Vägen till Silversjön

Transkript

1 Vägen till Silversjön Rapport till Konstnärsnämnden (Arbetsgruppen för scen, film och dans) Redovisning för erhållet resestipendium 2006 för projektet Tyska Indianer på Balkan Timo Menke, november 2006 Om förutsättningar och bakgrund till projektet Det yttersta syftet med resan var att göra research och utveckla ett underlag för en dokumentärfilmsidé med arbetstiteln Tyska Indianer på Balkan. Projektet handlar i korthet om att följa i de filmhistoriska spåren av de s.k. Karl-Mayfilmerna tyska Western filmer som under 60-talet spelades in i forna Jugoslavien. Projektet och även filmen i sin tänkta form har därför på samma gång drag av essä, expedition, road movie, utgrävning och hyllning. Filmerna om den ädle indianen Winnetou och hans vita blodsbroder Old Shatterhand var oerhört populära i Tyskland i slutet av 60-talet. De samproducerades av tyska, franska, italienska och jugoslaviska bolag med influgna internationella filmstjärnor i huvudrollerna, samt tyska och lokala statister i cowboy- och indianrollerna. Som för många andra pojkar i samma ålder blev Winnetou en viktig idol för mig. Att filmernas amerikanska Vilda Västern i själva verket låg i den Vilda Östern på Balkanhalvön var jag lyckligt omedveten om. Filmerna utgör i det närmaste en kulturell referens i Tyskland. När Jugoslavien som stat bröt samman härjades ironiskt nog många locations svårt av kriget och vissa räknas än idag som farliga och minerade. Målet med denna första researchresa till Kroatien var att besöka de viktigaste locations. Med originalfilmerna som karta ville jag säkra spår och skildra kopplingarna mellan Winnetou och mig, mellan filmens Vilda Västern och verklighetens Vilda Östern. Hur präglades och fortfarande präglas denna härjade plats i Europas mitt av sin märkliga kultstatus? Vart tog de tyska indianerna vägen? Vad hände med blodsbröderna i den vilda Östern? Denna redovisning ska i all korthet ge en bild av hur det gick med resa, research och manusutveckling. Jag försöker att beskriva resan utifrån ett antal förväntade resultat.

2 1. Timo som Winnetou 2. Still Wochenschau Still ur Winnetou 1.Teil Landet Kroatien, regionen Balkan På kartan är Kroatien ett ganska litet land som gränsar till Slovenien i norr och grenslar Bosnien-Hercegovina i söder. Numera självständigt från den forna kommunistiska staten Jugoslavien, ligger Kroatien på Balkanhalvön ett område i Sydösteuropa som få av de länder som räknas dit vill tillhöra. 1 Min bild av Kroatien som äkta Winnetou-land inkluderade vackra vyer, mycket sol, turistvänlig mediterran kustmiljö, en och annan bergskedja och känslan av ett slags bräcklig fred med grannlandet Serbien i öster. Mitt letande bland svårupptäckta landskap verkade som gjord för en resa med hyrbil. I min iver att uppleva så mycket som möjligt av landet, bestämde jag mig för att ta tåget via Tyskland, med nattåg genom Österrike och Slovenien med kort uppehåll i huvudstaden Zagreb, för att till slut slå läger i närheten av Split (Baska Voda och Seget Donji). Min karta över denna del av Balkan var märkt med små ringar och anteckningar över platsernas filmiska funktion ett slags embryo till den»dubbla kartan«jag vill rita med projektet. Men jag hade inte räknat med de dinariska alperna och ett landskap som liksom ligger på tvärs mot landets farvägar. Att bara ta sig från Zagreb till Split med ett slags hypermodern luftkonditionerad rälsbuss längs tvärt stupande bergskammar tar 8 timmar, trots att det på sin höjd är 400 km mellan städerna. Tåget bokstavligen kränger uppåt bergsväggarna och likt en berg-och-dalbana passerar minst två klimatzoner, innan det hamnar i turistmetropolen Split med vida utsikt över adriatiska havet. Så heter också allting, från färjor till hotell, något med Jadran (Adrian). De närmast följande två och en halv veckor praktiskt taget bodde jag i en ökenhet bil och utforskade landet på smala 1 Balkanbergen eller Stara Planina är en bergskedja på Balkanhalvön, till vilken den givit dess namn. Den sträcker sig från östra Serbien genom hela Bulgarien till Svarta havet, där den slutar tvärt vid Kap Emine. På bulgariska och serbiska kallas bergskedjan Stara Planina ("gammal bergskedja"). Namnet Balkan kommer från det turkiska ordet för "berg". Till Balkanhalvön räknas förutom de forna jugoslaviska delrepublikerna Slovenien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro, Serbien, Kosovo och Makedonien även Albanien, Grekland, Rumänien och Bulgarien, samt Turkiets västligaste hörn, även kallad Rumelia eller Trakien.

