PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL

Transkript

1 RP 56/2005 rd Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om verkställighet i Europeiska unionen av frysningsbeslut av egendom eller bevismaterial samt till vissa lagar som har samband med den PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL I propositionen föreslås att det stiftas en lag om verkställighet i Europeiska unionen av frysningsbeslut av egendom eller bevismaterial. Genom lagen genomförs det rambeslut om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom och bevismaterial som medlemsstaterna i Europeiska unionen antagit den 22 juli Lagen föreslås innehålla såväl materiella bestämmelser som procedurbestämmelser angående verkställighet i Finland av sådana frysningsbeslut som utfärdats i en annan medlemsstat samt om översändande till en annan medlemsstat av frysningsbeslut som utfärdats i Finland. Enligt rambeslutet avses med frysningsbeslut beslut i brottmål fattat av behörig rättslig myndighet i en medlemsstat inom Europeiska unionen i syfte att tillfälligt hindra förstöring, omvandling, flyttning, överföring eller överlåtelse av sådan egendom som kan omfattas av förverkande eller utgöra bevismaterial. Medlemsstat skall erkänna och verkställa på sitt territorium ett frysningsbeslut som utfärdats av en rättslig myndighet i en annan medlemsstat i samband med ett straffrättsligt förfarande. Enligt propositionen avses med frysningsbeslut i de situationer då Finland är den översändande staten av ett frysningsbeslut, sådant skingringsförbud eller sådan kvarstad som meddelats av domstol, sådant tillfälligt skingringsförbud eller sådan tillfällig kvarstad som meddelats av åklagaren vilka samtliga avses i 3 kap i tvångsmedelslagen, eller i 4 kap. i tvångsmedelslagen avsett beslag, som meddelats av domstol eller åklagare. I den situation att Finland är den stat som tar emot ett frysningsbeslut anses beslutet om frysning som utfärdats av en rättslig myndighet i en annan medlemsstat motsvara det nationella tvångsmedlet, dvs. antingen skingringsförbud, kvarstad eller beslag. Enligt propositionen tar åklagaren emot ett frysningsbeslut som utfärdats av en rättslig myndighet i annan medlemsstat samt beslutar om dess verkställighet. Åklagaren skall förordna om verkställighet av frysningsbeslutet, om det inte finns sådana grunder som nämns i rambeslutet för att förvägra verkställighet eller skjuta upp verkställigheten. Åklagaren sänder frysningsbeslutet till häradsfogden eller förundersökningsmyndigheten för verkställighet på samma sätt som motsvarande nationella säkerhetsåtgärd. I propositionen föreslås också en ändring av tvångsmedelslagen, lagen om internationellt samarbete vid verkställighet av vissa straffrättsliga påföljder samt lagen om samarbete mellan Finland och de övriga nordiska länderna vid verkställighet av domar i brottmål. Också dessa ändringar har samband med genomförandet av nämnda rambeslut. De föreslagna lagarna avses träda i kraft den 2 augusti

2 2 RP 56/2005 rd INNEHÅLLSFÖRTECKNING PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL... 1 INNEHÅLLSFÖRTECKNING... 2 ALLMÄN MOTIVERING Inledning Nuläge Allmänt Skingringsförbud och kvarstad samt beslag på begäran av främmande stat Internationella fördrag Rambeslutet om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial Målsättning och de viktigaste förslagen Propositionens konsekvenser Ekonomiska konsekvenser Konsekvenser för organisation och personal Beredningen av propositionen DETALJMOTIVERING Lagförslagen Lagen om verkställighet i Europeiska unionen av frysningsbeslut av egendom eller bevismaterial kap. Allmänna bestämmelser kap. Verkställighet i Finland av frysningsbeslut kap. Sökande av ändring kap. Översändande av ett i Finland utfärdat frysningsbeslut till en annan medlemsstat för verkställighet kap. Ersättningar kap. Särskilda bestämmelser Tvångsmedelslagen kap. Skingringsförbud och kvarstad kap. Beslag Lagen om internationellt samarbete vid verkställighet av vissa straffrättsliga påföljder Lagen om samarbete mellan Finland och de övriga nordiska länderna vid verkställighet av domar i brottmål Förklaringar på grundval av rambeslutet Ikraftträdande Förhållandet till grundlagen och lagstiftningsordning LAGFÖRSLAGEN... 38

3 RP 56/2005 rd 3 om verkställighet i Europeiska unionen av frysningsbeslut av egendom eller bevismaterial om ändring av tvångsmedelslagen om ändring av 13 i lagen om internationellt samarbete vid verkställighet av vissa straffrättsliga påföljder om ändring av 24 och 27 i lagen om samarbete mellan Finland och de övriga nordiska länderna vid verkställighet av domar i brottmål BILAGA PARALLELLTEXTER om ändring av 13 i lagen om internationellt samarbete vid verkställighet av vissa straffrättsliga påföljder om ändring av 24 och 27 i lagen om samarbete mellan Finland och de övriga nordiska länderna vid verkställighet av domar i brottmål BILAGA RÅDETS RAMBESLUT... 50

