GÖSTA LINDKVIST * 1915

Transkript

1 GÖSTA LINDKVIST * 1915 När Gösta var sex år gammal beslöt sig hans föräldrar för att flytta från Roslagsgatan i Stockholm till Mullhyttan. -Pappa ville väl starta eget, och det var svårt att leva i Stockholm på 20-talet. Mjölken var ransonerad, man fick bara köpa någon liter per dag. Ändå var det inte lätt för Gösta att lämna den plats där han föddes Det var förskräckligt, minns han. Någonting fattades. Familjen kom till Mullhyttan Då fanns här cirka 400 invånare, 500 om man räknar med byarna runtomkring. Det var gott om företag och arbetsplatser. Eller vad sägs om fem livsmedelsaffärer, två skoaffärer, en manufakturaffär, ett bryggeri, två kaféer, två slakterier, en järnhandel, två bagerier, en hattaffär, en urmakare, tre skrädderier, två kvarnar, två sågar, tre snickerifabriker, en raffelstoppsfabrik, ett garveri, en järnhandel och ett par bondsmedjor. Räckte inte det så var det bara att ta Svartåmärra till Örebro. Tågresan tog en timme, och dit åkte familjen Lindkvist då och då. Den största arbetsplatsen var Alfred Johanssons såg och snickerifabrik uppe vid sågdammen. När det brann ner renoverades sågen på det gamla stället medan man byggde en helt ny fabrik på Selhagsvägen. Ett tjugotal personer var anställda här. Fabriken står kvar än idag, men nu är det JAR snickerier som huserar i lokalerna. G.A Lindkvists smides och mekaniska verkstad Pappa Gustav Adolf hyrde en smedja på Norbergs tomt nere vid den nedre sågen. De bodde på flera olika ställen i början, men så fick de tag i en gammal stuga bredvid Ringaboa, inte långt från smedjan. -När bönderna kom förbi med sin säd för att mala i kvarnen åkte vi med dit ner. Fick vi inte så tjuvåkte vi. Och på vintrarna var det en jättefin kälkbacke ända uppifrån vår stuga och ner till kvarnen, minns Gösta. Det var Emil Lundquist som ägde den här "nedre" kvarnen. Det fanns ju en högre upp längs Mullån också. Runt Lundkvists damm låg en hel rad arbetsplatser. Här fanns Norbergs såg, Göstas pappas smedja (som hette G.A. Lindkvists smides och mekaniska verkstad), ett bryggeri, ett garveri, Aldéns slakteri och så Hellkvists bageri. -Bageriet låg precis bredvid smedjan. Jag var där lika ofta som jag var hos pappa. Det luktade så gott och på vintern var det varmt och skönt. Hellkvist bakade limpor, wienerbröd och kakor. Gösta fick med sig stora påsar med brända brysselkex hem. Kompisen Folke Andersson blev lärling i bageriet och tog så småningom över rörelsen och byggde nytt efter några år. Bagar-Olle hade också bageri i Mullhyttan, mitt emot den gamla mjölkaffären. Kundkretsen räckte inte till för dem båda, och de drygade ut den genom att köra bröd till Dormen och Svartå en eller två gånger i veckan. När de fick bil åkte de till Degerfors och Karlskoga också. Det var för långt dit med häst och vagn.

