I Missionskyrkans församling hade det just skett ett betydelsefullt vaktombyte när John Ronnås tillträdde som ordförande. Vi var ense om att församlingen behövde en ny kyrka och framför allt att vi behövde möjlighet att ta emot fler studenter. Antalet studenter i Lund hade på ett par decennier växt från ett par tre tusen till och Staten hade gett frikostiga lån till AF-bostäder, till nationer och till andra bostadsföretag. Vi ansåg nu att det borde vara en riksangelägenhet för SMF hur vi skulle kunna fylla vår uppgift bland frikyrkliga studerande som varje år flyttade till Lund. Församlingen hade för dålig ekonomisk bärkraft för att ensam bekosta en ny byggnad och det blev därför naturligt med en gemensam planering. År 1958 tillsattes en byggnadskommitté bestående av John Ronnås, Arne Annmo och Ingmar Johansson. John var adjunkt i religionskunskap vid Katte men blev snart konsulent vid SÖ och senare radiobiskop. Han var alltid på resande fot och svarade för kontakterna med SMF och även med riksdagen, där för övrigt Einar Rimmerfors, Birgitta Bredbergs far, var den som bevakade våra ärenden. Just vid den här tiden drogs emellertid de frikostiga statliga byggnadslånen till studentbostäder in, och vårt projekt blev faktiskt det sista som fick del av dem. En viktig positiv faktor för oss var att Arne kände alla myndighetspersoner i stan och visste hur byggnadsärenden skulle dras. Jag, som förutsattes ha lättare att disponera min tid än de andra

9 9 Missionsförbundets ordförande, Ansgar Eeg-Olofsson, tar det första spadtaget den 11 maj två fick sköta ekonomin och hålla i kontakterna med församlingen och byggentreprenörerna. Så här 40 år efteråt inser jag nog att det uppdraget tyvärr gick ut en hel del över mina övriga plikter som fembarnsfar med heltidsarbetande hustru. Sista året kompletterades kommittén med Greta Kruse som speciellt ansvarig för inventarieinköpen. Hennes meriter i sammanhanget bevisas väl av att hon sen blev den första kvinnliga ordföranden i Lund i en teknisk nämnd, nämligen byggnadsnämnden. Jag ger några hållpunkter för byggtiden: 1959 reserverades tomten 1960 utsågs Carl Nyrén till arkitekt 1961 beslöt SMF om ekonomiskt stöd 1963 togs första spadtaget, den 10 maj 1964 murades den första stenen, den 18 jan 1965 förrättades invigningen, den 24 januari Carl Nyrén var en av landets mest välrenommerade arkitekter och hade just ritat lärarhögskolan i Malmö. Han är dessutom son till en av SMF:s tidigare missionsföreståndare, Janne Nyrén. Några personliga reflexioner. Vi är nog alla överens om att planlösningen är rationell och att kyrkan har stora skönhetsvärden - liksom studenthemmet. Men kan det egentligen kallas rationellt att det praktiskt taget saknas räta vinklar? Byggentreprenören Skanska - som på den tiden hette Skånska cementgjuteriet AB eller i dagligt tal Skåningarna - var förtvivlade och frågade alltid efter måttsatta ritningar. Till svar fick dom ungefär: Bygg efter det ni har, så får ni måtten efteråt. Det ska väl inte vara nån konst för världens bästa byggföretag. Visst gick det men med stora förseningar som följd. Och som bekant betyder ju tid pengar. Om vi nu ställer oss frågan: Var det mödan värt? så kan svaret för min del inte bli annat än ett rungande ja! Vi har fått så mycket som vi anser omistligt - och vi hade inga alternativ. Men byggnader är inget självändamål. Vi måste också söka svar på frågorna: Hur har studenternas villkor förändrats av projektet? Hur har församlingen utvecklats? Hur är bindningarna mellan Församlingen och SMK?