4 4 RP 56/2005 rd ALLMÄN MOTIVERING 1. Inledning Propositionen innehåller förslag till nationellt genomförande av rådets rambeslut om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial (2003/577RIF), nedan rambeslutet. Rambeslutet antogs i Europeiska unionens råd den 22 juli Rambeslutet utgör en del av det rättsliga samarbetet i brottmål mellan medlemsstaterna. Samarbetet grundar sig på bestämmelserna i avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen. Enligt artikel 34 i fördraget om Europeiska unionen kan rådet fatta rambeslut om tillnärmning av medlemsstaternas lagar. Rambesluten är bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås men hänskjuter till de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt. Rambeslutet har inte omedelbar rättsverkan utan sätts i kraft genom nationella lagstiftningsåtgärder. Rambeslutet grundar sig på ett initiativ från Republiken Frankrike, Konungariket Sverige och Konungariket Belgien (EGT C 75, , s. 3). Rambeslutet grundar sig på de slutsatser som Europeiska gemenskapens råd antog i Tammerfors den 15 och 16 oktober Enligt slutsatserna bör principen om ömsesidigt erkännande bli en hörnsten i det rättsliga samarbetet på både det civilrättsliga och det straffrättsliga området inom unionen. Denna princip bör tillämpas också på beslut som föregår domstolsprövningen, särskilt sådana beslut som skulle göra det möjligt för behöriga myndigheter att handla snabbt för att kunna erhålla bevis och beslagta tillgångar som lätt kan överföras. Rådet antog den 29 november 2000 i överensstämmelse med slutsatserna från Tammerfors ett åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande i brottmål med prioriteterna (åtgärderna 6 och 7) att skapa ett instrument om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning av bevismaterial och egendom. I propositionen föreslås att rambeslutet sätt i kraft genom en särskild lag om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial. Lagen föreslås innehålla såväl materiella bestämmelser som procedurbestämmelser angående frysning av egendom och bevismaterial i det avseende som rambeslutet anger. I lagen föreslås dock ingå hänvisningar till annan nationell lagstiftning, eftersom avsikten är att beslut om frysning som utfärdats fattade av en annan medlemsstat verkställs på samma sätt som inhemska säkerhetsåtgärder. I propositionen föreslås en ändring av tvångsmedelslagen (450/1987), lagen om internationellt samarbete vid verkställighet av vissa straffrättsliga påföljder (21/1987, nedan den internationella samarbetslagen) och lagen om samarbete mellan Finland och de övriga nordiska länderna vid verkställighet av domar i brottmål (326/1963, nedan den nordiska samarbetslagen). 2. Nuläge 2.1. Allmänt Internationell rättslig hjälp är hjälp, som behöriga myndigheter i olika länder lämnar varandra vid behandlingen av gränsöverskridande brottsärenden. Bestämmelserna om internationell rättslig hjälp i brottmål ingår huvudsakligen i lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden (4/1994, nedan den internationella straffrättshjälpslagen). Lagen i fråga är ett enhetligt regelsystem för internationell rättslig hjälp på grundval av vilket finska myndigheter kan lämna och begära rättslig hjälp av myndigheter i annan stat. Principen i lagen är att finska myndigheter direkt med stöd av lag kan lämna rättslig hjälp till myndigheter i en annan stat oavsett om det finns ett fördrag mellan Finland och den stat som begär rättslig hjälp. Lämnande av rättslig hjälp förutsätter inte heller att den stat som framställer begäran i övrigt lämnar motsvarande rättsliga hjälp till Finland. Fastän de finska myndigheterna redan på grundval av den internationella straffrättshjälpslagen kan lämna och begära rättslig

5 RP 56/2005 rd 5 hjälp av myndigheter i annan stat, bestäms Finlands internationella förpliktelser mot andra stater vid lämnande av rättslig hjälp samt rätten att få rättslig hjälp av andra stater på grundval av internationella fördrag. I den internationella straffrättshjälpslagen ingår en bestämmelse som är ett uttryck för denna princip. Enligt bestämmelsen i fråga lämnas internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden också enligt vad som särskilt har avtalats eller stadgats om lämnande av rättshjälp (30 ). Den internationella straffrättshjälpslagen och internationella konventioner tilllämpas alltså parallellt. Enligt 1 i den internationella straffrättshjälpslagen omfattar den internationella rättshjälpen bl.a. sändande av handlingar och andra bevis och utredningar för behandling av straffrättsliga ärenden samt användning av tvångsmedel för inhämtande av bevis eller för säkerställande av verkställigheten av en förverkandepåföljd. Tillämpningsområdet omfattar också annan rättshjälp som behövs för behandling av ett straffrättsligt ärende. Lagen utgår från att begäran om rättshjälp skall följa finsk lag. Då begäran uppfylls, skall dock enligt 11 iakttas i begäran framställd särskild form eller särskilt förfarande, om detta inte strider mot de grundläggande rättsprinciperna i Finland. Den frysning av egendom och bevismaterial som avses i rambeslutet regleras alltså i Finland såväl av den nationella lagstiftningen som av internationella fördrag. Med ett beslut om frysning avses i artikel 2.c i rambeslutet varje åtgärd som vidtas av en behörig rättslig myndighet i den utfärdande staten i syfte att tillfälligt hindra förstöring, omvandling, flyttning, överföring eller överlåtelse av sådan egendom som kan omfattas av förverkande eller utgöra bevismaterial. Av punkt a i artikeln framgår att en förutsättning för frysning är att det är fråga om ett straffrättsligt förfarande. Med egendom avses enligt punkt d i artikeln all slags egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast egendom, samt juridiska handlingar eller urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom, som den utfärdande staten anser utgöra vinning av ett brott som avses i artikel 3 eller helt eller delvis motsvara värdet av denna vinning, eller utgöra hjälpmedel eller föremål för ett sådant brott. Enligt punkt e i artikeln avses med bevismaterial föremål, dokument eller data som kan läggas fram som bevismaterial i ett straffrättsligt förfarande. Beroende på situationen motsvarar frysning i nationell finsk lagstiftning antingen sådant skingringsförbud eller sådan kvarstad som avses i 3 kap. i tvångsmedelslagen eller sådant beslag som avses i 4 kap. i tvångsmedelslagen. I 3 kap. 1 i tvångsmedelslagen föreskrivs att om det finns skäl att befara att den som på sannolika skäl misstänks för brott eller den som med anledning av brott kan dömas till att ersätta skada eller till att förverka penningbelopp till staten, genom att gömma eller förstöra sin egendom eller fly eller på annat jämförbart sätt försöker undandra sig att betala böter, ersättning eller belopp som kan dömas förbrutet, får hans egendom ställas under skingringsförbud, dock högst till ett belopp som sannolikt motsvarar de böter eller den ersättning eller förverkandepåföljd som döms ut (kvarstad). Enligt 4 kap. 1 i tvångsmedelslagen kan ett föremål tas i beslag, om det finns skäl att anta att det kan ha betydelse som bevis i brottmål eller om det har avhänts någon genom brott eller en domstol förklarar det förverkat. Tvångsmedelslagens 4 kap. innehåller också bestämmelser om beslag av handling (2 ) samt om beslag av postförsändelse och telegram (3 ). Information i elektronisk form jämställs med handling. I 3 och 4 kap. i tvångsmedelslagen ingår också bestämmelser om internationellt samarbete Skingringsförbud och kvarstad samt beslag på begäran av främmande stat Angående skingringsförbud, kvarstad och beslag på begäran av främmande stat bestäms i tvångsmedelslagen och i den internationella straffrättshjälpslagen. Enligt 3 kap. 6 a i förstnämnda lag får egendom med anledning av främmande stats begäran om rättshjälp ställas under skingringsförbud eller beläggas med kvarstad för att säkerställa verkställighet av förverkandepåföljd. Enligt 23 2 mom. i den internationella straffrättshjälpslagen förutsätter dock säkerställande av verkställighe-