2 Skoltiden När Gösta var sju år började han skolan. Det var 1922, och den låg där Furugården ligger idag. - Småskolan var på övervåningen. Ettorna och tvåorna samsades om skolsalen. Den ena årskullen var där på morgonen, den andra från lunchtid ungefär. Barnen i småskolan hade två lärare. Jordansson var liten och mörk, Hellström var lång och ljus. Snälla, trevliga och rara var de båda två, försäkrar Gösta. Klass tre och fyra kallades mellanskolan. Där undervisade Gunhild Johansson, som senare gifte sig till efternamnet Reinholds. Hon bodde alldeles intill skolan. Nu gick treorna och fyrorna tillsammans hela dagarna, och det var cirka 15 elever i varje årskull. -Fröken Johansson var rätt frän, hon kunde smiska till med linjalen på fingrarna. I storskolan gick årskurs fem och sex. Här var det Knut Seilitz som var lärare. Han var dessutom bas för hela skolan, och hade hårda nypor. -Det behövdes, intygar Gösta. Vi fick lära oss att veta hut. Knut Seilitz hade ett speciellt straffsystem där han delade ut stjärnor. Den som inte kunde läxan eller hade något fuffens för sig fick ett antal stjärnor som det sedan gällde att arbeta bort. Man kunde till exempel få bära vatten till lärarens badkar, och värma det till behaglig temperatur. Eller så kunde man få städa slöjdsalen. -Han hade ett speciellt knep att ta tag i näsan så att det gjorde väldigt ont, minns Gösta. De kroppsliga bestraffningarna sparades till de värsta busarna, men Knut hade ändå respekt med sig. Han höll hela skolan i herrans tukt och förmaning. Barnen lärde sig att läsa, skriva och räkna. De hade geografi, historia och kristendom. När de hade gymnastik inomhus flyttade de undan bänkarna i klassrummet och fällde ut bommarna som satt fast i väggen. Det stod långa bänkar utefter väggarna, och dem vände man upp och ner på så att man kunde balansera på dem. Annars var det mest vanlig motionsgymnastik. Utomhus kunde de spela korgboll ibland. Barnen hade gymnastikkläder med sig, men det var aldrig frågan om att duscha efteråt. Slöjden var populär, men den fick de vänta med tills de gick i tredje klass. Pojkarna hade träslöjd och flickorna syslöjd. Man fick inte välja. Mat hade eleverna med sig och åt sittandes på bänkarna i korridoren. Mjölk och smörgås var det vanligaste. På rasterna lekte man tafatt eller någon annan lek. Flickorna hoppade hage. Det var kallt i klassrummen på vintern. Kaminen lyckades inte sprida värmen särskilt långt. Gösta gick i fortsättningsskola. Det var cirka sex veckor på vintern, när de andra eleverna hade ledigt. -Vi fick lära oss bokföring och lite andra praktiska saker. Låtsades att vi drev en bondgård. Efter skolan började pojkarna som lärlingar på någon arbetsplats, medan flickorna blev hembiträden hos finare familjer eller fick jobb på något café eller liknande. -Valters Verkstäder var en bra lärskola för pojkarna, minns Gösta. Massor med pojkar har börjat där som springpojkar och sedan arbetat sig uppåt. Gösta började i sin pappas verkstad. Systern Maj blev biträde i Rydéns manufakturaffär och gifte sig senare med Åke Johansson (från Bröderna Johanssons snickerifabrik). Systern Britta gifte sig med Hugo Gustavsson och arbetade senare på ICA i Mullhyttan. Hämtade posten Dagen var inte slut för att skolan slutade. Varje dag klockan 16 hämtade Gösta posten nere vid stationen. Han gick tillsammans med sina kompisar. -Vi hade inget postkontor på 20-talet, så posten kom aldrig längre än till stationen. Där fick vi hämta den i samma lucka som de sålde biljetter i. Heffner var stins och hans dotter Alma hade hand om posten. Så fanns det två stadiga avlastare som