3 serpentiner, med avbrott för en och annan spikrak och modern motorväg som numera förbinder de största städerna. Trafikvettet i Kroatien har klara sydeuropeiska drag våghalsiga omkörningar på bergiga serpentinvägar hör till dagordningen. Efter en dag på vägarna är man ganska trött av den koncentration som krävs för att navigera på de snirklande småvägarna. I indianernas fotspår Huvudanledningen att åka till Kroatien var förstås att söka och hitta åtminstone några av de mest minnesvärda locations från filmerna Der Schatz im Silbersee 2 och Winnetou 1.-3.Teil 3. Jag hade uppmuntrats av boken Karl-May-Filmbuch 4 av Michael Petzel en gedigen kalenderbitare, som bland en mängd fakta om filmerna också listade de viktigaste inspelningsplatserna med namn och närmaste ort. I och med denna enkla lista såg jag plötsligt möjligheten att starta min expedition. I en blandning av upptäckarlust och en god portion naivitet antog jag att det skulle räcka med denna lista. Den skulle inte bara leda mig mot platserna, utan även i famnen på hjälpsamma och nyfikna kroater, som skulle förena sig med mig i jakten på de försvunna indianerna, som en gång på 60-talet levde i dessa sälla jaktmarker. Det var därför mycket motvilligt och med misstro, som jag betalade ytterligare 40 för boken Der Weg zum Silbersee 5 av samme författare en slags reseguide till så gott som alla inspelningsplatser. Boken hade jag hittat i en blandning av entusiasm och djup besvikelse: någon hade förstås hunnit före mig, gjort jobbet med all upptänklig tysk noggrannhet och på det sättet förintat mitt uppdrag. Mycket riktigt förändrade boken mitt uppdrag fundamentalt. Inte bara för att jag fick både karta och följeslagare på köpet, utan för att projektet med smygande tydlighet inte längre kunde handla om att söka eller leta efter något, som redan var utmärkt på kartan. I efterhand framstår det som oerhört naivt, att jag endast med hjälp av utvalda filmstills samt ett och annat ortnamn skulle ha 2 Der Schatz im Silbersee, 1962, Produktion: Rialto Film Preben Philipsen GmbH & Co KG (Berlin), Jadran Film (Zagreb) 3 Winnetou 1.Teil, 1963, Produktion: Rialto Film Preben Philipsen GmbH & Co KG (Berlin), Jadran Film (Zagreb), Sociéte Nouvelle de Cinématographie S.A. (Paris); Winnetou 2.Teil, 1964, Produktion: Rialto Film Preben Philipsen GmbH & Co KG (Berlin), Jadran Film (Zagreb), Sociéte Nouvelle de Cinématographie S.A. (Paris), Atlantis Film S.p.A. (Rom); Winnetou 3.Teil, 1965, Produktion: Rialto Film Preben Philipsen GmbH & Co KG (Berlin), Jadran Film (Zagreb) 4 Michael Petzel (Hrsg. Von Lothar und Bernhard Schmid), Karl-May-Filmbuch, Stories und Bilder aus der deutschen Traumfabrik, Karl-May-Verlag Bamberg; Radebeul, Michael Petzel, Der Weg zum Silbersee, Drehorte und Dreharbeiten der Karl-May-Filme, Schwarzkopf und Schwarzkopf Verlag Gmbh, Berlin, 2001