6 6 RP 56/2005 rd ten av en förverkandepåföljd att den förverkandepåföljd som i den främmande staten skall bestämmas eller har bestämts kan verkställas i Finland. Angående detta föreskrivs i lagen om internationellt samarbete vid verkställighet av vissa straffrättsliga påföljder (21/1987). Tingsrätten beslutar om skingringsförbud och kvarstad på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Verkställigheten av skingringsförbud eller kvarstad som bestämts av tingsrätten hör till utsökningsmyndigheterna. Beslag på grundval av begäran om rättshjälp av en främmande stat regleras i 4 kap. 15a i tvångsmedelslagen. Ett föremål eller en handling kan på begäran av en utländsk myndighet tas i beslag, om de kan utgöra bevis i brottmål som behandlas av den utländska myndigheten. Dessutom kan ett föremål tas i beslag om det genom beslut av utländsk domstol har förklarats förverkat eller det kan antas att föremålet kommer att förklaras förverkat. Angående beslag beslutar den myndighet som statsinternt är behörig att besluta om beslag, i allmänhet polismyndigheten, men beslaget skall fastställas av tingsrätten. För ovan behandlade bestämmelser har närmare redogjorts i justitieministeriets arbetsgruppsbetänkande 2004:18 s Internationella fördrag Finland kan lämna rättshjälp direkt på grundval av den internationella straffrättshjälpslagen, men om det finns ett fördrag tilllämpas också dess bestämmelser. Det är då inte möjligt att tillämpa sådana grunder för förvägrande som fördraget inte känner till. Det viktigaste fördraget är den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp från år 1959 (nedan den europeiska rättshjälpskonventionen, FördrS 30/1981), till vilken alla medlemsstater inom EU anslutit sig. När det gäller de säkringsåtgärder som avses i rambeslutet gäller konventionen enbart inhämtande och omhändertagande av bevis. Den europeiska rättshjälpskonventionen kompletteras när det gäller relationerna mellan EUländerna av Europeiska unionens rättshjälpskonvention från år 2000 (148/2004), som inte ännu internationellt trätt i kraft men som Finland temporärt tillämpar fr.o.m Angående rättslig hjälp som meddelas för säkerställande av förverkandepåföljder finns bestämmelser i rådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott (FördrS 53/1994, nedan konventionen mot penningtvätt) samt i FN-konventionen mot narkotika och psykotropa ämnen (FördrS 44/2004, nedan FN:s narkotikakonvention). För de konventioner som binder Finland har närmare redogjorts på sidorna i ovan nämnda arbetsgruppsbetänkande. 3. Rambeslutet om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial Rambeslutet syftar till att effektivera det samarbete mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen genom vilket de behöriga rättsliga myndigheterna snabbt skall kunna säkerställa bevismaterial eller ta i beslag egendom, som lätt kan överföras. Det är alltså fråga om en effektivering av den rättsliga hjälpen avseende säkringsåtgärder. Enligt sin ingress grundar sig rambeslutet på den s.k. principen om ömsesidigt erkännande. Rambeslutet utesluter inte möjligheten att i samarbetet mellan EU:s medlemsstater tillämpa också gamla förfaringssätt. Förfarande enligt rambeslutet tillämpas enbart på en sådan begäran som framställts i enlighet med rambeslutet. Rambeslutet avser främst rättslig hjälp som avser säkringsåtgärder. Rambeslutet behandlar inte s.k. slutlig rättslig hjälp, då på begäran av främmande stat verkställs t.ex. dömd förverkandepåföljd. Enligt artikel 1 i rambeslutet skall en medlemsstat i enlighet med reglerna i rambeslutet erkänna och på sitt territorium verkställa sådant beslut om frysning som utfärdats av en rättslig myndighet i samband med ett straffrättsligt förfarande. Artikel 2 i rambeslutet innehåller definitioner. Enligt punkt a i artikeln avses med utfärdande stat en medlemsstat där en rättslig myndighet enligt definitionen i den utfärdande statens nationella lagstiftning har utfärdat, giltigförklarat eller på något sätt bekräftat ett beslut om frysning i samband med ett straffrättsligt förfarande. Enligt punkt b i artikeln

7 RP 56/2005 rd 7 avses med verkställande stat den medlemsstat på vars territorium egendomen eller bevismaterialet befinner sig. I punkt c i artikeln definieras beslut om frysning. Enligt definitionen avses med beslut om frysning varje åtgärd som vidtas av en behörig rättslig myndighet i den utfärdande staten i syfte att tillfälligt förhindra förstöring, omvandling, flyttning, överföring eller överlåtelse av sådan egendom som kan omfattas av förverkande eller utgöra bevismaterial. Med egendom avses enligt artikel 2.d all slags egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast egendom, samt juridiska handlingar eller urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom, som den behöriga rättsliga myndigheten i den utfärdande staten anser utgöra vinning av ett brott eller helt eller delvis motsvara värdet av denna vinning, eller utgöra hjälpmedel eller föremål för ett sådant brott. Enligt punkt e i artikeln avses med bevismaterial föremål, dokument eller data som kan läggas fram som bevis i brottmål. I artikel 3 i rambeslutet föreskrivs om den s.k. dubbla straffbarheten. Enligt punkt 2 i artikeln får den verkställande staten inte kräva kontroll av dubbel straffbarhet avseende de uppräknade brotten som de definieras i den utfärdande statens lagstiftning om de enligt den utfärdande statens lagstiftning är belagda med fängelsestraff på minst tre år. Enligt punkt 4 i artikeln får i fall som inte omfattas av punkt 2 den verkställande staten för erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning i syfte att säkra bevismaterial som villkor ställa att de gärningar för vilka beslutet har utfärdats skall utgöra ett brott enligt den verkställande lagens lagstiftning. För säkerställande av förverkad egendom kan den verkställande staten ställa som villkor för erkännande och verkställighet att gärningen utgör ett brott som enligt den verkställande statens lagstiftning möjliggör beslut om frysning. Artikel 4 i rambeslutet innehåller bestämmelser om översändande av beslut om frysning. Den myndighet som utfärdat frysningsbeslutet skall enligt artikel 4 översända beslutet om frysning och ett intyg som avses i artikel 9 direkt till den behöriga rättsliga myndighet som är behörig att verkställa det. Endast Förenade kungariket och Irland får under vissa förutsättningar använda sig av en central myndighet. Enligt artikel 5 i rambeslutet skall den verkställande staten erkänna ett sådant beslut om frysning som översänds i enlighet med artikel 4 utan att ytterligare formaliteter krävs och utan dröjsmål vidta de åtgärder som behövs för omedelbar verkställighet på samma sätt som för ett beslut om frysning som fattats av en myndighet i den verkställande staten, såvida inte denna myndighet beslutar att åberopa något av skälen för icke-erkännande eller icke-verkställighet enligt artikel 7 eller något av skälen för att skjuta upp verkställigheten enligt artikel 8. I artikeln förutsätts också att den verkställande staten iakttar de formaliteter och förfaranden vid verkställigheten av beslutet om frysning som den utfärdande staten angett, om detta behövs för att säkerställa att bevismaterial är giltigt och dessa formaliteter och förfarande inte strider mot grundläggande rättsprinciper i den verkställande staten. Myndigheterna i den verkställande staten skall enligt artikel 5.3 så snart som möjligt vidta de åtgärder som beslutet om frysning förutsätter och meddela att beslut om frysning har fattats och, där så är praktiskt möjligt, inom 24 timmar från mottagandet av beslutet om frysning. Enligt punkt 1 i artikeln skall också en rapport om verkställighet av beslutet om frysning utan dröjsmål avges. Enligt punkt 2 i artikeln skall alla ytterligare beslut om tvångsåtgärder som blir nödvändiga genom beslutet om frysning fattas i enlighet med de förfaranderegler som gäller i den verkställande staten. I artikel 6 i rambeslutet regleras frysningens varaktighet. Huvudregeln i artikeln är att egendomen skall förbli fryst tills det fattas ett slutligt beslut om på frysningsbeslutet efterföljande rättslig hjälp, dvs. t.ex. överlämnande av bevismaterial eller verkställighet av förverkande. Punkt 2 i artikeln tillåter dock den verkställande staten att i samråd med den utfärdande staten begränsa den tid under vilken beslutet om frysning är i kraft. Punkt 3 i artikeln förutsätter att den utfärdande staten utan dröjsmål skall underrätta den verkställande staten om att frysningen inte längre är nödvändig.