3 lastade godsvagnarna. De kallades järnvägsbiträden och bodde invid järnvägen tillsammans med sina familjer. Senare fick Mullhyttan ett postkontor i gula huset hos Ernst Godé. Då var Göstas kompis Harald Lundkvists lillebror Bror brevbärare. Det hände att barnen fick utföra sysslor även under skoltid. -När kyrkan byggdes gick vi dit klassvis och hjälpte till att hålla rent på arbetsplatsen. Ja, vi hjälpte till med allt möjligt. Det var roligt. Flopp för smedjan När Gustav Adolf Lindkvist hyrde smedjan vid sågen så hade han naturligtvis en affärsidé - han skulle smida arbetsvagnar till hästar. Han köpte in material, men när vagnarna väl var klara hade priserna sjunkit så kraftigt att det hela gick med förlust. -Det var rena floppen, konstaterar Gösta. Pappan fick lov att tänka om. Under ett besök i Örebro fick han en ny idé - han skulle göra idrottsartiklar. I mer än tio år arbetade han med att smida spjutspetsar, löparbrodd, selbeslag, skidbindningar och dubbar till skidstavar och sparkskor. Till och med diskusar tillverkades i smedjan i Mullhyttan. Alltihop såldes till sportaffärer i Örebro, som Broströms och CG Forsbergs. Det var inte bara pappa Gustav Adolf som försörjde Gösta och hans två systrar Maj och Britta. Mamma Maria tvättade och strök åt fina familjer och vanliga människor som ville klä sig snyggt vid festliga tillfällen. -Både kragar och veck skulle stärkas. Hon fick stryka varje veck för sig. Det tog lång tid. Mamma arbetade hemma och Gösta fick cykla runt och dela ut den färdiga tvätten. Det kunde bli en tioöring i belöning ibland. Bondsågen Norbergs såg var en bondsåg, dit bönderna kom för att såga sitt virke. Den var bara öppen på sommaren. På vintern var både bönderna och Gunnar och John Norberg sysselsatta med att hugga i skogen. Där sågade man för hand, men vid sågen fanns en lokomobil (en slags ångmaskin) som drev ramsågen. Tidigare drevs den med vattenkraft. De färdiga plankorna staplades i stora fyrkanter för att torka. -Det var våran käraste lekplats, erkänner Gösta. Det fanns gott om små utrymmen och luckor bortikring som man kunde krypa in i och gömma sig i. Barnen fick naturligtvis inte vara där. De drog upp grus på plankorna, som skulle vara rena för att inte slöa verktygen när virket sedan hyvlades. Norberg hade förutom sågen också ett eget kraftverk. Under garveriets mangelbod stod en stor motor som levererade likström till vissa hus i omgivningen. Ibland fanns det ström, ibland var det sämre. Det berodde på vattenflödet i Mullån. Det var Robert Lindkvist som byggde kraftverket. Illaluktande garveri När Gösta var liten brukade han och hans kompisar bada och meta i Lillån nedanför Lundkvists damm. På övre sidan av dammen låg Mullhyttans Garveri, som ägdes av Gustav Persson. Det var en otäck arbetsplats, mörk och illaluktande. Hit kom de råa, saltade djurhudarna för att förvandlas till halvcentimetertjockt sulläder. -Hudarna skyfflades in i stora tunnor, liknande de ekfat man förvarar vin i. Syror tillsattes och tunnorna vevades runt mekaniskt så att håret skavdes bort. Gösta var där inne ibland, så han vet att berätta. -Det var fem eller sex karlar som arbetade här, iklädda stora läderförkläden och träskor. Jag förstår inte hur de kunde gå på det hala golvet med de skorna, det var ju nedsmetat med syror och sådant. Det var precis som att komma in i en bilverkstad - mörkt och halt. När håret hade skavts bort från hudarna så sköljdes de av i stora kar, nedgrävda i golvet. Även här tillsattes syror av olika slag. Sedan skulle köttsidan skavas av. Det gjorde man för hand med en

4 stor kniv. Slamsorna samlades i en hög utanför garveriet, men mycket hamnade direkt ner i dammen. Syrorna spolades också ut i vattnet. -Där lekte vi och hade roligt medan de kritvita slamsorna ruttnade omkring oss i vattnet. Det luktade förskräckligt. Inte bara här utan i hela området runtomkring. Gösta skrattar gott åt minnet. Visst luktade det, men det kunde inte skrämma bort barnen. Dammen var en spännande plats där det fanns mycket att titta på. -Och när lädret var klart och manglades i mangelboden så luktade det gott! Det färdiga sullädret såldes till skofabriker i Örebro och Kumla. Garveriet lades ner på trettiotalet. Då började den före detta förmannen Valentin Larsson arbeta hos Göstas pappa i smedjan. Bryggeriet Bryggeriet ägdes först av Göstas kompis Folke Anderssons far, sedan tog Folkes bror Edvin