Västmanlands Fornminnesförening fyller 150 år

Transkript

1 Västmanlands Fornminnesförening fyller 150 år Rickard Dybeck startade föreningen 1862 infördes den kommunala självstyrelsen i land och stad. På vårvintern samma år bildades landsting. Folkskolestadgan, som införts 20 år tidigare, hade börjat generera ökad läskunnighet och folkbildning. Det var en tid av decentralisering med landskapen som sammanhållande delar till hela riket. Landskapen var också en del av individernas historia. Men när landstingen kom, som ursprungligen var tänkta som motvikt mot länsstyrelserna, fick länens omfattning i folksjälen på sätt och vis ersätta landskapens. Det var också en tid eller rörelse vars ursprung kan sökas i nyromantikens ofta svärmiska intresse för det som var gammalt och fornt vilket kom till uttryck bland annat hos Götiska Förbundet och dess män. Initiativtagaren till den första fornminnesföreningen i vårt land, den i Närke, var Nils Gabriel Djurclou. Bland de som bildades snart därefter var Södermanlands fornminnesförening 1860, Västmanlands 1861, Dalarnas 1862, Värmlands 1863 och Östergötlands Initiativtagaren till bildandet av en fornminnesförening i Västmanland var Richard Dybeck. Torsdagen den 30 maj 1861 finns en annons införd i Västmanlands läns tidning av Rikard Dybeck i vilken han inbjuder till aftonunderhållning med nordisk folkmusik söndagen den 2 juni till förmån för Westmanlands fornminnesförening. Den 21 september antogs stadgarna som sade att föreningens verksamhet omfattar Västerås stift, så vitt det ligger inom Västmanland. Verksamheten skulle bedrivas enligt tre huvudpunkter: att rädda och vårda Landskapets fasta minnesmärken, att skydda och taga vara på här befintliga fornsaker och att uppspana och samla efterrättelser angående Folket och Folklivet samt uppteckna fortvarande muntliga överlämningar hos allmogen. Långsam början Den nybildade föreningen var en slow starter. Antalet föremål i samlingarna uppgick efter det första decenniet till 9 frånsett arkivalier. Det första registrerade inventariet var en spännbuckla, ett vikingatida kvinnosmycke, som inlämnats av kyrkoherde Jäderberg i Bro. Antalet föremål hade efter 20 år vuxit till 531, men årsmötesprotokollen från slutet av seklet visar inte på någon större föreningsverksamhet. Det tycks som om samlingarna och visning av desamma samt utgivandet av en årsskrift var det allt överskuggande för föreningen vid den tiden. Första utställningslokalerna År 1877, då föreningen hade fått lokaler i Hospitalskyrkan och för första gången fått möjlighet att visa samlingarna för besökare, ökade takten på inlämnade föremål. Första året skänktes mer än 80 föremål. Någon gallring av det som togs emot gjordes aldrig. Ordförande Domprosten Linder uttryckte sig enär föreningen ännu befunne sig på det stadium där själva samlandet är så gott som en huvudsak hade någon gallring av inlämnade föremål ännu ej ansetts lämplig. Man borde för övrigt alltid ihågkomma att ofta nog skenbart obetydliga fornsaker kunde, sammanställda med andra fynd, vara av stort värde. År 1915 uppdrog årsmötet åt styrelsen att verka att få till stånd ett hembygdsmuseum med byggnader från Västmanland. Året därpå uppdrogs åt en ung tjänsteman vid Nordiska Museet, Sigurd Erixon, att åka runt i Västmanland för att undersöka länet med hänsyn till planerna på ett friluftsmuseum.