8 8 RP 56/2005 rd Artikel 7 i rambeslutet innehåller bland annat grunderna för förvägrande. De anknyter till att intyget, som utgör en bilaga till rambeslutet, är ofullständigt, till immunitet och privilegier, till den s.k. ne bis in idem-regeln och till dubbel straffbarhet. I artikeln regleras också situationer där verkställighet i praktiken är omöjlig. Artikel 8 i rambeslutet innehåller grunderna för att skjuta upp verkställigheten. Verkställigheten kan skjutas upp om verkställigheten kan inverka menligt på en pågående brottsutredning och i vissa fall på grund av överlappande frysning. I artikel 9 i rambeslutet finns bestämmelser om ifyllande av det intyg som utgör en bilaga till rambeslutet. Intyget har en central betydelse vid verkställigheten enligt rambeslutet eftersom endast intyget översätts till den verkställande statens språk. Efterföljande rättslig hjälp lämnas enligt artikel 10 i enlighet med gällande samarbetsförfaranden. Då den utfärdande staten översänder beslutet om frysning till den verkställande staten skall beslutet åtföljas av en begäran om överlämnande av bevismaterialet till den utfärdande staten eller en begäran om förverkande eller verkställighet av beslut om förverkande. Om en begäran om sådan s.k. slutlig rättslig hjälp inte kan bifogas bör den utfärdande staten i intyget instruera att egendomen hålls kvar i den verkställande staten i avvaktan på en ovan avsedd begäran. I detta fall skall den utfärdande staten i intyget ange den beräknade tiden för inlämnande av denna begäran. Med avvikelse från regeln att rambeslutet inte normerar slutlig rättslig hjälp konstateras i artikel 10.3 att en begäran om överlämnande av bevismaterial inte får avslås på grund av att dubbel straffbarhet inte föreligger, om begäran avser ett s.k. listat brott enligt artikel 3.2 vilket kan medföra fängelsestraff på minst tre år i den utfärdande staten. Artikel 11 förutsätter att alla berörda parter, inbegripet tredje part i god tro, har tillgång till rättsmedel. Dessa får dock inte ha suspensiv effekt på verkställigheten. Talan kan väckas såväl i den utfärdande staten som i den verkställande staten. Den materiella grunden för beslutet om frysning får dock prövas endast i talan som väckts i den utfärdande staten. Artikeln innehåller bestämmelser om informationsutbytet mellan myndigheterna i de aktuella staterna. Dessutom förutsätter artikeln att de involverade staterna med en korrekt tillämpning av tidsgränserna och genom information till berörda parter om rättsskyddsmedel garanterar att parterna får tillgång till ett effektivt rättsmedel. Angående skadeståndsansvaret normeras i artikel 12 som huvudprincip att den utfärdande staten skall ersätta den verkställande staten för skadestånd som eventuellt betalts ut med anledning av verkställigheten av beslutet om frysning, om skadan inte uteslutande har berott på den verkställande statens agerande. Enligt artikel 14 skall medlemsstaterna före den 2 augusti 2005 vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i detta rambeslut. Europeiska gemenskapernas domstol är enligt artikel 35 i fördraget om Europeiska unionen behörig att meddela förhandsavgöranden avseende rambeslut samt avgöra tvister mellan medlemsstater. I samband med att godkännandeinstrumentet för Amsterdamfördraget deponerades har Finland avgivit en förklaring, enligt vilken Finland godkänner Europeiska gemenskapernas domstols behörighet att meddela förhandsavgöranden sålunda att alla domstolar kan begära förhandsavgöranden. 4. Målsättning och de viktigaste förslagen Propositionen syftar till att genomföra det rambeslut som medlemsstaterna i Europeiska unionen antagit. Rambeslutet avses bli genomfört genom att det stiftas en särskild lag om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial (nedan EU-frysningslagen) som föreslås innehålla den reglering för EU:s medlemsstater som rambeslutet förutsätter. Eftersom rambeslutet inte utgör direkt tillämplig rätt, innehåller den föreslagna lagen en heltäckande reglering motsvarande innehållet i rambeslutet. Rambeslutet binder Finland i fråga om resultatet men hänskjuter formerna och medlen till nationell prövning. I förslaget skapas inte något nytt tvångsmedel avseende frysning, utan man har stan-