över. Gösta har förstås varit där inne. -Det fanns två väldigt stora kar, nedgrävda i golvet. De fylldes med vatten, malt och det som behövdes för att det skulle bli svagdricka. Det mest spännande med bryggeriet var annars isen! När det var som kallast åkte massor av människor upp till Multen för att såga ut årsförbrukningen av is. De hade med sig stora sågar med bara ett handtag och de sågade ut stora fyrkanter ur isen. Den kunde vara halvmetertjock. Dessa stora iskuber fraktade man sedan hem på låga kälkar. De lades i ett hål i marken, täcktes med sågspån och byggdes på med ytterligare lager av is och spån tills det blivit n hel pyramid. Där klarade sig isen hela sommaren. -Det var roligt att kliva omkring där och peta bort sågspånen med de bara fötterna. Då blev det kallt! Isen behövdes för att kyla ner svagdrickan. En annan storkonsument av is var Västanås bondgård, som kommunen ägde och dit alla i Mullhyttan gick för att köpa mjölk. -Vi var där minst en gång om dagen och köpte två eller tre liter, berättar Gösta. De hade is i ett stort kar i kylrummet. Där var det kallt som bara den. Slakterierna behövde också is, och man samsades där ute på Multen. Det var viktigt att spara en väg över sjön, så att virke från Tryggeboda och Axsjöåsarna kunde fraktas till sågverken. De stora hålen i isen markerades med buskar. Aldéns slakteri Gösta hade många favoritställen bland arbetsplatserna runtomkring. Ett av dem var Aldéns slakteri. - Det var en hjärtesnäll människa. Han var skojfrisk och jag trivdes hos honom. Aldéns hade en slaktardräng som hette Nisse. Nils Eriksson var femton år äldre än Gösta, men de kom bra överens. Han bodde i en kupa ovanför charkuteriet. När det var dags att hämta någon ko till slakt så skjutsade han ut Gösta eller någon annan för att hämta hem den. -Det fanns inga bilar att köra med, så det blev till att leda hem korna i grimma och rep. Jag gjorde det ibland, för jag brukade hjälpa till på slakteriet. Gösta minns särskilt en gång när det inte gick så bra för honom... -Jag skulle hämta en ko långt bort i skogen. När vi kom till Bäcklunda la hon sig bara på vägen och vägrade att resa sig upp. Jag gick in i handelsboden där, och handlar Larsson ringde till Aldéns. Nisse kom farande, tog tag i repet och ryckte till samtidigt som han skrek högt. Kon for upp på en gång. Det gällde att vara bestämd, det var ju inte jag. Vid den här tiden var Gösta år, och när han kom hem med kon fick han någon krona av slaktare Aldén.

5 Det fanns andra sätt att tjäna pengar på också. -Utanför båda slakterierna i Mullhyttan låg det stora vomhögar. Inälvorna som inte användes kastades bara ut, och där fick det ligga och ruttna. Det lockade naturligtvis till sig mängder med råttor. Det var inte svårt att skjuta ett tiotal på en dag. De fick vi tio öre styck för av Aldén. Ett annat sätt att dryga ut inkomsten var att plocka kråkungar, som man fick 25 öre styck för. -Vi lade dem i en lutpulverask och sa att det var ett visst antal. Ernst Godé räknade inte, så det var bara att säga en summa... När Ernst Godé grävde ner burken med kråkungar tittade Gösta och hans kompisar noga efter var han grävde. Sedan var det bara att gräva upp burken igen och få betalt en gång till. Gösta skäms lite vid minnet, men kommer fram till att det nog är preskriberat vid det här laget. Raffelstoppsfabriken (även kallad valsullsfabriken) Uppströms vid Mullån låg Aron Bergs raffelstoppsfabrik. Där lämnade man in gamla trasor och lump, och fick det rivet till en trasselliknande stoppning. Den användes till att göra kuddar och madrasser. Antingen sydde man själv eller så sydde Aron. -Maskinen som rev sönder tyget såg ut som ett tröskverk. Det dammade något fruktansvärt, minns Gösta. Aron var alldeles luden i ansiktet... Det bullrade så det gick inte att prata där inne heller. Gösta var själv dit och lämnade in trasor för att få dem sönderrivna. På så sätt lärde han känna Aron och blev springpojke på raffelstoppsfabriken. - Jag cyklade runt med de färdigrivna