2 Samma år inledde föreningen ett samarbete med Västmanlands Hemslöjdsförening framför allt med dess föreståndarinna fröken Olga Anderzon. Hemslöjdsföreningen arrangerade en utställning i Västerås som visade omkring 6000 föremål inlånade från de flesta socknar i länet. Det var en mycket stor avdelning med äldre textilier. Olga Anderzon fick i uppdrag att köpa föremål från utställningen till Fornminnesföreningen för en summa av 150 kronor. Det dyraste föremålet hon köpte var en rya som kostade hela 70 kr. I samband med resor i länet samlade Olga in en stor mängd prover av äldre tyger. Förutom en bit av tyget finns även uppgifter om varifrån provet kommer och vad tyget använts till. Tygproverna, över 1500 stycken, finns kvar i museets samling. Vallby friluftsmuseum År 1917 anställdes Sven T Kjellberg för att katalogisera samlingarna efter samma principer som skedde på Nordiska Museet. Samma år donerade J.S. Edström, chef vid ASEA, pengar så att föreningen kunde köpa in en första byggnad till friluftsmuseet, Hemmingsboboden. I december samma år beslutades att anställa en person med uppgift att vårda föreningens samlingar. Det blev Sven T Kjellberg som fick jobbet. År 1919 lade han fram en detaljerad plan för ett friluftsmuseum för styrelsen. Kjellberg var anställd vid museet fram till Under den tiden kom verksamheten att koncentreras på uppbyggandet av Vallby Friluftsmuseum. Donationer av byggnader och kontanta medel söktes och kom in från många olika håll liksom gåvor till inköp av inredning och inventarier till byggnaderna. Under denna period kom länets allmogekultur och högreståndskultur i fokus eftersom byggnaderna behövde möbleras och inredas. Landsantikvarie Sven Drakenberg efterträdde Kjellberg år Han kom att vara kvar till sin pensionering Under hans period som museichef och samlingsvårdare minskade fokuseringen på Vallby något. Drakenberg fick som landsantikvarie från 1934 många andra arbetsuppgifter. Den arkeologiska verksamheten ökade, kyrkorestaureringar skulle bevakas, samlingarna skulle vårdas. Ett överhängande problem var förvaring av samlingarna, bra magasin fanns inte. Först 1958 fick han en fackutbildad kollega, Henry Simonsson, som också blev Drakenbergs efterträdare på posten år fanns cirka föremål i samlingarna. Simonsson konstaterar att det allt för ofta går föremål museet förbi för att man inte har råd att köpa in sådant som borde komma till museet. Under 70-talet köptes en del silver och mässingsföremål fr.a. från Skultuna Bruk. Några donationer av större samlingar har museet fått. Det är bland annat Nils Gunnarsons garveri från Arboga, Stenåldersföremål från O.W. Lundberg i Sala, En del av Greve Hamiltons samling förhistoriska föremål, Gulsmeden O.W. Kjellbergs verkstadsutrustning, Silver, Fajans och porslin från Märta och Karl Adolphson och samlingar från Västmanlands regemente. Anslutna föreningar Redan på ett tidigt stadium inrättade Fornminnesföreningens styrelse en organisation som byggde på ortsombud. Ombuden hade att samla in föremål och underrättelser samt bevaka så att inga olagliga ingrepp skedde på fornlämningarna. Ombudsorganisationen fungerade haltande. På vissa orter tog ombudet det på stort allvar och bidrog till föreningens verksamhet på många plan. På andra orter fungerade det inte alls blev Fornminnesföreningen en paraplyorganisation för länets hembygdsföreningar.