9 RP 56/2005 rd 9 nat för en modell enligt vilken ett till Finland inkommet beslut om frysning anses motsvara ett nationellt tvångsmedel, dvs. beroende på situationen antingen skingringsförbud, kvarstad eller beslag. På motsvarande sätt anses en nationell säkringsåtgärd enligt tvångsmedelslagen som ett sådant beslut om frysning enligt den föreslagna lagen som kan sändas för verkställighet till en annan medlemsstat. Den föreslagna lagen täcker åtgärderna för att säkerställa sådan egendom som kan dömas förverkad eller användas som bevis. I gällande lag ingår den centrala regleringen om säkringsåtgärder på en främmande stats begäran i tvångsmedelslagen och den internationella straffrättshjälpslagen samt i internationella fördrag. I fråga om säkringsåtgärder innehåller nämnda lagar inte särbestämmelser gällande EU:s medlemsstater. Den föreslagna lagen avser inte eliminera möjligheten att tillämpa också gällande förfaranden. Ett förfarande enligt EU-frysningslagen tillämpas enbart på ansökningar som gjorts av EU:s medlemsstater. Den internationella straffrättshjälpslagen och gällande konventioner om ömsesidig rättslig hjälp reglerar dock allmänt närmare all internationell rättslig hjälp i straffrättsliga ärenden. I rambeslutet ingår inte dessa bestämmelser. I förslaget har man alltså stannat för en modell enligt vilken EU-frysningslagen på grundval av lex specialis -bestämmelsen tillämpas då det är fråga om en i rambeslutet avsedd begäran om frysning som inkommer från eller översänds till en annan EU-medlemsstat. I annat fall tillämpas nu gällande bestämmelser. Bestämmelserna i internationella straffrättshjälpslagen och i allmänna internationella fördrag angående rättshjälp kan dock iakttas då den allmänna bestämmelsen i fråga inte står i strid med sådant som uttryckligen bestämts i EU-frysningslagen. Rambeslutet torde nämligen inte ha syftat till att försämra den internationella straffrättshjälpen jämfört med nuläget. Den ovan beskrivna modellen överensstämmer också med gällande lagstiftningspraxis och motsvarar den modell som den internationella straffrättskipningen också för närvarande bygger på. Eftersom den internationella straffrättshjälpslagen tillämpas allmänt i förhållande till alla stater, har i konventioner som täcker en mindre mängd stater, t.ex. ingångna inom ramen för Europeiska rådet, begränsats t.ex. användningen av grunder för förvägrande. Med tanke på dessa situationer finns i 30 2 mom. i den internationella straffrättshjälpslagen en bestämmelse, enligt vilken rättshjälp i straffrättsliga ärenden utan hinder av stadgandena i sagda lag kan lämnas också enligt vad särskilt har avtalats eller stadgats. Det som särskilt har avtalats eller stadgats är alltså inte enbart preciserande och kompletterande, utan står också någon gång i konflikt med bestämmelserna i allmän lag, dvs. den internationella straffrättshjälpslagen. Enligt den föreslagna modellen förblir den internationella straffrättshjälpslagen alltså baslag för den internationella rättsliga hjälpen avseende straffrätt kring vilken lag det vid behov skapas speciallagstiftning för särskilda situationer. Bestämmelsen i EU-frysningslagen om att i fråga om rättslig hjälp som avses i lagen i fråga tillämpas även i tillämpliga delar den internationella straffrättshjälpslagen är ett uttryck för detta. Den centrala förnyelsen i fråga om förfarandet är att det är uteslutande åklagaren som mottar en begäran om verkställighet enligt EU-frysningslagen från en annan EU-medlemsstat om verkställighet och beslutar om verkställigheten av denna begäran. Ett beslut om översändande av ett frysningsbeslut för verkställighet till en annan medlemsstat fattas av den åklagare eller domstol som utfärdat frysningsbeslutet. Det organ till vilket man enligt gällande lag och konventioner skall översända en begäran om säkringsåtgärder varierar. Enligt Europeiska rådets 1990 års konvention om penningtvätt är justitieministeriet centralmyndighet. Enligt den internationella straffrättshjälpslagen kan en begäran om säkringsåtgärd sändas också direkt till förundersökningsmyndigheten. Enligt gällande lag beslutar dock alltid domstol på begäran om rättslig hjälp av främmande stat om skingringsförbud och kvarstad. Förundersökningsmyndigheten och åklagare kan vid behov vidta tillfälliga åtgärder, om ärendet inte tål uppskov. Förundersökningsmyndigheten eller åklagaren kan besluta om skingringsförbud eller om beslag, men också beslag måste inom en vecka föras

10 10 RP 56/2005 rd till domstol för fastställelse. Överföringen av beslutsfattandet och översändandet av beslut till enbart åklagarna och domstolarna i ärenden som avser EU-frysningslagen grundar sig på artiklarna 2.a, 4.1 och 5.1, enligt vilka besluten skall ha utfärdats av rättsliga myndigheter och besluten också sändas direkt mellan de myndigheter som utfärdat besluten. Då Finland är den mottagande staten grundar sig denna lösning på att rambeslutet föreskriver att samma myndighet som mottar beslutet också skall besluta om de verkställighetsåtgärder beslutet förutsätter. Enligt gällande lag beslutar domstolen på begäran av främmande stat om beslag, kvarstad eller skingringsförbud sedan polisen eller åklagaren fört ärendet till domstolens prövning. I förslaget har det dock inte ansetts ändamålsenligt att domstolen skall vara den myndighet som beslutar om verkställighet av frysningsbeslutet, dvs. den myndighet som myndigheten i den främmande staten uteslutande och direkt står i kontakt med, eftersom detta inte skulle innebära något mervärde i praktiken i jämförelse med det nuvarande systemet. Inte heller har det ansetts ändamålsenligt att på förundersökningsmyndigheten överföra den behörighet som nu hör till domstolen, eftersom i synnerhet kvarstad kan gälla betydande ekonomiska värden eller i hög grad begränsa ett företags näringsverksamhet. Behörigheten kan inte heller delas upp på det sättet att förundersökningsmyndigheten beslutar om verkställigheten då frysningsbeslutet avser beslag medan åklagaren fattar beslut om att frysningen skall verkställas som kvarstad eller skingringsförbud. Detta beror på den praktiska omständigheten att begäran om frysning görs på standardformuläret och först genom att informera sig om dess innehåll går det att sluta sig till om beslutet skall verkställas som beslag, skingringsförbud eller kvarstad. Också klarheten i systemet talar för att beslutanderätten inte delas upp mellan olika myndighetsorganisationer. Av denna orsak föreslås att det alltid är åklagaren som beslutar om verkställigheten av ett sådant beslut om frysning som inkommer till Finland. Enligt propositionen fattar den åklagare som tar emot frysningsbeslutet beslut om huruvida detta kan verkställas med stöd av denna lag. Den behöriga åklagaren avses besluta om någon i lagen avsedd grund för förvägrande av eller uppskjutande av verkställigheten blir tillämplig, samt bedöma om det beslut som framgår av intyget motsvarar skingringsförbud eller kvarstad som avses i 3 kap. i tvångsmedelslagen eller i 4 kap. i sagda lag avsett beslag. Åklagaren avses förordna att frysningsbeslutet verkställs i den ordning som är föreskriven om skingringsförbud och kvarstad eller beslag samt sända sitt beslut för verkställighet till utsökningsmyndigheten eller förundersökningsmyndigheten. Frysningsbeslutet verkställs på samma sätt som motsvarande nationella beslut om säkringsåtgärder. På motsvarande sätt, då Finland är den översändande staten, kan ett beslut om kvarstad som översänds till en annan medlemsstat som ett beslut om frysning utfärdas enbart av åklagaren eller i vissa fall av domstol. Den myndighet som fattat frysningsbeslutet beslutar om översändande av beslutet, men då denna myndighet är domstol fattar domstolen beslutet om översändande på begäran av åklagaren. Eftersom beslut om skingringsförbud eller kvarstad i Finland fattas av domstol, är enbart domstolen behörig att besluta om översändande av beslut om nämnda säkringsåtgärd för verkställighet i en annan medlemsstat. Åklagaren beslutar dock om översändande av beslut om tillfälligt skingringsförbud eller tillfällig kvarstad för verkställighet i annan medlemsstat. Åklagarens behörighet kan för det första motiveras med att förundersökningsmyndigheten i EU:s medlemsstater inte betraktas som en rättslig myndighet. Enligt artikel 2.a. i rambeslutet bör beslutet om frysning visserligen vara fattat av en i den utfärdande statens lagstiftning angiven rättslig myndighet. Den förklaring angående judiciella myndigheter som Finland år 1994 meddelat till den Europeiska rättshjälpskonventionen gäller enbart begäran om rättshjälp och täcker inte alla de situationer som det är fråga om i rambeslutet. I synnerhet då det är fråga om ömsesidigt erkännande är det viktigt att medlemsstaterna skall kunna lita på varandras beslut om tvångsmedel. Detta ställer för sin del vissa minimikrav på det tillämpliga förfarandet och nivån för beslutfattande. Principen