4 kunnat identifiera hela landskap; speciellt med tanke på vilken enorm research boken bygger på. Men fastän letandet inte längre stod i centrum, kändes det ännu viktigare att komma fram för att vara på plats, för att gå på den helgade marken, för att röra mig i Winnetous fotspår, för att se med egna ögon, med egen blick. I grund och botten handlar mycket i detta projekt om drömmen att kunna flytta in i filmen, gå sida vid sida med Winnetou genom hans land, att rentav själv bli Winnetou och komma hem till mina fiktiva förfäder. Men min historia blir till på en punkt, där filmens vilda västern framför kameran krockar med Balkans vilda östern bakom kameran, där gränsen är hårfin mellan att gräva fram bortglömd rekvisita eller gömda trampminor från inbördeskriget. Det visade sig senare att boken snarare lade till ännu ett filter i mötet med verkligheten, än att det röjde siktet. Researchen var gjord bara några år efter själva inspelningen med endast mindre kommentarer om rådande förhållanden, t ex vad gäller minfaran på vissa platser. Vägbeskrivningarna var ofta bristfälliga och missvisande, och vid flera fall kunde jag endast gissa mig fram till vägen inte konstigt med tanke på att det ligger runt fyrtio år mellan inspelningen och mitt återbesök. Det som var snår och buskage i filmerna hade vuxit sig till skog. Det hela kändes ungefär som när man återvänder till sin barndoms kvarter och träden har blivit stora, men husen små. Vägar hade raserats, vattendrag hade minskat och ett stort område med konstgjorda turkosblå sjöar efter schaktmassor, i omedelbar närhet till en betongfabrik utanför Split, var helt enkelt borta. Det sätt som landskapet hade förändrats på var naturligtvis väntat många gånger framstod det som en verklig överraskning när ett panorama hade behållit inte bara utseendet, utan även sin karaktär, som i fallet med månlandskapet nära Vrlika (Krajina) i en smal prärieremsa på gränsen till Bosnien-Hercegovina. Här filmades många dystra och tragiska scener med en mördad hövdingson och banditer i bakhåll. Hela ortnamn i området Krajina har raderats på kartan, sedan den serbdominerade befolkningen flydde över bergen efter en kroatisk offensiv i slutskedet av kriget 6. Till synes slumpvist utplacerade skyltar varnade för minor. Där stod jag på en i stort sett otrafikerad landsväg och spanade ut över månlandskapet, men vågade inte gå de sista väglösa metrarna. I närheten fanns ironiskt nog en välvårdad kyrkogård bakom höga stängsel, troligen anlagd någon 6 Operation Storm var en stor militär operation genomförd av den kroatiska armén i augusti 1995 med målet att återerövra kroatisk mark som gått förlorat när den jugoslaviska armén och andra proserbiska styrkor genomförde en rad offensiver mot Kroatien 1991 och 1992 och krossa det serbiska motståndet i regionen Krajina. De kroatiska styrkor som vid denna tidpunkt var numerärt och materiellt överlägsna återerövrade efter sporadiska men också delvis intensiva strider nästan all förlorad mark i Kroatien [ ]. Operation Storm skapade en av de värsta flyktingkatastroferna i historien, på två dagar flydde nära serbiska civila in i Bosnien för att fly undan de avancerande kroaterna. Källa: Operation Storm - Wikipedia, den fria encyklopedin, november 2006.