10 10 Bild från byggandet av kyrksalen, Västerkyrkan Studenterna. Västerkyrkans förste församlingsföreståndare, Olle Olofsgård, var också den förste frikyrklige studentpastorn i Lund. Uppsala och Göteborg hade sådana tjänster något tidigare. SMF hade emellertid redan i början på 50-talet visat intresse för att engagera studenter i frikyrkligt arbete. Missionsstyrelsen inbjöd en gång om året FKSare och frikyrkopastorer i Malmö - Lundregionen till en samling, kallad prästamötet, varvid alla bjöds på middag av fabrikör A. E. Ljung i Malmö. Tanken var klart uttalad, nämligen att intressera studenterna för aktiv tjänst i SMF. Framgångarna uteblev förvisso inte - jag kan till exempel nämna namn som Elsy Johnsson, Leif Nilsson, Per Magnus Selinder, Karl Göran Ekberg, Lennart Molin, Tuve Skånberg, min egen brorsdotter Kerstin Johansson-Sjöbratt, Kerstins systerdotter Rigmor Jacobsson Borg, Gunnel Jacobsson Kritz och Valborg Lindgärde fanns i Lund två starka kristna studentföreningar, den kyrkliga KSF och frikyrkliga FKS. Utan medverkan av någon studentpräst eller studentpastor och fast de tillsammans inte var mer än ett 100-tal deltog de mycket aktivt i studentlivet och den aktuella debatten. Vid ett tillfälle var både studentkårens ordförande och redaktören för Lundagård FKS-are. Kårordföranden var Gunnar Hillerdal, sedermera MUF-ordförande och lektor (rektor) i bl a Växjö, och Lundagårdsredaktören var Harald Wollstad, senare rektor vid folkhögskolan i Ljungskile. Jag tror att Bo Strömstedt också under en tid var redaktör för Lundagård. Olle Olofsgård bodde i den stora lägenheten på Micklagård där församlingens diakon Carola Störbäck med familj nu bor. Han var en mycket talangfull, initiativrik och viljestark person med en utmejslad, konkret predikokonst. Han tog nästan handgripligt tag i de nyinflyttade studenterna och släppte inte greppet förrän de talat om sina avsikter och förväntningar, både med studierna och med sin församlingstillhörighet. Numerärt växte församlingen de första åren efter 1965 och nådde snart ett toppvärde. Det är också värt att nämna att Olofsgård verkade starkt för samverkan med Svenska Kyrkan. Sankt Petersgården som är Klosterkyrkans församlingsgård byggdes samtidigt med Västerkyrkan - våra klockor innehåller samma göt. Kyrkoherde där var på den tiden Olof Sundby, sedermera ärkebiskop. Han och Olle Olofsgård var goda vänner och hade långtgående planer på lokal samverkan här på Väster. Strax efter byggandet av vårt nya studenthem inträffade det så kallade 68-upproret bland studenterna. Tavlor skars sönder på AF, rektor fick lämna sin tjänst, allt etablerat förkastades, organisationers berättigande ifrågasattes och nya former för samverkan prövades. KSF och FKS upplöstes och ersattes av Kriss. Det positiva med denna förändring var att ekumeniken förstärktes. Negativt - och enligt min mening den dominerande effekten - var att engagemanget och slagkraften i den kristna studentrörelsen på lång sikt har avtagit i stället för att öka, men det kan givetvis också ha andra orsaker. Församlingen. Ett vågspel som hade varit värt att lyckas var försöket att ha öppen ungdomsgård. SMU hade åtagit sig att utse gårdsförståndare som bl.a. skulle kontrollera insläppet. De lyckades hjälpligt hålla gården rök- och drogfri, de ordnade pingis, lekoch danskvällar men kunde inte begränsa antalet insläppta. Möbler och dörrar klarade inte påfrestningarna, de slets ned hårt och skadades. Lyckosamt för kyrkan var att vi då - gemensamt med Micklagård - hade en anställd vaktmästare med möbelsnickarkompetens, nämligen Ewald Hösth.