trasorna. De tog plats men vägde nästan ingenting. Han var så generös, Aron, jag fick så mycket pengar. Kunde få hela kronor ibland. Madrasserna syddes i små rutor så att stoppningen inte kunde glida omkring. Och det var bra kvalitet - Gösta använder sin madrass än idag! - Min fru köpte skumgummimadrasser, men jag stod inte ut mer än ett par nätter. Det kändes som om jag skulle brinna upp, det blev så varmt! Den gamla madrassen är sval och skön. Och om den blir platt så är det bara att piska den så fluffar den upp sig igen. Aron Berg dog någon gång mellan 1935 och Nu bor det sommargäster i hans gamla fabrik. Inte bara arbete Visserligen arbetade folk mycket på tjugotalet - från sju på morgonen till fem på eftermiddagen, och så halva lördagen fram till klockan ett. Men det fanns faktiskt nöjen också. -En eller två gånger om året kom ett resande teatersällskap till Mullhyttan, minns Gösta. De slog sig ner vid Lundkvists damm och byggde upp en scen med väggar och verandor och allt nere vid vattnet. Publiken fick sitta i grässlänten ovanför. För det mesta handlade det om kärlekshistorier, riktiga folklustspel. Och publiken var inte svårflörtad. -Nej, det fanns ju inte så mycket att välja på så det var väldigt populära föreställningar. Ett mer vardagligt nöje var torgdagarna andra torsdagen i varje månad. Då fylldes hyttebacken med diverse varor i mat- och klädväg. -För att inte tala om när zigenarna invaderade torget! Det var spännande! Gösta lyser upp av minnet... -De kom i stora sällskap, tio familjer åt gången. Och de fyllde hela hyttebacken med sina tält. Barnen tyckte mycket om att springa omkring bland tälten och titta på allt som fanns att se. -Zigenarna var snälla mot oss, och aldrig har jag hört att någonting försvann. De beskylldes ju annars för att vara tjuvaktiga. De vuxna gjorde affärer med det resande folket, som hade med sig kopparsaker, klockor och andra varor. De både köpte och sålde. De firade bröllop och

6 hade fester och levde sitt liv mitt i Mullhyttan ända tills myndigheterna körde bort dem. Det blev väl någon vecka åt gången. Senare bestämdes det att de inte fick vara i samhället. De förpassades till en gräsplätt nere vid stationen. På kvällarna handlade nöjena mest om att läsa. -Jag lånade mycket böcker på NTO:s bibliotek och läste skönlitteratur och äventyrsromaner. Mamma och pappa läste mycket, de också. Så fanns det ett par kaféer som man kunde besöka ibland. Ett av dem hade både matservering och några resanderum. Emma Andersson hade hand om det, och det låg i samma hus som järnhandeln. Det andra kaféet låg i det numera ljusblå huset med blomsteraffär i.(carlbergs- huset) Flickorna hölls i kyrkan När pojkarna var ute och fiskade och hälsade på arbetarna i fabrikerna så var flickorna i kyrkan. John Gravström var präst i den nybyggda kyrkan 1927, och han ordnade med ungdomsaktiviteter. De flesta flickorna i samhället var med i hans ungdomskrets. Det fanns en scoutkår också, och den var Gösta med i. -Prästen var rolig. Han hade en hjälppräst som kallades Synsigus. Det betyder "hjälpreda" på latin. Katten döpte han till Kattoliken. John Gravström gifte sig senare med dottern till slaktar Aldén borta vid Norbergs såg. Det var inte bara kyrkan som gällde för flickorna. Varje onsdag och lördag var det dans i Dansbaneskogen i skogsbacken ovanför de röda hyreshusen mitt i Mullhyttan. Och en eller två gånger i veckan var det bio i NTO-lokalen. -Dit gick man familjevis. Ofta var det fullsatt. Jag minns när biljetten kostade femtio öre. När radion kom till byn När Gösta var riktigt liten kom radion till Mullhyttan. Den kom i form av ett resande sällskap som slog upp ett stort tält på hyttebacken. Dit kom massor med nyfikna och betalade inträde för att få se något de aldrig hade sett förut, knappt hört talas om. -Det var många som tittade men få blev frälsta. Mannen som demonstrerade hade nämligen svårt att få fram något riktigt ljud ur apparaten. Det tjöt och skrek och pep. Det måste ha varit före kristallmottagarens tid. Jag