Hongkong julen politisk impotens möter ekonomisk kompetens, och resultatet blir trots allt ganska bra

Transkript

1 Telemeddelande (A) Sid. 1(6) Mnr HONG/ Hongkong Generalkonsul Lars Danielsson UD-ASO Dnr 44 Hongkong julen politisk impotens möter ekonomisk kompetens, och resultatet blir trots allt ganska bra Hongkongs ekonomi växte starkt under 2010 och dess ställning som internationellt finansiellt centrum stärktes, främst tack vare internationaliseringen av renminbin. Den ekonomiska styrkan har ingen motsvarighet på det politiska området, trots framgången för regeringen med rösträttsreformer. Regeringschefen säger att han vridit politiken åt vänster. Även med allmän och lika rösträtt kommer Hongkong att ha ett governance-problem. Ibland känns det som om jag förflyttats till Shanghai när jag promenerar i Hongkongs centrala delar. I shoppingkvarteren i Tsim Sha Tsui är det nästan bara putonghua som hörs och tittar man uppåt så syns påfallande ofta den kinesiska flaggan, alltid något högre och större än Hongkong egen flagga allt enligt ett fjortonsidigt reglemente om hur flaggor skall hissas i denna särskilda administrativa region som Hongkong är sedan drygt 13 år tillbaka. Dessa tankar är väl ett medvetet eller omedvetet - förebud om vad som komma skall. Även om det är knappt 37 år kvar tills tiden löper ut för den grundlagsfästa garanti om att behålla sitt nuvarande system som Hongkong har, så börjar fler och fler tala om tiden efter Min tes, eller snarare förhoppning, att passerandet av denna tidpunkt inte kommer att vara behäftad med någon större dramatik, emotsägs ännu så länge inte av så många här. Men det är påtagligt när jag t ex träffar universitetsstudenter att de redan börjar fundera på om det finns anledning att oroa sig för att det kommer en tidpunkt då ett land två system ersätts av ett betydligt större direktinflytande från Peking över Hongkongs vardag än vad som är fallet i dag. Men detta är ju trots allt ännu så länge ganska avlägset. I stället för att fly in i framtiden kan man konstatera att 2010 blev ett bra år för Hongkong. Ekonomin tuffar nu på med god fart igen och Hongkong kan räkna med

2 2(6) tillväxtsiffror som når de imponerande höjder som Sverige har, d v s 6-7 procent. Arbetslösheten kryper ned mot fyra procent, medan inflationen hålls något bättre under kontroll än i Kina. Statsfinanserna är som vanligt nästan pinsamt urstarka med ett överskott i de offentliga utgifterna på ca 5 procent av BNP. Reserverna (statsskuld är i princip förbjudet) kommer att vid årsskiftet att gå över 30 procent av BNP. Även om en öppen och mycket handelsberoende ekonomi som Hongkong behöver ha större marginaler än andra länder för att klara nedgångar så erkände ändå regeringschefen Donald Tsang vid en EU-lunch häromdagen att det nog var dags för regeringen att ta på sig spenderbyxorna i den budget som presenteras i februari nästa år. Detta kan han göra med gott samvete sedan Standard & Poor i veckan till slut höjt Hongkongs rating till AAA, den högsta kreditvärdigheten. (Det skall sägas till S&P:s försvar att deras tidigare små tveksamheter helt handlat om smittorisker från den icke transparenta politiska och ekonomiska situation som råder i Kina. En hel del av spendersamheten kommer att gå till bostadspolitiska åtgärder. Fastighetspriserna i Hongkong fortsätter att skena uppåt, främst drivna av köpstarka fastlandskineser som söker en liten nätt sjurummare eller så för att kunna ha någonstans att lägga sina shoppingkassar när man är på besök i Hongkong. Regeringen inser att man måste få fram fler bostäder till främst unga människor utan förmögenhet och därför signaleras nu ett stimulanspaket för att få byggherrarna att ägna sig mer åt att bygga lägenheter för vanligt folk. Vid den tidigare nämnda lunchen överraskade Donald Tsang åtminstone mig genom att vara tämligen ideologisk i sina utläggningar. Det kändes mycket ovant att höra den briljante tjänstemannen tala som vore han en europeisk partiledare snarare än företrädare för en regering som har uttrycket small government, big market som ledstjärna. Tsang ansåg att han fört Hongkong tydligt åt vänster under det senaste året och meddelade att han var beredd att underbalansera budgeten under resten av sin mandatperiod för att minska klyftorna i samhället. Denna förmenta vänstervridning av politiken har väl inte noterats av så många, men tydligt är att den senaste tidens diskussioner om Hongkongs envist kvardröjande fattigdomsproblem börjar ge effekter även inne i regeringskorridorerna. Ett i våra ögon något märkligt uttryck för denna medvetenhet var ett förslag i Tsangs regeringsförklaring i oktober att skapa en fattigdomsfond för de personer som inte kan få del av de normala socialbidragen. Regeringen sade sig vilja ställa upp med 5 miljarder HKD under förutsättning att näringslivet satsade lika mycket. Några regler för hur fonden skulle arbeta sattes inte upp och parlamentet kommer inte att ha något inflytande över hur pengarna används. Li Ka-shing och de andra grabbarna ställde glatt upp med några tusendels promille av sina miljardförmögenheter men det hela tycks ändå bli ännu en