11 I början på 70-talet började en verksamhet för aningen äldre ungdomar, nämligen Öppet hus för pensionärer och daglediga. Den växte kraftigt och kulminerade under Bengt Zetraeus pastorstid med goda insatser från Allan Grundemar som ordnade föreläsare, vaktmästarparet Gerda och Ewald Hösth samt Eva och Gustav Andersson. Öppet hus samlade som mest deltagare och säsongen brukade avslutas med en lägervecka på Örestrand. En titt i församlingens matriklar och årsberättelser ger också anledning till reflexioner. Medlemsantalet har varierat men inte särskilt mycket. En uppgång skedde strax efter invigningen av Västerkyrkan och vi kan ju också glädja oss åt en ökning de senaste åren. Men studerar vi adresserna får vi en tankeställare bodde nästan hela församlingen på gångavstånd från kyrkan. Vi utgjorde en typisk innerstadsförsamling, medan vi nu är utspridda över hela kommunen inklusive Dalby, Veberöd och Genarp och till och med närliggande kommuner, som Staffanstorp, Lomma och Kävlinge. Vid en rättvisande jämförelse borde vi därför ta hänsyn till hur medlemsantalet i de olika lokala församlingarna har växlat. En annan intressant jämförelse kan man göra när man tittar på den sociala strukturen i församlingen. Ur minnet kan jag räkna upp åtskilliga från den gamla tiden: Handlanden Anton Lindgren som hade herrekipering och specerier på Bangatan, Ernst Lindgren med herrekipering på Svartbrödersgatan, Magnus Nilsson, skrädderi på Klostergatan, Valter Ramklint, konditor på Mårtenstorget, David Hasselgren och Oscar Emanuelsson, porslinsaffär på Skomakaregatan, numera Duka och Hasselgrenska gården. Sen fanns Algot Löfqvist med leksaks- och pennaffär, Edvard Söderlund med bokhandel och tryckeri på Östra Mårtensgatan, en byggmästare Gullberg vars förnamn jag tyvärr har glömt samt lantbrukarparet Emil och Kerstin Dahlgren. Där fanns också ett antal lärare, en praktiserande jurist som hette Hjalmar Ugglin och naturligtvis många som var anställda inom vården som exempelvis Greta Kruse, Brita Malmborg, Svea Lundin, Linnéa Magnusson och Nils Arnsäter. Från 1965 fick vi också läkare, t.o.m. flera stycken, och nu har vi ju dessutom professorer i våra led. En kategori medlemmar som nästan försvunnit är däremot hemmafruarna. Förhistoria. Egentligen har jag nu sagt vad jag tänkt och tycker vara angeläget. Men om ni har tid och lust att höra på ett litet tag till har jag en förhistoria som är ganska intressant. Jag har tagit med mig 5 st skrivböcker med vaxdukspärmar som normalt förvaras i Micklagårds arkiv. De är fulla med handskrivna protokoll från sammanträden med en förening som mot slutet heter Fria Kristliga Gymnasistföreningen Aithon men i de första protokollen bara heter Talövningsföreningen. Böckerna fick jag omkring 1980 av Torsten Lundin, sommargranne till mig och son till en man som hette Gösta Lundin. Gösta var under några år i början av 1900-talet ordförande i Lunda-FKS och både då och senare en flitigt anlitad talare vid student- och gymnasistsamlingar. Böckerna kom fram i samband med hans död, och jag fick ta hand om dem på grund av mitt engagemang för nya Micklagård. När man läser de där gamla protokollen slås man av att lokalfrågan tas upp gång på gång. Jag citerar från boken för 1919: Anledningen till att föreningen Aidon icke påbörjat sin verksamhet hösten 1919 förrän i oktober månad är den att föreningen varit utan samlingslokal. Sedan FKS: s i Lund nya hem blivit färdigt har denna förenings lokaler godhetsfullt upplåtits för föreningen Aidons sammanträden. Hur kunde en fattig studentförening på egen hand skaffa ett eget hem? Jag fann denna fråga så intressant att jag måste gå till FKS protokoll. De finns på handskriftsavdelningen på Universitetsbiblioteket. Ur protokollen får jag reda på att ordföranden i FKS vid den tiden var Elov Tengblad från Karlstad. Med i styrelsen satt också Gösta Lundin. Kassör var Yngve Kristensson, järnhandlarson från Osby som sen blev borgmästare i Stockholm och bror till Filip, blivande landshövding i Umeå. I protokollsboken för 1919 står också en anteckning: Under april eller maj tillsattes en kommitté för studenthemmet, bestående av Tengblad, Kristensson och Lundin. I protokollet för den 10 okt står i $ 4: Efter denna...kaffedrickning refererades av bröderna Lundin och Kristensson de upplevelser de haft under sin vällyckade tiggarfärd i skilda trakter av Sverige. Därmed hade jag fått klarhet i vad jag redan tidigare hört: Gösta Lundin hade tillsammans med Yngve Kristensson besökt ordföranden Elov 11