3 50 föreningar än anslutna till det som idag heter Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening. Den första hembygdsförening som bildades i länet var Salabygdens Fornminnesförening år Därefter Fläckebo hembygdsförening 1913, Möklinta hembygdsförening och Nora Hembygds- och fornminnesförening (som nu hör till Uppsala län). De äldsta tillkom i utpräglade jordbruksbygder med insamlande verksamhet och insatser för att bygga upp en hembygdsgård. De yngre föreningarna har ofta bildats i tätorter där dokumentation av industrisamhället fått en mer framträdande plats. Med hänsyn till medlemsantalet är Hembygdsföreningen Arboga Minne och Fagersta/Västanfors Hembygdsförening de största. Föreningar med omkring 500 medlemmar är de i Badelunda och Svedvi/Berg. Ungefär hälften förvaltar och äger en hembygdsgård eller annan typ av museal anläggning. Arboga Minne har egen museiintendent. Där liksom i Sala, Badelunda, Västerås och Kungsör ger man regelbundet ut en årsbok, årsskrift eller medlemstidning. Hembygdsföreningarna i Västerås kommun ger ut en Hembygdsjournal. Med några få undantag har samtliga hembygdsföreningar fått ett ökat antal medlemmar under de senaste 20 åren. Institutionerna växte 1976 är ett viktigt år eftersom då regionaliserades den statliga kulturminnesvården. Länsstyrelsen övertog mycket av den beslutanderätt med mera, som tills dess tillhört Riksantikvarieämbetet. Länsmuseets roll i den regionala kulturminnesvården kom därmed att innebära mer kontakt med länsstyrelsen och mindre med ämbetet samtidigt som rollspelet länsantikvarie/landsantikvarie åtminstone till en början var något förvirrande inte minst för utomstående. Vid denna tid hade länsmuseerna, ofta med en fornminnesförening eller motsvarande som huvudman, vuxit till stora institutioner med fler och fler anställda och som krävde allt större bidrag för den ökande verksamheten. Det rekommenderades förändrat huvudmannaskap så att anslagsgivarna, landsting och kommuner, genom medverkan i styrelserna skulle kunna vara med och påverka länsmuseernas verksamhet. Stiftelser bildades, så småningom även i Västmanlands län. Stiftelsebildning och upplösning Den 1 juli 1980 bildades så Stiftelsen Västmanlands läns museum med landstinget, Västerås kommun och Fornminnesföreningen som stiftare. Därmed kom fler politiker att sitta i museistyrelsen jämte Fornminnesföreningens ledamöter. Ordförande skulle enligt nya stadgar vara en landstingspolitiker. Så genomfördes ytterligare utredningar om länsmuseet i Västerås slott, dess friluftsmuseum på Vallby och dess regionala verksamhet. Den resulterade i att den 1 juli 1998 trädde Västerås kommun ut ur stiftelsen och övertog Vallby friluftsmuseum, åtminstone verksamheten där, och den 1 april 1999 blev Landstinget (Kultur och utbildningsförvaltningen) ansvarigt för länsmuseets verksamhet. Stiftelsen var då fortfarande ägare till samlingarna och byggnaderna. Senare valde stiftarna att avveckla museistiftelsen och dela, inte bara på driftsansvaret, utan även på ägandet av föremål och byggnader. Sedan den 1 januari 2006 driver Västerås stad Vallby friluftsmuseum på sätt som stadgas i stiftelseurkunden. På motsvarande premisser har landstinget ansvaret för den verksamhet som länsmuseet bedriver i enlighet med stiftelseurkunden. Förändrat geografiskt område Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening har blivit en organisation för hembygdsrörelsen i länet mer än en förening för enskilda medlemmar. Den tidigare verksamheten med program för medlemmarna såsom temadagar, föredrag och utflykter har i