5 gång under eller efter kriget. Som så ofta under resans gång tycktes verkligheten ha överträffat dikten som om de dramatiska filmscenerna hade frambesvärjt blodbadet i platsens omedelbara närhet. 1. Timo och postmannen i Vrlika, Still Wochenschau Bild ur Der Weg zum Silbersee, 2006 Att leka indian vs. att spela död Till de bästa upplevelserna med resan måste mötet med D a m i r Vickovic räknas. Det finns två särskilt ödesmättade platser i den filmiska Winnetou-mytologin. Det rör sig dels om platsen för apachernas Puebloliknande boplats med utsikt över en grandios canyon, dels om ett fjällmassiv som i sin drömska skönhet bildar fond för den absolut mest dramatiska och tårfyllda scenen i hela eposet: Winnetous död. Puebloplatån (som den kallas på många webbsidor) ligger på en höjd alldeles vid en skarp krök i Zrmanja Canyon. Högplatån kan närmast liknas vid en röd stenöken. Placeringen av indianbyn på denna oländiga höjd måste betecknas som en scenografisk och logistisk bragd. Hela byn uppfördes sommaren 1962 för filmen Winnetou 1.Teil, men revs direkt efteråt bara för att återuppföras igen 1965 i så gott som identiskt skick för Winnetou 3.Teil. Närmaste bilväg ligger bara 300m från platsen, men allt från byggmaterial till inspelningsutrustning fick släpas och dras dit på en osäker och extremt ojämn stig. Byn är inte bara Winnetous hem, utan även platsen där han och Old Shatterhand först möts som dödsfiender och senare som blodsbröder. Från bilvägen, som inte alls följer floden Zrmanjas krokar och krumbuktar, var det svårt att hitta stället eller ens spåren av den lilla stigen som leder dit. Faktiskt såg man knappt en skymt av dalgången heller. Det var inte läge att bara stanna bilen och marschera ut i terrängen, för längs hela vägen varnades det återigen för minor. Så jag bestämde mig för att följa vägen och kom till orten Obrovac, där vildbäcken Zrmanja förvandlas till den canyon med samma namn. Från Obrovac, som är en betongbrutal och kulhålspepprad sargad by, tog jag utflyktsbåten Zrno genom själva Zrmanja Canyon tillbaka till min startpunkt Maslenica.

6 Ombord samlades turister från en rad olika östeuropeiska länder och stämde upp en sång under ivrigt vindrickande. Genom de krokiga och grunda farvatten gled vi knappt snabbare än när Winnetous far Intschu Tschuna förföljde Old Shatterhand. Om Old Shatterhand trots sin läckande kanot skulle hinna före Intschu Tschuna till en totempåle längre bort dalgången, skulle hans dödsstraff omvandlas till frihet. Mot alla odds (eller med gudomen Manitous hjälp?), men tack vare sina simkonster lyckades Old Shatterhand besegra Intschu Tschuna i en oblodig tvekamp och gick så från dödsfiende till blodsbroder på några få minuter. Det var vid denna punkt någonstans här i Zrmanjas turkosblå vatten som eposet om det livslånga blodsbroderskapet mellan indianer och vita började. Jag spanade ut över varje flodkrök, och fick oväntat hjälp från styrmannen Damir ombord på Zrno, en pigg och lite råbarkad man i min ålder. Han pekade ut höjden framför oss som Puebloplatån med orden Winnetou inbakad i en knagglig engelsk fras. Damir hade varit officer under inbördeskriget och deltagit i strider mot serber på det mystiska bergsmassivet Mali Alan fonden för Winnetous dödsscen. Efter bara några minuter pekade han även ut bergstoppen som tornade upp sig bakom canyonkanten. Han erbjöd sig att guida mig upp till toppen, trots alla svåra krigsminnen. Minor lurar förstås även här men han trodde sig kunna lotsa oss genom terrängen med livet i behåll. Till min stora sorg och därför skäl nog för en återresa, blev det inget av denna utflykt; tidsbrist och hans egna planer kom emellan. Min nyfikenhet var som näring för Damir, som var proffsdykare innan han skottskadades i nacken. Idag har vi mejlkontakt och han är en viktig länk och informant för en fortsättning. Om det var något som jag saknade till denna punkt var det just kontakten med lokala och/eller professionella människor som kunde ge perspektiv och relief till denna ganska torra research. Inför ett nästa besök har jag gjort en lista på yrkesmänniskorr som står i kontakt med Karl-May-filmerna, antingen som numera pensionerade filmarbetare för produktionsbolaget Jadran-Film i Zagreb, eller som f d statister framför kameran. 