12 12 Tengblad i Karlstad och tillsammans med honom förmått kaffegrossisten och ordföranden i SMF Anders Löfberg - just det, Löfbergs Lila - att donera grundplåten till Micklagård. Köpet skedde sen under medverkan av handlanden Oscar Nilsson, även senare i många år en stor gynnare av det frikyrkliga studentlivet i Lund. Nilsson bidrog ganska säkert också till insamlingen, liksom de aktiva studenterna och några till. Talövningsföreningens upphovsman var för övrigt Axel Andersson, blivande missionsföreståndare för SMF, och bland deltagarna fann jag min egen far, Hjalmar Johansson. Sammanträdeslokal var till en början oftast den ovannämnde handlanden Oscar Nilssons hem. Han hade speceributik och tapetaffär på hörnet av St Södergatan och Magnus Stenbocksgatan men flyttade sen till Malmö, blev lantbrukare och köpte gården Almlid i Vintrie, dit han under många år inbjöd FKS till Valborgsfirande. Hur vi fick tomten av Arne Annmo Vi hade aldrig fått tillgång till tomten (avsedd för småskola som det hette på den tiden) av Lunds stad (Lunds kommun fr.o.m. 1974) om vi inte hade byggt studenthuset och förlagt en lekskola i kyrkodelen, en kontaktmöjlighet för oss till omgivningen. Svårigheterna var stora, särskilt för Sigge Löfgren och mig med bl.a. rädsla för kostnaderna. Vi måste spela med flera kort. Staten, d.v.s. regeringen, hade bestämt att inga fler lågräntade och nästan amorteringsfria lån till studenthus skulle ges i hela Sverige. Sigge lyckades dock att få fram ett hot om en fyrpartimotion av skånska riksdagsmän om studentbostadslån till oss i Lund. Med var även socialdemokrater! Detta följde jag nära som ledamot av studenthemmets styrelse. (Blev sedan stadens representant i den nya styrelsen. Ingen annan politiker ville vara med i något som hade anknytning till det frikyrkliga Micklagårds styrelse.) Regeringen backade. Byggets finansiering. Studenthemmet: 1966 angavs byggkostnaden för studenthemmet till ca 5 MKr. Häri ingick kostnad för garage och biluppställningsplatser med 0,5 MKr, påtvingade av kommun och grannar och dyra att förränta. Kyrkan: Överskott vid försäljning av gamla Betaniakyrkan Insamlingar inom församlingen Insamlat från välvilliga sponsorer genom missionsföreståndare Gösta Nicklasson Anslag från SMF Anslag från Arvsfonden Summa kontant tillskjutna medel alltså Räntefria lån SMF o Lunds kommun Bottenlån att förränta Summa lån , totalt för kyrkan inklusive tomt och inventarier Kr Nästa problem var tomtindelningen. Tomten för studenthuset skulle, om man följde reglerna, subventioneras ner till 20 kr per kvm av staden, som det då hette. Jag har ett minne att vi fick betala ungefär 40 kr per kvm för kyrkans del. Till detta kom anslutningsavgifter för el, vatten och avlopp för de båda byggnaderna. Som ett kuriosum kan jag nämna att vi i Lund alltid varit rädda för att träffa på gamla rester från tidigare byggnationer. Mycket riktigt ringde Skånska Cement mig om att de träffat på lämningar i marken. Jag svarade: gräv upp och över. Som väl var det bara avlopp från en tidigare inte så gammal gård. Annars kunde det ha blivit dyrt och kunnat försena oss ett år! Man talar inte om sådant som politiker, som vill göra något. Det var tråkigt att Stadsfullmäktiges ordförande Torstan André inte ville närvara i en frikyrklig invigning. Han skickade vice ordf. professor Gunnar Edström (fp). Utgiven av Västerkyrkans församling i Lund, september 2005 Tryck: Arkitektkopia i Malmö