4 stort sett upphört eller åtminstone kraftigt minskat, samtidigt som länsmuseet bedriver en allt större publik verksamhet. Även det geografiska verksamhetsområdet har genom åren ändrats. Fjärdhundra blev en del av Uppsala län för fyrtio år sedan samtidigt som Götlunda socken blev en del av Västmanlands län och år 2007 blev Heby kommun efter folkomröstning en del av Uppsala län. Verksamheten 2011 Landets hembygdsrörelse har idag en gemensam värdegrund: Hembygdsrörelsen är en del av det levande samhället. Den skapar broar mellan det förgångna, nutiden och framtiden. Hembygdsrörelsen har ett humanistiskt och demokratiskt synsätt. Den är öppen för alla, oavsett bakgrund. Den respekterar kulturarvets skiftande former i tid och rum. Hembygdsarbetet skapar gemenskap, trygghet och identitet. Intresset för kulturarvet är drivkraften i engagemanget för hembygden. Här möts alla generationer. Verksamheten i föreningarna är av vitt skild karaktär, omfattning och inriktning. Gemensamt är dock värnandet om det lokala, vare sig det är en liten landsbygdssocken eller en nedlagd industri. Hembygdsrörelsen i Västmanlands län äger och/eller förvaltar tillsammans omkring föremål, 150 byggnader, 300 hyllmeter arkiv, och fotografier. Ett stort kulturarv att förvalta av grupper av ideellt arbetande personer. Stöd till medlemsföreningar Förbundet arrangerar gemensamma informationsträffar för föreningarnas styrelser. Träffar där medlemmarna kan få mötas, skapa kontakter och lära av varandra. Många föreningar måste lägga mycket kraft på att ta hand om sina byggnader. En viktig del i hembygdsförbundets uppdrag är att hjälpa föreningarna att hitta medel och metoder för att planera och genomföra underhållet av byggnaderna på ett bra sätt. Föremålen på hembygdsgårdarna är av stort kulturhistoriskt, och ibland även ekonomiskt värde. En annan av förbundets uppgift är att ge råd och stöd i frågor som rör vård, förvaring och visning av alla dessa föremål. Att dessutom hjälpa föreningarna att se till så att föremål, verksamhet och byggnader är rätt försäkrade är en viktig del av förbundets uppgifter. Även arkivhandlingar och fotografier måste tas om hand på ett bra sätt. Förbundet stöttar föreningarna med råd som gäller ändamålsenliga arkivlokaler och ordentligt förtecknade arkiv. Andra kärnfrågor för föreningarna är forskning och utgivning av böcker och publicering av bilder, arkivhandlingar och texter på Internet. Där kan de få stöttning med information om möjligheter att söka bidrag och kunskap i upphovsrättsfrågor. Hembygdsföreningar är i allmänhet mycket duktiga på att arrangera traditionella festdagar. Sett över hela landet så har hembygdsföreningarna besökare på nationaldagen och på midsommarafton (2008). Nya utmaningar och krav Landets hembygdsrörelse, liksom annat föreningsliv, är på väg in i ett samhälle där nya krav och förväntningar ställs från stat, landsting och kommuner. Det så kallade civilsamhället förväntas vara involverat i utvecklingen på alla plan, till exempel när det gäller kommunal fysisk planering, kulturliv och omhändertagande av kulturarvet, omsorg om lokala naturvärden och turismsatsningar. Detta ställer, och kommer att ställa, allt större krav på föreningarnas ideella krafter. Det har redan börjat i projektet Hus med Historia som bedrivits under 2010 och I projektet har hembygdsföreningarna kunnat få byggnadsvårdsbidrag för underhåll av sina flyttade

5 byggnader. Ett viktigt krav från staten, vilket delvis har styrt fördelningen av bidrag, har varit att föreningarna i samband med renoveringsarbetena skall sprida kunskap om god byggnadsvård till alla sina besökare. Framtiden Hembygdsrörelsens utmaningar i den närmaste framtiden handlar om: Tillgänglighetsfrågor. Hur ska föreningarna bära sig åt för att göra hembygdsgårdarna tillgängliga för människor med olika funktionshinder. Mångkulturfrågor. På vilka sätt kan hembygdsföreningarnas medlemmar närma sig lokalsamhällets nya svenskar. Hembygdsrörelsen borde vara en resurs i integrationsarbetet. Kulturturism. Hembygdsgårdarna har en enorm potential och kan fylla en stor roll i utvecklandet av lokal kulturturismen. Skolsamarbete. Många hembygdsföreningar arbetar intensivt tillsammans med skolan för att lära eleverna känna sin bygd och dess historia. Fler föreningar och skolor borde kunna närma sig varandra för ett givande samarbete. Naturvård och hållbarhetsfrågor. Hembygdsrörelsen, med sin kunskap och sina redskap som berättar om ett mer resurssnålt och hållbart samhälle har en viktig funktion att fylla i arbetet för ett hållbart samhälle.