3 3(6) bekräftelse på att Hongkongs regering åtminstone en gång per år lyckas sätta krokben på sig själv med konstiga förslag. Den respekterade debattören och kolumnisten Christine Loh tolkade nog de allmänna stämningarna rätt väl när hon i en krönika i South China Morning Post stillsamt föreslog att regeringen borde tidsbegränsa initiativet för att sedan avveckla det så fort som möjligt. På Hongkong finansmarknader finns dock inga fattigdomsproblem. Börsen i Hongkong blir 2010 världsledande när det gäller nyemissioner och kinesiska finansinstitut av olika slag ökar sin närvaro i stadens finanskvarter. Höstens snackis på Banker s Club och andra vattenhål för Hongkongs finanselit har varit hur snabbt och målmedvetet Kina satsar på en internationalisering av sin valuta med Hongkong som arena. Centralregeringen har sedan i somras ökat möjligheterna för kinesiska företag att sköta sin utrikeshandel i RMB och framför allt har insättningarna på RMBkonton i banker i Hongkong ökat explosionsartat och uppgår nu till 250 miljarder RMB efter att ha varit en fjärdedel så stora i början av hösten. Detta stora inflöde av pengarna har för övrigt fått snålvattnet att rinna till ordentligt hos de lokala finansiella institutionerna som gärna vill börja erbjuda olika former av investeringsprodukter till dessa kinesiska sparare. Än så länge håller myndigheterna i Kina och Hongkong gemensamt emot men mycket talar för att en liberalisering kommer snart. För övrigt kan noteras att en nyligen genomförd kartläggning visar att finansiella institutioner från EU-länderna står för nästan hälften av marknaden i Hongkong, räknat i tillgångar. Delvis beror detta på att den största banken, HSBC, är brittiskregistrerad, men uppgiften har ändå väckt viss förvåning. Det är dock få seminarier som är så välbesökta här som när information lämnas om de nya europeiska regelverken för finansmarknaderna. Centralbankschefen Norman Chan var idel solsken när jag talade med honom häromdagen. Han menade att centralregeringens medvetna plan att gradvis internationalisera renminbin skulle innebära ett fantastiskt lyft för Hongkong, vilket också var en av Pekings biavsikter. Processen hade bara börjat och skulle pågå i många år. Min naturliga fråga om vad han trodde om tidpunkten för yuanens konvertibilitet duckade han lika naturligt men underströk att det måste handla om en lång process där full konvertibilitet skulle dröja mycket länge (not in my life time). Det är ju för övrigt få valutor i Asien som är helt konvertibla, enligt Chan bara den japanska yenen och Hongkong-dollarn. Centralbankschefen underströk dock att de närmaste åren skulle kräva en monetär järnhand från Hongkong och ett nära samarbete med den kinesiska centralbanken. ( Samarbete är nog för övrigt något av en eufemism. Enligt säkra insideruppgifter går samarbetet till så att People s Bank of China säger vad som gäller och Hong Kong Monetary Authority rättar sig efter det.) Inflödet av kapital både från fastlandet men också från USA, efter den amerikanska centralbankens