1. Still ur Winnetou 1.Teil, Still Wochenschau Båtfärd genom Zrmanja Canyon 2006

7 Skatten i silversjön Kriget kastade sin skugga över min resa och boken som skulle visa mig vägen till silversjön förändrade själva syftet med den. En annan faktor som påverkade researchen avsevärt var tidpunkten för min resa. Jag valde sommaren av flera anledningar: filmernas vilda västern tycktes alltid bada i sol och präriehetta. Juli och augusti var de enda tillgängliga månaderna för mig. Dessutom såg jag fram emot lite ihållande sommarvärme. Kroatiens solkust med Istrien, Kvarnerbukten och Dalmatien bjuder på en rejäl mediterran sommarhetta kvav och fuktig vid kusten, molnfri och ökenhet i inlandet. Kort sagt: ett land perfekt för turister från hela Europa! Filmerna Skatten i silversjön (1962) liksom Winnetou 1.-3.Teil ( ) bjuder på en uppvisning av de mest sevärda natur- och nationalparker i f d Jugoslavien. Vid tidpunkten för inspelningen var dessa knappt exploaterade, landet ruvade än så länge på sitt rykte som hemligt turistparadis med storslagna naturscenerier mitt i östblocket. Man kunde relativt ostörd filma mitt bland vattenfall, kaskader och grottor, för att inte nämna fjällmassivet Mali Alan. Efter Daytonavtalet 1995 kom så gott som alla parker att ligga i Kroatien. I den största av dem Jezera Plitvice (Plitvicesjöarna) utkämpades blodiga strider mellan kroater och serber bland björn och varg, som om det gällde att rädda något av Jugoslaviens forna glans över till den egna sidan. Idag är det i stort sett omöjligt att besöka Krkafallen, de kaskadformade silversjöarna vid Plitvice eller parken Starigrad-Paklenica utan att trängas med turister från hela världen på de smala stigarna. När nationalparken Jezera Plitvice öppnar klockan 8.00 på morgonen ringlar köerna redan långa och vid middagstid kan man endast röra sig i gåsmarsch. Jag fick en känsla av att skatten i silversjön var plundrad för länge sedan, bortförd och stulen bit för bit av samma turisthorder som jag själv tillhörde. Missmodigt och med arkeologens ilska över söndertrampade gravfält försökte jag ringa in scen efter scen, försökte trollbindas av de turkosa små sjöarna som kaskadlikt rinner över i varandra, och försökte ännu hårdare att blunda för denna oväntade massturism. Men det var svårt för att inte säga omöjligt. Det var först mot slutet av min vistelse som jag kunde ge upp kampen mot turismen. Vad hade jag väntat mig? Min Vilda Östern är ju trots allt bara en fix idé jag jagade, närd av ett genom tiderna oroligt och konflikthärjat Balkan, men inte vildare än att Kroatien inom kort kan vara EU-medlem. Att leka och leta indianer som ett slags manligt ensamt upptäckarprojekt, alternativt vuxen pojkdröm år 2006 är problematiskt i all sin romantiska glädjeyra. Ett par, tre gånger tror jag mig ha varit i närheten av likasinnade Winnetou-spårläsare, de