11 RP 56/2005 rd 11 om ömsesidigt erkännande och bestämmelserna i rambeslutet samt bestämmelserna om omedelbar verkställighet i artikel 5.1 medför att möjligheterna till undersökning i en annan stat av ett beslut om frysning utfärdat av behörig myndighet i Finland är begränsade. Det ömsesidiga erkännandet innebär primärt omedelbar verkställighet av den utfärdande statens beslut och en minimering av kontrollen i den mottagande staten. Den mottagande staten kan därför motiverat förvänta sig att beslutet som skall verkställas säkert har fattas av en myndighet med tillräcklig juridisk sakkunskap och att åtgärden noggrant övervägts med hänsyn till skälighet, proportionalitet och behov i den utfärdande staten. Den mottagande staten verkställer enligt det nya systemet inte längre sitt egna beslut med anledning av en begäran om rättslig hjälp från en annan stat, utan ett beslut som har utfärdats av en annan stat och översänts till den mottagande staten. För det andra kan man hänvisa till att förundersökningsmyndigheten enligt gällande lag (15 1 mom. i förundersökningslagen) i andra än i enkla ärenden skall underrätta åklagaren om att ett brottsärende kommit till polisen för undersökning. Enligt 2 mom. i paragrafen skall förundersökningsmyndigheten iaktta de föreskrifter som åklagaren meddelar för att trygga målen för undersökningen. Ärendet kan i allmänhet inte anses som enkelt, om brottsundersökningen förutsätter verkställighet av tvångsmedel i en annan medlemsstat. Den formulering som valts i propositionen har syftat till att trygga ett iakttagande av principen enligt 15 1 mom. i förundersökningslagen och till att göra åklagarens position klarare i det föreslagna nya förfarandet. Konsultering av åklagaren är viktig eftersom åklagaren beslutar om eventuella åtalsåtgärder. Särskilt i betydande brottsärenden är det dessutom med hänsyn till en smidig kommande rättegång och en effektiv skötsel av ärendet motiverat att åklagaren i ett så tidigt skede som möjligt knyts till förundersökningen. Ledningen av förundersökningen skall naturligtvis också i fortsättningen handhas av förundersökningsmyndigheterna, men det valda alternativet förutsätter att förundersökningsmyndigheten och åklagaren intimt samverkar för att realisera det straffrättsliga ansvaret på det sätt som 15 i förundersökningslagen kräver. Enligt rambeslutet kan verkställigheten skjutas upp om den kan tänkas inverka menligt på en pågående brottsutredning. Enligt förslaget skall åklagaren utan dröjsmål underrätta förundersökningsmyndigheterna om att ett frysningsbeslut inkommit för att dessa skall få en möjlighet att framföra sin åsikt om huruvida verkställigheten av denna orsak bör skjutas upp. Detta förfarande syftar till att säkra framgångsrika brottsavvärjande åtgärder och dessutom har meddelandet betydelse med hänsyn till förundersökningsmyndigheternas säkerhet. Åklagaren kan som ett frysningsbeslut för verkställighet i en annan medlemsstat sända också ett beslut om tillfälligt skingringsförbud eller tillfällig kvarstad enligt 3 kap. 3 i tvångsmedelslagen. Enligt gällande lag är såväl förundersökningsmyndigheten som åklagaren behöriga att i nationella ärenden meddela beslut om tillfälligt skingringsförbud eller tillfällig kvarstad. Åtgärden förfaller, om yrkande om skingringsförbud eller kvarstad inte framställts hos domstolen inom en vecka. Om begäran om rättshjälp avser eller dess uppfyllande förutsätter att tvångsmedel enligt tvångsmedelslagen används, får enligt 15 1 mom. i den internationella straffrättshjälpslagen tvångsmedel inte användas om detta inte skulle vara tillåtet enligt finsk lag i ett sådant fall där den gärning till vilken begäran hänför sig har begåtts i Finland under motsvarande omständigheter. Bestämmelsen ifråga innehåller förutsättningen för s.k. dubbel straffbarhet. En av de centrala ändringarna i propositionen berör de materiella förutsättningarna för en begäran om rättslig hjälp som förutsätts av rambeslutet. Enligt ändringen kan kravet på dubbel straffbarhet inte längre uppställas om gärningen enligt lagen i en annan medlemsstat utgör ett brott enligt förteckningen i 3 i EU-frysningslagen och på gärningen i sagda stat kan följa frihetsstraff på upp till tre år. Grunderna för förvägrande enligt straffrättshjälpslagen och gällande konventioner avses inte längre kunna komma till användning. Tillåtna grunder för förvägrande är enbart de grunder som nämns i 4 i EU-frysningslagen och som anknyter