4 4(6) förnyade köp av obligationer från sina banker, är enormt och överhettningsproblemen är stundtals akuta. Både Chan och Donald Tsang underströk att Hongkong-dollarns peg mot den amerikanska dollarn skulle vara kvar tills vidare. Om inte detta system kvarstod skulle HK-dollarn bli en skvalpvaluta med svåra konsekvenser för det finansiella systemets stabilitet. Diskussionerna om en om-peggning mot den kinesiska yuanen eller en valutakorg förekommer, men är ännu så länge försiktiga. På den politiska fronten är det naturligt att regeringschefen Donald Tsang känner sig nöjd efter uppgörelsen om rösträttsreformer i juni med det största oppositionspartiet, Democratic Party. De flesta inser att det steg som nu tas 2012 bara innebär en försiktig demokratisering av valsystemet. Men de flesta inser också att om ingen överenskommelse hade träffats så hade slutmålet om allmän och lika rösträtt 2017/2020 kanske senarelagts. Den splittring hos den demokratiska oppositionen som uppstod i våras verkar nu ha helats. Samtidigt fortsätter fragmentiseringen av det politiska systemet. Ett nytt parti som säger sig stå mellan oppositionen och de regeringslojala är under bildande med förra säkerhetsministern Regina Ip som frontfigur tillsammans med en del avhoppare från det liberala partiet, som i sin tur byter partiledning igen. En grupp oberoende demokratiska parlamentsledamöter med fackföreningsledaren Lee Cheuk-yan i spetsen vill bilda ett socialdemokratiskt parti av västeuropeiskt snitt, delvis som en markering mot de vänsterpopulistiska League of Social Democrats som gjort det politiska pajaseriet till sitt kännetecken. De regeringstrogna DAB rullar på men låter sin röst mer och mer bli hörd också i kritik av regeringen, särskilt i s.k. gräsrotsfrågor. Det enda parti som nu tycks ha det riktigt lugnt är paradoxalt nog Democratic Party, som kritiserades kraftigt i somras för sin uppgörelse med Peking om rösträttsreformerna. Försöken att ifrågasätta partiledaren Albert Hos demokratiska credentials misslyckades som väntat och tillsammans med partiets andra frontfigur Emily Lau tillhör han nu Hongkongs mest respekterade politiker, senast genom att de två tillsammans med tidigare nämnde Lee reste till Oslo för att delta vid utdelningen av Nobels fredspris till Liu Xiaobo. När Donald Tsang i sin regeringsförklaring dessutom annonserade att han inte, under sin återstående mandatperiod fram till sommaren 2012, kommer att lägga fram något lagförslag mot subversiv verksamhet (Ett tidigare förslag till s.k. artikel 23-lagstiftning ledde för några år sedan till massdemonstrationer och ministeravgångar.) är det mycket som talar för att 2011 kan bli ett ganska lugnt politiskt år i Hongkong där all kraft kan läggas på ekonomisk tillväxt.

5 5(6) Och tur är väl kanske det, för trots alla rösträttsreformer så framstår det allt tydligare för varje år som går att Hongkongs politiska system lider av en grundläggande felprogrammering. Med en regering som har makt men inga säkra röster i parlamentet och ett parlament som har röster men ingen makt att använda dessa röster till annat än att bromsa så blir det politiska livet här ofta en lång och svajig balansgång innan eventuella resultat nås. Den oberoende tankesmedjan SynergyNet visade i en färsk kartläggning att regeringen under förra året endast fick igenom en fjärdedel av sina lagförslag. Alla andra lades på hyllan p gr a motstånd eller är kraftigt försenade i parlamentsbehandlingen. I en parlamentarisk demokrati hade en sådan situation lett till att regeringen hade fått avgå. Men Hongkong är nu ingen parlamentarisk demokrati och i stället får regeringen hanka sig fram med en mödosam konsultationsprocess med allmänheten inför varje lagförslag och sedan en lika arbetsam kohandel med parlamentet efter det att förslagen har presenterats. Resultatet blir ofta att ingenting händer eftersom det är mycket enklare att bromsa än att vara konstruktiv. De bristande åtgärderna mot Hongkongs luftföroreningar är ett skriande exempel på det politiska systemets impotens och här finns ingen ändring i sikte. Det är detta systemfel som är en av drivkrafterna bakom Hongkongs motto big market, small government. Marknaden får sköta det som politiken inte klarar av, och ofta går det då ganska bra. Men bland annat utjämningen av de växande inkomstklyftorna är förmodligen inte möjlig om man bara skall lita till marknadskrafterna, vilket väl är en av anledningarna till att regeringschefen säger att han numera för en mer vänsterinriktad politik. En annan faktor som troligen gör det nödvändigt att politiken måste ta större plats i styrandet av Hongkong är den ökande interaktionen med fastlandet. Hittills har egentligen det konkreta samarbetet lett till förvånansvärt lite resultat. Det år många kommittéer och mycket snack, men väldigt lite verkstad när det t ex gäller samarbetet med Guangdongprovinsen. Den ekonomiska integrationen är oerhört tät men politiskt är det i vintras beslutade snabbtågsbygget Hongkong Peking/Shanghai samt bron mellan Hongkong och Macao/Zhuhai några av de få konkreta exempel som finns. Vid den tidigare nämna EU-lunchen la Donald Tsang ner mycket kraft på att förklara hur viktigt det var att Hongkong beskrevs på rätt sätt i den kommande femårsplanen. I den nuvarande finns två rader och Tsang framhöll att han fäste stor vikt vid att planen på ett korrekt sätt beskrev Hongkongs särskilda ställning på det finansiella området, så att andra kinesiska städer inte fick funny ideas.. För en som hyser viss skepsis till vilken reell tyngd som femårsplanerna har numera så känns det kanske ändå klokare om Hongkong fortsätter att lita till

6 6(6) sin egen inneboende styrka och sin än så länge privilegierade ställning som självstyrande enhet i det stora moderlandet. För alla de element som gjort Hongkong till en vibrerande handelsplats, ett finansiellt centrum och en utomordentlig politisk utsiktspunkt mot Kina finns fortfarande kvar. Så Hongkong kan med rätta kalla sig för Asia s World City. Ibland skulle man bara önska att Hongkongs ledning också agerade lite mer med det självförtroende som epitetet förpliktigar till. DANIELSSON