8 flesta högljudda tyskar. Men varje gång jag kände att det var viktigt för projektet att involvera dem, ryggade jag tillbaka inför mötet med vad som kändes som mina dubbelgångare. Hur skulle jag förklara just min mission för dem? Eller skulle jag spionera på dem för att följa i deras spår? När jag kom hem igen till Sverige fick jag ett nyhetsbrev från en Winnetoufanclub i Tyskland som jag prenumererar på. Där gjorde jag ett sagolikt fynd: en organiserad fan-resa till Kroatien, dock så sent som 2008 ett rent drömscenario att få följa med en busslast vuxna tyska indianpojkar till utvalda Winnetou hotspots. Det om något förtjänar epitetet»tyska indianer på Balkan«. Om allt går väl ska jag anmäla mig för att delta. 1. Still ur Winnetou 2.Teil, Still Wochenschau Gruppbild vid Plitvice Jezera 2006 Facit Fanns eller finns det då tyska indianer på Balkan? Även om frågan är retorisk och antyder en geografisk och historisk förvirring kan den besvaras i flera skikt. De indianer jag letade efter är förevigade som filmindianer och finns tillgängliga i Karl-May-filmernas värld från 60-talet, skyddade men maktlösa ungefär som de sista indianättlingar i amerikanska reservat. Spåren och minnet av dem i dagens Kroatien är bleka, men de hålls vid liv av en inbiten skara tyska hobbyindianer, som hellre reser till en fiktiv Vilda Västern på Balkan, än till äkta amerikanska indianer, vars förfäder en gång inspirerade Karl May till just sagan om Winnetou. Germaniseringen och idylliseringen av apachernas folk i hans romaner är en historia för sig, som kryllar av bisarra fakta och anekdoter, väl dokumenterade genom otaliga böcker och en hel del forskning i ämnet. Balkaniseringen av romanerna genom filmerna tar ytterligare skruv på indianen som ett slags kollektiv alter ego för tyska pojkar under 1900-talet. Tillkomsten av filmerna och kulten kring dem är föremål för en ständig flod av dokumentärer, hyllningar och biografier än idag i Tyskland.

9 Min arbetshypotes efter resan och efter en hel del läsning i ämnet Balkan, är att väst genom tiderna har använt sig av regionen och kultursfären Balkan som ett slags österns indianer i flera bemärkelser: som ett svårdefinierat multietniskt och multireligiöst geografiskt område bestående av inbördes stridande klaner, stammar och outvecklade traditionella samhällen som ett motsägelsefullt halvorientaliskt och lagom exotiskt tillstånd av The internal other eller The outsider within (K. E. Fleming 7 ), som man kan uppleva både släktskap och skillnad gentemot efter behov som omoderna, ekonomiskt efterblivna och ociviliserade (post)socialistiska stater i f d östblocket vars gränser ritas om med jämna mellanrum i takt med EU:s utvidgning mot öst. som låtsas-vilda-västern-landskap och billig produktionsmiljö för just indianfilmer från väst. Projektet kommer att utvecklas alltmer under mottot»den dubbla resan«. Å ena sidan det faktiska resandet genom landet, på jakt efter inspelningsplatser och människor med ett förflutet i tillkomsten av filmerna, å andra sidan en historisk resa genom filmernas värld. Där den fiktiva etnologin (vilda österns indianer) och den cineastiska arkeologin (spår efter Winnetou-filmerna) möter Balkan; där ett fiktivt Karl-May-land möter ett postjugoslaviskt pussel av stater som bildat fond för så många erövringar och förluster; där kartor överlagrar varandra och kusliga analogier mellan de olika berättelserna uppstår där finns min historia, upphängd på en tunn men stark tråd av idoldyrkan för Winnetou. Jag har löpande i texten ovan skisserat utvecklingen av researchen samt pekat på de innehållsliga och formella vändningarna för både dramaturgi och produktion av filmen. Jag är absolut övertygad om att här finns ett bärkraftigt och substantiellt material för den film jag vill göra. Utifrån dessa synpunkter kommer jag att göra djupdykningar i ämnet som på ett eller annat sätt är överpersonliga, kollektiva och samhällsrelaterade utifrån mitt lilla perspektiv. Resan för att genomföra denna research har varit mycket givande och förberedelserna för nästa besök har redan börjat. 7 Fleming, K. E. (2000): Orientalism, the Balkans, and Balkan Historiography, The American Historical Review, 105 (4)