12 12 RP 56/2005 rd till ofullständigt intyg, immunitet och privilegier, ne bis in idem-regeln (ej två gånger i samma ärende) samt beslag av en handling, postförsändelse eller telegram. Åklagaren skall föreskriva en tidsfrist inom vilken åtgärden på begäran av annan medlemsstat gäller. Utgångspunkten är att tidsfristen skall föreskrivas så att egendomen är säkrad ända tills Finland svarat på den utfärdande statens slutliga begäran om rättslig hjälp, dvs. t.ex. på begäran om verkställighet av en dom om förverkande. Frysning begärs hos en annan medlemsstat genom att till dess behöriga rättsliga myndighet översänds beslutet om den nationella säkringsåtgärden samt det intyg som är en bilaga till rambeslutet. Intyget skall innehålla en angivelse om slutlig rättslig hjälp eller en beräknad tidpunkt för översändande av begäran om rättslig hjälp. Då Finland är den mottagande staten har den person som frysningsbeslutet avser rätt att hos tingsrätten överklaga åklagarens beslut om verkställighet av annan medlemsstats beslut om frysning. Åklagarens beslut om t.ex. tillämpning av grunderna för förvägrande och frysningens varaktighet kan alltså överklagas. Om frysningsbeslutet verkställts i den ordning som är föreskriven om skingringsförbud eller kvarstad får verkställighetsåtgärderna överklagas på det sätt som ändring söks i utsökningsmyndighetens verkställighetsåtgärder. Om här avsett överklagande skall myndigheten i den översändande staten underrättas så att myndigheten i fråga skall kunna sända de upplysningar den finner nödvändiga. De materiella grunderna för frysningsbeslutet får överklagas enbart hos domstolen i den översändande staten. EU-frysningslagen tillämpas enbart på sådana ansökningar om verkställighet vid vilka det förfarande som rambeslutet förutsätter har iakttagits. Detta innebär att de gamla förfarandena tillämpas i fråga om de medlemsstater som inte vidtagit de lagändringar rambeslutet förutsätter. 5. Propositionens konsekvenser 5.1. Ekonomiska konsekvenser Det finns inte tillgång till noggranna statistikuppgifter angående antalet ansökningar mellan EU:s nuvarande medlemsstater om sådan rättslig hjälp som motsvarar tillämpningsområdet för rambeslutet. Enligt uppskattningar för åren 2002 och 2003 har antalet ansökningar som kommit till Finland varit några tiotal. Situationen är motsvarande i fråga om de ansökningar som Finland gjort. I uppskattningarna ingår de stater som från och med maj 2004 är medlemmar i Europeiska unionen. Mänskornas ökade rörlighet på Europeiska unionens territorium kan tänkas medföra att de fall som lagen gäller ökar i framtiden. Detta är fallet framför allt för att 10 nya stater i maj 2004 har kommit i åtnjutande av den fria rörligheten inom Europeiska unionen. Gränsöverskridande säkringsåtgärder har också hittills varit möjliga, men det kan tänkas att också det nya förfarandet ökar antalet fall i framtiden. Det är dock svårt att avgöra hur mycket detta kommer att ske. Propositionen har inte betydande ekonomiska konsekvenser om de i lagen avsedda ansökningarna om rättslig hjälp inte i betydande grad ökar från nuvarande nivå. Mest arbete skulle förorsakas av en begäran om rättslig hjälp från en annan medlemsstat till Finland. Som en följd av propositionen kan arbetsmängden i tingsrätten dock i någon mån minska, eftersom tingsrätten i regel inte längre skulle besluta om säkringsåtgärd på begäran av annan medlemsstat. Åklagarnas arbetsmängd skulle på motsvarande sätt öka, eftersom åklagaren skall besluta om verkställighet av i denna lag avsett beslut som översänts av annan medlemsstat. Förundersökningsmyndigheten skall inte delta i verkställigheten av skingringsförbud eller kvarstad. Däremot torde förundersökningsmyndighetens åtgärder nästan regelmässigt vara av nöden i fall då ett beslut om frysning skall verkställas som beslag. Utsökningsmyndigheternas ställning förblir oförändrad jämförd med det nuvarande systemet. Justitieministeriets uppgifter skulle minska eftersom ministeriet inte i förfarandet enligt den nya lagen skulle ha uppgifter som centralmyndighet. Då Finland är den utfärdande staten kommer åklagarnas arbetsmängd att öka särskilt i den situation då frysningsbeslutet är kvarstad. Enbart åklagaren och domstolen är be-

13 RP 56/2005 rd 13 höriga att fatta beslut om frysning i det fallet. På motsvarande sätt reduceras förundersökningsmyndigheternas uppgifter. Tingsrätternas uppgifter kan tänkas öka, eftersom tingsrätterna formellt är de myndigheter som beslutar om översändande av beslut om frysning i den situation att frysningsbeslutet är skingringsförbud eller kvarstad eller av domstol meddelat beslag. Eftersom beslut om skingringsförbud, kvarstad och beslag också i övrigt hör till tingsrättens uppgifter, kan den här avsedda ökade arbetsmängden inte anses som betydande. Propositionen skulle ha ekonomiska konsekvenser också på det sättet att tingsrättens personal, åklagarna, poliserna, tullmyndigheterna och i någon mån också utsökningspersonalen måste utbildas för de nya uppgifter som i EU-frysningslagen tilldelats dem. Utbildningen bör vara tämligen omfattande, eftersom det i huvudsak är fråga om helt nya uppgifter som tilldelats myndigheterna i fråga. De enligt propositionen behöriga åklagarna kan i huvudsak sköta de uppgifter lagen föreskriver inom ramen för sin ordinarie arbetstid. Eventuell beredskap för veckoslut kan dock föranleda kostnader i form av ersättningar. Ibruktagandet av systemet enligt rambeslutet förutom i Finland också i de övriga medlemsstaterna ökar Finlands möjligheter att kunna konfiskera tillgångar som finns i en annan medlemsstat Konsekvenser för organisation och personal Som ovan konstaterats inverkar propositionen i fråga om de beslut om frysning som faller under rambeslutets tillämpningsområde på behörighetsfördelningen mellan åklagarna, polisen, tullmyndigheterna, tingsrätterna och justitieministeriet, eftersom det slutliga beslutsfattandet i fråga om säkringsåtgärder på begäran av främmade stat skall överföras från tingsrätterna till åklagarna. Inte heller polisen eller tullmyndigheterna har längre behörighet att vidta de tillfälliga åtgärder som avses i denna lag, om den främmande statens beslut sakligt avser skingringsförbud eller kvarstad, och inte heller längre behörighet för beslag på begäran av främmande stat. Justitieministeriet har inte heller längre uppgifter som centralmyndighet, eftersom besluten översänds direkt från en behörig rättslig myndighet till en annan. Då Finland är mottagande stat översänds besluten alltså till åklagaren. Då Finland är utfärdande stat är den behöriga myndigheten beroende på fallet antingen åklagare eller domstol. I fråga om de beslut om frysning som Finland översänder överförs på åklagarna och till en del på domstolarna uppgifter, som tidigare skötts av i huvudsak centralkriminalpolisen och justitieministeriet. Det nya systemet medför att den ledningsverksamhet som riksåklagarämbetet riktar till åklagarna troligtvis ökar. 6. Beredningen av propositionen I beredningsskedet har statsrådet till riksdagen översänt skrivelsen U 49/2001 samt dessutom kompletterande information om ärendets behandling i Europeiska unionen. Lagutskottet har i ärendet lämnat utlåtande 12/2001 rd. Justitieministeriet tillsatte den 9 augusti 2004 en arbetsgrupp, vars uppgift var att bereda de nationella lagändringar rambeslutet förutsatte och eventuella övriga verkställighetsåtgärder. Basutgångspunkten var att den centrala aktören och rättsliga myndigheten som avses i rambeslutet i Finland skall vara åklagaren. Till medlemmar i denna frysningsarbetsgrupp kallades representanter för justitieministeriet, inrikesministeriet, finansministeriet, riksåklagarämbetet och centralkriminalpolisen. Frysningsarbetsgruppen avgav sitt betänkande till justitieministeriet (Justitieministeriet, arbetsgruppbetänkande 2004:18) i december Utlåtanden om betänkandet begärdes av 22 olika myndigheter och instanser av vilka 18 gav ett yttrande. Arbetsgruppen föreslog i sitt betänkande att åklagaren skall vara den centrala rättsliga myndigheten som sköter uppgifterna enligt rambeslutet. Av remissinstanserna motsatte sig inrikesministeriet, finansministeriet, centralkriminalpolisen, Polisinrättningen i Helsingfors härad, Tullstyrelsen och utsökningsverket i