var inte gammal då. I början av 20-talet var det väl. Mot slutet av 20-talet hade kristallmottagaren blivit vanlig. Familjen Lindkvist satt och lyssnade hemma i köket. Det var nyheter några gånger om dagen, och så var det musik. -Den bestod av en liten dosa med en hållare på för kristallen. Så var det en nål som man skulle hålla mot kristallen så att det lät. Man fick sitta och skruva på den där nålen. Det var spännande. Ett par hörlurar hörde till. Gösta och hans systrar delade på dem ibland, lyssnade med ett öra var. Ny smedja och nytt hem I början av 30-talet dog Göstas morfar. Pengarna som mamma Maria ärvde efter honom räckte till att köpa en tomt mellan Selhagsvägen och Stationsvägen. Där byggde de en ny smedja och ett boningshus. Äntligen hade de en egen plats i tillvaron. Mamma Maria fortsatte att tvätta kläder. Pappa Gustav Adolf arbetade i smedjan. När en försäljare vid skofabriken AP Hallkvist flyttade in som granne till familjen började en ny period i smedjans historia. -Plötsligt skulle alla skor ha klackjärn och tåjärn. De höll bättre då, förklarar Gösta. Vi var tydligen först i Sverige med att tillverka sådana järn, för vi fick leverera till Skåne, Stockholm, Norrland, Kumla och Örebro. Klack- och tåjärnen sysselsatte sju personer under hela kriget. På 40-talet började de också tillverka de välkända ljusstakarna som Gösta gör än idag - stumpastaken och den lilla bordsstaken från Finland.

7 Eldsjälen Samuel Nilsson Samuel Nilsson ägde järnhandeln på hyttebacken. Där fanns det mesta; byggnadsvaror, köksredskap, järnvaror och pappershandel. Men Samuel nöjde sig inte med det. Han såg till att starta Mullhyttans Idrottsförening. -Vi röjde skogsvallen på frivillig väg. Drog omkull träden och grävde upp dem med rötterna. Det var ett kärr förr, fullt med småträd och buskar. Skogsvallen låg där skolan ligger idag. När området var röjt blev det dansbana och fester där. Förutom idrottsevenemang, förstås. Samuel var dessutom ledare för Mullhyttans Manskör, han startade brottningsklubben och ledde gymnastiken i NTO-huset. -Där gymnastiserade vi, på ohyvlat plank och fick flis i ändan... Samuel lade ner sin själ i idrottsföreningen, och hann samtidigt med både järnhandeln och uppgiften som reseledare på sommaren. -Han ordnade bussresor. Jag minns att vi var till Norge en gång. Samuel var född någon gång i slutet på 1800-talet och han dog Giftermål och kommunalarbete När Gösta var trettio år gifte han sig med Ingeborg. Han hade kunnat gjort det tidigare om det inte varit för krigets skull. -Jag var inkallad 13 gånger på tio år. Visste aldrig när nästa inkallelseorder skulle komma. Ofta fick man reda på det via radion och skulle in redan nästa dag. Det gick inte att gifta sig då. Men kriget tog slut och 1945 gifte de sig äntligen. De flyttade in i det hus där Gösta bor än idag, på Mohultsvägen 25. Paret fick en dotter som de döpte till Ullabritt. Gösta arbetade kvar i smedjan, och hjälpte samtidigt till vid utbyggnaden av vatten- och reningsverken i Svartå, Hasselfors, Gropen och Mullhyttan. Sedan blev det mera uppdrag åt kommunen. Han har gjort allt smidesarbete i Furugården och i den nya skolan. Han har varit vise värd för både pensionärshemmet och brandstationen blev han anställd av kommunen. Läste av vattenmätare och arbetade på mätarverkstaden tills han gick i pension Då började han smida igen. TURERNA KRING KOMMUNEN * Kvistbro kommun har funnits sedan urminnes tider. Den bestod av Kvistbro, Mullhyttan och Svartå. * 1951 slogs den ihop med Skagershult och Nysund till en storkommun. Svartå blev huvudort. * 1966 gick Skagershult till Laxå, och Nysund/Svartå till Degerfors. Resten bildade Lekebergs kommun. * 1970 gick Lekeberg in i Örebro kommun. * 1995 blev Lekeberg egen kommun igen var Mullhyttan municipalsamhälle, en liten stad i kommunen som hade egna skatter och skötte om sina vägar, sitt vatten och avlopp och sin egen brandberedskap. Det var ingenting Mullhytteborna ville, och regeringen avskaffade det ganska snart.

8