14 14 RP 56/2005 rd Helsingfors härad den föreslagna behörighetslösningen. Den föreslagna behörighetslösningen understöddes av Helsingfors tingsrätt, Kuopio tingsrätt, riksåklagarämbetet, åklagarämbetet i Helsingfors härad, åklagarämbetet i Uleåborg, åklagarämbetet i Tammerfors, Tingsrättsdomarna r.y., Finlands Advokatförbund och riksdagens biträdande justitieombudsman. De förslag som ingår i propositionen har beretts som tjänsteuppdrag vid justitieministeriet utgående från frysningsarbetsgruppens betänkande och yttrandena med anledning av betänkandet.

15 RP 56/2005 rd 15 DETALJMOTIVERING 1. Lagförslagen 1.1. Lagen om verkställighet i Europeiska unionen av frysningsbeslut av egendom eller bevismaterial 1. kap. Allmänna bestämmelser 1. Tillämpningsområde. Paragrafen innehåller en bestämmelse angående tillämpningsområdet. Enligt denna verkställs genom lagen i fråga i Finland i rådets rambeslut (2003/577/RIF) dvs. i denna lag avsett frysningsbeslut som utfärdats av en rättslig myndighet i annan medlemsstat. På motsvarande sätt översänds enligt lagen ett frysningsbeslut som utfärdats i Finland till en annan medlemsstat för verkställighet. Lagen tillämpas alltså på beslut om frysning som definierats i rambeslutet och som översänts i enlighet med rambeslutet. Paragrafen grundar sig på artiklarna 1 och 2.a. i rambeslutet. Bestämmelsen innebär att systemet enligt rambeslutet inte upphäver de förfaranden som ingår i gällande avtal och i lagstiftningen. Om t.ex. en begäran om säkringsåtgärd som annan medlemsstat översänder till Finland inte stämmer överens med rambeslutet tillämpas på beslutet gällande avtal. Om Finland är den stat som begär rättslig hjälp kan på samma sätt avtalen om rättshjälp fortsättningsvis tillämpas då detta förfarande kan bedömas vara snabbare eller mera ändamålsenligt än ett förfarande enligt rambeslutet. Detta kan vara fallet t.ex. då i samma ärende framställs en begäran om rättslig hjälp till såväl en EU-stat som till ett tredje land. 2. Definition. Enligt paragrafens 1 mom. avses med frysningsbeslut ett beslut som utfärdats i ett brottmål av behörig rättslig myndighet i Europeiska unionen i syfte att tillfälligt förhindra förstöring, omvandling, flyttning, överföring eller överlåtelse av sådan egendom som kan omfattas av förverkande, har förverkats eller kan utgöra bevismaterial. Lagens tillämpningsområde omfattar alltså enbart frysningsbeslut som utfärdats för att säkerställa bevismaterial, för ett senare förverkande eller för verkställighet av senare förverkande. Tillämpningsområdet omfattar med andra ord inte säkerställande av senare utdömda böter eller ersättningar, inte heller säkringsåtgärder i syfte att återställa ett föremål till dess rätta ägare. Paragrafen grundar sig på artikel 2.c. i rambeslutet. Enligt paragrafens 2 mom. avses med frysningsbeslut då Finland är den stat som översänder ett frysningsbeslut en domstols beslut om skingringsförbud eller kvarstad enligt 3 kap. i tvångsmedelslagen (450/1987) en åklagares beslut om tillfälligt skingringsförbud eller tillfällig kvarstad enligt 3 kap i tvångsmedelslagen och en domstols eller åklagares beslut om beslag enligt 4 kap. i tvångsmedelslagen. Propositionen skapar inte ett nytt nationellt tvångsmedel, utan ett frysningsbeslut som översänds från Finland skall föregås av ett beslut om skingringsförbud eller kvarstad, om tillfälliga åtgärder som föregår dessa, eller om beslag. Besluten om dessa åtgärder avses enligt 2 mom. i definitionen utgöra frysningsbeslut som avses i lagen. På motsvarande sätt skall ett sådant frysningsbeslut enligt rambeslutet som inkommit från en annan medlemsstat med stöd av 10 i tillämpliga delar bli verkställt som ett nationellt beslut om skingringsförbud, kvarstad eller beslag. Enligt den föreslagna paragrafens 2 mom. kan enbart ett beslag som meddelats av åklagare eller domstol anses som ett frysningsbeslut då Finland är den översändande staten. Bestämmelsen innebär att ett beslag som meddelats av förundersökningsmyndighet inte kan anses som ett frysningsbeslut. Den valda lösningen har motiverats i avsnitt 4 i den allmänna motiveringen. I praktiken förväntas oftast åklagaren fatta det beslut om beslag som skickas till en annan medlemsstat. Enligt 4 kap. 5 i tvångsmedelslagen får också domstolen vid handläggningen av åtal besluta om beslag. På samma sätt som då det är fråga om rent nationella fall finns det inte heller i situationer som avses här hinder för att åklagaren fattar beslut om beslag också efter det att behandlingen av åtalet har inletts.